Varför skulle inte en vardaglig sak som att tanka bilen också kunna vara en skönhetsupplevelse? 1936 ritade Arne Jacobsen denna bensinmack åt Texaco. Åk till Kystvejen 24 i danska Charlottenlund och njut en stund vid pumpen.
Statens Folkhälsoinstitut arbetar på förbudslagar mot rökning utomhus, rapporterar DN. Först trodde jag det var ett slags skämt. Men det är uppenbarligen sant. Personligen blir jag bara så enormt trött på sånt här moraliserade pekpinnetrams. De skatteparasiterande DDR-dårarna på denna överflödiga knäppskallemyndighet borde skjutas ut i en omloppsbana kring en av solsystemets yttre planeter. Där är det i alla fall garanterat rökfritt.
Imorgon är det konsert med Magnus Uggla på Vadstena Slott. Idag har jag intervjuat honom i Corren:
– Man måste ha dåligt självförtroende för att kunna stå på scenen. Det handlar om att få bekräftelse. Man bokar in en turné, målar in sig i ett hörn. Sen är det bara att köra.
Det säger Magnus Uggla från en telefonlur någonstans i Sverige. Han är ute på sommarvägarna igen, på tisdag är det konsert på Vadstena slott.
Musikern Björn J:son Lindh har sagt om turnélivet att ”efter tre dagar blir man som en femåring, efter en vecka har alla femåringens positiva egenskaper försvunnit”. Hur är det egentligen?
– Som en femåring? Vad menar han med det?
Att det bakom kulisserna snabbt urartar till trams, tristess, bråk, fylla…
– Jaha. Själv har jag bara positiva erfarenheter av turnerandet. Det är då man är fri. På min senaste platta finns en låt som heter Bara jag får komma hemifrån. Lyssna på den, du! Den täcker ungefär min uppfattning om turnélivet.
Ugglas karriär inleddes i mitten av 70-talet. Jag minns honom från de tidiga åren, då han i vuxenvärldens ögon sågs som en subversiv, dekadent rockare i skinnpaj. Numera har han en odiskutabel position som vår folkkäraste gossen Ruda, omtyckt av såväl ung som gammal. Hur ser han på sin egen utveckling, vart tog den farlige Uggla vägen?
– Det är svårt att åstakomma samma saker idag som förr. Om jag skrev Jag mår illa nu skulle nog ingen reagera överhuvudtaget. Och på 70-talet var det mycket lättare att vara ”farlig”, som du säger. Allt var så ihopsnörpt då. Dagens klimat är helt annat. Men jag har fortfarande samma inställning, samma vision. Fast påhopp i låtarna känns inte lika kul. Det är så många som håller på med sånt. Från scenen kan man göra det. Men i låtarna, nä!
Nysse Nyström, från ditt gamla kompband Strix Q, har lite syrligt konstaterat att du snarare är en kabaréfigur mer än en rockartist idag.
– Har han sagt det? Okej, det får stå för honom. Men min utveckling är en konsekvens av att kunna fortsätta som artist i ett litet land som Sverige. Jag har gjort krogshower, revyer, alla möjliga grejer. Mitt artisteri har blivit bredare, men stuket är likadant.
Vad är det som driver dig?
– Att skriva låtar! Allt jag gör handlar om att få ut min musik. Det är som låtskrivare jag tänker mig själv i första hand, säger Uggla och passionen i rösten går inte att ta miste på.
Inkluderat live- och samlingsplattor har det blivit närmare tjugo album sedan debuten Om Bobbo Viking 1975. Denna glamrockande, Bowieinspirerade skiva är min egen Ugglafavorit och därför jag slänger ut följande uppmaning:
Medge att det är din bästa platta!
– Det kommer jag aldrig att göra! Ska jag ranka mina plattor kommer Om Bobbo Viking ganska långt ner. Frånsett Hallå, och någon annat spår, är det mesta mediokra låtar. Mitt bästa album är Alla får påsar från 1993. Den har mest hits och gick väldigt bra. Jag vill bara ha hits. Men så blir det ju inte, även om varje albumspår ska vara skrivet för att bli det. Ingen utfyllnad av lalliga grejer. Det är därför jag tar sån tid på mig att göra skivor.
Att Magnus Uggla närmar sig 60-årsåldern är svårt att tro. Han både låter och ser förbluffande ungdomlig ut fortfarande.
Du har varit dig ganska lik genom åren.
– Tycker du? Om man tittar på bilder anser jag själv att det stor skillnad mellan mig som 25-åring och som 58-åring. Men jag är nog sent utvecklad. Kanske är det generna och det är väl min smala lycka. Jag har inte blivit någon farbror. I min bransch kan man inte bli det. Att vara en tjockis funkar bara inte. Sånt måste man tänka på.
Vadstena slott är en gammal Vasaborg. Får du någon speciell känsla av att sjunga där, eller är det bara ett turnéstopp på vägen?
