Category Archives: Politisk kultur

Desillusionerad redan då

Politiken är ett spel, avskuret från det verkliga livet.

– Elisabeth Tamm, liberal riksdagsledamot på 1920-talet.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Politisk kultur

Deja vu all over again

Skrivit i Corren 21/3:

”Vi vill bedriva en aktiv näringspolitik i bred bemärkelse. Inom det arbetet är det prioriterat att skapa enkla förutsättningar för att starta och driva företag”, säger näringsminister Mikael Damberg (S) i tidningen Entreprenör.

På det kan man svara med en sång av John Fogerty: ”I’ve seen this all before / It’s like deja vu all over again”.

De enklare förutsättningar som Damberg talar om är en ständig politikerrefräng. Minns ni Simplexgruppen? Den tillsattes för snart tjugo år sedan, 1998, när Dambergs föregångare Björn Rosengren och Mona Sahlin basade för näringsdepartementet. Simplexgruppen skulle visa att nu var det allvar med att lätta den byråkratiska regelbördan som stal tid, kraft och resurser från landets företagare.

Trots fagert tal hände tyvärr inte mycket. Bristen på resultat gjorde att Rosengren och Sahlin fick schavottera i offentligheten under det mindre smickrande epitetet ”pratministrar”.

Denna flopp blev ett av Alliansens trumfkort inför maktskiftesvalet 2006. Sverige fick en ny näringsminister i den frejdlige Maud Olofsson (C). Hon satte regelförenkling högt på agendan. Målet var att 25 procent av företagarnas politikertillverkade administrativa kostnader skulle bort före valet 2010. Hur det gick?

Illustrativt är det bistra bemötandet Maud Olofsson fick när hon framträdde på Företagarförbundets stämma våren 2010. En entreprenör i cateringbranschen gav uttryck åt den samlande besvikelsen: ”Jag röstade på Alliansen och jag röstade på dig, en charmerande kvinna som hade entusiasm. Jag trodde att jag skulle bli sedd och att det skulle bli lättare att driva mitt företag. Med all respekt Maud, jag känner mig lite blåst på konfekten”.

Trots blåsningen klarade Alliansen återvalet, året efter ersattes Maud Olofsson av Annie Lööf som C-ledare och näringsminister. Förnyade ansträngningar att reformera regelkrånglet annonserades.

”Jag vill att företagarna ska kunna lägga sin tid och sitt engagemang på att utveckla sina företag och sina produkter och tjänster och inte på onödiga administrativa uppgifter eller att fastna i myndigheters telefonköer”, deklarerade Annie Lööf. Men i konkretion blev det även med henne i stort sett inte mer än pratbubblor.

Att det inte är enkelt att förenkla torde stå klart. Försök klippa en regel i trasslet, så får det återverkningar på massor av andra ställen i den offentliga apparaten och utmanar diverse revirbevakare som värnar och gärna vill expandera sina intressesfärer. Det institutionella motståndet är oftast för starkt.

Någon djupare politisk förståelse för företagens villkor, som krävs för att tackla och övervinna denna problematik, ligger heller inte naturligt för partierna.

Situationen påminner om vad Rudyard Kipling skrev: ”Åh, öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”. Den politiska kulturen är väsensskild företagarnas, vilket nu med dagens näringsminister Mikael Damberg är tydligare än på länge. Trots att han påstår sig vilja prioritera förenklingar – som skulle göra företagarna mindre politiskt exponerade – väger det lätt mot alla samhällsinterventionistiska ambitioner som regering och riksdag har.

Konsekvensen? Björn Rudström, vd på företaget Pacwire, suckar i tidningen Entreprenör: ”Det är nästan omöjligt att hänga med i regelfloran. Det bara läggs på hela tiden”.

Lämna en kommentar

Filed under Byråkrati, Centern, Näringsliv, Politisk kultur, Socialdemokraterna

Ett land i sönderfall?

Skrivit i Corren 16/2:Corren.

Någonting håller på att gå sönder i Sverige, predikade Stefan Löfven ödesmättat i valrörelsen 2014. Syftet var givetvis att utmåla Alliansregeringens politik som rena döbelnsmedicinen för landet.

