Politik enligt Marx

88:an har blivit gay

Déjà vu i friggebodslandet

Skrivit i Corren 30/5:

”Det gör livet enklare för vanliga människor”, har bostadsminister Stefan Attefall (KD) motiverat förslaget om att utöka den bygglovsbefriade friggeboden till 25 kvadratmeter.

I juni landar propositionen på riksdagens bord för votering och blir det grönt ljus kan svenska folket börja snickra ”Attefallshus” på sina villatomter redan månaden efter. En liten trevlig frihetsreform lagom till sommarsemestern.

Men Sverige vore förstås icke Sverige om inte förslaget mött hätsk kritik från det förmyndarindustriella statskramarkomplexet som rutinmässigt misstror lättade restriktioner för vanliga människor. Bland annat har juristerna i regeringens lagråd staplat dystropiska invändningar på varandra.

Veronica Palm, bostadspolitisk talesperson (S), är naturligtvis också rasande: ”Det är fullständigt oansvarigt och undermåligt berett. Det finns ingen mekanism för att lösa grannkonflikter i förslaget, det går inte att överklaga och man har inte löst frågan om avlopp och vattentillförsel” (TT 11/4).

Tobias Olsson, arkitekturpolitisk chef på intresseorganisationen Sveriges Arkitekter, är inne på samma linje. Attefallshusen hotar villaidyllen och risken för att osnygga schabrak kommer att växa som svampar ur jorden är överhängande. Har vi hört valserna förut?

Tongångarna var likadana när Attefalls föregångare, bostadsminister Birgit Friggebo (FP), lanserade den ursprungliga friggeboden i slutet av 1970-talet. På den tiden var myndighetsbyråkratins detaljregleringar så nitiska att vanligt folk till och med avkrävdes tillstånd för att bygga en lekstuga åt sina barn. Blotta idén om friggeboden utlöste en chockvåg genom DDR-Sveriges kår av revirbevakare.

Motståndet var massivt i remissrundan som föregick Friggebos proposition. Medborgarna kunde absolut inte tilltros ansvaret att hantera den svindlande friheten av 10 bygglovsbefriade kvadratmeter hemmavid. Konsekvensen skulle bli en arkitektonisk farsot av gettoliknande plåt- och plywoodskjul, en enorm förfulning av landskap och stadskvarter väntade. Friggebo stod lyckligtvis på sig och resultatet blev inte så illa, eller hur?

Vad än Veronica Palm och hennes meningsfränder tror, verkar ändå folk kunna sköta sig ganska hyfsat utan statliga pekpinnar i stort som smått.

Det goda livet på Särö

Man förstår onekligen att Gustav V besökte Särö varenda sommar han kunde.

Tillvaron här känns ju helt rättvis!

The Beauty and the Beast

Här ser vi Gene Simmons och Donna Summer, labelmates på legendariska skivbolaget Casablanca under det skojiga 70-tal som gav oss både hårdrock och disco. Populärkulturella uttrycksformer som ”direkt eller indirekt ligger i händerna på en profithungrig hydra, en hydra som propagerar för flykt från verkligheten in i våldets och barbariets värld”. Detta enligt Jan Ling, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, i skriften Musik på löpande band som Statens ungdomsråd gav ut 1979. Sveriges förmyndarindustriella komplex var inte riktigt klokt på den tiden. Heller.

Håll populisterna kort, Reinfeldt!

Skrivit i Corren 28/5:

Frågan för dagen: hur kommer Moderaterna att hantera kollapsen i EP-valet inför den stora kraftmätningen om regeringsmakten i höst? Jakten efter mandat på väljarmarknaden är ett obevekligt nollsummespel. Frestelsen finns därför alltid att göra mer eller mindre osentimentala anpassningsrörelser till de senaste vinnarna av folkets gunst.

En symptomatisk röst i eftervalsdebatten är Bo Frank, kommunalråd (M) i Växjö, som under intryck av EP-raketerna MP och Feministiskt initiativ kräver större fokus på miljöpolitik och jämställdhet av sin partiledning.

Kanske inget fel i det. Men när han hojtar om att Anders Borg nu måste ”klippa till med kvotering av börsstyrelser” (DN 27/5) är det inget annat än billigt, eftergivet fiskande i vänsterfeminismens kölvatten. Illa vore M lät sig påverkas av en skamlös populist som Gudrun Schyman.

Fast långt värre vore förstås om den tredje EP-raketen SD får M att darra på manschetten. Det är knappast någon hemlighet att det ute i landet finns åtskilliga lokalpolitiskt aktiva moderater som ligger nära SD:s främlingsfientliga uppfattningar och som gärna skulle vilja tävla om Jimmie Åkessons sympatisörer.

Bo Frank är tyvärr även symptomatisk på den fronten. ”Flyktingpolitiken i dag har gått fullständigt överstyr”, slog han fast i Expressen förra året. På Växjömoderaternas hemsida gjorde han sig till talesman för den internkritiska opinionen och menade att ”det finns en djup klyfta mellan ledande kommunalpolitiker i partiet och partiledningen i synen på Sveriges flyktingmottagande”.

Frustrationen över att SD sedan länge knaprar på M:s traditionella väljarbas är särskilt märkbar i Skåne och Blekinge, där Åkessons gäng är som starkast. Strax före valet 2006 satt jag själv till bords med Fredrik Reinfeldt och dåvarande partisekreteraren Sven Otto Littorin i Stockholm. Bägge beklagade djupt lockelsen som SD utgjorde för moderata sympatisörer i många sydsvenska kommuner och båda underströk därför betydelsen av att M måste hålla rent högerut.

Det har också Reinfeldt med berömlig klarhet gjort, något som av allt att döma bottnar i en bergfast personlig övertygelse hos honom om SD:s och den inkrökta vulgärnationalismens förkastlighet. Att vika en tum åt det bruna hållet är fullständigt oacceptabelt.

Ett illustrativt exempel: hösten 2007 inledde M-kommunalrådet KG Svenson i Karlskrona (som företrädde en borgerlig minoritetskoalition) förhandlingar med SD om samarbete. Knappt hade saken blivit offentlig förrän en kompromisslös order kom från högsta ort: Lägg av!

En av Reinfeldts stoltaste stunder var efter valet 2010, då SD klev in i riksdagen och Alliansen förlorade sin majoritet. Istället för att följa den europeiska trenden av regeringar som böjer sig för framgångsrika främlingsfientliga partier, valde Reinfeldt motsatt strategi och slöt en överenskommelse med MP om en mer generös flykting- och invandringspolitik. ”Vi fortsätter på en väg mot en humanitet och ordning, det här är ett vägval som stänger dörren för främlingsfientliga krafter”, förklarade statsministern då.

Räkna kallt med att Reinfeldt i denna dag pressas av Moderaternas alla skrupelfria Bo Frank-personer, som i röstmaximerande syfte vill springa i Åkessons och Schymans riktningar. Måtte han hålla dem kort! Att offra den politiska själen på maktens altare är inget pris värt att betala.

Att stå det onda emot

Skrivit i Corren 27/5:

Hösten 1939 föll mörkret tungt över Europa. Bundsförvanterna Hitler och Stalin hade precis styckat Polen mellan sig. Nazityskland var på marsch för att göra kontinenten till ett etniskt rensat ariskt imperium. Kommunistryssland skulle snart kasta sig över Finland och Baltikum.

I denna stund då vårt gemensamma europeiska hem stod inför sin absolut farligaste utmaning, skrev författaren Vilhelm Moberg ett upprop i dagspressen (delvis inspirerat av Bergspredikan) som inskärpte vikten av att resa motstånd och inte falla undan för totalitarismens maktanspråk:

”Jag har någonting att dö för, som är av högre värde än mitt enskilda liv, än mina återstående levnadsår: Det är rätten att råda över mig själv, över själ och kropp. Det är rätten för mina barn att leva fria i det land, där de fötts…

Det är andens fria liv på vår jord, det är tron på andens suveränitet och okränkbarhet – det är allt som jag sammanfattar i den sköna drömmen om jorderiket, som en gång skall höra människan till… Och det onda är allt det, som hotar att ta ifrån mig dessa värden. Jag måste stå det onda emot.”

75 år efter andra världskrigets utbrott klingar orden tyvärr aktuella igen. Resultat av söndagens EU-val blev en dånande framgång för extremnationalistiska krafter som avskyr den sköna drömmen om ett enat, öppet och tolerant Europa.

Vad är det som lockar miljoner européer att ge sitt förtroende till nazistiska, fascistiska, rasistiska och främlingsfientliga rörelser som Nationella fronten i Frankrike, FPÖ i Österrike, Gyllene gryning i Grekland, Jobbnik i Ungern, UKIP i Storbritannien, NDP i Tyskland, Dansk folkeparti eller Sverigedemokraterna?

Gängse förklaringar brukar sökas i arbetslöshet, ekonomisk lågkonjunktur, utanförskap, protest mot etablissemanget, etc. Men främst måste något fundamentalt ha spruckit i den humanistiska och demokratiska värdegrunden när sådana partier kan göra succé vid valurnorna. Får de råda skulle snart andens fria liv, tron på dess suveränitet och okränkbarhet, vara förkvävd och strypt.

Talande är att den europeiska ultrahögern riktat beundrande blickar mot Moskva och omfamnat Vladimir Putin. Man har applåderat hans ockupation av Krim, ser honom som en ideologisk frände i kampen för att underminera EU-projektet, slita banden med USA och bekämpa det ”dekadenta” mångkulturella samhället.

Putin har naturligtvis förtjust slickat i sig av stödet. Fram tonar konturerna av en ny slags Molotov-Ribbentroppakt mellan Kreml och EU-ländernas ytterkantsnationalister som kan bli nog så besvärlig att hantera framöver.

Det har sagts att historien aldrig upprepar sig, men ibland tenderar den onekligen att rimma på ett illavarslande sätt.

Vilhelm Moberg var en glödande liberal som envist och rakryggat tog strid för individens, frihetens och demokratins värden. Som vi nu ser kan dessa värden inte tas för givna. Det är värden som vi aldrig heller kan kompromissa om.

Därför är det en civilisatorisk plikt för alla goda demokrater att axla Mobergs mantel och beslutsamt stå det onda emot.

Demokrati är också rätten att inte delta

Skrivit i Corren 23/5:

På söndag är det en demokratisk plikt att rösta i Europaparlamentsvalet. Det är varje medborgares ansvar, skyldighet och privilegium.

Uppmaningar i den stilen hör vi ofta dessa dagar. Inte konstigt eftersom det folkliga engagemanget i EU-valen inte brukar vara mycket att hurra för. Personligen har jag dock principiellt svårt för det moraliserande tonläget kring valdeltagandet. Som att människor som inte röstar är lite korkade. Slappa. Obildade. Respektlösa. Så behöver det inte alls vara.

Om inte politiken upplevs som relevant, tilltalande och angelägen, vem är det då fel på? Väljarkåren? Det kan finnas fullt rimliga orsaker till att man tvekar eller inte vill gå till valurnan – vilket ju även det är en handling. Icke-valet, särskilt det medvetna icke-valet som att rösta blankt, är faktiskt helt legitimt i ett liberalt samhälle. Gilla det eller ej, men frihet och demokrati innebär också rätten att avstå, att ställa sig vid sidan av och odla sin egen trädgård – oavsett vad makten tycker.

Temat behandlas i en av den portugisiske författaren och nobelpristagaren José Saramagos sista romaner, Klarsynen. Det är en bitande, festlig satir över vad som händer om medborgarna tröttnar på partipolitikens styrande överhet och stillsamt röstar blankt i överväldigande skaror. Hur skulle etablissemanget reagera på en sådan förödande misstroendeförklaring?

I Saramagos bok drabbas politikerna till höger och vänster av panik, fruktar en samhällsomstörtande konspiration, utlyser undantagstillstånd och sätter in militär för att lära folket en läxa! Här tas den förnumstigt moraliserande retoriken om röstandet till sin yttersta, mest absurda konsekvens.

Därmed inte sagt att det är vettigt att nonchalera årets Europaparlamentsval. Tvärtom. Själv har jag alltid röstat (och aldrig blankt), och på söndag kommer jag definitivt att göra det. Inte av rutinmässig plikt eller inrotad lojalitet till något specifikt parti.

Utan av passionerad övertygelse att EU-projektet, trots sina flagranta brister, i grunden ändå representerar ett historiskt löfte om ett bättre och öppnare Europa.  Därför ska jag stödja en kandidat som försvarar liberala värden och den fortsatta processen av rivna hinder, friare rörlighet, mer handel och större integration.

Tyvärr ser vi nu växande antiliberala krafter som strävar efter motsatsen och mobiliserar för att bromsa, försvåra eller stoppa utvecklingen av ökat ekonomiskt, socialt och kulturellt utbyte över nationsgränserna. Lämna walk over till dem och deras vision om ett Europa där nya murar och barriärer byggs mellan människorna? Aldrig i livet!

När protektionister, rasister och kostymfascister är på frammarsch finns alla skäl i världen att utnyttja sin rösträtt. Om inte annat som en försäkring att vårt liberala samhällssystem kvarstår, där varenda medborgare som så önskar även i framtiden tryggt kan välja möjligheten att odla den egna trädgården – oavsett vad makten tycker.

Åsiktskorridorens barnrumpor

Skrivit i Corren 21/5:

Jag tycker Paul McCartney är bättre än den överskattade John Lennon. Jag gillar billig bensin och föredrar ofta republikanska presidentkandidater i USA. Jag anser att ett rimligt mått på civilisation är att kunna köpa en flaska vin när som helst på dygnet.

Jag skyr ekovaror i livsmedelsaffärerna. Jag skulle inte sörja en dag om den infantila traditionen att samlas kring en tecknad anka i TV klockan 3 på julafton upphörde.

Sannolikt håller många, förmodligen de flesta av er, inte med mig. Dessa ståndpunkter torde ju ligga utanför vad som är majoritetens etablerade uppfattning. Eller som kverulanter brukar uttrycka det: ”sånt man inte får säga i Sverige”. Men hör och häpna. Det får man visst. Jag har precis gjort det.

Man får faktiskt säga nästan vad som helst (undantaget det som på goda grunder är åtalbart, typ hets mot folkgrupp). Torgförandet av åsikter är dock ibland förenat med en kostnad. I mitt fall kanske en del läsare blir upprörda och känner sig manade att offentligt meddela att jag tagit miste eller är en dumbom.

Det är ju helt galet att Paul McCartney skulle vara bättre än John Lennon! Christian Dahlgren förstår inte alls musik! Här är argument A, B och C på hur fel han har.

Visst, varsågoda. Har man tagit ställning får man räkna med mothugg, särskilt om tesen upplevs som kontroversiell. Inget konstigt.

Debatten är fri och genom internet är möjligheterna att delge allmänheten sina synpunkter på allt under och bortom himlavalvet större än någonsin tidigare. Själv är jag innerligt tacksam över att leva i en demokrati som Sveriges där yttrandefriheten är så vidsträckt.

Men på senare tid har det dykt upp människor som menar att denna frihet i praktiken är en chimär. Dessa människor ondgör sig över att vad de kallar ”åsiktskorridoren”, ett begrepp myntat av statsvetaren Henrik Oscarsson. Det offentliga samtalet liknas vid en avsmalnande zon med låg takhöjd, där endast ”politiskt korrekta” uppfattningar godtas och debattörer som hävdar andra åsikter giftstämplas, förvägras utrymme, hånas och tystas. Sverige håller på att bli ett smygtotalitärt land.

Verkligen? Jag tycker mig märka att de som konspiratoriskt klagar över ”åsiktskorridoren” främst är fixerade vid en viss sorts ämnen. Sällan eller aldrig häcklas den förmenta omöjligheten att hävda andra perspektiv på sånt som bensinpriser, alkoholmonopolet, ekoprodukter och Paul McCartneys musik.

Märkligt va? Intresset är så gott som uteslutande fokuserat på ifrågasättande av feminismen och invandringspolitiken. Ingen kritik tillåts, utropas det.

Ursäkta, vilket jämrans nonsens!

Statsfeminismen och kvoteringsidéerna har vi inte minst på Correns ledarsida sågat jag vet inte hur många gånger. Och är det kring något ämne som hela havet stormar i Sverige är det väl invandringen och integrationen. Det sitter ett främlingsfientligt parti i riksdagen till och med. Hur har detta parti lyckats bli invalt där om konformismen är så hopplöst förtryckande?

Vid tillfällen då det fälls bittra offertårar över en påstådd åsiktskorridor, ser jag bara en liten skara debattörer som flyr undan till att spela på kletiga strängar av martyrskap när de möter motstånd i debatten. Det är så barn, i brist på bättre argument, försöker vinna sympatier. Väx upp.

Hoppfullt från LO

Skrivit i Corren 21/5:

”En borgerlig moraltant från sekelskiftet”, har Göran Greider kallat Karl-Petter Thorwaldsson. Det skedde på S-kongressen 1993 då Thorwaldsson var SSU-ordförande och hade lanserat begreppet ”egenmakt”.

Thorwaldsson såg behovet av att förnya välfärdsstaten och ge enskilda medborgare större inflytande gentemot de offentliga systemen.

Samtidigt var Thorwaldsson, med bakgrund i det pragmatiska Metallfacket, en god traditionalist av genuint S-märke: Gör din plikt, kräv din rätt – i den ordningen! Han varnade för tendenser av bidragspassivisering och talade uppfordrande om arbetslinjen.

Inte alltid populärt bland konservativa vänstersocialdemokrater. Särskilt som Thorwaldsson under SSU-perioden blev något av en favoritsosse på borgerliga ledarsidor. Applåder från höger måste ju per definition vara suspekt. Därav Greiders utbrott och kanske en delförklaring till att han sedan inte nådde de riktiga höga positionerna inom rörelsen.

Bland annat parkerades han som ombudsman på Metall och blev därefter chef för studieförbundet ABF. Man undgår inte intrycket av begåvningsslöseri med en person som borde fått spela en tyngre roll i Socialdemokraternas idéutveckling inför framtiden.

Liksom exemplet Mona Sahlin anades drag av en svensk Tony Blair som aldrig fick chansen att blomma ut ordentligt. Under epoken Göran Persson stagnerade också partiet, vilket bäddade både för det borgerliga maktskiftet 2006 och det fria fallet med katastrofen Håkan Juholt.

Hade S skött sina kort bättre, kunde partiet möjligen ha fångat upp de stämningar som istället Fredrik Reinfeldts nya moderater skickligt gjorde till sina. Faktiskt kan man se Karl-Petter Thorwaldsson som en slags ideologisk S-variant av Reinfeldt.

Det tydde därför på ett smart drag av LO när organisationen enhälligt valde Thorwaldsson till ordförande våren 2012. LO:s tidigare starka maktposition i samhällslivet hade gradvis eroderat och anklagades, inte sällan med rätta, för att vara en försurande bromskloss som mest värnade gamla privilegier.

Kunde Thorwaldsson vara mannen att modernisera LO till en relevant, positiv och konstruktiv kraft? Sådana förväntningar tycktes komma på skam med när LO fortsatte spåret med fyrkantiga vänsterkrav som begränsningar av vinster i välfärden, stoppade skattesänkningar, höjda bidrag, kolossala offentliga satsningar, etc. Inget nytt under solen.

Hade Thorwaldsson blivit sin organisations gisslan, eller bidade han bara sin tid genom att invänta rätt tillfälle att börja visa färg? Måhända ser vi nu tecken på det sistnämnda. Knappt har Svenskt Näringsliv fått en ny vd i Carola Lemne förrän Thorwaldsson erbjudit förhandlingar om ett nytt huvudtal på arbetsmarknaden.

I måndags talade Thorwaldsson i Ekot om behovet av justeringar av arbetsrätten, anpassningar till ett modernt arbetsliv och ökad flexibilitet i förhållande till marknaden. Onekligen lovande tongångar. När partierna på bägge sidor blockgränsen låst sig själva i bevarandet av den föråldrade arbetsrättslagstiftningen modell 70-tal, vore det mycket värt om arbetsmarknadens parter istället kunde axla ansvaret för att nå smidigare lösningar.

Att LO tagit initiativet gör sannerligen inte saken sämre. Har förnyaren Karl-Petter Thorwaldsson vi känner från förr äntligen klivit ut på banan igen? I så fall varmt välkommen, du behövs!