Category Archives: Lag och rättsväsende

Polisen som försvann

Skrivit i Corren 2/11:

Inför valet kommer frågan om lag och ordning utan tvivel vara ett hett debattämne i den partipolitiska maktkampen. Kriminaliteten fräter hårdare på samhällsgemenskapen och den medborgerliga tilliten. Vanligt hederligt folk känner en djupare oro för säkerheten på gator och torg, särskilt i socialt utsatta bostadsområden där våldsmonopolet praktiskt taget är brutet.

I grunden är det ett symptom på att statens kärnuppgifter missköts, nonchalerats eller lågprioriterats av dem som burit ansvaret men slumrat vid ratten. Nu, när den allt bistrare verkligheten kräver uppryckning, är det annat ljud i skällan.

Både den yttre och inre hotbilden har ju påtagligt mörknat. Från vänster till höger märks ett ökat intresse för såväl det nästintill nedlagda militära försvaret som det dysfunktionella polisväsendet.

Det är bra, men det gäller att vara en kritisk konsument på den politiska marknadsplatsen när partierna saluför strängare straff och mer skattepengar till polisen. Blott sådan retorik är oseriös, om inte det samtidigt ges förslag på hur den polisiära organisationen bör reformeras. Nej, det räcker inte med billigt snack om att sparka rikspolischefen Dan Eliasson (vilket i och för sig vore välkommet).

Ska brottsligheten stävjas på allvar, måste det gås till botten med systemfelen som gjort att vi fått en skandalöst ineffektiv och dåligt ledd poliskår, som i åratal bara kommit längre och längre bort från medborgarna. Detta är grundligt belagt av den internationellt välrenommerade polisforskaren Stefan Holgersson. Läs honom!

Läs gärna också journalisten Hanne Kjöllers skakande bok En svensk tiger. Vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån (2016), en svidande vidräkning med den unkna kulturen på en av våra viktigaste myndigheter. Framför allt – insistera på att dom som söker vårt förtroende till politiska uppdrag läst och förstått. Annars kan det hojtas om straffskärpningar och större penningpåsar tills alla är blåa i ansiktet – det hjälper föga om polisorganisationen fortsätter att vara kroniskt kass och resistent mot konstruktiv kritik (vilket icke minst Stefan Holgersson fått erfara).

Ett avgörande misstag har mer än 50 år på nacken och det var när hela polisväsendet förstatligades 1965. Innan dess var polisen av hävd kommunal och verkade i vardaglig, nära kontakt med lokalsamhället.

Äldre svenskar minns nog den respektingivande fotpatrullerande kvarterspolisen som hade koll på buset och var garant för ordningen i grannskapet. Han blev offer för centraliseringsvågen och försvann. Staten försökte senare kompensera med närpoliser. De försvann också. Uniformerad fotpatrullering ger bevisat goda resultat i brottsfrekventa områden. Sånt ägnas idag ingen tid.

Polisen har aldrig haft så mycket pengar – och aldrig löst så få brott, om man synar den ofriserade statistiken (enligt polisens kreativa sätt att bokföra är exempelvis mordet på Olof Palme uppklarat!).

När staten fallerat, är bollen tillbaka hos kommunerna. I Linköping vill den styrande koalitionen (S, MP, L) anställa trygghetsväktare i stadsdelar som Ryd och Skäggetorp. ”Människor upplever inte trygghet och därför ser vi att vi måste stärka upp där”, säger kommunalrådet Kristina Edlund (Corren 1/11). Initiativet är utmärkt och riktigt, dock trist att det blivit nödvändigt.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende

Buset ska hållas kort!

Skrivit i Corren 19/10:

På natten till onsdagen eldhärjades fyra bilar i Ryd. Förra veckan totalförstördes tre bilar i Skäggetorp. Linköpingspolisen misstänker anlagda bränder i bägge fall. Välkommen till vardagen i samtidens Sverige. Från socialt utsatta områden landet runt har rapporterna duggat tätt om laglöshetens triumfer.

Vandalism, bilbränder, kriminella gäng, skottlossning, butiksrån, ogenerad narkotikahandel, stenkastning mot blåljuspersonal, hedersmord, ideologisk och religiös extremism – inte ens på biblioteken är det lugnt längre. Samtidigt som bilarna brann i Ryd, skedde en sprängattack mot polishuset i Helsingborg. Ett vidrigt dåd, en direkt utmaning mot rättssamhället och demokratin. Hur kan det vara möjligt?

När brottsligheten breder ut sig, blir grövre, samvetslösare, gör att hela stadsdelar får epitet som ”no-go-zoner” och vittnen skräms till tystnad i våra domstolar, då är det ett allvarligt tecken på att våldsmonopolet krackelerat i Sverige.

Det är bara att se kalla fakta i vitögat. Staten har misslyckats med vad som är dess raison d’etre – att upprätthålla ordning så att hederligt folk, var de än bor och verkar, kan känna sig säkra, trygga och fria.

Brister den tilliten är det outtalade samhällskontraktet i upplösning och demokratin förlorar legitimitet.

”För det svenska samhället är trenden att vi sakta men säkert går emot en av de djupaste sociala kriserna i vår historia”, skriver Tomas Ries, forskare vid Försvarshögskolan, i oktobernumret av tidskriften ”Vårt försvar”.

Han pekar på en rad oroande externa och interna faktorer som Rysslands militära aggressivitet och destabiliserande påverkansoperationer, frågetecknen kring USA:s traditionella roll som skyddsmakt åt Europa, flyktingströmmarna från Nordafrika och Mellanöstern, haveriet i den svenska integrationspolitiken, försämrade offentliga tjänster, växande spänningar och risken för ökat väljarmissnöje med etablissemanget.

Det är en dyster bild han tecknar av ett Sverige som är satt under allt hårdare tryck, såväl utifrån som inifrån. Brinnande bilar och bomber mot polisstationer blir i det sammanhanget symptomatiska illustrationer av den sluttande vägen ner i en hotande systemkollaps.

Men utan att förringa problemen bör det nog sparas på den värsta alarmismen. När det gäller satsningar på polis och försvar råder nu endast gradskillnader mellan partierna. S och M tävlar om att ha den tuffaste politiken. Till och med Jonas Sjöstedt understryker vikten av lag och ordning. Utrymmet för ideologiskt flummande och verklighetsfrånvända idéer har beskurits rejält. Det är mycket lovande.

Politikerna tycks förstått att det väljarmajoriteten vill ha är förnuftsstyrd pragmatism och skärpt fokus på statens kärnuppgifter. Hela fältet från vänster till höger har tvingats bli blåare, skulle man kunna säga.

Kommer det till kritan har uppslutningen kring det grundläggande alltid varit väldigt stark i Sverige. Fosterlandet ska försvaras, skurkar ska sitta bakom lås och bom, människor ska arbeta och sköta sig, inga konstigheter. En nation som vår knäcks inte så lätt.

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende

Stoppa ondskan i grind

Skrivit i Corren 4/8:

De försökte föregå apokalypsens fyra ryttare och upprätta ett eget dödsrike i askan av all mänsklig civilisation de kunnat förstöra. Inte sedan Hitlertyranniets naziterror har världen upplevt ett sådant totalt samvetslöst, fanatiskt, destruktivt, våldsdyrkande barbari.

Men i sin perversa hybris att vilja frammana Harmagedon står de nu inför undergången själva. Enbart brinnande rester återstår av Islamiska statens utropade kalifat i Syrien och Irak.

Med risk för att vara övertydlig – men det tycks nödvändigt i en fredsskadad idyll som Sverige där förståelsen av begreppet ”ondska” fallit i träda – har IS inte kunnat tryckas tillbaka genom dialog, förhandlingar och vädjan om att ta reson. Det enda möjliga sättet att svara den islamistiska mördarkultens jihadister har varit med kulor och krut. En ohygglig massa kulor och krut. Precis som det en gång krävdes för att krossa nazisternas Förintelsekorståg i Europa.

Hitlerväldet och IS har inte varit lika i varken resurser eller skepnad, men når samma grad av ondskefull natur. Därför är det befogat att karaktärisera IS som en urspårad, utopisk nazivariant av islam – bara för att göra det begripligt vilken sorts rörelse av kompromisslös brutalitet och avgrundsdjupt människoförakt vi har att göra med.

Det är känt att omkring 300 personer, enligt Säpos uppskattning, valt att lämna vårt land för bödelstjänst hos IS. Medan dess idag krympande kalifat snart är utraderat, har frågan uppstått hur på plats gripna IS-jihadister från Sverige ska hanteras.

Eftersom de inte varit reguljära soldater, utan stridande terrorister, vore det fel att kalla dem krigsfångar i vanlig mening. Utsikten att de skulle transporteras tillbaka hit kan knappast anses önskvärd, även om svenska myndigheter och politiker ännu verkar tämligen handfallna i saken.

Bäst vore att följa nyligen avgångne inrikesminister Anders Ygemans tidigare förslag att tillfångatagna IS-svenskar i första hand ska dömas och straffas i Irak (SvD 14/7). Signalen om att naivitetens tid är förbi måste vara glasklar.

Har man gått i sold hos IS och gjort deras värderingar till sina, har man mält sig ur vårt demokratiska samhälle. Principen när det gäller återvändare bör således vara att – så långt det är förenligt med internationella konventioner – jihadister med dubbla medborgskap fråntas sitt svenska pass och de med uppehållstillstånd bara kan glömma det.

Övriga återvändare som dyker upp och som vi inte kan porta (då ingen får göras statslös), är odiskutabelt att klassa som överhängande hot mot rikets säkerhet. Enda alternativen som någon ska kunna räkna med är domstol, fängelse, noggrann övervakning och omhändertagande av barn som tragiskt släpas med av sina terroristföräldrar.

Sverige får aldrig – aldrig! – vara landet som visar undfallenhet mot ondskans hantlangare.

Lämna en kommentar

Filed under Islamism, Lag och rättsväsende, Mellanöstern, Nazism, Terrorism

Att straffa är nödvändigt

Skrivit i Corren 21/7:

Narkotikahandel bland Linköpings skolungdomar? Ur led är tiden, frestas man likt Hamlet utropa. Nyligen uppmärksammade Corren att flera högstadie- och gymnasieskolor i kommunen har problem med knarkanvändning och lagning. Katedralskolan har till exempel stängt av fyra elever för misstänkt narkotikaförsäljning.

Statistiken visar att de yngre tenderar att dricka mindre alkohol numera. Det kan synbarligen tyckas lovande. Men summan av lasterna är uppenbarligen konstant. Istället är det dubiösare berusningsmedel som lockar och vinner mark. Med den hanteringen öppnar sig en tidig inkörsport till fortsatt kriminalitet och missbruk.

Liksom vid all annan brottslighet är det viktigt att samhället reagerar snabbt och tydligt. Särskilt angeläget är det när handlar om unga lagöverträdare. Direkta påföljder är nödvändiga för att kunna bryta destruktiva mönster som hotar att förstöra både deras egna liv och andras.

Vad är den mest avhållande faktorn från att begå brott? Det är risken att åka dit. Men då måste också gripandet vara kopplat till ett kännbart straff, en signal som inte lämnar någon tvekan om att rättsstaten menar allvar.

Inte minst gäller det i socialt utsatta områden, där vi sett en oroande brottsutveckling som bland annat innefattar bilbränder, stenkastning mot blåljuspersonal och bristande respekt för polisen. Tyvärr fungerar inte vårt rättsväsende helt optimalt.

Det är inte ovanligt att ärenden blir liggande, domar dröjer, egentliga straff uteblir och unga kriminella släpps innan bläcket torkat i polisens rapporter. Vem är den som föddes att vrida tiden rätt igen? Förhoppningsvis inte någon tvekande, ångestriden Hamletfigur. Utan kanske Morgan Johansson?

”Det finns ett stort behov av effektiva åtgärder mot unga som börjat begå brott”, konstaterade justitieministern mycket riktigt under tisdagens presskonferens, där regeringens utredare presenterade två nya påföljder för kriminella mellan 15 och 17 år.

Den mildare formen är tillsyn av en stödperson och tvång att delta i särskilt verksamhet. Den hårdare är övervakning med begränsad rörelsefrihet som hemarrest under helger och kvällar. Johansson inte bara välkomnade förslagen, han sade sig vilja ha dem kvickare införda än utredaren förordat (juli 2019).

Utmärkt! Det rör på sig! Ytterligare komplement att överväga är jourdomstolar, specialinriktade på att rappt utmäta straff mot nyss arresterade ungdomsbrottslingar. Går sådana skyndsamma processer att förena med grundläggande rättssäkerhetskrav (utredning pågår) har justitieministern alla skäl i världen till ett välkomnade även på den punkten.

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende

I Sigge Fürsts frånvaro

Skrivit i Corren 8/6:

Säg Sigge Fürst och ett nostalgiskt leende sprider sig bland den grånande generationen. I decennier var han den hurtige radiorösten som väckte Sverige på helgerna med morgonunderhållning i Frukostklubben (närmare 700 program blev det totalt innan finalsändningen i december 1978).

Inte mindre flitig var han som folkkär skådespelare, ofta briljerande i rollen som polis – knappast konstigt då han ursprungligen var en yrkesutbildad sådan. Klassisk är tolkningen av konstapel Björk i de tidiga, svartvita filmerna om Astrid Lindgrens unge mästerdetektiv Kalle Blomkvist.

I medvetandet blev Sigge Fürst urtypen för den lika godmodige som respektingivande kvarterspolisen, som hade noga koll på buset och garanterade ett pålitligt mått av ordning i grannskapet. Vart tog han vägen?

I vårt högbeskattade land är uniformerad polis som patrullerar på gatorna idag en sällsynt företeelse. Rikspolischefen Dan Eliasson har utlovat fler poliser som ska verka närmare medborgarna. Resultatet är motsatsen. ”Ingripandepoliserna flyr arbetet i rasande takt”, rapporterar SvD (7/6) och konstaterar att myndighetens anställda nu är färre än när den olycksaliga, centralistiska omorganisationen sjösattes den första januari 2015.

Vardagskriminaliteten i form av skadegörelse, ofredande, stöld, inbrott och så vidare, är ett fortgående gissel som riskerar att drabba varenda en av oss förr eller senare. Och dessa brott lönar sig väldigt bra, statistiskt sett. Uppklaringsprocenten är deprimerande låg. Över hälften av anmälningarna avskrivs på stubben utan att någon utredning ens inletts.

Om en tilltagande del av befolkningen upplever en växande känsla av oro och rättslöshet är det ingalunda underligt. Den känslan är befogad. Hur länge ska vi då behöva vänta på att den statliga polisen börjar fungera på ett tillfredsställande sätt?

Haveriet i förvaltningspolitiken från regeringens och riksdagens sida tycks tyvärr vara en följetong utan slut, vilket naturligtvis fräter på samhällskontraktets mest basala klausuler. Vad göra när staten fallerat?

KD i Linköping lanserar ett lovande förslag i sin aktuella skuggbudget. Partiet vill i den frånvarande polisens ställe satsa på kommunala trygghetsväktare i syfte att ge oss en lugnare och säkrare offentlig miljö. Kan vi inte få Sigge Fürsts saknade kvarterskonstapel åter, är det en ersättning väl värd att pröva.

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende

Politikerna måste bort

Skrivit i Corren 9/3:

Politiker ska stifta lagar, inte själva döma i domstolar. Principiellt borde det vara bortom diskussion i en upplyst rättsstat. Men traditionen i Sverige är olyckligtvis annorlunda.

Vid sidan av de professionella juristdomarna finns idag i våra rättssalar omkring 8000 nämndemän, samtliga är partipolitiskt rekryterade och utsedda.

Bara sammanblandningen mellan den politiska och juridiska makten, som givetvis ska hållas åtskild, kastar misstankar om att fru Justitia kan tjuvkika från sin ögonbindel och inte är fullt opartisk med vågskålarna. Domstolarnas uppgift är både att skipa rättvisa och att allmänt främja bilden av att domstolarna skipar rättvisa.

Blotta farhågan om en partiideologisk påverkad rättsskipning är därför skadlig. Och den som hyser dylika tvivel om domstolsväsendets tillförlitlighet saknar heller inte grund.

Enligt en enkätundersökning som SVT gjorde 2011 är juristdomarna mycket skeptiska till det nuvarande nämndemannasystemet. 6 av 10 domare ville få bort politikerna. Bland annat ansågs att nämndemännen lät sin politiserade verklighetssyn slå igenom och att de äventyrade rättssäkerheten.

Vetenskapliga studier från Handelshögskolan i Göteborg och Uppsala universitet, refererade i DN 8/8, har kommit att bekräfta detta. Exempelvis fälls oftare gärningsmän om brottsoffret är en kvinna då nämndemän från Vänsterpartiet sitter med i rätten.

Är nämndemännen medlemmar i Sverigedemokraterna fälls oftare åtalade med arabisk bakgrund. I migrationsdomstolarna minskar chansen att få asyl om SD är representerade vid domarskranket. Asylsökande drar däremot oftare en vinstlott om KD-nämndemän får hålla i klubban.

Det juridiska förfarandet får inte bli en politisk tombola. Bedrövligt nog finns en klar tendens till just detta, vilket avslöjar en för medborgarna oroväckande misskötsel av det statliga våldsmonopolet och rubbar rättsstatens legitimitet. Liberalernas förslag om att sätta stopp för politikernämndemän i domstolarna bör således varmt och skyndsamt välkomnas.

Partiet vill istället att Domstolsverket ska sköta rekryteringen av intresserade personer som kan befinnas lämpliga för uppdraget. I den förslagsdelen finns dock skäl att ge Liberalerna bakläxa. Varför ska vi alls ha några nämndemän?

Hela tanken bakom deras existens är felaktig och farlig. Syftet från början var ju att dessa ska vara folkets röst i rättssalen, som en slags balans av lekmannaförnuft gentemot proffsjuridiken.

Men är det något vi absolut måste kunna begära av en sann rättsstat är att inte folklighet, populism, känslor, amatörism, jäv, politiska åsikter och ideologiska modevindar tillåts färga processen – vilket är precis vad nämndemannasystemet bjuder in till, bevisligen.

Domarkåren ska vara fristående, kall och nykter i sina bedömningar, våga gå emot såväl partipolitikernas som folkmajoritetens och mediernas uppfattningar om så krävs, hur obekvämt det än kan vara i ett upphetsat opinionsläge. Gillas inte hur lagen tillämpas, då är det lagen som ska ändras.

Men den enskilde ska inte behöva riskera att statens juridiska maktutövning går honom eller henne emot därför att lagen tolkas utifrån ovidkommande hänsynstaganden och tyckanden.

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende

Myndigheternas Titanic

titanic

Skrivit i Corren 16/1:Corren.

Räkna med att borgerligheten gör lag och ordning till en profilerad valfråga 2018. Polisens haveri är övertydligt, generande och mycket oroande. Statistiken talar sitt nattsvarta språk.

Samtidigt som brottsanmälningarna ökar, fortsätter polisens förmåga att lösa brotten minska. 2015 var antalet ärenden som redovisades till åklagare 161 505. Samma siffra 2016? 145 365.

Kräftgången i effektivitet går inte att dribbla bort. Ansvaret faller tungt på S/MP-regeringen och dess olyckligsaligt tillsatte rikspolischef Dan Eliasson.

Denna vecka är han kallad till krismöte hos inrikesminister Anders Ygeman (S) för att förklara sig och redovisa hur han tänkt att den långvarigt negativa utvecklingen ska vändas. Lycka till.

Ju närmare valet vi kommer, ju mer belastande blir Eliasson för regeringen. Missnöjet med honom inom kåren är stort, massor av poliser har slutat. Glasklart är att reformeringen av organisationen kapsejsat.

Konstigt vore det om inte Ygeman och hans statsrådskompisar svettas. En regering som fallerar i att sköta statens kärnuppgift – att skydda medborgarna från inre och yttre hot – förtjänar inget förtroende. Oppositionen gör helt rätt i att grilla de rödgröna makthavarna. Krafttag är nödvändiga.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra har krävt att Eliasson sparkas. I fredags annonserade Liberalerna att en miljard skattekronor snabbt måste tillföras polisväsendet och att 2500 nya poliser anställs.

Men vänta lite… Har vi inte hört receptet med ökade resurser till polisen förr?

Inför maktskiftesvalet 2006 lovade Alliansen bättre lag och ordning än vad Göran Perssons S-regering hade mäktat med. Ökade resurser skulle det bli. Vilket det blev. 2006 fick polisen 17,2 miljarder kronor. Åtta år senare var siffran 21,1 miljarder. Men trots resurstillskott och fler anställda pekade effektivitetskurvan ohjälpligt nedåt.

Våren innan valet 2014 erkände Folkpartiets dåvarande rättspolitiske talesman Johan Pehrson: ”Vi har inte lyckats få tillräcklig kraftfull styrning… Vi utser polischefer och länspolischefer och de förväntas göra jobbet. Men vi har utsett fel personer”.

Förhoppningen sattes till den jättelika omorganiseringen av polismyndigheten i centralistisk riktning som Alliansen planerade och som sjösattes vid årsskiftet 2015. Fast vid det laget hette inte statsministern längre Fredrik Reinfeldt utan Stefan Löfven. Rikspolischefen Bengt Svenson ansågs förbrukad, missnöjet med honom kokade.

Istället utsågs Dan Eliasson till att implementera polisens omorganisering. Fel man på fel plats? Jovisst, uppenbart.

Men Alliansen hade tidigare själva inga problem med Eliassons ledaregenskaper. Under de borgerliga åren adlades han till chef för de svårskötta myndighetspastoraten Migrationsverket (2007) och Försäkringskassan (2011).

Ännu mera resurser? 2016 fick polisen 21,6 miljarder kronor av nuvarande regering. Ytterligare dryga 2 miljarder kronor har den utlovat för perioden 2017-2020. Nå, när får vi egentligen valuta för pengarna?

Den bittra sanningen är att poliskrisen beror på fundamentala missgrepp i förvaltningspolitiken samt djupa, inneboende systembrister.

Och partierna tycks ha förlorat kontrollen uppe på kommandobryggan. Åtgärder ropas ut till höger och vänster. Rodret lyder inte. Skeppet läcker. Isberget bara växer vid horisontlinjen. SOS?

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende