Category Archives: Litteratur

Manns varningsord

Thomas Manns Doktor Faustus kan läsas som hur Tyskland förvandlade sin kultur till eldsflammande rit. Som situationen i Europa artar sig, tycks alltför få gjort sig besväret att öppna boken. Inte för att det kanske skulle gjort någon skillnad. Men fler hade åtminstone blivit mindre överraskade när ringdansen kring lågorna åter är ett faktum.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur

Folkhemsretro

Rönblom

H-K Rönblom (1901-1965) var folkpartist, organiserad nykterhetsivrare och till råga på allt politisk redaktör i dagspressen. Men detta bör vi inte hålla emot honom, ty han var även en utmärkt deckarförfattare.

Tack vare förlaget Modernista finns nu läckert formgivna nyutgåvor av Rönbloms klassiker Död bland de döda (1954) och Höstvind och djupa vatten (1955) åter på bokhandelsdiskarna. Det är inte bara trivsamt raffel.

Rena njutningen är den med smakfullt giftig penna skildrade borgerliga småstadsmiljön där man bor på pensionat, röker pipa, lägger patiens, genomlider styltiga möten i föreningslivet, är noga med titulaturen på landsfiskaler, fröknar och drätselkamrerer, samt oroar sig för den motorburna ungdomens inbrottsbenägenhet i kiosker.

Med andra ord perfekt som bredvidläsning till groggen i hängmattan.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur

Frukta ej åren, frukta själens ålderdom

Jag ryser ibland då jag tänker på att jag i höst blir 20 år men efter en stunds betänkande så finner jag att sjelfva årets siffra ej gör så mycket blott man är ung i hjertat; att timman på dagen gör mindre blott dagen är vacker – att jag ej fruktar åren men ålderdomen i själen.

O måtte aldrig den dag komma då ej fogelsång, blomsterprakt, solens glitter i daggdropparna och hela naturens skönhet ej rör mitt hjerta, ej den dag då det stora ädla och sköna i konst i poesi i musik lemnar själen kall och ögat torrt.

– Ellen Key, Tankebok III, 1869.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Kultur, Litteratur

Skogstemplet (1900)

JAG Acke Skogstemplet 1900

De stannade länge framför Ackes Skogstemplet, Anton betraktade den en stund. ”Så jävla skum målning”, sa han uppskattande. Han lät så förtjust att orden gick rakt in i hjärtat på henne. Och han hade helt rätt, det var en jävligt skum målning. Det var därför hon älskade den. Det var därför hon älskade hela epoken kring förra sekelskiftet, sexet, drogerna, de tryckande stämningarna, det vaga obehaget: Det var jävligt skumt alltihop.

– Ur Therese Bohmans nya roman Aftonland, i bokhandeln den 24 augusti.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Konst, Litteratur

Låt inte rädslan segra

Skrivit i Corren 30/6:Corren.

En högaktuell bok att läsa i sommar är Anarkisten av Joseph Conrad. Romanen utkom 1907 och handlar om butiksägaren Verloc med ett synbart stilla familjeliv i London.

Samtidigt ingår han i en hemlig grupp radikaler som drömmer om att störta den rådande ordningen. Samtliga har det hyggligt ställt.

Plötsligt reses kravet på ett bombattentat för att skaka om samhället. Måltavlan blir observatoriet i Greenwich, symbolen för Storbritanniens världsomspännande imperium. Verloc utnyttjar sin frus mentalt efterblivne bror till att utföra dådet.

Sprängmedlet tillhandahålls av en hårdför ideologisk skumraskfigur, som i den konventionella borgerliga moralen ser samhällets akilleshäl. I ett centralt stycke låter Conrad honom säga: ”De håller fast vid livet…  Medan jag förlitar mig på döden, som inte känner några hämningar, och inte kan angripas från något håll. Alltså är jag den överlägsne”.

Anarkisten ConradConrads roman skrevs i en tid där terrorattentat ofta var ämnet för svarta tidningsrubriker. Vänsterextremister gjorde sig skyldiga till en lång rad uppmärksammade mord, bland annat på USA:s president McKinley, Rysslands tsar Alexander II och kejsarinnan Elisabeth av Österrike-Ungern.

Det var en internationell terrorvåg som även drabbade Sverige, ett exempel är det ökända Amaltheadådet i Malmö hamn 1908.

Conrad fångar i sin bok terrors väsen; vantrivseln i kulturen, den blinda ideologiska fanatismen, lockelsen att berusa sig på utopier, cynismen att använda jagsvagare människor som dödliga verktyg i kampen, iscensättandet av spektakulära våldshandlingar i syfte att sätta skräck i etablissemanget och piska upp stämningar för att avslöja samhällets förmenta ruttenhet bakom fasaden – allt för att bana vägen till det hägrande lyckoriket.

Vi såg fenomenet återkomma med 70-talets terrorgrupper som den tyska Baader-Meinhofligan och dess italienska variant Röda brigaderna. I grunden är dagens jihadister av samma skrot och korn, fast i religiös mundering.

Terrorvågen som nu skakar världen, senast fasansfullt uttryckt i massmordet på Istanbuls flygplats, är en allvarlig utmaning. Att få bukt med plågan kräver långvarigt beslutsamma insatser av både hårda och mjuka medel, dels för att oskadliggöra våldsverkarna, dels för att stävja nyrekryteringen. Vi får aldrig vara naiva, men vi bör ej heller överdriva hotet som terroristerna representerar.

Dessa sekterister kan inte, lika lite som deras historiska föregångare, krossa någon etablerad stat med sin förryckta, blodindränkta, människoföraktande dödsteater. Bara om vi själva låter rädslan segra och överger tron på det öppna samhällets ideal kan de vinna mark.  Den gåvan ska vi inte ge dem.

Conrad

Joseph Conrad, 1857-1924.

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Islamism, Litteratur, Terrorism, Vänsterextremism

När Månsson dundrade

Fabian Månsson.

Skrivit i Corren 16/6:Corren.

Insomnad under partiledardebatten på Helgeandsholmen drömmer jag om Fabian Månsson. En ur svensk granit huggen politisk rabulist och renässansman av ett slag som bara inte existerar längre. När han var i farten fanns ingen risk för att någon skulle nicka till.

Vid en riksdagsdebatt 1921 mot en bondeförbundare som ville inskränka rösträtten, replikerade Månsson ilsket: ”Vet hut! Vet sjudubbelt hut”. Han tillrättavisades genast av talmannen som anmodande honom att ”icke använda sig av kränkande uttryck”.

Månsson höll stilenligt färgen: ”Det är inga kränkande uttryck mot människor, som icke ha något förstånd”.

Naturligtvis hade Fabian Månsson idag varit omöjlig i partipolitiken. Och det säger väl mer om partipolitiken än om Fabian Månsson.

Han föddes 1872 i det blekingska fiskarsamhället Hasslö utanför Karlskrona, där han också kom att begravas 1938 samt sedan även stå staty. Det imposanta minnesmärket invigdes 1972 av Olof Palme, som hyllning till en av socialdemokratins stora pionjärer.

Den väldige, självlärde tvåmetersmannen Månsson gjorde sig känd som eldfängd agitator, tidningsredaktör, riksdagsledamot, frälsningssoldat, historiker och författare. 1932 blev han hedersdoktor vid Uppsala universitet. Livet ut betitlade han sig dock stolt som ”järnvägsarbetare fd” i telefonkatalogen (Månsson hade i unga år försörjt sig som rallare).

Någon renlärig, testuggande partigängare var han aldrig. Svenskt biografiskt lexikon fångar det väl:

”Som riksdagsman var M originell och med en ideologisk profil som avvek från de flesta andras. I hans politiska åskådning blandades liberala och socialistiska inslag men hela tiden mot en bakgrund av konservativ vakthållning kring nationella värden”.

Man kan se Månsson som en frihetlig, individualistisk S-motsvarighet till Vilhelm Moberg. Släktskapet med den småländske odalliberalen är tydligt i Månssons romantrilogi Gustaf Vasa och Nils Dacke (1928-48, sista delen utgavs postumt).

Däri diktade han märgfullt om överhetens skatteförtryck som hårt drabbade det produktiva, arbetande folket. Känn på följande smakprov:

”Hur mycket humle har du skördat?” frågade fogdefrun, Malin. Bonden Germund nämnde en summa, och att fogden redan fått hälften.

Fogdefrun reste sig med stickande ögon.

”Hälften!” väste hon. ”Sa du hälften, din tjuv? Vet du inte att alla landbönder sedan åratal till frälset avlämna all den humle som skördas i deras humlegårdar? Tror du inte att kungen har samma rätt som en vanlig frälseman? All humle från din humlegård skall lämnas till kungens fogde. Det är kungens befallning. Den humle du behöver får du köpa av fogden”.

”Jag har själv anlagt humlegården”, sade Germund. Han hade förut stått med nedböjt huvud och tittat på henne med en lurande blick, men nu rätade han upp sig och såg henne in i de små grå råttögonen.

”Då jag kom hit fanns ingen humlegård utan ett tistelland, där nu humlegården ligger. Varken kungen eller hans fogde har anlagt humlegården här, utan jag. Så tager jag också hälften av vad som växer i den eller så växer där ingen humle mera.”

Alla likheter mellan Vasas fogdevälde och våra dagars skatteglada politiska klass, som också i princip tycks betrakta all vår mödas frukt som statens, är självklart rena tillfälligheter…

Men man kan ju undra hur poppis Fabian Månsson varit i S-leden numera. Eller i vilket annat riksdagsparti som helst.

Fabian Månsson

Lämna en kommentar

Filed under Blekinge, Frihet, Litteratur, Politisk kultur, Socialdemokraterna

Nedslag i bokfloden

Ingmar Karlsson

Min samlade recension av den gamle Israelhataren Ingmar Karlssons senaste alster.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, Mellanöstern