Fånga solen!

”Följ sommarvägen i din själ”, löd denne sång- och dansmans kloka motto.

Sorgen och eländet får du utan att anstränga dig, men glädjen, skrattet och omtanken om livet och alla nära och kära, det får man jobba för.

– Gösta Linderholm (1941-2020) intervjuad i DN 18/6 2011 inför sin 70-årsdag.

Navigare necesse est

I really don’t know why it is that all of us are so committed to the sea, except I think it is because in addition to the fact that the sea changes and the light changes, and ships change, it is because we all came from the sea.

And it is an interesting biological fact that all of us have, in our veins the exact same percentage of salt in our blood that exists in the ocean, and, therefore, we have salt in our blood, in our sweat, in our tears. We are tied to the ocean. And when we go back to the sea, whether it is to sail or to watch it we are going back from whence we came.

– President John F Kennedy, remarks at the America’s Cup in Newport on September 14, 1962.

Armchair Travel

Asta Caplan, 2021.

Läsa är att resa – det är att sitta stilla och ändå få vind i seglen, det är att ta sig in i olika verkligheter, väcka uppdämda minnen, öppna existensformer som är skrämmande eller tröstande, tina upp känslor som jag inte visste att jag saknat, kanske en sårbarhet som gör mig starkare.

– Per Wästberg, Tidvatten, 2023.

Fredag med Axel

Axel von Fersen i Långösoffan.

Sir, this is a unique dog. He does not live by tooth or fang. He respects the right of cats to be cats although he doesn’t admire them. He turns his steps rather than disturb an earnest caterpillar. His greatest fear is that someone will point out a rabbit and suggest that he chase it. This is a dog of peace and tranquility.

– John Steinbeck, Travels with Charley: In Search of America, 1962.

”Då existensen får sin specifika vikt”

Per Wästberg.

Somrarna är ett sätt att ta tillbaka barndomen som riskerar att rationaliseras bort i nutidsstäderna, i garageuppfarternas skugga och på trädlösa cementgårdar.

Sommarnöjet i skärgården är stadsbarns hembygd. Vintrarnas långa rad orkar ingen addera. Men somrarna kommer en tydligt till mötes. Vintrarna har en suddig kontur. Somrarna glimmar som en silverkedja genom vatten.

August Strindberg planerar sin självbiografi Tjänstekvinnans son först som berättelsen om en svit sommarlov. Han är inne på en tanke som många kan känna igen: det är på ferierna, som sommargäst, man verkligen lever. Det är då existensen får sin specifika vikt.

”Tillvaron här ute är som dra kvadratroten ur livet”, skriver Albert Engström från Bulleröarna.

Så bör sommarnöjet upplevas. Komma elementen nära, känna försommarens doft av liljekonvalj och båtfernissa, se oxeln nyutslagen, hundlokan reslig och vit och sedumen röd i bergsskrevorna. Himlen putsad som en akterspegel. Och på natten Saturnus klar en handsbredd över horisonten.

– Per Wästberg, ur Sommaröarna, 1973.

”En plats där man fick känna kärlek och längtan”

Beppe Wolgers, 1928-1986.

Berghamn var mitt Sverige och skärgården var världen. Människorna som bodde i världen var vi samt de som vi tyckte om eller tänkte på, saknade eller drömde om.

Därför är Berghamn som alla andra verkliga eller drömda hem en plats där man fick känna kärlek och längtan, en plats där man fick drömma medan oxeln blommade och körsbären mognade.

Där man som barn kunde leva i ett skimmer, ett skimmer av solsken och förundran.

Med en stor vidbrättad stråhatt på huvudet hade jag som tvååring suttit naken på stranden och för första gången känt den svala beröringen av Östersjöns vatten. En augustinatt hade jag som tolvåring legat på en klippa och sett upp mot stjärnhimlen och känt min litenhet och skrämts av döden.

Där hade jag också för första gången tänkt på evigheten.

Under många år kände jag mig vilsen utan Berghamn, namnlös och förlorad tills jag återvände dit. Jag blev ett barn van att visas vid en strand och lyssna på vågor och vindar.

Där fanns, under många år, ingen ondska för den som sedd av ingen drev i en eka, liggande på rygg, seende på molnen.

– Beppe Wolgers, ur Månsken över Dalarö, 1985.