Category Archives: Litteratur

Polis, polis, potatismos

Recenserat i CorrenCorren. 6/2:

Bok: En svensk tiger. Vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån
Författare: Hanne Kjöller
Förlag: Fri tanke

Mordet på Olof Palme är uppklarat. Det trodde ni kanske inte. Men jag lovar, det är sant – enligt den svenska polisens redovisning. För att ett brott ska räknas som uppklarat krävs nämligen bara att en person på något vis har knutits till gärningen. Gällande Palmemordet är det Christer Pettersson.

Att han frikänts i domstol spelar ingen roll. Det är till och med likgiltigt om han skulle blivit åtalad eller ej. Statistiskt blir det ändå en glänsande stjärna åt polisen för att ha klarat upp ett fortfarande ouppklarat brott. Verkar det snurrigt? ”Fullständigt idiotiskt” menar Thomas Bodström, som idag ångrar att han som tidigare justitieminister aldrig förmådde reformera polisens kreativa bokföringsmetoder.

En svensk tiger Hanne KjöllerVill ni veta mer om ordningsmaktens sorgliga tillstånd rekommenderas DN-journalisten Hanne Kjöllers svidande vidräkning med en av landets viktigaste myndigheter.

Ser vi till riktiga, ofriserade siffror har polisen aldrig löst så få brott som nu. Trots att Sverige aldrig haft fler poliser i tjänst och trots att dessa poliser aldrig fått så mycket skattepengar i anslag. Ansvariga politiker, oavsett partifärg, tycks dessutom ha kapitulerat i försöken att få rätsida på polisens kroniskt dysfunktionella organisation.

Hanne Kjöllers bok är skriven i kallt och nyktert raseri över en sjuk myndighetskultur, där cheferna är besatta av att dölja systemets många brister, kräver blind lojalitet av sina underlydande och inte är främmande för ibland rent kriminell repression mot kritiska röster inom de egna väggarna.

Det må låta hårt, men Kjöller har samlat på sig ett gediget material och presenterar nio fall av polisanställda som blivit svårt trakasserade när de brutit mot den falska kårandan.

En av dessa är den även internationellt ansedde Linköpingsforskaren och polismannen Stefan Holgersson. Hans doktorsavhandling, en riksomfattande kartläggning av polisens ofta skrämmande skrala arbetsprestationer och dåliga yrkesmotivation, väckte stort medialt genomslag.

Men polisledningen vägrade befatta sig med Holgerssons rön, fryste ut honom och stoppade hans vidare poliskarriär. Mats Löfving, tidigare länspolismästare i Östergötland, ansåg inte ens att den tungt meriterade Holgersson var kvalificerad som vanlig närpolis i Norrköping!

Läs den här boken. Ni kommer inte att sova gott om natten.

Lämna en kommentar

Filed under Byråkrati, Litteratur, Lag och rättsväsende

En bondeförbundare på Kilimanjaro

Skrivit i Corren 29/2:Corren.

Erik von Heland upphör inte att fascinera mig. Han var ett tungt namn i det agrarkonservativa, rasbiologiskt entusiastiska Bondeförbundet och satt i riksdagen 1932-53. Under kriget pläderade han för att bidrag till flyktingar istället skulle gå till arbetslösa småbrukare.

Han fördömde den liberale publicisten Torgny Segerstedts flammande kritik av samlingsregeringens ryggradslösa hållning mot Nazityskland. Erik von Heland ville bli partiledare, förlorade striden till Gunnar Hedlund och fick avrunda karriären som landshövding i det lilla blindtarmslänet Blekinge.

Varför stannande han inte i Afrika?

Han hade varit lyckligare. Jag har känslan av att von Heland var en stor romantiker, som förskingrade något väsentligt av sin substans när han sålde sig åt partipolitiken. Ty innan dess – håll i er nu! – arbetade han på Karen Blixens legendomsusade afrikanska farm i Kenya.

Har ni inte läst den danska baronessans ljuvliga bok, har ni säkert sett den underbara filmen Out of Africa. Har man upplevt en sådan pastoral tillvaro med sådana fantastiska människor på en av jordens vackraste platser, och därefter hamnar i den svenska riksdagskvarnen… ja, är det då konstigt om själen mals ner och omdömet grumlas?

Det finns en fängslande koppling mellan von Heland och Ernest Hemingway. Ni känner ju till Hemingways klassiska novell Snön på Kilimanjaro (1936) och dess kittlande inledning:

Kilimanjaro är ett snötäckt, 6010 meter högt berg och påstås vara Afrikas högsta. Den västra toppen kallas av massajerna N gàje N gài, ’Guds hus’. Nära västra toppen ligger en leopardkropp, torkad och infrusen. Ingen har kunnat förklara vad leoparden ville finna uppe på denna höjd.

Hemingways leopard, en metafor för novellens döende karaktär Harry, är givetvis en skönlitterär skapelse. Trodde jag. Döm om min förvåning när jag i von Helands memoarer Mina Afrikaår (1966) läste följande stycke, där han i sällskap med Karen Blixens make Bror – beryktad lebeman och storviltjagande kompis till Hemingway – bestiger Kilimanjaro 1921:

Det var inte långt nedanför den stora kratern, som Bror kunde visa upp den frusna leoparden.
– Här ser du ett av världens underverk, en infrusen leopard, som i årtionden har legat och vaktat Kilimanjaros topp!
– Du är en fantastisk storskojare, Bror! Hur sjutton har du hunnit få upp leoparden hit, replikerade jag.
Vi hade en animerad diskussion, och Bror skrattade överförtjust åt min övertygelse att han ljög och försökte lura mig.

Erik von Heland levde i den föreställningen tills han flera decennier senare bevistade en träff med gamla Afrikaveteraner i Stockholm. Nix, kadavret på toppen var inget practical joke av Bror Blixen. Utan alldeles äkta, påstod man i det grånande sällskapet. Erik von Heland blev närmast besatt av att söka sanningen, grävde i arkiven och fann att det stackars djuret upptäckts redan 1889 av en tysk bergsbestigare.

Men jag undrar om inte von Heland, nu på ålderns höst, såg något mer i historien. Möjligen gnagde frågan om det varit värt att byta Kenya, Kilimanjaro och savannens fria vidder mot ett i det inrutade Sverige politiskt karriärklättrande. Vem var den frusna leoparden om inte han själv?

Lämna en kommentar

Filed under Afrika, Centern, Kultur, Litteratur, Politisk kultur

The Fantastic Fitzgeralds

Zelda och F Scot Fitzgerald 1921

I wish we could spend July by the sea, browning ourselves and feeling water-weighted hair flow behind us from a dive. I wish our gravest concerns were the summer gnats. I wish we were hungry for hot dogs and dopes, and it would be nice to smell the starch of summer linens and the faint odor of talc in blistering summer bath houses … We could lie in long citoneuse beams of the five o’clock sun on the plage at Juan-les-Pins and hear the sound of the drum and piano being scooped out to sea by the waves.

– Zelda Fitzgerald, Dear Scott, Dearest Zelda: The Love Letters of F Scott and Zelda Fitzgerald, 2003.

Zelda och F Scott Fitzgerald

I am really only myself when I’m somebody else whom I have endowed with these wonderful qualities from my imagination.

– F Scott Fitzgerald, Dear Scott, Dearest Zelda: The Love Letters of F Scott and Zelda Fitzgerald, 2003.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Kultur, Litteratur

Therese Bohman skriver så bra

Therese Bohman Den andra kvinnan

Åker SJ-tåg genom Skåne, Småland, Östergötland och på stationen innan jag skyndade ombord till min reserverade plats i andra klass, gjorde jag ett hastigt nedslag på Pocketshop och köpte Den andra kvinnan av Therese Bohman för 89 kronor, en bok som jag länge tänkt läsa men som det inte blivit något av med. Tills nu, och medan det murrigt decembergråa landskapet susar förbi därute finner jag mig skruvstädsaktigt fångad av berättelsen mellan de mjuka pärmarna, och igenkännande nickar jag åt rader som de här:

Jag har letat efter andra som är som jag i böckerna. Eller efter dem som är som jag vill vara: som utsätter sig för livet, som älskar och förlorar, som inte distanserar sig från livet med ideologier och teorier.

Eller de här:

Bara skönheten kan rädda oss, skrev Dostojevskij. Jag brukade tänka på det på skrivarskolan, där det fanns en outtalad misstänksamhet mot allt som var vackert, från sådant som att inga tjejer på skrivarskolan verkade använda smink, till en skräck för vackra formuleringar, vackra scener, vackert språk. Det var det vackra som fick mig att intressera mig för konsten och litteraturen från början, hade den inte varit vacker hade jag inte velat ha den. Mitt behov av kultur började som underlag för drömmar, idéer om hur livet skulle kunna vara i allra bästa fall, ett slags språngbräda mot högre höjder.

Jag älskar denna roman.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur

Färden mot mörkrets hjärta

Corren.Skrivit i Corren 12/12: 

Hamsun lärde mig att skriva, menade Ernest Hemingway och han var sannerligen inte ensam om sin beundran. 1920 tilldelades Knut Hamsun Nobelpriset i litteratur, romanen Markens gröda fällde avgörandet.

Därefter var det ingen diskussion. Under mellankrigsåren höljdes Hamsun i ära, lovord och berömmelse som knappast någon annan i sin litterära samtid. Författare som Thomas Mann, Isaac Bashevis Singer, Stefan Zweig, Maxim Gorkij och Henry Miller stod i kö för att hylla den norske diktarfursten.

Men då hade Hamsun redan börjat vandringen ner i förnedringens avgrund, vilken skulle krönas av det famösa mötet med Nazitysklands härskare i Berchtesgaden sommaren 1943.

HamsunDet är denna berättelse, lika förskräckande som fascinerande, som Tore Rem (litteraturprofessor vid universitet i Oslo) briljant avtäcker i Knut Hamsun och resan till Hitler. På mästerlig, elegant prosa får vi följa hur en av seklets främsta konstnärer med öppna ögon lät sig förledas, korrumperas och göra drängtjänst åt historiens värsta förbrytarband.

Hamsun förenade sig reservationslöst med nazismens onda utopi, förrådde sitt land under den tyska ockupationen, skänkte sin Nobelmedalj till Joseph Goebbels, stödde ivrigt Hitler ända till slutet och ångrade sig aldrig. Hur kunde det ske?

Vägen till den monumentala konkursen gick från Hamsuns syn på moderniteten, kapitalismen, demokratin och industrialismen som civilisationens fördärv. Hans hjärta bultade för naturen, bondekulturen och drömda ideal från en förment gyllene nordisk forntid. Tyvärr stannande han inte vid detta, utan kom att söka räddningen i fascismen och dess ”starka män”: Mussolini, Hitler, Vidkun Quisling.

I Tyskland var Hamsun enormt populär och nazisterna var inte sena att omfamna honom som deras egen portalförfattare. Hamsun tjusades, men han ville vara mer än en uppburen diktare.

Auktoriteten som författare räckte inte. Han betraktade sig som undantagsmänniska, en slags profet i närmast metafysisk kontakt med folket, blodet och jorden.

Kulturen och politiken blev för Hamsun intimt sammanflätade och däri ligger hans stora tragedi. Mannen som förnyade litteraturen och i sina romaner kunde vara så inkännande och nyansrik, förlorade sig i monomant ideologiskt tunnelseende.

”Han hade gjort det enkelt för sig, och han hade gjort sig själv betydligt enklare än han en gång var – och kanske fortfarande skulle kunnat vara”, konstaterar Tore Rem om den åldrade Hamsun. Det är djupt sorgliga ord. Som varnande lärostycke över faran att gifta ihop kultur och politik står också denna bok i särklass.

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Ideologi, Kultur, Litteratur, Nazism, Tyranni

Viktoriansk avkoppling

Lord Henry Wotton

Illustration till Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray (1890).

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur, Stil

Hemingway – en förebild

Skrivit i Corren 30/11:Corren.

Vad utmärks politikens väsen av? Konformistisk lidelse, ideologisk korstågsmentalitet, vi-och-dom, makt, tvång, stängt språk. Vad utmärks kulturens väsen av? Den fria vandringen, det ogarderade mötet, lodandet i det djupt mänskliga, själens odling, öppet språk.

Lite överdrivet uttryckt, givetvis. Men det tydliggör skillnaden mellan de bägge sfärerna, farliga att smälta ihop, då det ständigt är kulturens ömtåliga blomma som tenderar att malas ner i den politiska kvarnen och göras till instrument för något parti- eller statsintresse.

”Vad ska litteraturpolitiken göra? Hålla sig så långt borta från mig som överhuvudtaget är möjligt”, dundrade filosofen och författaren Lars Gustafsson häromåret. En sund inställning.

När politiker spelar kulturella locktoner finns goda skäl till misstro. Förkrympning, servilitet och beroende hotar. Konstnären riskerar att allt mer glida över i politikens spänningsfält och förfara sin substans.

Få insåg detta lika tydligt som den amerikanska författaren Ernest Hemingway. 1936 skrev han ett brev till den i stalinväldet verksamme ryske litteraturkritikern och översättaren Ivan Kashkin. För honom klargör Hemingway med bestämdhet sitt credo, det är väl värt att begrunda:

”Jag kan inte bli kommunist därför att jag tror på endast en sak: frihet. I första hand ser jag till mig själv och mitt arbete. Sedan tar jag hand om min familj. Därefter hjälper jag min granne. Men staten som sådan bryr jag mig inte om. Allt som staten någonsin betytt är oskälig beskattning. Jag har aldrig begärt något av samhället. Jag tror på ett absolut minimum av regeringsmakt.

En författare är en zigenare. Han är inte skyldig någon regeringsmakt sin lojalitet. Om han är en god författare kommer han aldrig att tycka om styret han lever under. Hans hand borde vara emot det och dess händer kommer i sin tur alltid att vara emot honom. Den stund när någon lär känna makten kommer han att hata den. Därför att närhelst den växer blir den orättfärdig…

Varför skulle en författare vänta sig belöning eller uppskattning av en grupp människor eller av någon stat? Den enda belöningen finns i utförandet av ett fullgott arbete och det är belöning nog för vilken man som helst… Om man kan åstadkomma så mycket intensitet och mening som möjligt i en berättelse, då kommer den berättelsen att leva så länge den håller måttet. Ett sant konstverk varar för evigt, oavsett politiken.”

Denna hållning ter sig naturligtvis idag totalt apart för den svårt ideologiförgiftade och i närmast sovjetiska dimensioner politikbesatta svenska kulturscenen. Vad blir kvar till evigheten av vad som produceras på dess tiljor?

Det viktigaste stridsropet borde vara maningen till kamp för att befria konsten ur politikens korrumperande bojor. Man kan bara innerligt önska att fler vågar och vill följa Hemingways frihetliga väg.

Döda, vita anglosaxiska män har vi åtskilligt att lära av. Det är väl just därför som agitprop-knuttarna i vårt bildningssvaga och estetikhandikappade klimat föraktar dem så mycket. Vilket i sig visar nödvändigheten av mer Hemingway och mindre Aftonbladet Kultur.

Ernest Hemingway

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur