Mirakeldagarna i Göteborg

Skrivit i Corren 23/6:

Jag knallar in i klubbentrén på TSK Malmen, ett stenkast från Stockholms stadion på Östermalm, för att slå några motionsbollar. Och upptäcker en inramad gammal affisch som gör reklam för Davis Cup-finalen mellan Sverige och USA i Scandinavium den 16-18 december 1984. Vilken nostalgirush! Minns ni?

USA:s lagkapten Arthur Ashe har mönstrat planetens överlägsnaste tennisgäng. John McEnroe är världsetta, Jimmy Connors världstvåa och tourens vassaste dubbelpar är odiskutabelt John McEnroe och Peter Fleming.

På pappret är det inget snack. Upplaga nummer 73 av den prestigetunga nationstävlingen är så gott som intecknad av amerikanerna. Men till finalen strax före jul i Scandinavium har vår förbundskapten Hasse Olsson listigt fyllt den göteborgska inomhusarenan med rött grus.

Det långsamma underlaget gillar jänkarna av tradition inte. När McEnroe ställs inför fullbordat faktum anklagar han upprört Sverige för feghet. Hans humör blir definitivt inte bättre av förstasingeln mot Henrik Sundström, som otippat vinner med 13-11, 6-4, 6-3!

Därefter fullkomligt krossas Jimmy Connors av Mats Wilander. Det hjälper inte att Connors försöker avvärja nederlaget genom att ropa ”jävla bög” åt domaren. Setsiffrorna i svensk favör blir 6-1, 6-3, 6-3.

Andra dagen är kritisk för Arthur Ashe. Hans formidabla dubbelpar är piskade att vinna denna match, annars är ju USA ute ur leken. Men på andra sidan nät står Stefan Edberg tillsammans med klippan Anders Järryd och den dåliga stämningen i det amerikanska tennislägret har tydligt påverkat Peter Fleming.

Han spelar darrigt och nervöst, förlorar till och med matchbollen på ett dubbelfel! Ytterligare en blågul triumf är i hamn: 7-5, 5-7, 6-2, 7-5.

Sverige leder nu med ointagliga 3-0, resten är bara en formalitet. Sista dagens tredjesingel blir en liten revansch för McEnroe som slår Wilander.

Men till den avslutande, och lika meningslösa, fjärdesingeln får Arthur Ashe kalla in reserven Jimmy Arias (som högst rankad 6:a på touren 1983). Connors har nämligen surmulet redan packat väskan och schappat!

Det faller på Henke Sundström att ta hand om Arias, vilket han gör med den äran. Totalresultatet putsas till 4-1, en rent förnedrande affär för USA. Vem hade vågat hoppats på en sådan utgång?

Finalen i Göteborg är ett av de största ögonblicken i svensk DC-historia. Sverige debuterade i turneringen 1925, dock skulle det dröja ett halvt sekel innan vi lyckades erövra segerpokalen. Då, 1975, var det Lennart Bergelins legendariska kvartett med Björn Borg, Bragd-Birger Andersson, Ove Bengtson och Rolf Norberg som svarade för bedriften.

Nio år efter finaltriumfen mot Tjeckoslovakien i Stockholms Kungliga tennishall gjorde Hasse Olssons grabbar det igen och på västkustmark, trots att oddsen mot USA var betydligt tuffare. Sverige har sedan dess vunnit Davis Cup vid ytterligare fem tillfällen, senast 1998 mot Italien på grus i Milano.

Något som liknar miraklet i Göteborg 1984 lär vi blott kunna drömma om att återuppleva. I synnerhet som situationen för svensk tennis idag är tragiskt under isen. Eller ska man säga under gruset?

Tyvärr mår inte Davis Cup särskilt bra heller. När Björn Borg började slå bollar mot garageporten i Södertälje var ett av hans främsta mål som liten parvel att vinna turneringen åt Sverige. Inte konstigt att han närde den drömmen, eftersom SVT:s sändningar av DC-matcherna med Janne Lundqvist och Uffe Schmidt på 1960-talet starkt bidrog till att göra tennisen folklig och populär här hemma.

Numera har det blivit allt kärvare att få de främsta spelarna att ställa upp för sitt land. Det gör det förstås svårare att locka en bredare publik, vilket i sin tur får TV-bolagens och sponsorernas intresse att falna.

