De små stegens tyranni

Skrivit i Corren 30/3:

Juno Blom, Liberalernas partisekreterare från Östergötland, sitter i SVT:s Agenda (28/3) och lovar att hennes parti aldrig kommer att förhandla bort liberala grundvärden. ”Det vi vet är att liberal politik får bäst genomslag i en borgerlig regering”, slår hon fast. Jodå, så är det säkert i normala fall. 

Men nu handlar det inte om att bilda en borgerlig regering som Sverige upplevt innan. Den skulle tvärtom vara väsensskild från tidigare regeringar som letts av de borgerliga statministrarna Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Inte ens om man går längre bakåt i tiden, före Per Albin Hanssons inledande av Socialdemokratins långa maktinnehav 1932, finns någon motsvarighet. 

Denna eventuella regering, med ett stort parti av SD:s natur i en bärande roll, skulle vara helt unik i vårt lands politiska historia. Att Liberalerna i söndags beslutat att våga sig på ett sådant äventyr tillsammans med M och KD trotsar den ideologiska logikens gränser och måste rimligen vara uttryck för total politisk desperation under opinionsgalgen.

Hur kan liberala grundvärden trovärdigt försvaras genom att kollaborera med SD, ett reformerat nazistparti, vars mål är att göra grus och aska av liberala grundvärden? Bengt Westerberg talade en gång som FP-ledare om de ”små stegens tyranni”. Det han då syftade på var hur den socialdemokratiskt präglade välfärdsstaten successivt höjde skatterna, lite i taget, tills medborgarnas ekonomiska frihet blev mer eller mindre strypt.  

SD både ser sig som och är befryndad med samma ultranationalistiska, främlingsfientliga högerpopulistiska rörelser som burit fram Trump i USA och regimerna i Ungern och Polen. Vad är det som säger att Sverige inte med de små stegens tyranni, en liten eftergift i taget, också skulle kunna hamna i en liknande situation där den liberala demokratin urholkas?

”Jag kommer inte att samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”, bedyrade Ulf Kristersson innan valet 2018. Det gjorde även Ebba Busch. Ett samarbete med SD var inte ens möjligt på 20 års sikt, deklarerade hon. Vi vet idag att varken Kristersson eller Busch var ett skvatt pålitliga i det avseendet. 

Den som trodde att M och KD var en borgerlig brandvägg mot SD fick i verkligheten något lika stadigt som ett sladdrigt duschdraperi. Lycka till med att åstadkomma en ny start för ett liberalare Sverige i det sällskapet.   

När Sverige var nära världskriget

Skrivit i Corren 27/3:

Augustikvällen är varm och behaglig. Genom staden Schneidemühl i östra Tyskland marscherar soldater mot tåget som ska föra dem till fronten. Året är 1914, ett krig har just börjat. Den tolvåriga skolflickan Elfriede Kuhr följer regementets väg till stationen, där en klunga av Schneidemühls invånare samlats. De unga uniformsklädda männen klättrar ombord på godsfinkor vilka långsamt sätts i rörelse.

Elfriede skriver i sin dagbok: ”Hurraropen steg till ett vrål, soldaternas ansikten trängdes i de öppna dörrarna, blommor flög genom luften, och på en gång började många av människorna på platsen att gråta. På återseende! Vi skall ses här hemma igen! Var inte rädda! Vi är snart tillbaka! Vi kommer att fira julen tillsammans med mamma!”

Något snart julfirande i hemmets lugna vrå för dessa militära resenärer blir det dock inte. Tågen, dessa oräkneliga olycksaliga tåg, ska fortsätta att rulla och rulla på Europas ständigt överhopade järnvägslinjer. Elfriede Kuhl kan själv konstatera konsekvensen av tågens destinationer. Fram till november 1918 växer sig kyrkogårdarna i Schneidemühl bara större och större. 

Det är historikern Peter Englund som i sitt gripande verk Stridens skönhet och sorg återger Elfriede Kuhls och flera andra enskilda personers upplevelser av första världskriget. Denna katastrof kan förefalla avlägsen idag. Men ligger inte längre bort i tid än att min farfar, Hans Ludvig Dahlgren, fick hörsamma kallelsen till vapen under den svenska fanan. 

Han gick neutralitetsvakt vid Kattegattkusten och bevittnade efterdyningarna av Skagerackslaget den 31 maj 1916, då Hochseeflotte och Grand Fleet drabbade samman. 2551 tyskar och 6094 britter stupade. Hela den sommaren och in på hösten flöt döda kroppar i land med havsströmmarna. Fiskare förfasade sig över alla lik som fastade i redskapen. Farfar var 27 år, han skulle få ett långt liv och bli en gammal man. Kunde han någonsin glömma? Naturligtvis inte. 

Dessa otäckheter var förstås ingenting mot vad som drabbade människorna i de krigförande länderna. Det går knappt att föreställa sig avgrunden som Europa snubblade ner i 1914. Det exempellösa massdödandet, de ofattbara plågorna och lidandet, rubbade tron på den civilisation som varit. 

I Sverige blev det förvisso kärvt. Vi var ändå himmelskt lyckligt lottade som slapp undan med en plats på den kvistiga åskådarbänken. Men det var rysligt nära att också vår nation kastats in i världsbranden, vilket diplomaten Örjan Berner påminner om i sin nyligen utkomna bok Krig eller fred. Han analyserar där tio fall av kritiska stormaktsbeslut under 1900-talet som resulterat i krigsutbrott, alternativt förhindrat stridigheter. Ett fall tar oss till den 9 augusti 1914. 

Skotten i Sarajevo tidigare under sommaren har utlöst en snårig kris som senaste dagarna urartat i krigsförklaringar. Tyskland och Österrike-Ungern befinner sig i skarp konfrontation med Ryssland, Frankrike och Storbritannien. Samtidigt som dramats huvudaktörer inlett förgörandet av varandra på kontinenten, har den tsarryska Östersjöflottan nu lämnat hamn och av sin aktivistiske chef Nikolaj von Essen satt kurs mot… Sverige! 

Halvvägs vid Åland är planen att marinstyrkorna ska delas i två enheter. Den ena gruppen ska ånga till gotländska Fårösund, där amiral von Essen tror att den svenska flottan lurpassar. Ett ultimatum ska utfärdas. Sverige måste dra tillbaka sina skepp till örlogsbasen Karlskrona och hålla dem inlåsta medan kriget mellan tyskar och ryssar pågår. Annars sänks rubbet. 

Den andra gruppen har von Essen instruerat enligt följande: ”Närma Eder inloppen till Stockholms skärgård. Om kontraorder ej erhålles, beskjut kusten, förstör fyrarna, lotsstationer med mera. Lägg minor i inloppen”.

Varför denna aggression? Sverige har redan den 31 juli utfärdat en neutralitetsdeklaration och en ännu kraftfullare sådan den 8 augusti. Men Ryssland har precis fått indikationer på att tyska marinstridskrafter rör sig norrut i Östersjön, och von Essen befarar att de dokumenterat ryssfientliga och lika dokumenterat tyskvurmande svenskarna bluffar. I den hyperspända atmosfär som råder misstänker han att Sverige och Tyskland ska förena sina örlogsflottor mot Ryssland. Alltså gäller det att handla kvickt och nita Sverige i ett preventivt anfall. 

Nikolaj von Essen har dock klokt nog informerat sina överordnade om vad han avser göra. I det ryska högkvarteret begrundas den upprepade svenska neutralitetsdeklarationen. En krigslist verkligen? Tänk om den energiske von Essen kalkylerat fel och med sitt angrepp i onödan tvingar in Sverige som vapenbroder på kaiser Wilhelms sida. Nej, det vore dumt. Bäst att avbryta. Radiomeddelande sänds som inskärper att den tsarryska Östersjöflottans viktigaste uppgift är att skydda Sankt Petersburg i Finska viken. Nikolaj von Essen lyder och vänder. 

Puh! En jäkla tur att den operationen hann ställas in! Vad skulle hänt annars? Scener som i Elfriede Kuhls hemstad Schneidemühl hade sannolikt repriserats här i Östergötland och vida kring övriga Sverige. Min farfar och hans armékamrater hade inte gått neutralitetsvakt.  Utan troligen transporterats på rullande tåg till en brinnande front mot Ryssland norröver, vid finska gränsen och stupat i tusental. Med följden att varken du eller jag kanske kunnat födas till att 2021 beklaga oss över hur trist det är i coronaisoleringens Sverige. Fundera en stund på det vid lördagsgroggen. 

Första världskriget. Svenska landstormsmän håller garden uppe.

Hej hå, vi till fler gruvor borde gå

Skrivit i Corren 26/3:

Fosterlandets jord är rikt välsignad. Särskilt under ytan. Tänk bara på järnmalmen. Och gruvnäringen som bryter den. Där har vi något av central betydelse för det svenska välståndet. Drygt 90 procent av all järnmalm som produceras i EU svarar Sverige för. Liksom rejäla mängder bly och zink, en hel del silver, guld och koppar. Men det finns även gott om annat att hämta upp. Spännande grejer. 

På regeringens uppdrag levererade myndigheten SGU (Sveriges geologiska undersökning) 2018 en kartläggande rapport, som förkunnade att vår nation har ”geologisk potential för ett flertal innovationskritiska råmaterial”. Det är sådant som kobolt, grafit, litium, volfram och sällsynta jordartsmetaller.  

Det tyder på att Sverige sitter på en jackpott av strategiska viktiga fyndigheter, som icke minst spelar en nyckelroll i framställningen och utvecklingen av klimatvänlig teknik. Exempelvis batterier och solceller, biobränslen, turbiner, et cetera. Med egna tillgångar på åtråvärda metaller och mineral underlättas omställningen i Sverige och Europa. EU blir mindre beroende av dagens ur flera aspekter dubiösa import från gruvor i Kina och Kongo. 

Ändå förekommer ingen produktion av kritiska råmaterial i någon svensk gruva. Som SGU lakoniskt konstaterat: ”Enbart god geologisk och ekonomisk potential samt fungerande gruvindustriell infrastruktur är inte tillräckligt för att starta utvinning i Sverige”. Varför? Tillståndsprocesserna är omöjligt krävande. Precis som det gröna regeringspartiet vill ha det. 

För MP är gruvor ideologiskt anatema, vilket ironiskt nog innebär att MP av alla partier motarbetar en viktig förutsättning för att nå målet om ett klimatsmart samhälle. 

En konsekvens av detta är att Sverige rasat dramatiskt på kanadensiska Fraser Institutes prestigetunga branschindex över attraktiva gruvländer. 2016 låg Sverige på plats 8 internationellt. I den senaste rankningen gällande 2020: plats 36! 

”De interna låsningarna i regeringen verkar monumentala. Det är inget annat än en katastrof för ett land med höga klimatambitioner och en världsledande gruvsektor”, kommenterade Maria Sunér från den blågula gruvindustrins organisation Svemin i ett pressmeddelande (23/2). 

Sent omsider vaknade väl någon ansvarskännande människa i regeringskansliet. Näringsminister Ibrahim Baylan (S) har nämligen skridit till handling – genom att tillsätta en utredning om hur Sverige ska säkerställa ”en hållbar försörjning av innovationskritiska metaller och mineral”. Men ska det bli säkerställda resultat av den utredningen vore nog det säkraste att skicka MP på porten. 

Det stinker om VM-fotbollen i Qatar

Skrivit i Corren 24/3:

Massiv korruption. Utbredd människohandel. Byggarbetare som tvingades jobba under slavliknande villkor. Skandalrapporterna inför fotbolls-VM i Ryssland 2018 gav sannerligen inte någon vacker inramning åt idrottsfesten. Men vad annat var att vänta när Internationella fotbollsförbundet (Fifa) lät Vladimir Putins tyranniska maffiastat stå som värdnation? 

Snart är det åter dags och kvalmatcherna börjar till nästa års fotbolls-VM i Qatar. Känns de motbjudande omständigheterna från Ryssland månne igen? Fifas böjelse för att skicka världens elitspelare till att sparka boll på förskräckligt styrda ställen tycks osviklig. Men lägger den hugade värden bara upp tillräckligt med feta sedelbuntar på bordet behöver man kanske inte vara så knusslig. Vare sig det handlar om tsar Putin, eller emiren i Qatar och hans absoluta monarki enligt gammal apart, samhällsförkvävande Mellanöstern-modell. 

Respekten för mänskliga rättigheter i Qatar kan försiktigt uttryckt karaktäriseras som bristfällig. ”Stora utmaningar finns vad gäller arbets- och levnadsförhållanden för migrantarbetare, yttrandefriheten samt diskriminering av kvinnor och hbtq-personer”, konstaterar den svenska regeringen på sin hemsida. 

