Kategoriarkiv: Lag och rättsväsende

Samhällskontrakt på spel

Skrivit i Corren 13/6:

Det hettade till när gängkriminaliteten kom på tal under onsdagens partiledardebatt i riksdagen. ”Ni har misslyckats på statens mest fundamentala område”, fräste Ulf Kristersson (M) och slog anklagande fast att regeringen ”tappat kontrollen över vad som händer i Sverige”.

Stefan Löfven (S) blev inte svaret skyldigt, utan röt tillbaka: ”Vi ska bura in dessa kriminella en efter en. En stark polis ska samarbeta med en stark socialtjänst och stark skola”.

Samtidigt som statsministern och oppositionsledaren spände sina retoriska muskler, hade Linköping vaknat upp till larmet om att en misstänkt sprängladdning placerats utanför polishuset på Brigadgatan.

En stor del av kvartersområdet Garnisonen var avspärrat och Nationella bombskyddet hade fått rycka in – igen. Denna gång visade det sig, som i Tannefors häromdagen, vara ett ofarligt föremål. Men vi har ju alla i Linköping fredagsmorgonens omskakande uppvaknande i färskt minne.

Den enorma explosionen, det kraftigaste sprängattentatet i Sverige på 20 år, lär också sent glömmas. Vid Hamngatan/Ågatan, där detonationen ägde rum, kunde man tro att kriget kommit till stan. Enligt polisen verkar det sannolikt att dådet – ett chockerande samvetslöst sådant – har kopplingar till den kriminella gängmiljön som länge plågat Linköping.

Bakom onsdagens intermezzo tycks ligga ett medvetet försök att skrämma både ordningsmakt och allmänhet, som inte våra nerver hade utstått en ordentlig prövning redan. Lägg Linköping till bara de senaste svarta rubrikerna i veckan om ett skottdrama och två sprängningar i Malmö, samt flera skjutningar på andra håll i landet, och Ulf Kristerssons kritik mot Löfven ter sig befogad.

Den grova våldsbrottsligheten ser knappast ut att ha hejdats, snarare ger nyhetsrapporteringen intrycket att den åter eskalerar. Regeringens hållning i kriminalpolitiken skiljer sig dock i praktiken inte många millimeter från oppositionens. Bland partierna råder bred enighet om hårdare straff, tuffare tag, fler batonger och skarpare insatser.

Men upplever inte vanligt hederligt folk att det ger nöjaktiga resultat, att staten faktiskt misslyckas med sin kärnuppgift att skydda sina medborgares liv, lem och egendom – då är det själva samhällskontraktet som sätts på spel. Frågan blir således: hur många sprängdåd och skjutningar till tål Sverige?

Annonser

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende, Linköping

En bestialisk råhet

Skrivit i Corren 10/6:

Jag läser Guy de Maupassants berömda novell Fettpärlan som utspelar sig under fransk-tyska kriget 1870-71. I berättelsens början skildras de preussiska truppernas intåg i den normandiska staden Rouen.

”I sina mörklagda kammare hade stadsborna gripits av den förvirring som förorsakas av katastrofer och de stora dödsbringande omvälvningar på jorden som all samlad vishet och styrka är verkningslös mot. För samma känsla infinner sig varje gång den etablerade ordningen kullkastas, när tryggheten försvinner och allt som människans eller naturens lagar har värnat om utlämnas åt en huvudlös och bestialisk råhet”.

Det är ett skräckinjagande gissel, skriver de Maupassant, ”som ifrågasätter all vår tro på den eviga rättvisan, hela vår inlärda tillit till himmelskt beskydd och mänskligt förnuft”.

Lyckligtvis lever vi i ett land som haft århundranden av fred och därmed förskonats från de fruktansvärda, dramatiska erfarenheter vilka präglat den moderna franska historien.

Men när jag som många andra i Linköping vaknade till fredagsmorgonens explosion – en väldig, skarp, otäck smäll – och sedan chockad såg vad som hänt, kunde jag själv för ett ögonblick förnimma något av den skakande upplevelse som på känslomässigt plan inte var helt olik den som Guy de Maupassant tecknat.

Plötsligt var den invanda, trygga ordningen ställd på förskräcklig ända. Nerblodade, skadade människor. Bostadshus med urblåsta fönster, krossat glas i drivor, avspärrade kvarter, poliser i varje gathörn, bestörtning, vilsenhet, oro.

Det var som att blivit direkttransportad till en krigszon, ett slags Rouen mitt i Linköping. Vem eller vilka som ligger bakom bombdådet är ännu höljt i dunkel, liksom motivet. Misstanken att grovt kriminellt belastade gäng bär ansvaret ligger väl närmast till hands.

Helt klart kan dock konstateras att det är uttryck för en huvudlös, bestialisk råhet trotsande allt civiliserat förnuft att utlösa en kraftig sprängladdning bland massor av värnlösa människor i centrala stan. Ett rent mirakel att inga dödades eller fick livshotande skador.

Det som skett är ett attentat mot lagen och ordningen, friheten och tryggheten i vårt gemensamma Linköping. Nu gäller att visa att rättvisan står stark och inte låter sig utmanas. Våldsbejakande krafter som ska tveklöst kunna lita på att det inte ostraffat går att förvandla vårt offentliga rum till ett slagfält.

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende, Linköping, Litteratur

Svik inte Skäggetorp

Skrivit i Corren 5/6:

Bilden var inte munter när polisen 2017 presenterade sin rapport, den andra sedan 2015, om lokala tätortsdistrikt med betydande lag- och ordningsproblem. 61 bostadsområden landet runt listades som drabbade av en påtagligt hög brottsfrekvens.

23 av dessa bostadsområden räknades som särskilt utsatta – kännetecknade av social utslagning, unga människor på drift, öppen och ogenerad narkotikahandel, kriminella nätverk, våldsbejakande religiös extremism. Här fanns drag av parallella samhällsstrukturer med egna normer och regler.

Rättsstaten hade trängts tillbaka, polisen fann det svårt att fullgöra sitt uppdrag. Såväl 2015 som 2017 slogs fast att Skäggetorp hörde dit. Inga trevliga nyheter för vår kommun.

Men polisens ambitiösa kartläggning, offentliggjord utan krusiduller, var givetvis nödvändig och riktig. Ska alarmerande problem kunna lösas, måste fakta läggas på bordet så att ökad medvetenhet kan väckas om allvaret i situationen och verkningsfulla åtgärder sättas in.

Linköpings styrande kommunalråd Niklas Borg (M) deklarerade dock i våras att han och Skäggetorp vore bättre betjänta av att slippa polisens klarspråk i fortsättningen. ”Listan demoniserar bostadsområdet och skapar otrygghet i sig”, menade Borg i DN den 2/4.

Den uppfattningen vidhåller han även nu, när polisens uppdaterade kartläggning för 2019 offentliggjorts – där Skäggetorps status som särskilt utsatt bostadsområde kvarstår. ”Jag tycker att man bör skrota hela listan. Den pekar ut ett helt område på ett negativt sätt”, hävdar han i Corren 4/6.

Borgs indignation är förståelig. Ty samtidigt faller ju ofrånkomligen ett mindre smickrade ljus över kommunalrådet själv och hans förtroendevalda kollegor i stadshuset. De bär ett icke ringa ansvar för hanteringen av problematiken i Skäggetorp. Enligt polisens facit lämnar resultatet obestridligen en hel del övrigt att önska och har så gjort länge.

Men på vilket vis skulle Skäggetorps invånare bli lyckligare av en skrotad lista, vars avsikt är att uppmärksamma oacceptabla sakförhållanden vilka kräver en ändring? Det är inte listan som Niklas Borg ska ha som prioritet att försöka få bort.

Det är att Skäggetorp som ska försvinna från listan. Människorna i detta bostadsområde ska inte behöva känna sig stigmatiserade, det är sant. Fokusera då på att tillgodose deras rätt att kunna leva lika fritt, tryggt och trivsamt som resten av Linköping.

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende, Linköping

Ut med alla politiker!

Skrivit i Corren 15/3:

I ett uppmärksammat fall av civil olydnad förra året försökte den unga kvinnliga aktivisten Elin Ersson hindra utvisningen av en afghansk man. Hon bordade samma flygplan som honom och vägrade sätta sig ner på sin plats när planet skulle lyfta från Landvetter.

I februari blev hon av Göteborgs tingsrätt dömd till 60 dagsböter för brott mot luftfartslagen. Gott så?

Absolut inte!

Tyck vad ni vill om Elin Erssons aktion. Men precis som alla andra människor som ställs inför svensk domstol förtjänar hon en rättvis prövning av fru Justitia. Det fick aldrig Elin Ersson. En av de politiskt tillsatta nämndemännen, en SD-medlem som i domstolen även krävde ett hårdare straff (fängelse), var solklart jävig.

Nyligen avslöjade SvD (9/3) att han ett halvår innan rättegången stämplat Ersson som ”brottsling” i kommentarsfältet under en artikel om henne på den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag. ”I media hyllas hon av batikhäxorna Ernman o Ramberg. Det är mycket allvarligt när advokater stöder brottslingar”, deklarerade han vidare via sitt FB-konto.

Milt uttryckt anmärkningsvärt för att komma från en person som verkar i rättsväsendets tjänst. Nu har Göteborgs tingsrätt stängt av honom och Elin Erssons advokat har – fullt rimligt – begärt att rättegången görs om.

Skandalen är symptomatisk för det aparta nämndemannasystemet. Fru Justitia brukar traditionellt avbildas med en bindel över ögonen, vilket symboliserar opartiskhet och allas likhet inför lagen.

Men då Sverige fortfarande envisas med att utsätta åtalade människor för partipolitiska amatördomare i rättssalarna är faran överhängande att fru Justitia får ideologiskt färgade glasögon istället. Det är inget löst antagande, utan har bekräftats av vetenskapliga undersökningar.

Exempelvis tenderar SD-nämndemän oftare att vilja fälla åtalade med arabisk bakgrund. V-nämndemän vill oftare fälla åtalade om brottsoffret är en kvinna. KD-nämndemän i migrationsdomstolarna vill oftare ge asylsökande fristad, medan SD-nämndemän oftare är av motsatt mening.

Politiker ska stifta lagar, men att politisera lagföringen genom att ikläda dem domarskrud borde vara bannlyst i varje demokratisk rättsstat värd namnet.

Hur många fler skandaler liknande den som Elin Ersson drabbades av måste media röja innan partierna förmås att lämna juridikens utövande åt professionen?

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende

Dubbelmordet snart löst?

Skrivit i Corren 6/3:

Den 19 oktober 2004 höggs åttaårige Mohamad Ammouri och 56-åriga Anna-Lena Svenson brutalt ihjäl på Åsgatan i Linköping. Gärningsmannen kom undan, trots en brottsutredning som är en av de mest omfattande i svensk kriminalhistoria.

Att dubbelmördaren gäckat rättvisan är särskilt frustrerande med tanke på att det finns en mycket övertygande teknisk bevisning. En butterflykniv med både gärningsmannens och offrens blod hittades ju i närheten. Polisen har alltså en unik DNA-profil. Men har aldrig under fjorton år och tusentals topsningar lyckats matcha den mot någon person.

En justering i polisdatalagen som nyligen trädde i kraft kan ändra på det. Den ger möjlighet till en utvidgad så kallad familjesökning i polisens stora DNA-register över 163 000 misstänkta och dömda brottslingar. Har dubbelmördaren en nära släkting bland dessa ökar chansen betydligt att gåtan blir löst.

Som Corren rapporterat om har polisen redan träffar på ett trettiotal personer med snarlika DNA-profiler som ska börja förhöras. Genom ett pilotprojekt har polisen även fått specialtillstånd att göra parallellsökningar i kommersiella släktforskningsregister.

”Vi har lagt ner enorma resurser på det här fallet och vi vill kunna klara upp det här. Det här är ett nytt, väldigt kraftfullt verktyg. Det känns bra även om vi inte ska ta ut något i förskott”, säger förundersökningsledaren Jan Staaf (Corren 4/3).

Låt oss innerligen hoppas att polisens effektivare användning av den moderna DNA-tekniken leder till att rättvisa äntligen skipas och dubbelmördaren får ett hårt, välförtjänt straff bakom lås och bom.

Dock bör ändå en viktig fråga av principiell natur ställas i sammanhanget. Finns inte en risk att DNA-trålandet utvecklas till ett alltför kraftfullt kontrollverktyg i statsapparatens händer som äventyrar vanliga hederliga medborgarnas integritet och privata frihetssfär? Jo.

Tydliga, noga utformade regler som garant mot icke-önskvärda konsekvenser är därför nödvändiga att slå vakt om.

Men i avvägningen att ge polisen bättre förmåga eller ej att med DNA-teknikens fulla potential spåra upp, sätta dit och skydda oss från grova brottslingar som mördare, våldtäktsmän och terrorister borde det rimligen inte vara något snack.

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende, Linköping

Trygghets-RUT som ett tidens tecken

Skrivet i Corren 14/2:

Vardagslivet i Sverige begränsas av otrygghet och oro för brott. Det slås fast i den senaste versionen av Nationella trygghetsundersökningen, som Brottsförebyggande rådet (Brå) nyligen presenterade.

Nästan en fjärdedel av befolkningen (16-84 år) väljer en annan väg eller ett annat färdsätt i rädslan att utsättas för kriminalitet. I gruppen unga kvinnor mellan 20-24 år är siffran 42 procent!

Oron över säkerheten i det egna hemmet är också markant. 28 procent av svenskarna bekymrar sig för risken att drabbas av inbrott. ”Bostadsinbrotten upplevs ofta som mer allvarliga och mer integritetskränkande än många andra av de stöldbrott som hushållen utsätts för”, konstaterar Brå.

Den utbredda känslan av otrygghet och oro är inte ogrundad. Som kriminologen Manne Gerell vid Malmö högskola framhöll i Expressen i slutet av förra året har brottsnivån i samhället nått rekordhöjder.

Bilden av vårt fredliga Sverige har inte minst skakats rejält av återkommande rapporter om skjutningar och eskalerande gängkriminalitet. Samtidigt lider polisen sedan länge av strukturellt betingade problem inom såväl ledning som organisation, vilket allvarligt hämmar ordningsmaktens effektivitet (nej, det är inte främst en resursfråga).

Statens kärnuppdrag att upprätthålla våldsmonopolet och garantera medborgarna skydd till liv, lem och egendom är – snällt uttryckt – knappast så välskött som vi har skäl att begära.

Och krackelerar staten i sin mest grundläggande funktion, får andra rycka in och täta sprickorna. Det börjar bli vanligt att kommuner, däribland Linköping, anställer trygghetsväktare som patrullerar i utsatta områden. Säkerhetsföretagen skär guld med täljkniv i den ökande otrygghetens spår.

Regeringen kommer därtill att införa ett ”Trygghets-RUT”, så att vi får skatteavdrag för att via marknaden köpa oss enskild bevakning. Sverige 2019. Du uppmuntras att skramla ihop till din personliga privatpolis. Schysst.

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende

En förlorad värld

Skrivit i Corren 9/11:

På söndag, den 11/11 klockan 11, är det hundra år sedan vapnen tystnade på första världskrigets slagfält. Dess beryktade namn – Verdun, Marne, Somme, Gallipoli, Ypres – klingar numera lika avlägset som vore de Borodino eller Gettysburg, ödesdigra platser från ett svunnet tidevarv dit banden obevekligen tunnats ut med generationernas gång.

I det kollektiva medvetandet har första världskriget reducerats till en bleknad episod som överskuggas av det ännu väldigare krig som utbröt 1939. ”En glömd hävstång”, enligt historikern William Manchester. Ty ur katastrofen 1914-18, mänsklighetens dittills blodigaste och värsta tragedi, trädde den epok fram som är vår egen – ohjälpligt präglad av masslakten i skyttegravarnas helvete.

”Olevda liv. Ofödda barn. Så totalt vi alla har glömt den skada det kriget gjorde Europa, trots att vi fortfarande lever med det. Om ‘Europas blomma’ (som de kallades) inte hade dött och deras barn och barnbarn hade fötts kanske vi inte skulle leva med sådan medelmåttighet, sådan förvirring och inkompetens idag?”, skriver författaren och nobelpristagaren Doris Lessing i sina memoarer Under huden och suckar: ”Vi är alla formade av kriget, förvridna och skadade av kriget, men vi tycks inte minnas det”.

Fast är det så märkligt om vi har svårt att relatera till detta krig och på djupet förstå vad det egentligen gjorde med oss? Människorna kring förra sekelskiftet synes mer fjärran än vad den rent kronologiska tiden markerar. De bebodde ju i mångt och mycket ett annat universum.

Där fanns stora orättvisor, klassbarriärer, fattigdom och bigott hyckleri. Men också – understryker historikern Barbara W Tuchman i sin klassiska studie Det stolta tornet om Europa före 1914 – en ”större självtillit, större säkerhet, större optimism, större glans, slöseri och elegans, mera obekymrat välstånd, mera munterhet, mera nöje i att vara tillsammans och konversera… mera värdighet i arbetet, större uppskattning av naturen, större livsglädje”.

Det var en hel mentalitet som begravdes med kriget. Ideal slets sönder, illusioner krossades. Det exempellösa dödandet, de ofattbara plågorna och lidandet, rubbade själva tron på den civilisation som varit.

Den gamla tillvaron framstod som falsk och förljugen. Spärrar lossades och krafter sattes i rörelse som – på gott och ont – radikalt skulle omskapa världen i försöken att på något vis kompensera för alla offer som gjorts.

Demokrati och rösträtt, nationellt självbestämmande för tidigare underkuvade folk och kvinnlig emancipation tillhör pluskontot. Men utan första världskriget är det omöjligt att tänka sig kommunismens seger i Ryssland, fascismens triumf i Italien, nazisternas maktövertagande i Tyskland, andra världskriget, Förintelsen av Europas judar, kalla kriget och Berlinmuren.

Även i demokratierna blev uppslutningen kring den starka staten normerande. De ideologiska anspråken växte dramatiskt när aristokratins murkna välde sopades undan och ersattes av det moderna partistyret. Samhällslivet, ekonomin och kulturen politiserades som aldrig förr i sökandet efter bättre, rättfärdigare villkor.

I en mening lever vi oändligt friare och tryggare idag, icke minst materiellt. Men det är i baksmällan av en förlorad oskuld och ett kvaddat känslokosmos.

Lämna en kommentar

Under Historia, Lag och rättsväsende