Långös borgmästare har ordet (7)

Några år efter det jag bosatt mig i Blekinge, restes i den vackra Hoglands park en stor gråsten, sådan man ser i trakterna här och där varest i en avlägsen forntid stått något slag, då sten ifråga utgör ett minne från detta, ligger någon eller några krigare begravna eller i övrigt hänt något, varom stenen har att tälja för kommande generationer. Vilket snille bland staden Karlskronas styresmän, som fått idén att här utan ringaste anledning resa en dylik sten, känner jag ej.

Emellertid började förståndigt folk reagera mot tilltaget och fordrade att stenen skulle bort igen. Då läto vederbörande i stället inhugga i stenen ett par vackra hembygdsverser, direktör Wall planterade slingerväxter kring densamma, vilka växte upp, slingrade sig kring stenen och på så sätt gåvo den en uppgift att fylla. Men om stenen inte syntes nämnvärt, så fanns den där i alla fall och ett stycke bakom densamma står en byst, som lär skola föreställa Karl XIII.

Detta vanprydande av stadens vackra park föranledde givetvis åtskilliga skriverier i platstidningarna och i Blekinge Folkblad, som jag då redigerade, gjorde jag mitt till för att få bort åtminstone stenen – sedan kunde man ju börja fundera på kungen, som man någon gång lär ha hittat på kronovarvet och rest i parken, utan att veta vem bysten skulle föreställa.

Emellertid erbjöd nu avlidne direktör Hellsten staden ett vackert konstverk, ”Vågens tjusning”, dock under förutsättning att konstverket ifråga skulle intaga den plats, där stenen nu står. Men då blev det oro i lägret bland sedlighetsnuckorna – Vågens tjusning är en naken kvinna och det skulle kantänka föda osedliga tankar hos de fromma vandrare, som ta sig motion i den vackra parken. Insändare för och emot stenen formligen haglade i pressen och man kunde vänta en katastrof i vilket ögonblick som hälst.

(…)

Tiden har flytt – vi skriva nu 1923 – och stenen står kvar. Direktör Lindvall i Nättraby, en gammal vän av konsten, har sedan striden stod om Vågens tjusning skänkt parken två konstverk, ”Ekot” och ”Grodan”, utan att det kunnat förmärkas tilltagande osedlighet. Båda dessa konstverk är ju, som bekant nakna kvinnor i olika ställningar.

Någon utsikt att få stenen utbytt mot Vågens tjusning finns numera ej, ty direktör Hellsten är död och för övrigt gav han någon tid före sin död mig ett halvt löfte om att få Vågens tjusning till Långö, där den skulle placeras i Mimerslunden. Herr Hellsten lovade att tänka på saken och om han ej avlidit, kanske vi haft Vågens tjusning på Långö.

Jag tror emellertid ännu på möjligheten att få bort stenen – sedan få karlskroniter sätta vad de vilja dit i stället. Jag förmodar dir. Hellstens efterlevande anhöriga, när de hör hur saken utvecklats, låta Långö få ”Vågens tjusning”.

Till  yttermera visso har jag skrivit detta för att vederbörande i Karlskrona må veta att, ehuru nu gammal, ligger mig fortfarande den världsberyktade stenen varmt om hjärtat och varje gång jag passerar densamma beundrar jag det snille, som kom på tanken att ”pryda” stadens vackra park med, för att begagna ett uttryck av dir. Hellsten, detta stenskrälle.

Nu sedan staden inköpt Norra Långö och Kålö, bör stenen kunna placeras där å lämplig plats på någon av nämnda öar, eller möjligen på den ”kinesiska muren”.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Vågens tjusning av konstnären Per Hasselberg (1888) kom tyvärr aldrig att placeras i Mimerslunden på Långö. Skulpturen hamnade i parkområdet vid Herrgårdsvägen på Hästö. Däremot fick J A Henricsson sin vilja igenom – låt vara postumt – gällande bautastenen som 1909 restes i Hoglands park. 1945 beslutade drätselkammaren i Karlskrona att flytta ”stenskrället” till Wämöparken utanför centrum.

Långös borgmästare har ordet (6)

I Karlskrona äro alla släkt med varandra, mer eller mindre. Officerarnas söner bli officerare, gifta sig i vanliga fall med officersdöttrar eller någon ämbetsmannadotter i staden och stanna om möjligt här. Ända från länets hövding och hela raden igenom är så gott som ett enda släktregister.

Samma är förhållandet med ”de menige”, de knyta hymnens band med närboende, låta sina söner gå in som skeppsgossar eller på annat sätt fästa dem vid platsen, det blir med tiden nya giftemål och släktförbindelser. Det manliga släktet här har i de flesta fall någon tid av sitt liv varit i kronans tjänst, antingen vid flottan eller i armén, i annat fall vid kronovarvet.

I frågavarande släktregister sträcker sig även ett gott stycke ut på landsorten, beroende på att flottan till stor del rekryterats därifrån. Fattiga gossar från närliggande landsort blir skeppsgossar och kronovarvet är en mycket eftersökt plats för arbetare även från närliggande landsbygd.

Sambandet mellan Karlskrona och landsbygden märkes allt för väl, då man om sommaren gör en resa med någon båt eller något tåg en lördag eller söndag, på den massa folk, barn och blomma, som då anlita dessa transportmedel för att komma till och från landsbygden boende släktingar.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Långös borgmästare har ordet (5)

Karlskrona har sina egendomligheter, sin särskilda typ som utpräglad militärstad. Backig och med kullerstenslagda gator, betecknande från den  synpunkten att Blekinge är själva stenriket, där det alltid av idoga stenhuggare tillverkats en avsevärd mängd huggen gatsten, som emellertid föga använts för stadens behov.

Utkanterna i staden ståta med små oansenliga hus, till stor del uppförda i en avlägsen forntid av personer, som slagit sig till ro vid egen härd, och uppförda i olika byggnadsstil och i egendomliga lägen, som tyda på att någon vidare stränghet ej tillämpats av stadens byggnadsnämnd.

Backarna äro en kvarleva av den mängd klippöar, varpå staden uppbyggts och som fordomtima ägts av den beryktade Vittus Andersson, som av konung Karl XI tvingades överlämna området för byggandet av en örlogshamn. Ännu finns också kvar åtskilligt från denna tid, såsom Vittus Anderssons stuga, Kalvhagen, nu bebyggd även denna del, där man kan förmoda att samme Vittus Andersson betat sina kalvar.

I stadsdelen Björkholmen, som fordom dominerades av en gammal klockstapel, är tydligen större delen av ättlingarna från den gamla sjömans- och varvsarbetarkåren förlagd, ty där framträder det mästa av detta gamla, som påminner om förgången tid.

Det egendomliga är, att i denna stadsdel är språket annorlunda än i övriga stadsdelar och Klockstapeln brukade fordom vara samlingsplats för björkholmsgummorna, när de höllo konselj. Att lyssna på kontroversen vid en dylik konselj hade sitt behag, fast det var hart när omöjligt för en främling att tolka den egendomliga munart, varmed de olika anförandena framfördes.

 Den s.k. ”björkholmskan”, som är säregen för icke blott Karlskrona utan hela Blekinge, är ett det mest obegripliga språket i hela Sverige.

Vid Fiskbron hålla fiskare utifrån öarna till med sin fisk. Där skrädes inte orden och lustigheterna hagla om varandra från träskoklädda fiskargummor.

Inne i den ”finare” stadsdelen är det annorlunda, ett stycke av den nyare tiden med höga, ståtliga palats, där överklassen slagit ner sina bopålar. Här ha kullerstenarna ersatts med tuktad – det är ju sed i alla städer att ”bättre folk” skall ha det mera bekvämt – och här finns en mängd banker och annat, som profiterar på det fattiga folket.

Genom denna stadsdel löper Ronnebygatan, stadens ”snobbränna”, dess mest framstående promenadplats, som ock ”Ronnis” kallas. I långa vinterkvällar är här ett rörligt liv: en mängd bilar – nyare tidens fortskaffningsmedel – fara blixtsnabbt fram och åter i den brokiga folkströmmen, omväxlande krigare i alla grader, deras ”flammor” och en mängd civila.

Flickor i tonåren, långa rader, arm i arm, som kasta smäktande blickar på de mer eller mindre glänsande uniformerna, i hopp att något hjärta måtte klappa för dem under den blå jackan. Ibland befinnes gatan vara för smal för en och annan Adamsson och då faller storsmockan. Vissa tider, fast det numera hör mest till det förflutna, etableras större batalj, då en och annan kämpe faller på slagfältet.

Detta på vintern, på sommaren är det lite annorlunda. Då vandra älskande ner i Hoglands park, stadens vackraste plats och direktör Walls härliga skapelse. Där äro då utplacerade soffor, där kärlekskranka kunna i ro låta sina ömma känslor få luft.

Går det för långt, lägger polisen sig i saken, men finns en annan möjlighet – vi har ju Vämö, utan vars tillkomst Karlskrona stad säkerligen haft betydligt mindre innevånareantal och överlärare Blomberg mindre arbete med att fastställa faderskap.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Långös borgmästare har ordet (4)

Här var ständiga inre strider och slitningar bland dem, som borde i enighet och samförstånd värnat om gemensamma intressen och ej att förvåna sig över, då kommunernas och byarnas invånare lågo i fejd med varandra på gränserna och å landsvägarna.

Känt är över hela landet, att hos blekingarna har kniven alltid suttit löst i slidan liksom svärdet hos vikingarna, vars många gravar och minnesmärken efter forntida strider bära tillräckligt vittne om att blekingarnas förfäder gått före med exempel som smittat, fast stridsmetoderna och stridernas orsak växlat.

I mångt och mycket har Blekinge varit en mörk fläck i landet; dålig skolundervisning, särskilt på landsbygden, inhuman behandling av fattiga medmänniskor, som man utan samvetsbetänkligheter ända in på senare åren sålt på offentlig auktion, rofferi i olika former, i länets huvudstad militarismens förråande inverkan – vart och ett har i sin mån bidragit till att sätta en osund prägel på folklynnet och försvårat det upplysningsarbete som Blekinge Folkblad fått på sin lott att bedriva.

(…)

I Blekinge är folkrasen till den grad uppblandad, att det är hart när omöjligt finna något hållbart karaktärsdrag för enbart Blekinge. Det är mycket omväxlande, beroende dels på de olika naturförhållandena, olika yrken, m. m.

Liksom en skogsinnebyggare, som levat sitt ensamma liv i den blekingska skogsbygden, ovillkorligen måste äga andra karaktärsdrag än stadsbon, måste även föreligga en betydande skillnad i karaktär och lynne mellan en fiskare ute på öarna och en bonde eller en skogsdräng i de bördigare delarna av Blekinge.

Som ett genomgående drag bland arbetarna, där ju min verksamhet blev förlagd, är bristande samhörighetskänsla och lusten att kiva om småsaker, vilket gör det mycket svårt att få till stånd fasta och stabila organisationer.

Klandersjukan är starkt utbredd och i allmänhet söker man formligen efter fel på varandra för att få skäl att klandra, och givetvis drabbar denna del av folklynnet hårt alla, som försöka skapa solidaritet och samförstånd, därvid icke minst pressens män. Och det är betecknande, att sällan en person, som av ett eller annat skäl, ofta obefogat, råkat i onåd och fått ett visst missnöje riktat emot sig, finner någon som vågar ta hans  parti – det är så naturligt, att han då är oduglig i allt.

Detta är mina intryck av Blekinge och det blekingska folklynnet, intryck som gärna vilja sitta kvar och som gjorde att jag redan i början var starkt betänkt på att söka mig ett annat verksamhetsområde.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Långös borgmästare har ordet (3)

Innan jag går vidare och på grund av att jag framledes i flera avseenden kom att fästas särskilt vid ön Långö, tar jag mig friheten något beröra ifrågavarande ös historia, så långt jag känner den.

Långö är nu ett municipalsamhälle och till de senare årens utvecklingshistoria kommer jag framledes. För långa tider tillbaka lära en del öar, vilka tillhörde hemmanet Hästö i Augerums kommun, ägts av Karlskrona stads borgerskap, vilket borgerskap den 17 juli 1861 försålde ön Långö och en intill liggande ö Kålö till rådmannen Hj. Christiernsson för 6,000 riksdaler riksmynt. Samtidigt upplät och transporterade denne rådman Christiernsson hälften av dessa öar till majoren och riddaren Otto av Klint för 3,000 riksdaler riksmynt.

Den 23 sept. 1879 förrättades delning av öarna Långö och Kålö, utgörande tillsammans 5/56-dels mantal på så sätt, att rådman Christiernsson erhöll södra delen (nuvarande municipalsamhället), tillika med en holme, Lilla Pantarholmen, som ligger mellan Långö och Karlskrona,  och översten Klints sterbhus (Klint var då död) Kålö och norra delen av Långö, den del som ej ligger inom nuvarande gräns. Varje del skulle utgöra 5/112-dels mantal.

Den 10 april 1880 försålde rådman Christiernsson sin del (nuvarande municipalsamhället) till ingenjör A. Nordbeck för 3,550 kr. Den 7 mars 1899 sålde ingenjör Nordbeck den del av Långö, som nu utgör municipalsamhället, därvid Lilla Pantarholmen, till dåvarande landssekreteraren i Blekinge Gustaf W. Roos, beklädnadsförvaltare John Fjällner och grosshandlaren Aug. André för 10.000 kr, av vilka Långö municipalsamhälle inköpt området ifråga, något som jag kommer till framledes i ett annat sammanhang.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Den första Långöbron (byggd i trä 1905) från Pantarholmen sett under tidigt 1910-tal.

Långös borgmästare har ordet (2)

Min förflyttning från Norrland blev på sätt och vis en förflyttning från skogen till havet. I mitt barndomshem såväl som uppe i Norrland var jag ej i tillfälle att beundra havet, ty min verksamhet och min hemvist var i allmänhet förlagd till trakter, vilka ej hade beröring med havskusten.

Annat blev det här i Karlskrona, här kom jag att bosätta mig på en ö i Östersjön, visserligen ej bredvid det öppna havet, men ändå med känning av dess böljesvall.

I början kändes det vemodigt och ödsligt, att ej omkring sig höra vindens sus i den vida barrskogen och ej se de höga fjällarna resa sina snötäckta hjässor mot blåa skyar, men snart drogs jag ner mot stranden, där böljorna lekte bland klipporna, stundom smekfullt och stundom i vild yra.

Och när sommarsolen sänkte sina varma strålar ned mot jorden – hur skönt att låta sig famnas av dessa böljor. Det blev mig ett nytt livselixir, dessa varje dag återkommande friluftsbad, och jag blev snart lika innerligen förenad i vänskap till havet som jag förut varit till skogen.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Långös borgmästare har ordet (1)

Långö i Karlskrona är för mig en kär plats sedan barndomen. En gång, mellan åren 1909 och 1933, var ön ett självstyrande municipalsamhälle med en egen borgmästare. Så kallades nämligen municipalstyrelsens driftige ordförande J A Henricsson (1859-1941) i folkmun.

Han var en allmänt respekterad socialdemokratisk politiker och tidningsman, som 1906 flyttade från Sundsvall till Karlskrona för att bli chefredaktör på Blekinge Folkblad (vars namn senare byttes till Sydöstran). Henricsson kom att slå sig ner på Långö, då tillhörande Augerums kommun, byggde hus på Rådmansgatan och blev öns naturlige ledande profil.

Han må varit socialist, men alls ingen dålig och gapig sådan utan en strävsamt pragmatisk, ansvarstagande folkrörelsedemokrat av det handfast reformistiska virke som i förra sekelskiftets brytningstid bidrog till att forma det moderna Sverige.

1923 utgav han sina memoarer, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, en ytterst läsvärd liten bok för alla Långövänner. Ur denna skrift talar J A Henricsson direkt till oss i bloggens sommarserie ”Långös borgmästare har ordet”:

Det var givetvis en önskan, att Blekinge Folkblads redaktör skulle bosätta sig i staden, men detta lät sig ej göra, enär den tiden på året – sista dagarna i juni – ej fanns lämpligt husrum där. Förut omnämnde skomakaremästare Petersson hade amellertid ombestyrt bostad på en ö, Långö, som var förenad med staden genom en bro, men tillhörde landsorten, Augerums kommun.

Ön var då föga bebyggd, något hundratal invånare, och känd som vara den plats, där staden höll före att den hade rätt att placera bråkigt och otrevligt folk. De sämre av stadens innevånare hänvisades dit när husrum ej stod att uppbringa i staden.

Det yttrades till och med en gång i stadsfullmäktige av en dess ledamot, att Långö var stadens avstjälpningsplats och att mellan staden och Långö skulle finnas en ”kinesisk mur”, som förhindrade varje samband med ifrågavarande ö och staden.

Således trevliga framtidsutsikter: en kinesisk mur att passera till och från mitt arbete på redaktionen i staden och en bostad bland folk, som ej bevärdigades bo i staden. Erkännas måste också, att det då ej var utan risk man passerade bron och att ute på Långö vapen rätt ofta togos i bruk både inomhus och ute.

Jag gick emellertid helskinnad genom den värsta tiden, utom att min nasus vid ett tillfälle fick sig en släng av en person, som påstod sig ha något otalt med mig. Jag gav honom givetvis ett nyp igen och så var den saken uppgjord.

Sommar på Långö

Det goda livet, i all enkelhet.

Badplats Österlen

När jag kysser havet
Är jag tätt intill det verkliga
När jag kysser havet
Blir jag uppfylld av det märkliga
I att finnas till
Och allt jag vill
Är att leva, låta leva livet ut.

– Ulf Lundell

Den trygga omoralen

Alla tiders människor har ansett att just den tid de levat i utmärkt sig för en hög grad av omoral. Det finns ju ingenting som säger att människor i alla tider skulle haft fel. Det är alltså troligt att alla tider utmärkt sig för en hög grad av omoral.

I vår tid är alla överens om att omoralen befinner sig i högsätet. Vi läser upprört och gärna om samtidens förvillelser. Det är tryggt att veta att vår tid alltså värdigt tar sin plats bredvid vilken annan tid som helst. 

– Pär Rådström, Det bästa hos människan – om kärlek och raggare, radioprogram 17/11 1961.