En fri och medveten människa ger sig inte i lag med sin olust, hon betraktar den ett tag och ser vad den ställer till och skakar vänligt på huvudet – hon kan till och med roa sig på dess bekostnad. Men hennes ögons lust är glädjens lilla låga… Vänd dig inte bort och skugga dig själv – ljuset är ditt eget och allt får vara som det är när glädjen lyser på det. Hoppa över alla motiveringar, ideologier och trosföremål och gå rakt på sak: på glädjen.
– Lars Göransson, ur Fugatorium.
”Karlskrona men ändock icke Karlskrona”, lyder den talande rubriken på förstasidan i Blekinge Läns Tidnings lördagsbilaga den 10 maj 1924. Bilagan innehåller långa artiklar om Långö och Hästö, vars invånare då inte tillhörde Karlskrona men själva gärna ville.
Nedan följer vad som förkunnades om Långö av BLT-signaturen ”Nobody”. (Den som till äventyrs är nyfiken på vad som stod om Hästö hänvisas till Föreningen Gamla Carlskronas årsbok 2014 – Hästö, Karlskronas vagga av Göran Mårtensson – där texten finns återgiven i ett särskilt kapitel.)
Karlskrona men ändock icke Karlskrona. Ord och bild från utvecklingen på Långö och Hästö från början till våra dagar.
Blekinge Läns Tidnings lördagsbilaga är i dag till väsentlig del ägnad åt de båda samhällena Långö och Hästö, vilkas inkorporeringsfråga just nu kan påräkna en särskild aktualitet.
Stadsfullmäktige ha nämligen att inom den närmaste framtiden yttra sig i det viktiga spörsmålet och inför denna händelse torde några ord om utvecklingen och tillståndet i de båda samhällena och några bilder därifrån vara av speciellt intresse för våra läsare.
Anteckningarna göra inga anspråk på fullständighet när det gäller utvecklingens gång från den första bebyggelsen fram till våra dagar, men torde i alla fall ge ett begrepp om hur dessa samhällen uppkommit och om de frågor som just nu ligga deras befolkning varmast om hjärtat.
Kommunalfrågor och andra spörsmål från hinsidan Långö sund
Trots att Långö och Hästö tillhöra en annan kommun betraktas de gärna såsom förstadssamhällen till Karlskrona. Släktskapen är ju också påtaglig. Redan läget anvisar dem att tillhöra vår stad och därtill kommer att utflyttade Karlskronabor äro i absolut majoritet i de båda samhällena.
Man måste därför medge att både Långö och Hästö äro tvättäkta barn av Karlskrona. Att sedan staden icke uppfyllt de med faderskapet förenade förpliktelserna utan att med arma i kors åsett huru Augerums kommun upptagit dem i sin famn är känt och omtuggat så många gånger att det här skall beröras så litet som möjligt.
Och att inte Augerum blivit lidande på sitt byte är också känt ty det är två arbetsamma och duktiga telningar som på ett mycket kraftigt sätt bidraga till adoptivmoderns försörjning.
Inkorporeringsfrågan aktuell för båda samhällena.
Om de båda samhällena själva äro så nöjda med den tingens ordning som nu råder är en annan fråga. Blod är tjockare än vatten, heter det gamla ordstävet besannar sig även här.
Visserligen draga både Långö och Hästö ganska jämt med sin moderkommun men man kan dock inte undgå att finna att sympatierna för Karlskrona äro så pass starka att de så snart tillfälle erbjudes utan mycket betänkande skulle kasta sig i Karlskronas armar.
Och Karlskrona? Skulle det månne öppna famnen för sina båda telningar? Ja, det är en fråga som vi för vår del inte kunna besvara och inte Karlskrona stads styrande män heller, ännu åtminstone, om man får döma av den betänketid drätselkammaren tagit för att yttra sig i frågan.
Och så mycket är utan vidare klart, att här är ett spörsmål som tål att tänka på både en och två gånger. De båda samhällena ha kanske fått växa upp lite väl mycket i frihet och de sakna mycket av det som modärna samhällen i våra dagar måste ha för att tillfredsställa sina invånare.
Men gas- och vattenledningar och gator och vägar allt vad det nu kan vara är dyrt och det är väl främst där skon klämmer när Karlskrona stad begär betänketid och låter herrarna i drätselkammaren räkna och plita riktigt noggrant innan stadens säger sitt avgörande ord i frågan.
Inkorporeringsfrågan är emellertid i dessa dagar mera aktuell än den varit på länge, närmast föranlett av en skrivelse till kammarkollegium från Långö, och det är denna aktualitet som föranlett Blekinge Läns Tidning att ägna ett par sidor i sin lördagsbilaga åt Långö och Hästö.
Det skall icke bli någon strängt historisk framställning varken av inkorporeringsfrågan eller av samhällenas utveckling och öden i framfarna tider utan mera ett litet kåseri om våra blodsförvanter på andra sidan Långö sund och Wämöviken och om de frågor som närmast intressera dem.
En första ägarna till Långö – Karlskrona borgarskap.
En av de första kända ägarna till Långö är egentligt nog Karlskrona borgarskap, som 1861 sålde öarna Långö och Kolå till rådman Hj. Kristensson för 6,000 rdr riksmynt. 1880 övergick äganderätten till ingenjör A. Norbeck för 3,550 kr. och denne i sin tur sålde 1899 Långö till ett konsortium bestående av dåvarande landssekreteraren G. Roos, Fjelner och grosshandl. Aug. André för en summa av 10,000 kr.
1912 erbjöds Långö åt Karlskrona stad för cirka 26,000 kr. men staden sade nej och följande år blev Långö municipalsamhälle ägare till området för ett pris av 18,000 kr.
Det är i korthet redogörelsen för Långös ägare till våra dagar. Långös bebyggande är av jämförelsevis färskt datum. En lantgård fanns därute sedan gammalt men först 1900-1901 byggdes de 3 första bostadshusen av fastighetsägaren H. Möllerstedt och sedan gick det raskt undan så att vid tiden för municipalsamhällets tillkomst 1910 utgjorde folkmängden 7 à 800 personer.
Tomternas antal uppgår till 150 och av dessa äro f. n. blott 10 á 12 stycken obebyggda. Municipalsamhället är således i det allra närmaste ”färdigt” vad bebyggelsen angår.
Långö blev municipalsamhälle på initiativ av – Karlskrona.
Tanken på Långö såsom municipalsamhälle inställde sig ganska snart efter samhällets tillkomst och initiativet utgick egentligen från – Karlskrona.
Ordningstendenserna inom det ursprungliga Långö vore nämligen inte de bästa, platsen fick ganska dåligt anseende i grannskapet på grund av mer eller mindre störande uppträden därute och Karlskrona fruktade, säkert icke alldeles utan rätt, att Långö skulle bli ett oroscentrum, som kunde bereda staden och dess befolkning obehag av mångahanda slag.
Om det blev municipalsamhälle, resonerade man, skulle det bli mera ordning och reda samt strängare kontroll därute. Och man hade alldeles rätt. Det har nämligen visat sig att Långö som municipalsamhälle är något helt annat än Långö som blott och bart en by och i närvarande stund är Långö visst ingen oroshärd utan ett fint och trevligt samhälle med en hygglig och präktig befolkning som ingalunda står staden efter ifråga om ordning och tukt.
”Långö lokala kommunförening”.
Redan 1905 hölls ett sammanträde inför vederbörande kronofogde varvid innebyggarna uttalade sig för bildande av ett municipalsamhälle men först 1909 tycks det ha kommit riktigt fart i dessa självständighetssträvanden.
Då hölls ett nytt sammanträde, den 20 nov., fastställdes ordningsstadga m. fl. regler av länsstyrelsen och den 24 dec. utfärdades förordnande för redaktören J. A. Henricsson att vara ordningsman i det nya municipalsamhället. Den 6 febr. 1910 valdes den första municipalstyrelsen och därmed hade Långö s. a. s. konstituerat sig.
Och nu började en ny aera för det lilla livskraftiga samhället och den man som mer än någon annan satte sig kraft på att göra Långö till vad det sedan blivit var redaktör Henricsson, som här utfört ett verkligt storverk, för vilket han förtjänar icke minst karlskronabornas tacksamhet och beundran.
Det var ingen lätt sak för de nya makthavarna att sätta ordning och pli på Långö men de förmådde rätt snart uppväcka en medborgaranda, som blev en den kraftigaste hävstång för samhällets utveckling och den inre ordningen och tryggheten.
Grunden till denna medborgaranda var lagd redan förut. Redan långt innan Långö blev municipalsamhälle hade nämligen bildats en förening, Långö lokala kommunförening hette den visst, vars ledande man var redaktör Henricsson och som satte som sitt mål att göra det trevligare och angenämare för öns innebyggare.
Föreningen anordnade fester och basarer för att få in pengar, man lånade kasserade fotogenlampor från Karlskrona som en första början till gatubelysning och man tog itu med det stora, under vissa tider allt annat överskyggande Långöproblemet – vägfrågan.
Denna kommunförening hade alltså lagt grunden. Nu blev det municipalsamhällets kommunala myndigheter som fingo fortsätta. Den första municipalstyrelsen bestod utom av ordföranden, redaktör Henricsson, av snickare O. Danielsson, lärare S. Löfdahl, verkmästare K. A. Andersson, förmannen F. A. Hallström, byggnadssnickarna P. M. Svensson och A. J. Hansson.
Av dessa kvarstå f. n. endast redaktör Henricsson och hr K. A. Andersson. Hr Löfdahl avgick vid senaste valet. Vi skola icke ingå i detalj beträffande alla de mångskiftande spörsmål som mötte den nya regimen.
Den elektriska belysningen invigdes den 6 dec. 1914 just i lagom tid till den sorgliga karbidlampeperioden och den 24 sept. 1917 blev stadsplanen fastställd, för att nämna ett par märkesdagar i Långö historia.
Stor vägskatt men inte ett öre till Långö.
Men det finnes också frågor som ännu vänta på sin slutgiltiga lösning. Gatufrågan har vållat stora besvärligheter och alltjämt återstår nog åtskilligt att göra innan gatorna på Långö äro i det skick innebyggarna skulle vilja ha dem.
Gatuarbeten äro dyra och Långö har intet överflöd på penningar. Gällande förordningar äro sådana att man icke kan få något anslag ur Östra härads vägkassa till hjälp vid gatu- och vägarbetena men vad man får om man vill eller inte det är att årligen betala en vägskatt som uppgår till omkr. tredjedelen av den vägskatt som erlägges av hela Augerums församling, Hästö inräknat.
Och att Långöborna tycka detta är litet förargligt och ha många fula ord att säga om vägskatten kan man knappast förtänka dem. Det är bra hårt att betala vägarbeten som man har ringa eller ingen nytta av medan man inte får ett öre till vägarna och gatorna utanför ens egna knutar.
Nå, Långöborna äro inte de som ge tapt i första taget. De ha betalat sin vägskatt så gott de kunnat och samtidigt ha de själva arbetat på sina gator med det resultatet att de f. n. ej te sig alls avskräckande.
Litet pengar ha de fått i nödhjälpsanslag från Augerum och en del ha de själva släppt till. En bra inkomstkälla har Långö i sin tomtkassa. Ur den har de betalat markförvärvet 1910 och ändå blir det cirka 20,000 kronor över när alla tomterna äro försålda. Municipalskatten utgår med cirka 1 kr. pr skattskyldig och den sammanlagda skatten utgör till cirka 10 kr. varav Augerum alltså får huvudparten.
Medan utslagen överklagas ruttnar bron ned!
Nästa stora fråga, som förresten intimt sammanhänger med vägfrågan är brofrågan. År 1913 gjordes ett försök att få bron och vägen fram till Långö skola inordnad under allmänt vägunderhåll.
Framställningen avslogs vad angår vägen inom municipalsamhället men Karlskrona stad och Östra härads väghållningsskyldige tilldelades underhållsskyldigheten för bron. Staden överklagade beslutet, ärendet återförvisades till länsstyrelsen och först för kort tid sedan kom det nya beslutet.
Det gick som bekant ut på att Karlskrona stad och Östra härads väghållningsskyldige skulle dela kostnaden för brounderhållet men att bron skulle förläggas över Lilla Långö till staden i stället som nu direkt över Långö sund. Och nu har som bekant Östra härads väghållningsskyldige överklagat beslutet.
Det blir alltså nya utredningar och ny väntan och under tiden får Långö fortsätta att underhålla sin gamla, murkna träbro, som förmodligen måste ombyggas inom en ej allt för långt avlägsen framtid.
Den stora frågan för dagen är inkorporeringen.
Så har vi det tredje klöverbladet bland de stora Långöspårsmålen – inkorporeringsfrågan. Och den är nog den mäst invecklade av allesammans. Långöborna ha själva utvecklat sin syn på denna fråga i fjol till kammarkollegium avlåten skrivelse och ett kort referat av denna torde här försvara sin plats.
Vid omröstning som i samband med skrivelsens avlåtande anställdes på Långö för att utröna intresset för inkorporering röstade 484 personer för inkorporering, 3 voro neutrala och 3 röstade emot.
Den 19 febr. 1923 tillsattes en kommitté med uppdrag att utröna möjligheten för inkorporering och det är denna kommitté som sedan å samhällets vägnar skrivit till kammarkollegium.
I skrivelsen berörs först inkorporeringsfrågans tidigare historia. Vidare framhålles att ett av de främsta hindren för inkorporering försvunnit genom lagen av den 17 juni 1919, som stadgar att k. m:t om så finnes ändamålsenligt kan förordna om inkorporering utan att moderkommunen kan lägga några oöverstigliga hinder i vägen.
Vidare påpekas att Långö är beläget så gott som i centrum av Karlskrona stads ägor samt ligger helt inom stadens hamnområde. Förbindelserna med moderkommunen, Augerum, äro enligt kommitténs mening otillräckliga och olämpliga.
Skolväsendet blir även lidande på Augerums målsmanskap. Av skolrådets 16 ledamöter väljer Långö endast 3, trots att Långös befolkning uppgår till omkring fjärdedelen av hela kommunens.
Beträffande skatterna föreligga rent av upprörande förhållanden, säger kommittén, och framdrager bl. a. vägskatten som exempel. Över huvud taget anser kommittén att Långö erlägger en skatt till Augerum som endast till ringa del kompenseras av motsvarande förmåner. Långö betalar tredjedelen av Augerums kommuns hela skatteintäkt. 99 proc. av Långöborna ha sin inkomst i Karlskrona stad.
I fortsättningen beröres brofrågan och det läge vari den kommit på senare tid. Ny bro är nödvändig icke minst för att effektivt kunna bekämpa eldsolyckor på Långö. Vidare understrykes nödvändigheten av bättre renhållning och vattentillförsel.
I alla övriga avseenden är municipalsamhället Långö så inrättat, säger kommittén, att det kan med små kostnader ingå som en integrerande del av Karlskrona stad, då ju stadsplan finnes fastställd för detsamma och byggnadsstadgan för rikets städer tillämpas vid uppförandet av de allra flesta byggnader.
Som synes är det en lång lista – vilken här icke på långt när återgivits i sin helhet – med mer eller mindre vägande skäl Långöborna förebragt en inkorporering. Säkerligen kan emellertid Karlskrona stad förebringa många skäl mot en sådan åtgärd – sedan beror det på vilka som väga mest i vågskålen.
Bort med fingrarna från Mimerslunden!
Långö har också en skolbyggnadsfråga, men i det hänseendet har man att lita på Augerums kommun till vars plikter det här att ha hand om skolväsendet även på Långö.
Den nuvarande skolan är mycket trångbodd och dubbelläsning pågår sedan lång tid tillbaka. Ön har ett par hundra barn i skolåldern och det jämförelsevis lilla skolhuset räcker icke på långt när till för ändamålet. Man måste t. o. m. hyra.
Skolan har sex lärarekrafter, två folkskollärare och fyra lärarinnor. Frågan om ett nytt skolhus har stått på dagordningen länge och om bara lämplig tomt kunnat uppbringas hade den förmodligen varit löst vid det här laget. Men här komma Långö och Augerum icke överens.
Skolrådets majoritet vill förlägga skolan till en öppen plats på Långö som heter Mimerslunden, men Långöborna vilja inte ha någon skola i Mimerslunden. Vi behöva en vacker, öppen plats i vårt lilla samhälle och därför får ingen röra vid Mimerslunden, vår blivande stadspark, säga Långöborna.
Emellertid får väl Långö sin skola vad det lider, ty som det nu är kan det icke fortgå i längden.
20 hus på Långö de två sista åren.
Det kommunala livet på Långö har alltså mycket att syssla med just nu men liksom man förut i allmänhet löst frågorna i bästa samförstånd så skall det nog bli så även i framtiden. För ett par år sedan hade man några stormiga stämmor därute men både dessförinnan och efteråt har arbetet för det gemensamma bästa gått i de gamla goda hjulspåren.
Den nuvarande municipalstyrelsen består av redaktör J. A. Henricsson, murare Edv. Johansson, modellsnickare K. A. Silfverberg, typograf Harry Larsson, underofficer Axel Svensson och verkmästare P. H. Gustafsson.
Men låtom oss till sist för en stund lämna de kommunala angelägenheterna och i stället se litet på hur Långöborna bygga och bo på sin lilla öhalva. Långö har som förut antytts icke alltid haft så god klang i grannarnas öron men den tid är nu för länge sedan förbi då Långö var en fruktad oroshärd.
Nu är Långö ett fredligt och trevligt villasamhälle, vars befolkning trivs alldeles utmärkt. Vem man frågar på Långö så tycker nog han eller hon om sin ö som i sig förenar något av både stadens och landets behag.
Byggnadsverksamheten har därför också gått framåt med stormsteg därute. På de senaste två åren har icke mindre än ett 20-ttal nya hus vuxit upp och invånarantalet uppgår f.n. till omkring 1,260 personer.
Husen äro i allmänhet hållna i trevlig villastil och den egna täppan kring knutarna saknas endast undantagsvis. Det vore emellertid icke rätt att påstå att det är vackert överallt på Långö.
Samhället kan nog bjuda besökaren på mer eller mindre fula vyer också men i allmänhet finner man ingenting som stöter ögat. Och särskilt om man kommer dit en vår- eller sommardag, när solen skiner över hus och täppor, över stränder och klipphällar så är Långö ett riktigt vackert samhälle.
Men det bästa av allt är att Långö under årens lopp kunnat bereda så många egna hem åt arbetsamma och duktiga människor, hem som de trivas i och som knyter dem med starka och innerliga band till hembygd och fosterland.
Nobody.
I tidningsarkiven har jag upptäckt en anmälan i liberala Blekinge Läns Tidning om vår gamle borgmästare J A Henricssons memoarer. Recensionen av denna för alla Långöbor fascinerande skrift var publicerad den 10 maj 1924 och den undertecknade artikelförfattaren bär den något pikanta signaturen ”dy”.
Här följer texten i sin helhet:
Tid som flytt. Några penndrag ur minnet från socialismens första kampår av redaktör J. A. Henricsson.
Omkring årsskiftet utkom en liten bok med ovanstående titel av redaktör J. A. Henricsson, Långö, utgörande några minnen från hans växlingsrika liv med särskild hänsyn till arbetet inom det socialdemokratiska partiet och dess press.
Redaktör H. är ju sedan många år bofast i vår provins och det är givet att hans ”memoarer” även i ganska stor utsträckning beröra förhållandena i våra orter, varför boken har ett speciellt intresse för blekingar och icke minst karlskronabor.
Även om man icke delar de politiska åsikter förf. företräder – och han sticker icke under stol med dem i sin bok – så skänker den en stunds intressant läsning. Den skulle varit omnämnd i dessa spalter för länge sedan men bättre sent än aldrig, heter det.
Skildringarna från socialismen kampår i Norrland och annorstädes där förf. haft sin verksamhet förlagd utgöra ett värdefullt bidrag till socialismens historia i Sverige och man kan icke misstaga sig på den ungdomliga entusiasm, den hänförelse och den brinnande tro på de ledande idéerna som utmärkte rörelsens pionjärer.
Redaktör Henricsson hörde icke till dem som sparade sig, det framgår med all önskvärd tydlighet i hans memoarer. Född i ”knallebygden” är han rikt begåvad med det folkets seghet och uthållighet, egenskaper som väl behövdes i den hårda och ojämna kamp arbetarerörelsens första förespråkare hade att kämpa.
Bokens första del upptages huvudsakligen av redogörelsen för hans norrländska verksamhet under ”kampåren” men av större intresse för oss äro hans skildringar från sitt verksamhetsfält i våra trakter.
Han ger sina intryck av Blekinge och blekingeförhållanden med välgörande uppriktighet, skildrar segrar och nederlag i partiets tjänst i raska och målande drag och kan därvid ofta säga sin egna ganska beska sanningar utan att dock ge avkall på den extrema rättrogenheten.
Långö, där redaktör Henricsson utfört ett lika storartat som högt skattat kommunalt organisationsarbete – f.ö. närmare belyst i vår bilaga för dagen – ägnas sitt särskilda kapitel och hans gamla tidning, Blekinge Folkblad, får naturligtvis också några sidor.
Framställningen kryddas här och där av en uppfriskande humor. ”Tid som flytt” är kort sagt en intressant bok, som vem som helst kan ha nöje av att läsa. Den kan rekvireras av författaren.
– dy
Vad stod det då i BLT:s bilaga om Långö denna majdag 1924? Det återkommer vi till!
Christian Dahlgrens Blogg 