Brittiska tidningen The Guardian avslöjade nyligen att 6500 gästarbetare dött sedan Qatar mutade till sig fotbolls-VM av Fifa 2010. Nog finns det ”utmaningar” alltid. Amnesty International uppmanar nu till påtryckningar för att Qatar ska upphöra med övergreppen och den horribla mänskliga exploateringen. Enligt FN:s vägledande principer måste Fifa ”säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras i organiserandet och utförandet av världsmästerskapen”, slår Amnesty fast. 

Problemet är att diktaturer sällan varit särskilt pigga på att medverka till detta. Ska Fifa et consortes säkerställa efterlevnaden av mänskliga rättigheter borde aldrig odemokratiska länder få ansvaret för några fotbolls- och idrottsevenemang överhuvudtaget. Det vore faktiskt den enda moraliskt rimliga principen. Men då krävs ett helt annat tryck från publik, idrottsförbund och sponsorer. 

I Norge har debatten svallat om lämpligheten att spela VM-fotboll i Qatar. Flera elitklubbar vill att det norska landslaget bojkottar. Men här hemma tvår Svenska fotbollsförbundets höjdare sina händer. Visst ger Qatar-VM skäl för kritik och fint om fler människor engagerar sig, menar generalsekretaren Håkan Sjöstrand på oljigt slingrande manér. Men bojkott? ”Det är bättre att föra en dialog” (TT 22/3). Jo, tjenare. Tusentals döda människor för det ska spelas fotboll hos emiren är dock inte så enkelt att snacka bort. 

Varför så ryggradslöst inom M och KD?

Skrivit i Corren 23/3:

Till helgen samlas Liberalernas partiråd för att avgöra den infekterade frågan. Ska grönt ljus ges åt Nyamko Sabunis utpekade linje att satsa på en SD-beroende borgerlig regering efter nästa val? 

Det är möjligt att partiledningen får sin vilja igenom. Men det sker inte utan strid och protester åtminstone. I söndags förklarade exempelvis Liberalernas kvinnoförbund att det motsätter sig alla former av budgetsamarbete med SD. Den tidigare partiledaren Bengt Westerberg sa till TT i fredags att risken var stor att ”väldigt många lämnar partiet” om Sabuni triumferar och han verkar själv inte främmande för att hälsa adjö. 

Att känslorna svallar och splittrande manfall hotar är knappast underligt. Det ju inget litet steg för ett borgerligt parti med socialliberalismen som affärsidé att ansluta sig till ett regeringsalternativ med SD i nyckelrollen. SD är inte borgerligt. SD har liberalismen som huvudfiende. 

SD är vänskapligt inställt till demokratiomstörtare i andra länder som regimerna i Ungern och Polen. SD är trogna Donald Trump även efter stormningen av Kapitolium. SD är samtidigt något så internationellt unikt inom den högerpopulistiska missnöjesfloran som ett framgångsrikt reformerat nazistparti. SD har genom sina grundare – bland dem SS-veteranen Gustaf Ekström – direkta kopplingar till hitlerismens stöveltrampande och andra världskrigets vidrigheter. 

Dagens SD står för en ytterkantsnationalism klart inspirerad av fascistiskt tankegods. SD:s mål är radikal samhällsförändring. SD ser på politiken i oförsonliga och apokalyptiska termer. Som partiideologen Mattias Karlsson famöst uttryckt det: ”Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död”. 

Hade det inte blivit bråk i Liberalerna om samverkan med ett sådant gäng vore det ytterst märkligt. Det konstiga är snarare att tanken ens kommit på tal för seriöst övervägande. Hur mycket man än önskar en regering utan Stefan Löfven, så torde inte Sverige bli borgerligare, frihetligare och liberalare med SD i båten. Tvärtom. 

Att Ulf Kristersson och Ebba Busch tidigare bestämt tog avstånd från allt SD-hångel hade synnerligen välmotiverade orsaker. Ulf Kristersson var för M:s räkning upprepande gånger direkt kompromisslös. Sedan blev det förr otänkbara så tänkbart att firma Kristersson & Busch nu glider kamratligt djupare in i SD-famnen för varje månad som går. Hörs några skaror bekymrade moderater och kristdemokrater knysta ett pip till invändning?

Liberalerna ska ändå ha heder av att inte bara motståndslöst falla in i ledet när också Sabuni vill skriva på borgerlighetens konkursförklaring.

I Åkerströms kvarter

Nya Skeppsbrogatan på Trossö i Karlskrona. Spana in porten. Vi snackar tung kulturhistoria.

Vi lyfter på hatten och bugar för den oförglömlige Fred Åkerström. Minnesskylten, som förkunnar att han bodde här sin sista tid i livet, sattes upp av Visans vänner hösten 2013.

Till Paris på litterär biljett

Skrivit i Corren 20/3:

Min tanke att lekamligen möta våren i Paris – klassiskt, eller hur? – har fått stanna vid det. En tanke. Så länge pandemin drar ut på tiden, och turen att komma i fråga för den utlovade vaccineringssprutan likaså, är det klokast att stilla resfebern på annat sätt. Lyckligtvis har jag ett hyfsat välfyllt bibliotek att vagabondera i.  

Den franska huvudstaden besöker jag sålunda hemma, bland annat genom Max Nordaus försorg. Han var skriftställare från dubbelmonarkin Österrike-Ungern och enligt Nordisk Familjebok ”en skarpsynt iakttagare och en djerf, radikal förnekare af de nuvarande samhällsinstitutionernas hållbarhet. Hans stil eger mycken styrka och spänstighet”. Vilket härmed intygas. Nordaus reportagebok Paris under den tredje republiken, utgiven på ärans och hjältarnas språk 1885, är värd att läsa och begrunda. 

Här ges en ögonvittnesskildring av vad vi numera i backspegeln känner som ”la belle époque”, dessa mytomspunna gyllene Parisår efter fransk-tyska kriget och Napoleon III:s fall. Det otäcka, traumatiserande första världskriget är fortfarande avlägset. Människor skiner karismatiskt i kapp med varandra. Sorglöshet och optimism råder. Morgondagarna sjunger. Åtminstone brukar det romantiskt påstås det av periodens många senare nostalgiskt sinnade krönikörer.

Bilden är inte lika glättig om vi följer Max Nordau på rundvandring i metropolen precis när det händer. Han är stundtals direkt förbittrad. Visst har Paris åtskilligt intressant att bjuda. Men ack, som utvecklingen har farit fram!

”Den gamla franska societeten krossas genom ’de nya samhällslagrens’ tryck och är stadd i ett tillstånd af upplösning och splittring, som tillåtit utländingarna att i det parisiska lifvet eröfra en plats som de icke ha i någon storstad i verlden”, beklagar vår guide. 

Han är uppenbart inte särskilt liberalt eller kosmopolitiskt lagd.  Vilka är de invaderande element han ogillar? The usual suspects – judar, svarta, muslimer, rumänska tiggare? 

”När jag talar om utländingar, menar jag i främsta rummet amerikaner, ehuru äfven ryssar, spaniorer och engelsmän spela en synnerligen larmande roll. Amerika beherskar bokstavligen Paris. Det har slagit sig ned här med en segrares hållning och sjelfkänsla och håller den franska societeten under sin brutala stöfvelklack. Hvad Förenta staterna ega af skandalöst rika uppkomlingar, af millionärer från i går, af oortografiska dollars, af läs- och skrifokunniga diamanter, sända de steamerlaster af till Paris. Denna tumultuariska petroleum-, shoddy- och silfvergrufvepöbel utgjuter sig med bedöfvande larm öfver Paris och armbågar sig der till plats”. 

Så lät den nationalkonservativa främlingsfientligheten anno sent 1800-tal. Inte ens ”la belle époque” höll måttet. Typiskt. För Max Nordau och hans ideologiska missnöjesfränder är samtiden ständigt dekadent och urartad, oavsett vilken samtid det gäller. Jag antar det vore bortkastat att för dem vänligt påpeka vad Pär Rådström elegant konstaterat: ”Paris är aldrig vad det har varit. Men det är det som är charmen”. 

Å andra sidan mådde August Strindberg heller inte så bra i Paris, trots att han också var där mitt i den skimrande smeten strax innan förra sekelskiftet. Strindberg drabbades av nervsammanbrott och lade dramatiskt ut texten om sin djupa psykiska kris i den självbiografiska romanen Inferno (1897). Ändå märks humor i galenskapen. Boken är ett av hans vitalaste verk med Strindberg i misstänkt pigg gestaltande högform. Troligen lär sjukdomstillståndet varit tämligen överdrivet och snarare av kreativt skapad natur. Jojo. Vad kan inte mångfaldens Paris inspirera till? 

Men ska det andas Parisluft i läsfåtöljen är förstås Ernest Hemingway oslagbar att haka på. ”Om du är lycklig nog att som ung ha fått leva i Paris, så finns staden alltid hos dig vart du än sedan kommer, ty Paris är en fest för livet”, lyder hans berömda ord i – just det – En fest för livet.

Boken lämnade trycket postumt 1964 och handlar om Hemingways vistelse i Paris under 1920-talet, ett minst lika kulturellt glänsande och legendariskt skede i stadens historia som ”la belle époque”. Och med minst lika gott om utlänningar som armbågade sig i kvarteren. I Papa Hemingways sällskap träffar vi en hel del fascinerande personligheter, till exempel F Scott Fitzgerald och Ezra Pound och Gertrude Stein och… tja, en massa! 

I första hand är dock själva Parisatmosfären behållningen. Stadens brokighet, eggande rytm, poetiska stämningar. Hemingway är ”mycket fattig och mycket lycklig” och vi traskar lyriskt knockade vid hans sida. Så bör jag klaga? Ingen jämrans pandemi kan hålla mig fången i någon dyster, enslig isolering. Hur fritt som helst reser jag gränslöst i tid och rum. Bokhyllan är biljetten. Hej Paris!

Camille Pissarro, Boulevard Montmartre, 1897.

”Det var som att ligga vid fronten”

Skrivit i Corren 18/3:

Regissören Stefan Jarl har om sin egen genre sagt: ”Julia Roberts är inte med och om man kommer in i en biosalong där det är tomt på folk kan man ge sig fan på att det är en dokumentärfilm som visas”. 

Kanske det, tyvärr. Enligt en rapport från Svenska Filminstitutet (Varför når inte svensk film en större publik?, 2020) föredrar biobesökarna främst komedier och annars gärna action, äventyr, fantasy och science fiction. Drama och dokumentär tenderar mera sällan att locka till rusning. 

Har det någonsin avskräckt det stridbara energiknippet Stefan Jarl? Denna dag fyller han 80 år och glöden har inte falnat. Trots branschens snåla villkor står han oförtrutet kvar på barrikaden med sin filmkamera och arbetar vidare med nya projekt.  

Vänsterman är han, men ingen dålig och fyrkantigt tröttsam sådan. Han är vass, varm, argsint, poetisk, rasande skicklig, lidelsefullt engagerad för humanism och rättvisa, trogen sina ideal oavsett skiftande tidsanda och levererar nästan alltid högklassig film som berör, förtrollar och upprör. 

Själen är större än världen, Hotet och Naturens hämnd är några av Stefan Jarls klassiska rullar som det omöjligen går att värja sig emot. För att inte tala om Ett anständigt liv, andra delen i den mästerliga Modstriologin. Måste dokumentärfilm nödvändigtvis vara svårsåld till publiken? Denna emotionellt skarpslipade helvetesskildring från folkhemsbyggets mörka baksida drog 300 000 biobesökare vid premiären 1979! 

Samma år var det val. Olof Palme, då oppositionsledare, tog filmens budskap om välfärdsstatens svek mot dem som fastnat i narkotikamissbrukets skriande elände rakt in i den politiska debattens centrum. Hur många dokumentärfilmare har fått ett sådant genomslag? 

Stefan Jarl har om Ett anständigt liv, uppföljaren till Dom kallar oss mods (1968) berättat: ”Jag var väldigt intresserad av hela den tidens ungdomsrevolt, men upptäckte vilken läxa som de tunga drogerna innebar: Hur de stökigaste ungdomarna torskade hårdast och tog överdoser utan att polisen eller vuxenvärlden brydde sig. Var fanns medkänslan då? Det dog trettio stycken bara under tiden som vi gjorde filmen. Det var som att ligga vid fronten”.

Det var en viktig insats som Jarl gjorde och Palme ska ha heder av att uppmärksammat problematiken. Ett anständigt liv är ett skakande tidsdokument – som dessvärre ännu känns plågsamt aktuell. Förra året visade EU-statistiken att Sverige har den värsta narkotikarelaterade dödligheten i unionen, nära fyra gånger så hög som medlemsländernas genomsnitt. Varför? Hur kan vi låta det hända? Hallå! Något måste vara väldigt, väldigt fel. Fortfarande. 

Gyllene chans för Östergötland

Skrivit i Corren 16/3:

”Lived po lanned / De e va jag vill ha / Lived på lanned / De enda som e bra”, sjunger gamle hjälten Peps Persson i sin härliga tolkning av amerikanske R’n’B-musikern Robert Parkers Give me the country side of life. Peps förskånskade version blev en hit vid utgivningen 1988, trots att gröna vågen-tematiken då var allt annat än i fas med tidsandan. Men nu verkar det ha vänt. Ordentligt.

Livet på landet, eller åtminstone bortom den värsta asfaltsdjungeln, är idag vad många fler än Peps Persson från Tjörnarp vill ha och längtar efter. Det är inte minst tydligt i Stockholm, där flyttlassen börjat rulla ut istället för in och det i snabbt ökande takt.

Folk har fått nog av att betala de fantasisummor som den överhettade bostadsmarknaden kräver. Detta i kombination med coronapandemin har mycket märkbart drivit på lockelsen till landsbygd och mindre orter.

Ola Thufvesson, samhällsforskare vid Lunds universitet, säger i Blekinge Läns Tidning den 13/3 att det som sker faktiskt är en förändring av revolutionär magnitud. Sveriges centrumpunkter, inte bara Stockholm utan även andra större metropoler, går mot uppsplittring och minskad dominans medan den geografiska spridningen tilltar. Det är inte unikt för vårt land, fenomenet är globalt.

Coronan har tvingat fram skarpare fokus på hemmatillvaron och den omedelbara närmiljön. Att bo trångt och dyrt i betongen med ett storstadsutbud som stängts ner är föga attraktivt. Alltså tenderar människor att se sig om efter bättre platser som bjuder högre livskvalitet, rymligare boende till plånboksvänlig kostnad i harmonisk omgivning och vacker natur, med hygglig samhällsservice på rimligt avstånd.

Med teknikens hjälp är jobb och försörjning inga problem. Pandemin har fått hemarbetet att demokratiseras. ”Nu kan miljoner människor bete sig som enstaka konsulter gjorde för fem-tio år sedan. Och då kan man ju faktiskt bo precis var man vill”, säger Ola Thufvesson.

Vilka möjligheter borde inte detta vara för småkommunerna i Östergötland att konkurrera om nya och kapitalstarka invånare, särskilt från den närliggande Stockholmsregionen? Peps Perssons Skåne är förvisso inte illa. Men livet på det östgötska landet torde ändå vara ett halmstrå vassare och innehålla det mesta man kan önska sig. Marknadsför och visa! Vårt fina landskap torde ha alla förutsättningar att bli en vinnare i 2020-talets gröna våg.

Så ska 1700-talet låta!

Skrivit i Corren 13/3:

Trion började programmet med Nå skruva fiolen av Carl Michael Bellman. Det var onsdagen den 4 november 1964. På skolaulans scen i Linköping stod de unga bullriga trubadurerna Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk, som bägge nyligen skivdebuterat. Förstärkta med schlagersångerskan Ann-Louise Hanson hade de skickats på lanseringsturné genom landet.

Den kom att bli legendarisk, en av decenniets stora inhemska kulturhändelser. Konserten i Stockholm månaden senare förevigades på livealbumet Visor och oförskämdheter, inkluderande bejublade nummer som Brev från kolonien och allsången I natt jag drömde. Fast vem kunde tro att turnépremiären i Linköping skulle markera starten på den svenska visvågen?

Intresset var frostigt, publiken deprimerande gles. Inte gick det bättre i Norrköping heller. Men snart vände det, från hotande fiasko till dundrande succé. I Göteborg var lokalen fylld till bristningsgränsen och nytändningen för visan ett faktum.

Cornelis Vreeswijk steg mot den musikaliska himlen som en folkkär fixstjärna. Numera räknas han som visdiktare i paritet med nationalmonumenten Taube och Bellman. Inte illa för en invandrad holländare som aldrig blev svensk medborgare.

Fred Åkerström vann också betydande popularitet, men hamnade ändå lite i skuggan av Cornelis och statusen har jämförelsevis bleknat än mer idag. Åkerström skrev ju inga visor själv, undantaget ett fåtal. Däremot var han en briljant uttolkare av andras produktion – som Birger Sjöbergs, Ruben Nilsons och Fritz Sjöströms. Dock främst Carl Michael Bellmans!

Där distanserar Åkerström all övrig konkurrens – även Cornelis Vreeswijk som har två underbara Bellmanskivor på meritlistan. Men Fred Åkerström är omöjlig att slå. Med sin särpräglat uttrycksfulla, besjälade djupa stämma kom han att inkarnera Bellman. Han fullständigt blåste dammet av det gustavianska 1700-talet, gav det märg och liv och relevans som ingen annan.

Med det klassiska albumet Fred sjunger Bellman (1969), samt i synnerhet mästerverken Glimmande nymf (1975) och Vila vid denna källa (1977), visade Åkerström var skåpet definitivt borde stå. Carl Michael Bellman befriades från att försmäkta hos finsalongernas blodfattiga lutsångare och såsiga manskörer. Den politiskt radikale Åkerström tog sig istället an Bellman ur ett marxistiskt perspektiv.

Det måste vara en av de ytterligt sällsynta gånger i historien då Karl Marx haft odiskutabel positiv påverkan. Som konstnärligt grepp fungerade det ypperligt. Bellman trädde fram som fräsch, fräck och engagerat samhällsmedveten. Popålderns generation spetsade nyfiket öronen.

”Jag finner sanningen endast i Bellmans texter”, menade Fred Åkerström. ”Där står om döden och fattigdomen och barn som svalt ihjäl och överklassens hugg med värjan”. Den trettiofemte av Fredmans epistlar – ”Bröderna fara väl vilse ibland…” – karaktäriserade Åkerström som ett veritabelt socialreportage och deklarerade:

”Det Bellman sysslade med var första klassens journalistik. Bellman skulle haft mycket att lära ut på journalisthögskolan. För övrigt söp inte Bellman i den utsträckning eftervärlden inbillat sig, delvis för att legitimera sitt eget supande. Bellman skrev om den råa, fattiga verkligheten i Stockholm, där människor söp för att de var olyckliga och fattiga”.

Epistel 33, känd som Stolta stad, tolkar Fred Åkerström med oförglömlig bravur när han som rena röstskådespelaren drar hela den långa inledningsmonologen. Peter Mosskin skriver träffande i Åkerströmbiografin Ingenstans fri som en fågel att det är som en radioreporters direktrapport från folkvimlet på Skeppsbron i 1700-talets Stockholm, lyssna:

”Was ist das? Ge rum vid roddartrappan. Undan birfilare, skoputsare, tullsnokar och matroser! – Hurra! Lägg sillstjärten på ölkannan. – Trumf i bordet. – Svavelstickor här, sex knippor för en vitten. – Tig, kärring! – Trumf i bordet! Åtta styver håller jag. – Kurage, du gamla granadör! Vänd opp och ner på bolsfoten! – Kullerbytta med madamen i skjulet, citronerna på duken och spinnrocken på taket, och holländaren på kistan – Ur vägen kolgubbar, tvätterskor och mjölkkärringar…”

Och så vidare. Vi bjuds en tidsresa i flygande fläng och hamnar mitt i det besynnerliga kajmyllret bland fader Movitz & Co under Gustaf III:s epok. Närvarokänslan som förmedlas är svindlande.

Till skillnad från idolen Bellman var dock Fred Åkerström inte någon enträget inbiten stockholmare. 1972 bröt han upp från Södermalm och flyttade med sin familj till byn Gärdala utanför Kinda. Det medförde tydligen en slags kulturchock för traktens invånare. I boken Du och jag, farsan berättar dottern CajsaStina:

”Grannarna på vardera sidan om oss var högreligiösa. Jag minns den äldre damen med silvervitt hår samlat i en stram knut i nacken, som bodde på den ena gården. Hon gick alltid klädd i svart trots att hon inte var änka. Så fort hon fick syn på någon av oss brukade hon skaka på huvudet.”

Was ist das? Märkligt vilken sval inställning Åkerström tycks ha mött i Östergötland. Det måste vi retroaktivt åtgärda. Sitt inte hemma i stugan och tjura som det vore november 1964. Nej, skruva fiolen, säg du till Carl Michael och tillbringa din helg i sällskap med Fred Åkerströms magnifika Bellmaninspelningar. Gutår, gott folk!