– Sånt är svårt att säga på förhand. Men jag ser fram mot att komma dit och jag blir aldrig less på att sjunga mina egna låtar. Hade jag inte turnépremiär i Vadstena 1994, förresten?
”Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.”
– Jens Stoltenberg, Norges statsminister, efter terrordåden denna dag, förra året.
Inför årsdagen av massmordet på Utøja den 22/7 har jag skrivit följande kulturartikel i dagens Corren:
Dagen efter Anders Behring Breiviks blodiga massaker i Norge höll Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt en presskonferens och hävdade: ”Det öppna samhället… är sårbart inför den enskilde galningens oprovocerade meningslösa dödande”.
Breivik agerade förvisso ensam när han den 22 juli förra året sprängde bomber, som tog åtta liv i Oslos regeringskvarter, och sköt ihjäl 69 människor på Utøja. Lika ensam som Peter Mangs i Malmö, nu åtalad för tre mord och tolv mordförsök. Lasermannen John Ausonius var även han ”en enskild galning” som sköt elva personer under början av 90-talet.
Förklaringen om ensamma virrhjärnor bakom terrordåd som dessa må vara bekväm. Hotet blir på sätt och vis mindre skrämmande, mer hanterbart och därmed möjligt att avskriva som en ondskefullare variant av ”shit happens”. Vi förfasar oss ett tag, kan sedan glömma och gå vidare.
Men John Ausonius sköt inte prick på invandrare frikopplad från samhället i övrigt. Hans tid var när isande vindar av främlingsfientlighet drog genom Sverige. I riksdagen hade Ny Demokrati tagit plats och gafflade illvilligt om islam och flyktingar. ”Deras budskap gav mig en form av feedback”, sa Ausonius senare och menade att Ian & Bert skänkte honom legitimitet att höja geväret.
Några år därefter slog internet igenom. En fantastisk kommunikationsrevolution. Tyvärr även för rasister och allsköns politiska extremister. Den norske frilansjournalisten och bloggaren Øyvind Strømmen har i sin bok Det mörka nätet (Molin & Sorgenfrei, 2012) gjort en gedigen kartläggning av cybervärldens hatsajter.
Där pumpas en intensiv propaganda ut om bisarra konspirationer, hur Europa håller på att islamifieras, att varje muslim är en femtekolonnare, att alla politiker som tar parti för det mångkulturrella samhället är landsförrädare.
Man odlar också diverse motstrategier till ”musliminvasionen”. Exempelvis gloriferas idén om att flockar av ”ensamma vargar” ska begå våldshandlingar som några slags kontrarevolutionens förtrupper. En storkonsument av det mörka nätets kokande häxgryta gick från ord till handling. Hans namn är Anders Behring Breivik. Hur ”ensam” ska vi då uppfatta honom? Och hur sjuka hans motiv än framstår i normala ögon, var det ett ideologiskt mördande han satte i verket.
Liksom Breivik var Peter Mangs en flitig besökare på rasistiska hatsajter, som den SD-sponsrade och numera nedlagda sidan Politiskt inkorrekt. Øyvind Strømmen visar med pedagogisk klarhet vad som frodas i denna miljö och att vi inte kan bortse från ordets makt. Ty den som sår vind, får ibland skörda storm. Offren för Ausonius, Breiviks och Mangs kulor borde vara nog så talande.
Nyligen intervjuade jag sommarturnerande Magnus Uggla för en artikel som kommer i Corren på måndag. Naturligtvis var jag tvungen att fråga Uggla om hans oförglömliga roll som diskoteksägaren Kristoffer i Staffan Hildebrands kultiga ungdomspekoral G – som i gemenskap från 1982. Tyvärr fick inte ämnet plats i den färdiga artikeln. Men så här ser han på filmen idag:
”Den var inte så rolig. Det tyckte vi inte ens då. Okej, den är väl lite kul, men är inte världens bästa film. Det har den aldrig varit. Men det är inget jag skulle vilja ha ogjort.
Uppföljare? Jag har faktiskt fått frågan och tackat nej. Jag har inte gjort film på 20 år och att det första jag då skulle göra vore Kristoffer igen, nä du! Förresten tror jag aldrig att det blir nån uppföljare.”
Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:
Du tjänar tio kronor. Vad får du ge i skatt? Svar: sex kronor. Det är ganska saftigt, eller hur? Många inkomsttagare med vanlig anställning märker sällan detta i praktiken, eftersom mycket av skatten är dold. Arbetsgivaren har redan dragit av löneskatter och sociala avgifter innan det som återstår betalas ut.
Men om man jobbar som enskild företagare, vilket ibland jag gör, då märks det samlade skattetrycket väldigt tydligt. Frukten av den egna arbetsinsatsen krymper rejält när det offentliga tagit sin bit.
Av de tio kronor som jag ärligt förtjänat ska alltså de fyra kvarvarande kronorna gå till kostnaden för mat, hyra, kläder… Och det är inte jättebilligt att leva. Man skulle kunna säga att de med låga inkomster drabbas hårdast, då deras marginaler är mindre utan att fogden vilar på hanen för det.
”Vi under skatter digna ner”, lyder en rad i arbetarrörelsens kampsång Internationalen. Det är ingen slump att dessa ord finns med. Arbetarklassen under förra sekelskiftet kände berättigad indignation över att tvingas avstå pengar från sina magra inkomster till finansieringen av den dåvarande konservativa överhetsstatens olika påfund.
Nu är situationen annorlunda. Det finns en acceptans för ett relativt högt skattetryck. Förklaringen är förstås att dagens demokratiska välfärdsstat ger oss tillbaka pensioner, sjukvård, omsorg, utbildning, etc. Vi är beroende av att den offentliga sektorns system fungerar, håller hög kvalitet och fortfarande är många villiga att betala tämligen dyrt för detta.
Men ska legitimiteten i skatteuttaget upprätthållas är det politikernas skyldighet att ha hård kontroll på pengarna. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, slog den legendariske socialministern Gustav Möller (S) fast.
Bara på senare tid har media avslöjat hur biståndsorganisationen IDEA förslösat skattepengar på bisarrt höga konsultarvoden. Det har avslöjats att AP-fondernas tjänstemän lever lyxliv för våra pengar. Det har avslöjats att flera myndigheter ogenerat använder miljontals skattekronor till rosévinsjippon i Almedalen med syfte att påverka politikerna att ge dem ännu mer av våra pengar.
Dessa tre exempel tycks tyda på bristande respekt från en ny slags överhet mot oss knegare, vilka arbetar ihop resurserna som håller hela maskineriet igång. ”Stöld”, sa Gustav Möller. Det kan aldrig vara okej.
På Correns kultursida idag (17/7) kommenterar jag en intervju med Blondinbella i senaste numret av den borgerliga tidskriften Neo:
Som kulturskribent vill jag ta bort livsglädjen för folk. Detta enligt Blondinbella – Isabella Löwengrip – som i tidskriften Neo slår fast: ”På kultursidorna har man inte någon medkänsla eller solidaritet med andra människor”.
Nähä. Och hur ofta läser du kultursidor då, ditt ytliga pucko?
Tänkte jag först. Fast så är väl meningen att jag ska reagera. Ny tanke: varför säger Blondinbella detta? Kanske har hon faktiskt läst några kultursidor? Jag antar att hon som frispråkig, borgerlig modebloggare och entreprenör inte direkt rosats av kulturvärldens pennfäktare.
Men är det inte något befriande med en ung tjej som struntar i Jante, gör sin egen grej till 100 procent och vägrar skämmas ett ringaste skvatt för det? ”Och något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå”, som det står om Lotta Svärd i Fänrik Ståls sägner.
Se där, Blondinbella! Nu har du i alla fall fått lite solidarisk medkänsla på denna kultursida.
Kvällens besked om att Hammondguden Jon Lord ryckts bort i cancer, 71 år gammal, känns mycket, mycket sorgligt. Nog visste jag att han var sjuk, men nyheten kommer ändå oväntat. Enligt vad jag senast hört hade behandlingen gått bra, han var på väg att tillfriskna och hade nya konserter inbokade.
Saknad, tomhet. Känslorna är nästan som en nära anhörig försvunnit. Märkligt? Kanske.
Men Deep Purple har alltid varit mitt favoritband och musikens makt är stor. Jon Lord var med om att starta gruppen 1968, som genom albumen In Rock, Machine Head och Made in Japan bidrog till att forma hårdrocken som genre. Lords både kraftfulla och delikata hantering av Hammondorgeln utgjorde med Ritchie Blackmores Hendrixinspirerade gitarrspel kärnan i Purples patenterade sound. Särskilt live nådde deras musikaliska dueller höjder som gränsade till den moderna jazzen.
Jon Lord komponerade även banbrytande symfoniska verk, där rock och klassiskt bröts mot varandra och förenades i en spännande blandning. En betydande profil, pionjär och gentleman har gått ur tiden.
So long, maestro and thank you for the music!
”Titta på fan! Dra åt helvete! Jävla skägg, jävla skägg! Skitjävel!” Detta utropades av ett stadsbud på Stockholms central som råkat få syn på SVT:s underhållningschef Åke Söderqvist. Han hade dagen innan medverkat i det första av de så kallade Skäggen-programmen i TV.
Bland övriga förgripliga skägg fanns Beppe Wolgers, Yngve Gamlin, Lasse O’Månsson, Jan-Öjvind Swahn och Edvard Matz. Totalt sändes fyra avsnitt hösten 1963 som friskt, godmodigt och respektlöst drev med det mesta i vårt lutheranska folkhem. Resultatet blev en enorm tittarstorm av ilska och upprördhet.
Skäggen är fortfarande roliga att se. När sommaren ändå regnar bort, ta chansen och höj humöret. Ni hittar programmen på SVT Play.
Christian Dahlgrens Blogg 