Category Archives: Litteratur

Alla springer omkring och försöker jaga den stora kärleken…

musil

Ingen människa vet ju, vilken av de många kringirrande hälfterna som är den av henne själv saknade. Hon fastnar för en som förefaller henne vara den rätta och gör de mest fåfänga ansträngningar att bli ett med den, tills det slutligen visar sig att det hela var ett misstag.

Om ett barn blir följden av förbindelsen inbillar sig bägge hälfter under några ungdomsår att de åtminstone förenats i barnet; men detta är bara en tredje hälft som snart visar tecken till att vilja avlägsna sig så långt som möjligt från de båda andra för att söka efter en fjärde.

Så ”halverar” sig mänskligheten fysiologiskt vidare, och den verkliga föreningen står lika fjärran som månen utanför sovrumsfönstret.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-42.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Litteratur

Fiktionen är nödvändig

Azar Nafisis

Nafisis lovtal till fantasins republik är smittsam. Fiktionen är ett mäktigt vapen i kampen mot diktaturer. I totalitära stater är litteraturen ett fönster mot friheten, i demokratier dränks den av ”intellektuell lättja”, när vi tar dess frihet för given. Våra skolor – menar hon – övar inte studenterna i att spåra och motstå lögner, illusioner, falska utopier.
Alltså: Läs, läs, som om ditt liv, din identitet och ditt medborgarskap hänger på det!

– Per Wästberg skriver i SvD (15/2) om Azar Nafisi, professor i engelsk litteratur och exiliranier i USA.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Litteratur

Rättvisa åt Tengil

Skrivit i Corren 27/12:Corren.

Veckan innan jul förklarade Jimmie Åkesson i Expressen att han inspirerades av Astrid Lindgren i sin politiska gärning. Det bemöttes bland annat genom att bilder av Tengil började spridas i sociala medier, där den fascistliknande tyrannen i Bröderna Lejonhjärta giftigt påstods vara Åkessons enda rimliga inspirationskälla ur Lindgrens verk.

Men förtjänar ens Tengil att buntas ihop med Åkesson?

Underskatta inte Astrid Lindgren, hon var en sofistikerad författare. Bröderna Lejonhjärta är ett av de förnämsta exemplen på detta – för barn en fascinerande fantasyhistoria, för en mognare läsekrets spåras en intrikatare berättelse där Tengils förtryckarroll upplöses i något annat.

Lindgren arbetar ungefär som Stanley Kubrick gjorde i sina bästa filmer. Vi anar ett djupare budskap under ytan, vilket väntar på att dyrkas upp om vi noterar de subtila ledtrådarna. Är superdatorn HAL 9000 i Kubricks 2001: A Space Odyssey egentligen ond? Eller vill den faktiskt försöka rädda mänskligheten från vidare ödesdiger kontakt med utomjordingarna och deras skumma monoliter?

På ett liknande sätt skulle vi kunna betrakta Tengil. Man kan undra om han inte fungerar som Bröderna Lejonhjärtas dolde hjälte och huvudperson i ett drama som kritiserar den urgamla paradismyten och religionens traditionella affärsidé om livet efter döden, här symboliserat av Nangijala. Dit kommer Jonatan och Skorpan, fast tänk nu efter.

Hur vettiga är paradisets klassiska förutsättningar? Ett tag är det nog underbart. Solen skiner ständigt. Allt är perfekt. Tills tristessen och händelselösheten blir alltmer kvävande. Det är denna situation som Lindgren i ett radikalt grepp låter Tengil göra uppror mot. Han är den emancipatoriske revolutionären som störtar Nangijalas olidligt statiska och ultrakonservativa samhällsordning. Därav hans lösen ”All makt åt Tengil – vår befriare”.

Plötsligt har Nangijalas uttråkade invånare fått en meningsskapande gestalt att förhålla sig till och som lättar deras bojor, fjättrade som de är i evigheten. Antingen kan de ansluta sig till Tengils häftiga riddararmé och ge sig ut på spännande erövringståg (alternativt göra som Körsbärsdalens värdshusvärd Jossi: jobba som undercover-agent). Eller så följer de Jonatan och upplever äventyret som motståndskämpar. Tengil kan förvisso förefalla elak.

Dock får vi i slutet av Bröderna Lejonhjärta veta att inga ruskigheter i Nangijala varit på riktigt, utan i praktiken bara ett rollspel. De personer som ”dör” kilar smidigt bort till Nangilima – ett ställe dit det dessutom står vem som helst fritt att schappa om man inte har lust att fortsätta.

