Tage Danielsson i mitt hjärta

Skrivit i Corren 28/11:

Kära läsare – både ni som tycker att jag bara skriver dumheter och ni som har en mer förlåtande, sympatisk inställning. Det har varit väldigt roligt att kommit hit från mina sydligare trakter och gästspela på tidningen denna vecka.

Linköping är en sån vacker, varm och vänlig stad; full av fina människor och underbara vänner. Inte minst har det varit inspirerande att åter säga hej till Tage i korsningen Vasavägen och Östgötagatan. Alla städer borde ha en staty av Tage Danielsson. Man blir lycklig och snäll bara vid åsynen. Det kan folk i vår dystra tid behöva.

Tage kunde inte blivit den han blev utan Linköping och den speciella atmosfär som råder här. Ta vara på den! ”Utan tvivel är man inte klok”, skrev han en gång. Men oj, en klokare människa har väl Sverige sällan begåvats med.

Jag tänker ofta på Tage. Jag tillhörde generationen som växte upp med honom och hans ständiga, självklara närvaro på den offentliga scenen i olika sammanhang. Jag saknar honom djupt.

Han skulle behövts som ett brinnande ljus i dessa mörknande dagar med växande främlingsfientlighet och rasism, åtstramad flyktingpolitik, råare politiskt tonläge från såväl höger som vänster och flodvågen av ideologiberusade hätskheter på nätets sociala medier.

Mordet på solidariteten löd rubriken på en längre artikel som Tage skrev i Expressen, november 1984. Mot bakgrund av den kärvare situation som råder, tycker jag att särskilt följande rader är brännande aktuella och talar uppfordrande till oss i detta nu (jag kan riktigt höra Tages östgötska röst i varje ord):

”Inga mänskliga mål helgar någonsin några omänskliga medel. Medlen är målet. Vettiga samlevnadsformer är idealet. Vägen är slutstationen.

Jag vill i fortsättningen inte kalla mig någonting som slutar på ist, utom humanist och cyklist.

Humanismen betraktas som onödig i vår tid, som tänker i andra banor än de humana och humanistiska. I verkligheten är den tvärtom oundgänglig som fundament i det nödvändiga nytänkandet – den fria aktiva humanismen som inte är kopplad till någon politisk ideologi utan förfäktar allmänmänskliga livsvärden och försvarar varje enskild människa mot fysiskt och andligt övervåld och översitteri.”

Bevara detta kloka stycke i era hjärtan. Det ska jag göra. Försvär vi oss inte till humanismen som överordnat kraft finns inget värdigt samhälle.

En brandy i stugan med Sonnevi

Det finns inget bakom oss
annat än skuggan

Och framför oss
ingenting

Vi är samtidiga 
med stjärnorna
Vi vävs i samma ljusväv

Inte heller i rummet
finns någon väg tillbaka
Allt är förändring
åt alla håll

Och när ingenting längre
är detsamma
finns ingen likhet
Inte mellan människor
inte mellan någonting

Vi skapar likhet
Vi skapar också 
jämlikhet
Vi står i skillnadernas bygge

Det finns bara detta
som är, som är
jag och du

Göran Sonnevi, Tiden; 1977 ur Bok utan namn (2012).

Vue de toits (Effet de neige)

Gustave Caillebotte, 1878-79.

Förr, när det fanns vuxna som styrde världen…

Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Dandy Life

Au coucher du soleil

Alphonse Osbert, 1894.

Det skadligaste partiet

Skrivit i Corren 26/11:

I Jörn Donners bok Ingmar Bergman: PM (2009) finns en skojig anekdot om demonregissörens politiska böjelser. Enligt vännen Donner sade sig Bergman 1997 otippat ha blivit folkpartist. Hans motivering:

– Det påminner mig om en gammal fin skådespelare som körde omkring i en Morris. En sån där oerhört dålig engelsk bil.
– Varför i helvete har du en Morris? sa jag.
– Jag tycker så synd om dem för de får ju ingenting sålt. Det är ungefär med samma känsla som jag är med i Folkpartiet.

Men på grund av FP finns snarare skäl att tycka synd om Sverige. Morris kanske var ett beklagansvärt, knackigt bilmärke som ingen ville ha. Några överväldigande skaror har väl inte heller lockats att köpa FP vid valurnan. Vilket inte hindrat FP från att kränga på vårt avlånga land oerhört dålig politik, knappast värd varmare sympatier.

Till stor del kan vi exempelvis tacka FP för löntagarfonderna, syftande till att socialisera svenskt näringsliv och lägga styret i fackets händer. Det var FP som 1974 ivrigt drev en motvillig S-regering till sjösättandet av en statlig utredning, syftande till konstruktionen av en modell för att tvinga företagen att dela sina vinster med de anställda. Det fick LO-ekonomen Rudolf Meidner att utarbeta ett ännu värre alternativ, sedan bröt kalabaliken ut.

