Skolverket ger Frank Zappa rätt

Skrivit i Corren 27/9:

Varför ska man studera det förflutna egentligen? På den korkade frågan har Wolfgang von Goethe gett ett utmärkt svar: ”Den som inte känner till de senaste 3000 årens historia vandrar i okunnighetens mörker, oförmögen att förstå verkligheten omkring honom”.

Men knarriga bildningsideal som en gång förfäktades av gamla tyska filosofer och diktare finner numera föga nåd hos det svenska Skolverket. Där är byråkraterna i färd med att rita om kursplanerna för grundskolan.

För att frigöra fler historietimmar åt efterkrigstiden lurar Skolverket på att offra rubbet av antiken. Tja, varför utsätta kidsen för sådant som Homeros, Aten, Sokrates, romarriket och annat hopplöst dammigt som startade upp hela den västerländska kultursfären?

Rötter, perspektiv och sammanhang trasslar bara till det i onödan. Vad är väl Platons idévärld och Caesars korsande av Rubikon mot det riktigt väsentliga som folkhemmet och FN!

Inför den hotande utsikten att kunskapsföraktets skymning ska lägra sig över klassrummen, får man väl konstatera att Skolverket gjort sitt bästa för att bekräfta Frank Zappas teori om att väte omöjligen kan vara det vanligaste grundämnet i universum. Det måste istället vara dumhet.

Skolverket tycks också ofrivilligt gett Zappa rätt när han en gång uppmanade ungarna till avhopp från skolan innan, som han kärnfullt uttryckte det, ”ditt medvetande ruttnar av exponeringen för vårt mediokra utbildningssystem – är det några ruter i dig, gå till biblioteket och utbilda dig själv!”.

Dock ett aber. Den excellente rockmusikern och renässansmannen Frank Zappa är själv historia, han avled 1993 och var dessutom amerikan. Han kan alltså inte veta hur hans råd om att eleverna bör fly skolan för egenhändigt pluggande på biblioteket ter sig i dagens Sverige.

Ty de senaste åren har det ju larmats om hur de offentliga biblioteken börjat förvandlats från kunskapens och bildningens bastion till något annat: en fritidsgård och värmestuga för bråkiga gäng, kriminella, drogmissbrukare, människor med psykiska och sociala problem.

I veckan släpptes en ny rapport från fackförbundet DIK som visade att stöket, våldet och trakasserierna på biblioteken fortsatt att öka. Knappast den bästa platsen för studier. För den hugade eleven som driven av lärdomstörst överger sin inte sällan stimmiga skola, ytterligare kvaddad av Skolverkets undermåliga kursplaner, måste det vara likt att komma ur asken i elden.

Ett samhälle som på detta sätt demolerar sin intellektuella infrastruktur är inte långt från Zappas dystopiska spådom att smarta människor snart är så sällsynta att vi borde inrätta ett zoo för dem.

Västvärldens roder är i händerna på clowner

Skrivit i Corren 26/9:

När det inte längre så stolta Frankrike kapitulerade för den nazityska invasionen i juni 1940 sattes den definitiva punkten för den gamla europeiska stormaktsepoken. Storbritannien var lämnat ensamt att försvara de västerländska värdena från Aten, Rom och Jerusalem som Hitlerbarbariet var i färd att omintetgöra.

Tack och lov hade britterna en nytillträdd premiärminister som förstod att civilisationens öde låg i vågskålen. Winston Churchill vägrade ge upp kampen och fann lyckligtvis en frände i USA:s president Franklin D Roosevelt. De upprättade ett transatlantiskt partnerskap, ”en speciell relation” som Churchill kallade det, vars betydelse för den fortsatta utvecklingen näppeligen går att överskatta.

Man kan utan vidare säga att från augusti 1941, då Churchill och Roosevelt undertecknade den berömda Atlantdeklarationen, har det moderna väst mer än några andra länder definierats av Storbritannien och USA – politiskt, ekonomiskt, kulturellt. Dessa nationer är för oss vad Aten och Rom var för folken i antiken.

