Hasse Ericson-syndromet

Skrivit i Corren 9/1:

I januari 1976 avslöjades att Transportarbetareförbundets ordförande Hasse Ericson, gemenligen kallad ”Hoffa” för sin buffliga stil, firat nyår på Kanarieöarna. Det var inte så omdömesgillt att åka dit på den tiden heller. Särskilt om man som Hasse Ericson var en ledande profil inom svensk arbetarrörelse.

På 70-talet plågades Spanien fortfarande av Francos blodiga fascistregim, bevingat fördömd av Olof Palme på S-kongressen hösten 1975 som ”satans mördare” efter att tyranniets bödlar avrättat en grupp politiska fångar. Socialdemokraterna startade en insamling till stöd för det spanska folket och uppmanade till turistbojkott. LO kampanjade på temat ”Res inte till Spanien”.

Det fick effekt. Chartertrafiken från Sverige till den spanska solen minskade märkbart. Vanliga svenskar var uppenbart villiga att i betydande skaror hörsamma rekommendationen. Döm därför om skandalen när Hasse Ericson mitt i allt detta fångades på bild, pösigt jäsande med pipa, svarta solglasögon och trånga badbyxor vid en spansk poolkant.

Som om inte detta var tillräckligt kontroversiellt, hade Transportbasen dessutom valt att semestra på en hotellanläggning som tillhörde arbetarrörelsens motpart Svenska Arbetsgivareföreningen. Och charterbolaget Scanair hade bjussat på flygresan för honom och hans fru.

Dubbelmoral och korruption? Hasse Ericson syntes onekligen leva upp till den amerikanske fackpampen Jimmy Hoffas ökända takter, men vek inte ner sig i snålblåsten.

Hasse Ericson påstod att resan hade skett utifrån goda motiv. I Aftonbladet den 8/1 1976 deklarerade han att det faktiskt inte varit på någon nyårssemester alls. Istället hade han konfererat med spanska oppositionella och lagt fram deras krav på ett demokratiskt Spanien för en rad turistdirektörer.

Förklaringen lät knappast trovärdig och Hasse Ericson uteslöts ur LO:s styrelse. Något förbluffande lyckades ”Hoffa” trots detta bita sig fast som ordförande i Transport till 1980, då han kickades av andra orsaker (ekonomiska vidlyftigheter som märkliga krognotor på medlemmarnas bekostnad).

Nu är inte längre fascism det stora problemet i Spanien. Men att det är olämpligt att resa dit – eller någonstans alls, helst – borde vara givet under denna grasserande pandemi. Särskilt om man heter Dan Eliasson och är generaldirektör för MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som har en central funktion i hanteringen av farsoten.

Strategin om att vi alla måste ta egenansvar och visa sammanhållning i krisen har som bekant predikats i stränga ordalag från maktens toppskikt. ”Ställ in. Boka av. Skjut upp”, var statsminister Löfvens kärva budskap inför julen då isolerat hemmasittande i stugorna anbefalldes.

MSB informerade på sin sajt: Försök att begränsa ditt kollektiva resande så mycket som möjligt. En transport bidrar inte i sig till smittspridning, men det finns en risk vid möten under resans gång och på resmålet. Inför kommande ledigheter och under julen är det viktigt att tänka igenom om planerade resor verkligen är nödvändiga att genomföra.”

Men Dan Eliasson drabbades tydligen av Hasse Ericson-syndromet och fann ingen anledning till att just han inte skulle få njuta av spanskt solsken under jul och nyår. ”Jag har avstått väldigt många resor under den här pandemin, men den här tyckte jag var nödvändig”, hävdade generaldirektören vresigt när Expressen (2/1) avslöjade hans flygtripp.

Den nödvändigheten, som verkade bestå i besöket hos ett vuxet barn på Kanarieöarna, klingade tämligen ihålig. Moderatledaren Ulf Kristersson krävde Eliassons avgång. MSB-chefens fasoner undergrävde allmänhetens förtroende för gällande restriktioner. Och petat blev han ju i veckan.

Aningen pinsamt för M var dock att även partiets utrikespolitiske talesman Hans Wallmark fått en släng av Hasse Ericson-syndromet och stuckit iväg till Kanarieöarna under helgerna. I semesterorten Las Palmas hade han också, pikant nog, råkat träffa och glatt morsat på Dan Eliasson.

Hasse Ericson-syndromet fick ännu ett ansikte i den moderata riksdagsledamoten Cecilie Tenfjord Toftby. Hon telefonintervjuades i P4 Sjuhärad den 30/12 och kritiserade Stefan Löfvens nonchalans mot smittskyddsrekommendationerna när han sprungit omkring och julshoppat i Stockholms city. Med rätta slog hon fast att Sveriges statsminister måste föregå med gott exempel. Det var bara det att Cecilie Tenfjord Toftby ringde in sin kritik från sin helgsemester i – ja, gissa – Spanien!

Hur ska vi förstå detta elitens hyckleri i Hasse Ericsons föga hedervärda spanska fotspår? Begriper de inte vilka potentiellt förödande risker de tar? Enligt Henry Montgomery, professor emeritus i kognitiv psykolog vid Stockholms universitet, är det ej alls säkert.

Höga chefer och makthavare befinner sig i en tillvaro med situationer som skiljer sig från vanliga människors. Det kan ofta förvrida perspektivet på det egna agerandet. De får svårt att se själva som ”mannen på gatan” gör och uppfattar inte det personliga handlandet som felaktigt eller stötande. Alla är jämlika, men några är jämlikare än andra och reser till Spanien. Inga konstigheter… Folkvettet, det får populasen stå för.

Välkommen till naivisternas rike

Skrivit i Corren 10/12:

Naivism inom konsten är en sak. Vi talar här om konstnärer som medvetet söker det oskuldsfulla, ett alternativt formspråk av mer ”ursprunglig” karaktär som reaktion mot de klassiskt akademiska kraven på stilmässig perfektion.

En inflytelserik företrädare var Henri Rousseau, fransk tulltjänsteman och autodidakt. Ett av hans mest kända verk är Drömmen från 1910 med en naken kvinna, tillbakalutad på en soffa mitt i djungeln.

Det har hänt att jag läser in Moder Svea i den bilden och målningen som en samtidsaktuell kommentar till hur viktiga offentliga angelägenheter tenderar att hanteras av de styrande i vårt avlånga konungarike. Exempelvis Folkhälsomyndighetens internationellt säregna tillbakalutade hållning i bemötandet av coronapandemin.

Eller hur sangviniskt Sverige i praktiken tog på den islamistiska terrorismen och hotet som de återvändande IS-krigarna från Mellanöstern representerade. När så Säpo i november 2015 larmade om förhöjd terrorfara, fällde en ur slummern plötsligt uppvaknande statsminister Löfven den famösa repliken: ”Sverige har varit för naiva”.

Den sortens naivism hade jag gärna varit utan. Men det tycks ändå vara ett ganska typiskt stildrag på det politiska området. Världens omgivande djungel är nog inte speciellt farlig, trots allt. Rovdjuren är egentligen tämligen snälla, eller angår i vilket fall inte oss. Oskuldsfull vilar en avväpnad och drömsk Moder Svea på sin soffa.

Är det förvånande att det saknas adekvat beredskap och en robust fungerande nationell krisorganisation när ett lömskt dödligt virus överraskande slår till? En tröst i bedrövelsen är att det åtminstone inte blivit krig. Ty att hålla garden uppe med ett starkt militärt försvar har tidigare inte ansetts nödvändigt. Förmågan att avskräcka en illvillig främmande makt från äventyrligheter i vårt närområde eller mot vårt eget territorium är idag beklagansvärt därefter.

Kanske stämmer det att Sverige är ett fredsskadat land och att det skulle förklara den häpnadsväckande naivismen i särskilt frågor som rör rikets säkerhet. Minns den monumentala skandalen på Transportstyrelsen 2017. IT-driften lades sorglöst på ekonomiskt besparande entreprenad utomlands. Konsekvensen blev en massiv läcka av ytterst känslig säkerhetsklassad information.

Nu har DN (8/12) avslöjat något liknande inom försvaret. På nätet har militären öppet lagt ut kartor som röjer lokaliseringen av hundratals topphemliga skyddsobjekt i Sverige, bland annat vapenförråd. Varsågod, alla spioner, bovar och extremister: det är serverat! Som att stjäla godis från en barnunge. Vart tog de vuxna i rummet vägen?

Mästaren i att sätta makten under lupp

Skrivit i Corren 18/5:

Det är snart ett decennium sedan journalisten Hannes Råstam gick bort. Men jag kan fortfarande höra hans mjuka, engagerade röst när vi i en telefonlur pratade om hans tidigare karriär som musiker vid Björn Afzelius sida.

Det var runt 2008, jag skulle skriva en kulturartikel om den gamle proggikonen. Råstam var mitt uppe i ett hektiskt arbete på något SVT-reportage för Uppdrag granskning, men var ändå generös med att berätta om tiden i kompgruppen Globetrotters på 80-talet och intrycken av Afzelius.

Han planerade en bok om Affe, sa han i slutet av i min intervju. Han hade åtskilligt material samlat, den folkkäre artisten förtjänade en ordentlig levnadsteckning. Den boken blev tyvärr aldrig skriven. Men innan Hannes Råstam tragiskt försvann i cancer 2012 hann han med en annan, nog viktigare bok: Fallet Thomas Quick.

Den är en fördjupning av Råstams uppmärksammade TV-avslöjanden i samma ämne. Metodiskt och skoningslöst blottläggs i infernalisk detalj en av Sveriges största rättsskandaler – hur en psykiskt sjuk mytoman på osannolikt lösa grunder fälls i domstol som en bestialisk seriemördare, samtidigt som de verkligt skyldiga går fria.

Hur kunde det hända och varför blev konsekvenserna för de felande makthavarna i systemet så ringa? I bokens sista del summerar en luttrad Råstam, femfaldigt belönad med Guldspaden som Sveriges tveklöst bäste grävande journalist, sina erfarenheter:

”Den svenska modellen lever kvar: man eftersträvar samförstånd, och utkräver inte ansvar. Framför allt inte högre upp i hierarkierna. Sverige är ett litet land, och om man rör sig i toppen, framför allt juridiskt, rör man sig i en väldigt snäv krets. Man träffar varandra ständigt, på olika seminarier och samlingar. Den som sticker ut hackan där riskerar att skada sig själv.”

När jag åter läser dessa rader, nu i det coronadrabbade Sverige senvåren 2020, har jag aldrig saknat Hannes Råstam så mycket. Den svenska modellen för hanteringen av pandemin har hittills medfört ett skyhögt högre antal döda än i våra grannländer. Särskilt utsatta är gamla människor på äldreboenden, icke minst till följd av brister i skydd och beredskap.

Det politiska systemets uppslutning kring Folkhälsomyndighetens strategi är i princip total. Med på sikt rätt eller orätt, vet vi ännu inte. Men offentliga ifrågasättanden och problematiseringar finns i denna aktuella fas föga utrymme för. Statsminister Löfven lovar istället en framtida granskningskommission, när krisen är över och ett ruskigt minne blott.

Jag undrar just vad den svenska modellens kommittéväsende då har för sorts granskade ansvarsutkrävande att lägga till handlingarna. Jag tänker på Hannes Råstam. Jag tänker på hur det skulle varit om vi hade honom kvar att sätta tänderna i samförståndsmaktens göranden och låtanden.

Vart tog den vuxne i rummet vägen?

Skrivit i Corren 16/1:

Upprördhet bland regeringspartierna och inte undra på. Oppositionen gaddade sig samman i en ohelig majoritetskonstellation, med Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson på respektive ytterflanker, för att sabotera den budgetpraxis som gällt i riksdagen sedan 90-talets sanering av Sveriges statsfinansiella moras.

Det var ett politiskt fulspel som även fick talmanskansliets jurister att gå i taket. Men frestelsen att tackla till regeringen kunde Stefan Löfven och Magdalena Andersson inte motstå. Trots löftet att aldrig samarbeta med SD, mönstrade S fan ombord i den rödgröna båten och rev hösten 2013 upp Alliansministärens förslag om höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten.

I sak handlade det om felräkningspengar, motsvarande blott 0,2 procent av skatteintäkterna. Inte mycket att göra stormande affär av, egentligen.

Ändå tyckte tydligen Löfven & Co att frågan var värd ett attentat mot budgetordningen och ryckte skadeglatt på axlarna åt varningar från borgerligt håll: oppositionens beteende riskerade att ge ett prejudicerande klartecken för partier att leka plockepinn med kommande minoritetsregeringars budgetar och få Sverige att bli ett än mer svårstyrt pastorat.

Svinhugg tenderar att gå igen. Nu är det M som tillsammans med sin juniorpartner KD rekryterat de ärrade budgetpiraterna SD och V för att låta Socialdemokraterna betala dyrt för gammal ost. Finansminister Magdalena Andersson kan sitta på sitt departement och jämka, räkna och knåpa som hon vill. Har principen frångåtts om att budgeten måste antas som en helhet, så har den. M tänker i armkrok med den övriga oppositionen driva igenom egna saftiga mångmiljardanslag till kommuner och rättsväsende.

Det kan i och för sig förefalla motiverat. Kommunerna är generellt ekonomiskt pressade av kostnadskrävande välfärdsåtaganden. Men att hälla extra statsbidrag över dem motverkar samtidigt incitamenten till effektiviseringar och ett disciplinerat fokus på kärnuppdraget – något kommunsektorn överlag brister tämligen påfallande i (regionerna ska vi bara inte tala om). När det gäller rättsväsendet – mer specifikt polisen – är det stora problemet i grunden inte pengar. Utan en organisationskultur som varit dysfunktionell i åratal.

Vore det bättre ruter i Moderaterna borde partiet eldat på regeringen om detta istället för att hämndlystet reprisera Socialdemokraternas ansvarslösa hantering av budgetprocessen. Som grädde på moset är Ulf Kristersson även sugen på att tvinga fram ett nyval. Är det verkligen fullt kaos han, den ”vuxne i rummet”, vill ha?

Ställ in nästa EU-val

Skrivit i Corren 31/5:

I den enskilda umgängeskretsen kunde även August Strindberg vara en hygglig prick. I förvånad bestörtning mottog således hans vänner i Lund, där Strindberg visades 1896-97, romanen Legender som självbiografiskt skildrade författarens tid i den skånska metropolen.

Sida upp och sida ner av infama porträtt mötte vännerna. De fann sina egna personer karikatyriserade, förvrängda och utmålade som en hop knäppiga mystiker. Urskuldande försvarade sig Strindberg: ”När jag får pennan i handen, får jag fan i kroppen”.

Fenomenet känns tyvärr igen från det svenska EU-valet vi precis har genomlidit. Det är något med valrörelser som får aktivisterna att förbytas från vanligen sansade och resonabla människor i det privata till offentligt skränande hysteriker.

Smutskastningen, flosklerna, jagadet efter billiga poänger, de medvetna missförstånden, det ogenerade underskattandet av väljarkårens intelligens – nej, om partiernas uppförandenivå finns denna gång inte mycket gott att säga.

”EU-fördumningen rullar över riket”, löd en beklagande rubrik på moderata Smålandspostens ledarsida. ”Den sämsta valrörelse jag någonsin upplevt”, skrev statsvetaren Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning med en särskild pik till Kristdemokraterna, Centern och Liberalerna.

Den politiske veteranen och förre KD-ledaren Alf Svensson suckade i Aftonbladet: ”Jag kan faktiskt inte minnas en valrörelse som har varit så låg. Det har inte varit presentationer av egna idéer utan det har varit ett försök att smeta ner andras idéer”.

I Expressen korade tidningens politiske reporter Torbjörn Nilsson Socialdemokraterna till ”regerande svenska mästare i negativa kampanjer” och ställde syrligt frågan: ”hur länge kan man fortsätta vara en politisk kraft som är bättre på att sänka andras förtroende än att få sitt eget att växa?”.

Partier är apparater för framställning av kollektiva lidelser, menade filosofen Simone Weil. Det blir extra tydligt i valen, som alla är ett obevekligt nollsummespel där bara någon kan vinna om en annan förlorar. Pressen är hård, nerverna spända, insatserna höga. I kampen om rösterna är det lätt att de stridande proffspolitikerna likt den skapande Strindberg får ”fan i kroppen”.

För det demokratiska samtalet, genomlysningen av sakfrågorna och den mellanmänskliga respekten är resultatet inget vidare. Förstärkt av de sociala mediernas ofiltrerade rännstensretorik och självbekräftande åsiktsnarcissism försuras samhällsklimatet och polariseringens oförsonlighet ökar.

Finns botemedel?

Den belgiske kulturhistorikern David Van Reybrouck pläderar i boken Emot allmänna val – ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin (tidigare anmäld här i Corren den 10/8 2018) för en återgång till hur den ursprungliga demokratin fungerade i antikens Aten. Val praktiserades inte. Yrkespolitiker var ett okänt begrepp.

Folkstyret baserades på att medborgarna turades om vid makten via lottdragning, en metod Van Reybrouck ber oss att betänka fördelarna av: ”En avsiktligt neutral procedur med vars hjälp politiska möjligheter fördelas jämlikt och osämja kan undvikas. Risken för korruption minskar, valfebern går ner, uppmärksamheten för det allmänna bästa tilltar. Lottade medborgare har kanske inte samma expertis som yrkespolitiker, men de har något annat: frihet. De behöver ju inte väljas eller återväljas”.

Framöver borde vi måhända pröva att utse Europaparlamentets ledamöter enligt de gamla grekernas demokratiska originalrecept.

Ett ovärdigt spel

Skrivit i Corren 29/5:

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll överlevde tisdagens misstroendeomröstning i riksdagen. Men inte utan fläckar på sin heder. Detsamma gäller många inblandade politiker i denna trista affär, vilken ter sig som en deprimerande studie i solkigt partitaktiserande.

Allt började med att Strandhäll gjorde helt rätt. Det var den 27 augusti 2015. Som ansvarigt statsråd förklarade hon sig då vara ”glad” över att annonsera regeringens utnämning av Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler till ny myndighetschef för Försäkringskassan.

”En av våra största politiska utmaningar är de stigande ohälsotalen. Att bryta utvecklingen är en av regeringens mest prioriterade frågor”, deklarerade Strandhäll. Ingen tvekan kunde råda om Beglers uppdrag. Kostnaderna för sjukpenningen skenade, regelverken var bristfälliga, felaktiga utbetalningar och rena välfärdsbrott som fusk med assistentersättningen fick skattepengarna att rinna iväg.

Försäkringskassan måste styras upp, bedömningarna skärpas och verksamheten komma under bättre kontroll. Ann-Marie Begler levererade. Hon tycks skött sitt fögderi skickligt och kompetent.

Men den 27 april 2018 var Annika Strandhäll inte glad längre. Riksdagsvalet närmade sig. Socialdemokraterna plågades av kritiken mot Försäkringskassans stramare hållning. Regeringspartiets image som välfärdsstatens försvarare par préférence kunde lida skada. I synnerhet bidragsberoende väljare – en grupp som S är traditionellt starka bland – riskerade att skrämmas bort.

Begler sparkades. Själv hävdade generaldirektören att det var av snöda politiska skäl. Strandhäll lyckades heller inte ge någon vettig förklaring som förtog det intrycket.

Den 4 maj 2018 anmäldes hon till riksdagens konstitutionsutskott (KU) av Christer Nylander, Liberalernas gruppledare, för att petningen kunde skett i strid mot lagen om offentlig anställning. Under KU-förhören gjorde sedan Strandhäll en svag figur och anklagades för att fara med osanningar.

Nu stod dock vårens EU-val den 26 maj inför dörren. Moderaterna hade risiga opinionssiffror, Ulf Kristerssons ställning som oppositionsledare var skakig, framgångarna för såväl KD som SD knaprade vådligt på M:s väljarbas och undergrävde hans auktoritet.

Ytterligare ett val som slutade i en plattmatch vore förödande. Det gällde att återta initiativet, gå på offensiven, göra något dramatiskt. Varför inte förnedra regeringen med att kräva avsättning av den där hopplösa Strandhäll? Att sansat vuxet vänta på att KU skulle granska färdigt hade egentligen varit rimligt. Men det gick inte. Domen skulle falla först i juni.

Den 16 maj väckte M misstroendevotum mot Strandhäll. KD och SD hakade givetvis på utan att blinka. Det gjorde även de svårt krisande Liberalerna med desperat behov av att visa sig pålitliga inför borgerliga sympatisörer efter januariöverenskommelsen.

Regeringens andra avtalspart i den forna Alliansen, Centern, höll sig emellertid utstuderat kalla och vägrade säga varken bu eller bä förrän EU-valdagen tryggt passerat.

Att låta folket veta att C tänkte lägga ner sina röster i misstroendevoteringen den 28 maj, och därmed rädda Strandhäll från bilan, skulle ju annars kunnat leda till en obekväm debatt och få gamla Alliansväljare att dra öronen åt sig.

Ännu en taktikens triumf över saken. Med Herbert Tingstens formulering: detta spel är ett ovärdigt spel.

En urspårad valrörelse

Skrivit i Corren 27/5:

Partierna borde inför årets EU-val haft ett gyllene tillfälle att driva en seriös diskussion om det europeiska samarbetets utveckling och utmaningar.

Enligt SOM-institutets mätningar har det folkliga stödet för Sveriges medlemskap i EU aldrig varit så högt (59 procent är numera positivt inställda, bara 16 procent vill lämna unionen).

Benägenheten i stugorna att rösta denna gång har också väntats slå rekord. Det är knappast att undra på. EU må ha många brister. Men de bleknar ställda mot Storbritanniens katastrofala Brexitprocess som tydligt demonstrerat dårskapen med ett utträde.

Vikten av att Europas demokratier håller ihop understryks ytterligare av pressen från ett hotfullt Ryssland, det kinesiska tyranniets växande globala maktambitioner och osäkerheten om vart USA är på väg under den obalanserade ärkepopulisten Donald Trump.

I en orolig, turbulent värld framstår EU som en stabiliserande faktor att ty sig till och det bästa alternativet vi har för att konstruktivt kunna lösa gemensamma, gränsöverskridande problem på vår kontinent.

Men om insikten om EU:s betydelse djupnat och sporrat till ett ökat engagemang för Europafrågan bland svenska väljare, är det snarare trots än tack vare partiernas prestationer i den nyss avslutade valrörelsen, bedrövligast i mannaminne.

Det har varit som ett enda stort drängslagsmål på Twitter, där partiaktivisterna tävlat i att förstärka varandras sämsta sidor.

Sakpolitiken har dränkts i en rubrikjagande gyttjebrottning som främst handlat om konkurrenternas eviga tillkortakommanden, notoriska opålitlighet och allmänna uselhet. Medierna har förstås förtjust rapporterat.

Vad ska historikerna tro när de går tillbaka och studerar det svenska EU-valet 2019?

Att de avgörande stridsfrågorna om Europasamarbetets framtid kretsade kring SD-kandidaten Peter Lundgrens bröstkladdande, Sara Skyttedals sportbil och väskmärke, den avsuttna EP-ledamoten Lars Adaktussons inställning till aborter och att KD:s lokalavdelning i Lund råkat spela Lynyrd Skynyrds 70-talshit Sweet Home Alabama på ett torgmöte?

Den här ledsamma cirkusen har verkligen inte varit partiväsendets stoltaste stund. Klädsamt vore nog en period av självrannsakan när kampanjfeberns överhettade känslor lagt sig.

Förhoppningsvis blir de invalda politikerna väsentligt bättre på att förvalta väljarnas förtroende i Europaparlamentet än vad de visat prov på i valdebatten.

Riksdagens bidragsmaxare

Skrivit i Corren 6/5:

Svenskarna har blivit ett folk av fifflare, utbrast Gunnar Myrdal på sin ålders höst. Han var en av socialdemokratins tongivande folkhemsingenjörer och nobelpristagare i ekonomi.

Men på 80-talet såg Myrdal hur systemet han varit med om att skapa började ruttna inifrån. Folkhemsidén om att kanalisera godhet, trygghet och solidaritet genom en stark, opersonlig statsmakt visade sig i längden få oroande konsekvenser för samhällsmoralen och medborgarandan.

Människor vande sig vid att leva med händerna i varandras fickor. Politiken hade perverterats till att lova ständigt nya förmåner på andras bekostnad, medan det individuella ansvarstagandet sjönk i bakgrunden. Höga skatter och svällande byråkrati gjorde svartjobb och bidragstrixande allt attraktivare. Hur mycket har förändrats sedan dess?

Välfärdsapparaten läcker fortfarande betänkligt och har dessutom blivit en populär måltavla för organiserade kriminella. Runt 20 miljarder kronor beräknas den kvalificerade välfärdsbrottsligheten kosta oss varje år. De största förlorarna är naturligtvis de mest hjälpbehövande.

Med jämna mellanrum hör vi partierna kräva hårdare tag och skarpare kontroller för att stävja felaktiga utbetalningar, bidragsfusk, penningtvätt och skatteflykt.

Men utökad lagstiftning och fler polisbatonger har bara en begränsad effekt om tilliten går förlorad. Är de flesta människor öppna och ärliga behövs ju inget omfattande statligt kontrollregemente.

I grunden handlar alltså problemet om sprickor i samhällets värderingsbas. Men hur ska dess brister kunna repareras när den politiska eliten själva inte är främmande för att utnyttja systemet för egen vinning?

Hade Gunnar Myrdal levt idag skulle han kunna säga att Sverige tycks fått en riksdag full av snikna bidragsmaxare. Uppenbarligen anser flera förtroendevalda att deras vanliga riksdagsarvode på 66 900 kronor i månaden av skattebetalarnas pengar inte är nog.

Genom kreativa upplägg, som att skriva sig hos sina gamla föräldrar eller i sommarstugor på andra orter, har en rad riksdagsledamöter som bor med sina familjer i Stockholm avslöjats med att tillskansa sig extra bidragsinkomster.

Nu begär de att inte klandras eftersom inga regler formellt har brutits. Okej. Vi får väl nöja oss med att blott konstatera: sådant system, sådan moral.

Gunnar Myrdal, 1898-1987.

Vore Reagan möjlig här?

Skrivit i Corren 29/4:

Med republikanen Ronald Reagan återfann USA formen efter ett plågsamt 1970-tal med Vietnam, Wategate, inflation, rost och stagnation. Hans fräscha, liberalkonservativa budskap och solskensvarma leende lovade ett pånyttfött Amerika. Den bekymmerstyngde presidenten Jimmy Carter hade inte en chans i valet 1980.

Reagan vann en överväldigande seger. Han var då 69 år. Vid återvalskampanjen 1984 var han 73 år. Utmanaren Walter Mondale, som varit Carters vicepresident, försökte i en TV-sänd debatt framställa detta som ett problem.

Reagans svar till sin 56-årige rival om makten i Vita huset gick direkt in i historieböckernas lista över legendariska citat: ”Jag tänker inte göra ålder till en fråga i den här kampanjen. Jag tänker inte, för att knipa politiska poäng, utnyttja min motståndares ungdom och bristande erfarenhet”.

Den obetalbara repliken tog luften ur Mondale, han förlorade stort. Reagan blev en mycket framgångsrik och populär president, en idag lika älskad som saknad politisk ikon. Många vill efterlikna honom, få lyckas. Ålder? Det har inte varit någon fråga att snacka om sedan Reagans dagar.

Förra veckan kom det officiella beskedet från Joe Biden, Barack Obamas tidigare vicepresident, att han tänker ställa upp i valet 2020. Biden är 76 år (77 i november) och just nu favoriten i Demokraternas startfält. Näst populärast bland partiets sympatisörer är Bernie Sanders som var nära att ta nomineringen från Hillary Clinton i premiärvalen 2016. Sanders fyller 78 år i september och siktar obruten på att erövra presidentposten igen.

Den sittande presidenten Donald Trump är definitivt värd åtskillig kritik, men vem bry sig om hur gammal han är? I juni fyller Trump 73 år. Kandiderar han för en andra mandatperiod och vinner, kommer han att vara 78 år vid avgången i januari 2025.

Kontrasten i synen på ålder mellan amerikansk och svensk politik är onekligen slående. Liberalen och Correnkrönikören Olle Wästberg gör i sitt senaste nyhetsbrev en intressant jämförelse. Bland den svenska riksdagens 349 ledamöter som valdes 2018 är bara 2,4 procent över 65 år.

En tredjedel av väljarkåren i Sverige består av äldre, ändå tycker partierna uppenbarligen det är en god idé att satsa på allt yngre politiker. Det återspeglar väl det svenska arbetslivet mera allmänt, där den som passerat 50-strecket vanligen anses som hopplöst passé…

I den amerikanska senaten är 45 procent av politikerna över 65 år och 11 procent är över 75 år. Trumps tuffaste motståndare är demokraten Nancy Pelosi. Hon är inte senator, utan mäktig talman i kongressens representanthus och tillträdde sitt ämbete i början av januari.

Vet ni hur gammal Pelosi är? 79.

Personligen är jag egentligen likgiltig inför representation som fokuserar på ålder, kön, etnisk bakgrund och sånt. Det jag begär som väljare är att representeras av någon som delar mina grundläggande värderingar, förstår det politiska hantverket, kan göra omdömesgilla avvägningar i intressekonflikter, samt icke minst: äger mod och integritet att gå mot strömmen när det krävs.

Men om svenska partier tenderar att rata sådana kandidater enbart utifrån skälet att de uppnått mognare ålder, jisses – då är vi illa ute!

I USA blev Ronald Reagan president. I ungdomskultens Sverige hade han fått nöja sig med att bli ordförande i PRO.

Den svarta veckan

Skrivit i Corren 11/3:

Det har varit en svart vecka för den politiska klassen. Skandalerna kom slag i slag. Som om det inte vore tveksamt nog att den rödgröna regeringen gav ett statligt utredningsuppdrag åt en person med starka partipolitiska kopplingar till den egna kretsen, på ett ideologiskt favoritområde, istället för att anlita oberoende expertis.

Bara detta kastar tvivel över hur opartiskt och sakligt Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand skött sin flygbränsleutredning och hur seriöst regeringen arbetar. Än värre blev det förra måndagen, när den högerpopulistiska sajten Samhällsnytt kom med ett graverande avslöjande.

Wetterstand hade precis presenterat ett lagförslag som skulle tvinga flygbranschen att tanka 30 procent förnybart bränsle. Då uppdagades att hon samtidigt var styrelseledamot och aktieägare i ett bolag, Cortus Energy, som fått närmare 400 000 kronor i statligt skattebidrag för att utveckla förnybart flygplansbränsle.

Jävsfrågan exploderade. Wetterstrand försvarade sig med att hon tydligt redovisat sina kringengagemang. Miljödepartementet inte haft några invändningar.

Från antikorruptionsorganisationen Transparency International kom dock vass kritik mot såväl Wetterstrand som regeringskansliet. Det ansvariga statsrådet Isabella Lövin, Wetterstrands partikompis, anmäldes av SD till riksdagens konstitutionsutskott.

Det stormade också rejält kring Liberalernas toppnamn i EU-valet, Europaparlamentarikern Cecilia Wikström.

Redan i februari avslöjade SVT att hon hade lönsamma extraknäck som styrelseledamot i bolagen Beijer Alma och Elekta. Det är förenligt med Europaparlamentets regelverk, men ändå inte särskilt etiskt passande trots att Wikströms eget parti heller inte hade något att erinra – tills kritiken utifrån blev för hård.

En styrelseledamot i ett affärsdrivande bolag är skyldig att alltid se till företagets bästa. Hur rimmar det med en förtroendevald politikers lojalitet till sina väljare och hur påverkar det Wikströms parlamentariska arbete?

Själv såg hon inga problem. Men plötsligt insåg Liberalerna att det var ett problem, ställde ultimatum och sparkade henne från EU-valsedeln i lördags. Blåsvädret kring Liberalernas riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl krävde också sin tribut.

Hon hade med riksdagsförvaltningens och sitt partis goda minne till saftigt marknadspris hyrt en bostadsrätt av sin man som övernattningslägenhet i Stockholm. Ett fiffigt sätt att utnyttja gällande regler för att kamma hem maxat hyresbidrag på skattebetalarnas bekostnad.

Efter att Aftonbladet avslöjade upplägget i måndags och åklagarmyndigheten sedan intresserat sig för ärendet, fick Liberalerna kalla fötter. Emma Carlsson Löfdahls beteende var nu så olämpligt att partiet krävde hennes avgång (hon har själv tagit ”time-out” tills vidare).

Centerveteranen Eskil Erlandsson avgick dock verkligen hastigt och olustigt som riksdagsledamot i torsdags. Detta efter att Expressen börjat rota i affären om Erlandssons sexuella trakasserier mot kvinnliga politikerkolleger. Centerledningen hade länge känt till anklagelserna, men först när skandalen nådde offentligheten blev det ett snabbt och skarpt agerande.

Notera att i samtliga fall är det media som grävt fram och satt fokus på oegentligheterna i maktens boningar. Tur det. Självmant verkar ju det politiska etablissemanget ha vissa illavarslande svårigheter med hanteringen av den moraliska kompassen.