Category Archives: Lag och rättsväsende

Att straffa är nödvändigt

Skrivit i Corren 21/7:

Narkotikahandel bland Linköpings skolungdomar? Ur led är tiden, frestas man likt Hamlet utropa. Nyligen uppmärksammade Corren att flera högstadie- och gymnasieskolor i kommunen har problem med knarkanvändning och lagning. Katedralskolan har till exempel stängt av fyra elever för misstänkt narkotikaförsäljning.

Statistiken visar att de yngre tenderar att dricka mindre alkohol numera. Det kan synbarligen tyckas lovande. Men summan av lasterna är uppenbarligen konstant. Istället är det dubiösare berusningsmedel som lockar och vinner mark. Med den hanteringen öppnar sig en tidig inkörsport till fortsatt kriminalitet och missbruk.

Liksom vid all annan brottslighet är det viktigt att samhället reagerar snabbt och tydligt. Särskilt angeläget är det när handlar om unga lagöverträdare. Direkta påföljder är nödvändiga för att kunna bryta destruktiva mönster som hotar att förstöra både deras egna liv och andras.

Vad är den mest avhållande faktorn från att begå brott? Det är risken att åka dit. Men då måste också gripandet vara kopplat till ett kännbart straff, en signal som inte lämnar någon tvekan om att rättsstaten menar allvar.

Inte minst gäller det i socialt utsatta områden, där vi sett en oroande brottsutveckling som bland annat innefattar bilbränder, stenkastning mot blåljuspersonal och bristande respekt för polisen. Tyvärr fungerar inte vårt rättsväsende helt optimalt.

Det är inte ovanligt att ärenden blir liggande, domar dröjer, egentliga straff uteblir och unga kriminella släpps innan bläcket torkat i polisens rapporter. Vem är den som föddes att vrida tiden rätt igen? Förhoppningsvis inte någon tvekande, ångestriden Hamletfigur. Utan kanske Morgan Johansson?

”Det finns ett stort behov av effektiva åtgärder mot unga som börjat begå brott”, konstaterade justitieministern mycket riktigt under tisdagens presskonferens, där regeringens utredare presenterade två nya påföljder för kriminella mellan 15 och 17 år.

Den mildare formen är tillsyn av en stödperson och tvång att delta i särskilt verksamhet. Den hårdare är övervakning med begränsad rörelsefrihet som hemarrest under helger och kvällar. Johansson inte bara välkomnade förslagen, han sade sig vilja ha dem kvickare införda än utredaren förordat (juli 2019).

Utmärkt! Det rör på sig! Ytterligare komplement att överväga är jourdomstolar, specialinriktade på att rappt utmäta straff mot nyss arresterade ungdomsbrottslingar. Går sådana skyndsamma processer att förena med grundläggande rättssäkerhetskrav (utredning pågår) har justitieministern alla skäl i världen till ett välkomnade även på den punkten.

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende

I Sigge Fürsts frånvaro

Skrivit i Corren 8/6:

Säg Sigge Fürst och ett nostalgiskt leende sprider sig bland den grånande generationen. I decennier var han den hurtige radiorösten som väckte Sverige på helgerna med morgonunderhållning i Frukostklubben (närmare 700 program blev det totalt innan finalsändningen i december 1978).

Inte mindre flitig var han som folkkär skådespelare, ofta briljerande i rollen som polis – knappast konstigt då han ursprungligen var en yrkesutbildad sådan. Klassisk är tolkningen av konstapel Björk i de tidiga, svartvita filmerna om Astrid Lindgrens unge mästerdetektiv Kalle Blomkvist.

I medvetandet blev Sigge Fürst urtypen för den lika godmodige som respektingivande kvarterspolisen, som hade noga koll på buset och garanterade ett pålitligt mått av ordning i grannskapet. Vart tog han vägen?

I vårt högbeskattade land är uniformerad polis som patrullerar på gatorna idag en sällsynt företeelse. Rikspolischefen Dan Eliasson har utlovat fler poliser som ska verka närmare medborgarna. Resultatet är motsatsen. ”Ingripandepoliserna flyr arbetet i rasande takt”, rapporterar SvD (7/6) och konstaterar att myndighetens anställda nu är färre än när den olycksaliga, centralistiska omorganisationen sjösattes den första januari 2015.

Vardagskriminaliteten i form av skadegörelse, ofredande, stöld, inbrott och så vidare, är ett fortgående gissel som riskerar att drabba varenda en av oss förr eller senare. Och dessa brott lönar sig väldigt bra, statistiskt sett. Uppklaringsprocenten är deprimerande låg. Över hälften av anmälningarna avskrivs på stubben utan att någon utredning ens inletts.

Om en tilltagande del av befolkningen upplever en växande känsla av oro och rättslöshet är det ingalunda underligt. Den känslan är befogad. Hur länge ska vi då behöva vänta på att den statliga polisen börjar fungera på ett tillfredsställande sätt?

Haveriet i förvaltningspolitiken från regeringens och riksdagens sida tycks tyvärr vara en följetong utan slut, vilket naturligtvis fräter på samhällskontraktets mest basala klausuler. Vad göra när staten fallerat?

KD i Linköping lanserar ett lovande förslag i sin aktuella skuggbudget. Partiet vill i den frånvarande polisens ställe satsa på kommunala trygghetsväktare i syfte att ge oss en lugnare och säkrare offentlig miljö. Kan vi inte få Sigge Fürsts saknade kvarterskonstapel åter, är det en ersättning väl värd att pröva.

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende

Politikerna måste bort

Skrivit i Corren 9/3:

Politiker ska stifta lagar, inte själva döma i domstolar. Principiellt borde det vara bortom diskussion i en upplyst rättsstat. Men traditionen i Sverige är olyckligtvis annorlunda.

Vid sidan av de professionella juristdomarna finns idag i våra rättssalar omkring 8000 nämndemän, samtliga är partipolitiskt rekryterade och utsedda.

Bara sammanblandningen mellan den politiska och juridiska makten, som givetvis ska hållas åtskild, kastar misstankar om att fru Justitia kan tjuvkika från sin ögonbindel och inte är fullt opartisk med vågskålarna. Domstolarnas uppgift är både att skipa rättvisa och att allmänt främja bilden av att domstolarna skipar rättvisa.

Blotta farhågan om en partiideologisk påverkad rättsskipning är därför skadlig. Och den som hyser dylika tvivel om domstolsväsendets tillförlitlighet saknar heller inte grund.

Enligt en enkätundersökning som SVT gjorde 2011 är juristdomarna mycket skeptiska till det nuvarande nämndemannasystemet. 6 av 10 domare ville få bort politikerna. Bland annat ansågs att nämndemännen lät sin politiserade verklighetssyn slå igenom och att de äventyrade rättssäkerheten.

Vetenskapliga studier från Handelshögskolan i Göteborg och Uppsala universitet, refererade i DN 8/8, har kommit att bekräfta detta. Exempelvis fälls oftare gärningsmän om brottsoffret är en kvinna då nämndemän från Vänsterpartiet sitter med i rätten.

Är nämndemännen medlemmar i Sverigedemokraterna fälls oftare åtalade med arabisk bakgrund. I migrationsdomstolarna minskar chansen att få asyl om SD är representerade vid domarskranket. Asylsökande drar däremot oftare en vinstlott om KD-nämndemän får hålla i klubban.

Det juridiska förfarandet får inte bli en politisk tombola. Bedrövligt nog finns en klar tendens till just detta, vilket avslöjar en för medborgarna oroväckande misskötsel av det statliga våldsmonopolet och rubbar rättsstatens legitimitet. Liberalernas förslag om att sätta stopp för politikernämndemän i domstolarna bör således varmt och skyndsamt välkomnas.

Partiet vill istället att Domstolsverket ska sköta rekryteringen av intresserade personer som kan befinnas lämpliga för uppdraget. I den förslagsdelen finns dock skäl att ge Liberalerna bakläxa. Varför ska vi alls ha några nämndemän?

Hela tanken bakom deras existens är felaktig och farlig. Syftet från början var ju att dessa ska vara folkets röst i rättssalen, som en slags balans av lekmannaförnuft gentemot proffsjuridiken.

Men är det något vi absolut måste kunna begära av en sann rättsstat är att inte folklighet, populism, känslor, amatörism, jäv, politiska åsikter och ideologiska modevindar tillåts färga processen – vilket är precis vad nämndemannasystemet bjuder in till, bevisligen.

Domarkåren ska vara fristående, kall och nykter i sina bedömningar, våga gå emot såväl partipolitikernas som folkmajoritetens och mediernas uppfattningar om så krävs, hur obekvämt det än kan vara i ett upphetsat opinionsläge. Gillas inte hur lagen tillämpas, då är det lagen som ska ändras.

Men den enskilde ska inte behöva riskera att statens juridiska maktutövning går honom eller henne emot därför att lagen tolkas utifrån ovidkommande hänsynstaganden och tyckanden.

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende

Myndigheternas Titanic

titanic

Skrivit i Corren 16/1:Corren.

Räkna med att borgerligheten gör lag och ordning till en profilerad valfråga 2018. Polisens haveri är övertydligt, generande och mycket oroande. Statistiken talar sitt nattsvarta språk.

Samtidigt som brottsanmälningarna ökar, fortsätter polisens förmåga att lösa brotten minska. 2015 var antalet ärenden som redovisades till åklagare 161 505. Samma siffra 2016? 145 365.

Kräftgången i effektivitet går inte att dribbla bort. Ansvaret faller tungt på S/MP-regeringen och dess olyckligsaligt tillsatte rikspolischef Dan Eliasson.

Denna vecka är han kallad till krismöte hos inrikesminister Anders Ygeman (S) för att förklara sig och redovisa hur han tänkt att den långvarigt negativa utvecklingen ska vändas. Lycka till.

Ju närmare valet vi kommer, ju mer belastande blir Eliasson för regeringen. Missnöjet med honom inom kåren är stort, massor av poliser har slutat. Glasklart är att reformeringen av organisationen kapsejsat.

Konstigt vore det om inte Ygeman och hans statsrådskompisar svettas. En regering som fallerar i att sköta statens kärnuppgift – att skydda medborgarna från inre och yttre hot – förtjänar inget förtroende. Oppositionen gör helt rätt i att grilla de rödgröna makthavarna. Krafttag är nödvändiga.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra har krävt att Eliasson sparkas. I fredags annonserade Liberalerna att en miljard skattekronor snabbt måste tillföras polisväsendet och att 2500 nya poliser anställs.

Men vänta lite… Har vi inte hört receptet med ökade resurser till polisen förr?

Inför maktskiftesvalet 2006 lovade Alliansen bättre lag och ordning än vad Göran Perssons S-regering hade mäktat med. Ökade resurser skulle det bli. Vilket det blev. 2006 fick polisen 17,2 miljarder kronor. Åtta år senare var siffran 21,1 miljarder. Men trots resurstillskott och fler anställda pekade effektivitetskurvan ohjälpligt nedåt.

Våren innan valet 2014 erkände Folkpartiets dåvarande rättspolitiske talesman Johan Pehrson: ”Vi har inte lyckats få tillräcklig kraftfull styrning… Vi utser polischefer och länspolischefer och de förväntas göra jobbet. Men vi har utsett fel personer”.

Förhoppningen sattes till den jättelika omorganiseringen av polismyndigheten i centralistisk riktning som Alliansen planerade och som sjösattes vid årsskiftet 2015. Fast vid det laget hette inte statsministern längre Fredrik Reinfeldt utan Stefan Löfven. Rikspolischefen Bengt Svenson ansågs förbrukad, missnöjet med honom kokade.

Istället utsågs Dan Eliasson till att implementera polisens omorganisering. Fel man på fel plats? Jovisst, uppenbart.

Men Alliansen hade tidigare själva inga problem med Eliassons ledaregenskaper. Under de borgerliga åren adlades han till chef för de svårskötta myndighetspastoraten Migrationsverket (2007) och Försäkringskassan (2011).

Ännu mera resurser? 2016 fick polisen 21,6 miljarder kronor av nuvarande regering. Ytterligare dryga 2 miljarder kronor har den utlovat för perioden 2017-2020. Nå, när får vi egentligen valuta för pengarna?

Den bittra sanningen är att poliskrisen beror på fundamentala missgrepp i förvaltningspolitiken samt djupa, inneboende systembrister.

Och partierna tycks ha förlorat kontrollen uppe på kommandobryggan. Åtgärder ropas ut till höger och vänster. Rodret lyder inte. Skeppet läcker. Isberget bara växer vid horisontlinjen. SOS?

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende

Var bärare av ljuset

Skrivit i Corren 22/12:Corren.

Strax är det julhelg. Som en hoppets oas i den nordiska vinterns bisterhet är det fridens, gemenskapens, glädjens och värmens högtid.

