Wien innan första världskriget

Kafékultur i kejsartidens Wien kring 1900.

Det var underbart att leva här, i denna stad som gästvänligt upptog allt främmande och bjöd på sig själv. Det var naturligt att njuta av livet i den lätta, glättiga, liksom i Paris sprudlande luften.

Wien var, som bekant, njutningens stad, men vad betyder kultur annat än att genom konst och kärlek avvinna livets grövre materia dess finaste, dess sprödaste, dess subtilare väsen?

Man var finsmakare i kulinarisk mening, man älskade ett gott vin, ett beskt och friskt öl, fina bakverk och tårtor, men man anspråksfull även i subtilare njutningar. Förmågan att musicera, dansa, spela teater, konversera, att uppträda på ett fint och behagligt sätt vårdades här som en konst i sig.

Inte det militära, inte det politiska, inte det kommersiella dominerade i den enskildes eller i stadens liv. En vanlig wienares första blick i tidningen på morgonen gällde inte debatterna i parlamentet eller världshändelserna, utan teaterns repertoar, som intog en för andra städer knappast fattbar plats i det offentliga livet.

För den kejserliga teatern, Burgtheater, var för wienaren, för österrikaren, mer än enbart en scen där skådespelare spelade teater. Den var ett mikrokosmos som återspeglade makrokosmos, en brokig spegelbild vari samhället betraktade sig självt, den goda smakens enda riktiga cortigiano.

– Stefan Zweig, Världen av igår, 1942.

Ren krage och putsade skor!

Det som var viktigt hemma var arbete och därutöver var Evert noggrann med att man skulle behandla alla människor lika. Han brukade säga att ’en ren krage och putsade skor är den ram inom vilken personligheten får utvecklas – vad personen för övrigt vill lägga i den ramen är hans ensak’.

– Sven-Bertil Taube i DN om sin far, en klok man.

Andas lugnt i karantänen

Livet fortsätter, självklart, men i en helt annan rytm. Jag städade skåpen och tog de lästa tidningarna till pappersinsamlingen. Jag planterade om blommor. Jag hämtade cykeln från verkstaden. Jag har nöje av att laga mat.

Bilder från barndomen återkommer envist till mig, då det fanns mycket mer tid som kunde ”slösas bort”, då man i timtal kunde stirra ut genom fönstret, observera myror, ligga under bordet och föreställa sig att detta är arken. Eller läsa uppslagsböcker.

Är det möjligen inte så att vi har återvänt till livets normala rytm? Att det inte är viruset som är en störning av normen, utan precis tvärtom – att den där hektiska världen före viruset var onormal?

– Olga Tokarczuk. författare, i DN 6/4.

Heja hyggligheten!

 Jag tror starkt på hyggligheten. Vi behöver inte styrkan, inte hjältemodet, inte de stora avgörelserna och omvälvningarna som en del säger sig stå för. Vi ska hellre hålla oss till de hyggliga och lågmälda, dem som vi kan lita på. 

– Kerstin Ekman, författare, i DN 6/4.

Måndag, tisdag, onsdag

När man lever händer det ingenting. Ramen förändras, människor går ut och in, det är alltihop. Det finns aldrig någon början. Dag läggs till dag utan något rimligt skäl, en ändlig och monoton addition.

Då och då gör man en partiell sammanräkning: man säger: nu har jag rest i tre år, i tre år har jag varit i Bouville. Det finns inget slut heller: man lämnar aldrig en kvinna, en vän, en stad med en gång.

Och så är allting likt vartannat: Shanghai, Moskva, Alger, efter två veckor är det likadant alltihop. Ibland – sällan – gör man ett överslag, man upptäcker att man syltat in sig med en kvinna, fastnat i en skum historia. I ett ögonblick snabbt som en blixt.

Sedan börjar raden igen, man börjar åter addera timmar och dagar. Måndag, tisdag, onsdag. April, maj, juni. 1924, 1925, 1926.

– Jean-Paul Sartre, Äcklet, 1938.