USA och Storbritannien har varit tongivande bärare av den liberala demokratin, ett samlande kraftcentrum mot tyranniets kollektivistiska slavläror – nazismen, fascismen, kommunismen, islamismen – vilka samtliga proklamerat sig som dödliga fiender till freden, friheten och det öppna västerländska samhället.

Den speciella relationen som Churchill och Roosevelt inledde har på många sätt utgjort världsordningens roder, arvet från dessa bägge historiska ledare har närmare i tid framgångsrikt förvaltats av radarpar som Ronald Reagan och Margaret Thatcher, Bill Clinton och Tony Blair.

Vad har vi fått idag? Donald Trump och Boris Johnson! Rodret är händerna på två ärkepopulistiska skandalclowner som inte har annat än förakt till överens för den etablerade demokratiska kulturen och dess institutioner.

Symptomatiskt är att Trump nu hotas av riksrätt i kongressen för att ha villkorat militärt stöd till Ukraina i utbyte mot en korruptionsutredning av den förre vicepresidenten Joe Bidens familjeaffärer i landet.

Samtidigt har Johnsons stängning av det brittiska parlamentet, en uppenbar taktisk manöver i det demoraliserande Brexitspelet, olagligförklarats av Storbritanniens högsta domstol. Rimligen borde Johnson därmed tvingas avgå, men vad är alternativet till honom?

Tories är i spillror och Labour är kidnappat av illröda ytterkantsfanatiker. På andra sidan Atlanten har Republikanerna gjort ideologisk konkurs och Demokraterna driver starkt åt vänster.

Vad vi bevittnar är en djupt oroande kris för det västliga ledarskapet, men förhoppningsvis bara en temporär sådan. USA och Storbritannien har ju trots allt övervunnit nedgångsperioder förr. Annars? Må Gud hjälpa oss.

Visst är det viktigt att jämföra

Skrivit i Corren 25/9:

”Det är viktigt att ha någon att jämföra med. Man måste hela tiden jämföra”, säger pojken Ingemar i Lasse Hallströms mästerverk Mitt liv som hund.

Ingemar har det deppigt hemma, men han möter motgångarna på sitt eget kluriga vis. Ingemar tänker ofta på det bistra ödet för den stackars ryska rymdhunden Laika, som lämnades att dö ensam i sin kapsel runt jorden. I jämförelse är Ingemars situation inte så illa.

Så kunde man ju här i Linköping se på det resultatet i Svenskt Näringslivs årliga prestigemätning av det lokala företagsklimatet i landets 290 kommuner. Precis som för Ingemar är det aktuella läget inte direkt muntert.

2014 låg Linköping på 34:e plats. Sedan dess har det kontinuerligt burit utför. 2017 passerade Linköping hundrastrecket på rankingen och landade på slätstrukna plats 106. Förra året fortsatte fallet till plats 129. Och nu, 2019, backar Linköping ytterligare 20 placeringar och är nere på plats 149.

Men det kan ju alltid vara värre, eller hur? Tänk på Laika, tänk på Norrköping, Östergötlands andra regionala tillväxtmotor. Där är visar Svenskt Näringslivs mätningar en fullskalig klimatkris i jämförelse. Från plats 166 ifjol rasar Norrköping i brinnande fart mot det absoluta bottenskiktet i Sverige och kraschrankas detta år på 253:e plats. Aj, aj.

Relativt Norrköping kan Linköpings medelmåttighet betraktas som tämligen uthärdlig ändå. Men detta är förstås inte Mitt liv som hund om ett omyndigt barns överlevnadsstrategi, utan handlar om hur de offentliga makthavarna på det lokala planet vårdar förutsättningarna för de välståndsbildande krafterna – det kreativa, skapande, närande Linköping.

Tänk därför inte på Laika, tänk på Ydre som med plats 25 i Svenskt Näringslivs undersökning har det bästa företagsklimatet i länet. Varför lyckas denna lilla kommun, medan Östergötlands två största kommuner får så mediokra respektive katastrofala betyg?

Eller tänk ännu hellre på Solna som år efter år varit och förblivit nummer 1 i hela landet. Av attityden mot företagare och entreprenörer i den kommunen finns uppenbarligen hur mycket som helst att lära.

Den negativa trenden för både Norrköping och Linköping går självklart att bryta. Vad som krävs är ett tydligt målfokuserat ledarskap, vuxen uppgiften att sätta det kommunala politiska-byråkratiska komplexet på mer tillmötesgående och lyhördare spår.

Alliansen i Linköping har lovat att jobba på det, håll tummarna att det finns myndig kraft bakom orden.

Mannen som gjorde Erlander folkkär

Skrivit i Corren 24/9:

Det är 1956. Trots att den socialdemokratiska regeringen länge varit avvisande, tillåts till sist dåvarande Radiotjänst att under hösten inleda de första officiella TV-sändningarna i Sverige.

På statsministerns rekreationsbostad i Sörmland bekantar sig Tage Erlander med det nya mediet. Han är allt annat än förtjust och televisionen blir sannerligen inte bättre av att radions stora stjärna Lennart Hyland fått ytterligare en scen i etern att glänsa på. Erlander skriver förintande i sin dagbok:

”Vi förskräcktes alla igår, när vi första gången hörde television här på Harpsund. Något så urdumt som Hylands lekar, hade jag inte väntat mig ens under nuvarande förnedringsperiod för svensk radio”.

Ironiskt nog var det hos den folklige lekfarbrorn Hyland som Erlander själv, denne utpräglade intellektuelle Lundaakademiker, till sin egen skeptiska förvåning blev folkkär.

Det berömda ögonblicket inträffade i december 1962 när Erlander motvilligt accepterat att gästa det omåttligt populära TV-programmet Hylands hörna och Lennart Hyland tinat upp statsministern till att dra en rolig värmlandshistoria (ni vet, ”huka er gubbar”). Det var en sida hos honom som väljarna aldrig tidigare anat.

Erlander begrep först inte vilken knallsuccé han gjort. ”Hylands hörna var en tröttsam men trivsam upplevelse, som inte tycks ha nämnvärt skadat mig eller partiet”, noterade han i dagboken. Senare, när den otippade framgången sjunkit in, konstaterade han måttligt road: ”Makt genom att vara lustig – det går inte riktigt bra ihop”.

Men Erlander fick helt enkelt finna sig i tidens förändrade villkor. Numera är det inget ovanligt att partipolitiker dyker upp i lättsamma sammanhang och ”bjuder på sig själva” som en genväg till ökade sympatier.

Minns exempelvis hur Göran Persson 2001 förvandlade den offentliga bilden av sin egen person från buffel till ”Trivsel-Torsten” genom att dansa med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra. Eller hur Ebba Busch Thor 2017 gjorde ett kioskvältande sångframträdande som KD:s motsvarighet till Carola i Så ska det låta.

Tacka, eller beskyll, Lennart Hyland för det. Med honom började den svenska politikens gränser till kändis- och underhållningskulturen upplösas. Det var bara en av Hylands många mediala pionjärinsatser.

Se gärna dokumentären som SVT sänder med anledning av att Lennart Hyland, född i Tranås 1919, idag skulle fyllt 100 år. Under den gyllene folkhemsepoken på 50- och 60-talet dominerade han radio- och TV-monopolet som ingen annan, och lämnade på sitt sätt ett icke ringa bidrag till moderniseringen av vårt land.

Hans like kommer vi knappast att uppleva igen.

Låt inte skorpionnaturen vinna

Skrivit i Corren 23/9:

Samtliga riksdagspartier, utom SD, har suttit i överläggningar om åtgärder mot det eskalerande gängvåldet. Men inte ens det allvarliga läget med den förfärande vågen av skjutningar och sprängningar som skakar nationen, kunde hindra att förhandlingarna slutade i kollaps, smällande dörrar och partipolitisk träta.

Det fick mig osökt att tänka på fabeln om skorpionen och grodan. Skorpionen var på vandring och kom till en flod. Vid stranden såg han en groda och bad om hjälp. Kunde inte grodan bära honom över vattendraget? Grodan tvekar, rädd att bli stungen.

Skorpionen försäkrar grodan att det ju vore idiotiskt, eftersom de bägge då skulle drunkna. Grodan låter sig övertalas, men när de är mitt ute på floden får han ändå ett stick i ryggen. När grodan förbluffad frågar varför, svarar skorpionen urskuldande: ”Därför att jag är skorpion”.

Sensmoralen är uppenbar. Grodan borde vetat bättre än att lita på skorpionen, eftersom denne måste agera i enlighet med sin natur. Även skorpionen borde begripit att han inte kan undertrycka sina programmerade instinkter, även om resultatet blir till skada för honom själv.

Men man kan inte lasta skorpionen för att han är en skorpion.

Kan vi således anklaga partipolitiker för att de uppför sig som partipolitiker? Kanske inte. Politisk strid hör på ett givet sätt demokratin till. Konstigt vore annars. Våra förtroendevalda är dock inga skorpioner som nödvändigtvis är tvungna att följa sin inbyggda drift att jämt och ständigt sticka med gadden.

Det finns tillfällen när kortsiktigt konkurrerande partiintressen bör läggas åt sidan och gemensam front bildas för att lösa verkligt akuta samhällsproblem.

När statens våldsmonopol krackelerar, när medborgarnas säkerhet på gator och torg äventyras av allt hänsynslösare gangstergäng, då måste rimligen anses just ett dylikt tillfälle föreligga.

Men trots det förmådde alltså inte partierna skärpa sig och i bred, orubblig beslutsamhet sända signalen att man tar saken på djupaste allvar. Sammanbrottet i de kriminalpolitiska samtalen ger tyvärr ett synnerligen illa tajmat intryck av att det småaktigt taktiserande bråket om billiga opinionspoäng tilläts gå före omsorgen om det allmänna bästa.

Med ett sådant självskadebeteende har den partipolitiska etablissemangseliten föga skäl att häpna om dess förtroende bland väljarna sjunker och SD vinner ytterligare mark.

Valfrid Paulsson, kom tillbaka!

Skrivit i Corren 20/9:

Regeringen kommer nästa år att börja straffbeskatta plastbärkassar och avfallsförbränning. Jag undrar vad Valfrid Paulsson skulle säga, om han fortfarande vore bland oss.

Antagligen något kritiskt i stil med ”miljö kan inte vara religion eller ideologi, det man gör måste också vara vettigt” – för precis så sa Valfrid Paulsson nämligen när han tre år för sin död 2006 dömde ut sopsorteringshysterin. Det fick debattens vågor att svalla höga, men Valfrid Paulsson var van.

När Naturvårdsverket inrättades 1967, utsåg Tage Erlander honom till dess förste generaldirektör – tillika en mycket aktivistisk, färgstark och långvarig sådan.

Han blev sin post trogen ända till 1991 och gjorde sig bland annat känd som framgångsrik ”storstädare” av industriutsläppen i Sverige under 70- och 80-talen. Direktörerna var väl inte alltid så förtjusta i att jagas av Paulsson, men utsläppen begränsades radikalt och på kuppen stimulerades svenska företag till att utveckla miljöteknik i internationell toppklass.

Valfrid Paulsson tog även upp kampen mot Vattenfalls utbyggnadsplaner för den norrländska Vindelälven, en brännhet fråga på sin tid som fick Evert Taube att skriva visan Änglamark med raderna ”Låt sista älven som brusar i vår natur / Brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!”.

Tack vare Naturvårdsverkets stridbare chef brusar Vindelälven ännu.

Sitt sista brett uppmärksammade avtryck i opinionen gjorde Paulsson som engagerad pensionär 2003, då han i en artikel på DN:s debattsida avfärdade hushållens politiskt påbjudna sopsorterande vid återvinningsstationerna som ett för miljön oseriöst och kontraproduktivt geschäft.

Det ekologiskt och samhällsekonomiskt mest effektiva var istället att genom rökgasrenad förbränning omvandla sopornas energiinnehåll till fjärrvärme och elkraft.

