Mordet på Palme äntligen mot sin lösning?

Skrivit i Corren 20/2:

Vid hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholm den 28 februari 1986, omkring tjugoen minuter och trettio sekunder över slaget elva på kvällen, blev Olof Palme skjuten till döds. Han var i sällskap med sin hustru Lisbeth Palme, som skadades lindrigt av ett skott som avlossades mot henne vid samma tillfälle.

Detta är, något hårdraget, kvintessensen av de säkra fakta som hittills framkommit om Palmemordet för 34 år sedan. Mycket mer har egentligen inte med absolut visshet kunnat slås fast. Resten har förblivit ett värkande mysterium, en förvirrande dimbank av lösa trådar, påståenden, spekulationer och teorier.

Trots en brottsutredning som i sin väldiga omfattning har få motstycken i världen, har lösningen gäckat oss under dryga tre decennier. Men snart ska ett svar presenteras, enligt vad den nuvarande förundersökningsledaren och chefsåklagaren Krister Petersson sensationellt utlovade i tisdagens SVT-program Veckans brott.

Före sommaren kommer han att besluta om att antingen väcka åtal mot den misstänkt ansvarige för mordet, eller lägga ner utredningen. Det senare möjligen beroende på att den förmodade gärningsmannen är avliden, men då måste det också rimligen uppdagats starka bevis mot denne om en allmänt acceptabel punkt ska kunna sättas för hela utredandet.

I vilket fall som helst ställer Krister Petersson i utsikt att han på ett övertygande sätt kan offentliggöra ett definitivt klarläggande av gåtan. Det är inga dåliga förväntningar han därmed ålagt sig att infria, milt uttryckt. Men Petersson har rykte om sig att vara ett rutinerat proffs, som bland annat har skalperna av lasermannen John Ausonius och Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic i bältet, så han lär nog knappast vara ute och segla i det blå likt en gång Hans Holmér…

Givetvis är det enormt glädjande om mordet äntligen blir uppklarat efter över 30 år, en fantastisk bedrift av Petersson som om han nu verkligen lyckats borde adlas för. Men att det skulle dröja så olidligt länge är samtidigt djupt nedslående.

Det dödande skottet mot Olof Palme var mer än ett mord. Det var att fälla en statsminister. Det var en kupp mot vår regering. Det var ett attentat mot demokratin. Och den skyldige kunde bara gå upp i rök medan utredandet snabbt kapsejsade i en malström av inkompetens, amatörmässigt slarv, demoraliserande skandaler och en serie rättsövergrepp som backades upp från högsta politiska ort.

I prövningens stund kom det styrande etablissemanget till korta och konsekvensen blev en förtroendeförlust som Sverige ännu inte hämta sig ifrån.

Spaden i marken och ner med järnvägen!

Skrivit i Corren 19/2:

Nog kan det vara bra med en viss tröghet i det offentliga maskineriet. Särskilt vid större bygg- och infrastrukturprojekt som påverkar vår boendemiljö.

Det är när fartblindheten drabbar lokala tjänstemän och politiker som problemen ofta uppstår. Den läxan lärde vi oss dyrt under efterkrigstidens rekordår då många citykärnor i landet – med Stockholm som det kanske mest tragiska exemplet – slogs sönder av en modernistisk riv- och omgestaltningshysteri.

Städer är kollektiva mänskliga avlagringar, som växt fram organiskt under successiv förnyelse i många generationer. Alltför kraftiga ingrepp på kort tid tenderar att kvadda stadens unika karaktär, och kapa kulturhistoriska band som för invånarna är viktiga källor till trygghet, identitet och trivsel.

Eftersom förändringarna är irreversibla (det som förlorats kan inte återskapas) är det viktigt att skrida framåt med eftertänksamhet, hänsyn och demokratisk förankring. Tröghet är alltså ett positivt värde i det här sammanhanget. Med detta sagt, får det inte heller bli så hopplöst segt att processen låser sig och besluten dröjer likt en evig väntan på Godot. Som i frågan om Ostlänkens dragning genom Linköping.

Svaret kommer att få enorm betydelse för kommunens utveckling de närmaste hundra åren, minst. Att ta det piano och lugnt överväga alternativen i god ordning är därför riktigt och nödvändigt. Fast till slut måste ju klubban slås i bordet. Dock tycks det gått troll i förhandlingarna mellan kommunen och Trafikverket. År längs till år och vad händer egentligen?

”Det har tagits omtag på omtag på omtag”, suckade Axel Werner, Ostlänkens luttrade projektledare i Linköping, nyligen i SVT (13/2). Alla alternativ är fortfarande under grubblande lupp, senaste beskedet är att byggstarten tidigast sker 2027. Måtte det bara inte resultera i en kolossal betongbro, den enklaste och billigaste lösningen måhända.

Men med konsekvensen att Linköping klyvs, fina markområden i centrum offras och Stångåns fulla potential blir outnyttjad. Det bästa vore förstås att hela järnvägen grävs ner i analogi med citytunneln i Malmö – vilket också Linköpings kommun förordade redan 2015. Det gör givetvis prislappen dyrare.

Fördelen är de centrala exploateringsmöjligheterna ökar högst väsentligt, vilket i sin tur kan betala merkostnaden enligt den fiffiga modell som Mannersons Fastigheters vd Carl-Fredrik Grönhagen lanserar: ”Kommunen skulle kunna hyra ut marken som man bygger på under väldigt lång tid, hyresintäkter som skulle kunna matcha driftskostnader och avskrivningar på tunneln” (Corren 18/2).

Kan vi inte bestämma oss för att ge klart spår för det intressanta förslaget?

Vetenskapen är större än ideologin

Skrivit i Corren 18/2:

Den som vill uppleva historiens vingslag i realtid, bör uppsöka riksdagens åhörarläktare på onsdag. Då kommer nämligen kammarens ledamöter att debattera och besluta om en utredning av den svenska narkotikapolitiken. Utgången är lika given som enastående, sedan samtliga partier i socialutskottet förra veckan backat upp kravet. Det har aldrig hänt förr.

Otroligt nog är det precis som Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi vid Stockholms universitet, utan omsvep konstaterar: ”Sverige har inte tagit ställning till forskningen. Snarare har politiken varit grundad i ideologi” (SvD 14/2). Uppfinnaren av den ideologin var psykiatern och marxisten Nils Bejerot.

Han gjorde sig först ett namn som ryktbar korstågsfarare mot serietidningarnas skadliga inflytande. Särskilt vidrig menade Bejerot att den amerikanske superhjälten Stålmannen var med ”sin blandning av våld, brott, brutalitet, övermänniskodyrkan och kvasivetenskap”.

Till producenterna av dylika hemska alster röt han kompromisslöst: ”Begrunda den djupa visdom i de ord Strindberg riktade till en parasiterande människogrupp: Ni har ingen annan rättvisa att kräva än att avskaffas!” (ur boken Barn – Serier – Samhälle, 1954).

Språnget från expert på serietidningsträskets avgrundselände till att bli den svenska narkotikapolitikens fader måste man säga är en fascinerande karriärmässig bedrift. Inledningsvis på 70-talet uppfattades visserligen hans kolporterade budskap som väl extremt: knarket var att klassa som ett akut epidemiskt undergångshot för Sverige och kunde därför bara mötas med stenhård repression.

Nej, någon nyansernas finkänsliga mästare är det nog svårt att anklaga Bejerot för att ha varit. Men under 80-talet vände de politiska vindarna i hans favör, makthavarna lystrade och de senaste decennierna är det Bejerots idéer som varit förhärskande: batonger och tuffa tag, nolltolerans, kriminalisering av missbrukare, narkotikafritt samhälle.

Den modellen är Sverige allt ensammare om i världen. Inte undra på. Stigmatiseringen av missbrukarna har varit helt förödande. Vi har den näst högsta narkotikarelaterade dödligheten i EU. Samtidigt har den sanslöst lukrativa illegala knarkhandeln blivit gängbrottslighetens främsta drivkraft och i den rivaliserande konkurrensen om marknadsandelar trappas våldet upp till bokstavligen explosiva nivåer.

Det, om något, har gjort det kristallklart tydligt att den förda politiken av Bejerots märke varit en förvillelse, ett grandiost misslyckande, och tvingat partierna till att börja tänka igen. Sannerligen är det inte en dag för tidigt med en vetenskaplig utredning, av riktiga forskare, som kan ge oss vederhäftiga svar på hur en fungerande, humanistisk narkotikapolitik bör utformas.

