Spårvagn i Linköping? Varför inte!

Skrivit i Corren 26/2:

När förra seklet var ungt trafikerade elektriska spårvagnar gatorna i 13 svenska städer, från Kiruna i norr till Malmö i söder. Efter andra världskriget upplevdes bussar som ett flexiblare alternativ och spårvagnarna försvann.

Utom i Göteborg och Norrköping, där de fortfarande rullar i högönsklig välmåga. Så även på senare tid i Stockholm längs den upprustade linjen mellan Sergels Torg och Djurgården, som invigdes 2010.

Ytterligare förlängning väntar. Till det stora byggprojekt som ska bli Norra Djurgårdsstaden planeras en ny sträcka, som beräknas transportera 63 000 människor varje dag.

Om detta läser jag i senaste numret av den utmärkta tidskriften Vi, som har en matnyttig artikel om spårvagnens renässans. Helsingborg, Uppsala och Malmö – kommuner vilka en gång skrotade sin rälsbundna kollektivtrafik – har ångrat sig och vill följa Stockholm i spåren med en comeback. I Lund är projekteringen redan i gång.

Kul, jag gillar spårvagnar!

Den största nackdelen är förstås kostnaden att anlägga infrastrukturen (inte billigt!). Annars har spårvagnen mycket som talar för sig. Till skillnad från bussar har spårvagnen högre kapacitet att frakta resenärer, den är säkrare och miljövänligare.

Busslinjer kan när som helst dras om. Spårvagnen däremot representerar kontinuitet, ja en slags trygghet. Dess oföränderliga hållplatser tenderar att bli vitala samlingspunkter som drar till sig bostäder, handel, service och värdet på kringliggande fastigheter ökar. Mysfaktorn ska heller inte underskattas.

Spårvagnar som knöt ihop utspridda stadsdelar och gjorde centrum attraktivare vore något att fundera på i Linköping, tycker jag. Det har pratats om det.

C-profilen Muharrem Demirok är faktiskt styrelseledamot i intresseorganisationen Spårvagnsstäderna, som samlades för konferens i Linköping hösten 2013. Då sa han: ”I samband med att vi planerar för Ostlänken och bygger ett nytt resecentrum har vi en chans att förändra stadens struktur. Det är en chans som inte kommer att komma igen på 150 år och den gör det också möjligt att ta med spårväg i planeringen”.

Spännande! Hur går det?

A Parisian Café

Ilya Repin, 1875.

Lotsarna som symptom

Skrivit i Corren 25/2:

Correns berättelse om de åtta unga eritreanerna som fick permanent uppehållstillstånd i Sverige och hamnade etableringslotsarnas skuggrike är hjärtskärande. I Linköping skulle de få möjlighet till en ljusare framtid.

Istället lotsades de in i hopplöshetens tillvaro utan varken jobb eller acceptabelt boende. Slutligen tvingades de till socialkontoret i en desperat bön om hjälp.

”Det här är människor som har gått igenom olika sorters förtryck och tortyr. De är resterna av dem som drunknade i Medelhavet. Nu blir de via Arbetsförmedlingen utsatta för korruption och smuggelverksamhet. De får fel information om Sverige och sitter som i fängelse. Det tar bort deras självförtroende helt”, säger deras svensk-eritreanske vän Fesehazion Zemichael (Corren 23/2).

En förkrossande dom över Alliansregeringens stora etableringsreform, lanserad med buller och bång av integrationsminister Erik Ullenhag 2010. Han kommer aldrig att kunna efterträda Jan Björklund som FP-ledare. Ullenhags gjorde en ytterst blek figur på sin statsrådspost, och med lotshaveriet i bagaget borde han rimligen söka sig till Arbetsförmedlingen själv.

Syftet med etableringslotsarna var att ge nyanlända en smidigare väg in i samhället, att lotsföretag knutna till Arbetsförmedlingen piggt skulle trolla fram bostäder, jobb och fungera som en länk mellan den enskilde och myndigheterna.

Resultatet blev etablerandet av ny rufflarbransch, frikostigt gödd med ett guldregn av skattemiljarder. Larmen har varit åtskilliga om att människor utnyttjats i kriminella sammanhang, till och med att rekrytering till Islamiska statens barbariska terrorkrig förekommit.

Kontroll och uppföljning av de privata lotsarnas aktiviteter har varit under all kritik, vilket framgår av Statskontorets och Riksrevisionens rapporter. Även inifrån Arbetsförmedlingen har det uttrycks förtvivlan. En handläggare talar i Corren den 21/2 i termer av kollaps, maffia och människohandel.

Att det nu dragits i nödbromsen för att stoppa avtalen med lotsföretagen är inte en dag för tidigt. Är detta då ett utslag av att mer marknadsmässighet i integrationspolitiken fallerat? Nej, tvärtom.

Det rätt att rikta större fokus på att nyanlända snabbare måste få jobb, bostad och känna samhällelig delaktighet. Men Ullenhags recept om skatteunderstödda privatlotsar var en förvillelse från början.

Problemen på arbetsmarknaden är ju strukturellt betingade. Jobben i Sverige är i hög grad specialiserade, kräver inte sällan omfattande utbildning och fodrar en produktivitet som står i relation till den dryga kostnaden som arbetsgivaren har pålagts genom löneskatterna.

Det ger dåliga chanser för flyktingar med ringa skolgång, och den stelbenta arbetsrätten underlättar inte heller.

I Davos 2013 pekade Fredrik Reinfeldt på att Sverige hade för få enkla låglönejobb (bara 2,5 procent i jämförelse med EU-snittet på 17 procent). Hur ska då den okvalificerade arbetskraften få sysselsättning?

Även trösklarna till den strukturellt sönderreglerade bostadsmarknaden är på tok för svåröverkomliga, vilket också drabbar mindre bemedlade människor hårdast. Det är avsaknaden av mera marknad inom dessa bägge helt avgörande områden (så att utbud och efterfrågan tillåts mötas) som är den verkliga skandalen.

Lotsfiaskot är i grunden ett symptom som illustrerar systemfelen.

Kust, hav, längtan

Fairfield Porter, Northwest Wind, 1966.

Gustave Courbet , The Black Rocks at Trouville, 1865-1866.

Det förrådda Ukraina

Skrivit i Corren 24/2:

I söndags var det ett år sedan det provästliga upproret i Ukraina tvingade landets korrupta, Kremlvänliga president Viktor Janukovytj att fly. Oppositionens seger i Kiev vägrade godtas av Vladimir Putin.

Att det ukrainska folket skulle få friheten att orientera sig mot EU kunde inte accepteras av den revanschistiska ryska grannen, som ville göra Ukraina till en vasallstat inom sin egen ”intressesfär”. Putin svar blev brutal militär aggression.

Krim annekterades och i östra Ukraina orkestrerades en blodig ”separatistrevolt”, understödd av ryska trupper med tunga vapen. Överenskommelsen i Minsk den 12 februari fick varken krutröken att skingras eller stakade ut något som ens hjälpligt kunde kallas en acceptabel konfliktlösning.

”Putin vann i allt. Avtalet ledde inte till någon vapenvila utan gav ryssarna möjlighet att förstärka sin offensiv mot Debaltseve, eftersom de ukrainska soldaterna fått order att inte skjuta annat än i självförsvar”, konstaterade nationalekonomen och östeuropaexperten Anders Åslund i SvD den 22/2.

Han anklagar Tysklands Merkel och Frankrikes Hollande för att med Minskavtalet ha sålt ut Ukraina på ett sätt som liknar ”München 1938 när Neville Chamberlain och Edouard Daladier gav Hitler Sudetenland”. Att ett europeiskt broderland prisgivits igen åt en stridslysten, respektlös och notorisk lögnaktig militaristisk stormaktsregim är ett skändligt svek av historiska dimensioner.

Minns bakgrunden. Efter Sovjetimperiets fall ärvde Ukraina en kärnvapenarsenal som var den tredje största i världen. Med Budapestmemorandumet 1994 gav Ukraina upp kärnvapnen mot att Ryssland, USA och Storbritannien garanterade den nyligen självständiga nationens säkerhet och territoriella integritet.

Dessa tre permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd lovade hjälp om Ukraina skulle utsättas för hot i framtiden. Samma år blev Ukraina medlem i Natos Partnerskap för fred. Ukraina även deltagit i mängder av fredsbevarande FN-operationer jorden runt.

