Category Archives: Lag och rättsväsende

Syndabocken Eliasson

Skrivit i Corren 1/2:

Ena dagen presenterar Socialdemokraterna sin valstrategi (”Sverige ska bli tryggare”) med lag och ordning som högprioriterad fråga. Nästa dag får rikspolischefen Dan Eliasson foten av justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S). Ingen slump, givetvis.

Snarare ett övertydlig erkännande av att Dan Eliassons många kritiker – inte minst inom polisen själv – hela tiden hade rätt: karln är en vandrande olycka på två ben. Om S ska möta väljarna i kostymeringen av svensk partipolitiks motsvarighet till den omutbare Eliot Ness, vore det för trovärdighetens skull helt omöjligt att låta Eliasson fortsätta i sin illasittande polisuniform.

Men hur rimmar löftet om ett tryggare Sverige med att istället återvinna honom som Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps nye generaldirektör? Ett gåtfullt självmål, en förbluffande tondöv omplacering av en person som grundligt fallerat med uppdraget att tillfredställande skydda samhällets medborgare mot buset på gator och torg. Och denne figur ska nu befordras till boss för en organisation med ansvar för nationell krishantering och civilt försvar?!

Även om S i gammal dubiös tradition vill ge en länge utsatt, partilojal byråkrat ett karriärmässigt tröstpris borde väl man ändå kunna hitta någon lämpligare och mindre stötande reträttpost. Ack, så var det med den ”omutbarheten”…

Dock vore det i ärlighetens namn fel att lasta Dan Eliasson för allt som gått snett inom brottsbekämpningens domäner. Om han vore den totala katastrofen till ledare  – vilket Allianspartierna gärna utmålat honom som – varför hade då Reinfeldtregeringen inget emot att låta honom chefa för erkänt knepiga myndighetspastorat som först Migrationsverket (2007) och sedan Försäkringskassan (2011)?

Under flertalet av de borgerliga åren hette rikspolischefen Bengt Svenson. Alliansen sparkade hans hårt kritiserade företrädare Stefan Strömberg, men Svenson visade sig heller inte vara någon stjärna och hamnade i en allt djupare förtroendekris.

Den 1 januari 2015 skulle polisens stora centralistiska omorganisation sjösättas, en reform menad att äntligen lösa ordningsmaktens många effektivitetsbrister och som beslutats i bred politisk enighet. Den utskällde Svenson var uppenbart förbrukad, nytt blod i toppen behövdes. Det var anledningen till att Dan Eliasson utsågs till rikspolischef hösten 2014 av den färska S/MP-regeringen. Han hade ju andra svårskötta myndigheter på meritlistan.

Facit vet vi. Det gick åt skogen. Eliasson fick ingen styrfart på den nya skutan. Optimistiskt utlovades förbättringar i polisens prestationsförmåga som aldrig kom och snart var även Eliassons förtroendekapital bankrutt.

Varför misslyckas ständigt alla dessa rikspolischefer? Varför hjälper inte ökade skatteanslag som politikerna öser in till polismyndigheten? Varför klaras inte fler brott upp? Varför växer medborgarnas oro över att bli drabbade av kriminalitet? Ett svar är 1965.

Det var då som polisen förstatligades efter att tidigare varit kommunal. Sedan dess har polisen bara försvunnit längre och längre bort från medborgarna, en trend som ”reformen” anno 2015 förstärkt.

”Nitton brott av tjugo begås lokalt, av gärningsmän som bor på orten och de drabbar offer i deras geografiska och sociala närhet”, skrev Leif GW Persson i  Expressen 9/10 2016. Om polisen inte är närvarande i lokalsamhället, vad blir konsekvensen?

Den verkliga olyckan är inte Dan Eliasson. Det är den hopplösa organisation han ledde och som partierna bär ansvaret för.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende

Soldater i förorten?

Skrivit i Corren 18/1:

Lag och ordning, eller snarare frånvaron av lag och ordning, blev ett hett ämne när partiledarna drabbade samman i onsdagens riksdagsdebatt. ”Kriminella har handgranater som det vore krig”, dundrade Ulf Kristersson (M).

Det föranledde Jimmie Åkesson (SD) till att rulla ut taggtråd och artilleri: ”Jag förklarar krig mot den organiserade brottsligheten. Polisen så som den ser ut kan inte upprätthålla allmän ordning. Det beror inte på den enskilde polisen, det beror på bristande politisk vilja och en inkompetent polisledning”, slog han fast och efterlyste insatser av det militära försvaret för att freda vårt offentliga rum.

Statsminister Stefan Löfven (S) var faktiskt inte främmande för Åkessons förslag: ”Det är inte min första åtgärd att sätta in militär, men jag är beredd att göra vad som behövs för att se till att den grova organiserade brottsligheten ska bort”.

Så långt har det alltså gått, att regeringschefen kan överväga mobilisering av soldater mot de skjutglada och bombkastande gängen. Det måste betecknas som uppseendeväckande, i sig ett erkännande av att staten har allvarliga svårigheter med kärnuppgiften att sköta våldsmonopolet och skydda medborgarna från inre hot.

Som lök på laxen brister även staten i skyddet mot yttre hot, och frågan är om tiden räcker till för att höja garden ordentligt igen medan det oroväckande säkerhetsläget kring Sverige försämras. Det raserade civilförsvaret måste återställas från grunden. Och de stridande förbanden är i nuvarande klent övade och utrustade skick chanslösa vid ett eventuellt angrepp, enligt förre arméchefen Anders Brännström i Krigsvetenskapsakademin (DN 14/1).

Men att assistera polisen i pacificeringen av gator och torg i utanförskapsområdenas ”no go-zoner” torde militären dock klara av.

Fast tänk er, ska det verkligen behövas pansarbilar och inmarschen av tungt beväpnade uniformerade trupper för en sådan sak? Oerhört. Vilket land har Sverige egentligen blivit när politikerna i riksdagen uppenbarligen känner sig tvungna att ens diskutera idén!

Minns att historiskt har ändå användningen av militär till polisära ändamål varit ett mycket kontroversiellt spörsmål – särskilt för arbetarrörelsen – mot bakgrund av Ådalen 1931 när fem demonstranter sköts till döds.

Stefan Löfven måste vara hårt pressad av att få bukt med buset och visa den handlingskraft som väljarna har all rätt att kräva. Utan trygghet finns ju ingen frihet.

Lämna en kommentar

Filed under Försvar, Lag och rättsväsende

Försummelsens politik

Skrivit i Corren 17/1:

Midskeppets västra vägg på Riddarholmskyrkan i Stockholm, där våra kungar sedan medeltiden är begravda, har en inskrift på latin med ord av den katolske biskopen Johannes Magnus (född i Linköping 1488, död i Rom 1544) som förkunnar vad som orsakat, orsakar och kommer att orsaka Sveriges olyckor. Bland annat ”contemptus legum” och ”negligentia communis boni”, vilket betyder ”förakt för lagarna” respektive ”försummelse av det allmänna bästa”.

I preventivt syfte hade det inte skadat om Johannes Magnus varit mera levande i sinnet hos rikets styrande, ty hans anspråk på tidlös relevans har onekligen fog för sig. Valåret 2018 framstår han som brännhet aktuell.

Föraktet för lagarna har nått en alarmerande nivå. Gängkriminalitetens utbredning är ett allvarligt samhällshot, det råa våldet med skjutningar och handgranater ökar i förskräckande omfattning, den senaste statistiken över brott mot enskild person (som rån, misshandel, sexuella övergrepp) visar deprimerande höga siffror. Föga förvånande finns en tilltagande oro bland svenskarna att drabbas av brott och mest oroliga är kvinnor, enligt en färsk undersökning från Brottsförebyggande rådet.

Hand i hand med ”contemptus legum” går ”negligentia communis boni”. Försummelsen av det allmänna bästa visar sig inte bara i rikspolischefen Dan Eliassons episka misslyckande att leverera efterfrågad trygghet på gator och torg, utan främst i ansvariga politikers mångåriga oförmåga att få rätsida på den dysfunktionella polisorganisationen med dess skandalöst ineffektiva myndighetskultur.

”Det vi gör nu borde vi ha gjort för femton, tjugo år sedan faktiskt, både mot vapen och de grova brotten”, säger justitie- och inrikesminister Morgan Johansson i finska Hufvudstadsbladet (16/1) och hänvisar till skärpta strafflagar och större polisanslag.

Det må låta prima, men den verkliga försummelsen är ju att förvaltningspolitisk. Vad hjälper strängare straff och mer pengar om kärnproblemet sitter i polisbyråkratin? ”Nästan alla brottstyper ökar”, konstaterade nyligen kriminologen Manne Gerell i Expressen (26/12) och framhöll vidare vad forskningen visat: ”Ju högre risken är att åka dit desto färre brott blir det. När det gäller hårdare straff däremot har det generellt ingen större effekt”.

Olyckligtvis är polisen inte tillräckligt bra på att fånga bovarna och utreda brotten. Olyckligtvis är politikerna inte tillräckligt bra på att reformera polisväsendet i den riktningen. Till olycka för Sveriges folk.

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende

Polisen blev boven i Fittjamålet

Skrivit i Corren 20/12:

Det följde inte så få indignerade inlägg på sociala medier efter tisdagens besked. Samtliga fem män som misstänktes för den medialt uppmärksammade gruppvåldtäkten mot en kvinna i Fittja friades av tingsrätten. Att det finns starka skäl för upprördhet står bortom tvivel.

Det skjuter dock långt över målet att klandra domstol och lagstiftning. Omständigheterna i fallet tycks graverande, men var det ett grovt och våldsamt övergrepp som kvinnan hävdar? Eller var det, som männen hävdar, fråga om frivilligt sexuellt umgänge i utbyte mot narkotika? Det hade möjligen polisens utredning kunnat ge svar på.

Tingsrätten konstaterar emellertid att materialet lämnat åtskilligt övrigt att önska. Det är som de olycksaliga konstaplarna Kling och Klang varit framme igen. Eller som Hans Holmér återuppstått och tagit kommandot. Kritiken mot slarvet, nonchalansen och segdragenheten i den polisiära undersökningen är från tingsrättens sida närmast förintande.

Man kan inte låta bli att undra om kvinnans socialt utsatta situation som missbrukare spelat roll för polisens uppenbarligt låga ambitionsnivå. Med det skraltiga faktaunderlag som domstolen fick på sitt bord blev utgången som den blev.

Sexuella övergrepp är allvarliga brott och ett djupt oroande samhällsproblem. Bara i Linköping har antalet anmälda våldtäkter ökat markant sista året. Men vad hjälper ropen på hårdare straff eller regeringens aviserade samtyckeslag om inte polisen agerar professionellt?

Beviskraven ska vara höga även när det gäller misstänkta sexualbrott. Hur skallet än lyder från gatans parlament måste principen att hellre fria än fälla kvarstå, allt annat vore katastrofalt för rättssäkerheten.

Men då måste det också gå att lita polisen, och är något klart bevisat i Fittjafallet så är det denna myndighets skandalartade svek. Det måste få konsekvenser.

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende

Polisen som försvann

Skrivit i Corren 2/11:

Inför valet kommer frågan om lag och ordning utan tvivel vara ett hett debattämne i den partipolitiska maktkampen. Kriminaliteten fräter hårdare på samhällsgemenskapen och den medborgerliga tilliten. Vanligt hederligt folk känner en djupare oro för säkerheten på gator och torg, särskilt i socialt utsatta bostadsområden där våldsmonopolet praktiskt taget är brutet.

I grunden är det ett symptom på att statens kärnuppgifter missköts, nonchalerats eller lågprioriterats av dem som burit ansvaret men slumrat vid ratten. Nu, när den allt bistrare verkligheten kräver uppryckning, är det annat ljud i skällan.

Både den yttre och inre hotbilden har ju påtagligt mörknat. Från vänster till höger märks ett ökat intresse för såväl det nästintill nedlagda militära försvaret som det dysfunktionella polisväsendet.

Det är bra, men det gäller att vara en kritisk konsument på den politiska marknadsplatsen när partierna saluför strängare straff och mer skattepengar till polisen. Blott sådan retorik är oseriös, om inte det samtidigt ges förslag på hur den polisiära organisationen bör reformeras. Nej, det räcker inte med billigt snack om att sparka rikspolischefen Dan Eliasson (vilket i och för sig vore välkommet).

Ska brottsligheten stävjas på allvar, måste det gås till botten med systemfelen som gjort att vi fått en skandalöst ineffektiv och dåligt ledd poliskår, som i åratal bara kommit längre och längre bort från medborgarna. Detta är grundligt belagt av den internationellt välrenommerade polisforskaren Stefan Holgersson. Läs honom!

Läs gärna också journalisten Hanne Kjöllers skakande bok En svensk tiger. Vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån (2016), en svidande vidräkning med den unkna kulturen på en av våra viktigaste myndigheter. Framför allt – insistera på att dom som söker vårt förtroende till politiska uppdrag läst och förstått. Annars kan det hojtas om straffskärpningar och större penningpåsar tills alla är blåa i ansiktet – det hjälper föga om polisorganisationen fortsätter att vara kroniskt kass och resistent mot konstruktiv kritik (vilket icke minst Stefan Holgersson fått erfara).

Ett avgörande misstag har mer än 50 år på nacken och det var när hela polisväsendet förstatligades 1965. Innan dess var polisen av hävd kommunal och verkade i vardaglig, nära kontakt med lokalsamhället.

Äldre svenskar minns nog den respektingivande fotpatrullerande kvarterspolisen som hade koll på buset och var garant för ordningen i grannskapet. Han blev offer för centraliseringsvågen och försvann. Staten försökte senare kompensera med närpoliser. De försvann också. Uniformerad fotpatrullering ger bevisat goda resultat i brottsfrekventa områden. Sånt ägnas idag ingen tid.

Polisen har aldrig haft så mycket pengar – och aldrig löst så få brott, om man synar den ofriserade statistiken (enligt polisens kreativa sätt att bokföra är exempelvis mordet på Olof Palme uppklarat!).

När staten fallerat, är bollen tillbaka hos kommunerna. I Linköping vill den styrande koalitionen (S, MP, L) anställa trygghetsväktare i stadsdelar som Ryd och Skäggetorp. ”Människor upplever inte trygghet och därför ser vi att vi måste stärka upp där”, säger kommunalrådet Kristina Edlund (Corren 1/11). Initiativet är utmärkt och riktigt, dock trist att det blivit nödvändigt.

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende

Buset ska hållas kort!

Skrivit i Corren 19/10:

På natten till onsdagen eldhärjades fyra bilar i Ryd. Förra veckan totalförstördes tre bilar i Skäggetorp. Linköpingspolisen misstänker anlagda bränder i bägge fall. Välkommen till vardagen i samtidens Sverige. Från socialt utsatta områden landet runt har rapporterna duggat tätt om laglöshetens triumfer.

Vandalism, bilbränder, kriminella gäng, skottlossning, butiksrån, ogenerad narkotikahandel, stenkastning mot blåljuspersonal, hedersmord, ideologisk och religiös extremism – inte ens på biblioteken är det lugnt längre. Samtidigt som bilarna brann i Ryd, skedde en sprängattack mot polishuset i Helsingborg. Ett vidrigt dåd, en direkt utmaning mot rättssamhället och demokratin. Hur kan det vara möjligt?

När brottsligheten breder ut sig, blir grövre, samvetslösare, gör att hela stadsdelar får epitet som ”no-go-zoner” och vittnen skräms till tystnad i våra domstolar, då är det ett allvarligt tecken på att våldsmonopolet krackelerat i Sverige.

Det är bara att se kalla fakta i vitögat. Staten har misslyckats med vad som är dess raison d’etre – att upprätthålla ordning så att hederligt folk, var de än bor och verkar, kan känna sig säkra, trygga och fria.

Brister den tilliten är det outtalade samhällskontraktet i upplösning och demokratin förlorar legitimitet.

”För det svenska samhället är trenden att vi sakta men säkert går emot en av de djupaste sociala kriserna i vår historia”, skriver Tomas Ries, forskare vid Försvarshögskolan, i oktobernumret av tidskriften ”Vårt försvar”.

Han pekar på en rad oroande externa och interna faktorer som Rysslands militära aggressivitet och destabiliserande påverkansoperationer, frågetecknen kring USA:s traditionella roll som skyddsmakt åt Europa, flyktingströmmarna från Nordafrika och Mellanöstern, haveriet i den svenska integrationspolitiken, försämrade offentliga tjänster, växande spänningar och risken för ökat väljarmissnöje med etablissemanget.

Det är en dyster bild han tecknar av ett Sverige som är satt under allt hårdare tryck, såväl utifrån som inifrån. Brinnande bilar och bomber mot polisstationer blir i det sammanhanget symptomatiska illustrationer av den sluttande vägen ner i en hotande systemkollaps.

Men utan att förringa problemen bör det nog sparas på den värsta alarmismen. När det gäller satsningar på polis och försvar råder nu endast gradskillnader mellan partierna. S och M tävlar om att ha den tuffaste politiken. Till och med Jonas Sjöstedt understryker vikten av lag och ordning. Utrymmet för ideologiskt flummande och verklighetsfrånvända idéer har beskurits rejält. Det är mycket lovande.

Politikerna tycks förstått att det väljarmajoriteten vill ha är förnuftsstyrd pragmatism och skärpt fokus på statens kärnuppgifter. Hela fältet från vänster till höger har tvingats bli blåare, skulle man kunna säga.

Kommer det till kritan har uppslutningen kring det grundläggande alltid varit väldigt stark i Sverige. Fosterlandet ska försvaras, skurkar ska sitta bakom lås och bom, människor ska arbeta och sköta sig, inga konstigheter. En nation som vår knäcks inte så lätt.

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende

Stoppa ondskan i grind

Skrivit i Corren 4/8:

De försökte föregå apokalypsens fyra ryttare och upprätta ett eget dödsrike i askan av all mänsklig civilisation de kunnat förstöra. Inte sedan Hitlertyranniets naziterror har världen upplevt ett sådant totalt samvetslöst, fanatiskt, destruktivt, våldsdyrkande barbari.

Men i sin perversa hybris att vilja frammana Harmagedon står de nu inför undergången själva. Enbart brinnande rester återstår av Islamiska statens utropade kalifat i Syrien och Irak.

Med risk för att vara övertydlig – men det tycks nödvändigt i en fredsskadad idyll som Sverige där förståelsen av begreppet ”ondska” fallit i träda – har IS inte kunnat tryckas tillbaka genom dialog, förhandlingar och vädjan om att ta reson. Det enda möjliga sättet att svara den islamistiska mördarkultens jihadister har varit med kulor och krut. En ohygglig massa kulor och krut. Precis som det en gång krävdes för att krossa nazisternas Förintelsekorståg i Europa.

Hitlerväldet och IS har inte varit lika i varken resurser eller skepnad, men når samma grad av ondskefull natur. Därför är det befogat att karaktärisera IS som en urspårad, utopisk nazivariant av islam – bara för att göra det begripligt vilken sorts rörelse av kompromisslös brutalitet och avgrundsdjupt människoförakt vi har att göra med.

Det är känt att omkring 300 personer, enligt Säpos uppskattning, valt att lämna vårt land för bödelstjänst hos IS. Medan dess idag krympande kalifat snart är utraderat, har frågan uppstått hur på plats gripna IS-jihadister från Sverige ska hanteras.

Eftersom de inte varit reguljära soldater, utan stridande terrorister, vore det fel att kalla dem krigsfångar i vanlig mening. Utsikten att de skulle transporteras tillbaka hit kan knappast anses önskvärd, även om svenska myndigheter och politiker ännu verkar tämligen handfallna i saken.

Bäst vore att följa nyligen avgångne inrikesminister Anders Ygemans tidigare förslag att tillfångatagna IS-svenskar i första hand ska dömas och straffas i Irak (SvD 14/7). Signalen om att naivitetens tid är förbi måste vara glasklar.

Har man gått i sold hos IS och gjort deras värderingar till sina, har man mält sig ur vårt demokratiska samhälle. Principen när det gäller återvändare bör således vara att – så långt det är förenligt med internationella konventioner – jihadister med dubbla medborgskap fråntas sitt svenska pass och de med uppehållstillstånd bara kan glömma det.

Övriga återvändare som dyker upp och som vi inte kan porta (då ingen får göras statslös), är odiskutabelt att klassa som överhängande hot mot rikets säkerhet. Enda alternativen som någon ska kunna räkna med är domstol, fängelse, noggrann övervakning och omhändertagande av barn som tragiskt släpas med av sina terroristföräldrar.

Sverige får aldrig – aldrig! – vara landet som visar undfallenhet mot ondskans hantlangare.

Lämna en kommentar

Filed under Islamism, Lag och rättsväsende, Mellanöstern, Nazism, Terrorism