Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Vem är Trump att tala om Normandie!

Skrivit i Corren 11/10:

Kurderna hjälpte inte USA vid landstigningen i Normandie 1944. Även i den långa katalogaria av bisarra uttalanden som vi tvingats höra från Donald Trump är motiveringen till sveket anmärkningsvärd.

Den kurdiska YPG-milisen spelade en central roll i kampen för driva tillbaka det barbariska IS-väldet i Mellanöstern. Det tackar Trump med beslutet att återkalla de amerikanska styrkorna från inbördeskrigets Syrien, överge sina kurdiska allierade och prisge dem åt Turkiets invaderande trupper.

Trumps hänvisning till frånvaron av kurdisk uppbackning på D-Dagen för 75 år sedan är komplett absurd, direkt vettlös – men onekligen talande för hans tjurskalligt egocentriska nationalism.

Trump har sannerligen gjort skäl för sitt återbruk av den gamla kampanjparollen ”America First”, samma historiskt komprometterade slogan som de amerikanska isolationisterna på 40-talet skanderade i sitt motstånd mot att USA skulle intervenera i andra världskriget.

Hade Donald Trump då varit president istället för Franklin D Roosevelt skulle det nog aldrig blivit någon landstigning i Normandie överhuvudtaget, om så kurderna till sista man förklarat sig villiga att bistå i stormningen av Hitlers ”Festung Europa”.

Ungefär en tredjedel av Syrien behärskas av idag den kurdiska milisen. Den amerikanska reträtten innebär att Trump de facto gett klartecken åt den turkiska despoten Erdogan att gå över gränsen och upprätta en så kallad ”säkerhetszon” i norr, ämnad att knäcka kurdernas grepp och deras självständighetssträvanden som Turkiet aldrig kunnat tåla (vad vi ser hända nu är ytterligare en rond i det lika komplicerade som konfliktfyllda efterspelet av det osmanska imperiets fall för hundra år sedan – i den meningen har Mellanösterndelen av första världskriget egentligen inte upphört).

När Trump lämnar det kurdkontrollerade norra Syrien i sticket och låter de turkiska bomberna regna, riskerar dammluckorna att brista. Det ingalunda slutgiltigt besegrade IS ges chansen att vädra morgonluft igen när kurdiska YPG blir upptagna av att skydda sig själva.

Slaktaren i Damaskus, Bashar al-Assad, lär nog inte heller vara sen att försöka dra fördel av scenförändringen. Likaså den regionala stormakten Iran, vars islamistiska regim hungrar efter syriskt område som en brygga till sin terrorklient Hizbollah i Libanon – något som Israel med all rätt räds som ett dödligt hot. Lägg därtill utsikten av en förnyad episk flyktingkatastrof i dramats svallvågor.

Trumps signal är tydlig. USA:s stöd går inte att lita på, världspolisen har kapitulerat. Räkna med omvälvande konsekvenser.

Det demoniserade Israel

Skrivit i Corren 21/11:

I våras vann den israeliska artisten Netta Barzilai Eurovision Song Contest i Lissabon. Vilket betydde att Israel står värd för nästa års upplaga av evenemanget, som kommer att äga rum i Tel Aviv.

Redan dagen efter Netta Barzilais seger började dock ropen om bojkott skalla bland aktivister runt om i Europa. I den pågående kampanjen samlas även prominenta namn från kulturvärlden, som regissören Ken Loach och musikerna Brian Eno och Roger Waters.

Pink Floyd-legendaren Waters har länge haft ett ont öga till den judiska staten (hans konsertrekvisita inkluderar ibland uppblåsbara grisar med Davidsstjärnan påmålade) och är en profilerad anhängare av den palestinska BDS-rörelsen. Den startades 2005 med målet att bilda opinion för en global politisk, ekonomisk och kulturell isolering av Israel som vore detta land en apartheidbrottsling.

BDS-rörelsens ständiga demoniserande jämförelser med det forna vita rasiststyrets Sydafrika har också slagit an. Efter påtryckningar ställde exempelvis Lana del Rey nyligen in sitt uppträdande på en israelisk musikfestival. Snart sagt varje artist av format som vill gästa Israel måste numera räkna med att hamna i blåsväder.

När Bon Jovi gjorde en spelning i Tel Aviv häromåret anklagades de amerikanska hårdrockarna för att vara näst intill kriminella av Roger Waters och så har det hållit på. Nog finns skäl att rikta skarp kritik mot Benjamin Netanyahus hårdföra nationalistregering, den fördärvliga bosättningspolitiken på Västbanken och annat.

Fullt legitimt är även att mana till solidaritet med det palestinska folket, som är dubbelt utsatt – dels genom konflikten med Israel, dels genom att tyranniseras av sina egna korrupta och vanstyrande ledare.

Men att påstå att ett institutionaliserat apartheidsystem råder i Israel – Mellanösterns enda demokrati – är en falsk och illvillig parallell till en av 1900-talets mest avskydda förtryckarregimer.

Bojkottkampanjen är varken konstruktiv eller seriös. Tvärtom ger den obehagliga associationer till arabdiktaturernas försök att krossa Israel efter bildandet 1948. När araberna inte kunde utplåna landet med vapenmakt inleddes en långvarig bojkott med samma syfte: att driva ut judarna i havet och radera Israel från kartan.

BDS-rörelsens agenda är i grunden heller inte mycket annorlunda, den är antisionistisk, syftande till att delegitimera den judiska staten i omvärldens ögon. Trist att en ikonisk musikhjälte som Roger Waters gjort sig till ett sådant sällskaps nyttiga PR-idiot.

Tyranniets medlöpare

Ruinen Carl Bildt, utrikesminister (M). Foto Wikimedia Commons

Skrivit i Corren 5/8:Corren.

”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, dundrade Tingstenliberalen och tidigare FP-ledaren Per Ahlmark i DN februari 2007.

Det specifika föremålet för hans ilska var Carl Bildt, som Alliansen precis gjort till utrikesminister. Ahlmark hade skäl för sin upprördhet.

Hur Carl Bildt efter borgerlighetens valseger 2006 kunde utnämnas till Sveriges röst i världen med sina färska synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt förbluffande.

Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den krasst amoraliska konstens alla icke-regler. Värnande om de lukrativa kontrakten teg Bildt om regimens slaktande i Darfur.

När den internationella kritiken stegrades, vägrade Bildt att kalla katastrofen för ett folkmord – till skillnad från exempelvis folkrättsexperten Ove Bring och USA:s kongress.

Intresset ljuger aldrig, som Marx sa. Och vad Carl Bildt hade för intressen att odla i sin undergivenhet mot det sudanesiska våldsregementet torde inte vara svårt att se (en lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells bok Affärer i blod och olja, 2010).

Bildts okänslighet inför massmördande skurkgäng var inget nytt. Som statsminister i 90-talets början, när inbördeskriget i f d Jugoslavien rasade, höll han hårt på FN:s vapenblockad som gynnade serberna (vilka hade stora militära lager att ösa ur) på bosnienmuslimernas bekostnad.

Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher fördömde embargot som ett oförlåtligt svek och krävde att muslimerna åtminstone skulle tillåtas att få beväpna sig. Bildt avfärdade allt sånt tal. Hans förnumstigt nonchalanta motivering löd: ”Bomber löser inga problem”.

Visdomen i detta kan ställas mot Srebrenica något år senare, där värnlösa bosnienmuslimer slaktades i den värsta massakern Europa upplevt sedan 1945. Efter sin statsministertid blev Bildt medlare i Jugoslavienkonflikten. Att hans namn än idag förknippas med avsky bland bosnienmuslimerna som serbernas handgångne man är signifikativt för hur Bildts insatser uppfattades.

Att vi fick en utrikesminister som därtill demonstrerat sin likgiltighet inför antisemitismens faror och sina antipatier mot Israel gjorde inte saken bättre. Om den judiska staten förklarade han i magasinet Neo, mars 2006, att ”monoetniska områden är tråkiga områden”, att Israel delvis är ”monoetniskt”, och att han inte är ”förtjust i monoetniska samhällen”.

Vem kunde förvånas över att Bildt som utrikesminister därefter gjorde utspel som försökte få EU att ensidigt lägga sig i linje med palestiniernas förhandlingspositioner? Sveriges anseende i Israel, Mellanösterns enda demokrati, gick inte precis någon ny vår till mötes.

Symptomatiskt är också att han lade in veto mot förslag att EU borde straffa Ungern för dess auktoritära utveckling, och han gjorde Sverige till Turkiets varmaste supporter för ett EU-medlemskap. ”Erdogans Turkiet på rätt väg”, skrev Bildt svärmiskt i Dagens Industri hösten 2013.

Det var samtidigt som tecknen på Erdogans maktfullkomlighet och människorättsbrott började få honom att liknas vid en turkisk Putin. Yttrandefriheten var deprimerande usel, journalister fängslades, författare förföljdes, den kurdiska minoriteten var hårt trängd. Erdogan hade då även närmat sig Iran och brutit med Israel.

Samma år jämställde Erdogan sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, något som fördömdes av Israel, USA och FN. Det faktum att tusentals judar tvingades fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar – underblåsta av Erdogans retorik – var bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnade åtskilligt övrigt att önska.

Men Bildt hade inga betänkligheter mot att svassa för denne bandit. Han har det fortfarande inte.

Efter den misslyckade statskuppen, som sultanen i Ankara välkomnat ”som en gåva från Gud” och gjort till förevändning att koppla greppet ännu hårdare kring statsapparaten, utropar Carl Bildt i amerikanska Politico: ”Europa, stå upp för Erdogan” (2/8).

Våldet, massarresteringarna, övergreppen, hänsynslösheten, Erdogans illa dolda hunger att göra sig till oinskränkt härskare, har chockat en hel värld. Men Bildt beklagar att EU inte tidigt kom till Erdogans stöd vid kuppförsöket och hävdar nu: ”Det råder ingen tvekan om att Turkiet har rätt att, och faktiskt måste vidta åtgärder för att skydda sig mot krafter som försöker störta den konstitutionella ordningen”.

Så talar en tyranniets medlöpare. Så talar en ideologisk, moralisk och intellektuell ruin. Så talar en man som varit både statminister och utrikesminister i Sverige. Så talar Carl Bildt.

Är det underligt att Per Ahlmark fann honom motbjudande?

Kaplan slapp undan

Skrivit i Corren 19/4:Corren.

Miljöpartisten Mehmet Kaplan är historia som minister. Efter avslöjandet att han jämfört Israel med Hitlertyranniet fanns ingen annan utväg. ”Israeler idag behandlar palestinier på väldigt lika sätt som man behandlade judar under det tyska 30-talet”, hävdar Kaplan i ett TV-klipp anno våren 2009.

Lagt till Kaplans långa rad av uppseendeväckande märkligheter, däribland samröre med värderingsmässigt högst tveksamma organisationer (för att använda mildast möjliga uttryck), blev naziparallellen den självförvållade kula som sköt sönder samtliga vidare försök till skademinimering. Och även om det endast skulle handlat om detta enda uttalande, borde det räckt för att släcka Kaplans ministerkarriär.

Att kleta hakkorset på den judiska staten är stapelvara i den moderna antisemitiska hetspropagandan. På ett horribelt sätt åsyftas att dels trivialisera Nazitysklands brott, dels omvandla offren till bödlar, dels demonisera och delegitimera Israel.

Idéhistorikern Henrik Bachner skriver om denna tankefigur: ”För vissa består dess huvudsakliga attraktionskraft i att den befriar från de restriktioner mot antisemitism som restes efter Förintelsen. Konstruerade som nazister och folkmördare blir judar åter legitima måltavlor för fientlighet samtidigt som antisemitismen kan presenteras som sin motsats – som antirasism och antinazism”.

Denna kunskap kan man tycka skulle vara basal hos någon, likt just Mehmet Kaplan, som påstår sig vara djupt, ärligt och ända in i märgen engagerad i kampen för alla människors lika värde och mot alla former av rasism och diskriminering.

Kaplan bedyrade ånyo sin personliga fläckfrihet därvidlag i samband med måndagens sorti ur regeringskretsen, men frågetecknen hade blivit för många. Detta är ju faktiskt också mannen som tidigare (hösten 2011) arrangerat ett seminarium i riksdagen med den internationellt ökända antisemiten och islamistsympatisören Yvonne Ridley (vilket Kaplan redan slingerbultande bett om ursäkt för).

Men okej. Även om vi tolkar serieaffärernas Kaplan så välvilligt som det bara går – att han aldrig menat något illa utan endast råkat kläcka ur sig klantiga tanklösheter, haft dåligt koll och mindre begåvat omdöme, samt varit allmänt naiv i sin uppriktigt hedervärda strävan – kan man rimligen inte låta bli att undra: hur lämplig är en sådan person att sitta i riksdagen och sedan regeringen från första början?

Hur har Miljöpartiet tänkt, hur har statsminister Stefan Löfven tänkt, som skänkt honom dessa plattformar? Att han till slut fick kasta in handduken framstår som ofrånkomligt. Ändå slapp han undan.

Opinionstrycket mot minister Mehmet Kaplan inriktade sig på vad som egentligen var sidospår. Kaplan var trots allt ansvarig för bostadspolitiken; ett område av akut skrikande reformbehov och vars nuvarande dysfunktionalitet direkt konkret hotar den svenska tillväxten, välfärden och integrationen.

Men vad presterade Kaplan där annat än att demonstrera kraftlöshet, misskötsel och ett närmast förstrött intresse? Och var fanns de ettrigt bekymrade rösterna då som borde ställt honom till svars för oförmågan att göra något väsentligt åt den strukturellt havererade bostadsmarknaden? 

Iskall nobb av Israel

Skrivit i Corren 16/1:Corren.

Imorgon är 70 år sedan Raoul Wallenberg försvann, bortförd av Stalins hantlangare när Röda armén nådde Budapest. Hans öde är fortfarande inte klarlagt. Men tack vare honom fick tusentals judar leva som annars hade mördats i nazisternas gaskammare. Wallenbergs räddningsaktion i Ungern gör honom till en av våra största, mest berömda och beundrade svenskar någonsin.

Hedersmedborgarskap har tilldelats honom i flera länder, som USA och Israel. Den israeliska staten har även givit Wallenberg utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken”, en hedersbetygelse till icke-judiska personer som hjälpte judar undan Förintelsen.

Raoul Wallenberg var en diplomat som stod i svenska UD:s tjänst. Alltså det departement som nu leds av utrikesminister Margot Wallström (S). Inte minst därför är det något oerhört att Wallström förklarats som icke-önskvärd i Israel, där hon bland annat skulle deltagit i ett seminarium som uppmärksammar 70-årsminnet av Wallenbergs försvinnande.

Den israeliska regeringen vägrar ta emot Wallström på officiellt besök, avslöjade SR:s Ekoredaktion igår. Det säger åtskilligt om hur usla relationerna blivit efter S/MP-regeringens dumdristiga deklaration i höstas att Sverige erkänner Palestina som självständig stat, trots att en sådan inte existerar, och inte kan existera förrän israeler och palestinier gjort upp vid förhandlingsbordet.

Situationen är tyvärr låst av oförsonlighet på båda sidor. Att Gaza behärskas av den islamistiska terrororganisationen Hamas, som förra året skickade ett regn av raketer mot civila mål i Israel, har definitivt inte gjort saken bättre.

Åtminstone formellt ingår Hamas i det palestinska styre som Sverige omfamnat genom sitt förtida erkännande. På vilket sätt tror Löfven och hans regeringskompisar att det skulle få fart på den strandade fredsprocessen? Knappast märkligt att Israel uppfattar att Sverige, igen!, ensidigt och propagandistiskt lierat sig med den palestinska motparten.

Den israeliska synen på Sverige var länge starkt skeptisk, en uppfattning som getts ny näring. Man har inte glömt hur de svenska socialdemokraterna efter Tage Erlanders regeringsperiod svängde från israelvänlighet till något som gränsade till fientlighet under Olof Palmes och förre utrikesministern Sten Anderssons dagar. Båda odlade intima förbindelser med PLO-ledaren Yasser Arafat samtidigt som denne i åratal bedrev dödlig terror mot den judiska staten.

Det absoluta lågvattenmärket inträffade vid Libanonkriget 1982, när Palme jämställde Israel med Nazityskland och påstod att israelerna ”precis på samma sätt” förföljde de palestinska barnen som nazisterna gjorde med de judiska barnen i Hitlers koncentrationsläger. Parallellen var mer än falsk, den trivialiserade Förintelsen och demoniserade Israel på samma gång.

Först med Göran Persson började relationerna värmas upp. 1999 blev han den förste svenske statsminister som besökte Israel sedan Erlander 1962. Dessa försök till normalisering är idag spolierade. Att Margot Wallström portats från Mellanösterns enda demokrati visar med beklaglig tydlighet hur Löfvenregeringen rivit upp gamla sår och därmed förskingrat Sveriges möjligheter att spela en konstruktiv medlarroll i konflikten mellan israeler och palestinier.

Tragiskt att just Raoul Wallenbergs hemland agerat så okänsligt och klumpigt.

Dumdristigt naivt om Palestina

Corren.Skrivit i Corren 7/10:

En purfärsk regering som omedelbart försätter Sverige i diplomatiskt blåsväder. Knappast någon förtroendeskapande drömstart på den internationella arena, direkt. Det vänligaste man kan säga om rikets nya styrande är att de måste haft otur när de tänkt.

I opposition kan man ju, som S och i än högre grad MP, driva en propalestinsk linje utan att särskilt noga överväga följderna av kontroversiella ställningstaganden. En annan sak är att hux flux göra samma slagordsdeklarationer från partikongresser och gatumanifestationer till officiell utrikespolitik. Plötsligt ska Sverige alltså erkänna staten Palestina.

I Ramallah jublas det förstås över denna propagandaseger. Men vad är det jublet värt?

Ingen palestinsk stat existerar. Ingen palestinsk stat kan heller existera förrän palestinierna och israelerna bilagt sin gamla blodiga surdeg till konflikt vid förhandlingsbordet. Det är djupt olyckligt att så ännu inte skett.

Om Löfvenregeringen trott sig kunna lösa upp några knutar genom att erkänna palestiniernas statsbildning i förväg, har man i dumdristig naivitet lyckats prestera motsatsen. Israels förhandlingsvilja har, om den påverkats alls, snarare hårdnat än mjuknat i ilskan över Sveriges klumpiga demonstrationspolitik.

Israels främsta allierade USA har reagerat kallsinnigt avvisande. Dessutom har Sverige spräckt EU:s gemensamma front i att försöka uppmuntra parterna till konstruktiva samtal och undvika ensidiga äventyrligheter.

Grönvänstern tycker säkert det är utmärkt, radikalt och kaxigt att Sveriges ”samarbetsregering” satsar sitt diplomatiska kapital på att reta upp Jerusalem, Washington och Bryssel. Men vad vinner S och MP i gengäld genom att stöta sig med dessa tunga aktörer?

En liten symbolisk triumf åt palestinierna idag, som inte för dem ett enda myrsteg närmare en egen stat imorgon! Plus att Sverige förlorar sin kvarvarande trovärdighet som medlande röst i konflikten och marginaliseras från positivt inflytande.

Vårt tryggt avlägsna nordiska land överlever nog den smällen. Mycket tristare dock för palestinierna att de fått så okloka vänner i Stockholms regeringskorridorer.

1930-talets återkomst

Skrivit i Corren 31/7:Corren.

Bilden: En ung kvinna med resväska. Rubriken: ”Exodus – Varför Europas judar flyr åter igen”. Det är omslaget på senaste numret av nyhetsmagasinet Newsweek. I blixtbelysning en förskräckande tidsmarkör.

Avskyn mot judar flammar ånyo högt i länder som Belgien, Ungern, Storbritannien, Frankrike, Tyskland. Pyrande ultranationalistiska stämningar är en delförklaring. Föreställningen om ”den kosmopolitiske juden” som ett främmande och förgiftande inslag i ”folkkroppen” har länge varit en bärande ideologisk bjälke inom extremhögern.

Men det som främst blivit tändvätska åt antisemitismens eldslågor är kriget mellan Israel och Hamas i Gaza. Nyligen urartade en pro-palestinsk demonstration i Paris till ett försök att bränna ner en synagoga under stridsropet ”Död åt judarna”.

Samma sak var nära att hända i Berlin, där gatumobben visade sin solidaritet med Gazaborna genom att skandera ”Jude, jude, fega svin, kom ut och slåss själv”. Från brittiskt håll meddelas att antalet antisemitiska hatbrott fördubblats under juli månad. Detta bara några få exempel ur nyhetsfloden.

Och Sverige? Ja, i färskt minne är S-ledaren Stefan Löfvens sakligt sett balanserade inlägg på Facebook om Gazakonflikten, vilket utlöste en stormvåg av råa antisemitiska kommentarer. Känsloläget här hemma har blivit så uppjagat att Lena Posner-Körösi, ordförande för judiska centralrådet, i gårdagens Aftonbladet säger sig uppleva den kanske värsta hotbilden någonsin mot den svenskjudiska minoriteten.

I sammanhanget bör följande självklarhet påpekas. Det är absolut inte antisemitism att kritisera Israel och dess regeringspolitik, fördöma dess försvarsmakts agerande, kräva att bosättningarna på Västbanken upphör och liknande. Sånt är fullt legitimt. Mängder av judar, både inom och utom Israel, uttrycker dagligen åsikter åt det hållet. Däremot att kollektivt skuldbelägga alla judiska människor för vad staten Israel gör och inte gör, är kristallklar antisemitism.

Likaså att utmåla sionismen (den judiska nationalkänslan) som rasism, eller att demonisera Israel som Hitlertysklands efterföljare, eller att som Aftonbladets tidigare chefredaktör Gunnar Fredriksson (S) igår skrev på tidningens blogg: ”Nu varnas för att antisemitismen sprider sig, allvarligt förvisso. Men det kunde man förutse, om man inte ville blunda, med den aggressiva politik som Israels högerregering bedriver”.

Varför skulle judar i Europa, i Sverige, behöva klä minsta skott för Benjamin Netanyahus politik? Tänk er samma ursäktande argumentation om islamfobins spridning på europeisk mark under hänvisning till att det måste man ju förstå med tanke på hur Irans ayatollor beter sig.

Mycket av dagens Israelkritik kommer från vänster, den kritiken är till övervägande del begriplig och anständig, inget snack! Men när Israelkritik tenderar att bli en nödtorftigt dold förevändning till att underblåsa avsky och angrepp mot judar, då har en civilisatorisk gräns passerats ner i den mörka brunn av urgammalt hat som gjorde Europa omöjligt för denna folkgrupp.

Vilket också är bakgrunden till Israels återkomst 1948. Det är dit de flesta europeiska judar nu flyr. På 30-talet fanns inte den fristaden. Konsekvensen vet vi.

Newsweek

Gäspningar om inte Israel är inblandat

Skrivit i Corren 25/7:Corren.

”Om högst två år är alla kristna, jag menar alla, borta.” Det sade prästen Faris Tomas i gårdagens DN. Han bor i närheten av Iraks näst största stad Mosul, som nyligen hamnat i Islamiska statens våld.

Dessa islamister är så brutalt extrema att även ideologiskt likasinnade terrorgrupper som al-Qaida brutit med dem. När Islamiska staten erövrat Mosul målades ett ”N” på vissa hus. N som i ”nasrani”, arabiska för kristen. Budskapet gick inte att missförstå. Under dödshot valde de flesta av stadens kristna invånare att fly.

”De här människorna har bara kläderna de bär på kroppen. De fick lämna allt”, säger Faris Tomas i DN:s reportage – ännu ett vittnesbörd om hur landets uråldriga kristna minoritet är på väg att fördrivas och utplånas.

Detta sker alltså nu medan Irak de facto håller på att falla sönder i ett inbördeskrig där Islamiska staten haft stora framgångar. Deras mål är ett religiöst kalifat av medeltida snitt som även omfattar Syrien, i dag så nära helvetet på jorden som det går att komma.

Uppbackad av Iran och Ryssland har Syriens diktator Bashar al-Assad sedan 2011 hämningslöst bekrigat sitt eget folk. Striderna förvärras av den splittrade oppositionen, olika grupper (som Islamiska staten) står mot varandra och drivs av skilda motiv. Inget slut på grymheterna skymtas. Antalet dödsoffer kan räknas i hundratusental, flyktingströmmen är av episka proportioner.

Från Irak och Syrien är det ganska nära till Gaza, där en annan humanitär tragedi utspelar sig. Det är inte svårt att känna medlidande med Gazaremsans plågade palestinska befolkning, hårt klämda i uppgörelsen mellan Hamas terrorstyrkor och den israeliska försvarsmakten.

Men alla utomstående, inte minst svenskar, som plötsligt visar ett sånt varmt intresse och glödande engagemang för just denna konflikt i Mellanöstern, var är ni annars?

Var är ropen av förtvivlan och avsky mot likhögarna som varje dag staplas i människoslaktens Syrien? Var är fördömandena av utrotningspolitiken mot Iraks kristna? Var är demonstrationerna, debattinläggen, kraven på rättvisa, bojkotter och internationella ingripanden?

Ni bryr ju er så djupt om Mellanöstern. Det är väldigt bra. Men gäller det verkligen bara om den judiska staten Israel råkar trigga era känslor?

Tragediernas vecka

Skrivit i Corren 19/7:Corren.

298 dödsoffer. Inga av dessa människor hade med Ukrainakrisen att göra. Men de hade oturen att flyga med ett passagerarplan som tog den ödesdigra risken att passera luftrummet i Europas hetaste konfliktområde.

Vem bär ansvaret för att Malaysia Airlines MH17 från Amsterdam aldrig nådde destinationen Kuala Lumpur, utan istället föll ner från skyn i brinnande vrakdelar över den självutnämnda Donetskrepubliken i östra Ukraina? Ännu finns inte otvetydiga bevis. Dock pekar mycket i sammanhanget på att proryska separatister står bakom dådet.

Sannolikt misstogs det civila passagerarplanet för ett militärtransportplan tillhörande den lagliga regeringen i Kiev. Vilket i så fall skulle betyda att Vladimir Putin hamnat i en ytterst besvärande situation.

Det är Putin som låtit vapen, instruktörer och hugad milis strömma över gränsen från Ryssland med intentionen att ytterligare destabilisera Ukraina efter stölden av Krim. Den avancerade missil som krävdes för att skjuta ner ett plan på tiotusen meters höjd har troligen den ryska militärmakten satt i händerna på Putins ukrainska legoknektar.

Därmed är den egentligt skyldige till tragedin att finna i Kreml. Kan rysk inblandning konstateras måste priset för Putinregimens kriminella politik höjas. Vi kan inte ha en buse som härjar mer eller mindre ostraffat i Europa. USA:s och EU:s sanktioner har hittills varit patetiskt lama. Det duger inte längre.

Samtidigt i Mellanöstern: dödstalen fortsätter stiga medan Israel inlett sin markoffensiv i Gaza. Utan tvekan har det redan svårt plågade palestinska folket ånyo påtvingats fruktansvärda umbäranden och offer. För vad?

I realiteten hålls Gaza kidnappat av en barbarisk islamistisk regim, som är förblindade av visionen om den judiska statens förintande. Det ligger lyckligtvis långt bortom Hamas förmåga, ändå försöker dessa jihadbesatta terrorister skada Israel så mycket som möjligt genom upprepade raketattacker och infiltration av mördarförband genom tunnlar. Resultatet?

Närmast ingenting, då Israels försvar är alldeles för effektivt. Istället har Hamas cyniskt dragit Gazas civila i blodig olycka genom att ställa dem i skottlinjen för Israels motåtgärder, vars fullt rimliga syfte är att göra slut på terrorn.

Israel försöker dock ständigt minimera civila offer, men för Hamas är varje död palestinier en pervers propagandaseger som åskådliggör den judiska statens förmenta ondska. Vilken part som bär huvudansvaret för Gazatragedin kan knappast råda något tvivel om.

Fred och försoning med Hamas är en utopi. Må palestinierna snart äntligen få ett ledarskap som älskar livet mer än döden.

Israel, den eviga skurkstaten

Skrivit i Corren 15/7:Corren.

Det var inget särskilt märkvärdigt uttalande. Tvärtom närmast pliktskyldigt, ganska kort, lite platt kanske. Men balanserat och nyktert, enligt regelboken 1 A. Sånt en svensk oppositionsledare från ett parti med statsbärande ambitioner förväntas säga om en aktuell internationell konflikt som fångat rubrikerna.

Det hela är tragiskt, våldet måste upphöra, oskyldiga civila drabbas hårdast, parterna ska sluta kriga och börja förhandla. Hade Stefan Löfven kommenterat människoslakten i Syrien eller Irak, som krävt hundratusentals offer, hade antagligen få tagit notis. Snarast gäspat och glömt orden i samma stund som de läst dem.

Men i lördags gjorde Löfven en statusuppdatering på Facebook om Gaza och då blev det rödglödgat liv i luckan. Det som utlöste raseriet var hans tydligen totalt förkastliga formulering om att ”Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig”.

Där har vi den Israelhatande vänstern i ett nötskal. Sedan 2007 har de islamistiska fanatikerna i Hamas hållit Gazas invånare i ett järngrepp, begått systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter, skoningslöst förföljt oppositionella, trakasserat homosexuella, förvägrat kvinnor något som ens avlägset liknar frigörelse, nonchalerat grundläggande sociala behov för befolkningen och istället föredragit att satsa Gazas magra resurser på att bygga allt mer avancerade missiler riktade mot civila mål inne i Israel.

Nu regnar dessa dödliga raketer över den demokratiska judiska staten som Hamas och deras rivaliserande jihadorganisationer svurit att utplåna. Och vem utmålas som den eviga skurken? Israel, alltid Israel. Bara att Israel försvarar sig mot attackerna är uppenbarligen en provokation i vänsterns ögon. Ja, att Israel överhuvudtaget finns är väl det värsta.

Kan några egentligen ganska banala självklarheter från Löfvens sida trigga sådana floder av hätska reaktioner, är en befogad fråga vilka känslor vänsterfolket i grunden drivs av. Är det i första hand solidariteten med de utsatta palestinierna?

Eller är det mest en förvändning till att få kasta alla hämningar och frossa i avsky mot den judiska stat man av någon anledning har så förtvivlat svårt att acceptera?