Jonatan gör så själv framför utsikten att stanna kvar som handikappad (han har ju blivit förlamad av draken Katla under finalstriden mot Tengil). Och Skorpan hänger på eftersom han inte tycker det är kul utan sin storebror.

Sedan kan vi misstänka att det finns ett tyngre skäl till att bröderna sticker. Tengil har vid tidpunkten redan slagits ut från spelplanen – och logiskt sett hamnat var? Inte undra på att Nangijala då ter sig fattigt och blekt i jämförelse.

Tengil är i detta sammanhang väsensskild Åkesson, SD-ledaren som istället för att spränga gränser vill resa murar, istället för att syresätta samhället vill likrikta det, och som definitivt inte är på lek utan på blodigt allvar.

Om SD hämtat någon ideologisk inspiration från Astrid Lindgrens universum tycks det snarare vara riddar Kato och hans hjärta av sten i Mio, min mio. Har det inte skavt ont i bröstet länge nog, Åkesson?

Lämna en kommentar

Filed under Film, Litteratur, Sverigedemokraterna

Jag vill också bo i Villa Triste

Villa Triste

Fanns ett album som jag själv önskat mig ha kunnat spelat in är det Bitches Brew. Tyvärr är jag inte Miles Davis. Last year in Marienbad är filmen jag önskat mig ha skapat. Tyvärr är jag inte Alain Resnais. Och inte heller Patrick Modiano, men vore det en roman som jag skulle vilja ha skrivit är det hans Villa Triste.

Bara några få kapitel in i boken är jag helt absorberad av berättarpersonen Victor Chmaras minnen av sin flykt till en liten bad- och kurort vid schweiziska gränsen i det tidiga 60-talets somriga Frankrike. Lågmält, stämningsmättat, förföriskt, suggestivt – Modiano är inte bara en gudabenådad stilistiker, han förstår den vita sporten:

Fönstret i hennes rum på L’Hermitage stod öppet, och jag kunde höra det regelbundna dunsandet av tennisbollar och spelarnas avlägsna rop. Om det ännu fanns snälla fredliga dumbommar i världen i vita kläder som slog bollar till varandra över ett nät, så betydde det att jorden fortfor att snurra runt och att vi ännu hade några timmars frist.
Hennes hud var överallt mycket svagt fräknig. Och i Algeriet var det visst krig.

Ett underbart stycke, eller hur? Bättre kan det inte sägas. Tennis är civilisation.

Mr G tennis

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, Tennis

Den livsviktiga frågan

Skrivit i Corren 5/12:Corren.

Är dödshjälp en bra idé? Nej, tyckte den förra regeringen. Den nuvarande är heller inte förtjust. Ändå är frågan på tapeten igen. På torsdag håller Statens medicinsk-etiska råd ett stort seminarium om eutanasi. I riksdagen bildades nyligen ett tvärpolitiskt nätverk för att legalisera dödshjälp.

Ur liberalt perspektiv borde det vara solklart. Alla har rätt till liv, därav följer rätten till att äga sin död. Men människans verklighet är naturligtvis långt större och mer komplex än ideologiska trossatser. Läs gärna Linn Ullmans roman Nåd (2003), som utan moraliserade fallgropar och pekpinneaktiga slutsatser belyser problematiken.

I korthet handlar boken om en äldre man, Johan Sletten, som bär på många sorger – men sent upp i åren mött nåden i form av den stora kärleken, Mai. Tyvärr drabbas han en obotlig cancersjukdom och ber därför Mai om ytterligare en nåd: att hjälpa honom att dö innan kroppen brutits ned till oigenkännlighet.

Från ungdomen har Johan traumatiska minnesbilder av faderns dödsprocess – hur denne tappade förståndet, tjöt i timmar bakom sängkammarens stängda dörr medan familjen skamset vände sig bort.

Mai skyr tanken på dödshjälp, försöker stilla Johans demoner, men ger till sist efter. Dock, i den lågmält gripande slutscenen tvekar Johan. Omtöcknad i sin sjuksäng vill han hålla kvar ännu en stund vid livet. Han pratar med Mai, som förbereder den dödande injektionen, önskar att hon väntar.

I Mais öron är Johans ord bara osammanhängande läten.

Många är vi nog som delar Johan Slettens skräck att av sjukdom eller ålder mista kontrollen över vår kropp, att hjälplöst utelämnas åt omgivningens mer eller mindre barmhärtiga omsorger. Men att institutionalisera dödshjälp i statsapparaten, innebär ofrånkomligen en offentlig legitimering av att rubba på principen om det absoluta människovärdet.

Vågar vi den risken? Hur vällovligt syftet än må vara, är det trots allt liktydigt med att bygga in en potentiellt farlig osäkerhetsfaktor i systemet.

Jag är inte helt övertygad om att staten kommer att vara klockrent god i evighet, liksom jag inte är övertygad om att humanismens höga ideal ständigt och fläckfritt kommer att beaktas av systemets väktare. Därför tycker jag det är rimligt att betänka vilka dörrar som kan öppnas, om vi accepterar en samhällspraktik med legaliserad läkarassisterad dödshjälp.

Samtidigt har eutanasiförespråkarna viktiga poänger, fast främsta styrkan i deras argument står ju obeveklig relation till sjukvårdens förmåga att ge en värdig, högkvalitativ vård i livets slutskede. I boken Motståndet (1991) berättar cancerforskaren Georg Klein i en brevväxling med Per Ahlmark om hur han träffade en brittisk läkare, specialiserad på vård av döende patienter.

Klein frågar honom hur han står ut med sitt dystra arbete. Läkaren replikerar ljust att han gör klart för sina patienter att det inte finns anledning att befatta sig med döden förrän timglaset runnit ut. Med nära personlig kontakt följer han varje döende människa på sin avdelning. Uppgiften är att se till att samtliga av deras återstående dagar ”kan användas för liv, meningsfullt, kärleksfullt, riktigt liv”.

Jag tror inte att någon av denne läkares patienter hade föredragit dödshjälp som alternativ till sådan behandling. Men kan den svenska vårdsektorn garantera oss samma omsorg?

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, Sjukvård

Var är vår Clemenceau?

Clemenceau

Skrivit i CoCorren.rren 7/1:

Vi har varken ett försvar eller ett ledarskap! Anklagelsen utslungades 1914 av Georges Clemenceau, den store franske politikern och tidningsmannen, mot de som misskött hans lands beredskap. Clemenceau?

Möjligen klingar hans namn inte med samma självklarhet som Charles de Gaulle och Winston Churchill på våra breddgrader, det är synd. Ty vad dessa bägge portalfigurer i den europeiska historien senare blev, förkroppsligade Georges Clemenceau redan vid epoken kring första världskriget.

Att en militär stormaktskonflikt skulle utbryta var ingalunda givet, precis som idag. Dock såg Clemenceau hotande tecken från det autokratiska kejsardömet Tyskland – republiken Frankrikes arvfiende – som inte var att leka med och att det därför var nödvändigt att hålla garden uppe.

Hans varningar möttes med döva öron. De styrande föredrog att hoppas på fortsatt fred. Clemenceau lyckades emellertid driva igenom en förlängning av värnplikten (som kortats 1905), men förskräcktes av materialbristen.

Att armén saknade tungt artilleri ursäktades fåraktigt av krigsministern 1914 med att regeringen dragit ner på försvarsanslagen. Clemenceau dundrade med den berättigade frågan: ”Vad kommer att hända med stridsmoralen om soldaterna upptäcker att de är inom räckhåll för fiendens kanoner, medan det egna artilleriet inte når fram till fienderna?”.

Han konstaterade kallt att det är fåfängt att vara hjälte på slagfältet, om det inte finns vapen och ammunition.

Kort efter detta meningsutbyte skrev Georges Clemenceau i sin tidning L´Homme Libre: ”Låt oss handla så att inte våra barn behöver slå ner sina ögon när våra namn nämns”. Nästa dag anföll Tyskland…

Om detta berättar författaren Mats Krantz i en fin, nyutkommen bok: Den franske Tigern. På svenska är det den första heltäckande biografin om Clemenceau (1841-1929) och rekommenderas gärna som rykande aktuell läsning i novemberrusket.

Frankrike var skamligt illa förberett när den moderna, välutrustade tyska krigsmaskinen invaderade. Priset blev ofattbart högt. 1917 var fransmännen i princip slagna, tongivande kretsar ville ge upp. Dessbättre överläts regeringsrodret istället till kraftpaketet Clemenceau. Han ingöt nytt tigeraktigt mod som skingrade defaitismen och fick nationen att härda ut till seger.

Fast utan bistånd från Frankrikes allierade Storbritannien och, sent i kriget, USA hade knappast ens Clemenceaus benhårda försvarsvilja räckt för att knäcka den tyska militärdiktaturen och rädda republikens frihet.

Vad har detta att säga oss?

Antag att Georges Clemenceau, här och nu, gjort comeback från ovan som politiker och journalist i Sverige. Han hade utan vidare kunnat hoppa direkt in i försvarsdebatten.

Det vore bara för honom att i stort sett blåsa dammet av sina gamla debattinlägg; byta ut kejsar-Tyskland mot Putin-Ryssland, omvandla uppgifterna om den underfinansierade och otillräckligt rustade franska försvarsmakten 1914 till den svenska 2016, reprisera sitt hudflängande av politikerkårens oförmåga att hantera det mörknande säkerhetsläget och – vis av tidigare erfarenhet – peka på vikten av allierade om det värsta skulle inträffa.

Tyvärr har vi ingen Clemenceau.

Konseljpresident Georges Clemenceau med general Pershing 1918.

Konseljpresident Georges Clemenceau med USA:s general Pershing 1918.

Lämna en kommentar

Filed under Försvar, Frankrike, Litteratur

Läsning ger vingar

Maja Ekelöf

Skrivit i Corren 3/11:Corren.

När statsminister Stefan Löfven i somras annonserade idén att byta namn på skolornas höstlov till ”läslov” fick häcklarna julafton i förtid. Och visst, förslaget var tacksamt att driva gäck med.

Tror regeringen ens själva på att en simpel etikettsändring skulle vara någon bot mot trenden av svenska elevers fallande läsförståelse och utlösa rusning till biblioteken? Dessutom kan politiker ändå inte bestämma vad barnen ska ägna loven åt, kidsen är ju per definition lediga då. Och anslaget till läsfrämjande åtgärder på ynkliga fem miljoner kronor är skrattretande lågt. Ska detta kallas reform? Vilken patetisk uppvisning i fluff!

Ungefär så löd trallen.

Men läslov blev det, och just nu pågår det. Fundera lite. Är den bakomliggande tanken så fel egentligen?

Mest är det naturligtvis fråga om en signal, men signaler kan ibland vara nog så viktiga. Det har faktiskt betydelse om samhället, inklusive dess officiella institutioner som skolan, tidigt och tydligt markerar vikten av läsning och bildning. Förr var det en självklarhet. Kanske inte i lika hög utsträckning i våra dagar, tyvärr.

Att döpa om höstlovet till ett mer förpliktigande läslov är därför inte så dumt. Vad som kan förefalla ett utanpåverk, bör snarare ses som uttryck för gammalt hederligt normskapande; ett led – om än litet – i att värna och uppmuntra den läskultur varpå mycket av vår civilisation vilar.

Att uppmuntra ett nära förhållande till boken är en av de finaste gåvor vi kan ge unga människor. Låt vara att det prosaiska motivet från regeringens sida måhända främst handlar om att få barnen att prestera bättre i plugget, så att de senare ska bli anställningsbara i ett kvalifikationskrävande yrkesliv och utvecklas till ”lönsamma” samhällsmedborgare som snällt jobbar ihop skatt till systemet.

Men läsning är mycket större än detta. Läsning är i vid mening en fråga om frihet; att riva gränserna för den egna tillvaron, öka sitt existentiella utrymme och stå själsligt starkare.

Få har fångat det så anslående som Maja Ekelöf i klassikern ”Rapport från en skurhink” (1970). Ekelöf är en medelålders städerska och ensamstående mor i Karlskoga. Inkomsten är blygsam, arbetet hårt och otacksamt. Emellertid älskar hon att läsa och det gör henne på ett icke oväsentligt plan rikare än många andra:

”Nog har jag varit fastrotad vid Solvargsvägen under många års tid, men jag har samtidigt känt smörlamporna osa i Tibet och hört bönevimplarna fladdra i Lhasa. Jag har klättrat i Kalmantjockas bergsmassiv. Jag har rest genom ’Det lyckliga Arabien’. Jag har levat i gammal-egyptisk tid. Jag har bott i grottor i Kina. Jag har trängts bland slummen i storstäderna i Amerika och Asien. Jag har varit i London och även på den engelska landsbygden. I Sverige har jag också rest genom böckerna. På den sörmländska landsbygden, i Tived-skogarna och i de norrländska skogarna. Men jag har också varit i koncentrationsläger och fängelsehålor i många länder”.

Och, som erfarna kloka ord på vägen till alla läslovslediga:

”Böcker… äger man tillträde till dem finns ingen ensamhet. Man är inte ensam även om man vore inspärrad i en cell, ty böckerna bär man med sig, man har dem inom sig fast de inte är med. Man kan vistas var man vill om man en gång fått tillträde till böckernas värld”.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur