Category Archives: Lag och rättsväsende

Lex malla, lex nulla

Skrivit i Corren 27/4:

Det har varit en usel vecka för Alliansen. Trovärdigheten i det borgerliga regeringsalternativet fick sig en kraftig törn. Inför öppen ridå sprängdes kvartettens sammanhållning i en av frågorna som väljarna prioriterar högst detta valår: migrationspolitiken.

Efter viss vånda meddelade Centern sitt stöd till Löfvenregerings förslag att ge cirka 9000 ensamkommande, företrädesvis unga vuxna män från Afghanistan, en ny möjlighet att stanna i Sverige därför att deras handläggningsärenden dragit ut på tiden. Övriga borgerliga partier rasade. Inte konstigt.

Att Centern står för en mer liberal linje gällande invandringen må vara humanitärt och ideologiskt sympatiskt, riktigt och berömvärt. Men i detta fall lät Annie Lööf känslan bedra visheten på ett olyckligt sätt. Att hon gav Alliansfronten en reva i plåten har egentligen mindre betydelse, även om borgerligt bråkande på centrala politikområden knappast stärker de gemensamma aktierna i valrörelsen.

Å andra sidan, vilket trovärdighet har det rödgröna regeringsalternativet i jämförelse? Ett svårförenligare äktenskap än mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet får man leta efter, vilket icke minst gäller migrationen där synen är diametralt olika. Det är MP som drivit igenom idén om specialregler för de ensamkommande, vilket S motvilligt accepterat som ett pris att betala för att hålla sin regeringspartner stilla i båten.

Det verkligt allvarliga med att Centern hakat på det rödgröna förslaget är att asylrätten urholkas och får karaktären av rent godtycke. En särskild utvald grupp befrias kollektivt från basala krav på giltiga asylskäl, på att kunna styrka sin identitet och så vidare i en osalig juridisk röra.

Lagrådets kritik har också varit osedvanligt skarp: ”gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”. Sällan har väl gamle Thomas av Aquinos kärnfulla formulering ”lex malla, lex nulla” – en dålig lag är ingen lag – varit så passande.

Rätten att kunna åberopa asyl är fundamental och tillkommer människor som är i skriande behov av skydd, flyktingar undan krig och förtryck vars själva existens står på spel. Det som nu sker är att ansvarslösa politiker utifrån missriktad välvilja äventyrar legitimiteten och värnet av denna rättighet. Tragiskt att just Centern medverkar till det.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende, Migration

Balansera partimakten

Skrivit i Corren 16/3:

Lena Hallengren hann knappt ta över stafettpinnen från Åsa Regnér som barn-, äldre och jämställdhetsminister förrän hon deklarerade att FN:s barnkonvention ska bli svensk lag. Utspelet var inte helt oväntat.

Stefan Löfven slog fast målet om en proposition i ärendet redan som nybliven statsminister hösten 2014. Anmärkningsvärt är dock att regeringen nu ändå framhärdar, trots att Lagrådet kritiserat sönder förslaget med motorsåg.

Bland annat påpekas det tanklösa i att bokstavligen, till punkt och pricka, lagfästa barnkonventionen eftersom dess paragrafer är notoriskt allmänt och fluffigt skrivna. Hur den praktiska tillämpningen i enskilda fall ska fungera blir därmed dimmigt oklar, dessutom är risken överhängande att tolkningskonflikter uppstår med andra lagar.

Vidare betvivlas att barnens rättigheter i den befintliga lagen skulle efterlevas bättre bara för att det tillkommer ”ytterligare ett lager av bestämmelser”. Men varningarna från expertisen att alltihop blir en juridisk soppa tar Lena Hallengren sangviniskt lätt på.

Hon menar att det är ”symboliskt viktigt” att FN:s barnkonvention upphöjs till lagtext i konungariket Sverige. Som vore saken enbart en fråga om att plocka ytliga godhetspoäng och sända reklamsignaler om regeringens barnvänlighet, strunt samma i konsekvenserna. Ett oseriöst och föga ansvarsfullt politiskt agerande. Tyvärr saknar Lagrådet möjlighet att bespara oss det.

Denna institution har till uppgift att granska lagförslag genom högt kvalificerade domares ögon, men är enbart en rådgivande myndighet som de styrande partierna kan nonchalera efter behag.

Under innevarande mandatperiod har Lagrådet dömt ut flera uppmärksammade slafsigt ihoprafsade politiska produkter – exempelvis samtyckeslagen för sexuellt umgänge, panikstängningen av Öresundsbron och kväsningen av privata välfärdsföretagare med ett ”vinsttak”.

Vad bryr sig statsråden om det? Juristrådens yttranden kan åsamka regeringen mindre smickrande publicitet, ej mer. Om inte en riksdagsmajoritet går emot, är utrymmet att hitta på dumheter och tvinga andra att böja knä för statens våldsmonopol således mycket generöst. Det är knappast hälsosamt.

Därför borde Lagrådet omvandlas till en författningsdomstol med verklig kraft till normkontroll och befogenhet att ogiltigförklara stolligheter. Särskilt i dessa populistiska tider vore det en angelägen reform att överväga.

Irriterad på Stefan Löfvens rödgröna ministär? Gillar du inte utsikten av Ulf Kristersson i spetsen för nästa regering? Fundera då på vad en Donald Trump, en Marine Le Pen, en Viktor Orbán – eller varför inte en Jimmie Åkesson – vid rodret i Sverige skulle kunna innebära. Vårt system är dessvärre som riggat för att kidnappas, vilket Lagrådets tandlöshet belyser. En författningsdomstol gör det betydligt svårare.

Som medborgare garanteras vi större konsekvens och ordning i lagstiftningen. Den väldiga partimakten i samhället beskärs och balanseras. Individens demokratiska fri- och rättigheter får ett välbehövligt starkare skydd. Vill regeringen ge en tryggare framtid åt barnen är nog det mera värt än en vag och välvillig FN-konvention.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Lag och rättsväsende, Politik

Två lärdomar att dra

Skrivit i Corren 7/3:

Skandalen i Solna tingsrätt har upprört Sverige. En 37-årig man åtalades för hustrumisshandel. En juristdomare och tre partipolitiskt tillsatta nämndemän (en från Moderaterna, två från Centern) dömde i fallet. Juristdomaren och moderaten ville fälla mannen. Men han gick fri eftersom de bägge centerpartisterna tyckte annorlunda.

Deras domskäl är horribla, tydligt influerade av islamistisk hederskultur. Bland annat heter det att kvinnan förlorat i trovärdighet då hon anmält händelsen till polisen! Istället borde saken gjorts upp inom mannens släkt, vilket är ”det normala i dessa kretsar”.

Kvinnans trovärdighet anses även påverkats negativt av att den åtalade mannens familj ”verkar vara en bra familj, till skillnad från hennes, vilket också har betydelse för bedömningen av skuldfrågan”.

Detta är inte juridik, inte likhet inför lagen, inte civiliserad rättsskipning. Detta är vansinne.

När haveriet avslöjades i offentligheten reagerade Centerledningen snabbt med avståndstaganden, och förklarade att de bägge nämndemännen skulle uteslutas då deras värderingar inte rimmade med partiets. Den rimliga motfrågan: varför upptäcktes inte detta förrän nu?

En av nämndemännen i Solna har tidigare kandiderat till riksdagen för C och då varit helt öppen med att förorda särlagstiftning för muslimer.

Men Annie Lööfs parti är inte ensamt om att i missriktad tolerans blunda för denna sortens extremistiska skojare, och av naiv identitetspolitisk välvillighet släppa fram dem till maktpositioner som de aldrig borde fått.

Minns hur Socialdemokraterna 2013 valde in den famöse Omar Mustafa till sin partistyrelse, utan bry sig om vad han egentligen sysslat med som ordförande för Islamiska förbundet (exempelvis arrangerat föreläsningar med ökända antisemitiska hatpredikanter).

Eller hur Miljöpartiet gav ett ministerämbete åt Mehmet Kaplan som likställt mördarsekten Islamiska statens jihadrekryter med svenska frivilliga i finska vinterkriget, jämfört Israel med Nazityskland och haft samröre med diverse antidemokratiska avgrundsorganisationer.

Ska något gott komma ur Solnaskandalen måste två lärdomar dras.

1) Partierna ska absolut välkomna medlemmar som har annan bakgrund än den gängse svenska majoritetskulturens. Inget snack om det. Men att tillhöra en etniskt eller religiöst avvikande grupp är ingen särskild karriärkvalifikation i sig, och kan vidare aldrig ursäkta uppfattningar som svär mot grundläggande demokratiska ideal.

Infiltration av islamister är ett problem som inte får nonchaleras. Partiorganisationerna är förvisso allt fattigare på folk, men har ett enormt inflytande i samhället och är skyldiga att bli vaksammare mot skummisar av alla slag som söker nå förtroendeposter.

2) Varken politik eller religion hör hemma i domstolarna. Systemet med partipolitiska nämndemän är överspelat, feltänkt och hotar rättssäkerheten. Den enskilde ska inte behöva riskera att statens juridiska maktövning går honom eller henne emot därför att lagen tolkas utifrån ovidkommande hänsynstaganden, särintresseåsikter och ideologifärgade verklighetsföreställningar hos en skara amatörer.

Domarkåren ska vara renodlat professionell, kall och nykter. Något annat borde vara lika oacceptabelt som att utsättas för en operation av outbildade lekmannakirurger.

1 kommentar

Filed under Islamism, Lag och rättsväsende, Politik

Syndabocken Eliasson

Skrivit i Corren 1/2:

Ena dagen presenterar Socialdemokraterna sin valstrategi (”Sverige ska bli tryggare”) med lag och ordning som högprioriterad fråga. Nästa dag får rikspolischefen Dan Eliasson foten av justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S). Ingen slump, givetvis.

Snarare ett övertydlig erkännande av att Dan Eliassons många kritiker – inte minst inom polisen själv – hela tiden hade rätt: karln är en vandrande olycka på två ben. Om S ska möta väljarna i kostymeringen av svensk partipolitiks motsvarighet till den omutbare Eliot Ness, vore det för trovärdighetens skull helt omöjligt att låta Eliasson fortsätta i sin illasittande polisuniform.

Men hur rimmar löftet om ett tryggare Sverige med att istället återvinna honom som Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps nye generaldirektör? Ett gåtfullt självmål, en förbluffande tondöv omplacering av en person som grundligt fallerat med uppdraget att tillfredställande skydda samhällets medborgare mot buset på gator och torg. Och denne figur ska nu befordras till boss för en organisation med ansvar för nationell krishantering och civilt försvar?!

Även om S i gammal dubiös tradition vill ge en länge utsatt, partilojal byråkrat ett karriärmässigt tröstpris borde väl man ändå kunna hitta någon lämpligare och mindre stötande reträttpost. Ack, så var det med den ”omutbarheten”…

Dock vore det i ärlighetens namn fel att lasta Dan Eliasson för allt som gått snett inom brottsbekämpningens domäner. Om han vore den totala katastrofen till ledare  – vilket Allianspartierna gärna utmålat honom som – varför hade då Reinfeldtregeringen inget emot att låta honom chefa för erkänt knepiga myndighetspastorat som först Migrationsverket (2007) och sedan Försäkringskassan (2011)?

Under flertalet av de borgerliga åren hette rikspolischefen Bengt Svenson. Alliansen sparkade hans hårt kritiserade företrädare Stefan Strömberg, men Svenson visade sig heller inte vara någon stjärna och hamnade i en allt djupare förtroendekris.

Den 1 januari 2015 skulle polisens stora centralistiska omorganisation sjösättas, en reform menad att äntligen lösa ordningsmaktens många effektivitetsbrister och som beslutats i bred politisk enighet. Den utskällde Svenson var uppenbart förbrukad, nytt blod i toppen behövdes. Det var anledningen till att Dan Eliasson utsågs till rikspolischef hösten 2014 av den färska S/MP-regeringen. Han hade ju andra svårskötta myndigheter på meritlistan.

Facit vet vi. Det gick åt skogen. Eliasson fick ingen styrfart på den nya skutan. Optimistiskt utlovades förbättringar i polisens prestationsförmåga som aldrig kom och snart var även Eliassons förtroendekapital bankrutt.

Varför misslyckas ständigt alla dessa rikspolischefer? Varför hjälper inte ökade skatteanslag som politikerna öser in till polismyndigheten? Varför klaras inte fler brott upp? Varför växer medborgarnas oro över att bli drabbade av kriminalitet? Ett svar är 1965.

Det var då som polisen förstatligades efter att tidigare varit kommunal. Sedan dess har polisen bara försvunnit längre och längre bort från medborgarna, en trend som ”reformen” anno 2015 förstärkt.

”Nitton brott av tjugo begås lokalt, av gärningsmän som bor på orten och de drabbar offer i deras geografiska och sociala närhet”, skrev Leif GW Persson i  Expressen 9/10 2016. Om polisen inte är närvarande i lokalsamhället, vad blir konsekvensen?

Den verkliga olyckan är inte Dan Eliasson. Det är den hopplösa organisation han ledde och som partierna bär ansvaret för.

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende

Soldater i förorten?

Skrivit i Corren 18/1:

Lag och ordning, eller snarare frånvaron av lag och ordning, blev ett hett ämne när partiledarna drabbade samman i onsdagens riksdagsdebatt. ”Kriminella har handgranater som det vore krig”, dundrade Ulf Kristersson (M).

Det föranledde Jimmie Åkesson (SD) till att rulla ut taggtråd och artilleri: ”Jag förklarar krig mot den organiserade brottsligheten. Polisen så som den ser ut kan inte upprätthålla allmän ordning. Det beror inte på den enskilde polisen, det beror på bristande politisk vilja och en inkompetent polisledning”, slog han fast och efterlyste insatser av det militära försvaret för att freda vårt offentliga rum.

Statsminister Stefan Löfven (S) var faktiskt inte främmande för Åkessons förslag: ”Det är inte min första åtgärd att sätta in militär, men jag är beredd att göra vad som behövs för att se till att den grova organiserade brottsligheten ska bort”.

Så långt har det alltså gått, att regeringschefen kan överväga mobilisering av soldater mot de skjutglada och bombkastande gängen. Det måste betecknas som uppseendeväckande, i sig ett erkännande av att staten har allvarliga svårigheter med kärnuppgiften att sköta våldsmonopolet och skydda medborgarna från inre hot.

Som lök på laxen brister även staten i skyddet mot yttre hot, och frågan är om tiden räcker till för att höja garden ordentligt igen medan det oroväckande säkerhetsläget kring Sverige försämras. Det raserade civilförsvaret måste återställas från grunden. Och de stridande förbanden är i nuvarande klent övade och utrustade skick chanslösa vid ett eventuellt angrepp, enligt förre arméchefen Anders Brännström i Krigsvetenskapsakademin (DN 14/1).

Men att assistera polisen i pacificeringen av gator och torg i utanförskapsområdenas ”no go-zoner” torde militären dock klara av.

Fast tänk er, ska det verkligen behövas pansarbilar och inmarschen av tungt beväpnade uniformerade trupper för en sådan sak? Oerhört. Vilket land har Sverige egentligen blivit när politikerna i riksdagen uppenbarligen känner sig tvungna att ens diskutera idén!

Minns att historiskt har ändå användningen av militär till polisära ändamål varit ett mycket kontroversiellt spörsmål – särskilt för arbetarrörelsen – mot bakgrund av Ådalen 1931 när fem demonstranter sköts till döds.

Stefan Löfven måste vara hårt pressad av att få bukt med buset och visa den handlingskraft som väljarna har all rätt att kräva. Utan trygghet finns ju ingen frihet.

Lämna en kommentar

Filed under Försvar, Lag och rättsväsende

Försummelsens politik

Skrivit i Corren 17/1:

Midskeppets västra vägg på Riddarholmskyrkan i Stockholm, där våra kungar sedan medeltiden är begravda, har en inskrift på latin med ord av den katolske biskopen Johannes Magnus (född i Linköping 1488, död i Rom 1544) som förkunnar vad som orsakat, orsakar och kommer att orsaka Sveriges olyckor. Bland annat ”contemptus legum” och ”negligentia communis boni”, vilket betyder ”förakt för lagarna” respektive ”försummelse av det allmänna bästa”.

I preventivt syfte hade det inte skadat om Johannes Magnus varit mera levande i sinnet hos rikets styrande, ty hans anspråk på tidlös relevans har onekligen fog för sig. Valåret 2018 framstår han som brännhet aktuell.

Föraktet för lagarna har nått en alarmerande nivå. Gängkriminalitetens utbredning är ett allvarligt samhällshot, det råa våldet med skjutningar och handgranater ökar i förskräckande omfattning, den senaste statistiken över brott mot enskild person (som rån, misshandel, sexuella övergrepp) visar deprimerande höga siffror. Föga förvånande finns en tilltagande oro bland svenskarna att drabbas av brott och mest oroliga är kvinnor, enligt en färsk undersökning från Brottsförebyggande rådet.

Hand i hand med ”contemptus legum” går ”negligentia communis boni”. Försummelsen av det allmänna bästa visar sig inte bara i rikspolischefen Dan Eliassons episka misslyckande att leverera efterfrågad trygghet på gator och torg, utan främst i ansvariga politikers mångåriga oförmåga att få rätsida på den dysfunktionella polisorganisationen med dess skandalöst ineffektiva myndighetskultur.

”Det vi gör nu borde vi ha gjort för femton, tjugo år sedan faktiskt, både mot vapen och de grova brotten”, säger justitie- och inrikesminister Morgan Johansson i finska Hufvudstadsbladet (16/1) och hänvisar till skärpta strafflagar och större polisanslag.

Det må låta prima, men den verkliga försummelsen är ju att förvaltningspolitisk. Vad hjälper strängare straff och mer pengar om kärnproblemet sitter i polisbyråkratin? ”Nästan alla brottstyper ökar”, konstaterade nyligen kriminologen Manne Gerell i Expressen (26/12) och framhöll vidare vad forskningen visat: ”Ju högre risken är att åka dit desto färre brott blir det. När det gäller hårdare straff däremot har det generellt ingen större effekt”.

Olyckligtvis är polisen inte tillräckligt bra på att fånga bovarna och utreda brotten. Olyckligtvis är politikerna inte tillräckligt bra på att reformera polisväsendet i den riktningen. Till olycka för Sveriges folk.

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende

Polisen blev boven i Fittjamålet

Skrivit i Corren 20/12:

Det följde inte så få indignerade inlägg på sociala medier efter tisdagens besked. Samtliga fem män som misstänktes för den medialt uppmärksammade gruppvåldtäkten mot en kvinna i Fittja friades av tingsrätten. Att det finns starka skäl för upprördhet står bortom tvivel.

Det skjuter dock långt över målet att klandra domstol och lagstiftning. Omständigheterna i fallet tycks graverande, men var det ett grovt och våldsamt övergrepp som kvinnan hävdar? Eller var det, som männen hävdar, fråga om frivilligt sexuellt umgänge i utbyte mot narkotika? Det hade möjligen polisens utredning kunnat ge svar på.

Tingsrätten konstaterar emellertid att materialet lämnat åtskilligt övrigt att önska. Det är som de olycksaliga konstaplarna Kling och Klang varit framme igen. Eller som Hans Holmér återuppstått och tagit kommandot. Kritiken mot slarvet, nonchalansen och segdragenheten i den polisiära undersökningen är från tingsrättens sida närmast förintande.

Man kan inte låta bli att undra om kvinnans socialt utsatta situation som missbrukare spelat roll för polisens uppenbarligt låga ambitionsnivå. Med det skraltiga faktaunderlag som domstolen fick på sitt bord blev utgången som den blev.

Sexuella övergrepp är allvarliga brott och ett djupt oroande samhällsproblem. Bara i Linköping har antalet anmälda våldtäkter ökat markant sista året. Men vad hjälper ropen på hårdare straff eller regeringens aviserade samtyckeslag om inte polisen agerar professionellt?

Beviskraven ska vara höga även när det gäller misstänkta sexualbrott. Hur skallet än lyder från gatans parlament måste principen att hellre fria än fälla kvarstå, allt annat vore katastrofalt för rättssäkerheten.

Men då måste det också gå att lita polisen, och är något klart bevisat i Fittjafallet så är det denna myndighets skandalartade svek. Det måste få konsekvenser.

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende