Mannen som stod det onda emot

Skrivit i Corren 12/6:

Om kungahuset tyckte Vilhelm Moberg inte. ”I en monarki uppkommer alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen av Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk”, dundrade han i pamfletten Därför är jag republikan (1955). 

Men trots sin principfasta republikanism och liberala frihetslidelse hade Moberg ett gott öga till Karl XI, kungen som 1680 inrättade det karolinska enväldet. Hur gick det ihop? Svaret finns i skriften Svensk strävan, publicerad under brinnande världskrig 1941 när Sverige hukade under hotet av nazitysk ockupation. 

Innan Karl XI:s regentperiod hade tidigare kungar och drottningar förlänat stora delar av kronans jord- och godsegendomar till adeln (bland annat som belöning för att frälset ställt upp i det evinnerliga krigandet). En fatal konsekvens var att Sverige närmade sig ett feodalt system, där traditionellt fria torpare och bönder blev utlämnade åt aristokratins godtyckliga herremakt. Karl XI satte stopp för detta. Han behövde åtgärda statens konkursmässiga finanser och rusta upp det misskötta militära försvaret. Lösningen? 

Mängder av gods och gårdar som adeln berikat sig på drogs in till kronan igen – den så kallade reduktionen. Högadelns ställning försvagades markant och kronans stärktes till den grad att Karl XI kunde göra kungamakten enväldig. Dock strängt under lagen, vilket han noga påpekade och bondeståndet jublade. Adelns tyranniserande runt omkring i bygderna var ett avslutat kapitel. Äntligen garanterades ordning och rättvisa i den svenska staten, ansågs det. 

Vilhelm Moberg, alltid på småfolkets sida, gav den kungliga politiken ett erkännande som sannerligen inte var fy skam. I Svensk strävan hävdade han: ”Karl XI:s reduktion är den största sociala omvälvningen i nyare tid i Sverige. Den räddade en bondeklass, som höll på att förslavas. Därmed räddade den helt enkelt förutsättningarna för uppkomsten av det moderna Sverige, för uppbyggandet av det land som är vårt. Den betecknar kanske den allra största segern för svensk strävan på frihetsgrund.” 

Det kan låta som en paradoxal slutsats av Karl XI:s väg till sin enväldesposition. Men han var ändå en duglig, seriöst arbetande monark och så himla fel hade väl inte Moberg. Att det sedan gick åt pipan med förskräckelse när Karl XII tog över faderns tyglar må vara en annan femma. Hursomhelst, poängen i resonemanget var att Vilhelm Moberg ville inpränta att det stolta arvet efter generationer av frihetssträvande svenskar då, 1941, var i direkt dödlig fara att gå om intet. 

Hitler och hans mordiska knektar stormade triumferande fram genom Europa. Våra broderländer Norge och Danmark var nyligen härtagna. Det var absolut nödvändigt att bjuda nazisterna beslutsamt motstånd och försvara det fria, oberoende Sverige från att förslavas. Inget opportunistiskt medlöperi, ingen feg och ryggradslös anpassning till den grymma herremakten på folkmaktens bekostnad!

Strax efter krigsutbrottet 1939 publicerade Moberg ett upprop, delvis alluderande på Bergspredikan, för att tydliggöra vad som låg i vågskålen och han var beredd på det yttersta offret: 

”Jag har någonting att dö för, som är av högre värde än mitt enskilda liv, än mina återstående levnadsår: Det är rätten att råda över mig själv, över själ och kropp. Det är rätten för mina barn att leva fria i det land, där de fötts… Det är andens fria liv på vår jord, det är tron på andens suveränitet och okränkbarhet – det är allt som jag sammanfattar i den sköna drömmen om jorderiket, som en gång skall höra människan till… Och det onda är allt det, som hotar att ta ifrån mig dessa värden. Jag måste stå det onda emot.”

Nej, haraktigt undfallande inför frihetens fiender – som åtskilliga inom den svenska samhällstoppen dessvärre nesligen var – kan man svårligen anklaga Vilhelm Moberg för. Det mörka året 1941 publicerades inte blott Svensk strävan, den skriften var endast en uppladdning till Mobergs viktigaste insats för att höja allmänhetens beredskapsmoral och stridsvilja. 

På hösten utkom romanen som behandlade konfrontationen med ondskan i 1650-talets småländska Värend. Dess självägande bönder hamnar under oket när svenska kronan skänker markerna till en förtryckande, utsugande tysk adelsman. Bönderna svär att enade resa sig mot inkräktaren. Men de flesta bleknar när det verkligen gäller. Vore det inte förnuftigare med eftergifter och foglighet som kanske får tyrannen på mildare tankar? Sådant moraliskt och civilisatoriskt ruinerande kollaborerande är dock väsensfrämmande för unge bonden Ragnar Svedje. 

Med vapen gör han motstånd och tvingas fly till skogs. ”Rätten var kvar och den var oförgriplig. Den var hans, rätten att råda sig själv. Icke behövde han egen frihet mindre, därför att de andra kunde umbära sin. Icke satte han priset lägre på friheten, därför att de fega kunde vara den förutan.” 

Men han förblir inte ensam. En hemlig budkavle sprids från by till by som manar de förtryckta till uppror. ”Neka dagsverken! Hemsök adelsgårdarna! Kvittera herrarna! Vi skall göra oss frie! En eld är någonstans i lönndom upptänd, och nu löper den omkring… Budkavle kommer! Budkavle går! Rid i natt, i natt!”

Det gick inte att ta miste på den dagsaktuella symboliken. Berättelsen Rid i natt! blev en jättesuccé, slukades i stugorna, en klar indikation om var vanliga svenskar stod. Friheten var folkets arvedel och den skulle fortsatt värnas i prövningens stund. Hos den överväldigande majoriteten vilade uppslutningen bakom demokratin, rättsstaten och humanismen på solid grund. 

80 år har passerat sedan Rid i natt! första gången mötte läsarna och åter präglas tiden av krafter som utmanar våra frihetsvärden. Hur stark är viljan, beredskapen, förmågan, att stå det onda emot numera? 

Sara Danius och betydelsen av Ture Sventon

Skrivit i Corren 18/5:

Sara Danius, så oerhört saknad, kunde vittna om litteraturens kraft. Nyss fyllda nio år befinner hon sig i en bokhandel i Malmö med födelsedagpengar från sin morfar. Intervjuad i tidskriften Vi, maj 2017, berättar hon: 

”Jag köpte Ture Sventon, jag kan fortfarande se omslaget framför mig. Det var en stor sak, att jag hade en alldeles egen bok. Ture Sventon var också löftet om livet som vuxen. Det verkade toppen att vara privatdetektiv och ha ett eget rum med en trevlig sekreterare utanför som man kunde be om ’temlor’”. 

Alla har vi varit små, någonstans har allt sin början. Sara Danius blev sedermera professor i estetik och dito i litteratur, den första kvinnan som basat för Svenska Akademien och en fullkomligt briljant essäist. Hon var elegant, modig, vass, smart, rolig – och frågar ni mig – bäst! 

Tveklöst skulle hon blivit en strålande privatdetektiv om hon valt den banan, men det är inte poängen. Utan vilken betydelse boken, läsupplevelsen hade för henne i ung, formbar ålder. Ture Sventon gav näring åt fantasin, vidgade drömmarnas horisont, öppnade porten till en rikare värld av möjligheter. 

Att kasta böcker över barnen borde vara varje förälders plikt och skolans skyldighet. Dock larmas det – igen! – om att det brister i grundläggandet av goda läsvanor hos de yngre. Det är skärmsamhället som håller på att ta över, illavarslande nog även i klassrummen. 

En ny OECD-studie bland 15-åringar, baserad på PISA-undersökningen 2018, visar att flitigt användande av digitala hjälpmedel i skolan leder till sämre läsförståelse. Därtill har svårigheten att skilja fakta från åsikter ökat. ”Allt fler elever har tillgång till dessa fantastiska apparater som datorer och mobiltelefoner – men de saknar förmåga att använda dem! De riskerar att fastna i en värld av fake news och ekokammare”, säger PISA-chefen Andreas Schleicher bekymrat till tidningen Läraren (10/5). 

Svenska elever tillbringar mycket tid på internet, den svenska skolan har varit väldigt pigg på att anamma digital teknik i undervisningen. Men snabbtuggad information på skärm är ingen genväg till bildning, kritisk reflektion, begripliggörande av kontext och sammanhang. För sådant krävs böcker, längre koncentrerad läsning. Inte minst skönlitteraturen är central som språngbräda till framtiden, för den djupare personliga utvecklingen, insikten i människans villkor, vad hon är, vad hon kan bli. 

Väck läslusten hos unga och de kan gå hur långt som helst. Se bara vad Ture Sventon gjorde för Sara Danius. 

Till Paris på litterär biljett

Skrivit i Corren 20/3:

Min tanke att lekamligen möta våren i Paris – klassiskt, eller hur? – har fått stanna vid det. En tanke. Så länge pandemin drar ut på tiden, och turen att komma i fråga för den utlovade vaccineringssprutan likaså, är det klokast att stilla resfebern på annat sätt. Lyckligtvis har jag ett hyfsat välfyllt bibliotek att vagabondera i.  

Den franska huvudstaden besöker jag sålunda hemma, bland annat genom Max Nordaus försorg. Han var skriftställare från dubbelmonarkin Österrike-Ungern och enligt Nordisk Familjebok ”en skarpsynt iakttagare och en djerf, radikal förnekare af de nuvarande samhällsinstitutionernas hållbarhet. Hans stil eger mycken styrka och spänstighet”. Vilket härmed intygas. Nordaus reportagebok Paris under den tredje republiken, utgiven på ärans och hjältarnas språk 1885, är värd att läsa och begrunda. 

Här ges en ögonvittnesskildring av vad vi numera i backspegeln känner som ”la belle époque”, dessa mytomspunna gyllene Parisår efter fransk-tyska kriget och Napoleon III:s fall. Det otäcka, traumatiserande första världskriget är fortfarande avlägset. Människor skiner karismatiskt i kapp med varandra. Sorglöshet och optimism råder. Morgondagarna sjunger. Åtminstone brukar det romantiskt påstås det av periodens många senare nostalgiskt sinnade krönikörer.

Bilden är inte lika glättig om vi följer Max Nordau på rundvandring i metropolen precis när det händer. Han är stundtals direkt förbittrad. Visst har Paris åtskilligt intressant att bjuda. Men ack, som utvecklingen har farit fram!

”Den gamla franska societeten krossas genom ’de nya samhällslagrens’ tryck och är stadd i ett tillstånd af upplösning och splittring, som tillåtit utländingarna att i det parisiska lifvet eröfra en plats som de icke ha i någon storstad i verlden”, beklagar vår guide. 

Han är uppenbart inte särskilt liberalt eller kosmopolitiskt lagd.  Vilka är de invaderande element han ogillar? The usual suspects – judar, svarta, muslimer, rumänska tiggare? 

”När jag talar om utländingar, menar jag i främsta rummet amerikaner, ehuru äfven ryssar, spaniorer och engelsmän spela en synnerligen larmande roll. Amerika beherskar bokstavligen Paris. Det har slagit sig ned här med en segrares hållning och sjelfkänsla och håller den franska societeten under sin brutala stöfvelklack. Hvad Förenta staterna ega af skandalöst rika uppkomlingar, af millionärer från i går, af oortografiska dollars, af läs- och skrifokunniga diamanter, sända de steamerlaster af till Paris. Denna tumultuariska petroleum-, shoddy- och silfvergrufvepöbel utgjuter sig med bedöfvande larm öfver Paris och armbågar sig der till plats”. 

Så lät den nationalkonservativa främlingsfientligheten anno sent 1800-tal. Inte ens ”la belle époque” höll måttet. Typiskt. För Max Nordau och hans ideologiska missnöjesfränder är samtiden ständigt dekadent och urartad, oavsett vilken samtid det gäller. Jag antar det vore bortkastat att för dem vänligt påpeka vad Pär Rådström elegant konstaterat: ”Paris är aldrig vad det har varit. Men det är det som är charmen”. 

Å andra sidan mådde August Strindberg heller inte så bra i Paris, trots att han också var där mitt i den skimrande smeten strax innan förra sekelskiftet. Strindberg drabbades av nervsammanbrott och lade dramatiskt ut texten om sin djupa psykiska kris i den självbiografiska romanen Inferno (1897). Ändå märks humor i galenskapen. Boken är ett av hans vitalaste verk med Strindberg i misstänkt pigg gestaltande högform. Troligen lär sjukdomstillståndet varit tämligen överdrivet och snarare av kreativt skapad natur. Jojo. Vad kan inte mångfaldens Paris inspirera till? 

Men ska det andas Parisluft i läsfåtöljen är förstås Ernest Hemingway oslagbar att haka på. ”Om du är lycklig nog att som ung ha fått leva i Paris, så finns staden alltid hos dig vart du än sedan kommer, ty Paris är en fest för livet”, lyder hans berömda ord i – just det – En fest för livet.

Boken lämnade trycket postumt 1964 och handlar om Hemingways vistelse i Paris under 1920-talet, ett minst lika kulturellt glänsande och legendariskt skede i stadens historia som ”la belle époque”. Och med minst lika gott om utlänningar som armbågade sig i kvarteren. I Papa Hemingways sällskap träffar vi en hel del fascinerande personligheter, till exempel F Scott Fitzgerald och Ezra Pound och Gertrude Stein och… tja, en massa! 

I första hand är dock själva Parisatmosfären behållningen. Stadens brokighet, eggande rytm, poetiska stämningar. Hemingway är ”mycket fattig och mycket lycklig” och vi traskar lyriskt knockade vid hans sida. Så bör jag klaga? Ingen jämrans pandemi kan hålla mig fången i någon dyster, enslig isolering. Hur fritt som helst reser jag gränslöst i tid och rum. Bokhyllan är biljetten. Hej Paris!

Camille Pissarro, Boulevard Montmartre, 1897.

Överste Gustafsson kallar

Skrivit i Corren 20/2:

Vem är Peter Renner? En PR-man med oklar bakgrund och identitet. Om sin nationella hemvist säger han: ”Det beror på vem som vinner krigen. Jag är europé”. Att han ens heter Peter Renner är knappast att lita på. Enligt honom själv har han ”levt under falskt namn i många länder”.

Den uppgiften synes bekräftad av polisen, som meddelar att det finns ”skäl att misstänka att sagde Peter Renner var identisk med Pierre Riefell alias Peter Renshaw som tidigare utvisats ur landet för illegal politisk verksamhet. Intet av namnen torde dock vara den efterlystes riktiga”.

En skum typ, alltså. Vi kan notera att initialerna i hans samtliga föregivna namn genomgående är likadana och sammanfaller med beteckningen på hans yrke: PR. Dubbeltydigheten blir inte mindre intressant av att dessa initialer även råkar vara identiska med upphovsmannen till Peter Renner – den kosmopolitiske författaren och übercoola journalisten Pär Rådström (1925-63).

Peter Renner är huvudperson i Rådströms roman Översten från 1961. Han hävdar sig tillhöra ”de stora människorna, de som villigt offra sitt jag”. Renner strävar efter nollställd individualism, komplett identitetslöshet. Lyckan ser han i att tjäna, att underkasta sig en högre makt. ”Det finns ingen trygghet som går upp mot att följa”, påstår han.

Ska vi tolka honom som monstret i författarens mardrömmar, en undertryckt sida som Rådström funnit hos sig själv, intensivt avskydde och försökt bearbeta i skönlitterär form? Handen på hjärtat, nog hyser vi alla ett sådant litet monster inom oss.

Så förrädiskt skönt att sälja sig åt någon ideologi eller religion, skåda ljuset och falla in i ledet, slippa ta ansvar, i hängivelsens berusning sudda ut verklighetens motstridigheter och komplikationer. Inte sant? Den frivilliga omyndigförklaringen, den uniformerade lydnaden har alltid haft en märkligt trollbindande dragningskraft och naturligtvis utnyttjats i de mest förfärliga syften.

”En sekt lika väl som ett parti är ett elegant inkognito, ägnat att frälsa människan från frestelsen att tänka själv”, skrev 1800-talsfilosofen Ralph Waldo Emerson. Kommande sekel skulle onekligen visa åtskilliga fasansfulla prov på detta.

Pär Rådström, vars generation märkts av andra världskrigets erfarenheter och epokens totalitära rörelser, intog en programmatiskt avvisande hållning till dogmer och doktriner. ”Jag tror på den receptlösa tillvaron, på den kollektivlösa, där man utan regler förmår applicera vanlig hygglighet som leder till en gemenskap, som verkligen kan vara något värd”, deklarerade han 1954 i Aftonbladet.

Samma år som utgivningen av Översten sa Rådström i en Expressenintervju att det ”fega sättet är att hänvisa till något mystiskt som man går ärenden åt, folket, fosterlandet, partiet. Det är motsatsen till objektivitet och leder vart som helst, till nazism till exempel”.

Peter Renner – Rådströms antites – har vigt sin tomma lakejsjäl åt överste Gustafsson, pseudonym för ingen mindre än vår bortkuppade och landsflyktige Gustaf IV Adolf. Jodå, han lever fortfarande som kringflackande exilmonark i 1960-talets Europa. Skulle det vara konstigt?

Kungens dödsår saknas ju i den svenska regentlegenden. Förvisso har han ”en gång blivit berövad rätten att styra över människorna”, men – som majestätet understryker – ”detta gör inte att människorna berövats sin rätt att tjäna mig”. Hos Pär Rådström personifierar överste Gustafsson rubbet som människan trälat under: ”Jag är allting. Krig, drömmar, idéer, de förverkligade paradisen, utopierna, jag är hela historien”.

Peter Renners megalomaniska plan för att skänka den gudomlige Översten totalt herravälde är att radera individualitetens värde genom kopiering. ”Jag såg att om jag kunde göra en värld som var exakt lika dan som den existerande så skulle det innebära den existerande världens undergång. Det skulle ju vara meningslöst att leva och sträva och ävlas i en värld som kunde kopieras”.

Handlingen kretsar kring det första testet på planens hållbarhet: att öppna en kedja internationella nattklubbar med dubbelgångare till decenniets hetaste populärkulturella ikoner som Sophia Loren, Ingrid Bergman och Gina Lollobrigida. Hur det avlöper?

En nyutgåva av Översten finns på årets bokrea som startar nästa vecka. Köp och läs! Detta är en oumbärlig psykologisk studie i maktens mekanismer, flyktmentalitet och den kommersiella masskulturens nivellerande konformism. Rådströms roman har inte förblivit lika aktuell 2021 som 1961. Nej, snarare mycket mer.

Tillflyktsort Narnia

Funkar fortfarande. Sagans kungarike ain’t a bad place to be.

Sjöwall Wahlöö och det stora folkhemsbrottet

Skrivit i Corren 19/12:

Får vi aldrig nog av Martin Beck? Nyligen hade två färska Beckrullar premiär på C More. Efter årsskiftet väntar oss ytterligare två. Peter Haber har därmed troget knegat i rollen som Sveriges populäraste kriminalkommissarie i 42 filmer sedan 1997. Att han orkar.

”Går det fortfarande att hitta något? Absolut. Människan är outgrundlig. Man måste söka i djupet. Och inte hitta på koko saker, som att Martin Beck blir nudist eller något sånt dumt”, säger den slitstarke gestaltaren Haber i Johan Erlandssons Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for (Piratförlaget 2020).

Martin Beck lever numera sitt eget liv. Filmerna där han figurerar i Peter Habers tolkning är ett frikopplat universum från den litterära förlagan, skapad av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. De var radikaler på yttersta vänsterkanten, stålblankt övertygade kommunister som hade idolaffischer på Mao, Lenin och Stalin i författarlyan. De förpackade sitt politiska budskap i en serie om tio böcker, utgivna mellan 1965 och 1975, som kom att revolutionera den svenska deckarlitteraturen och gjorde internationell braksuccé på kuppen.

Inspirerade av hårdkokta anglosaxiska förebilder som Raymond Chandler och Ed McBain sopade Sjöwall Wahlöö mattan med den borgerligt kodade pusseldeckaren som dittills dominerat i Sverige. Ut med Maria Langs, Stieg Trenters och H K Rönnbloms orimliga intriger och ständigt över lik snubblande amatördetektiver. In med realistiskt polisarbete, grådaskig vardag, dokumentärt anslag och trovärdig mänsklig psykologi. Genren ”Nordic noir” var född.

1971 gick deckarvärldens Nobelpris, Edgar Award, för första gången till ett verk bortom den engelskspråkiga kretsen: The Laughing Policeman som utkommit i USA året innan. Maj Sjöwall och Per Wahlöö kunde triumfatoriskt åka till New York och motta den prestigetunga utmärkelsen. Den skrattande polisen från 1968 var deras fjärde gemensamma alster med Martin Beck, Lennart Kollberg & Co som luttrade brottsutredare i det förment progressiva folkhemmet, vars bistert skildrade verklighet bara ter sig solkigare och solkigare.

Från debuten Roseanna och framåt hade Sjöwall Wahlöö ändå hållit sin illröda samhällskritik och marxistiska maktanalys i tyglar. Det politiska ärendet märks, dock snarare som en lagom besk och icke ointressant krydda i parets högklassigt berättade kriminalhistorier.

Men när den allvetande agitatoriska propagandarösten skruvas upp börjar den konstnärliga kvaliteten bli lidande. Vildsint demagogiskt basunerande skämmer de tre sista böckerna i serien – Det slutna rummet (1972), Polismördaren (1974) och särskilt den avslutande delen Terroristerna (1975). ”Politiken får inte sällan och allt mer också en biton av ren kverulans”, skriver Johan Erlandsson i sin journalistiskt rappa och läsvärda genomgång av Beckfenomenet.

Sjöwall Wahlöös dekalog bär den tematiska undertiteln Roman om ett brott, vilken förstås syftar på det stora överskuggande brottet som författarna vill avslöja: den styrande socialdemokratins förräderi mot det arbetande folket.

Välfärdsstaten är egentligen en bluff, den korrumperade elitens infernaliskt iscensatta system för att gynna sig själva på de breda massornas bekostnad. Samhällsmaskineriets onda hjul klämmer sönder den lilla människan och producerar den kriminalitet som är Martin Becks och hans kollegors lott att hantera. Men de i vidare mening skyldiga skurkarna sitter i toppen av utsugarpyramiden och slipper alltid undan. Med ett prominent undantag…

Nog kan man hysa begränsad sympati för Socialdemokraternas dominanta maktutövning som präglade Sverige under Sjöwall Wahlöös aktiva period på 60- och 70-talen. Fast att det var så bottenlöst folkhemskt djävligt som det vittnas om i Det slutna rummet kunde man väl aldrig tro! Hör här, exempelvis: ”Det så kallade välfärdssamhället överflödar nämligen av sjuka, utfattiga och ensamma människor, som i bästa fall lever på hundmat och som lämnas utan tillsyn tills de tynar bort och dör i sina råtthål till bostäder”.

Samtidigt ökar våldsbrottsligheten explosivt. Polisen vågar knappt visa sig ute, står handfallen inför alla bankrån som sker på löpande band och klarar, vad värre är, heller inte av att skydda vanliga enskilda medborgare: ”Oändligt många fler överfall utfördes mot privatpersoner, som varje timme klubbades ner på gator och torg eller i sina butiker eller i tunnelbanan eller hemma hos sig, över allt och var som helst”.

Ingen tvekan om att kollapsen närmar sig: ”Det rådande samhällssystemet var uppenbarligen föga gångbart och kunde väl endast med den största välvilja betecknas som nätt och jämnt funktionsdugligt”. I den efterföljande romanen Polismördaren heter det att ”varje medborgare skämdes över sin ringa, helt formella delaktighet i den svenska pseudodemokratin och dess snart totala bankrutt”. Och så vidare.

Ni fattar trallen. Dystopiska teser i den ideologiska avgrundsstilen är Sjöwall Wahlöö väldigt pigga på att hamra in. Och låter inte det alarmistiskt anklagande predikandet märkligt aktuellt bekant? Det som var gårdagens vänsterextrema konspirationsretorik återbrukas av dagens vulgärnationalistiska högerpopulister. Hej Trump, SD och gänget!

Hur Sjöwall Wahlöö i Terroristerna hämndlystet låter Sveriges statsminister anno 1975 betala för elitens ”brott” lämnar också en synnerligen dålig smak i munnen. Han skjuts ihjäl. En profetisk dom. Det dröjde bara till 1986 innan Olof Palme faktiskt mötte detta öde.

”En djefla man, som kan många konster”

Skrivit i Corren 21/11:

Författare, dramatiker, poet, brevskrivare, fotograf, målare, språkforskare, resenär, alkemist, mystiker, rabulist… ”Du ser att jag är en djefla man, som kan många konster”, för att tala med August Strindberg själv. Givetvis behärskade han även, och det till fulländning, konsten som journalist.

Tidigt är han flitig i pressen och fortsätter så livet ut. Någon egentlig åtskillnad mellan journalistiken och författarskapet erkänner han inte. ”Det är i tidningarne och tidskrifterna vi skola söka våra dagars litteratur”, förkunnar han 1878.

Massmedieprofessorn Lennart Weibull menar rent av att Strindberg ”nästan alltid, i allt han gjorde, var journalist. Hans texter frammanar genom sina exakta beskrivningar och sin starka närvarokänsla tydliga bilder för läsaren. Genom olika till synes enkla stilistiska grepp förmedlar de förtätade stämningar”.

Detta skriver Weibull i förordet till journalisten Annette Kullenbergs bok Strindberg – murveln (1997) som uteslutande är vigd åt vår nationalförfattares journalistiska konster och späckad med stilstudier på hans mästerskap i genren.

Vem har påstått att Strindberg aldrig lyckas göra guld? Han kan till och med producera ett 24 karats referat av den aptråkigaste riksdagsdebatt:

”En bonde från nordligaste Norrland begär ordet; man har aldrig hört hans namn, han talar dåligt och man börjar promenera. En annan namnlös talar en stund till: och så ännu en! Man blir orolig! Var är Sven Nilsson, var är Carl Ifvarsson och greve Arvid! Klockan är elva och ingen av dem synes! Intelligenserna på Stockholmsbänken, som kastat yxan i sjön, leva upp och anmäla sig till ordet. Men vartill tjänar att tala, då fienden är borta. Diskussionen går lamt: bönder, som aldrig gjort annat än voterat, hålla föredrag och frambära röster från de avlägsnaste bygder om landets tunga betryck under ämbetsmannaväldet”.

Och så vidare. Inget händer, inget intressant sägs i den sömniga kammaren. Vi får inte ens reda på vilka sakfrågor som dryftas. Trots det sugs vi in i texten. Det är spännande, roligt och elakt. Artikeln är från 1876, Strindberg är 27 år och garvad frilans på den nya, moderna svenska tidningsmarknad som etableras decennierna före sekelskiftet.

Fast anställd i pressen är han bara en gång, på liberala Dagens Nyheter, grundad 1864 av Rudolf Wall. Med honom kommer Strindberg, ständigt mån om sitt oberoende, snabbt på kant. Han slutar i vredesmod efter fyra månader. Att bevaka maktspelet i riksdagen får Strindberg också snart nog av: ”Lokalaffärer, dynasti-intressen, äregirighet, slagsmål om styckning av statens goda kaka, det var hela politiken”.

Men journalistmiljön tröttnar Strindberg aldrig på. I den självbiografiska romansviten Tjänstekvinnans son förklarar han hur tidningsredaktionen ”tjusade såsom ett observatorium, från vilken man skådade ut över världen och såg världshistorien växa upp”.

Skildringar av murvelyrket återkommer i flera av Strindbergs romaner – Nya riket, Svarta fanor, Götiska rummen – dock inte sällan direkt oreserverat kärleksfulla. I Röda rummet går han sylvasst satiriskt loss på hela tidningsbranschen. Den är cynisk och korrumperad. Skribenterna är ogenerade vindflöjlar och bottenlöst inkompetenta.

Strindberg är förstås inte Strindberg om han inte gisslar och slår ihjäl med samma frustande, upproriskt skapande själ. ”Min eld är den största i Sverige och jag skall om ni vill sätta eld på hela detta usla nästet”, utropar han kaxigt och står vid sitt ord.

1910 drar han igång det väldigaste tidningsbråk vårt land skådat, Strindbergsfejden. Den nu åldrade titanen sprutar ur sig polemiska artiklar i aktuella samhällsfrågor, infernaliskt skojiga att läsa än idag dryga hundra år efteråt.

Det börjar med ett angrepp på Karl XII-vurmen, sedan tänder han fyr på allt vad det konservativa etablissemanget håller heligt och kärt: Svenska Akademien, kungahuset, Verner von Heidenstam, militären. Sven Hedin, populär upptäcksresenär i Asien och den siste svensk som adlas, är självfallet en humbug enligt Strindberg:

”Hedin har beskrivit sandhögar i oändlighet och kartlagt bergknallar, vilka alltid varit kända, ehuru ingen brytt sig om att kartlägga dem… En vanlig lantmätare, väl utrustad, skulle utan pittoreska äventyr ha utfört Hedins kartarbeten, men hans namn skulle aldrig trängt längre än till Lantmäterikontoret.”

Fredrik Böök, tung litterär smakdomare på högerorganet Svenska Dagbladet, rusar till motanfall i en typisk replik: ”Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting?”

Hårda puckar. Men det är radikalen Strindberg och hans anhängare, liberaler och socialister, som bärgar segern. Fejden i spalterna bryter de konservativas dominans över kulturlivet i Sverige och banar väg för vänsterns bredbenta inmarsch på parnassen. Säga vad man vill om det konststycket. August Strindberg avrundade ändå tidningskarriären med flaggan svårslaget brinnande i topp.

Kasta böcker över barnen, föräldrar!

Skrivit i Corren 28/10:

Auberon Herbert, den liberale brittiske 1800-talspolitikern, lär en gång fått oannonserat besök på familjens lantegendom. Han mötte sina gäster i dörren, bjöd dem hövligt välkomna in med repliken: ”Och vad skulle ni vilja göra? Vi läser”.

Skolan har nu höstlov, även kallat läslov i förhoppningen om att eleverna ska ägna den lediga veckan mer åt det bokliga hållet. Tanken är nog god. Det har larmats återkommande om hur det uppväxande släktet i oroande utsträckning vänder bokryggarna ryggen med dålig läsförståelse, minskat ordförråd och bristande bildning som följd.

Men vad säger då att barn och ungdomar skulle välja att spendera höstlovets fria tid åt just läsning? Ingenting. Såvida inte de har föräldrar i Auberon Herberts stil.

Hemmets roll för de ungas läsutveckling blir allt viktigare, förkunnade en finsk undersökning häromåret. Vid sidan av familjens socioekonomiska status, har föräldrarnas läsvanor och attityd till böcker en avgörande betydelse för barns läskompetens. Utan läsande förebilder tenderar inte heller barnen att gilla läsning, och det gäller i synnerhet pojkar.

Alltså, handen på hjärtat. Vad gör din egen familj dessa höstlovslediga dagar i coronapandemins skugga när du själv kanske tagit semester för att vara med barnen? Förslagsvis sätter du några spännande böcker i deras händer och läser samtidigt något skojigt på egen hand mellan varven av andra eventuella aktiviteter.

Men vad ska jag läsa, undrar du måhända. Tillåt mig att i sådant fall att varmt rekommendera Sidenkatedralen, en nyutkommen samling texter av djupt saknade Sara Danius. Hon är lärd, rolig, stilistiskt briljant och skriver bland annat om Marcel Prousts syn på läsning.

”Starkt överskattat, menade han. Det kunde till och med vara farligt”, förklarar Danius och återger Prousts polemik mot den brittiske konst- och arkitekturkritikern John Ruskin. Denne var en ivrig kämpe för läsandets samhälleliga nytta. Alla måste läsa, och läsa mer. Det var en moralisk plikt, det var ”den sanna vägen till ett sunt och starkt nationsbygge”.

Nonsens, enligt Proust som ansåg att ”boken är blott ett redskap, och det är läsaren och ingen annan som bäst förstår hur detta redskap ska användas”. I de sista sidorna av sitt väldiga romanbygge På spaning efter den tid som flytt skrev Proust att författarens verk bara är ”ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle sett hos sig själv”.

Vad bättre anledning finns att läsa?

Redan 1924 var det bättre förr

Skrivit i Corren 9/10:

Hur många ropar ”äntligen”? Louise Glück får årets Nobelpris i litteratur. Det är inget publikfriande val av Akademien, precis. Nej, jag har inte heller läst henne. Men blir väldigt nyfiken!

Och det tycker jag är en av litteraturprisets viktigaste poänger – att väcka intresse för att stifta bekantskap med kvalificerade namn som vi vanliga dödliga hobbybokmalar annars kanske försummat på vitterhetens vida fält.

I kommentarerna noterar jag dock att DN:s kulturchef Björn Wiman uttrycker blandande känslor över att en poet lyfts fram i rampljuset. Han anser det synd att ”inte Akademien tog chansen att premiera en bredare berättare i en tid då litteraturens röst behövs bättre än någonsin”.

Med det resonemanget skulle väl Stephen King varit ett lämpligare val (faktiskt vore han inte en direkt skogstokig kandidat alls egentligen, rent litterärt är King en ofta briljant författare med stilistisk spets och betydande psykologisk insikt).

Men är det inte måhända så, att just den i samhället oförtjänt undanträngda lyriken är exakt vad vår tid behöver mer av? ”Poesi är den största litteraturen, och njutning av poesi är den största litterära njutningen”, förkunnade sir Edward Grey. Han underströk poesins karaktärsdanande roll för människan och betonade vikten av att läsa mycket lyrik i tidig ålder.

Det är den poesi vi lär oss älska då som följer oss genom livet, menade Grey, den blir ”en intim del av vårt eget väsen, och kommer att vara en säker källa till styrka, tröst och glädje”.

Fast sir Edward Grey är nog inte det förträffligaste exemplet på poesins välsignelser och fostrande inflytande. Han var förutom stor diktkonnässör även brittisk utrikesminister åren 1905-16, och bar den främsta skulden till att ha dragit in Storbritannien i första världskrigets skyttegravshelvete. Ta det varligt framför poesihyllan, ungdomar!

För övrigt var debatten om litteraturens hotade ställning inte särskilt annorlunda på Greys tid. 1924 deklarerade han att det var bättre förr, när folk i gemen satt hemma under långa perioder. Det lade grunden till goda läsvanor eftersom det sällan fanns mycket annat att roa sig med.

Men den moderna kommunikations- och informationsutvecklingen på 1920-talet har distraherat människor från läsning. De lockas av flyktigt bilåkande hit och dit, ägnar sig åt trivial masskorrespondens i brev, är upptagna av sina telefoner, lyssnar på radio, går på biografer, slukar populära bildtidningar som vädjar till känslor snarare än att stimulera kritiskt reflekterande tankeverksamhet, etc.

Världen förändras. Men tycks sig ändå märkvärdigt lik. Jag gissar att gamle Grey skulle blivit förvånad över att det ens existerar böcker idag. Och att det aldrig sålts så många som nu.

Sir Edward Grey, 1862-1933, poesifantast och ödesdiger utrikesminister.

Lundell tar ton mot djurrättsterrorn

Skrivit i Corren 1/8:

Länge, alltför länge, har svenska bönder terroriserats av djurrättsextremister utan att rättsstaten ingripit särskilt kraftfullt. Föga förvånade har samhällets lama reaktion bäddat för en upptrappning av illdåden.

I våras, samtidigt som coronapandemin lamslog världen, rapporterade LRF att hoten och trakasserierna fortsätter att öka. Det är alltså fråga om ideologidriva hatbrott mot enskilda näringsidkare och deras närmaste, vars verksamhet är av fundamental betydelse för vår nationella livsmedelsförsörjning – i synnerhet nu under denna svåra kris!

Det förbluffar mig att engagemanget till stöd för dem som sätter maten på bordet och vårdar det svenska kulturlandskapet inte är större bland allmänhet, politiker och andra opinionsbildare. Desto mer glädjande att en av Sveriges mest prominenta musiker och författare tänt till, och han skräder icke orden:

”Det är för djävligt att djurrättsaktivisterna härjar som dom gör, hotar lantbrukare, hotar familjer, för att inte tala om minkutsläppen som gör så stor skada inte minst bland fågellivet vid kusterna”, skriver Ulf Lundell i sin senaste bok, Vardagar 3.

Han sympatiserar förvisso med kravet på ett förbud mot minkfarmning och tycker att vi borde äta mindre kött, men: ”jag ställer inte en sekund upp på dom här flåsiga freaksen, dom förstör så mycket mer än dom skapar, dom är sekteristiska fanatiker”.

Lundell ser även – korrekt – en släktskap mellan Tredje rikets biologiska föreställningsvärld och den ekofascism som präglar dagens urspårade, våldsbejakande del av djurrättsrörelsen: ”Dom kanske är lite nazianstrukna också, där gällde ju djurens väl före människornas”.

Liksom i Lundells tidigare böcker framgår tydligt att han är en mycket naturkär person. Han bor på en gård i Österlen och han känner sina bönder: ”Jag tror inte att min grannes kor, eller ’djuren’ som han kärleksfullt kallar dom, har det annat än bra”.

Något annat vore för övrigt konstigt, med tanke på att få länder i världen har en sådan ambitiös djurskyddslagstiftning som Sverige. Det är givetvis inte nog för verklighetsfrämmande djurrättsdårar, berusade på tanken av anti-specieism och viljan till direkt aktion i syfte att totalt befria djuren och krossa lantbrukets onda bödlar (ja, det vad bönder jämställs med inom dessa terrorgrupperingar).

Sent om sider har justitieminister Morgan Johansson lovat skarpare lagar och hårdare straff mot dem som gör böndernas liv till ett helvete. Utredning pågår. Tidigast nästa sommar kan de nya lagarna, eventuellt, vara på plats. Förhoppningsvis tvekar då heller inte polis och domstolar med resolut tillämpning.

Men vi vet ju hur förträffligt staten lyckas med brottsbekämpningen generellt sett, så trycket att få stopp på lantbrukets plågoandar kunde gärna bli starkare. Fler behövs som sjunger ut likt Ulf Lundell.