Vad är allt detta värt idag; de säkerhetsstrukturer som Ukraina försäkrats om, inlemmats i och aktivt bistått? Skulle Ryssland tillåtas rasera rubbet är det mer än Ukrainas öde som står på spel.

Det är en signal om att den internationella säkerhetsordningen efter 1945 mest bara är fluff, skrift i vatten, att anarki och den starkes rätt råder. Fullvärdigt Natomedlemskap synes i Europa vara den enda kollektiva strukturen som garanterar skydd för enskilda nationer vid angrepp (vilket i och för sig återstår att se om Ryssland ger sig på det svårförsvarade Baltikum).

”EU måste tänka om illa kvickt. De EU-länder som kan bör leverera vapen till Ukraina och be USA att ta ledningen”, menar Anders Åslund. Problemet är att vapenleveranser inte räcker i dagsläget. Ska Ukraina ha en rimlig chans att hävda sig mot Rysslands övergrepp, krävs insatser av Natotrupper som sätter hårt mot hårt på marken.

Detta anses dock vara politiskt omöjligt. Risken av en upptrappning förskräcker. Men risken av att ryggradslöst förråda Ukraina till Putin kan bli än värre och omfattande i förlängningen.

Merkel och Hollande, liksom övriga demokratiska höjdare, har skäl att betänka vad Winston Churchill sa till Chamberlain efter München: ”Du hade att välja mellan krig och vanära. Du valde vanära och du kommer att få krig”.

Februari

Ethel Quixano Henriques, February, 1929.

Ota Janeček, Apple Orchard in Winter, 1951.

N C Wyeth, Crows in Winter, 1940-1941.

Ge oss 1976 forever, SVT!

Skrivit i Corren 23/2:

Ibland funderar jag på om det inte borde vara 1976 jämt. Förvisso betyder det att jag ständigt måste gå i Alléskolans första klass hemma i Kungsbacka. Om, om och om igen. Ungefär som en variant på filmen Måndag hela veckan. Men det priset är jag, efter moget övervägande, villig att betala.

Ty när det kommer till det verkligt viktiga i livet – musik! – var 1976 ett fullkomligt år. Klimatet för supercoola, fräcka tongångar var underbart. De flesta av mina favoritalbum släpptes då. Ramones, Boston och Runaways debuterade exempelvis.

KISS var i toppform och gav oss Destroyer och Rock and roll over (samma år!), Thin Lizzy levererade Jailbreak, David Bowie Station to station, The Eagles Hotel California, Status Quo Blue for you, Rainbow Rising…

Fast bäst av allt: SVT befriade oss från plågan av Melodifestivalen. Arrangemanget ställdes in med motivet att Mellomusiken var ”minsta gemensamma nämnare för pseudoeuropeiskt musikliv där den nationella och artistiska egenarten är utslätad”.

Äntligen tog statstelevisionen kvalitetsansvar. En evig repris på 1976 med ett Sverige utan Mello vore som en saga.

Wikströms hälsofascistiska korståg

Skrivit i Corren 19/2:

Inom EU har Sverige den högsta andelen av befolkningen med en god ekonomisk och materiell standard, enligt unionens statistikorgan Eurostat.

Denna faktor brukar korrelera med hälsoläget och sambandet torde vara odiskutabelt, ty Sverige är en toppnation i världen när gäller andelen människor som lever längst.

Bara sedan 1990 har den svenska medellivslängden ökat med drygt fyra år. Ett barn som föds i detta nu kan se fram mot att leva till 2099, alltså i snitt 84 år.

Det är ingen slump att det talas om att vi bör arbeta högre upp i åldrarna. Allt fler blir både äldre och friskare. Hälsan hos dagens 70-åringar motsvarar den hos svenska 50-åringar på 1970-talet, menar forskaren Ingemar Skoog vid Göteborgs universitet.

Bättre läkemedel och behandlingar i vården, kombinerat med större individuell medvetenhet om vikten av sundare vanor har bidragit till denna positiva utveckling. Exempelvis har rökningen minskat drastiskt de senaste decennierna.

OECD-rapporten Health at Glance 2012 visar inget europeiskt land har så få vanerökare som Sverige. Enligt Folkhälsomyndighetens kartläggning föll andelen dagliga svenska rökare från 16 till 11 procent mellan 2004 och 2013. Varenda kotte vet att rökning är farligt och fimpandet tilltar.

Men dessa glädjande trender biter föga på sjukvårds- och folkhälsoministern Gabriel Wikström (S), som ändå larmar och gör sig till. ”Den traditionella folkhälsopolitiken räcker inte”, hävdar han halsstarrigt och vill tvångsomvända alla kvarvarande syndare till en politiskt korrektare livsstil.

Det är ett typiskt fenomen bland pekpinnemoralisterna. De är dystopiska till sin natur och blir aldrig nöjda. Tvärtom skruvas radikalismen upp i fartblind iver att dammsuga rent i varenda motståndsficka.

Följaktligen har Wikström låst dörren till något så harmlöst som gårdsförsäljning av vin. Alkoholreklamen, särskilt i sociala medier, ser han också ilsket rött på. Rökarna ska rökas ut med ett batteri av fler förbud och restriktioner.

Staten blir en uppfostringsanstalt, där den enskildes fria val och egna ansvar förtrampas under Wikströms hälsofascistiska elefantfot. Det är ovärdigt ett land med vuxna, myndiga medborgare.

Sänkta skatter fungerar utmärkt

Skrivit i Corren 18/2:

Det är tråkigt att Socialdemokraterna ser så negativt på att minska skattebördorna för svenska arbetare och företagare. På debattsidan i måndagens Corren gisslade våra fem östgötska S-riksdagsledamöter arvet från Alliansen med följande ord: ”Den borgerliga regeringen hade en lösning på alla problem – skattesänkningar. I efterhand kan vi nu konstatera att det inte fungerat”.

Inte? Mellan 2000-2013 sänktes skattetrycket andel av BNP från 49 till 42,9 procent. Det gjorde att ekonomins hjul kunde snurra lite friare och generera mer resurser till den offentliga sektorns utgiftsområden som vård, skola och omsorg. Realt ökade skatteintäkterna med ungefär 260 miljarder kronor!

Istället för att häckla Alliansen och ge sken av misslyckande, borde S passa på att glatt stoltsera. En rättmätig del av äran tillfaller ju S-regeringen 2000-2006 för denna framgångsrika skattesänkarpolitik. Huvudsyftet i debattartikeln är dock kasta tvivel över skattelättnadernas betydelse för jobben. I jämförelse med när Alliansen kom till makten är arbetslösheten högre nu, hävdas det. Vilket är sant.

Fast om arbetskraften växer kan både sysselsättningen och arbetslösheten öka samtidigt. I S-artikeln nämns inte att det tillkom en kvarts miljon nya jobb under den borgerliga perioden. 2013 var sysselsättningsgraden bland personer i yrkesverksam ålder (20-64 år) 80 procent. Det är högst i EU.

Samma år var arbetslösheten 8 procent, vilket är mindre än EU-snittet på 11 procent. Ser man sedan till andelen långtidsarbetslösa (som saknat jobb i mer än ett år) av alla arbetslösa var siffran 18,5 procent. Det är lägst i EU. Handen på hjärtat, är detta ett dåligt facit?

Särskilt mot bakgrund av den stora genomklappningen i omvärldsekonomin som inträffade 2009 kan man väl snarare säga att Alliansen klarade skutan ganska hyggligt. Tror verkligen S att de minskade pålagorna inte spelat någon som helst roll i det sammanhanget? Att tyngre skatter, som gör arbete och företagande olönsammare, vore ett klokare recept?

Men kvarstående problem som Alliansen lämnat efter sig ska självfallet inte bagatelliseras. Fortfarande är skatterna väldigt höga i Sverige, vilket drabbar jobb och tillväxt hårt. S har ingen anledning att skämmas för att ha inlett 2000-talets väg mot lättare bördor, fullfölj den utmärkta reformpolitiken istället.

Fungerar inte skattesänkningar? Låt mig påminna om det pedagogiska exemplet Calvin Coolidge, som var USA:s president på 1920-talet.

Han minskade den federala budgeten och statens skuldsättning rejält – och sänkte skatten i flera omgångar. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Bara den stimulansen ökade intäkterna från 77 till 230 miljoner dollar. 1928 betalade 98 procent av amerikanska folket noll procent i inkomstskatt. Resultatet var slående.

USA:s BNP växte med 7 procent årligen 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent. Inkomsten per capita ökade med 30 procent 1922-28. Reallönerna för vanliga arbetare ökade med 22 procent. Och arbetslösheten höll sig till 3,3 procent i genomsnitt.

Åt skogen gick det först vid börskraschen 1929 då Coolidges efterträdare Hoover och Roosevelt svarade med att kraftigt återreglera ekonomin, vilket blev rena sotdöden för jobben och företagen. En historiens lärdom till S och övriga partier om hur välstånd skapas med god politik – och förloras med dålig politik.

Vi är ingen mjölkpall

Skrivit i Corren 18/2:

Summorna var svindlande. Skulle Sverige våga? Många kritiker hördes. Debatt blev hätsk. Ifrågasättanden haglade. Men till slut tog riksdagen beslutet.

Utvecklingen krävde modern infrastruktur, annars riskerade Sverige att hamna i permanent bakvatten. Alltså måste ett stambanenät för järnvägar byggas för att knyta ihop riket och få smidigare förbindelser till kontinenten. Ett jätteprojekt, särskilt för ett fattigt land.

Staten fick låna stora belopp till den visionära satsningen. Det var en av de klokaste och lönsammaste offentliga investeringarna som någonsin gjorts. Vilket Linköping illustrerar med all önskvärd tydlighet. Hit kom östra stambanan på 1870-talet och effekten?

Närmast Klondykestämning. Den lokala entreprenörsandan har väl aldrig fått en sådan vitamininjektion. Industri, företag och handel blommade upp av de nya möjligheterna som öppnade sig med ånglokstransporter på räls, 1800-talets high-tech.

Snabba hjul ger tillväxt! Då som nu. Fast idag är det ju 200o-tal och järnvägsnätet håller inte måttet längre. En historisk uppgradering med höghastighetsbanor väntar, av enorm betydelse för Linköping. Ostlänken knyter oss närmare Stockholm och den expansiva Mälardalsregionen. Och i länkens förlängning Göteborg, Malmö, Köpenhamn.

Det är en samhällsekonomisk jackpott som ökar dynamiken och ger vinnarkommunen Linköping förutsättningar att stå ännu starkare i framtiden. Men blir det hägrande guldet om till inte sand, så nära på?

Det är inte konstigt att nyheten om Trafikverkets alternativa planer på Ostlänkens dragning kommit som en granatchock för våra politiker i stadshuset. Höghastighetsbanorna kostar väldigt, väldigt mycket pengar. Trafikverket utreder nu om det inte blir billigare att låta Ostlänken gå Linköping förbi.

Istället skulle vi få ett ”tröstpris” i form av en anslutande bibana till centrum. Ur en aspekt kan man förstå Trafikverket.

Ska det vara någon mening med höghastighetsjärnvägarna kan inte snabbtågen stanna vid varje mjölkpall. Då förloras vinsten med kortare restider. Vissa kommuner kan glömma hoppet om stationer, helt enkelt. Frågan är då: är Sveriges femte största stad att kategorisera som en ”mjölkpall”?

Knappast. Linköping är, hur man än betraktar saken, en robust och attraktiv tillväxtkommun som blir urbanare och vitalare för varje år. Det är inte bara Linköping som tjänar på Ostlänken. Även Ostlänken tjänar på oss. Trafikverkets kalkylerande att sätta Linköping på undantag i projektet riskerar således bli ett klassiskt fall av hur snålheten bedrar visheten – för alla parter.

Dessutom hotar Linköpings stadsutvecklingsplaner att hamna i existentiell kris, om det endast bidde en tumme av Ostlänken för vår del. Tunnel med järnvägsspår under stan med ett nytt resecentrum och de nya stadskvarteren som ligger på ritborden? Får vi nöja oss med en bibana faller dominobrickorna och luften går ur det mesta.

Någon repris av det Klondyke som östra stambanans ankomst utlöste på 1870-talet kan Linköpings invånare titta i månen efter.  ”Man missar hela nytto- och tillväxtperspektivet om man lägger Ostlänken utanför staden”, sa Lena Micko (S) igår. Så är det. Låt det inte ske. Mobilisera!