En Rob Roy med Pär Rådström

Borås, lördagkväll. Jag sitter vid en bardisk i stan tillsammans med en kvinna, vars utseende påminner om Lena Olin. Sånt händer inte jämt. Situationen är, tja, ni förstår – onekligen ganska angenäm.

Det här är en stund man gärna vill njuta av. Naturligtvis får jag inte det. Kvinnan med det långa mörka hårsvallet, som alltså liknar Lena Olin, blir strax upptagen av en uppdykande väninna. Och när två väninnor möts… Suck. Minuterna tickar förbi. Långsamt. Deras samtal varar i evighet.

Well, sånt är livet. Det gäller att kunna hantera sin besvikelse. Eller frustration. Så istället använder jag de eviga, solitära minuterna åt att bläddra i drinkmenyn. Jag beställer sällan drinkar. Spydde av för många Manhattan i tonåren. Men denna gång måste jag göra ett undantag. På det här stället kan nämligen bartendern blanda en Rob Roy.

Rob Roy. Bara namnet är coolt. Ger en sorts förnimmelse av en annan värld. En svunnen tid fångad i läckra, stilrena svartvita fotografer. En värld med Lucky Strikes, trenchcoats och Citroën DS19, där Dave Brubeck och Charlie Parker regerar.

Pär Rådström brukade dricka Rob Roy. 4 cl skotsk whisky. 2 cl söt Vermouth. Ett par stänk Angostura bitter. Rört med is, silat. Serverat i ett väl kylt cocktailglas, toppat med ett körsbär som garnering.

Det var länge sedan jag tänkte på Pär Rådström. Lite synd. Han var en av min sena ungdoms författarhjältar, som tog över när gymnasieårens obligatoriska Jack Kerouac-period bleknade bort. Jag har aldrig druckit Rob Roy förr. Nu gör jag det. Till minnet av Pär. Den stilistiske eleganten som levde fort, världsvant och intensivt. Lika hemma i Paris som i Stockholm. En jazzdiggare av rang. Vilket märks på språket, rytmen i meningarna, bokstävernas puls.

Minnet av Pär. Jag dricker Rob Roy och tänker på läsupplevelser som Ärans portar, Stjärnan under kavajslaget, Tiden väntar inte och Ballong till månen. Samtliga romaner som jag hänfört slukade en sommar. Sådana böcker skrivs inte mer.

Numera skriver svenska författare gäspiga prosaexperiment om relationer som involverar förfördelade minoriteter och innehåller skrikande referenser till Pierre Bourdieu. Eller så skriver svenska författare om trötta poliser som löser trötta brott i trötta miljöer. Annat var det på 50-talet.

Jag har en festlig bild hemma där Pär Rådström och kompanjonen Stig Claesson, Slas, sitter på ett vägräcke med var sin pilsnerflaska i handen. De bägge lirarna har tagit en paus under sin gemensamma vandring från Stockholm till Södertälje. Ett äventyr företaget enbart för att bevisa att de orkar gå så långt. Svenska författare promenerar inte till Södertälje längre. (Nog sagt i ämnet.)

Slas var ofta Pär Rådströms följeslagare på vägarna. Tillsammans reste de ut i efterkrigstidens Europa. Rapporterade till folkhemmets tidningar och radioapparter om sällsamma upplevelser. Som denna upptäckt av en märklig maträtt i Italien, vilken var: ”en egendomlig hybrid mellan pannkaka, omelett och bröd vilken täcks med olika ting och gratineras i ugn. Det är mycket gott, mycket mättande och kostar omkring en krona”.

Vad var det? Om inte pizza. Sedermera hyfsat populärt även i Sverige. Nog var 50-talet en annan värld alltid. Då till och med pommes frites, vitlök, baguette och rödvin var exotiska nyheter. Få drack Rob Roy. Men Pär Rådström gjorde det. Och kunde vid sitt stambord på Tore Wretmans krog Teatergrillen svänga ihop hejdlösa drifter med den pretentiösa akademiska litteraturkritiken i BLM.

En favorit är hans parodiskt dryga analys av Povel Ramels ”diktning” i crazyschlagern Far, jag kan inte få upp min kokosnöt. Pär Rådström. Give him a big hand och studera följande tolkning:

”Fader kan ej lösa problemet, ej heller dra sig undan. Han låter sonen försöka lösa det själv och står, sedan hela hans omvärld raserats, ensam med sitt barn och det ännu och olösta problemet. Det är egentligen en ganska fin karakteristik av den pacifistiska demokratiens skenbara vanmakt i en värld av våld. Ty den är skenbar denna vanmakt! Ramel låter samhället-huset gå under men låter människorna leva. Och ger dem som en mänsklighetens evige följeslagare den oöppningsbara kokosnöten. Hur långt har vi här kommit från Bertil Malmbergs Dikter vid gränsen, där det talas om ´tom vid vår sida hänger kalebassen´”.

Det är sånt jag sitter och tänker på över min Rob Roy. Faktiskt blir det en riktigt angenäm stund ändå. Så vänder sig Lena Olin mot mig. Ler. Säger något. Hennes väninna har försvunnit. Jag ler också, mumlar något tillbaka. Vi bryter upp. Går vidare i kvällen.

Ärligt talat finns det nog godare drinkar än Rob Roy. Men minnet av Pär. Det smakade bra.

(Borås Tidning 2008-01-23)

Slottet som siktade mot himlen

Från havet blåser det hårt över den flacka halvön vid hallandskusten. Iskalla vindbyar sveper kring den stolta byggnadens vackra granitfasader.

Vi söker skydd innanför entréporten, hamnar via ett förrum i en stor sal där blicken genast möter en väldig sandstensspis. Dess massiva murstock pryds av en latinsk inskription: ”Coelum versus”. Det är släktens Dicksons valspråk och betyder ”Mot himlen”.

James Fredrik och Blanche Dickson hette makarna som i 1800-talets slutskede beslöt att uppföra detta märkliga byggnadsverk, unikt för Sverige. Tjolöholms slott är beläget en bit utanför Kungsbacka och går i engelsk Tudorstil. Sex år tog det att färdigställa.

När slottet var inflyttningsklart 1904 hade det kostat en miljon kronor. Vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär 48 miljoner kronor. James Fredrik Dickson fick aldrig se det, han dog redan 1898. Blanche blev ensam byggherre som förverkligade de storslagna visionerna med arkitekten Lars Israel Wahlman som sitt instrument.

Vi fortsätter in i slottet, vandrar upp för trapporna, mörka paneler täcker väggarna. Sällsamma figurer i snidat trä vakar över våra steg. Det andas en smula mystik om de tre våningsplanen, samtidigt som de många rummen har en påtagligt ombonad och välkomnande atmosfär.

– Det är ett ovanligt hus, ovanlig stil. Det fantastiska med huset är att så mycket är väl bevarat. Vi har jättemånga utländska besökare som är nyfikna därför att det är så speciellt.
Säger Magdalena Kasper, som öppnat dörren till denna fascinerande miljö. Hon är intendent på slottet, som numera ägs av Kungsbacka kommun och drivs i stiftelseform.

Makarna Dickson, vilka var de? Magdalena Kasper berättar om en förmögen köpmannafamilj, bosatt i Göteborg, men med rötterna i Skottland. James Fredrik köpte marken härute för sina hästars skull och lät tillsammans med hustrun – som också var hans kusin – utlysa en arkitekttävling för skapandet av ett passande lantgods.

– För dem var det inte konstigt att välja Tudorstilen, arvet finns ju hos de bägge. Tudor representerade en storhetstid i England, medan en svensk kanske hade byggt en Vasaborg eller liknande.

Efter James Fredriks förtida död i blodförgiftning blev slottet Blanches livsverk och måhända även ett minne över hennes man.

Vad har du för uppfattning om Blanche Dickson?
– En spännande kvinna. Stark. Drivande. Å ena sidan traditionell med sitt brittiska arv. Å andra sidan framsynt och modern. Huset är en häftig mix av det svunna kombinerat med hypermodern teknik.

Häftig mix, ja. Exteriören är engelsk 1500-talsrenässans (Tudor, alltså), medan interiören är kraftigt influerad av förra sekelskiftets Arts & Crafts-rörelse, som vände sig mot den industriella revolutionens massproducerade varor. Allt skulle vara tillverkat i äkta material genom gediget hantverk.

Samtidigt installerade Blanche Dickson glatt nymodigheter som elektricitet, luftburet värmesystem i väggarna, snillrika rundspolande duschar och heltäckningsmattor. Hon skaffade till och med en pionjärmodell av ett schabrak till dammsugare, som vägde ett ton och transporterades på en hästvagn. Långa slangar drogs in via fönstren från gården utanför.

– Även om det skulle vara ett ståtligt slott så ville familjen Dickson leva bekvämt. Huset är lite galet. Fast på ett lustfyllt vis, säger Magdalena Kasper.

Blanche fick dock inte möjligheten att njuta resultatet av sina ansträngningar i högre grad. Bara två år efter inflyttningen omkom hon under en resa till Ceylon. Dottern, ingift i den förnäma släkten Bonde, ärvde egendomen, men länge stod byggnaden tom och gick ett gradvis förfall till mötes.

På 60-talet såldes Tjolöholm till Göteborgs stad som ett fritidsreservat, innan Kungsbacka kommun tog över 1987. Efter omfattande restaureringar är slottet återställt i gott skick och skyddat som byggnadsminne sedan 1991.

Vi avslutar rundvandringen med en fråga som givetvis inte går att undvika. Alla slott skall ju ha ett spöke. Finns det även ett på Tjolöholm?

Magdalena Kasper dröjer lite med orden.
– Det kan jag inte svara på, säger hon sedan. Och tillägger tankfullt:
– Folk som kommer hit brukar märka att huset inte alls är dött, det lever… utstrålar något. Man är inte ensam här. Det är inget spöke. Men något andligt är det kanske.

(Borås Tidning 2008-01-20)