Category Archives: Litteratur

Han missade Beatles

Skrivit i Corren 22/3:

Tage Erlander är den svenska politikens motsvarighet till tennisfantomen Roger Federer. Mellan 1946 och 1969 satt lundaakademikern från värmländska Ransäter ohotad som statsminister. 23 år i rad! Ett formidabelt rekord.

Som överlägset skicklig maktspelare höll han arbetarrörelsen offensivt samlad, den borgerliga oppositionen vanmäktigt splittrad och formade samhällsutvecklingen efter sina idéer om ”demokratisk socialism” (en oxymoron kan man dock tycka). Det var den svenska modellens gyllene era med Socialdemokraterna i zenit, urstark tillväxt, försumbar arbetslöshet och en ständigt expanderande offentlig välfärdsapparat.

Erlanders sista val 1968 blev en förkrossande triumf. Han sopade hem egen majoritet i väljarkåren, över 50 procent! Sedan vände det tämligen abrupt.

När mästaren Tage tog adjö och lämnade över till Olof Palme var det som tidens gudinna obarmhärtigt vände sig bort från Socialdemokraterna. Partiet förlorade sin hegemoniska ställning och tvingades till en enda lång defensiv som varar in i denna dag.

Olle Svenning, författare och journalist, var i slutet av 60-talet medarbetare till Sveriges längste statsminister och skildrar den perioden i en ny bok, År med Erlander (Albert Bonniers förlag). Svenning målar ett oavbrutet fängslande porträtt av en regeringschef och partiledare som framstår helt osannolik numera. Närmast en renässansmänniska, förbluffande vetenskapligt välorienterad, lika oförställd folklig som utpräglad intellektuell.

Själv slås jag av hur genuint kulturell Tage Erlander var. Han gick ofta på teater, såg konstutställningar, läste kopiöst med skönlitteratur, sökte sig gärna till unga radikala författare som PO Enquist och bjöd in dem till överläggningar på Harpsund.

”Politikerna behöver författarna för att få klarhet i Sveriges problem”, brukade Erlander säga till Svennings krets i regeringskansliet. ”Vi arbetar med samma material och måste lära oss något om människors relationer. Det är diktarnas gåva till oss”, förklarade han.

Erlanders kultursyn var inte simpelt instrumentell som hos många andra politiker. Han läste verkligen romaner i deras egen rätt, utifrån ett uppriktigt intresse att söka förståelse på ett djupare plan. Jag misstänker att detta är en viktig pusselbit till Tage Erlanders politiska briljans. Kulturen gav värdefull insikt i den mänskliga komplexiteten, förfinande hans fingertoppskänsla och hjälpte honom att skarpsinnigare än sina konkurrenter bemästra tidens vågrörelser.

Samtidigt – eller just därför – skrämdes Erlander av tanken på att politiken skulle gripa makt över kultursektorn. Han hänvisade till poeten Werner Aspenströms ord: ”Det är ju de industriella produktionsmedlen som ska socialiseras, inte lyriken, inte konsten, inte kulturen. Socialismen är ett medel för att genombryta en ekonomisk fängelsemur, inte en morallära för hur de så småningom befriade fångarna bör gestalta sina liv”.

Under senare delen av 60-talet exploderade populärmusiken till en mäktig förändrande kraft. Men det gick lite förvånande och fatalt den annars så nyfikne kulturkonnässören Tage Erlander förbi. Olle Svenning skriver:

”Författare kände vi till, men Dylan var för oss på statsrådsberedningen okänd. Det förblev han; det spelades aldrig någon popmusik på Erlanders kansli. Vi lyssnade inte heller till Beatles eller Rolling Stones, generationskamrater med oss unga Erlander-medarbetare. Vi försummade också att lyssna till den musikaliskt enklare Svensktoppen, som annars tydligt visade på ett nära förestående politiskt klimatskifte. De mest populära låtarna handlade om den lyckliga gatan som inte längre fanns och om längtan bort från storstaden – hem till byn”.

Kanske var det där Socialdemokraterna började tappa greppet.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Kultur, Litteratur, Socialdemokraterna

Back to Kerouac!

Läser om min absoluta favoritroman, lyssnar på The Doors och tycker det är hög tid att återerövra den romantiska livskänslan. Som Kerouac formulerade credot:

The only people for me are the mad ones, the ones who are mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yamn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the blue centerlight pop and everybody goes Awww!

Ja, det är väl inte så tokigt som utgångspunkt?

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur

Till fantasins försvar

Skrivit i Corren 20/2:

”Jag har en återkommande föreställning om att ännu en artikel har fogats till grundlagens uppräkning av individens rättigheter: rätten till fri tillgång till fantasin. Jag har kommit att tro att verklig demokrati inte kan existera utan friheten att använda fantasin och rätten att obehindrat använda verk av den skapande fantasin”.

Det skriver Azar Nafisi i sin självbiografiska bok Att läsa Lolita i Teheran: liv genom böcker (2005). Hon skildrar där tiden som universitetslärare i engelsk litteratur när mullorna grep makten efter revolutionen i Iran 1979. Det teokratiska tyranniet som ersatte shahens envälde krävde att hela samhället, in i minsta vrå och detalj, skulle underkastas den islamistiska statsläran. Allt blev därmed politik och måste tolkas i enfaldigt svartvita ideologiska termer.

Våldet, rättslösheten och avrättningarna är egentligen inte förtryckets värsta sida. Utan regimens kvävande klimat av torftighet och andefattigdom som berövar människornas liv på must och sav, värde och värdighet, får deras själar att skrumpna och krymper tillvarons horisontlinjer.

Med några kvinnliga studenter bildar Azar Nafisi en motståndsficka i form av en hemlig bokcirkel. De läser och diskuterar verk av Vladimir Nabokov, F Scott Fitzgerald, Jane Austen och Henry James – samtliga förbannade av den islamistiska diktaturens knektar som smittsamma giftspridare av dekadent västerländsk imperialism.

För Nafisi och hennes studenter blir skönlitteraturen vägen till en befrielse från ayatollornas annektering av deras existens; en läsning för den rena njutningens skull, för nå större självkännedom och inmuta en hoppets oas av egenmakt, obefläckad av politiska dogmer och ideologiska diktat.

Azar Nafisi skriver i sin hyllning till den obundna fiktionens anarkistiska republik: ”För att leva ett fullödigt liv måste man ha möjlighet att offentligt gestalta och formulera privata världar, drömmar, tankar och begär, att ständigt ha tillgång till en dialog mellan den offentliga och den privata världen. Hur vet vi annars att vi har existerat, upplevt, åtrått, hatat, fruktat?”.

Iran är ett extremt, men inte ovanligt, exempel på hur kulturen kidnappas och korrumperas i syfte att tjäna någon proklamerad frälsningsdisciplin, likrikta samhället och förvandla dess invånare till överhetens lojalt rättänkande robotar. Sådant fördöms som avskyvärt i vårt demokratiska Sverige.

Vi ser nu med förfäran på hur de nationalkonservativa regeringarna i EU-länderna Ungern och Polen distanserar sig från det liberala folkstyrets ideal, ideologiserar media- och kultursfären, sätter fantasin i politikens tvångströja. Men vilket skydd har vi från att inte hamna i en liknande situation?

Mycket av det svenska kulturlivet står och faller med offentliga skattebidrag. Rent konstnärliga kvalitetsaspekter är inte nog när statens myndighetsorgan för utbetalning av kulturstöd gör sina bedömningar. Ideologiskt motiverade kriterier tenderar att spela en allt större roll i sammanhanget.

I dessa identitetspolitiskt populära dagar handlar maktens beställningslistor om att kulturen ska främja mångfald, genus, jämställdhet, normkreativitet. Imorgon kan politikens vindar blåsa annorlunda och mindre välvilligt. Det svenska systemet är tyvärr som gjort för att dressera kulturlivet till ängslig anpasslighet och gör det i viss mån redan.

Rätten till den fria fantasin är, som Azar Nafisi konstaterar, livsavgörande. Vi borde värna den bättre från politiseringens faror.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur

”They have loved reading”

I have sometimes dreamt that when the Day of Judgment dawns and the great conquerors and lawyers and statesmen come to receive their rewards – their crowns, their laurels, their names carved indelibly upon imperishable marble – the Almighty will turn to Peter and will say, not without a certain envy when He sees us coming with our books under our arms, ”Look, these need no reward. We have nothing to give them here. They have loved reading”.

– Virginia Woolf, How Should One Read a Book?, 1926.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Litteratur

Leve anspråkslösheten

Kan det vara så, suckade han, att de starkaste och djärvaste idealisterna varit de värsta fienderna till det mänskliga framåtskridandet istället för dess största främjare? Att enkla människor med sin anspråkslösa vana att inte lägga sig i andras affärer kommer att stå högre inom den himmelska hierarkin än alla de övermodiga själar som armbågat sig in bland massorna och nödvändigt velat frälsa dem?

– Sinclair Lewis, Sånt händer inte här, 1935.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Litteratur

Häxmästarraffel!

Jag kände inte till författaren innan. Frédéric Dard, who? (Bättre än så är inte min fattiga bildning.) Råkade bara lockas till läsning av det oemotståndligt coola förlagsnamnet: Absint noir. Och tro mig, det fanns det täckning för! Enastående bladvändare, stämningsmättade och infernaliska passionshistorier med icke föraktfull konstnärlig halt. Tänk en korsning mellan Georges Simenon och Roman Polanski, plus en krydda Kafka. Rekommenderas hårt till alla litteraturdiggare ute i decembermörkret.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur

Pär Rådströms tid är nu

Skrivit i Corren 4/12:

Pär Rådström avled redan 1963, blott 38 år gammal, ändå envisas han med aldrig försvinna. Nya generationer tenderar, närmast slagrutemässigt, att ständigt finna vägen till hans romaner. Ärans portar. Sommargästerna. Översten. Ballong till månen. Rådströms märkvärdigt fräscha prosa flödar över sidorna med förrädisk lätthet.

Texterna har ett musikaliskt, jazzigt sväng som Stan Getz eller John Coltrane suttit vid skrivmaskinens tangenter. Den sköna stilen förenas med variationer på samma, djupt kända tematik – det existentiella sökandet, världsnomadens vilsenhet i moderniteten, den rastlösa driften till flykt, försöken att värja en hotad integritet.

När jag själv med jämna mellanrum återbesöker Rådström är det frapperande hur aktuell han förblivit. Den tid han talar till och brottas med, 50- och tidigt 60-tal, kunde lika gärna och snarast i än större utsträckning vara vår. Så även i politisk mening.

Rådströms skeptiska hållning till ideologier, massrörelser, nationalistisk berusning, partilojaliteter och de starka uppfattningarnas korstågsfarande har knappast tappat i relevans. ”Jag tror på den receptlösa tillvaron, på den kollektivlösa, där man utan regler förmår applicera vanlig hygglighet som leder till en gemenskap, som verkligen kan vara något värd”, sa han 1954.

Sitt credo formulerade Rådström på ett originellt, personligt vis som ”ledans humanism” i radioprogrammet Författare tar ståndpunkt 1959: ”Huvudskälet till att jag skriver är den leda jag känner. Tristessen som kryper in i varje landskap jag betraktar… Den är ingen svart glänsande leda. Den är osynlig men tjänstgör ändå som knivar i mörkret. Jag tror den hjälper mig se klart”.

Ledan som dogmers och doktriners motgift är väl det minst storslagna, minst sexiga man kan tänka sig. Men just därför desto effektivare, om den odlas sunt och förnuftigt.

”Lyssna till Hitlers röst och tänk dig stå i uniform omgiven av hundratusen andra uniformer. Vore det då inte en befrielse att få ropa Sieg Heil?… En människa har inte rätt att utsätta sig för sådana frestelser. Hon måste så att säga vägra redan i portuppgången. Där kan hon ha hjälp av ledan. Ledan som vet att entusiasmen är den farligaste murbräckan mot humanismen”.

Rådström avvisar inte handling, förespråkar alls icke likgiltighet. Ledans humanism är kunna bibehålla förmågan till engagemang, men utan det illusionsmakeri som hotar individens frihet, självständighet och kritiska blick.

”Det är inte tro dom skall ha. Dom skall ha en grund att bygga sitt tvivel på. Något fast, en trygghet på vilken de kan stå för sitt tvivel”, säger Pär Rådström om ungdomen i 1959 års Sverige. Den rekommendationen är inte så dum 2017 heller.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur