Kategoriarkiv: Lag och rättsväsende

I väntan på Kojak

Skrivit i Corren 10/9:

”Jag anser i alla fall att vi kan säga till väljarna att vi är den regering som har satsat mer än någon annan på brottsbekämpning och polisen”, meddelade justitieminister Morgan Johansson (S) i början av sommaren när han av nyhetsbyrån TT konfronterades med sitt partis vallöfte anno 2014 om att fler vardags- och sexualbrott måste klaras upp.

Verkligheten fyra år senare gav inte direkt anledning till att jubla högt.  ”Det tar ibland tid att få resultat”, menade Johansson från den i brottsbekämpning rekordsatsande regeringen. Visst, men hur länge då?

Det liknar en väntan på Godot i Samuel Becketts absurda skådespel. Fast nu är det väl inte Godot som väljarna önskar ska materialisera sig i detta fall, utan snarare en polis som den legendariske TV-snuten Theo Kojak.

Tuff och respektingivande, envis och omutlig, streetsmart, ständigt närvarande. Gav sig aldrig förrän skurkarna tvingades skaka galler på hans station.

Kojak personifierar idealet för det som är ordningsmaktens uppgift: åk på larm, lös brott, handklova buset.

Meningen med svenska polisens stora omorganisation 2015 var också att våra konstaplar skulle börja leverera effektivare i den stilen. Beslutet togs inte av rekord-Morgan, utan av den föregående Alliansregeringen. Landets 21 polismyndigheter slogs ihop till en enda.

Det var kronan på de borgerligas verk efter att under två mandatperioder gått ut hårt för att rycka upp brottsbekämpningen med fler satsade miljarder, fler anställda och byte av den misslyckade rikspolischefen Stefan Strömberg till Bengt Svenson.

Även då tog det tid att få resultat – så lång tid att den olycksalige Bengt Svenson fick respass vid S/MP-regeringens tillträde och ersattes av Dan Eliasson. Tiden var dock helt uppenbart inte heller på Eliassons sida, så han sparkades i januari. Istället utsågs Anders Thornberg från Säpo att försöka finna Kojak.

Men att omorganisera sig fram till en polis med kapaciteten hos Telly Savalas rollfigur verkar knappast vara vägen. I en färsk utvärdering av reformen konstaterar Statskontoret att polisen varken blivit mer synlig eller närvarande. Ingen förstärkt ingripandeverksamhet kan noteras. Förmågan att utreda brott har inte förbättrats, tvärtom har den negativa trenden fortsatt och samarbetet med åklagarmyndigheten är dysfunktionellt.

Klockan tickar, tiden går. Väljarnas väntan består. Who loves ya, baby?

Annonser

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende

SD hotar rättssäkerheten

Skrivit i Corren 18/9:

Ingen är så ledsen som en ledsen folkpartist, lyder ett gammalt politiskt djungelordspråk. Ingen är så besviken som en besviken som sverigedemokrat, lyder ett rykande färskt. Sitt tydligaste uttryck fick det i SD-ideologen Mattias Karlssons famösa Facebookinlägg förra veckan.

”Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar”, förkunnande han bittert och manade sina anhängare till ”en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död”. Så kan man också fira en framgång som gav SD 17,5 procent i riksdagsvalet. Men partiet hade ju hoppats nå ett så mycket högre mål.

När Mattias Karlsson lugnat ner sig lite torde han ändå ha anledning att korka upp champagneflaskan. SD har trots allt befäst sin ställning, sprängt sönder blockpolitiken och erövrat problemformuleringsinitiativet i debatten.

Det är SD:s agenda som dominerat under de senaste åren med strängare migrationspolitik, hårdare tag mot brottslingar, hyllande av svenska värderingar, snålare syn på mångkultur, et cetera.

”Sverige är numera hemland för ett av Europas starkaste nationalistiska partier”, konstaterade den Timbroanknutne statsvetaren Andreas Johansson Heinö i fredagens DN och korade Jimmie Åkesson som valets vinnare.

Sammantaget är det ingen dålig prestation av ett parti som till skillnad från sina högerpopulistiska motsvarigheter i andra länder, närmast Norge och Danmark, har sitt ursprung i den värsta av ideologier: nazismen.

Att en sådan rörelse sätter sitt märke på vårt samhälle är förskräckande. Fundera bara över vad SD:s tillväxt betyder för rättsväsendet. Ännu är inte kommunvalen färdigräknade. Men preliminärt pekar resultatet mot att SD får drygt 1800 lokala mandat, 500 fler än 2014.

Det är från partierna i kommunfullmäktigeförsamlingarna som nämndemännen till landets tingsrätter hämtas. Amatördomarna är att tänkta att balansera proffsjuridiken med ett slags folkligt bondförnuft. Vetenskapliga studier visar emellertid att nämndemännens partipolitiska hemvist riskerar att färga utslagen.

Åtalade med arabisk bakgrund fälls exempelvis oftare om SD-medlemmar bedömer bevisningen. I migrationsdomstolarna (där landstingen utser nämndemännen) minskar chansen att få asyl om SD är representerade vid domarskranket.

Fler SD-mandat ger alltså ett ökat antal SD-domare möjligheten att föra partiets ”existentiella kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” in i rättssalarna. Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson borde gnugga händer av förtjusning. Vi andra har skäl till akut illamående.

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende, Sverigedemokraterna

Fega inte om sexbrotten

Skrivit i Corren 24/8:

I Platons dialog ”Faidon” menar Sokrates att vi bör leva i enlighet med den odödliga själens ordning – ”nämligen måtta, rättfärdighet, mod, friboret uppträdande och sanning”. Det kunde man önska också gällde agerandet i svensk dagspolitik. Ett brännhett aktuellt exempel rör frågan om invandrare och brottslighet, i synnerhet sexualbrott.

I onsdags sände SVT:s Uppdrag granskning ett program, där alla domar rubricerade våldtäkt eller försök till våldtäkt mellan åren 2012-2017 sattes under lupp. Av totalt 843 fällda gärningsmän var 58 procent födda utomlands. Gällande överfallsvåldtäkter var siffran dryga 80 procent. Hela gruppen utrikes födda utgör 18,5 procent av befolkningen i Sverige, eller 1 877 050 personer, enligt SCB:s statistik för 2017.

Även om det är en försvinnande liten andel av dessa människor som gör sig skyldiga till kriminalitet – och i detta fall grov sådan som våldtäkt – tycks alltså en klar överrepresentation råda.

Mitt i valrörelsen kommer Uppdrag gransknings reportage som högexplosiv politisk dynamit. Den i programmet medverkande kriminologen Jerzy Sarnecki, närstående Brottsförebyggande rådet (Brå), dömer efter sändningen ut journalistiken som värdelös och snårar in sig i anklagelser om högerextrema konspirationsteorier.

Moderaterna ordar om att mörkläggning förekommit i det känsliga ämnet. S-regeringen har inte vågat låta Brå kartlägga sexualbrottens koppling till etnicitet. S-regeringen å sida har hävdat att det är upp till Brå att avgöra behovet av en sådan kartläggning, och Brå själva har tydligen varit ängsliga för att komma till skott. SD och deras svans på nätet jublar naturligtvis åt att få vatten på sin främlingsfientliga kvarn.

Men minns! Måtta, rättfärdighet, mod, friboret uppträdande och sanning. Det borde vara varje humanists credo och det är särskilt angeläget i kontroversiella frågor om inte debatten ska gå över styr. Antirasister vinner noll på att ducka och ilsket vända taggarna utåt.

Kvinnor som drabbats av övergrepp – och hänsynen till offren måste ovillkorligen gå först – hjälps inte om allvarliga invandrarrelaterade brott bagatelliseras utifrån motivet att SD annars skulle gynnas. Den förkrossande majoriteten av laglydiga, skötsamma invandrare görs heller inga tjänster om det fegas. Sånt underblåser bara illasinnade rykten och kollektiva stämplingar.

Vi måste tala om allt, även det svåra och skåda besvärande problem i vitögat. Nu är dock så att forskningen är bristfällig. Om Uppdrag gransknings reportage indikerar att utlandsfödda är överrepresenterade som våldtäktsmän, saknas vetenskapliga svar på orsaken. Socioekonomiska faktorer, kulturella skillnader, drogmissbruk, en blandning? Det går fortfarande inte att säga.

Sokrates hyllades som den visaste av alla greker, då han insåg – och villigt medgav – hur lite han visste och vägrade inbilla sina medmänniskor något annat. Det var utgångspunkten för hans ständiga kritiskt resonerande sökande efter hur saker och ting verkligen förhöll sig. Vad lär vi oss av detta?

Vi taggar ner, vi drar inga förhastade slutsatser. Vi tar reda på fakta, vi skaffar oss kunskap, vi försöker modigt och frisinnat nå sanningen så långt det är möjligt. Det är den enda rimliga vägen att finna civiliserade lösningar som kan leda till förändring och hindra populisterna från att monopolisera agendan.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Lag och rättsväsende

Lex malla, lex nulla

Skrivit i Corren 27/4:

Det har varit en usel vecka för Alliansen. Trovärdigheten i det borgerliga regeringsalternativet fick sig en kraftig törn. Inför öppen ridå sprängdes kvartettens sammanhållning i en av frågorna som väljarna prioriterar högst detta valår: migrationspolitiken.

Efter viss vånda meddelade Centern sitt stöd till Löfvenregerings förslag att ge cirka 9000 ensamkommande, företrädesvis unga vuxna män från Afghanistan, en ny möjlighet att stanna i Sverige därför att deras handläggningsärenden dragit ut på tiden. Övriga borgerliga partier rasade. Inte konstigt.

Att Centern står för en mer liberal linje gällande invandringen må vara humanitärt och ideologiskt sympatiskt, riktigt och berömvärt. Men i detta fall lät Annie Lööf känslan bedra visheten på ett olyckligt sätt. Att hon gav Alliansfronten en reva i plåten har egentligen mindre betydelse, även om borgerligt bråkande på centrala politikområden knappast stärker de gemensamma aktierna i valrörelsen.

Å andra sidan, vilket trovärdighet har det rödgröna regeringsalternativet i jämförelse? Ett svårförenligare äktenskap än mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet får man leta efter, vilket icke minst gäller migrationen där synen är diametralt olika. Det är MP som drivit igenom idén om specialregler för de ensamkommande, vilket S motvilligt accepterat som ett pris att betala för att hålla sin regeringspartner stilla i båten.

Det verkligt allvarliga med att Centern hakat på det rödgröna förslaget är att asylrätten urholkas och får karaktären av rent godtycke. En särskild utvald grupp befrias kollektivt från basala krav på giltiga asylskäl, på att kunna styrka sin identitet och så vidare i en osalig juridisk röra.

Lagrådets kritik har också varit osedvanligt skarp: ”gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”. Sällan har väl gamle Thomas av Aquinos kärnfulla formulering ”lex malla, lex nulla” – en dålig lag är ingen lag – varit så passande.

Rätten att kunna åberopa asyl är fundamental och tillkommer människor som är i skriande behov av skydd, flyktingar undan krig och förtryck vars själva existens står på spel. Det som nu sker är att ansvarslösa politiker utifrån missriktad välvilja äventyrar legitimiteten och värnet av denna rättighet. Tragiskt att just Centern medverkar till det.

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende, Migration

Balansera partimakten

Skrivit i Corren 16/3:

Lena Hallengren hann knappt ta över stafettpinnen från Åsa Regnér som barn-, äldre och jämställdhetsminister förrän hon deklarerade att FN:s barnkonvention ska bli svensk lag. Utspelet var inte helt oväntat.

Stefan Löfven slog fast målet om en proposition i ärendet redan som nybliven statsminister hösten 2014. Anmärkningsvärt är dock att regeringen nu ändå framhärdar, trots att Lagrådet kritiserat sönder förslaget med motorsåg.

Bland annat påpekas det tanklösa i att bokstavligen, till punkt och pricka, lagfästa barnkonventionen eftersom dess paragrafer är notoriskt allmänt och fluffigt skrivna. Hur den praktiska tillämpningen i enskilda fall ska fungera blir därmed dimmigt oklar, dessutom är risken överhängande att tolkningskonflikter uppstår med andra lagar.

Vidare betvivlas att barnens rättigheter i den befintliga lagen skulle efterlevas bättre bara för att det tillkommer ”ytterligare ett lager av bestämmelser”. Men varningarna från expertisen att alltihop blir en juridisk soppa tar Lena Hallengren sangviniskt lätt på.

Hon menar att det är ”symboliskt viktigt” att FN:s barnkonvention upphöjs till lagtext i konungariket Sverige. Som vore saken enbart en fråga om att plocka ytliga godhetspoäng och sända reklamsignaler om regeringens barnvänlighet, strunt samma i konsekvenserna. Ett oseriöst och föga ansvarsfullt politiskt agerande. Tyvärr saknar Lagrådet möjlighet att bespara oss det.

Denna institution har till uppgift att granska lagförslag genom högt kvalificerade domares ögon, men är enbart en rådgivande myndighet som de styrande partierna kan nonchalera efter behag.

Under innevarande mandatperiod har Lagrådet dömt ut flera uppmärksammade slafsigt ihoprafsade politiska produkter – exempelvis samtyckeslagen för sexuellt umgänge, panikstängningen av Öresundsbron och kväsningen av privata välfärdsföretagare med ett ”vinsttak”.

Vad bryr sig statsråden om det? Juristrådens yttranden kan åsamka regeringen mindre smickrande publicitet, ej mer. Om inte en riksdagsmajoritet går emot, är utrymmet att hitta på dumheter och tvinga andra att böja knä för statens våldsmonopol således mycket generöst. Det är knappast hälsosamt.

Därför borde Lagrådet omvandlas till en författningsdomstol med verklig kraft till normkontroll och befogenhet att ogiltigförklara stolligheter. Särskilt i dessa populistiska tider vore det en angelägen reform att överväga.

Irriterad på Stefan Löfvens rödgröna ministär? Gillar du inte utsikten av Ulf Kristersson i spetsen för nästa regering? Fundera då på vad en Donald Trump, en Marine Le Pen, en Viktor Orbán – eller varför inte en Jimmie Åkesson – vid rodret i Sverige skulle kunna innebära. Vårt system är dessvärre som riggat för att kidnappas, vilket Lagrådets tandlöshet belyser. En författningsdomstol gör det betydligt svårare.

Som medborgare garanteras vi större konsekvens och ordning i lagstiftningen. Den väldiga partimakten i samhället beskärs och balanseras. Individens demokratiska fri- och rättigheter får ett välbehövligt starkare skydd. Vill regeringen ge en tryggare framtid åt barnen är nog det mera värt än en vag och välvillig FN-konvention.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Lag och rättsväsende, Politik

Två lärdomar att dra

Skrivit i Corren 7/3:

Skandalen i Solna tingsrätt har upprört Sverige. En 37-årig man åtalades för hustrumisshandel. En juristdomare och tre partipolitiskt tillsatta nämndemän (en från Moderaterna, två från Centern) dömde i fallet. Juristdomaren och moderaten ville fälla mannen. Men han gick fri eftersom de bägge centerpartisterna tyckte annorlunda.

Deras domskäl är horribla, tydligt influerade av islamistisk hederskultur. Bland annat heter det att kvinnan förlorat i trovärdighet då hon anmält händelsen till polisen! Istället borde saken gjorts upp inom mannens släkt, vilket är ”det normala i dessa kretsar”.

Kvinnans trovärdighet anses även påverkats negativt av att den åtalade mannens familj ”verkar vara en bra familj, till skillnad från hennes, vilket också har betydelse för bedömningen av skuldfrågan”.

Detta är inte juridik, inte likhet inför lagen, inte civiliserad rättsskipning. Detta är vansinne.

När haveriet avslöjades i offentligheten reagerade Centerledningen snabbt med avståndstaganden, och förklarade att de bägge nämndemännen skulle uteslutas då deras värderingar inte rimmade med partiets. Den rimliga motfrågan: varför upptäcktes inte detta förrän nu?

En av nämndemännen i Solna har tidigare kandiderat till riksdagen för C och då varit helt öppen med att förorda särlagstiftning för muslimer.

Men Annie Lööfs parti är inte ensamt om att i missriktad tolerans blunda för denna sortens extremistiska skojare, och av naiv identitetspolitisk välvillighet släppa fram dem till maktpositioner som de aldrig borde fått.

Minns hur Socialdemokraterna 2013 valde in den famöse Omar Mustafa till sin partistyrelse, utan bry sig om vad han egentligen sysslat med som ordförande för Islamiska förbundet (exempelvis arrangerat föreläsningar med ökända antisemitiska hatpredikanter).

Eller hur Miljöpartiet gav ett ministerämbete åt Mehmet Kaplan som likställt mördarsekten Islamiska statens jihadrekryter med svenska frivilliga i finska vinterkriget, jämfört Israel med Nazityskland och haft samröre med diverse antidemokratiska avgrundsorganisationer.

Ska något gott komma ur Solnaskandalen måste två lärdomar dras.

1) Partierna ska absolut välkomna medlemmar som har annan bakgrund än den gängse svenska majoritetskulturens. Inget snack om det. Men att tillhöra en etniskt eller religiöst avvikande grupp är ingen särskild karriärkvalifikation i sig, och kan vidare aldrig ursäkta uppfattningar som svär mot grundläggande demokratiska ideal.

Infiltration av islamister är ett problem som inte får nonchaleras. Partiorganisationerna är förvisso allt fattigare på folk, men har ett enormt inflytande i samhället och är skyldiga att bli vaksammare mot skummisar av alla slag som söker nå förtroendeposter.

