Category Archives: Litteratur

Den livsviktiga frågan

Skrivit i Corren 5/12:Corren.

Är dödshjälp en bra idé? Nej, tyckte den förra regeringen. Den nuvarande är heller inte förtjust. Ändå är frågan på tapeten igen. På torsdag håller Statens medicinsk-etiska råd ett stort seminarium om eutanasi. I riksdagen bildades nyligen ett tvärpolitiskt nätverk för att legalisera dödshjälp.

Ur liberalt perspektiv borde det vara solklart. Alla har rätt till liv, därav följer rätten till att äga sin död. Men människans verklighet är naturligtvis långt större och mer komplex än ideologiska trossatser. Läs gärna Linn Ullmans roman Nåd (2003), som utan moraliserade fallgropar och pekpinneaktiga slutsatser belyser problematiken.

I korthet handlar boken om en äldre man, Johan Sletten, som bär på många sorger – men sent upp i åren mött nåden i form av den stora kärleken, Mai. Tyvärr drabbas han en obotlig cancersjukdom och ber därför Mai om ytterligare en nåd: att hjälpa honom att dö innan kroppen brutits ned till oigenkännlighet.

Från ungdomen har Johan traumatiska minnesbilder av faderns dödsprocess – hur denne tappade förståndet, tjöt i timmar bakom sängkammarens stängda dörr medan familjen skamset vände sig bort.

Mai skyr tanken på dödshjälp, försöker stilla Johans demoner, men ger till sist efter. Dock, i den lågmält gripande slutscenen tvekar Johan. Omtöcknad i sin sjuksäng vill han hålla kvar ännu en stund vid livet. Han pratar med Mai, som förbereder den dödande injektionen, önskar att hon väntar.

I Mais öron är Johans ord bara osammanhängande läten.

Många är vi nog som delar Johan Slettens skräck att av sjukdom eller ålder mista kontrollen över vår kropp, att hjälplöst utelämnas åt omgivningens mer eller mindre barmhärtiga omsorger. Men att institutionalisera dödshjälp i statsapparaten, innebär ofrånkomligen en offentlig legitimering av att rubba på principen om det absoluta människovärdet.

Vågar vi den risken? Hur vällovligt syftet än må vara, är det trots allt liktydigt med att bygga in en potentiellt farlig osäkerhetsfaktor i systemet.

Jag är inte helt övertygad om att staten kommer att vara klockrent god i evighet, liksom jag inte är övertygad om att humanismens höga ideal ständigt och fläckfritt kommer att beaktas av systemets väktare. Därför tycker jag det är rimligt att betänka vilka dörrar som kan öppnas, om vi accepterar en samhällspraktik med legaliserad läkarassisterad dödshjälp.

Samtidigt har eutanasiförespråkarna viktiga poänger, fast främsta styrkan i deras argument står ju obeveklig relation till sjukvårdens förmåga att ge en värdig, högkvalitativ vård i livets slutskede. I boken Motståndet (1991) berättar cancerforskaren Georg Klein i en brevväxling med Per Ahlmark om hur han träffade en brittisk läkare, specialiserad på vård av döende patienter.

Klein frågar honom hur han står ut med sitt dystra arbete. Läkaren replikerar ljust att han gör klart för sina patienter att det inte finns anledning att befatta sig med döden förrän timglaset runnit ut. Med nära personlig kontakt följer han varje döende människa på sin avdelning. Uppgiften är att se till att samtliga av deras återstående dagar ”kan användas för liv, meningsfullt, kärleksfullt, riktigt liv”.

Jag tror inte att någon av denne läkares patienter hade föredragit dödshjälp som alternativ till sådan behandling. Men kan den svenska vårdsektorn garantera oss samma omsorg?

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, Sjukvård

Var är vår Clemenceau?

Clemenceau

Skrivit i CoCorren.rren 7/1:

Vi har varken ett försvar eller ett ledarskap! Anklagelsen utslungades 1914 av Georges Clemenceau, den store franske politikern och tidningsmannen, mot de som misskött hans lands beredskap. Clemenceau?

Möjligen klingar hans namn inte med samma självklarhet som Charles de Gaulle och Winston Churchill på våra breddgrader, det är synd. Ty vad dessa bägge portalfigurer i den europeiska historien senare blev, förkroppsligade Georges Clemenceau redan vid epoken kring första världskriget.

Att en militär stormaktskonflikt skulle utbryta var ingalunda givet, precis som idag. Dock såg Clemenceau hotande tecken från det autokratiska kejsardömet Tyskland – republiken Frankrikes arvfiende – som inte var att leka med och att det därför var nödvändigt att hålla garden uppe.

Hans varningar möttes med döva öron. De styrande föredrog att hoppas på fortsatt fred. Clemenceau lyckades emellertid driva igenom en förlängning av värnplikten (som kortats 1905), men förskräcktes av materialbristen.

Att armén saknade tungt artilleri ursäktades fåraktigt av krigsministern 1914 med att regeringen dragit ner på försvarsanslagen. Clemenceau dundrade med den berättigade frågan: ”Vad kommer att hända med stridsmoralen om soldaterna upptäcker att de är inom räckhåll för fiendens kanoner, medan det egna artilleriet inte når fram till fienderna?”.

Han konstaterade kallt att det är fåfängt att vara hjälte på slagfältet, om det inte finns vapen och ammunition.

Kort efter detta meningsutbyte skrev Georges Clemenceau i sin tidning L´Homme Libre: ”Låt oss handla så att inte våra barn behöver slå ner sina ögon när våra namn nämns”. Nästa dag anföll Tyskland…

Om detta berättar författaren Mats Krantz i en fin, nyutkommen bok: Den franske Tigern. På svenska är det den första heltäckande biografin om Clemenceau (1841-1929) och rekommenderas gärna som rykande aktuell läsning i novemberrusket.

Frankrike var skamligt illa förberett när den moderna, välutrustade tyska krigsmaskinen invaderade. Priset blev ofattbart högt. 1917 var fransmännen i princip slagna, tongivande kretsar ville ge upp. Dessbättre överläts regeringsrodret istället till kraftpaketet Clemenceau. Han ingöt nytt tigeraktigt mod som skingrade defaitismen och fick nationen att härda ut till seger.

Fast utan bistånd från Frankrikes allierade Storbritannien och, sent i kriget, USA hade knappast ens Clemenceaus benhårda försvarsvilja räckt för att knäcka den tyska militärdiktaturen och rädda republikens frihet.

Vad har detta att säga oss?

Antag att Georges Clemenceau, här och nu, gjort comeback från ovan som politiker och journalist i Sverige. Han hade utan vidare kunnat hoppa direkt in i försvarsdebatten.

Det vore bara för honom att i stort sett blåsa dammet av sina gamla debattinlägg; byta ut kejsar-Tyskland mot Putin-Ryssland, omvandla uppgifterna om den underfinansierade och otillräckligt rustade franska försvarsmakten 1914 till den svenska 2016, reprisera sitt hudflängande av politikerkårens oförmåga att hantera det mörknande säkerhetsläget och – vis av tidigare erfarenhet – peka på vikten av allierade om det värsta skulle inträffa.

Tyvärr har vi ingen Clemenceau.

Konseljpresident Georges Clemenceau med general Pershing 1918.

Konseljpresident Georges Clemenceau med USA:s general Pershing 1918.

Lämna en kommentar

Filed under Försvar, Frankrike, Litteratur

Läsning ger vingar

Maja Ekelöf

Skrivit i Corren 3/11:Corren.

När statsminister Stefan Löfven i somras annonserade idén att byta namn på skolornas höstlov till ”läslov” fick häcklarna julafton i förtid. Och visst, förslaget var tacksamt att driva gäck med.

Tror regeringen ens själva på att en simpel etikettsändring skulle vara någon bot mot trenden av svenska elevers fallande läsförståelse och utlösa rusning till biblioteken? Dessutom kan politiker ändå inte bestämma vad barnen ska ägna loven åt, kidsen är ju per definition lediga då. Och anslaget till läsfrämjande åtgärder på ynkliga fem miljoner kronor är skrattretande lågt. Ska detta kallas reform? Vilken patetisk uppvisning i fluff!

Ungefär så löd trallen.

Men läslov blev det, och just nu pågår det. Fundera lite. Är den bakomliggande tanken så fel egentligen?

Mest är det naturligtvis fråga om en signal, men signaler kan ibland vara nog så viktiga. Det har faktiskt betydelse om samhället, inklusive dess officiella institutioner som skolan, tidigt och tydligt markerar vikten av läsning och bildning. Förr var det en självklarhet. Kanske inte i lika hög utsträckning i våra dagar, tyvärr.

Att döpa om höstlovet till ett mer förpliktigande läslov är därför inte så dumt. Vad som kan förefalla ett utanpåverk, bör snarare ses som uttryck för gammalt hederligt normskapande; ett led – om än litet – i att värna och uppmuntra den läskultur varpå mycket av vår civilisation vilar.

Att uppmuntra ett nära förhållande till boken är en av de finaste gåvor vi kan ge unga människor. Låt vara att det prosaiska motivet från regeringens sida måhända främst handlar om att få barnen att prestera bättre i plugget, så att de senare ska bli anställningsbara i ett kvalifikationskrävande yrkesliv och utvecklas till ”lönsamma” samhällsmedborgare som snällt jobbar ihop skatt till systemet.

Men läsning är mycket större än detta. Läsning är i vid mening en fråga om frihet; att riva gränserna för den egna tillvaron, öka sitt existentiella utrymme och stå själsligt starkare.

Få har fångat det så anslående som Maja Ekelöf i klassikern ”Rapport från en skurhink” (1970). Ekelöf är en medelålders städerska och ensamstående mor i Karlskoga. Inkomsten är blygsam, arbetet hårt och otacksamt. Emellertid älskar hon att läsa och det gör henne på ett icke oväsentligt plan rikare än många andra:

”Nog har jag varit fastrotad vid Solvargsvägen under många års tid, men jag har samtidigt känt smörlamporna osa i Tibet och hört bönevimplarna fladdra i Lhasa. Jag har klättrat i Kalmantjockas bergsmassiv. Jag har rest genom ’Det lyckliga Arabien’. Jag har levat i gammal-egyptisk tid. Jag har bott i grottor i Kina. Jag har trängts bland slummen i storstäderna i Amerika och Asien. Jag har varit i London och även på den engelska landsbygden. I Sverige har jag också rest genom böckerna. På den sörmländska landsbygden, i Tived-skogarna och i de norrländska skogarna. Men jag har också varit i koncentrationsläger och fängelsehålor i många länder”.

Och, som erfarna kloka ord på vägen till alla läslovslediga:

”Böcker… äger man tillträde till dem finns ingen ensamhet. Man är inte ensam även om man vore inspärrad i en cell, ty böckerna bär man med sig, man har dem inom sig fast de inte är med. Man kan vistas var man vill om man en gång fått tillträde till böckernas värld”.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur

Staten som hälsoguru

epidemin-asa-ericsdotter

Skrivit i Corren 18/10:Corren.

Smaka på följande rader: ”Människor har ofta mindre självkontroll än de tror. Överskattad tro på impulskontroll understödjer impulsivt beteende. En stor del av befolkningen har problem med självkontroll. Alkoholkonsumtion, rökning och överviktsproblem visar det finns en omfattande tidsinkonsistens. Irrationellt beteende motiverar statliga interventioner”.

Detta autentiska citat återfinns på försättsbladet till Åsa Ericsdotters nya roman Epidemin och är hämtat från rapporten Kalorier kostar, utgiven 2011 av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, Finansdepartementets egen tankesmedja.

På denna verklighetens tråd spinner Ericsdotter en dystopi om ett Sverige i en icke avlägsen framtid, där Hälsopartiet under den karismatiske sundhetsprofeten Johan Svärd vunnit regeringsmakten.

Målet är att frälsa svenska folket från den galopperande fetmans gissel och göra vårt land till det smalaste och friskaste i världen. Det är ju för alla individers och samhällets bästa, så vem kan invända mot att statens maskineri mobiliseras i ett sådant behjärtansvärt syfte?

Sockerskatt införs. SVT blir Hälso-TV. Varje medborgare registreras enligt ett särskilt framtaget kroppsindex. I skolorna fokuseras undervisningen på indoktrinerade näringslära. Nyfödda barn opereras förebyggande mot övervikt.

Och så vidare. Regeringen gör bruk av våldsmonopolets hela verktygslåda. Ändå finns det hopplösa svenskar som varken tränar eller bantar.

De börjar stötas ut som slappa fetton, ses som ett kollektivt hot mot nationens väl och Sveriges internationella anseende som hälsoriket nummer ett. Johan Svärd beslutar då att sätta en synnerligen drastisk plan i verket…

Åsa Ericsdotters rappt berättade, mörka thrillerhistoria är inget under av litterär briljans. Men belyser med pedagogisk klarhet ideologiberusningens faror och totalitarismens avhumaniseringsmekanismer.

Romanen kan dels läsas som en allegori över tidigare förtryckarsystem och dess förföriska, falska läror. Dels som ett kritiskt inlägg i debatten om vår tids kropps- och hälsofixering, med en implicit vässad pik åt folkhälsominister Gabriel Wikström.

Man skulle, lite styggt, kunna säga att mellan pärmarna finns här hans politik satiriserad och dragen till sin allra yttersta konsekvens.

Wikström vill välmenande normera oss medborgare efter en officiellt sanktionerad uppfattning om vad som är god hälsa och sunt leverne. Vi sitter för mycket och rör oss för lite, anser han. Övervikt och barnfetma ska bekämpas av regeringen, Wikström är därför inte främmande för sockerskatt. Han hävdar att det är ”rimligt att staten på vissa områden reglerar vad man röker, dricker eller stoppar i sig”.

Han har till och med deklarerat vårt privata sexliv som statligt intresseområde, i avsikt att göra folkhälsan mer jämlik även i sängkammaren (vilka medel som nu ska användas för det!).

Men är det politikers och myndigheters sak att iscensätta en variant av Mona Tumbas slim club och likt Ebba Grön slå fast (men då utan ironi): ”den perfekta människans form, smal å slimmad som en lax”?

Det borde ingalunda betraktas som självklart. Snarare finns skäl att hålla vakt vid den civila sfärens gränser mot partiklassens uppfostringssugna gesundheitsivrare.

Ty som Åsa Ericsdotters roman målande illustrerar bor förmynderiet riskabelt nära granne med hälsofascismen och korstågsintoleransen.

Lämna en kommentar

Filed under Förmynderi, Folkhälsa, Litteratur

Underbart, Akademien!

Bob Dylan

Skrivit i Corren 14/10:Corren.

”Vem i hela världen man lita på?”, sjöng proggarna Hoola Bandoola Band 1972 och räknade upp ett antal fallna ikoner. Bland andra Robert Zimmerman, som från att givit röst åt 60-talets kulturradikala ungdom nu anklagades för sveket att ha ”flytt till landet med miljonerna”.

Men Zimmerman själv, Bob Dylan alltså, kände sig aldrig bekväm med etiketter som andra människor förhoppningsfullt och fyrkantigt klistrade på honom. Konsekvent värjde han sig mot att tvingas spela rollen som generationsspråkrör eller samlade gestalt för någon rörelse.

Individualisten Dylan har alltid gått sina egna vägar, bytt skepnader, sökt ständigt nya uttryck som inte sällan utmanat och förbryllat följarna (exempelvis då han mitt i den psykedeliskt formexperimenterade eran följde upp det epokgörande mästerverket Blonde on Blonde med de countrydoftande, nyenkla albumen John Wesley Harding och Nashville Skyline).

Åt dem vilset frågande efter vem eller vad som finns att lita på, gav Dylan 1985 sitt typiska, tidlösa svar: ”Well, you’re on your own, you always were / In a land of wolves and thieves / Don’t put your hope in ungodly man / Or be a slave to what somebody else believes / Trust yourself!”.

Eller som han i Subterranean Homesick Blues förkunnade redan på 60-talet: ”Don’t follow leaders, watch the parking meters”. Avvisa frälsarfigurer, håll den politiska klassen kort, var misstänksam mot ideologier, delegera aldrig makten över tillvaron till utomstående, var det egna jagets kapten och segla fritt i förtröstan på din inre kompass.

Dock, som han också påpekar: ”But to live outside the law, you must be honest” (Absolutely Sweet Marie, 1966).

Bob Dylan är i vid mening den mänskliga frihetens musikaliska diktare. Men håller han verkligen konstnärlig klass i litterär mening?

Bildningsnestorn och förlagslegendaren Åke Runnqvist väckte visst uppseende när han i 1971 års reviderade upplaga av sin antologi Moderna utländska författare tog med Dylan i skaran. Va, en popartist?!

Men som Runnquist förklarade: ”Det fanns poesi och saga långt innan det fanns skrivkonst. Den som inte vill erkänna annat än vad som står i böcker som litteratur kan tänka på den myckna dikt som levde i muntlig tradition, eller som sjöngs eller lästes, men aldrig skrevs ner förrän kanske långt efter den diktats, eller kanske inte alls.”

Runnquist berömde Dylans djärva och associationsmättade bildspråk, klart att detta var en stjärna som förtjänade en plats bland 1900-talets stora på parnassen.

När jag 2008 intervjuade litteraturvetaren och poeten Anders Olsson, som då nyligen efterträtt Lars Forssell i Svenska Akademien, talade han mycket uppskattande om Bob Dylan. ”Han är fantastisk. Och The Doors och många andra som kom fram under 60-talet. Då hade populärmusiken en annan existentiell halt. Den betydde mer, vilket gjorde att det kom fram bättre texter. Jag hoppas att populärmusiken kan få tillbaka den styrkan”.

Att den moderne barden Dylan fått årets nobelpris i litteratur kanske inte borde vara så överraskande ändå. Hans kvalitativa höjd i kombinationen ton och lyrik är odiskutabel, och återknyter till den klassiska traditionen av – som Sara Danius pregnant uttryckte det – ”örats poesi”.

Fast Dylan vore förstås inte Dylan om han inte även värjt sig mot poetbegreppet: “You don’t necessarily have to write to be a poet. Some people work in gas stations and they’re poets. I don’t call myself a poet, because I don’t like the word. I’m a trapeze artist.”

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur, Musik, Nobel, Rock

Litteratur för vår tid

Thomas Mann

Skrivit i Corren 10/10:Corren.

Denna vecka tillkännager Svenska Akademien vilken författare som får årets nobelpris. En alltid lika spännande händelse, där uppmärksamheten riktas mot det som anses vara det bästa och viktigaste inom den samtida litteraturen.

Utan att förminska betydelsen av detta, kan man dock fråga sig om inte det mest brännande om vår epok redan skrivits av en föregående diktargeneration.

Dessa författare var samtliga tyskspråkiga, huvudsakligen verksamma under mellankrigstiden och en av dem förärades nobelpriset så tidigt som 1929. Han hette Thomas Mann, världsberömd genom Huset Buddenbrook och Bergtagen.

Men den bok som lyser skarpast idag började han skriva 1943 som landsflyktig i USA undan nazisterna – Doktor Faustus (utkommen i spänstig svensk nyöversättning förra året). Det är en slingrade, tät vävd kollageroman, till det yttre en fiktiv biografi över tonsättaren Adrian Leverkühn som ingår förbund med djävulen i syfte att spränga gränserna och nyskapa musiken i genial avantgardistisk dräkt.

Manns övergripande tema är naturligtvis att gestalta hur Tyskland kunde förvandlas från högt stående kulturnation till ett land febrigt ringdansande kring barbariets eldsflammor. Som situationen i Europa artar sig, där vi ånyo tycks på glid mot det nyss otänkbara och där barriärerna ständigt förskjuts en bit i taget, finns onekligen skäl att återvända till detta sofistikerade mästerverk.

En annan författare från denna tid, i så mycket påminnande om vår egen, är Hans Fallada. Inte i samma briljanta klass som Thomas Mann, men desto lättillgängligare. Flera av Falladas romaner har återutgivits på svenska och nått stor publik. Mest känd är Hur ska det gå för Pinnebergs?; en lågmält observerande berättelse om den lilla människans försök att finna fotfäste i den socialt, ekonomiskt och politiskt osäkra sena Weimarrepublikens Berlin.

Sammanbrottet för den gamla europeiska ordningen och dess konsekvenser har även ypperligt skildrats av Stefan Zweig (Världen av igår) och Joseph Roth (Radetzkymarschen, Spindelnätet, Kejsarbysten och andra noveller).

Zweigs och Roths utgångspunkt är den kulturellt blomstrande, tolerant mångetniska och till synes evigt trygga Habsburgmonarkin – en slags protoversion i mindre format av EU, som traumatiskt överraskande slets sönder när Europa snubblade in i första världskriget. Österrike-Ungerns upplösning framstår som en av 1900-talets största tragedier, följdverkningarna har ännu inte övervunnits.

Den mänskliga vilsenheten, avsaknaden av fast mark, etablissemangets svek och svaghet, uppsvinget för vulgärnationalism och politisk extremism – stämningarna från Manns, Falladas, Zweigs och Roths böcker känns igen. Det är en oskattbar litterär erfarenhetsbank. Förhoppningsvis kan den bättre hjälpa oss till orientering i, och förståelse av, det vanskliga skeende som nu är.

Lämna en kommentar

Filed under Europa, Kultur, Litteratur

Vikten av Diktonius

Skrivit i Corren 13/9:Corren.

”Ni är god som bara en fallen ängel kan vara det”, skrev Hagar Olsson till Elmer Diktonius. Det är Jörn Donner som citerar den underbara meningen i sin fina biografi över den store finlandssvenske modernisten; Diktonius. Ett liv.

Nästan ett decennium har nu gått sedan boken kom ut. Jag finner den på nytt under en flytt, bläddrar, fascineras, är åter fast.

Donner menar att han med sitt biografiska verk vill försöka rädda Diktonius från glömskan. Är det verkligen så illa? Håller en av de främsta poeterna ur vår nordiska kultursfär på att försvinna som levande läsning? Måhända, själv har tanken aldrig ens slagit mig.

I tonåren kom jag av en slump över en volym av Diktonius samlade dikter. De blev något av en uppenbarelse. Sedan dess har han ständigt funnits där som följeslagare i mitt personliga universum.

I sin tidiga produktion framträder Diktonius som radikal politisk och litterär bildstormare. Det är svårt att inte ryckas med av den potenta, dynamiska, expressiva kraft som dominerar hans lyrik under 1920-talet, oaktat om man delar författarens revolutionsromantiska socialism eller ej.

Men det är framför allt hans mjukare sidor som fångar. Exempelvis dessa rader ur Taggiga lågor från 1924: ”Barnet i trädgården / är ett underligt ting: / ett litet litet djur / en liten liten blomma. / Det myser som en katt åt nejlikorna / och skubbar sitt lilla huvud / mot solrosens jättestängsel. / Tänker kanske: sol är gott – / grönt är gräsfärg / Vet kanske: jag växer!”

Nästan lite Beppe Wolgers över det, inte sant?

Från 30-talet skulle också Diktonius utvecklas i mer naturlyrisk och ödmjuk humanistisk riktning. Dock blev de sista åren förmörkade av sprit, psykisk isolering och en tilltagande åderförkalkning. Han åldrades i förtid, kraften sinade, förvirringens dimmor slöt sig tunga kring honom. Men ur sin förtvivlan kunde Diktonius ännu skapa storslagen, gripande poesi.

Jag tror knappast att någon som tagit del av dikten Förvittrad sfinx, utgiven i samlingen Novembervår (1951), kan undgå att röras på djupet av detta drabbande vittnesbörd från författarens eget skuggrike. Känn bara på inledningen: ”den stora mänskokatten jag / förstenad lever / årtusens sandstormar / mitt öga ansikte / har nästan utplånat / kommande årtusen / mig ännu väntar / den stora mänskokatten jag / förstenad / här i öknen lever”.

Elmer Diktonius var en banbrytare på den litterära scenen, ett utropstecken i sin diktargeneration som bland andra inkluderade Edith Södergran och Gunnar Björling. Varför läsa honom, varför alls poesi?

Därför att lyriken är reservatet för det ogarderade, ett själens vattenhål där vi kan lägga av våra rustningar, för en stund strunta i olika invanda positioneringar, låta det fria sinnet kommunicera och föda hjärtat. Poesin är den mest mänskliga av erfarenhetsbanker.

Genom dikten ges den gränsöverskridande, rika möjligheten att tolka, omtolka, förstå och få stadigare grepp kring tillvaron och oss själva, ja överhuvudtaget att bättre kunna hålla ihop i denna märkliga, inte sällan prövande och hårda värld. Som grundsten för ett öppet, tolerant, mångfaldigt samhälle är lyriken omistlig.

Så läs gärna Diktonius. Han är en bekantskap av bestående, inspirerande värde.

Lämna en kommentar

Filed under Finland, Litteratur, Lyrik