Den klåfingriga kulturpolitiken

Skrivit i Corren 17/2:

”Det är allvarligt och det är olämpligt”, sa kulturminister Amanda Lind (MP) i Ekots lördagsintervju om SD:s uppmärksammade polisanmälan mot stadsmuseet i Norrköping. Dess aktuella utställning Medlöperi och motstånd: nazismen i Norrköping då och nu visar bland annat hur SD haft kopplingar till den nazistiska hatläran.

Uppgiften var fullt korrekt, ändå menade SD:s lokale ordförande Darko Mamkovic att det var förtal och sprang ilsket till polisen (som snabbt beslutade att avskriva ärendet). Vidare har Matthias Olofsson, oppositionsråd för SD i Norrköping, begärt att få syna de senaste 18 månadernas mejl som tjänstemännen bakom utställningen skickat till varandra.

Det här sänder näppeligen några behagliga signaler om SD:s förhållningssätt till principen om att politiken ska agera på armlängds avstånd från kulturen. Det är inte svårt att dela Amanda Linds kritik i Ekot: ”Risken är ju att museer, eller för den delen bibliotek eller andra institutioner som har att jobba med det fria ordet och åsiktsbildning och kultur, att de värjer sig från att ta upp ämnen som är politiskt känsliga” (SR 15/2).

SD:s trakasserier mot stadsmuseet i Norrköping illustrerar inte endast vilken värkande varböld partiets mörka historia och idémässiga rötter fortfarande är, utan även vad kultursektorns frihet är värd i deras ögon: föga.

Detta är ett parti som brinner av iver att lägga den offentligfinansierade kulturen under sin kontroll och göra den till ett instrument för att tjäna sina egna politiska syften. Det SD-styrda Sölvesborg, partiets ideologiska skyltfönster i Blekinge där Jimmie Åkessons partner Louise Erixon är kommunstyrelsens ordförande, lämnar inget tvivel om den saken.

”Utmanande samtidskonst” har peststämplats, partiet vill att kommunen ska främja traditionell konst som ”harmonierar” med den lokala historien och identiteten. Bidrag ska enbart gå till föreningar som är ”rotade i sådana normer som format det svenska samhället”. Och så vidare.

Men som man bäddar… Principen om armlängds avstånd är ju inte helt klanderfritt beaktad av Amanda Lind och hennes gelikar heller. Den rådande kulturbyråkratin kräver ofta anpassning till en uppsjö av ideologiskt motiverade pekpinnar gällande genus, normkritik, mångfald, et cetera.

I Sölvesborgs grannkommun Olofström hotas jazzklubben av nedläggning eftersom Statens kulturråd nekat fortsatta bidrag till verksamheten. Den lilla klubben för folk som diggar den traditionellt mansdominerade jazzmusiken har fallit i onåd därför att artistuppbådet inte anses tillräckligt jämställt (BLT 14/2).

Sug på det exemplet ett tag. Om kulturlivet redan politiserats på detta vis, vad skulle då hindra SD från att vara lika klåfingriga?

Vildsvinsplågan måste stoppas

Skrivit i Corren 14/2:

Vildsvin, hade det inte varit bättre om vi varit förskonade från dessa levande jordfräsar? Fram tills på 1970-talet fanns inga vildsvin i svensk skog och mark – bestarna var sedan flera hundra år utrotade som frilevande stam på våra breddgrader.

Men så hände det sig att några vildsvin som hölls i hägn lyckades rymma, i Sörmlandstrakten lär det ha varit. Följden blev dramatisk. Populationen kom snart att återetablera sig med besked i vår fosterländska fauna.

Permanent uppehållstillstånd i naturen fick vildsvinen dessutom efter viss debatt genom ett riksdagsbeslut på 80-talet. Noga räknat var ju vildsvinen ingen främmande art, utan hade – det måste man ändå medge – en mycket längre historia som tidigare bosatta i landet än vad konungariket Sverige existerat.

Och vad blev tacken från de oskäliga djuren? Tala om kriminalitet och vandalism. Vildsvinen löper amok som det inte fanns någon morgondag och ingenting är heligt. De bökar sönder ägnar, landskap, golfbanor, till och med kyrkogårdar, springer totalt dödsföraktande ut på vägarna och orsakar trafikolyckor.

Ett särskilt ont öga verkar vildsvinen ha till jordbruksnäringen, där de ställer till med skador för miljardbelopp varje år. För Östergötlands del är det knappast en överdrift att beteckna situationen som alarmerande. Enligt en aktuell undersökning från LRF uppger 84 procent av deras östgötska medlemmar att de är utsatta för vildsvinens härjningar.

4 av 10 drabbade lantbrukare säger sig vara tvungna att sköta sina odlingar annorlunda på grund av vildsvinen. 7 av 10 menar att vildsvinsattackerna påverkar deras välbefinnande negativt och sänker tron på framtiden. ”Yttersta konsekvensen blir att man anpassar sig efter viltet och att bra mark som skulle kunna ge mat istället hamnar i träda”, sa LRF:s lokale ordförande Peter Borring nyligen till SVT (9/2).

Så här kan det omöjligen fortsätta. Ska vi förklara vildsvinen icke önskvärda och utrota stammen igen som våra förfäder gjorde? Nej, det vore nog väl drastiskt och även väldigt dumt, om man tänker en smula på saken.

Vildsvinen är faktiskt en stor, gåtfullt underutnyttjad tillgång egentligen. Köttet är förstklassigt och smakar ypperligt. Marknaden borde skrika efter det, om det fanns någon gastronomisk rättvisa i världen.

Vad som behövs är att stärka de ekonomiska incitamenten till jakt som kan hålla stammen i schack på rimliga nivåer, samt förenkla det krångliga regelverket för hanteringen och försäljningen av köttet. Jag har själv snackat med Livsmedelsverket i ärendet och gissa? Det finns hopp om byråkratin.

En utredning med färdiga förslag på lösningar är klar och överlämnades i december till Näringsdepartementet. Nu gäller det alltså bara att regeringen kommer till skott, så att säga…

Trump och Sanders speglar varandra

Skrivit i Corren 13/2:

Varken sakfrågor eller idéer har egentligen avgörande betydelse för det starka stöd Donald Trump åtnjuter hos många amerikaner, och som på bara några få år förvandlat Republikanerna till ett mycket annorlunda parti.

Det centrala i fenomenet Trump handlar om identitetspolitik. Han har skickligt appellerat till företrädesvis vita, lågutbildade amerikaner som socialt och geografiskt upplever sig alienerade från det federala styret i Washington och som ser sig missgynnade av de senaste decenniernas globalisering.

Genom sin etablissemangsfientliga högerpopulism har Trump fångat upp deras frustration och kanaliserat deras ilska. Han må vara ett råskinn som blankt struntar i gängse politiska konventioner. Men det är själva poängen. Inte för inte har Trump en bakgrund som stjärna i televisionens dokusåpavärld och det han idag iscensätter är ett slags politiskt skådespel, fast med reella konsekvenser.

Så länge Trump i ögonen på sin väljarbas fyller rollen av den ställföreträdande, respektlösa revolvermannen från vidderna som får makteliten att välförtjänt skaka i sitt korrupta elfenbenstorn, är vad han gör i övrigt mindre intressant. Därav Trumps märkliga immunitet mot den katalogaria av skandaler som skulle gjort vilken tidigare president som helst omöjlig.

I vanlig ordning tenderar ytterkanterna att göda, spegla och förstärka vandra. Socialisten Bernie Sanders kan förefalla som Trumps ideologiska motpol på Demokraternas sida. Men det är ingen slump att Sanders redan förra gången det var presidentval i USA, 2016, nådde anmärkningsvärda framgångar och var nära att besegra partiaristokratins Hillary Clinton i nomineringskampen.

Som eldfängd vänsterpopulist och etablissemangshäcklare exploaterar Bernie Sanders samma stämningar, och vädjar i icke ringa grad till samma väljargrupper, som bar Donald Trump till Vita huset. Det är onekligen ett tecken på den fortsatta strömkantringen i USA att entusiasmen för radikalen Sanders och hans rop på en ”politisk revolution” verkar hålla i sig.

I historiskt perspektiv har den demokratiske kandidat som kammar hem de två första delstaterna under primärvalssäsongen, Iowa och New Hampshire, väldigt goda chanser att bli partiets utsedda presidenthopp. Nu har Sanders segrat i New Hampshire och han vann flest röster i kaosets Iowa, som ändå – på grund av valsystemets konstruktion – med hårfin marginal gick till den unge mittenuppstickaren Pete Buttigieg.

Den förhandstippande favoriten till nomineringen, Obamas förre vicepresident Joe Biden, har symptomatiskt kraschat hårt med patetiskt låga siffror i bägge stater. Det är tuffa tider för den traditionella eliten. Men att USA skulle må bättre av ett rallarslagsmål mellan Trump och Sanders till hösten är ytterst svårt att tro. Själv håller jag tummarna för Buttigieg.

Långö som det var då (32)

Här har vi något lika spännande som förbryllande. Ur Post- och Inrikes Tidningar den 2 september 1853. Kolerakyrkogården på Saltö är nog välbekant för alla inbitna Karlskronabor. Men att det anlades en kolerakyrkogård på Långö i samband med den svåra epidemin på 1850-talet? Hur många har koll på det?

Själv har jag aldrig hört talas om detta tidigare. Idag är hur som helst denna kyrkogård mystiskt försvunnen. Var på Långö skulle den plats som prosten Feuk helgade och fridlyste den 25 augusti 1853 ha funnits? Spåren är borta.

Uppdatering: Ivar Wenster, tidigare kulturchef i Karlskrona, meddelar via Facebook att kolerakyrkogården på Långö troligen aldrig togs i bruk och därför heller inte inhängnades. I fornlämningsregistret är det tomt.

Än lever general Charles de Gaulle

Skrivit i Corren 11/2:

Tro ingen som påstår att Charles de Gaulle är död. Den store generalen och skaparen av den femte franska republiken kanske avled rent fysiskt 1970. Men gått ur tiden har han aldrig gjort. Vill ni ha ett slående aktuellt bevis?

Nato är hjärndött och USA går inte att lita på, menade den nuvarande franske presidenten Emmanuel Macron i slutet av förra året. I fredags höll Macron ett anförande på militärhögskolan i Paris, där han insisterade på att Europa måste definiera sina egna säkerhetsintressen, utgöra en motvikt till såväl USA som Kina i världen, och bygga upp ett självständigt försvar. Detta givetvis under Frankrikes ledning – EU:s enda kvarvarande kärnvapenmakt sedan Storbritannien lämnat unionen.

Javisst, Charles de Gaulle lever. Macon kunde varit hans buktalardocka. I sommar är det 80 år sedan de Gaulle, en då för allmänheten okänd general, flydde till London för att fortsätta kampen mot Nazityskland som invaderat hans hemland. Han vägrade acceptera Frankrikes skamliga kapitulation och den Hitlervänliga marskalk Pétains lydregim i Vichy.

Med Winston Churchills stöd bildar de Gaulle organisationen ”Det Fria Frankrike”, blir en hoppets eldande röst i radion och den framväxande franska motståndsrörelsen korar honom snart till sin ledare. Han förmår även flera franska kolonier att avsvära troheten till Pétain och gå över på de Gaulles, det äkta Frankrikes, sida.

Men när USA äntrar andra världskrigets scen i december 1941 uppstår svåra spänningar mellan de allierade som kommer att få en avgörande betydelse för framtiden.

Roosevelt avskyr de Gaulle, även vänskapen med Churchill sätts på hårda prov. USA och Storbritannien föredrar nämligen att satsa på en uppgörelse med det fascistiska Vichy, i den groteska illusionen att landsförrädaren Pétain ska lockas att bryta med Hitler. För de Gaulle är det naturligtvis ett fullständigt hån mot allt han representerar.

Som lök på laxen planerar USA inför landstigningen i Normandie 1944 att själva ockupera och styra Frankrike efter befrielsen, istället för att överlämna makten till de Gaulles exilregering. Bara i sista stund lyckas en rasande de Gaulle tvinga amerikanerna att avstå från denna huvudlösa idé och kan sedan tåga in i Paris som den moraliske segerherren.

Det är här vi finner en viktig förklaring till följande decenniers komplicerade franska relation till USA, Storbritannien och Nato som bestått ända in i denna dag. Oviljan underkasta sig anglosaxiska ledband blev föga förvånande ett utmärkande drag hos Charles de Gaulle, generalen och presidenten som personifierar det moderna, orubbligt stolta Frankrike. Så när Macron talar om säkerhetspolitik och försvar, är det egentligen de Gaulle ni hör.