Gjorde Tony Blair fel?

Skrivit i Corren 8/7:

I januari 2010 verkställde det befriade Iraks regering dödsdomen mot Ali Hassan al-Maji. Han var kusin till Saddam Hussein och en av diktatorns värsta hantlangare.

När Saddam invaderade Kuwait 1990 blev Ali Hassan al-Maji guvernör i den ockuperade Gulfstaten och styrde med blodig järnhand tills den USA-ledda FN-koalitionen kastade ut förtryckarna.

Vid Bagdadregimens krigsnederlag gjorde Iraks kurder och shiamuslimer uppror. Ali Hassan al-Maji fick ännu en blodig merit. Han krossade resningen med lika brutala metoder som vanligt.

I omvärlden är al-Maji främst känd genom sitt öknamn: ”kemiske Ali”. Det gavs han 1988 efter giftgasbombningen av den kurdiska staden Halabja. 5000 civila män, kvinnor och barn dog. Under 80-talet var denne Kurdistans slaktare ansvarig för att ha mördat uppåt 100 000 människor i norra Irak.

Om minnet av Saddam Husseins vidriga diktatur bleknat i allmänhetens medvetande, borde ”kemiske Alis” gärningar tjäna som korrektiv mot glömskan.

Det är särskilt aktuellt nu, med anledning av att Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair fått förkrossande kritik av en brittisk kommitté som utrett bakgrunden till Irakinvasionen 2003. Bland annat hävdas att Blair borde väntat med att engagera brittisk militär tills alla fredliga medel att hantera Saddam var uttömda. FN var heller inte med på fälttågsnoterna.

Och som bekant: några lager av massförstörelsevapen i Irak som det då larmades om hittades aldrig.

Att Tony Blair reservationslöst slöt upp bakom USA:s president Bush orsakade stormande protester i Storbritannien. Kriget anses ohjälpligt ha fläckat den tidigare så uppburne Labourledarens anseende.

Helt klart nonchalerade också USA-alliansen svårigheterna att bygga upp ett demokratiskt samhälle av det Irak som tyranniet totalt förött. Sekteristiskt kaos och islamistisk terror har plågat landet sedan dess. Tony Blair vidhåller ändå att han gjorde rätt. Ska vi tro honom?

Betänk naturen av Saddam Husseins välde i tre decennier och det ständiga, överhängande hot han utgjorde i Mellanösternregionen. Två gånger startade Saddam anfallskrig mot sina grannar, Iran 1980 och Kuwait 1990.

Han skickade missiler mot Saudiarabien och Israel. Han var bortom allt tvivel besatt av att producera kemiska, biologiska och nukleära massförstörelsevapen. Atombombprojektet var nära sin fullbordan innan det första Gulfkriget satte käppar i hjulen.

Han hånade världssamfundet genom att systematiskt bryta mot en uppsjö bindande FN-resolutioner, den viktigaste var 1441 som krävde fullständigt samarbete med FN:s vapeninspektörer. Kanske borde vi tacka en lycklig stjärna att USA och Storbritannien slutligen ingrep när övriga FN uppenbarligen inte förmådde ta sig själv på allvar?

Vi vet att Saddam bibehöll avsikten och kunskapen att återstarta sitt program för kärn- och kemvapen när FN-inspektörerna var borta och sanktionerna lättats.

Under Saddam Hussein var Irak ett enda stort fängelse där statsapparaten firade dagliga orgier i terror, tortyr och mördande. Inkluderat kriget mot den egna befolkningen beräknas hans diktatur ha dödat två miljoner människor. Fyra miljoner irakier tvingades i landsflykt.

Dagens Irak må vara en tragedi. Men hur hade det varit om Saddam fått sitta kvar? Minns ”kemiske Ali”.

Alternativet att låta Saddam hållas förskräcker.

Gäspningar om inte Israel är inblandat

Skrivit i Corren 25/7:

”Om högst två år är alla kristna, jag menar alla, borta.” Det sade prästen Faris Tomas i gårdagens DN. Han bor i närheten av Iraks näst största stad Mosul, som nyligen hamnat i Islamiska statens våld.

Dessa islamister är så brutalt extrema att även ideologiskt likasinnade terrorgrupper som al-Qaida brutit med dem. När Islamiska staten erövrat Mosul målades ett ”N” på vissa hus. N som i ”nasrani”, arabiska för kristen. Budskapet gick inte att missförstå. Under dödshot valde de flesta av stadens kristna invånare att fly.

”De här människorna har bara kläderna de bär på kroppen. De fick lämna allt”, säger Faris Tomas i DN:s reportage – ännu ett vittnesbörd om hur landets uråldriga kristna minoritet är på väg att fördrivas och utplånas.

Detta sker alltså nu medan Irak de facto håller på att falla sönder i ett inbördeskrig där Islamiska staten haft stora framgångar. Deras mål är ett religiöst kalifat av medeltida snitt som även omfattar Syrien, i dag så nära helvetet på jorden som det går att komma.

Uppbackad av Iran och Ryssland har Syriens diktator Bashar al-Assad sedan 2011 hämningslöst bekrigat sitt eget folk. Striderna förvärras av den splittrade oppositionen, olika grupper (som Islamiska staten) står mot varandra och drivs av skilda motiv. Inget slut på grymheterna skymtas. Antalet dödsoffer kan räknas i hundratusental, flyktingströmmen är av episka proportioner.

Från Irak och Syrien är det ganska nära till Gaza, där en annan humanitär tragedi utspelar sig. Det är inte svårt att känna medlidande med Gazaremsans plågade palestinska befolkning, hårt klämda i uppgörelsen mellan Hamas terrorstyrkor och den israeliska försvarsmakten.

Men alla utomstående, inte minst svenskar, som plötsligt visar ett sånt varmt intresse och glödande engagemang för just denna konflikt i Mellanöstern, var är ni annars?

Var är ropen av förtvivlan och avsky mot likhögarna som varje dag staplas i människoslaktens Syrien? Var är fördömandena av utrotningspolitiken mot Iraks kristna? Var är demonstrationerna, debattinläggen, kraven på rättvisa, bojkotter och internationella ingripanden?

Ni bryr ju er så djupt om Mellanöstern. Det är väldigt bra. Men gäller det verkligen bara om den judiska staten Israel råkar trigga era känslor?

Adjö och tack, William Safire

Det är aldrig lätt när stora killar tar ner skylten. Beskedet att William Safire gått ur tiden känns dock lite extra tungt.

Han var utan tvekan en av USA:s främsta politiska kommentatorer och opinionsbildare. Aldrig ointressant, alltid inspirerande – även om man inte nödvändigtvis behövde dela hans åsikter.

Men jag erkänner gärna att jag ofta gjorde det.  

William Safires väg till stjärnorna började – otippat nog – i Moskva. Året var 1959. USA hade som en goodwill-gest tillåtits arrangera en utställning som skulle spegla den amerikanska livsstilen. Det var där Sovjetledaren Nikita Krustjev och dåvarande vicepresidenten Richard Nixon råkade drabba samman i den berömda ”köksdebatten” om kommunism kontra kapitalism.

En av de privata utställarnas PR-agenter blev så imponerad att han istället beslöt att börja jobba för Nixon och det republikanska partiet. Entré Safire.

När Nixon vann presidentvalet 1968 flyttade Safire med honom till Vita huset som talskrivare. Efter att Nixons första mandatperiod var till ända 1973, värvades Safire till New York Times som politisk högerkolumnist.

Uppdraget var att utgöra motvikt till tidningens liberala ledarsida. Det gjorde Safire så bra att han vann Pulitzerpriset 1978. Det blev två kolumner varje vecka fram till avgången 2005. 

När jag själv arbetade som ledarskribent var Safires oklanderligt faktaunderbyggda och elegant formulerade opinionsartiklar en fröjd att ta del av. Så bra, så snyggt kunde alltså jobbet göras. Det var bara att läsa och lära av mästaren i gamet. 

Safire var stundtals en ovärderlig informationskälla. Jag tillhörde nog en av de ledarskribenter i Sverige som skrev mest och uthålligast om Kofigate, skandalen som rörde FN:s olja-mot-matprogram i Irak.

Denna historiens största korruptionshärva behandlades annars förbluffande snålt av svenska medier. Det verkade nästan som om journalisterna här hemma vägrade tro något ont om generalsekreteraren Kofi Annan. 

Men på andra sidan Atlanten fanns en envist grävande och stenhårt FN-kritisk William Safire, vars högintressanta uppgifter snabbt letade sig vidare till mina egna ledare i ämnet. Varmt tack för hjälpen!

William Safire skrev också ett tiotal böcker. Jag vill särskilt rekommendera hans insiktsfullt balanserade skildring av Nixonåren: Before the Fall. An Inside View of the Pre-Watergate White House (1975).

Även som romanförfattare kunde Safire briljera. Bestsellern Full Disclosure (1977) bjuder på rafflande underhållning i Washingtonmiljö. En fiktiv president drabbas av plötsligt blindhet, men vägrar lämna ämbetet. Kan han ändå tvingas från Vita huset enligt konstitutionens – oklara – bokstav? Makthungriga intrigörer gör sitt bästa…

Romanen finns översatt till svenska under titeln Att intet förtiga. Man brukar kunna hitta den på antikvariaten för några tior. Ett fyndpris, tro mig. Ty Safire gjorde sällan sina läsare besvikna. 

HBT:aren Hadrianus

Just nu sprakar det extra färgstarkt om Stockholm. Vår huvudstad är ju värd för den årliga HBT-festivalen Europride.

Och till gruppen stolta europeiska HBT:are får man väl även räkna Hadrianus – den tredje i raden av Roms ”fem goda kejsare” (som epoken 96-180 e Kr brukar sammanfattas).

En slump måhända, men ungefär samtidigt som Europride invigdes, öppnade British Museum i London utställningen Hadrian, Empire and Conflict om denne homosexuelle statsman.

Hadrianus styrde det väldiga romerska imperiet klokt och defensivt, undvek värre militära äventyrligheter.

Mest känd är Hadrianus för att han byggde en mur tvärs över England för att hålla de okynniga skottarna stången. Hans allra första order som kejsare har dock en slående dagsaktualitet.

Hadrianus lät nämligen utrymma det av romerska legioner ockuperade Mesopotanien. Helt hopplöst stökigt område att invadera, tyckte han. Numera heter samma ställe Irak.

Det enda vi lär oss av historien är tydligen att vi aldrig lär oss något av historien.

(Borås Tidning 2008-07-31)

Jan Guillou jublar inte

I Irak jublar ett befriat folk efter decennier av omänskligt förtryck. Baathpartiets skräckvälde är brutet, den förhatliga regimen har kollapsat.

Den väldiga Saddamstatyn i centrala Bagdad har välts från sin sockel och krossats i bitar.

Men alla är inte glada. En av dem är journalisten och författaren Jan Guillou, som genom åren ägnat spaltkilometer i svensk press åt att förbanna USA.

I förrgår kunde Aftonbladets läsare chatta med honom på tidningens hemsida. På frågan om inte glädjescenerna på Bagdads gator är beviset på att krigsmotståndarna hade fel, svarar Guillou:

”Det jublades på samma sätt när Hitler gick in i Österrike 1938. Långt efteråt förstod man att det där bara var propaganda.”

Det är en spottloska som heter duga. De av USA-alliansen befriade irakierna jämställs med människor som under nazityranniets tryck tvingades hälsa våldtäkten på Österrike välkommen.

I Guillous tankevärld är tydligen George W Bush, ledaren för världens viktigaste demokrati, en lika god kålsupare som Adolf Hitler. Man får onekligen gå väldigt långt i extremism och USA-hat för att komma till en sådan jämförelse.

Men vem är Guillou att uttala sig om frihetsruset i Bagdad?

I sin bok Irak – det nya Arabien (1977) framställde han ju Baathpartiet som den progressivaste regimen i Mellanöstern, orubbligt inställd på att ge Irak välfärd, demokrati och fred.

På Aftonbladets chatt erinrar en kritisk läsare om boken och frågar Guillou om han inte blivit grundlurad.

”Det är inte sant. På den tiden hette presidenten Hassan al Bakr och få visste vem Saddam Hussein var”, svarar Guillou.

Förvisso blev Saddam inte formellt Iraks högste ledare förrän 1979, men nog var Guillou väl bekant med honom innan dess. Vi läser på sidan 204:

”Partiets och statens verklige ledare, vicepresidenten Saddam Hussein, är i mycket högre utsträckning pragmatiker än socialistisk teoretiker… (Hans) smått glanslösa konkretion tycks åtminstone inom Irak ha lett till ett allmänt och stort förtroende för ledarskapet.”

Saddam, en pragmatiker med allmänt förtroende? Inte undra på att Jan Guillou deppar över det budskap som förmedlas från Bagdad i dag.

(Borås Tidning 2003-04-11)

Den omoraliska folkrätten

”Det är som en stor stark kille slår en liten svag kille på käften.”

Så uttryckte sig statsminister Göran Persson nyligen när han kommenterade USA-alliansens angrepp på Irak. Liknelsen må vara dubiös, Saddam Hussein är knappast ett beklagansvärt offer i något som kan jämföras med ett grabbslagsmål på skolgården.

Men även om Persson vid tillfället slarvade med orden, så belyste det ändå hans starkt formalistiska syn på folkrätten och FN-systemet.

USA och Storbritannien saknade godkännande från FN:s säkerhetsråd för det nu pågående kriget. Alltså är det olagligt, ett brott mot den internationella rättsordningen som Sverige måste fördöma. Detta oavsett vilka andra aspekter som man rimligen kunnat väga in i bedömningen.

Exempelvis att Irak under tolv år brutit mot sammanlagt sjutton FN-resolutioner som krävt redovisning och oskadliggörande av landets arsenal av massförstörelsevapen.

Eller att Frankrikes och Rysslands hot om veto mot militära insatser gjorde fortsatta diplomatiska förhandlingar tandlösa.

Eller att Saddam Hussein är en ovanligt hänsynslös tyrann, som under 30 år inte bara våldfört sig på sin egen befolkning, utan även angripit sina grannländer Iran, Kuwait, Saudiarabien och Israel.

Vem är egentligen skurken i sammanhanget – USA eller Irak?

Ur strikt legalistisk synvinkel må Perssons uppfattning hålla streck (och däri har han stöd från en majoritet av den svenska riksdagen), men det känns ändå som ett försvar av en sjuk sak.

Rättstillämpning helt frikopplad från moral och humanitära ideal kan knappast kallas legitim, utifrån de normer som vårt demokratiska samhälle annars hyllar. Vi bör nog inta viss misstro mot politiker som likt Sveriges statsminister ägnar sig åt paragrafrytteri i lufttomma rum, när grundläggande värden står på spel.

Bo Lundgren fångade något mycket väsentligt i den folkrättsliga problematiken vid förra veckans riksdagsdebatt om Irakkriget.

”Människors rätt att inte hotas av förtryckare med massförstörelsevapen måste ytterst väga tyngre än enskilda staters vetorätt”, menade moderatledaren. Han gjorde sig därmed till tolk för en modernare syn på vad folkrätten främst bör vara; ett värn för människors okränkbarhet och inte för staternas suveränitet.

Den på FN baserade rättsordning vi har idag, är en återspegling av situationen efter andra världskriget, en kompromissformel grundad på det begynnande kalla krigets politiska realiteter. Det sovjetiska kommunistimperiet stod då i harnesk mot den fria världen, anförd av USA.

Att samla dem i en gemensam organisation som FN krävde därför att man inte gjorde någon skillnad mellan demokratier och diktaturer. Representanter för folkvalda regeringar måste behandlas med samma respekt som gangsterregimernas hantlangare i världssamfundets generalförsamling och säkerhetsråd.

Vid formuleringen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna omöjliggjordes därmed också någon distinktion mellan de olika rättigheternas betydelse.

Resultatet blev att rätten till liv och frihet är lika viktig som exempelvis rätten till semester eller lön på allmänna helgdagar. Därför kan en tyrann som Fidel Castro smita undan kritik mot avsaknaden av politisk frihet på Kuba, med påståenden om att hans regim är fenomenal på sjukvård och utbildning

Och folkrättens kärna, alltså skyddet av statssuveräniteten, betyder tillspetsat rätten för despoter att slakta sina undersåtar inom erkända och säkra gränser.

Det är en av samtidshistoriens värsta skamfläckar att världen stod passiv när en miljon människor mördades i Rwanda 1994. Men hade USA ensidigt ingripit för att hindra dödandet, vore det ju ett brott mot internationell lag i traditionell tappning.

Under senare år vi emellertid sett en utveckling mot större humanitärt hänsynstagande. Så skedde i Jugoslavien 1999 när Nato – utan FN:s godkännande – satte stopp för serbernas massaker på kosovoalbaner. Symptomatiskt nog protesterade även då många inom den svenska vänstern över detta folkrättsstridiga agerande från USA:s och dess allierades sida.

Men betydde det att interventionen i Kosovo också var moraliskt felaktig?

När de heta känslorna från Irakkriget lagt sig, borde det vara hög tid för en bred och sansad diskussion om vilka normer som bör gälla i 2000-talets värld. Skall FN kunna spela en relevant roll i en tid där demokratiska och frihetliga ideal blir allt mer framträdande, kan vi knappast vänta med en reformering av det gamla systemet.

Borås Tidning 2003-03-28