I ett försök att bryta den negativa spiralen väntas Internationella tennisförbundet (ITF) på sin kongress i augusti rösta igenom en förändring av DC-formatet. ITF vill korta singelmatcherna från bäst av fem set till tre i avsikt att nå snabbare avgöranden. Tanken är att kortare matcher smidigare skulle passa TV än utdragna holmgångar och ge otåliga tittare mer dramatik på banan.

Det känns dessvärre som ett drag av dumdristig desperation från ITF:s sida, vars konsekvens vore en vådlig devalvering av spelets tjusning och attraktionskraft. Som Jonas Arnesen, Sveriges bästa tennisjournalist, i en aktuell krönika kritiskt skriver om ITF:s planerade tilltag: ”Det är inte mycket som går upp mot en lång och dramatisk femsetare i DC” (Idrottens Affärer 21/6). Det lär nog alla sanna tennisälskare utan vidare hålla med om.

Men vad skulle kunna rädda Davis Cup ur dess krisande tillstånd?

Den internationella lagturneringen, grundad av amerikanen Dwight Davis (trefaldig vänsterhänt US Open-vinnare i dubbel och sedermera president Calvin Coolidges försvarsminister), har spelats varje år sedan 1900 – undantaget 1901, 1910 och de bägge världskrigen. Att denna stolta, ärevördiga del av tenniskulturen håller på att blekna bort är lika sorgligt som om något av de fyra Grand Slam-mästerskapen hade drabbats av samma oblida öde.

Måhända skulle statusen och intresset öka om turneringen ransonerades till att bli ungefär som den vita sportens OS? Tennisen har ändå aldrig riktigt passat det riktiga OS, skippa den grenen från IOK:s program och arrangera Davis Cups löpande tävlingsomgångar under vart fjärde eller vart tredje år istället.

Annars kanske vi helt enkelt får acceptera att Dwight Davis gamla segerbuckla är lika överspelad av tiden som Sveriges fornstora dagar på tennistronen.

Tennishjältarna 1984. Hasse Olsson, Henrik Sundström, Mats Wilander, Anders Järryd och Stefan Edberg.

Att straffa är nödvändigt

Skrivit i Corren 21/7:

Narkotikahandel bland Linköpings skolungdomar? Ur led är tiden, frestas man likt Hamlet utropa. Nyligen uppmärksammade Corren att flera högstadie- och gymnasieskolor i kommunen har problem med knarkanvändning och lagning. Katedralskolan har till exempel stängt av fyra elever för misstänkt narkotikaförsäljning.

Statistiken visar att de yngre tenderar att dricka mindre alkohol numera. Det kan synbarligen tyckas lovande. Men summan av lasterna är uppenbarligen konstant. Istället är det dubiösare berusningsmedel som lockar och vinner mark. Med den hanteringen öppnar sig en tidig inkörsport till fortsatt kriminalitet och missbruk.

Liksom vid all annan brottslighet är det viktigt att samhället reagerar snabbt och tydligt. Särskilt angeläget är det när handlar om unga lagöverträdare. Direkta påföljder är nödvändiga för att kunna bryta destruktiva mönster som hotar att förstöra både deras egna liv och andras.

Vad är den mest avhållande faktorn från att begå brott? Det är risken att åka dit. Men då måste också gripandet vara kopplat till ett kännbart straff, en signal som inte lämnar någon tvekan om att rättsstaten menar allvar.

Inte minst gäller det i socialt utsatta områden, där vi sett en oroande brottsutveckling som bland annat innefattar bilbränder, stenkastning mot blåljuspersonal och bristande respekt för polisen. Tyvärr fungerar inte vårt rättsväsende helt optimalt.

Det är inte ovanligt att ärenden blir liggande, domar dröjer, egentliga straff uteblir och unga kriminella släpps innan bläcket torkat i polisens rapporter. Vem är den som föddes att vrida tiden rätt igen? Förhoppningsvis inte någon tvekande, ångestriden Hamletfigur. Utan kanske Morgan Johansson?

”Det finns ett stort behov av effektiva åtgärder mot unga som börjat begå brott”, konstaterade justitieministern mycket riktigt under tisdagens presskonferens, där regeringens utredare presenterade två nya påföljder för kriminella mellan 15 och 17 år.

Den mildare formen är tillsyn av en stödperson och tvång att delta i särskilt verksamhet. Den hårdare är övervakning med begränsad rörelsefrihet som hemarrest under helger och kvällar. Johansson inte bara välkomnade förslagen, han sade sig vilja ha dem kvickare införda än utredaren förordat (juli 2019).

Utmärkt! Det rör på sig! Ytterligare komplement att överväga är jourdomstolar, specialinriktade på att rappt utmäta straff mot nyss arresterade ungdomsbrottslingar. Går sådana skyndsamma processer att förena med grundläggande rättssäkerhetskrav (utredning pågår) har justitieministern alla skäl i världen till ett välkomnade även på den punkten.

Proposition 1967:141

Skrivit i Corren 20/6:

En god nyhet: det är bra fart på byggandet i Östergötland. En dålig nyhet: det hjälper inte mot bristen på bostäder. Det är länsstyrelsen som konstaterar detta i en aktuell analys av den regionala bostadsmarknaden.

Trots alla byggkranar som reser sig mot himlen, trots alla ekande hammarslag som ljuder över den östgötska slätten, är det ingen av våra kommuner som räknar med att kunna häva bostadsunderskottet inom de närmsta tre åren.

Förklaringen? Bostäderna blir för dyra. De som är i störst behov av tak över huvudet – företrädesvis ungdomar och nyanlända – har inte tillräcklig tjock plånbok för att kunna ta sig över tröskeln. I en kommentar på länsstyrelsens hemsida efterlyser därför landshövding Elisabeth Nilsson ”ökade ansträngningar för att hitta rimliga bostadslösningar för särskilda grupper”.

Det är ett högst angeläget krav. Vad bör i så fall göras? Misslyckas marknaden med bostadsförsörjningen kunde exempelvis politikerna besluta om en rejäl injektion av subventioner i syfte att sänka kostnaderna. Tidigare erfarenheter tyder dock på att resultaten av dylika åtgärder lämnar åtskilligt övrigt att önska.

Vad är det egentligen för fel på bostadsmarknaden som i synnerhet drabbar mindre bemedlade människor så hårt?

”En väl fungerande marknadsekonomi förutsätter en väl fungerande prisbildning. En sådan är i praktiken svår att åstadkomma om staten reglerar priserna”, skriver nationalekonomen Assar Lindbeck i sin memoarbok Ekonomi är att välja (2012).

Han har länge studerat den svenska bostadsbristen, ett återkommande problem ända sedan andra världskriget då hyresregleringen infördes (från 1975 i eufemistisk skepnad av bruksvärdesprincipen).

Lindbecks slutsats är att bostadsbristen är omöjlig att bygga bort om prisregleringen kvarstår. Subventioner kan på kort sikt nå balans, men enbart gällande nya bostäder. Därefter faller incitamenten att bygga nytt, samtidigt som bristen bara blir värre inom det äldre bostadsbeståndet.

”Man kan nämligen inte bygga i kapp efterfrågan på gamla bostäder, som trots bättre geografiska lägen har lägre hyror än de som gäller i nybyggda bostäder just på grund av hyreskontrollen”, förklarar Lindbeck.

Den enskilt viktigaste åtgärden vore således att släppa prisbildningen fri att möta behoven. Annars kommer bostadsunderskottet varken fyllas på tre eller trettio år i någon kommun, förutsatt att inte de börjar avfolkas.

Politikerna borde alltså göra ökade ansträngningar för att hitta proposition 1967:141 i regeringskansliets gömmor. Den författades under statsminister Tage Erlanders tid, baserad på forskningsrönen som bland andra Assar Lindbeck offentliggjort i skrifter som Bostadsbristen, en studie av prisbildningen på bostadsmarknaden (1963).

Propositionen innehöll ett för alla regeringar sedan dess helt unikt förslag: införande av marknadshyror. Tyvärr lades den aldrig fram på riksdagens bord (oppositionen – borgerlig! – larmade och gjorde sig till).

Om inte vi ska tvingas diskutera bostadsproblemen i evighet, vore det verkligen dags att pröva igen. Eller vad säger du, Stefan Löfven?

Don’t Stop Believing

Den sega solidariteten

Skrivit i Corren 19/6:

London prövades hårt igen i onsdags, när höghuset Grenfell Tower i norra Kensington slukades av lågorna. Katastrofbrandens pris i förlorade och skadade människoliv blev förfärande. De som klarade sig fick se sina hem bli aska, hundratals evakuerade stod på bar backe.

Men mitt i tragedin klappade hjärtat. Vid sidan av myndigheternas insatser, kom Londons invånare spontant och omedelbart till offrens hjälp. Volontärer anmälde sig i massor. Via sociala medier strömmade erbjudanden om te, mat, sängplatser. Parallellen till den berömda blitzen-andan under andra världskrigets tyska bombningar var given.

Det finns en hoppets lärdom i detta. Tillvaron kan, i synnerhet genom medieflödets dramaturgi, ofta förefalla vara en enda katalogaria av nedslående händelser, hemska olyckor och de mest fruktansvärda gräsligheter.

Det bör inte få tillåtas överskugga faktum att det inom oss finns okuvlig drift av humanitet, omtanke och förbättringsiver som är segare. Historiskt visar inte minst Sverige det. Hur var det här före folkhemmet och välfärdsstaten?

Entreprenörsboomen kring förra sekelskiftet födde storföretag som Ericsson, Atlas Copco, Nobel, SKF. Industrikapitalismen skapade fabulösa rikedomar som stod i väldig kontrast till fattigdomen bland lägre samhällsskikt. Inte konstigt att radikala politiska röster stormade mot orättvisorna.

Men det fanns även en omfattande filantropisk rörelse som mer handfast tog itu med problemen. Många som tjänat storkovan i affärer, eller ärvt pengar, donerade medel till sämre lottades förmån. Vid 1900-talets ingång uppgick antalet svenska välgörenhetsstiftelser till drygt tiotusen. Åttahundra föreningar och fonder till stöd för nödlidande människor fanns bara i Stockholm.

Det säger åtskilligt om vidden av dåtidens sociala utsatthet. Det är också talande för civilsamhällets kraft, det starka medmänskliga engagemanget.

I floran av ideella organisationer kan exempelvis nämnas Centralförbundet för socialt arbete (bildat 1903), som fungerade likt ett frivilligt socialdepartement innan regeringen beslöt att inrätta ett officiellt sådant 1920. Det hela belyser vilken mäktig reservoar av enskild, praktisk verkande solidaritet som mobiliserades inom Sverige när inga av dagens moderna skyddsnät existerade.

Trots allt, i grunden vill de flesta av oss göra gott, taga vara på vår broder och handla därefter när det gäller. Vad kan bära på ett bättre löfte om framtiden?

Desillusionerad redan då

Politiken är ett spel, avskuret från det verkliga livet.

– Elisabeth Tamm, liberal riksdagsledamot på 1920-talet.

Äntligen, Alliansen!

Skrivit i Corren 16/6:

Ludwig von Mises, den store österrikiske nationalekonomen, var sällan främmande för dräpande formuleringar i debatten mot sina socialistiska meningsmotståndare: ”Somliga experter har deklarerat att det är nödvändigt att beskatta folket tills det gör ont. Jag delar inte dessa sadisters uppfattning”.

Vad denne frihetlige liberal hade sagt om vår svenska regerings skattepolitik vet vi inte – Mises föddes 1881 och gick ur tiden 1973 – men det är ingen vågad gissning att han knappast uttryckt sig mera välvilligt.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ju, med Vänsterpartiets benägna bistånd, belastat nationen med ständigt svidande pålagor. Varv efter varv skruvas det redan höga skattetrycket upp. Allt medan riksdagens icke-socialistiska majoritet impotent, splittrad och fåraktig tittar på. Tills nu!

Äntligen har Alliansen förmått samla sig till motstånd och satt den hittills friåkande Stefan Löfven under välförtjänt press. Någon gemensam alternativbudget som Moderaterna och Kristdemokraterna önskat blir det inte, eftersom Liberalerna och Centern vägrar riskera en regeringskris.

Däremot har de fyra borgerliga oppositionspartierna förenat sig i kravet på att regeringen måste dra tillbaka de aviserade förslagen om flygskatt, höjda marginalskatter och förvärrade villkor för småföretagen (3:12 reglerna). Annars blir det misstroendevotum mot ansvariga ministrar i höst, en idé som kläckts av Liberalerna. Är Sverigedemokraterna med på tåget, vilket signalerna talar för, ligger regeringen risigt till.

Dock är det förvånande att Centerns Annie Lööf vill göra undantag för finansminister Magdalena Andersson, något som försvagar Alliansens hand i misstroendespelet. Men hotet torde ändå vara tillräckligt starkt för att regeringen ska tvingas ta sig en rejäl funderare.

De nämnda planerade skattehöjningarna är onödigt provokativa och utpräglat ideologiskt motiverade till sin karaktär. Behov av intäkterna finns inte ur statsfinansiell synvinkel, men pålagorna ger träffsäkert skadliga effekter på de välståndsbildande krafterna.

Om Sveriges rödgröna politikerstyre tror det är utslag av ”rättvisa” att ytterligare försämra näringslivsklimatet, att göra arbete och företagande än mindre lönsamt genom ökade skattebördor som i praktiken fungerar som straff på strävsamhet och skapande – då är det sannerligen på tiden att regeringen får möta lite kallt stål i parlamentet.

Något decennium innan sin bortgång skrev Ludwig von Mises pedagogiskt: ”Om de nuvarande skattesatserna hade trätt i kraft vid början av vårt århundrade, skulle många som är miljonärer idag leva under blygsammare förhållanden. Men alla de nya branscher som levererar produkter till breda folklager skulle, om alls, bara kunnat fungera i mindre skala och dess varor hade varit bortom vanliga människors räckvidd”.

Nog ger det ett tankeväckande perspektiv på den aktuella svenska skattesituationen. Vilket välstånd hade vi haft 2017 om Löfvenregeringens fogdepolitik fått gälla sedan förra sekelskiftet? Att äventyra förutsättningarna för en blomstrande, produktiv ekonomi är bara huvudlöst.

Släpp in de utestängda

Skrivit i Corren 14/6:

Humankapitalet är den överlägset viktigaste resursen för att skapa välstånd. Den stora flyktingströmmen till Sverige borde således vara rena guldgruvan och bli en extremt lönsam affär. Massor av villiga nybyggare i livet! Vilket gyllene tillskott av drivkrafter för ekonomin!

Politikerna skulle saliga av lycka kunna gnugga händerna åt dånet av inforsande skattekronor i den offentliga kassan.

Men det är under förutsättning att nyanlända människor, oavsett kompetensgrad och utbildningsnivå, snabbt kan börja hugga i, ta vilket arbete som än står till buds och försörja sig själva. Trots rådande högkonjunktur är det inte så.

För infödda svenskar är arbetslösheten ringa. För många grupper från utomeuropeiska länder tenderar arbetslösheten att vara deprimerande utbredd – och långvarig. Vägen till produktiv sysselsättning kan ta åratal. Det är ett kostsamt mänskligt slöseri, en tilltagande social tragedi, ett växande integrationsproblem med risk för svåröverskådligt dystra samhälleliga följder.

Vårt system är tyvärr inte kompatibelt. Människor utan kvalificerade färdigheter i bagaget möter en arbetsmarknad som strukturellt fungerar mer likt en utslagningsmaskin. Dess obarmhärtigt sållande kugghjul är närmast hopplösa att försöka slinka förbi om man har bristande språkkunskaper och konstiga betyg ingen förstår. Antalet enkla jobb, i princip öppna för vem som helst, är försvinnande få i jämförelse med övriga EU.

Allt detta är välkänt och genomtuggat i debatten till utmattningens gräns. Men när tas steget till politiska reformer som biter? Det är som att sitta med telefonluren i hand och vänta på en ledig taxi under den gamla svenska monopoltiden: var god dröj… var god dröj… var god dröj…

Så kan det bara inte fortsätta. Vill politiker ha makt, styra och ställa, är det hög tid att de också konstruktivt använder maktens verktyg till att göra arbetsmarknaden mera välkomnande. Vad kan vara angelägnare?

Saknar regeringen egna idéer är ett bra tips att fördomsfritt lyssna till Almega, tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation, som föreslagit en rejäl utökning av RUT-avdraget till att omfatta allt arbete i våra bostäder.

Att slopa Skatteverkets lista av RUT-restriktioner är givetvis inte någon mirakelkur mot integrationsproblemen. Men väl en lovande dellösning, som skulle leda till en betydande efterfrågestimulans på enklare jobb i den hushållsnära sektorn. Mängden RUT-sysselsatta, idag 22 000, hade minst kunnat fördubblas redan fram till 2020, enligt Almegas beräkningar.

Så vad hindrar regeringen att göra slag i saken? Ideologiska skäl? En sådan partipolitisk lyx har Sverige inte längre råd med.

Stark kvarlåtenskap

Ulf Stark är borta, meddelas det i etern. Aj! Det svider förstås. En hommage är nödvändig. Vad kan man säga annat än att han i sin skapargärning förstod det väsentliga: all barn- och ungdomskultur av värde saknar övre åldersgräns. Så var han också mannen bakom en av Sveriges bästa TV-produktioner, den fullkomligt underbara Dårfinkar & dönickar. Se den igen, eller läs boken, så lattjo och inspirerande. Tänk att som Ulf Stark kunna kila vidare och lämna såna grejer efter sig. Där ligger man i lä. Respekt.

Höj rösten, Linköping!

Skrivit i Corren 13/6:

Det är Linköping som gett Sverige vingar. Vi är landets flygstad. Vad skulle nationens flygindustri vara utan oss? Är det någon kommun som borde värna luftfarten är det vi. Vore det således för mycket begärt om Linköping officiellt uppvaktade regeringen med en vädjan om att slopa flygskatten?

Det beryktade förslaget att vingklippa flyget med en särskild punktskatt på resor har väckt upprörd och berättigad kritik från start. Men Stefan Löfvens rödgröna minoritetskonstellation har ändå envist framhärdat och visar hittills inga tecken på att backa, tvärtom.

”Vi tror samlat att det här är skadligt för svenskt näringsliv och på sikt minskar tillgängligheten för Sverige liksom gör det svårare att bedriva ett livskraftigt näringsliv i hela Sverige”, säger SAS-vd:n Richard Gustafsson. Under måndagen förenade han sig med konkurrentbolagen Norwegian och BRA i en gemensam protest mot regeringens hot att fördyra biljettpriserna och därmed minska marginalerna i redan hårt konkurrensutsatt bransch.

Det är långa avstånd i Sverige, vi ligger därtill i Europas norra utkant. Vikten av en välutvecklad, smidigt fungerande infrastruktur för lufttransporter såväl inrikes som utrikes kan därför av uppenbara skäl inte nog betonas. Att driva bort människor från flyget och göra dem mindre rörliga genom politiska straffpålagor vore mycket olyckligt, vilket konsekvenserna i andra länder tydligt visat.

Exempelvis har Irland och Nederländerna infört flygskatt, fått skrämselhicka av resultatet när ekonomin dök, insett misstaget och avskaffat skatten. Varför ska då Sverige låta reprisera samma dumhet?

Regeringen anför miljöomsorg och klimatnytta som motiv. Men måste i sak argumentera mot bättre vetande. Bland remissinstanserna som sågat flygskattens påstådda välsignelsebringande gröna effekter finns tunga expertgranskare som Riksrevisionen, Statskontoret och Konjunkturinstitutet.

Men för det lilla krisande Miljöpartiet är flygskatten en viktig ideologisk symbolfråga, som statsminister Löfven känner sig nödgad att bjuda sin juniorpartner i regeringen på. Det kan emellertid inte vara godtagbart att det interna politiska schackrandet i Rosenbad ska gå ut över allmänintresset, försämra tillvaron för vanligt oskyldigt folk och slå mot den hela produktiva sektorns näringsvillkor.

Tidigare har den ansedda Linköpingspolitikern Lena Micko (S) haft det prestigefyllda uppdraget som ordförande i föreningen Svenskt flyg. Vid tillträdet på posten deklarerade hon som sin uppgift ”att visa den stora betydelsen flyg har för landets regioner och näringsliv och att flyget har betydelse för tillväxten” (Corren 15/6 2007). Snudd på dagen är det exakt 10 år sedan dessa ord fälldes.

I ljuset av regeringens flygfientliga agerande känns uppgiften än mer brännande aktuell och nödvändig. Det skulle definitivt inte skada om Linköpings kommun tog ett initiativ i frågan och förklarade för makthavarna i Stockholm vad som står på spel.

Om Sveriges flygstad höjer rösten i debatten lär det knappast gå obemärkt förbi.