”Folkpartiets aktivitet på fondområdet gav sannolikt Meidner råg i ryggen. När ett borgerligt parti krävde förmögenhetsutjämning och föreslog lagstiftning, öppnades politiskt sett grinden för den som ville gå vidare på den socialistiska vägen”, konstaterar Sven-Erik Larsson i boken Mellan Palme och Bohman (1992).

Den osannolikt deprimerande soppa som Sverige drabbades av genom löntagarfondsstriden är lyckligtvis historia numera. Men det är inte FP:s konststycke att radikalisera LO och S på ett annat område, som innebar ett förödande brott mot 1938 års Saltsjöbadsavtal.

Den överenskommelsen uteslöt statlig intervention. Istället skulle fack och arbetsgivare göra upp i fria förhandlingar. Allt fungerade bra, tills FP från 50-talet och framåt började hetsa om nödvändigheten av statligt anställningsskydd. LO och S var länge stenhårda motståndare.

Fast i samma veva som FP fick igenom löntagarfondsutredningen 1974 vek arbetarrörelsen sig och godtog förslaget. Anledningen till att Las blev verklighet var att LO och S skrämdes av FP:s taktik att försöka stjäla arbetarröster i det då allt rödare samhällsklimatet.

Det var även FP som under 60-talet larmade och gjorde sig till när S-regeringen på marknadsliberalt manér ville skrota hyresregleringen (cold turkey, faktiskt). Den proposition som fanns klar, revs av en ilsken Gunnar Sträng som tyckte FP hycklade för att vinna kortsiktiga väljarpoäng (tidigare hade FP krävt hyresregleringens avskaffande, men sedan partiet sänkte Erlanders regering i frågan har ingen annan orkat ta i eländet).

Våra dagars överskuggande strukturella problem med en sönderreglerad arbetsmarknad som hindrar människor från att få jobb, samt en lika hopplös bostadsmarknad som hindrar människor från att få tak över huvudet, kan därmed till icke ringa grad lastas på FP:s konto.

I sak framstår partiet närmast som ett av de skadligaste i riksdagen under modern tid. I alla fall ur liberalt perspektiv. Onekligen ironiskt med tanke på namnbytet. Låt oss hoppas att partiet gör bot och bättring och lever upp till det.

Ingmar Bergman. En otippad folkpartist.

Filmer kan vi se själva

Skrivit i Corren 25/11:

Linköping fick onekligen ett brottartungt finbesök av det kulturella slaget under helgen som gick. Roy Andersson, den briljante och internationellt hyllade regissören, gästade Filmens dag i samband med visningen av hans senaste verk, En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (belönad med Guldlejonet i Venedig förra året, minsann).

I ett samtal med publiken efteråt passade Roy Andersson på att hylla kommunens egen biosatsning, Linköpings filmsalonger som visar smalare kvalitetsrullar. ”Det är fantastiskt att det finns en sådan här verksamhet i Linköping. Den precis lika viktig som att bygga Jas-plan”, förklarade Anderson till åhörarnas jubel (Corren 23/11).

Jämförelsen med stadens flygindustri för Linköpings väl och ve i det aktuella fallet kan förvisso diskuteras… Men allmänt sett har Roy Andersson otvivelaktigt helt rätt i att kulturens roll för både vårt personliga och samhällets välbefinnande inte nog kan understrykas.

Frågan är bara hur mycket politisk intervention, om någon, som är nödvändig för detta. Låt oss ta just Linköpings filmsalonger som exempel.

Sedan den 31 augusti hyr kommunen in sig i Filmstaden. Det välvilliga syftet är att frälsa oss med unikare filmer än vad den lokala kommersiella marknaden förmår göra på vita duken. Rullarna som vanligen går upp på Linköpings biografer är ju tämligen strömlinjeformade, vars konstnärliga halt knappast de lite kräsnare cineasterna har anledning att falla i trans över.

Denna brist åtgärdas nu genom att kommunen gett en särskilt kompetent tjänsteman uppdraget att plocka fram intressantare filmer åt medborgarna. Urvalet sker enligt kriterier (däribland ett mångfaldsperspektiv, givetvis) som i god demokratisk sammanträdesordning beslutats av kultur- och fritidsförvaltningen.

Någon direkt kioskvältarsuccé har visningarna emellertid inte hittills varit, trots ett relativt ringa biljettpris på 70 kronor. De första två månaderna kom endast omkring 10 besökare i snitt till varje föreställning. Å andra sidan kanske man få ge satsningen längre tid innan den sätter sig. Eller inte.

Ty finns egentligen något problem? Jag är själv cineast och upplever inga oöverstigliga hinder att få tag i nästan vilka filmer som helst. I princip kan jag beställa varenda rulle som jag är nyfiken på, antingen via DVD/Blu-ray eller få streamad på nätet. Inte minst Youtube har inneburit underbara möjligheter.

Aldrig har marknadens utbud varit så rikt, varierat och lättillgängligt som i dag, både vad gäller klassiker och färskare verk.

Tack vare den moderna teknikutvecklingen kan man även lyxa till det med biokvalitet på stor skärm, alternativt duk, i det privata hemmet. Filmfreaks som vill samlas och kolla gemensamt kan göra detta i egna klubbar. Det är bara att bilda en. Filmkulturen kan utmärkt leva och frodas i Linköpings civilsamhälle, utan politiskbyråkratiska omsorger subventionerade med skattemedel.

Och varför ska de stackare som fullständigt struntar i konstnärlig film – tydligen finns ganska många sådana människor, obegripligt nog – tvingas bekosta inbitna cineasters stora fritidsintresse? Låt oss behålla mer av våra surt förvärvade pengar istället, så vi kan konsumera ännu mera film. Själva!

Vår etta bland statsministrar

Skrivit i Corren 24/11:

Världsläget är dystert och i Sverige är den politiska situationen heller knappast något som ger skäl till entusiasm. Den rödgröna regeringen är den svagaste och vilsnaste i mannaminne. Få kan väl säga att den borgerliga oppositionen sprakar av vitalitet. Därtill har vi fått ett växande främlingsfientligt, kostymfascistiskt parti på halsen.

Om trenden fortsätter, verkar det som Stefan Löfven får den tvivelaktiga äran att gå till evigheten som statsministern vilken satte punkt för de senaste decenniernas liberala reformagenda och istället förkroppsligade återkomsten av en ny stagnationsfas, närmast i stil med 70-talets trista unkenhet. I rättvisans namn såg vi konturerna av detta redan under Alliansens andra mandatperiod, då borgerligheten mest trampade vatten.

I USA är det populärt att ranka nationens presidenter. Regelmässigt brukar George Washington, Abraham Lincoln och Franklin D Roosevelt glänsa i toppen, medan stackare som Andrew Johnson, Herbert Hoover och George W Bush ständigt hamnar i botten. Vågar vi på oss en liknande övning gällande statsministrar i Sverige, är det ingen djärv gissning att Löfven väntas göra Ola Ullsten sällskap i sämsta statsministerklubben.

Däremot bör kvartetten Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt räknas väldigt högt på listan. Mellan 1986-2010 företrädde de samma sorts övergripande politiska linje, som innebar en remarkabel modernisering av det gamla folkhemmets rostangripna strukturer.

Fram till 1991 avreglerades bland annat kredit- och finansmarknaderna, det infördes ett nytt skattesystem, offentliga verksamheter bolagiserades och såldes. Bildt och Persson förde Carlssons stafettpinne vidare. Löntagarfonderna skrotades. Telekomsektorn liberaliserades och blomstrade. Friskolor infördes. Sverige gick med i EU. Vi fick ett robustare pensionsmaskineri, en sundare budgetprocess och välfärdssystemen stramades upp. Även skattetrycket började mildras något.

När Göran Perssons hand vid rodret visade tecken på trötthet, tog Reinfeldt inledningsvis piggt över och fortsatte kursen med jobbskatteavdrag, sänkt bolagsskatt, avskaffad förmögenhetsskatt, bättre ordning i social- och sjukförsäkringarna, et cetra.

I framtidens historieböcker sätter jag en peng på att Carlsson, Bildt, Persson och Reinfeldt lär beskrivas som det sena 1900-talets och det tidiga 2000-talets fyra stora svenska reformliberaler (sorry ”Liberalerna”, the artist formerly known as Folkpartiet). Skulle Löfven plötsligt överraska oss med att rycka upp sig till dessa herrars nivå, blir det den största comebacken sedan Lazarus – fast vem vet, undrens tid behöver nödvändigtvis inte vara förbi…

Men vilken statsminister är allra bäst? En intressant fråga, vars svar även kan ingjuta välbehövlig lärdom och inspiration till dagens hängiga politikerkår. Tage Erlander, Per Albin Hansson, Karl Staaff, Arvid Lindman? Alls icke några tokiga gubbar (tyvärr har vi, skämmigt nog, ännu inte fått några gummor med i leken).

För mig är det dock föga snack om saken. Självfallet är det en östgöte som förtjänar guldmedaljen som Sveriges främste statsminister. Han var också den formellt förste på posten, föddes i Finspång 1818 och pluggade i Linköping innan han studerade vidare i Uppsala. Namnet? Louis de Geer.

Efter en kometartad ämbetsmannakarriär dras han in i de politiska kretsarna och erbjuds av kung Oscar I att bli justitiestatsminister, i praktiken regeringschef, 1856. Louis de Geer är motvillig och avböjer, men två år senare accepterar han och stannar till 1870. Han återvänder i sadeln 1876-1880, då som officiellt nummet ett på den nyinrättade statsministertaburetten – vilken modellerats efter den pionjärroll de Geer redan spelat under sina tidigare tolv år i spetsen för regeringen.

Sverige är vid Louis de Geers ankomst ett utfattigt, genomreglerat och kvävande ruckel till land, som mängder av människor inte står ut med att bo i längre (de flyr över Atlanten till USA istället). Deppar Louis de Geer? Nix. Han river skickligt tag i problemen och vid sin sida har han den energiske finansministern John August Gripenstedt. Tillsammans bildar dessa båda liberaler den vassaste politiska duo vi någonsin haft.

För det första slås det vakt om freden. Fler vådliga utrikespolitiska äventyr ska det inte bli! Det är grundförutsättningen för det välståndsbildande systemskifte som de Geer och Gripenstedt har i kikaren. Och rejäla, långsiktigt positiva förändringar ska komma.

Skråväsendet avskaffas, näringsfrihet införs, bankerna avregleras, beslut om fri in- och utvandring klubbas igenom (passtvånget försvinner), Sverige ansluter sig till den europeiska frihandelskretsen, man storsatsar på att investera i modern infrastruktur (järnvägar), lagstiftningen blir humanare, religionsfriheten stärks, kvinnorna ges ökade rättigheter och den antikverade ståndsriksdagen fimpas äntligen till förmån för ett representativare tvåkammarparlament.

Vad som sker är inget mindre än en liberal revolution. Marknaden tillåts fungera, civilsamhället tillåts spira, det klåfingriga politiska kontrollbehovet trycks tillbaka. Effekten? Sverige reser sig ur askan, ekonomin skjuter fart, och tack vare detta enastående reformverk som Louis de Geer bär ansvaret för, ska vi under 1900-talet utvecklas till ett av världens rikaste länder.

En förklaring till de Geers succé var måhända att han aldrig var någon trångsynt partipolitiker. Han kände motvilja mot organiserade politruker och deras kollektiva lidelser. Louis de Geer föredrog att tänka själv och lita på sitt omdöme. Det gav respekt, förtroende och betydande folklig uppskattning.

I sina memoarer Minnen (1892) skriver han:

”Man har ofta och icke utan skäl klandrat mig för att jag aldrig ens försökt att bilda något regeringsparti. Möjligen skulle jag därigenom haft större framgång, ehuru jag tviflar därpå. Men jag har alltid i min natur haft en oöfvervinnelig obenägenhet för allt partiväsende; och i den ringa beröring jag haft med partier, har jag ständigt studsat tillbaka från den därmed förbundna nödvändigheten att i mer eller mindre mån uppgifva min egen öfvertygelse.”

På ett annat ställe i boken refererar han till en regeringsförhandling i ett visst ärende och slår karaktäristiskt giftigt fast:

”Jag fann saken för viktig för vårt lands hela politiska framtid för att icke till en viss grad underkasta mig den känsla af förödmjukelse, som jag tror nästan alltid vara förknippad med rollen af en partichef, enär det, såsom det är sagdt, i partier oftast är svansen, som styr hufvudet.”

En statsman av hans nonkonformistiskt, frimodiga östgötska kaliber vore nog inte så dumt om Sverige kunde få på nytt.

Louis de Geer (1818-1896) som St Göran mot draken, symboliserande den föråldrade ståndsriksdagens representanter av adel, präster, borgare och bönder. Samtida karikatyr av Emil Hildebrand.

Hemma hos Blixen på Näsbyholm

Vägen slingrade sig genom ett bedårande sydskånskt novemberlandskap och utanför det lilla samhället Skivarp fann vi det: Näsbyholms slott. Egendomen har medeltida anor och låg i begynnelsen på en ö, befäst med kraftiga stenmurar, torn och vindbrygga.

Den kringliggande sjön dikades så småningom ut, men är numera partiellt återställd. Det har rivits, brunnit och byggts om här flera gånger under århundradenas lopp. 

Ett slott i egentlig bemärkelse är det inte längre, snarare en herrgård vars modernaste tillskott (östra flygeln) är från 1994. Uradliga ätten von Blixen-Finecke har dock funnits på plats sedan 1744 och huserar här än, i vad jag antar högönsklig välmåga. 

På slottet föddes friherre Bror Blixen 1886 och hit återvände han efter sina legendomsusade afrikanska år. Vi spanade givetvis nyfiket efter den gamle äventyraren, fast han var väl upptagen någonstans med biljard, iskyld punsch och en god havannacigarr – vad vet jag?

Näsbyholms slott anno 1822.