”Stilla natt, heliga natt / Mörkret flyr, dagen gryr / Räddningstimman för världen slår”, som den vackra psalmen lyder. Liksom flera inslag i vårt traditionella julfirande har hymnen tyskt ursprung.

Men helig är varken julen eller människolivet för fanatismens, hatets och oförsonlighetens hantlangare. Nyss blev Tyskland och en julmarknad i Berlin förmörkad av terror, blod och död. Attentatet bär uppenbara likheter med den vidriga lastbilsmassakern i Nice tidigare i år.

IS har tagit på sig ansvaret och mycket pekar på det är ett verk som åtminstone är inspirerat av den islamistiska mördarsekten.

Med sitt tillbakaträngda ”kalifat” i Mellanöstern har IS uppmanat sina radikaliserade jihadsympatisörer i Europa att istället använda vår kontinent som slagfält. Vad vill de uppnå genom att urskillningslöst släppa loss våldets barbari mot oskyldiga män, kvinnor och barn?

Chocka, skrämmas, provocera fram en rädslan motreaktion som hotar att slita sönder det öppna, toleranta, demokratiska samhällets väv. Ingen ska gå säker, vi ska alla darra av oro och i vrede frestas att kasta humaniteten åt sidan och svara med korstågsriddarnas svärd i en blint upptrappad konfrontation.

Sånt är berusande mumma för politiska och religiösa krafter vid ytterkanternas avgrund. Och den gåvan ska de inte få.

Ja – vi ska slå ner på extremisterna, bekämpa dem med samtliga rimliga medel som står till den civiliserade rättsstatens förfogande.

Men nej – vi ska inte låta en belägringens känslostämning av bävan och fobier triumfera. Terrorvågen, i all sin förskräcklighet, bör ses och mötas lika beslutsamt som nyktert. Sekteristerna iscensätter en blodindränkt dödsteater, men faran de representerar är i sig inte av existentiell natur för vårt etablerade samhälle och dess institutioner.

Vinner gör dessa dödskultens utövare bara om vi själva lockas in på skymningens vägar och överger den liberala demokratins ideal.

Edith Wharton, den fina amerikanska författaren, skrev: ”Det finns två sätt att sprida ljus: att vara ljuset eller spegeln som reflekterar det”.

Skingra mörkret, låt räddningstimman slå, var en ljusspridare.

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende, Terrorism, Tyskland

Någonting är ruttet

Skrivit i Corren 14/12:Corren.

”Something is rotten in the state of Denmark”, konstaterar Marcellus om misskötseln av kungariket i Shakespeares Hamlet. Som medborgare och skattebetalare i Sverige kan man undra om även inte vårt eget system angripits av röta.

Grundläggande, för allas trygghet och säkerhet helt avgörande samhällsfunktioner, har ju avslöjats som frapperande illa styrda och styvmoderligt behandlade av makten.

När kalla kriget gör comeback i en ny version, ett aggressivt Ryssland gläfser vid knuten och USA är på väg Gud vet vart under den oberäknelige Putinbeundraren Donald Trump – ja, då befinner vi oss i ett läge med brallorna nere eftersom behovet av ett nationellt militärt försvar nyss ansetts tillhöra gårdagen.

Nu blinkar alla varningslampor röda, ändå pallar inte regering och riksdag att samla sig till en ordentlig uppryckning av försvarsförmågan. Och vad ska man säga om polisen?

Den stora ommöbleringen i organisationen som äntligen skulle få ordning på ordningens väktare tycks bara gjort ont värre. Vittnesmål och larmrapporter om poliskrisens djup är likt en följetong utan slut.

Rikspolischefen Dan Eliassons förtroende bland såväl allmänhet som poliserna själva ligger snart i nivå med Marianergravens botten. Men Eliasson tutar glatt vidare och den ansvarige inrikesministern Anders Ygeman håller honom om ryggen som inga allvarliga ledningsproblem fanns.

Det påminner inte så lite om situationen som Räddningstjänsten i Östergötland (RTÖG) sedan länge befinner sig i. Organisationskulturen verkar vara rena skräcken och arbetsmiljön har uppenbarligen blivit ohållbar.

Den långa lista av namn ur RTÖG:s personal som på insändarplats i måndagens Corren offentligt deklarerade sitt missnöje med ledningen bär syn för sägen. Rötan är så svår att det inte finns någon annan utväg än en genomgripande sanering. Därför menar den borgerliga oppositionen i Linköping att rubb som stubb av RTÖG-styret måste bort.

”Att inte avgå vore ett hån mot alla invånare i länet som är beroende av räddningstjänsten och de 162 anställda som skrivit under insändaren”, säger kommunalrådet Paul Lindvall (M). Han har rätt.

Vissa krav är fundamentala i samhällsgemenskapen. Vissa krav får bara inte nonchaleras av dem som bär makt och ansvar. Vissa krav finns inga godtagbara ursäkter för att inte uppfylla.

Vi ska kunna lita på en fungerande och proffsig räddningstjänst när olyckan är framme. Vi ska kunna lita på att polisen upprätthåller lag och ordning. Vi ska kunna lita på ett vasst försvar i oroliga omvärldstider.

Vad är det annars för slags kungarike vi lever i?

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Försvar, Lag och rättsväsende, Linköping

Vad Dirty Harry säger oss

Skrivit i Corren 25/11:Corren.

Scenen är klassisk. Clint Eastwood, beväpnad med Magnumpistol, har jagat upp en desperat skurk i ett hörn och fäller iskallt repliken: ”You’ve got to ask yourself a question: ’Do I feel lucky?’ Well, do ya, punk?”.

Filmen Dirty Harry blev en omedelbar kioskvältare i USA under början av 70-talet och fick flera uppföljare. Eastwood i rollen som den skjutglade San Francisco-polisen Harry Callahan, en rebell som inte skyr några medel för att få bort härjande våldsbrottslingar från gatorna, slog definitivt an en känslosträng hos vad Richard Nixon kallade ”den stora tysta majoriteten”.

Det var den skötsamma, arbetande och skattebetalande medelklassen som sällan höjde sina röster offentligt, men som allvarligt börjat oroa sig för tendenserna till normupplösning och krackeleringar i samhällsbygget.

Dirty Harry var mer än en vanlig actionrulle. Den återspeglade en växande folklig frustration med ett rättssystem som uppfattades alltmer dysfunktionellt och överbyråkratiserat. Medan den sociala oron och gängkriminaliteten bredde ut sig, vem garanterade längre lag och ordning?

Dirty HarryHarry Callahan struntade i allt vad inkompetenta polischefer och mjukryggade politiker hette, han gav tusan i regelboken, satte hårt mot hårt och blåste utan vidare diskussion iväg buset i en eldstorm av magnumkulor.

Sådana gränslösa poliser, som inte tvekar att skjuta för att döda och gärna lämnar efter sig hela kvaddade stadskvarter på kuppen, är vid närmare eftertanke kanske inte de mest optimala att hålla i handen. Men av gensvaret på filmen att döma, fanns det nog väldigt många som önskat att Callahan funnits i verkligheten.

Populärkulturens uttryck fångar ofta mycket talande rådande stämningslägen i tiden. Dirty Harry anklagades av vissa kritiker för att exploatera primitiv våldsromantik och uppmuntra en fascistisk längtan hos biopubliken. Det kan låta överdrivet idag, men det fanns korn av sanning i detta.

Succén för Harry Callahan var sorts en varningssignal, ett symptom på det fallande förtroendet för det demokratiska etablissemangets förmåga att trygga medborgarnas liv och egendom i vardagen. Det är inga obekanta erfarenheter vad ett sådant klimat kan föda i form av en för oss alla mindre trevlig politisk backlash. Det var också filmmakarna medvetna om och de tog inte lätt på saken.

När Clint Eastwood därför återkom som Dirty Harry-figuren i Magnum Force (1973) gavs han uppdraget att oskadliggöra en grupp totalt urspårade poliser som tagit sig rätten att kallblodigt avrätta kriminella element utan ett skvatts hänsyn till varken lag eller domstolar.

För att ytterligare driva hem den pedagogiska poängen fick Harry Callahan i central scen väsa: ”I hate the goddamn system, but until somebody comes along with changes that makes sense I’ll stick with it”.

Alltså: demokratins institutioner må vara bristfälliga och när systemet inte levererar är det illa. Men frestelsen till populistiskt fascistinspirerade lösningar är inte civilisation, det gör bara ont värre, värre än värst.

Anledning finns att återvända till dessa filmer. Hur väl fungerar exempelvis polisen i Sverige, hur många svåra brott beivras, hur bra lyckas politikerna styra upp det och vilka ideologiska krafter har vind i seglen?

Dirty Harry har fortfarande något viktigt att säga både om och till oss.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur, Lag och rättsväsende