Men det tillhör ju spelets villkor att oppositionen (liksom deras motståndare vid makten) alltid ska framställa rivalerna som klantskalliga amatörer, vilka i obegriplig strid mot förnuft och bättre vetande bara sabbar för de stackarnas ständigt drabbade medborgarna.

Problemet denna gång var dock att Löfvens retorik ofrivilligt kom att tjäna likt bensin på elden för Jimmie Åkesson och känslomässigt bekräfta hans sagor om den gamla harmoniskt trygga sörgårdsidyllen som hela det sinistra etablissemanget driver mot undergången. Resultat: den enda egentliga valvinnaren blev SD.

Det är nu inte svårt att teckna bilden av ett Sverige i sönderfall, om man är på det humöret (vilket i rättvisans namn även ledarskribenter och andra debattörer i media kan vara på). Allvarliga bekymmer saknas inte att peka på: polisen, sjukvården, skolan, försvaret, bostadsmarknaden, integrationen.

Men varför skulle inte sådant gå att fixa? Nyktert sett finns inga skäl att hojta vilt som vore domedagen nära. Sverige står definitivt inte på randen till systemkollaps.

Ekonomin går i internationell jämförelse bra, jobbtillväxten är god, de flesta har det faktiskt ganska hyggligt med möjligheter som människor i många andra länder enbart kan drömma om. Vi har alla förutsättningar att rätta till det som behöver rättas till.

Ändå finns en tydlig trend av växande oro i opinionsmätningarna. En stor skara svenskar anser att samhällsutvecklingen är på väg utför. Häromdagen presenterade Novus en undersökning som indikerade en stark misstro bland väljarna mot sina valda representanter. Av de tillfrågade ansåg 80 procent att politikerna blivit alltmer avskärmade från väljarkåren. 75 procent hyste uppfattningen att samma politiker är mer intresserade av maktens köttgrytor än att lösa problem.

Som man frågar får man svar, kanske. Undersökningar som dessa ska måhända tas med en nypa salt. Men bör nog inte förringas heller.

En urholkning av förtroendet för det demokratiska partiväsendets förmåga till inkludering och handlingskraft är en draksådd med potentiellt mycket vådliga konsekvenser.

Upplever exempelvis invånarna i Östergötland att brandkåren är i upplösning därför att politikerna hanterar räddningstjänstens organisatoriska kris som ett enda långt partiinternt tjuv- och rackarspel, är det som att be om ytterligare en bekräftelse på dystopin om det sönderfallandet landet.

Och vem som vinner på det, vet vi ju.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Borgerligheten, Demokrati, Politisk kultur, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Skärp er, politiker!

Skrivit i Corren 7/2:Corren.

Den stora skaran av vanliga, hederliga människor som jobbar i Sverige tvingas varje månad totalt avstå ungefär sju av tio ihoparbetade kronor i skatt till den politiska klassen. För denna summa är det ingen orimlig begäran att de som håvar in våra pengar i väldiga lass också levererar därefter.

Som det är nu vore en anmälan till Konsumentombudsmannen inte helt obefogad.

På en rad för oss centrala områden, som ligger under politisk intervention, är det vi får i utbyte för betalningen dyrt och dåligt. Skolan och sjukvården är två flagranta exempel. Inte ens det som är statens oavvisliga skyldigheter att garantera medborgarna – polis, försvar, rättsväsende – har de som gör anspråk på den offentliga makten i vårt samhälle skött tillfredsställande.

Det är allvarligt och sorgligt – särskilt mot bakgrund av att vi tidigare haft ett politiskt styre, inkluderade såväl S- som M-ledda regeringar, som faktiskt varit riktigt duktiga på att i pragmatisk anda renovera och förbättra systemet. Varför är det inte så längre?

Därför att SD sprängt sönder det gamla blockpolitiska spelet. Det har skapat en förvirringens vilsenhet bland de seriösa partierna, vars kapacitet att hantera situationen lämnar mycket i övrigt att önska.

Svenska folket har blivit likt passagerare som löst kostsamma biljetter på ett kryssningsfartyg, där besättningen ger undermålig service och kaptenen förlorat navigationsförmågan – till råga på allt medan pirater hotar i vattnet. Detta ska vi naturligtvis inte behöva acceptera.

Sverige måste åter sättas på kurs med stadigt befäl på kommandobryggan. Hur ska det gå till? Mikael Odenberg, den förre moderate försvarsministern och en av arkitekterna bakom Reinfeldtepokens förnyelseprocess, efterlyser på DN Debatt (6/2) samverkan mellan Alliansen och S för att få styrfart på landet.

Vi kan inte ha svaga minoritetsregeringar som är beroende av ett utopiskt grönt stolleparti, eller av ytterkantspopulisterna i V och SD, om det ska bli reformverkstad igen. En handlingskraftig majoritet krävs för att genomföra nödvändiga och liberaliserande strukturförändringar inom bland annat bostads-, arbetsmarknads- och skattepolitiken.

Odenberg är en förnuftets röst. Lyssna på honom, Löfven, Batra & Co. Annars får väl vi andra säga till er som Dario Fo: Vi betalar inte, vi betalar inte!

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Moderaterna, Politisk kultur, Socialdemokraterna

En unken partikultur

Skrivit i Corren 28/12:Corren.

När Gösta Bohman, den frihetlige rorsmannen som gjorde Moderaterna till borgerlighetens ledande kraft, talade på partiets stämma 1990 deklarerade han följande:

”Det slutna toppstyrda samhället utgör en grogrund för misslyckanden. Beslut och förändringar sker inte på alla människors villkor, de må vara aldrig så välmenande. Det öppna samhället däremot utgör en garanti för att människorna själva kan styra eller påverka förändringstakten och förändringarnas innehåll”.

 BohmanKloka ord, som fångar ett väsentligt inslag i den liberalkonservativa högerns idéuppfattning. Synd bara att Moderaterna aldrig riktigt förmått tillämpa samma recept på sig själva som de skrivit ut för samhället.

Om det är något som deras egen partiorganisation präglas av, så är det just ett slutet toppstyre där ledaren och dennes lilla kommandokrets närmast enväldigt dikterar alla viktigare beslut och förändringar. Lappkastet i migrationspolitiken från Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan” till Anna Kinberg Batras ”stäng era hjärtan” bär sorglig syn för sägen.

Den omvittnat hierarkiska partikulturen, slående identisk med Socialdemokraternas, innebär vådliga risker som statsvetaren Katarina Barrling nyligen påpekat. Detta eftersom ”den skänker en sådan samlad kollektiv kraft åt en enskild ledares eventuella missbedömningar. Den behöver därför en ledare som inte tror sig veta allt. Samt besitter förmågan att se fler vägar än Den Enda” (SvD 12/12).

Men en sådan insikt om vikten av pluralism och åsiktsmångfald finns ännu inte vid horisonten. Medlemmar och förtroendevalda ska lojalt foga sig i ledet och avhålla sig från att ställa till besvär för den allvisa ledningen, i synnerhet gäller det tydligen när budskapet och kursen för väljarbataljen 2018 ska dras upp.

Faktiskt i pikant motsats till Socialdemokraterna tillåter inte ens Moderaterna att medlemmarna får motionsrätt till partistämman innan ett val – bara efteråt när deras åsikter om den förda politiken i praktiken inte spelar någon större roll.

”Det här är ett korkat förbud som kommer att spä på den spänning som finns inom partiet”, säger östgötamoderaten och riksdagsledamoten Finn Bengtsson (Corren 27/12).

Han vill reformera bristen på interndemokrati och kräver fri motionsrätt till alla stämmor. Anna Kinberg Batra och hennes vapendragare borde hörsamma honom – såväl för deras egen skull som för partiets och även för nationens.

Vi befinner oss i en demokratisk brytningstid med en växande misstroendeklyfta mellan folket och det traditionella maktbärande partietablissemanget.

Den svenska parlamentariska situationen är en oklar dimbank. Det allmänna intrycket är att försvagning, förvirring och kortsiktigt insulärt taktiserande råder. Nödvändiga, framåtsyftande strukturreformer blir inte gjorda. Frustationen bland seriösa, samhällsengagerade människor som vill Sverige väl tilltar – och det inte minst bland många i Moderaternas medlemskår.

Att i fortsatt skriande otidsenlig hierarkisk självhärskarmentalitet slå dövörat till för dem vore mycket olyckligt och hotar bara skapa, precis som Bohman sa om det toppstyrda samhället, en grogrund för misslyckanden.

Får man önska? Låt då Moderaterna bli ett föredömligt exempel på hur förtroendet för partiväsendet kan återställas genom öppenhet, delaktighet, vital förnyelse och inspirerande liberalisering. Kan det hända? Möjligen efter syndafloden.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Moderaterna, Politisk kultur

”Det räcker nu”-faktorn

Skrivit i Corren 17/11:Corren.

Ett spöke går genom den västliga liberala demokratin. Det är spöket är den växande folkliga misstron mot etablissemanget. Trumps triumf är det senaste, och hittills mest chockerande, utslaget av denna trend.

Vad grundar sig missnöjet i? Det är ett komplext spörsmål, men det är ingen djärv analys att upplevelsen att befinna sig i en skild verklighet från det ledande skiktet spelar en central roll.

Låt oss ta Sverige som exempel.

Skatteuttaget på vanliga arbetande människors inkomster är skyhögt. Vad levereras i gengäld? Skolan är kass, vården är bekymmersam, polisen krisar och krisar, bostadsbristen är galopperande och mäklarpriserna rusar, integrationen är dysfunktionell, det militära försvaret är fortsatt anorektiskt svagt trots hotande stormbyar kring våra gränser.

Vad gör partierna vi är vana att lita på? Kavlar upp skjortärmarna, spottar i nävarna, samlar sig till lösningar och krafttag? Inte direkt, va.

Den styrande klassen fumlar snarare vilset förstrött och är upptagna med ett internt schack om maktens köttgrytor. Symptomatiskt är hur Alliansen i ett bisarrt taktiserande drag gett det gamla kommunistpartiet inflytande över budgeten, för att S/MP-regeringen ska tvingas till stollerier som upprör den breda medelklassen och därmed enligt kalkylen gå ett hejdundrande valnederlag till mötes 2018.

När man på detta sätt nonchalerar vilka konsekvenser den praktiken högst påtagligt får för hederligt folks villkor i vardagen, då är det att be om förlorat förtroende. Steget till ilskna proteströster på populistiska alternativ á la ”det räcker nu” är inte långt.

Att mycket av elitdebattens kultur präglas av den moderna skolastik som kallas identitetspolitik gör knappast saken bättre. Intrycket som förmedlas är att Sverige nästan påminner om Saudiarabien när det gäller strukturellt förtryck – fast egentligen lömskare eftersom mekanismerna är mer informella och osynliga. Men tar man bara på sig korrekta ideologiska glasögon blir sanningen uppenbarad.

Beprövad liberal jämlikhetssträvan duger dock inte för att komma åt roten till det onda. Sånt krafs är uttryck för falsk tolerans som i subtilare former befäster diskrimineringen baserat på kön, etnicitet, hudfärg, sexuell läggning eller vad det nu kan vara som avviker från de blytungt kvävande och kränkande normerna i Det Vita Manliga Sverige.

Därför måste det kvoteras, genusutbildas, kompenseras, gruppsepareras, ges särskilda rättigheter för representation, jagas postkoloniala förgripligheter, suddas i Tintin och Pippi Långstrump, och så vidare. Snacka om att vilja tända en ständigt flammande polariserande samhällsbrand.

Fråga ett antal slumpvis utvalda passerande personer på gatan vad de tycker om detta. Tror ni att de känner igen sig i problematiken och i bilden av strukturförtryckets Sverige som kolporteras så ivrigt från elfenbenstornen?

Johan Hakelius skriver i Fokus: ”Historiskt har folkstyre bara fungerat när de som velat leda, har lyckats fångat medborgarnas fantasi och förtroende. När de inte har stuckit iväg i värderingar och idéer, som många upplever som främmande. När de har begripit vad deras beslut innebär för vanliga väljare och brytt sig om resultaten”.

Uteslut icke att SD kan bli största parti efter nästa val.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Politisk kultur

Arma, arma USA!

Skrivit i Corren 8/11:Corren.

Det var ingen tvekan om att Bob Doles ord kom från hjärtat.

”Han var en stark allierad om synsätten sammanföll, men en formidabel motståndare om han hade en annorlunda åsikt. Även om han hade sin egen ideologiska övertygelse, strävade han alltid efter en tvåpartilösning i frågor som var av betydelse för det amerikanska folket och ingen annan var bättre att finna gemensam grund för kompromisser än honom.”

Vem talade Dole om? Ted Kennedy, som då nyss avlidit sommaren 2009.

Den moderate högermannen Bob Dole var republikansk senatsledare 1985-1996, det sistnämnda året lämnade han kongressen för att utmana Bill Clinton i presidentvalet. Kennedy var i decennier en tung demokratisk senator på vänsterflanken. Ändå var de en sorts kompanjoner, som trots skilda politiska och idémässiga revir inte sällan framgångsrikt kunde mötas i lagstiftningsarbetet.

USAEpoken Dole/Kennedy känns idag som en mycket fjärran värld.

Den vittrade sönder i samband med Bill Clintons två mandatperioder som den förste presidenten ur efterkrigstidens kulturliberala babyboom-generation, ett anatema för det mer konservativa Amerika som såg traditionella värden utmanade och började hårdmobilsera för att sänka Bill – och Hillary! – Clinton till varje pris (minns den bisarra Lewinskyskandalen 1998 som ledde till riksrättsåtal mot presidenten).

Valet av George W Bush gjorde inte saken bättre, en hatfigur för vänstern som fruktade en konservativ backlash. Skyttegravarna grävdes djupare, stämningarna blev allt giftigare och konfrontativa.

Det var i kontrast till denna oroande förfallsprocess som Barack Obama steg fram 2008 och väckte en våg entusiasm med sin närmast messianska retorik. Vilket var hans främsta vallöfte? Inte sjukvårdsreformen. Utan att frälsa Washington från den destruktiva polarisering som fått maktmaskineriet att nå graden av baklås.

Hur väl Obama lyckades illustrerades 2010 när den demokratiske senatorn Evan Bayh, son till den legendariske Indianasenatorn Birch Bayh, meddelande att han tröttnat på eländet och beslutat hoppa av: ”Kongressen fungerar inte som den borde. Det är för mycket partipolitik och för lite framsteg, för mycket trångsynt ideologi och för lite praktisk problemlösning”.

Oförsonligheten är nu värre än i mannaminne. Republikanerna (med majoritet i kongressens båda kamrar) har exempelvis sedan i våras blockerat Barack Obamas nominering av Merrick Garland som ersättare för den bortgångne konservative domaren Antonin Scalia i Högsta domstolen. Garland borde inte vara en hopplös kandidat.

Han är en allmänt ansedd jurist i den politiska mittfåran, men tillåts inte ens en sedvanlig kongressutfrågning! Detta är inte seriös politik, det är sabotage.

Som klimatet utvecklat sig, är någon förvånad över att årets presidentkampanj blivit en så brutalt smutsig och mardrömslikt lumpen historia?

USA har denna tisdag att välja mellan alternativet Hillary Clinton eller Donald Trump; bägge synnerligen misstrodda i breda folklager och av goda skäl.

Clinton är sinnebilden för den trixande, korruptionssolkade politiska eliten. Trump är den vulgärpopulistiske outsidern utan spärrar som ridit högt på missnöjet med hela maktapparaten. Dikotomin ter sig symptomatisk för USA:s deprimerande politiska tillstånd.

Oavsett utgång, och även om Clinton vore det minst dåliga valet av de två, lär återvinnandet av den civiliserade, konstruktiva anda som Dole/Kennedy representerade dröja länge, länge än.

Lämna en kommentar

Filed under Politisk kultur, USA