Akta så att inte Storebror klampar in

Skrivit i Corren 16/6:

Inspirerade av George Orwells dystopiska roman 1984 komponerade den brittiska rockgruppen Judas Priest i 80-talets början låten Electric Eye som gisslar övervakningssamhället: ”You think you’ve private lives / Think nothing of the kind / There is no true escape / I’m watching all the time”. 

Av sångtexten framgår vidare att det spanande elektriska ögat kommit till genom val, för att skydda medborgarna. Men blivit en allseende spion som berövat enskilda människor deras frihet. Electric Eye räknas numera som en klassiker inom den tunga rockmusikgenren heavy metal och utgör ett tidstypiskt exempel på hur samhällsdebatten färgar populärkulturen.

Då, tidigt 80-tal, var fortfarande integritetsfrågorna politiskt brännbart stoff – särskilt som årtalet i titeln på Orwells bok närmade sig. Var han på väg att bli sannspådd i sin otäcka vision, hotade statens växande kontrollmakt att utvecklas till demokratins fiende, väntade Storebrors totalitarism i farstun? 

Ta upp den debattråden idag och hur många tror du lyssnar? Det är inte längre den starka staten vi fruktar. Snarare följderna av en statsmakt som visar allvarliga tecken på försvagning och därför inte går att riktigt lita på. Det är också en utveckling som bär draksåddens faror med sig. 

Frihetens grundläggande villkor är att lag och ordning råder, att människor kan känna sig trygga och säkra i vardagen. Hur ser det ut i Sverige och en stad som Linköping? En hänsynslös gangsterkultur, en råbarkad kriminalitet har slagit rot och statens våldsmonopol är i gungning. Detta är A och O att åtgärda. Hederligt folk måste skyddas, brottsligheten stävjas. Inget snack om det. 

Vi behöver en effektivare polis, skarpare lagstiftning, hårdare straff, utökade befogenheter åt staten att ingripa och kontrollera, kommunala vakter på gator och torg, fler övervakningskameror, hela batteriet! Vem däremot? 

Inte jag. Än. Det finns definitivt goda och nödvändiga skäl att vässa tänderna och pumpa musklerna. Jag är bara en smula betänksam över risken för fartblindhet i de tuffa tagens samtid, att kraven på trygghet och säkerhet gör att personliga integritetsaspekter offras bortom rimlighetens gräns, att medborgerliga fri- och rättigheter naggas mer än lovligt i kanterna när staten släpper bromsen och rusar på bred offensiv. 

Var ständigt nyktert vaksam mot makten, vänner. Annars kan vi vakna till en morgondag i Storebrors skugga där de gamla tonerna blivit plågsamt aktuella: ”You think you’ve private lives / Think nothing of the kind / There is no true escape / I’m watching all the time”. 

Sverige, en värsting

Skrivit i Corren 27/5:

Plötsligt framåt kvällen hände det igen. Det otäcka ljudet av flera kraftiga smällar, skarpa skott. En boende i området beskrev det som hela huset skulle falla ihop. Offret var en ung man, 20 år, ihjälskjuten bara några hundra meter från Berga centrum i Linköping. 

Det oerhörda skedde förra veckan, i en stadsdel där invånarna dessvärre tvingats vänja sig vid återkommande skottlossningar. Senast ifjol var det ett mordförsök i centrum, skytten försvann på en cykel och polisen har ännu inte gripit någon misstänkt. Vad ska man säga? Fruktansvärt, oacceptabelt, chockerande.

Men också typiskt. För Berga, Linköping? Snarare för Sverige, för ett plågsamt mönster, för en grov våldsutveckling som kommit att sätta sitt märke på vårt land. 

Länge var brottslighet en lågprioriterad fråga bland väljarna när opinionsinstituteten gjorde sina mätningar. Det har ändrat sig sista åren. Idag är lag och ordning något som väljarkåren rankar väldigt högt, vilket återspeglar en fullt förklarlig stigande oro över gängkriminalitetens utbredning och ett rått, dödligt eskalerande skjutvapenvåld som blivit stapelvara i nyhetsrapporteringen. Trots pandemin blev 2020 ett nytt bedrövligt rekordår i antalet skottdåd. Men trenden kan ändå vara på väg att vända.

Under januari och februari visade statistiken att skjutningarna minskat. ”Ett kvitto på polisens offensiva arbete”, menade inrikesminister Mikael Damberg (SVT 9/3). Låt oss innerligt hoppas dessa positiva tecken håller i sig, att även Berga och Linköping får kvitto på polisens offensiva arbete. 

Det elakartade mönstret måste brytas, varaktigt och bestämt. Få samhälleliga uppgifter är viktigare än att täta sprickorna i statens krackelerande våldsmonopol, att respekten för lag och ordning återställs, att vanligt hederligt folk bortom allt tvivel ska kunna känna sig trygga på gator och torg. Gud ska veta att det behövs! 

Därom ger Brottsförebyggande rådet (Brå) klara, skakande besked i en undersökning som presenterades under onsdagen. Siffrorna är dramatiska: i inget annat europeiskt land har det dödliga skjutvapenvåldet ökat så mycket som i Sverige mellan 2000-19. Vi har blivit vår kontinents värstingar i denna makabra gangstergren. Hur har Sverige hamnat där? Något egentligt svar har inte Brå. 

Men ansvaret faller onekligen tungt på de som lett landet sedan millennieskiftet, omväxlande röda och blå regeringar, som helt uppenbart inte låtit lagens långa arm varit så stark som den borde varit. Ett offensivt arbete från polisen och andra rättsvårdande myndigheter hade då möjligen i tid kunnat förhindra den kriminella våldsspiral som fått så ödesdigra konsekvenser, bland annat i Berga. 

Linköping borde återfå sin egen polis

Skrivit i Corren 22/12:

Carl Persson var Sveriges förste rikspolischef och mannen bakom förstatligandet av polisen 1965. Innan dess hade polisväsendet huvudsakligen varit en kommunal angelägenhet. Men i den allmänna centraliseringsvågen under efterkrigstidens uppbyggnad av det ”det starka samhället” (Tage Erlanders uttryck) ansågs det nödvändigt att modernisera och effektivisera polisen.

I sina memoarer Utan omsvep (1990) berättar Carl Persson stolt om 60-talets historiska omorganisering och noterar spefullt: ”Endast en polisman vägrade gå över till staten. Vi kunde naturligtvis inte tvinga honom, han fick gå kvar som kommunalanställd fram till pensionen”.

Denne ståndaktige konstapel förefaller varit en klok yrkesman. Det ser vi inte minst nu långt senare i Linköping. Alliansen har tvingats anslå skattemedel till att anställa kommunala ordningsvakter, som hösten 2019 började patrullera i centrum. Med gott resultat, uppges det. Tryggheten har förbättrats, vilket gett mersmak.

Förra veckan meddelades från stadshuset att polismyndigheten tillåtit kommunens egna ordningsväktare att ”arbeta i ett större område i citykärnan men också vid behov i Berga, Ryd och Skäggetorp”. Det är ju bra. Men också beklagligt. Ty varför har behovet av kommunala ordningsvakter alls uppstått?

Redan kort efter den stora omorganisationen 1965 hördes kritiska röster om att polisens avstånd till medborgarna ökat illavarslande. Förstatligandet gjorde Sverige apart internationellt med en poliskår som saknade lokal förankring. Carl Persson, som avled 94 år gammal 2014, hade sina goda förtjänster. Men hans avskaffande av den kommunala polisen var på många sätt olycklig.

Trots åtskilliga försök till nya organisationsreformer, den senaste 2015, har de gamla bekymren som 60-talets kritiker pekade på kvarstått och förvärrats. I studien Hur kan polisen tackla gängskjutningarna? (Linköpings universitet 2020, redaktör Stefan Holgersson) dras slutsatsen att polisens hårt centraliserade organisation och styvnackat hierarkiska ledningsfilosofi varit till allvarligt men för brottsbekämpningen.

Bland annat blundade höga statliga polischefer i åratal för fältpersonalens varningar om utvecklingen i landets socioekonomiskt utsatta områden. Om inte arbetsmetoder, strategier och prioriteringar förändrades – exempelvis gällande narkotikakriminaliteten – skulle det kunna leda till ”att den grova organiserade brottsligheten växte sig starkare och att konflikter mellan grupperingar eskalerade med grova våldsbrott som följd”.

Fältpersonalen fick rätt. Där är vi nu. Hade polisorganisationen varit plattare, flexiblare och ansvarigt knuten till lokalsamhället kunde nog utvecklingen blivit en annan. Och Linköpings behov av ordningsvakter i polismaktens ställe varit ringa.

Djurrättsextremismens förryckta världsbild

Skrivit i Corren 22/10:

Tala om trollen. Som Corren rapporterat slog radikala djurrättsaktivister under onsdagen till igen mot HK Scans anläggning i Linköping och försökte med en olaglig blockad sabotera verksamheten.

Flera deltagare greps för brott mot ordningslagen och vägran att hörsamma polisens anvisningar. Vid visitation fann polisen aktivister beväpnade med kniv och rökgranater.

”Dessvärre har vi under de senaste åren sett allt fler militanta aktioner från djurrättsaktivister där vi ser blockader, smygfilmning, intrång, hot och situationer där de äventyrar andras, djurs och sin egen säkerhet”, kommenterade HK Scan i ett pressmeddelande.

Hur ska vi förstå detta fenomen, egentligen? Sveriges djurskyddslagar tillhör världens mest ambitiösa. Ändå eskalerar djurrättsterrorn. ”Ett för oss växande problem som oroar oss väldigt mycket”, skriver Jeanette Blackert, LRF:s ordförande i Östergötland, i ett mejl till ledarredaktionen.

Magnus Ranstorp, terrorforskare på Försvarshögskolan, har tidigare beklagat att den militanta djurrättsaktivismen inte fått uppmärksamheten den förtjänar: ”Det här är en väldigt allvarlig samhällsutveckling” (GP 23/2 2019). Först helt nyligen har regering och myndigheter börjat komma till insikt.

Center mot våldsbejakande extremism tog i somras fram en övergripande sammanställning av forskning och kunskap om djurrättsrörelsen, såväl på svensk botten som internationellt. Vid sidan av vänsterextremism, högerextremism och islamism har nu även militant djurrättsaktivism klassificerats som del av extremistmiljön i Sverige. På tiden, obestridligen.

Kerstin Jacobsson, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, har sedan 90-talet följt den svenska djurrättsrörelsen. Hon menar att de mer fanatiska anhängarna omfattas av en närmast religiös väckelse kring djurens lidande och drivs av en traumatisk världsbild som för majoritetssamhället är mycket främmande.

Djuren betraktas som utsatta för ett institutionaliserat förtryck av massmordskaraktär, vilket förpliktigar de militanta aktivisterna till handling i en befrielsekamp som – enligt deras aparta logik – är fullt jämförbar med exempelvis motståndet mot Sydafrikas forna apartheidregim. ”De drar också paralleller mellan koncentrationsläger för människor under nazismen och koncentrationsläger för djur”, säger Kerstin Jacobsson (Svensk Jakt 11/2 2017).

Företag som HK Scan i Linköping. Lantbrukare i Östergötland med kor, grisar, höns och andra djur. Jägare som håller viltbeståndet i schack. De skulle alltså vara bärare av samma gränslösa ondska som historiens värsta våldsverkare, av samma skrot och korn som Hitlertyranniets SS-bödlar.

Hyser man en sådan förryckt verklighetsuppfattning, borde det inte överraska med aktivister som är beredda till vilka gränslösa metoder som helst.

Sätt punkt för djurrättsterrorn!

Skrivit i Corren 21/10:

”Terrorn mot bönderna” hette artikelserien i GP som förra månaden belönades med det prestigetunga journalistpriset Guldspaden för årets främsta grävinsats i kategorin storstadstidning.

GP:s undersökande reporter Michael Vericchio avslöjade svart på vitt hur den organiserade djurrättsrelaterade våldskriminaliteten tilltagit de senaste tre åren. Det har rört sig om minst 200 fall av mordhot, skadegörelse, brandattentat och trakasserier riktade mot svenska mjölkbönder och lantbrukare, inkluderat deras barn.

Som inte det vore skrämmande i sig, har terrorvågen på landsbygden gått nästan helt under övriga samhällets radar. Som Michael Vericchios granskning visade har polisanmälningarna rutinmässigt avskrivits.

Trots att det bland gruppen av militanta djurrättsaktivister cirkulerar rena terrormanualer med handgripliga brand- och bombinstruktioner, har varken polis eller myndigheter intresserat sig för någon kartläggning av denna grova och systematiska, ideologiskt drivna brottslighet.

Dock, tack vare uppmärksamheten i GP började såväl politiker som ordningsmakt äntligen vakna (onekligen en belysande illustration av den professionella journalistikens viktiga roll i demokratin). Regeringen tillsatte en utredning om skärpta straff för dem som begår övergrepp mot landsbygdens djurhållare och matproducenter. Någon gång framöver, eventuellt till sommaren 2021, kan den tuffare lagstiftningen vara på plats.

Det är bra. Men de styrande politikerna är sent ute och agerar alldeles för långsamt, menar Arla Sveriges vd Patrik Hansson på debattplats i tisdagens Expressen (20/10). Hans inlägg andas en fullt begriplig frustration över en situation som tillåtits urarta som följd av rättsstatens svek.

”Bönderna är en hårt arbetande yrkesgrupp som bidrar till våra öppna landskap, biologisk mångfald och en levande landsbygd där folk kan hitta arbete”, skriver Hansson och redovisar en ny undersökning om hur Arlas 2300 mjölkbönder lönats för detta i sin vardagsverklighet.

2 av 10 har personligen drabbats av hot och trakasserier. 6 av 10 mår dåligt på grund av samhällets och aktivisters attityd. Nästan lika många upplever otrygghet på sina gårdar på grund av risken för aktivister. 14 procent av mjölkbönderna funderar på att ge upp och sluta. Vart fjärde barn har känt sig utsatt på grund av föräldrarnas yrke.

Chockerande siffror, utan tvekan. Djurrättsextremisternas skara är liten. Men de orsakar i sin fanatiska hänsynslöshet stor skada och mycket lidande. Det borde inte vara någon oöverstiglig svårighet att få bukt med dem – förutsatt att samhället är tydligt solidariska med bönderna och polisen prioriterar ett krossande av aktivistterrorn mot våra livsmedelsförsörjare.

Nu måste sanningen om Estonia fram!

Skrivit i Corren 29/9:

Pierre Isacsson hade med gruppen Family Four vunnit den svenska melodifestivalen två gånger i följd under 70-talets början (Vita vidder och Härliga sommardag, ni vet). Han fortsatte som soloartist och fick 1974 en stor hit med Då går jag ner i min källare. Den låten var en av de sista han 20 år senare någonsin skulle sjunga.

Pierre Isacsson var då trubadur och kryssningsvärd på M/S Estonia, som vid 18-tiden den 27 september 1994 löpte ut från Tallinn. Vädret är hårt och stormen river allt häftigare i vågorna.

Vid midnatt håller Pierre Isacsson just på att avsluta sin show i färjans Pub Admiral när ett våldsamt dån hörs. Det är som ett skott går genom skrovet, ska överlevande vittnen säga. Isacsson tillhör inte dem. Innan skeppet försvinner i Östersjön klockan 00.50 den 28 september ses han heroiskt rädda passagerare till livbåtarna, men hittas efteråt själv drunknad.

Pierre Isacsson blev 46 år gammal och vilar idag på Bromma kyrkogård. Bland Estonias förolyckade var hans kropp en av de få som inte följde med i djupet. 989 människor fanns ombord. 852 miste livet, varav 501 svenskar. Det är en fartygskatastrof som under fredstid saknar motstycke i nordiska vatten.

Vad var det som dömde Pierre Isacsson att tillsammans med så ohyggligt många andra offer möta döden i den mörka, otäcka Östersjönatten hösten 1994?

Det officiella beskedet levererades 1997 av Sveriges, Finlands och Estlands gemensamma haverikommission. Bogvisiret slets loss av det kraftiga ovädret, vatten strömmade in på bildäck, Estonia kapsejsade. Är det hela sanningen? Ett flertal mer eller mindre fantasifulla alternativteorier har lanserats, exempelvis att fartyget utsatts för attentat på grund av en hemlig militär vapenlast, etc.

Faktum är att det runt förlisningen kvarstått en rad besvärande frågetecken, som seriöst och utan vilda konspirationsmisstankar påtalats av bland andra Estoniaöverleveraren Kent Härstedt, sedermera profilerad S-politiker och numera diplomat.

Vid ceremonin till 25-årsminnet av katastrofen förra året konstaterade han det märkliga i att Estonia kunde sjunka så snabbt och att aldrig något straffrättsligt ansvar utkrävts. En ny och oberoende internationell utredning borde tillsättas för att skingra oklarheterna, menade Härstedt.

Hans krav kan nu svårligen tillbakavisas. Dokumentärfilmare har med en dykrobot sensationellt upptäckt att Estonia har ett tidigare okänt stort hål i skrovet. Vad har orsakat det mystiska hålet?

Myndigheterna måste se till att alla Estoniakort läggs på bordet för granskning. I en rättsstat kan det omöjligen accepteras att omständigheterna kring 852 människors död förblir dunkla och att ingen ställs till svars.

Livflotte från M/S Estonia.

Ett sjujäkla deppigt debacle

Skrivit i Corren 8/9:

”Det är en sjujäkla satsning på välfärden”, frustade statsminister Stefan Löfven (S) när han och centerledaren Annie Lööf under måndagen mötte pressen om kommande statsbudget.

Ett rejält tilltaget miljardregn över äldreomsorg, hälso- och sjukvård, kommuner och regioner, är att vänta från de regeringssamverkande januaripartierna i coronakrisens spår.

Men när pandemins värsta fas – förhoppningsvis – ser ut att klinga av, har de gamla huvudvärksfrågorna kriminalitet och integration stormat upp på den politiska agendan igen.

Nyligen var det otäcka kravaller i Malmö och Ronneby med attacker på blåljuspersonal, och den organiserade brottslighetens våldsamma härjningar i samhället bara fortsätter. Löfven kallar regeringens utlovade välfärdssatsning ”historiskt kraftfull”. Kraften förtas dock obevekligen om det historiskt brister i välfärdens mest basala förutsättning – lag och ordning. Vad blir annars tryggheten värd?

Löfven och Lööf hade där en smula otur med tajmingen. Ty under måndagen offentliggjordes även en forskningsrapport från Linköpings universitet som gav svidande underbetyg åt polisens förmåga att stoppa gängvåldet.

”Operation Rimfrost”, den omskrutna speciella polisinsatsen i Malmö mellan november 2019 och juni 2020, beskrivs som ett fiasko. Polisen har överdrivit effekterna, i realiteten har föga förändring åstadkommits. Och trots att larmsignaler funnits sedan länge om växande knarkhandel och radikaliserade våldstendenser i gängmiljön, har det polisiära ledarskapet misslyckats att hantera situationen på grund sin låsning vid föråldrade tänkesätt och metoder.

Problemet med statens krackelerande våldsmonopol är naturligtvis vidare än så och kan inte lösas av enbart av en reformerad polis, vilket också Linköpingsforskarna påpekar.

De rättsliga myndigheterna har svårt att tackla unga och allt respektlösare återfallsförbrytare. Förebyggande sociala åtgärder lämnar en hel del övrigt att önska. Segregation och utanförskap i invandrartäta bostadsområden är en vådlig jordmån för tacksamt exploaterande av kriminella element.

I Ekots lördagsintervju (5/9) konstaterade biträdande rikspolischef Mats Löfving att Sverige idag härbärgerar 40 maffialiknande klaner, slutna släktbaserade nätverk som bedriver grov systematiserad brottslighet. Löfving förklarade fenomenet med att den svenska synen på integration ”ibland är lite naiv”.

Hur som helst är det chockerande att en liten grupp yrkeskriminella kunnat skapa sig ett fotfäste för att ställa till sådan stor skada för alla andra människor i detta land.

I sex år har Stefan Löfven varit statsminister och burit det yttersta ansvaret för utvecklingen. Han är en hygglig karl, men på det kriminalpolitiska området måste resultaten betecknas som ett sjujäkla deppigt debacle.

Så går det när man struntar i Edmund Burke

Skrivit i Corren 7/9:

Politiken ska generellt sett vara försiktig med mer omfattande ingrepp i samhällslivet. Där får man nog medge att Edmund Burke, den anglosaxiska konservatismens fader, hade en poäng som vi svenskar i världens ivrigast modernaste land gärna borde begrunda.

Ty slår utfallet av maktens storstilade åtgärder snett, är skadorna svåra att göra ogjorda och de negativa konsekvenserna tvingas vi ofta leva med för lång tid framåt. Många av dagens aktuella problem har också sin rot i gamla politiska missgrepp.

Ta den dysfunktionella bostadsmarknaden. Boven framför andra är hyresregleringen, införd redan 1942. ”Den mest effektiva, hittills kända tekniken att förstöra en stad, med undantag för bombning”, kallade den nyligen bortgångne nationalekonomen Assar Lindbeck detta förunderligt segdragna sovjetliknande priskontrollsfiasko.

Ta den dysfunktionella skolan. Häromveckan sände UR en uppmärksammad dokumentär, Skrivglappet, som visade att svenska elever knappt ens längre behärskar skriftspråkets grundläggande elementa och har avsevärda bekymmer att formulera sig i begriplig text. Så långt har alltså det intellektuella förfallet gått och hur hamnade vi i den katastrofala utförsbacken?

Det traditionella utbildningsväsendet – byggt på disciplin, kunskap, bildning och beprövad erfarenhet – började experimenteras sönder med grundskolans införande 1962 och den flammande vurmen för socialistiskt färgade radikalpedagogiska idéer. Reformer följde på reformer och så har det fortsatt. Kan resultaten få ett värre underbetyg än att unga människor kan flyta igenom nuvarande skolsystem och lämna det som nära nog analfabeter?

Ta den dysfunktionella polisorganisationen. Den avgörande bakomliggande blundern kan sökas till 1965, då hela polisväsendet förstatligades. Innan dess var polisen av hävd kommunal och verkade i nära, vardaglig kontakt med lokalsamhället. Men idag har ordningsmakten, som polisforskaren Stefan Holgersson konstaterat, blivit som ”en tillfällig gäst” och polisen har historiskt aldrig varit längre bort från medborgarna.

Symptomatiskt arbetar mindre än hälften av Sveriges drygt 20 000 poliser i yttre tjänst. Är det konstigt att brottsligheten grasserar? Är det konstigt att den privata säkerhetsbranschen har gyllene tider? Är det konstigt att Linköpings kommun måste anställa egna väktare för att människor ska känna sig trygga på gator och torg i city?

Att kvadda institutioner och marknader är relativt lätt gjort. Att få rätsida på dem igen kan ta generationer. Visdom och moderation i styret är därför att föredra. Vi får väl ändå i liberal optimistisk anda säga att politiken har en del förbättringspotential att jobba på därvidlag.

Edmund Burke, 1729-97.

Ordning i befolkningsfrågan

Skrivit i Corren 3/9:

Hur många bor i Sverige? Fråga SCB om svar och det kommer med imponerande exakthet: 10 327 589 människor. Det är den officiella siffran för antalet folkbokförda i vårt blågula konungarike den 31 december 2019.

Men uppgiften måste tas med en skopa salt. Egentligen vet ingen säkert. Vad registren så myndigt säger om hur många som uppehåller sig i landet, och var i geografin de har sin huvudsakliga dygnsvila – ja, det tycks glappa ganska betänkligt med verkligheten.

Det har blivit pinsamt tydligt genom Aftonbladets avslöjande (1/9) om att Fazel Fazly, chefen för presidentadministrationen i Afghanistan, råkar vara folkbokförd på andra sidan jordklotet i Sverige och här misstänks för att tillskansat sig föräldrapenning.

Får ni en känsla av déjà-vu? I slutet av förra året ertappades en annan utländsk regeringsföreträdare med fingrarna i den svenska syltburken.

Det var Iraks dåvarande försvarsminister Najah al-Shammari, som uppdagades vara formellt bosatt i en förort till Stockholm och därför kunnat vittja Försäkringskassan på bidrag, trots flerårig faktisk vistelse utanför våra gränser (Expressen 22/11 2019).

Det är två uppseendeväckande fall som mitt i bedrövelsen onekligen bär ett visst drag av komik över sig. Men när till och med politiska högdjur i främmande land tar chansen att blåsa det svenska bidragssystemet, undrar man ju hur utbrett skojeriet är bland inte fullt så prominenta personer.

Skatteverket uppskattar (pressmeddelande 20/2) att omkring 195 000 människor – 1,9 procent av befolkningen – på olika sätt är felaktigt folkbokförda i Sverige (de har oriktig adress, de har lämnat landet utan att anmäla det, eller finns i landet men inte i några register).

Men det är alltså en uppskattning. Mörkertalets sanna omfattning borde vara synnerligen angeläget att bringa klarhet i, eftersom röran i folkbokföringsbyråkratin är rena inbjudan till bluff och rackarspel med skatter och bidrag.

Totalt beräknas välfärdskriminaliteten, där inte minst den organiserade brottsligheten firat ovälkomna triumfer, kostat oss cirka 300 miljarder kronor sedan 2005 (enligt Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen, DN 12/12 2019).

Det ymniga läckaget från den offentliga apparatens pengakranar drabbar de mest hjälpbehövande värst, är ett hån mot alla hederliga, flitigt knegande skattebetalare och är en allvarlig utmaning mot den fortsatta samhällssolidariteten.

Ett viktigt led i att stoppa detta demoraliserande mångmiljardbedrägeri måste vara att få ordning på folkbokföringen och registerkaoset. Senaste gången vi hade en riktig nationell folkräkning var 1990. M, L, KD och SD kräver en ny och nog vore det på tiden!

Politiseringen av domstolsväsendet måste upphöra

Skrivit i Corren 31/8:

Nyligen det hände igen. En manlig SD-politiker, ledamot av kommunfullmäktige i Haninge, ertappades med att publicera grova rasistiska inlägg mot i synnerhet araber, muslimer och svarta på sociala medier. Dessutom har han spridit en bild på statsminister Stefan Löfven med ett kryss från ett kikarsikte i ansiktet.

Efter avslöjandet i Expressen (19/8) tvingades SD-politikern lämna sina uppdrag. Liknande skandalhistorier har vi hört många gånger förr, de går tretton på dussinet i Jimmie Åkessons parti och ändå tycks inte opinionsstödet påverkas.

SD har idag en befäst position med runt 20 procent av väljarkåren i ryggen, vilket gör att Sverige härbärgerar ett av Europas starkaste högerpopulistiska, vulgärnationella partier. Men till skillnad från exempelvis sina systerpartier i Danmark och Norge skiljer SD ut sig genom att ha muterat fram ur fascismen och nazismen. Detta är väl känt och belagt.

De ideologiska rottrådarna till 1900-talets vidrigaste samhällsomstörtande rörelser upplevs tydligen heller inte som någon större belastning bland SD:s supporterskaror. Och det stoppar inte där. Inte ens M-ledaren Ulf Kristersson har längre något emot att släppa in SD i stugvärmen (i början av juni öppnade Kristersson för ett budgetsamarbete och han har tidigare försökt bilda en borgerlig minoritetsregering på underlag av SD:s riksdagsmandat).

Politiskt är detta allvarligt nog. Men med SD:s växande makt och inflytande har även en svag punkt i rättsstaten kommit att accentueras. Den rasistpropagerande SD-politikern i Haninge ställer problematiken i blixtbelysning. Han var inte bara förtroendevald i kommunfullmäktige, utan även utsedd till nämndeman i Södertörns tingsrätt.

Sverige har drygt 8000 nämndemän som förutom i tingsrätterna återfinns i hovrätterna och i förvaltningsrätterna. Nämndemännen är jämlika med de professionella domarna och är partipolitiskt tillsatta, men ska givetvis inte agera politiskt utan strikt opartiskt med gott omdöme och självständighet.

Likafullt har råder det ingen brist på tillfällen då juridiskt oskolade nämndemän brustit i ansvar, uppträtt olämpligt både i rättssalen och utanför, visat sig jäviga så att rättegångar måste tas om och låtit sin ideologiska hemvist färga domsluten. Det är inte unikt för SD-märkta amatördomare, vilket såväl vetenskapliga studier som journalistiska granskningar klarlagt.

Även övriga partier har sina syndare. Med de senare årens ökade antal SD-nämndemän i kåren understryks snarare systemfelet. Om nämndemannainstitutionen ska finnas kvar som ett balanserande lekmannakorrektiv till proffsjuridiken kan rimligen inte partibanden kvarstå. Politiseringen av domstolsväsendet är demokratisk styggelse som äventyrar rättskipningen och skadar den svenska rättsstatens redan hårt prövade förtroende.