Category Archives: Litteratur

Skogstemplet (1900)

JAG Acke Skogstemplet 1900

De stannade länge framför Ackes Skogstemplet, Anton betraktade den en stund. ”Så jävla skum målning”, sa han uppskattande. Han lät så förtjust att orden gick rakt in i hjärtat på henne. Och han hade helt rätt, det var en jävligt skum målning. Det var därför hon älskade den. Det var därför hon älskade hela epoken kring förra sekelskiftet, sexet, drogerna, de tryckande stämningarna, det vaga obehaget: Det var jävligt skumt alltihop.

– Ur Therese Bohmans nya roman Aftonland, i bokhandeln den 24 augusti.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Litteratur, Konst

Låt inte rädslan segra

Skrivit i Corren 30/6:Corren.

En högaktuell bok att läsa i sommar är Anarkisten av Joseph Conrad. Romanen utkom 1907 och handlar om butiksägaren Verloc med ett synbart stilla familjeliv i London.

Samtidigt ingår han i en hemlig grupp radikaler som drömmer om att störta den rådande ordningen. Samtliga har det hyggligt ställt.

Plötsligt reses kravet på ett bombattentat för att skaka om samhället. Måltavlan blir observatoriet i Greenwich, symbolen för Storbritanniens världsomspännande imperium. Verloc utnyttjar sin frus mentalt efterblivne bror till att utföra dådet.

Sprängmedlet tillhandahålls av en hårdför ideologisk skumraskfigur, som i den konventionella borgerliga moralen ser samhällets akilleshäl. I ett centralt stycke låter Conrad honom säga: ”De håller fast vid livet…  Medan jag förlitar mig på döden, som inte känner några hämningar, och inte kan angripas från något håll. Alltså är jag den överlägsne”.

Anarkisten ConradConrads roman skrevs i en tid där terrorattentat ofta var ämnet för svarta tidningsrubriker. Vänsterextremister gjorde sig skyldiga till en lång rad uppmärksammade mord, bland annat på USA:s president McKinley, Rysslands tsar Alexander II och kejsarinnan Elisabeth av Österrike-Ungern.

Det var en internationell terrorvåg som även drabbade Sverige, ett exempel är det ökända Amaltheadådet i Malmö hamn 1908.

Conrad fångar i sin bok terrors väsen; vantrivseln i kulturen, den blinda ideologiska fanatismen, lockelsen att berusa sig på utopier, cynismen att använda jagsvagare människor som dödliga verktyg i kampen, iscensättandet av spektakulära våldshandlingar i syfte att sätta skräck i etablissemanget och piska upp stämningar för att avslöja samhällets förmenta ruttenhet bakom fasaden – allt för att bana vägen till det hägrande lyckoriket.

Vi såg fenomenet återkomma med 70-talets terrorgrupper som den tyska Baader-Meinhofligan och dess italienska variant Röda brigaderna. I grunden är dagens jihadister av samma skrot och korn, fast i religiös mundering.

Terrorvågen som nu skakar världen, senast fasansfullt uttryckt i massmordet på Istanbuls flygplats, är en allvarlig utmaning. Att få bukt med plågan kräver långvarigt beslutsamma insatser av både hårda och mjuka medel, dels för att oskadliggöra våldsverkarna, dels för att stävja nyrekryteringen. Vi får aldrig vara naiva, men vi bör ej heller överdriva hotet som terroristerna representerar.

Dessa sekterister kan inte, lika lite som deras historiska föregångare, krossa någon etablerad stat med sin förryckta, blodindränkta, människoföraktande dödsteater. Bara om vi själva låter rädslan segra och överger tron på det öppna samhällets ideal kan de vinna mark.  Den gåvan ska vi inte ge dem.

Conrad

Joseph Conrad, 1857-1924.

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Islamism, Litteratur, Terrorism, Vänsterextremism

När Månsson dundrade

Fabian Månsson.

Skrivit i Corren 16/6:Corren.

Insomnad under partiledardebatten på Helgeandsholmen drömmer jag om Fabian Månsson. En ur svensk granit huggen politisk rabulist och renässansman av ett slag som bara inte existerar längre. När han var i farten fanns ingen risk för att någon skulle nicka till.

Vid en riksdagsdebatt 1921 mot en bondeförbundare som ville inskränka rösträtten, replikerade Månsson ilsket: ”Vet hut! Vet sjudubbelt hut”. Han tillrättavisades genast av talmannen som anmodande honom att ”icke använda sig av kränkande uttryck”.

Månsson höll stilenligt färgen: ”Det är inga kränkande uttryck mot människor, som icke ha något förstånd”.

Naturligtvis hade Fabian Månsson idag varit omöjlig i partipolitiken. Och det säger väl mer om partipolitiken än om Fabian Månsson.

Han föddes 1872 i det blekingska fiskarsamhället Hasslö utanför Karlskrona, där han också kom att begravas 1938 samt sedan även stå staty. Det imposanta minnesmärket invigdes 1972 av Olof Palme, som hyllning till en av socialdemokratins stora pionjärer.

Den väldige, självlärde tvåmetersmannen Månsson gjorde sig känd som eldfängd agitator, tidningsredaktör, riksdagsledamot, frälsningssoldat, historiker och författare. 1932 blev han hedersdoktor vid Uppsala universitet. Livet ut betitlade han sig dock stolt som ”järnvägsarbetare fd” i telefonkatalogen (Månsson hade i unga år försörjt sig som rallare).

Någon renlärig, testuggande partigängare var han aldrig. Svenskt biografiskt lexikon fångar det väl:

”Som riksdagsman var M originell och med en ideologisk profil som avvek från de flesta andras. I hans politiska åskådning blandades liberala och socialistiska inslag men hela tiden mot en bakgrund av konservativ vakthållning kring nationella värden”.

Man kan se Månsson som en frihetlig, individualistisk S-motsvarighet till Vilhelm Moberg. Släktskapet med den småländske odalliberalen är tydligt i Månssons romantrilogi Gustaf Vasa och Nils Dacke (1928-48, sista delen utgavs postumt).

Däri diktade han märgfullt om överhetens skatteförtryck som hårt drabbade det produktiva, arbetande folket. Känn på följande smakprov:

”Hur mycket humle har du skördat?” frågade fogdefrun, Malin. Bonden Germund nämnde en summa, och att fogden redan fått hälften.

Fogdefrun reste sig med stickande ögon.

”Hälften!” väste hon. ”Sa du hälften, din tjuv? Vet du inte att alla landbönder sedan åratal till frälset avlämna all den humle som skördas i deras humlegårdar? Tror du inte att kungen har samma rätt som en vanlig frälseman? All humle från din humlegård skall lämnas till kungens fogde. Det är kungens befallning. Den humle du behöver får du köpa av fogden”.

”Jag har själv anlagt humlegården”, sade Germund. Han hade förut stått med nedböjt huvud och tittat på henne med en lurande blick, men nu rätade han upp sig och såg henne in i de små grå råttögonen.

”Då jag kom hit fanns ingen humlegård utan ett tistelland, där nu humlegården ligger. Varken kungen eller hans fogde har anlagt humlegården här, utan jag. Så tager jag också hälften av vad som växer i den eller så växer där ingen humle mera.”

Alla likheter mellan Vasas fogdevälde och våra dagars skatteglada politiska klass, som också i princip tycks betrakta all vår mödas frukt som statens, är självklart rena tillfälligheter…

Men man kan ju undra hur poppis Fabian Månsson varit i S-leden numera. Eller i vilket annat riksdagsparti som helst.

Fabian Månsson

Lämna en kommentar

Filed under Blekinge, Frihet, Litteratur, Politisk kultur, Socialdemokraterna

Nedslag i bokfloden

Ingmar Karlsson

Min samlade recension av den gamle Israelhataren Ingmar Karlssons senaste alster.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, Mellanöstern

Politikens anti-Mann

Thomas Mann

Den mänskliga kulturens viktigaste beståndsdelar – religion, filosofi, konst, dikt och vetenskap – existerar vid sidan av, över, utanför och ofta nog i motsatsställning till staten…

Politik gör oss brutala, pöbelaktiga och dumma. Avundsjuka, fräckhet och girighet – det är det enda som den förkunnar. Befrielse ger endast själens bildning. Institutionerna betyder ingenting, inställning och sinnelag allt. Förbättra dig själv! Och allt annat kommer att bli bättre…

Det tycks mig framför allt vara omöjligt att hysa någon annan åsikt än att ”mänsklighet”, ett mänskligt tänke- och bektraktelsesätt självfallet är samma sak som motsatsen till politik. Att tänka och betrakta på mänskligt vis innebär att tänka och betrakta opolitiskt…

– Thomas Mann, En opolitisk mans betraktelser, 1918.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Litteratur

Vikten av Karen Blixen

Karen Blixen

Skrivit i Corren 7/6:Corren.

I Judith Thurmans biografi över Karen Blixen heter det: ”Hon tillhörde en klass och en generation, som ännu drömde om att göra livet till ett konstverk”.

Och Blixen gjorde just det, i den underbara skildringen av sina år som kaffeodlare i Kenya. Plantagen sydväst om Nairobi vid foten av Ngongbergen blev ett ekonomiskt fiasko. Blixen ruinerades och tvingades hem till Danmark.

Men där vände hon erfarenheterna till skimrande succé i verket ”Den afrikanska farmen”, vars pastoralt lyriska trollkraft fascinerar läsare in i denna stund som är.

Karen Blixen var formad före 1914; innan världskrigens masspsykoser, innan den politiska totalitarismens tidsålder, innan ideologiseringen av kulturen och tillvaron i stort. Här går en brandvägg i historien.

Utvecklingen som följde på skotten i Sarajevo kan karaktäriseras som 1900-talets seger över vad litteraturvetaren Peter Luthersson i boken Förlorare kallar ”1800-talets etos”: idealism, hederlighet, äventyrlighet, tron på människans värde och värdighet, levande förankring i arvet av klassisk västerländsk humanism.

Blixen är en av ”förlorarna” som Luthersson lyfter fram, jämte författarnamn som Robert Louis Stevenson, Thomas Mann, Antoine de Saint-Exupéry, Stefan Zweig – alla besjälade av samma anda som idémässigt sköts åt sidan när de traditionsfientliga modernisterna segerrusigt erövrade parnassen.

Den gamla världen ansågs ohjälpligt komprometterad av krigets skyttegravsslakt, nu skulle det göras rent hus med gårdagens förlegade bråte och ett nytt, bättre samhälle skapas! Den allomfattande staten gjorde entré med grandiosa ambitioner att frälsa genom politisk styrning, modernisterna bejakade projektet och ställde estetiken i tjänst.

Av strävan efter lyckoriket blev dock i flera fall väl kända katastrofer, exempelvis det sovjetiska barbariet. Men även där demokratin slog rot får man nog säga att något väsentligt förlorades, som i längden riskerade att urholka mänskligt, civilisatoriska fundament.

”Företrädarna för 1800-talets etos startar gärna vid individen och i sådana egenskaper som en individ bör förvärva, påbjuder inte uppslutning kring någon bestämd ideologi eller oomkullrunkerlig politisk eller religiös uppsättning av dogmer, sätter inte sin lit till kollektivet som kollektiv. En personlighets- och uppförandekodex eller en livshållning framträder som avgörande”, skriver Luthersson och fortsätter:

”Grundpelarna är ungefär följande: Privilegier förpliktigar. Dygd och goda seder ska eftersträvas. Falskhet och fåfänga är förkastligt. En privilegierad har att iaktta ‘en viss ärbar måttfullhet’, bör vara vidsynt och i sitt uppträdande behaglig. Bildning är påbjuden, likaså tapperhet”.

Låter detta konservativt och ålderdomligt i våra öron? Om så, bör det inte uteslutas att det är oss det är fel på. Särskilt en fråga gnager.

I dessa dagar när råttfångaren från Hamelns politiska motsvarigheter förrädiskt spelar upp och vinnande förgiftar sinnen – SD, Trump, IS-jihadismen, den inverterade rasismens postkoloniala identitetsvurm, etc – hade då vårt öppna demokratiska samhälle stått robustare i motståndskraft om 1800-talets etos ännu vore normerande?

Karen Blixen och hennes författargeneration hade otvivelaktigt sina brister. Men mer än att skrattas åt, är de värda att hedra och lära av.

Lämna en kommentar

Filed under Kulturhistoria, Litteratur

Konsten att kila vidare

Ek

Heine ville vila som Merlin under Broceliandes ekar. Själv skulle jag inte nöja mig med ett enda träd, men om skogen vore sammanvuxen som en banyanlund då ville jag bli jordad under själva pålroten, så att mitt blod kunde cirkulera fritt från ek till ek och mitt medvetande spridas över hela skogen och skänka de grönskande spirorna ett gemensamt hjärta och låta dem själva glädjas åt sin egen härlighet och styrka. Och tusende ekorrar skulle svinga sig från gren till gren i mitt vidsträckta mausoleum, och fåglarna och vinden muntert segla över lövhavets böljande vålmar!

– Robert Louis Stevenson, A Inland Voyage (sv Sjöresa på landbacken), 1878.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Litteratur