Category Archives: Litteratur

Resan till Thule

Skrivit i Corren 14/8:

Det är 1700-tal, Europas ledande nation är upplysningens och den absoluta monarkins Frankrike. I Paris får en vetenskapsman i kretsen kring Encyklopedin uppdraget att göra en forskningsresa till ett sällsamt land det ryktats om i norr, Thule. Efter en äventyrlig båtresa når han sin destination och börjar, lika plikttroget som alltmer förundrad, sända brevrapporter hem om sina upptäckter.

Invånarna är påfallande långa, men böjda såsom bärande på självpåtagen skuld, och alla skelar konstigt på ena ögat. Att ställa frågor till dem om Thules historia väcker misstrogenhet. Medborgarna är bara intresserade av vad som angår dem själva i ögonblicket. ”Är detta ett land utan minne?”, frågar sig den franske vetenskaparen förbluffad.

Han besöker en skola där läraren överlägset hävdar att ”varje påtvingad kunskap var en kränkning av barnets perspektiv”. Att låta ungarna plugga massa vetande vore att riskera deras ”kritiska potential”. På universitetsnivån sysslas det med genusmedveten fysik i strävan att bryta det rigida vetenskapliga tänkandes hegemoni. Det rimmar nämligen inte med jämställdhetsidealen.

Vidare tycks kulturlivet torftigt, men fransmannen försäkras om att det tvärtom är synnerligen vitalt. Kulturens främsta uppgift är ju att främja folkhälsan och ett ekologiskt hållbart samhälle, samt att tjäna näringslivet.

Samtidigt råder en stark religiositet utan spår av Gud, Thule har skyhöga moraliska anspråk och vill frälsa världen med godhet. Den främsta exportvaran är soltorkat samvete – jämte förödande effektiva kanoner (paradoxen med att kränga krigsprodukter förklaras som ”ett fredsarbete i militära termer”).

Nyfiken på styrelseskicket undersöker forskaren det politiska systemet vilket ”präglas av oförsonlig enighet”. Kungen i Thule har reducerats till en ceremoniell figur, istället tävlar två partier om makten att från ”Styret” diktera nya lagar och skatter som ”Tinget” enbart har att godta. I debatten anklagar de bägge partierna rasande varandra för total inkompetens och vilja att driva landet mot ekonomisk och social katastrof.

”Denna fientlighet var så mycket märkligare som de båda partierna sas ha samma program. Så fort det ena partiet kommit på en klok idé skyndade sig det andra fram och satt in den i sitt manifest”, noterar fransmannen förvirrat. Han finner åsiktsklimatet kvävande konformistiskt och får slutligen reda på varför Thules invånare skelar så konstigt. De sneglar ständigt efter vad andra tycker!

Vad du just har läst är en sammanfattning av Kjell Espmarks nya roman Resan till Thule (Norstedts). Det är en infernaliskt skojig liten bok, retsam satir i klösande Strindbergstradition. Att den skulle handla om något annat än 1700-talets Thule förnekar dock författaren bestämt i romanens efterord. Skönt!

Den genanta misstanken om att samtidens Sverige inte vore den bästa av möjliga världar kan därmed lyckligt avskrivas. Eller hur?

Kjell Espmark. Författare på stol nummer 16 i Svenska Akademien.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur

The Guns of August

Skrivit i Corren 10/8:

I USA, februari 1962, utkom en bok med titeln The Guns of August. Författaren hette Barbara W Tuchman (1912-89), en amerikansk historiker. Det var hennes fjärde publicerade verk och blev ett omedelbart succégenombrott. Boken hyllades av kritikerna och sköt som en raket uppför bestsellerlistorna. Knappast underligt.

The Guns of August (på svenska Augusti 1914) är en mästerlig berättelse om inledningen och bakgrunden till första världskriget, mänsklighetens dittills värsta civilisatoriska katastrof.

Hur kunde denna apokalyptiska konflikt hända? Tuchman skildrar på gastkramande fängslande prosa hur Europas statsmän, diplomater och militärer genom en trasslig härva av övermod, felkalkyleringar, missförstånd, oansvarigt vapenskrammel och dåraktigt höjda insatser i stormaktsspelet slutligen ohjälpligt kom att snubbla över avgrundens rand.

I det tidiga 60-talets Amerika, existentiellt präglat av kalla krigets kärnvapenkapprustning, var det inte svårt att se parallellerna och vad risken för en urspårning likt 1914 skulle betyda. Särskilt en läsare tog djupt intryck: president John F Kennedy.

Han citerade ur boken ofta, delade ut exemplar till sina medarbetare i Vita huset och krävde att varenda officer i den amerikanska armén måste läsa den. Det kan vi alla i efterhand vara oändligt tacksamma för.

Hösten 1962 utbröt Kubakrisen. Aldrig har världen varit så nära den nukleära domedagen. Sovjetunionen hade i hemlighet placerat kärnvapenmissiler på ön i karibiska havet där Fidel Castro nyligen upprättat sitt kommunistiska tyranni. För USA blev upptäckten en oerhörd provokation; bara några få mil från deras egen kust stod fientliga stridsspetsar laddade att lägga nationens städer i radioaktiv aska. Oacceptabelt!

I kretsen kring Kennedy yrkades på hårdast möjliga bandage, militären sattes i högsta beredskap, redo att såväl invadera Kuba som att bomba Sovjet. Men Kennedy, med The Guns of August i minne, höll huvudet kallt. Under tretton oktoberdagar rådde en olidlig nervspänning innan faran blåstes av. Kennedy hade satsat på en förhandlingslösning och Sovjetdiktatorn Chrusjtjov hade nappat.

Det är nog för mycket begärt att vår tids president i USA borde läsa Tuchman. Om han någonsin läst en endaste bok överhuvudtaget, skulle han antagligen ändå inte förstått den. Oroväckande augustimuller hörs åter. Nordkoreas skurkregim provocerar igen, besatt som den är att trygga sin överlevnad genom att utveckla kärnvapen och testa långdistansrobotar som kan nå USA. Hotet är allvarligt och måste desarmeras.

Men med en obalanserad, impulsiv Donald Trump i Vita huset som lovar Nordkoreas paranoida härskare ”eld och vrede av ett slag som världen aldrig skådat” kan snart situationen hamna bortom kontroll och regionen vara i samma förödande fälla som 1914 års män vettlöst riggade åt Europa.

JFK. Var lyckligtvis ingen Trump.

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Litteratur, USA

Välsignade översättare

Skrivit i Corren 3/8:

För två veckor sedan avled Hans Björkegren, 84 år gammal. Han hade en respektingivande meritlista som journalist och författare. Men de flesta har nog läst honom utan att ha tagit någon egentlig notis om det. Sådan brukar nämligen översättarens ofta otacksamma men nödvändiga roll vara, och det är på detta område som Björkegren gjorde sin främsta insats.

Det var genom hans mästerliga, känsliga förmedling som Aleksandr Solzjenitsyn, Boris Pasternak, Fjodor Dostojevskij, Svetlana Aleksijevitj och andra briljanta ryska författare nådde oss. Alla fick han dem att gnistra i ledigt återgiven svensk språkdräkt och slog broar till Rysslands storartade kultur- och berättartradition. Vad hade vi varit utan översättare av Hans Björkegrens slag?

Det gäller särskilt inom romankonsten och lyriken, som är de djupaste källorna till förtrogenhet med den mänskliga erfarenhetens mångfacetterade rikedom och gåtfulla komplexitet. ”Genom språket, som sedan antiken fulländats i litterära verk, har vi namngett naturen och lärt oss känna igen oss i andra människor. Och det är i poesin vi finner något som inte kan tas fram i laboratoriet”, har akademiledamoten Per Wästberg skrivit.

Enligt Bibeln var det Guds fördömande reaktion på bygget av Babels torn som gav upphov till språkförbistringen mellan folken. Med viss möda kan vi normalbegåvade hyggligt lära in ett, två eller kanske tre tungomål utöver vårt eget. I övrigt är det till översättarna vi måste förlita oss i kommunikationsutbytet, vilket i litteraturen är gränsöverskridande i såväl tid som rum.

Översättarna bidrar till att motverka Babels torns förbannelse, de jagar främlingskapet på flykten, öppnar världen och låter oss mötas över alla barriärer. De gör Homeros forngrekiska diktverk lika tillgängligt levande som Patrick Modianos franska romaner. Eller Peter Høegs för dem som tycker det är knepigt med danska.

Tyvärr är översättarskrået sorgligt illa lönat i dagens Sverige; stressigt, lågbetalt och utan vidare status. Den 1/8 rapporterade Kulturnyheterna i SVT att en professionell översättare på heltid knappt tjänar 20 000 kronor per månad som bäst. Av samtliga yrkesverksamma uppskattas hälften vanligen få nöja sig med 15 000 kronor eller mindre.

Sedan Svenska Förläggareföreningen nyligen sagt upp deras ramavtal sprider sig oron att villkoren ska bli ännu sämre. Varningar om följder av att översättare slutar, kvaliteten försämras och att återväxten förtvinar är inte svåra att förstå i det redan risiga arbetsklimat som råder.

Det ordas mycket, med rätta, om att skolans förfall hotar Sveriges ställning som bildningsnation. Detsamma kan sägas om ett land som inte anser sina översättare vara värda anständig ersättning och aktning.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur

Privatsfärens vackra överlägsenhet

Man inser att oavsett vem som är president i USA kommer det viktigaste, det verkligt omskakande, i enskilda människors liv fortfarande att vara några timmars världsfrånvänd intimitet.

– Therese Bohman, kulturskribent och författare, om Graham Swifts roman Mödrarnas söndag i Expressen.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Litteratur

Ur Kakaniens fatabur (15)

Förr i världen kunde man med bättre samvete vara en person än i våra dagar. Människorna var som strån i ett sädesfält. Sannolikt piskades de häftigare hit och dit av Gud, hagel, brand, pest och krig än nu för tiden, men kollektivt, stadsvis, landskapsvis, som fält och blev det därutöver plats för någon personlig rörelse av det enskilda strået, så lät den sig försvaras och var en klart avgränsad angelägenhet.

I våra dagar däremot har ansvaret sin tyngdpunkt inte inom människan utan i saksammanhangen. Har man inte märkt att upplevelserna har gjort sig oberoende av människan? De har flyttat in på teatern, i böckerna, i rapporterna från forskningsinstitut och forskningsresor, i de samfund av likasinnade tänkesätt eller religion, vilka utvecklar vissa slags erfarenheter på de övrigas bekostnad liksom i ett socialt experiment, och såvida upplevelserna inte direkt är till finnandes i arbetet ligger de helt enkelt i luften.

Vem vågar nu för tiden ännu påstå att hans vrede verkligen är hans egen vrede, då så många människor lägger sig i saken och vet det bättre än han?! Det har uppstått en värld av egenskaper utan man, av upplevelser utan den som upplever dem, och det ser nästan ut som om människan under idealiska omständigheter över huvud taget inte skulle komma att uppleva någonting mera privat och som om den angelägna tyngden av personligt ansvar skulle upplösas i ett system av formler för möjliga betydelser.

Förmodligen har uppluckrandet av den antropocentriska inställning, vilken så länge ansåg människan för universums medelpunkt, men under de senaste seklerna mer och mer fått vika, nu slutligen nått fram till själva jaget. Ty tron att det är viktigaste i upplevelsen är att man upplever den och i handlingen det att man utför den börjar förefalla de flesta människor naiv.

Det finns väl fortfarande folk som lever helt personligt. De säger: ”Vi har hos den och den igår” eller ”I dag skall vi göra det och det”, och gläder sig åt det, utan att det i övrigt behöver han någon djupare innebörd eller betydelse. De älskar allt som deras fingrar kommer i beröring med och är så rena privatpersoner som det gärna är möjligt. Världen blir en privatvärld så snart den råkar i kontakt med dem och lyser som en regnbåge.

De är kanske mycket lyckliga, men den sortens människor verkar nu vanligen absurda i de andras ögon, ehuru det ännu är långt ifrån fastställt varför.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Litteratur

Ur Kakaniens fatabur (14)

Men under det greve Leinsdorf med sådan klokhet vidtog sina mått och steg hade förbisett en sak. Det var inte bara en man som han som såg det sanna vi innerst har behov av, utan otaliga andra människor inbillar sig också vara i besittning av det. Man kan rent av beteckna detta som en stelnad form av nyssnämnda tillstånd, vari man ännu tar sin tillflykt till liknelser. Förr eller senare mister man lusten även för dylikt, och många människor, vilka så går och bär på ett förråd av slutgiltigt ouppfyllda drömmar, skaffar sig i det stadiet en punkt att stirra på i hemlighet, som väntade de just där begynnelsen av en värld som man har blivit dem skyldig.

Det hade inte förflutit många dagar efter det utsända tidningsmeddelandet förrän hans höghet redan tyckte sig märka att alla människor som inte har några pengar i gengäld bär en obehaglig sekterist inom sig. Denna egensinniga och människa inom människan går om morgonen med till kontoret och är över huvud taget inte i stånd att på något verksamt sätt protestera mot världens gång, men vänder i stället så länge hon lever aldrig blicken från en hemlig punkt som varje annan vägrar se, fastän det uppenbarligen är just där man har att söka roten och upphovet till allt ont i denna värld som inte vill kännas vid sin frälsare.

Sådana fixerade punkter, i vilka en persons tyngdpunkt sammanfaller med världens, kan exempelvis vara en spottlåda som kan tillslutas med ett enkelt grepp, eller avskaffandet av de öppna saltkaren på restaurangborden, varigenom man i ett slag skulle förhindra spridandet av det mänsklighets gissel som tuberkulosen utgör, eller införandet av Öhls stenografiska system, vilket skulle innebära en så utomordentlig tidsbesparing att därmed även de sociala problemen funne sin lösning, eller omvändelsen till ett naturenligt levnadssätt som satte stopp för det rådande fördärvet, eller också en metafysisk teori för himlakropparnas rörelser, en förenkling av förvaltningsapparaten och en reform av sexuallivet.

När det vill sig väl och omständigheterna fogar det lyckligt för en människa skaffar hon sig en vacker dag utlopp för sina känslor genom att författa en bok, en broschyr eller åtminstone en tidningsartikel rörande sin speciella punkt och därmed så att säga låter sin protest tas till mänsklighetens protokoll, vilket verkar obeskrivligt lugnande även om det hela aldrig blir läst av en enda människa.

I allmänhet lockar det emellertid till sig en del folk som försäkrar författaren att han är en ny Kopernikus, varpå de själva presenterar sig för honom som misskända Newtons. Denna vitt utbredda vana att ömsesidigt syna varann i sömmarna och plocka fram varandras punkter är ytterst välgörande, men den har ingen bestående verkan, emedan personerna i fråga inom kort blir osams och snart är lika ensamma som förut.

Fast någon gång händer det förstås också att en och annan samlar en liten krets av beundrare omkring sig, vilka med förenade krafter anklagar himlen för att den inte tillräckligt understöder sin utkorade son. Och då faller plötsligt en hoppets stråle från högsta höjd över en sådan liten anhopning av punkter – som det skedde när greve Leinsdorf offentligt lät tillkännage att ett österrikiskt år, ifall ett sådant verkligen skulle komma till stånd, vilket än så länge var långt ifrån säkert, under alla omständigheter måste stå i överrensstämmelse med tillvarons sanna mål – så upptar de detta på samma sätt som helgonen mottar en uppenbarelse från Gud.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Litteratur

Ur Kakaniens fatabur (13)

I detta ögonblick önskade han sig vara en man utan egenskaper. Men det är väl en sinnesstämning som över huvud taget ingen står så alldeles främmande för. Hunna till medelåldern minns i själva verket få människor längre hur de egentligen har utvecklats till vad de är, hur de har skaffat sig sina nöjen, sin världsåskådning, sin hustru, karaktär, yrke och framgångar, men de har en känsla av att det nu inte är stort mer som kan ändras.

De kunde rent av påstå sig ha blivit bedragna, ty man kan  ingenstans upptäcka ett tillräckligt vägande skäl för att allting blev som det blev; det kunde också ha blivit annorlunda. Händelserna härledde sig ju endast i ringa grad från dem själva, merendels berodde de på allehanda omständigheter, på helt andra människors goda eller dåliga humör, deras liv och död, och ramlade så att säga bara ner över dem vid en given tidpunkt.

I ungdomen låg livet ännu framför dem som en outtömlig morgon, på alla håll fullt av möjligheter och chimärer, och redan vid middagstiden är där med en gång något som kan göra anspråk på att nu vara deras liv, och detta är dock på det hela taget lika överraskande som om man plötsligt konfronteras med en människa som man har brevväxlat med i tjugo år, utan att någonsin sett henne, och hon visar sig vara helt annorlunda än man har föreställt sig.

Men vad som är långt mera besynnerligt är att de flesta människor helt enkelt inte lägger märke till det; de adopterar mannen som har kommit till dem, vars liv har levat sig in i dem, hans upplevelser förefaller dem nu som ett uttryck för deras egenskaper och hans öde är deras förtjänst eller olycka.

Någonting har umgåtts med dem precis som flugpappret med en fluga; de har fastnat med ett litet hår här, en rörelse där, och så småningom har det vecklat in dem helt och hållet, tills de ligger där begravda i ett tjockt lager som bara har en avlägsen likhet med deras ursprungliga gestalt. Och de kan endast dunkelt minnas sin ungdom, då det fanns liksom en motkraft inom dem – denna andra kraft som rycker och drar än hit, än dit, som inte vill stanna någonstans och utlöser en storm av planlösa flyktförsök.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Litteratur