2) Varken politik eller religion hör hemma i domstolarna. Systemet med partipolitiska nämndemän är överspelat, feltänkt och hotar rättssäkerheten. Den enskilde ska inte behöva riskera att statens juridiska maktövning går honom eller henne emot därför att lagen tolkas utifrån ovidkommande hänsynstaganden, särintresseåsikter och ideologifärgade verklighetsföreställningar hos en skara amatörer.

Domarkåren ska vara renodlat professionell, kall och nykter. Något annat borde vara lika oacceptabelt som att utsättas för en operation av outbildade lekmannakirurger.

1 kommentar

Under Islamism, Lag och rättsväsende, Politik

Syndabocken Eliasson

Skrivit i Corren 1/2:

Ena dagen presenterar Socialdemokraterna sin valstrategi (”Sverige ska bli tryggare”) med lag och ordning som högprioriterad fråga. Nästa dag får rikspolischefen Dan Eliasson foten av justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S). Ingen slump, givetvis.

Snarare ett övertydlig erkännande av att Dan Eliassons många kritiker – inte minst inom polisen själv – hela tiden hade rätt: karln är en vandrande olycka på två ben. Om S ska möta väljarna i kostymeringen av svensk partipolitiks motsvarighet till den omutbare Eliot Ness, vore det för trovärdighetens skull helt omöjligt att låta Eliasson fortsätta i sin illasittande polisuniform.

Men hur rimmar löftet om ett tryggare Sverige med att istället återvinna honom som Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps nye generaldirektör? Ett gåtfullt självmål, en förbluffande tondöv omplacering av en person som grundligt fallerat med uppdraget att tillfredställande skydda samhällets medborgare mot buset på gator och torg. Och denne figur ska nu befordras till boss för en organisation med ansvar för nationell krishantering och civilt försvar?!

Även om S i gammal dubiös tradition vill ge en länge utsatt, partilojal byråkrat ett karriärmässigt tröstpris borde väl man ändå kunna hitta någon lämpligare och mindre stötande reträttpost. Ack, så var det med den ”omutbarheten”…

Dock vore det i ärlighetens namn fel att lasta Dan Eliasson för allt som gått snett inom brottsbekämpningens domäner. Om han vore den totala katastrofen till ledare  – vilket Allianspartierna gärna utmålat honom som – varför hade då Reinfeldtregeringen inget emot att låta honom chefa för erkänt knepiga myndighetspastorat som först Migrationsverket (2007) och sedan Försäkringskassan (2011)?

Under flertalet av de borgerliga åren hette rikspolischefen Bengt Svenson. Alliansen sparkade hans hårt kritiserade företrädare Stefan Strömberg, men Svenson visade sig heller inte vara någon stjärna och hamnade i en allt djupare förtroendekris.

Den 1 januari 2015 skulle polisens stora centralistiska omorganisation sjösättas, en reform menad att äntligen lösa ordningsmaktens många effektivitetsbrister och som beslutats i bred politisk enighet. Den utskällde Svenson var uppenbart förbrukad, nytt blod i toppen behövdes. Det var anledningen till att Dan Eliasson utsågs till rikspolischef hösten 2014 av den färska S/MP-regeringen. Han hade ju andra svårskötta myndigheter på meritlistan.

Facit vet vi. Det gick åt skogen. Eliasson fick ingen styrfart på den nya skutan. Optimistiskt utlovades förbättringar i polisens prestationsförmåga som aldrig kom och snart var även Eliassons förtroendekapital bankrutt.

Varför misslyckas ständigt alla dessa rikspolischefer? Varför hjälper inte ökade skatteanslag som politikerna öser in till polismyndigheten? Varför klaras inte fler brott upp? Varför växer medborgarnas oro över att bli drabbade av kriminalitet? Ett svar är 1965.

Det var då som polisen förstatligades efter att tidigare varit kommunal. Sedan dess har polisen bara försvunnit längre och längre bort från medborgarna, en trend som ”reformen” anno 2015 förstärkt.

”Nitton brott av tjugo begås lokalt, av gärningsmän som bor på orten och de drabbar offer i deras geografiska och sociala närhet”, skrev Leif GW Persson i  Expressen 9/10 2016. Om polisen inte är närvarande i lokalsamhället, vad blir konsekvensen?

Den verkliga olyckan är inte Dan Eliasson. Det är den hopplösa organisation han ledde och som partierna bär ansvaret för.

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende