Det var underbart att leva här, i denna stad som gästvänligt upptog allt främmande och bjöd på sig själv. Det var naturligt att njuta av livet i den lätta, glättiga, liksom i Paris sprudlande luften.
Wien var, som bekant, njutningens stad, men vad betyder kultur annat än att genom konst och kärlek avvinna livets grövre materia dess finaste, dess sprödaste, dess subtilare väsen?
Man var finsmakare i kulinarisk mening, man älskade ett gott vin, ett beskt och friskt öl, fina bakverk och tårtor, men man anspråksfull även i subtilare njutningar. Förmågan att musicera, dansa, spela teater, konversera, att uppträda på ett fint och behagligt sätt vårdades här som en konst i sig.
Inte det militära, inte det politiska, inte det kommersiella dominerade i den enskildes eller i stadens liv. En vanlig wienares första blick i tidningen på morgonen gällde inte debatterna i parlamentet eller världshändelserna, utan teaterns repertoar, som intog en för andra städer knappast fattbar plats i det offentliga livet.
För den kejserliga teatern, Burgtheater, var för wienaren, för österrikaren, mer än enbart en scen där skådespelare spelade teater. Den var ett mikrokosmos som återspeglade makrokosmos, en brokig spegelbild vari samhället betraktade sig självt, den goda smakens enda riktiga cortigiano.
– Stefan Zweig, Världen av igår, 1942.
Christian Dahlgrens Blogg 