Det blev ett himla liv förstås. Paulsson var dock inte rädd för att svära i miljökyrkan om så krävdes. Hans paroll var sedan gammalt att naturvård måste vara evidensbaserad, bygga på rationalitet och fakta, inte tro och tyckande.

Med Miljöpartiet i regeringen är det tydligen annorlunda. Plastkassar och avfallsförbränning ska göras till anatema, trots att det snarast handlar om typisk symbolpolitik vars nytta för klimat och miljö är försumbar eller negativ.

Själv håller jag på salig Valfrid. Butikernas plastkassar brukar svenska hushåll slutanvända som soppåsar. Vi eldar upp dem och får ström i kontakten och värme i elementen. Det bidrar samtidigt till att minska växthusgaserna och miljögifterna i vår änglamarks natur. Vettigt, inte sant?

Ett platt fall för Stefan Löfven

Skrivit i Corren 19/9:

”Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande och det är det här”, medgav dåvarande statsminister Carl Bildt utan omsvep när hans borgerliga regering 1992 gick på pumpen i försvaret av kronans fasta växelkurs.

Nuvarande statsminister Stefan Löfven har alla skäl att använda exakt samma ord om sin egen regerings debacle. Med Socialdemokraterna vid rodret skulle Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020, utlovande han storstilat för sex år sedan.

”Det är ett väldigt ambitiöst mål som kräver en kraftfull politik”, deklarerade Löfven och slog fast: ”Vi ska vara bäst”.

Då, 2013 när Alliansen ännu styrde landet, hade Sverige en arbetslöshet som motsvarade medelmåttiga plats 12 bland länderna i EU-statistiken och Löfven kritiserade Reinfeldt för passivitet.

Nu, när 2020 är blott några månader bort, kan inte ens ett mirakel hjälpa Löfven. Påpassligt försvann också arbetslöshetsmålet ut genom dörren i början av året, vilket Socialdemokraterna skyllde på de förändrade förutsättningar som M/KD-budgeten samt januariavtalet med C, L och MP innebar.

En undanflykt tunnare än luft. Rykande färsk jämförande statistisk från EU visar att arbetslösheten i Sverige gått åt fel håll ända sedan 2014 (SR 18/9). Idag är vi långtifrån bäst, det är istället Tjeckien med en arbetslöshet på 2 procent.

Sverige har, trots att Socialdemokraterna haft förmånen att styra under flera års brinnande ekonomisk högkonjunktur, backat till plats 22 (av unionens 28 medlemmar). Enligt SCB:s nya siffror har sysselsättningen stagnerat och mätningen för augusti pekar på en stigande arbetslöshet till 7,1 procent.

Där har vi, svart på vitt, facit av den ”kraftfulla politik” som Löfven bedrivit. Det måste konstateras med djup beklagan, ty hade han inte fallerat så kapitalt skulle Sverige stått mycket bättre rustat att möta den konjunkturnedgång som väntar.

Det allvarligaste i detta fiasko är att regeringen inte förmått att strukturellt hantera den tudelade arbetsmarknaden, som både mänskligt och ekonomiskt medför kostsamma integrationsproblem. SCB:s arbetskraftsundersökning för 2018 är talande.

Arbetslösheten bland infödda svenskar var 3,8 procent. Bland utrikes födda var 15,4 procent utan arbete. Grupperna från Asien och Afrika stack särskilt ut med en arbetslöshetsnivå på 23,2 respektive 26,5 procent.

Ska denna klyfta kunna överbryggas behövs skarpa liberaliserande reformer och en avsevärt kreativare sysselsättningspolitik än vad vi sett prov på hittills.

Grönt friår är fortfarande en dålig idé

Skrivit i Corren 18/9:

”Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch / Samma sak händer imorgon / Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo / Det är inget liv / Det är slaveri.”

Raderna i punkorkestern Ebba Gröns klassiker ”Vad ska du bli?” är en som kärnfullt formulerad pang-på-rödbetan-tolkning av Miljöpartiets uppfattning om arbetets välsignelser.

Lite till mans har vi väl alla – vi som har ett fast och hyggligt tryggt jobb, vill säga – ibland suckat över springandet i ekorrhjulet och drömt om att spränga löneslaveriets bojor för att istället segla jorden runt, bara odla rosor hemma i trädgården eller göra något annat härligt självförverkligande i trots mot den inrutade vardagslunken.

I Miljöpartiets fall har dock suckandet över arbetet blivit ideologi, som hänger samman med en allmänt kritisk hållning till materialism, konsumtion och ekonomisk tillväxt – ja, hela det moderna industrikapitalistiska samhället som sådant.

Förvånas därför icke att Miljöpartiet envist som synden krävt – och tyvärr fått igenom – en comeback för sitt omhuldade friår i budgetförhandlingarna. Den nya, modifierade versionen kallas ”utvecklingstid”.

Men principen är likadan som för den ursprungliga varianten från början av 2000-talet som Miljöpartiet fick Göran Perssons regering att motvilligt införa, och som Alliansen sedan på goda grunder avskaffade.

Åter ska det satsas skattemedel på att ge vuxna människor betalt för att slippa ”gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch”.

Denna gång försöker Miljöpartiet sälja in idén som en arbetsmarknadsåtgärd, avsedd att uppmuntra folk till att lämna sina jobb för att starta eget eller utbilda sig inom bristyrken. ”Det här handlar om kompetensutveckling och är till för människor mitt i livet som vill ha möjlighet till en ny karriär”, hävdar språkröret Isabella Lövin (SVT 17/9).

Men vilka garantier finns för att det nya friåret lyfter kompetensförsörjningen och egenföretagandet till större höjder? Både LO och Svenskt Näringsliv är milt uttryckt skeptiska. ”Utvecklingstiden” är en fördelningspolitisk märklig reform, vilken främst gynnar redan etablerade personer på arbetsmarknaden som får en statlig finansierad räkmacka att glida på.

Vill du ta ett sabbatsår? Varsågod, men spara ihop pengarna till det själv. Vill du byta bana och utbilda dig till ett annat yrke? Inga problem, ta tjänstledigt och sök studielån. Vill du öppna eget? Kanon, men begär inte att andra ska stå för risken.

Det gröna friåret är verkligen ingen ansvarskännande prioritering av svenska folkets ihoparbetade skatteresurser.

Intoleransens skyltfönster

Skrivit i Corren 16/9:

Den store gustavianen Carl August Ehrensvärd, amiral och konstnär, menade att Blekinge var den första behagliga platsen på jordklotet som en resenär norrifrån nådde.

Klimatet är mildare, växtlivet rikt och vid det pastorala kustlandskapet drar friska vindar in från Östersjön. Sedan Ehrensvärds tid på 1700-talet har Blekinge kallats för Sveriges trädgård.

Numera är denna sydöstra del av vårt land en inte fullt lika behaglig och pastoral plats längre. Ty i politiskt avseende har klimatet blivit betydligt mindre trivsamt.

Om något skulle Blekinge snarare göra skäl för namnet Sverigedemokraternas trädgård.

Lite undanskymd från riksmedias radarskärm fann SD här redan tidigt en bördig jordmån som kommit att göra Blekinge till ett av partiets absolut starkaste fästen. I riksdagsvalet 2018 röstade var fjärde blekingeväljare på SD. Och i Sölvesborg, Jimmie Åkessons hemkommun, triumferade SD genom att gripa makten med bistånd av M, KD och det lokala Sölvesborg- och Listerpartiet.

I spetsen för alliansen går Louise Erixon, Åkessons sambo, inriktad på att göra SD:s slogan om ”förändring på riktigt” till konkret verklighet.

Att Sölvesborg dessa dagar hamnat i nationellt fokus är knappast underligt. Erixon håller ord och levererar som den svurna, skarpskjutande kulturkrigare mot det ”vänsterliberala etablissemanget” hon är. Den lilla Blekingekommunen börjar påminna om en ideologisk enklav till Viktor Orbáns Ungern.

Prideflaggan förbjuds från att hissas över stadshuset. Progressiv samtidskonst är förklarad som politiskt bannlyst vid offentliga inköp. Taggtråd rullas ut mot placering av nyanlända flyktingar i direkt trots mot bosättningslagen under hänvisning till det kommunala självstyret.

Det är tre mycket tydliga signaler om det reaktionära, antiliberala paradigmskifte som är SD:s mål för Sverige. Sölvesborg är skyltfönstret som ämnar att demonstrera vad vi har att vänta.

Det sker alltså under aktiv medverkan av M och KD. Hur kan Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor tillåta något sådant av sina partiavdelningar i kommunen?

Ser de båda Sölvesborg som en intressant testballong för ett möjligt M/KD/SD-samarbete på riksnivå? Då borde hittills skördade erfarenheter räcka för att avskräcka.

M och KD ska stå för klassiskt borgerliga värderingar, driva en frihetsfrämjande reformpolitik utan att ge avkall på socialt ansvar och försvara det öppna samhället mot kvävande allstatlig, maktfullkomlig kollektivism – brun som röd!

En anpassningens ryggradslösa pakt med SD som i Sölvesborg vore liktydigt med politisk, moralisk och intellektuell konkurs.

Äntligen händer det

Skrivit i Corren 13/9:

”Från årsskiftet avskaffas värnskatten”, sa Stefan Löfven kort och lakoniskt när han i veckan läste upp sin regeringsförklaring.

Säkerligen hade han i samma stund den Linköpingsfödde biskopen Hans Brasks bevingade ord i huvudet: ”härtill är jag nödd och tvungen”. Det kan vi främst tacka Liberalerna och dess tidigare partiledare Jan Björklund för.

Värnskattens slopande var Björklunds viktigaste krav i förhandlingarna som ledde fram till januariavtalet och Löfvens fortsatta bana som statsminister. Det som inte ens Alliansregeringen pallade under sina åtta moderatledda år vid makten – av opinionskänslig rädsla för ilskna vänsteranklagelser om att ”gynna de rika” – det är nu Socialdemokraternas lott att genomföra.

Garanterat något som svider i det ideologiska skinnet på mången S-aktivist, men icke desto mindre sakpolitiskt klockrent rätt.

Minns att värnskatten bara skulle vara ”tillfällig”, som Göran Persson påstod när han införde den 1995 i samband med sin budgetsanering efter Sveriges statsfinansiella strukturkollaps. Det är alltså hög tid att detta kvartssekellånga provisorium äntligen ryker, särskilt som 90-talskrisen rimligen måste anses övervunnen vid det här laget.

Låt oss vara ärliga. För den taktiske räven Perssons del var värnskatten egentligen endast politisk kosmetika, ett brott mot principerna i den stora skattereformen 1990/91 han bedömde ofrånkomlig för att stilla sina egna väljargrupper.

Budgetsaneringen innebar ju besk medicin. Den kunde enklare sväljas av Socialdemokraternas medlemmar och sympatisörer om Persson demonstrerade att även kapitalstarka krösusar fick betala ett kännbart pris.

Men värnskattens bidrag till statsbudgeten är tämligen ringa, och den kostar samhället betydligt mer än den smakar. Med fog kan man se den extra statliga inkomstpålagan (vilken idag drabbar en halv miljon svenskar som tjänar 61 000 kronor i månaden eller mer) likt en normdestruktiv straffskatt på flit och ansträngning, förkovran och hårt arbete, eget företagande och karriärsträvande.

Möjligen kan en sådan för de välståndsbildande krafterna kontraproduktiv skattepolitik applåderas av dem som siktar på ett Sverige i Ernst Wigforss anda där ”fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla”.

I själva verket torde alla – inte enbart de direkt berörda – faktiskt tjäna på att värnskatten försvinner 2020, eftersom den resursskapande samhällsekonomiska dynamiken förbättras. Det lär behövas i ett vikande konjunkturläge.

Bra gjort, Liberalerna. Och bra gjort Löfven som gav efter. En stjärna i boken till er!