Category Archives: Litteratur

Tyd din inre roman

Proust

Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv.

– Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt1913-1927.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Litteratur

Leve den slöa indifferensen!

Sven Aurén

Förr fanns det verkligen hopp om den svenska ungdomen. Det är lätt att konstatera när man läser Sven Auréns  intressanta, elegant skrivna memoarer Också ett liv. En journalists minnen 1932-1942 (1973): 

I trettiotalets gryning var vi inte engagerade som det heter nu för tiden. Kanske bör jag begagna ordet ”vi” med försiktighet: visst fanns det ungdomar, som kände behov av att ta ställning till världsutvecklingen och gav uttryck åt sina politiska uppfattningar. Men de var få. En sedermera mycket framstående socialdemokrat vid namn Gunnar Lage, som vid denna tid verkade i Clarté, sa mig en dag: ”Du och dina vänner – intresserar ni er bara för det, som är smått?”. Det var nog vad vi gjorde. (sid 17)

Inom ungdomen var det politiska intresset rudimentärt. På Stockholms Högskola hade de politiska föreningarna svårt att hålla sig vid liv och deras ledare klagade bittert över studenternas ”slöa indifferens”. Samma indifferens återfanns på Aftonbladets redaktion. (sid 45)

Tråkigt att denna lovande civilisatoriska utveckling kullkastades av de totalitära våldsideologiernas härjningar kring våra gränser och inte fick möjlighet att bli bestående. Då hade politiken varit förpassad till samhällsmarginalens skuggsida idag och vi alla hade levt friare och trevligare. 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur, Historia

Sluta tukta magikerna

Bildbevis. Jan Lööf i levande livet, 19 november 2011.

Skrivit i Corren 16/5:Corren.

Tecknarkonstens häftigaste naivist: Jan Lööf. En mytisk figur som man ibland undrar om han verkligen finns. Men det gör han. Promise!

Fotot till denna text plåtade jag själv i november 2011 vid en vernissage på Söder i Stockholm. Jan Lööf gjorde ett av sina sällsynta publika framträdanden och ställde ut bilder som många bidrog till att forma mitt eget barndomsuniversum under 70-talet.

Serierna Felix och Ville, bilderböcker som Sagan om det röda äpplet… Egenartat skruvade berättelser, tecknade i en detaljrik fascinerande stil med ett märkligt oemotståndligt sug som gjorde underverk för fantasin.

Värdet att få ta del av verk som dessa ligger bortom vad som kan mätas, vägas och prissättas. Jag hade nog aldrig blivit den ivrige kulturkonsument som jag senare blev, utan grunden som Jan Lööf skapade i mina unga år. Skolan låg i lä i jämförelse.

Han trollade lekfullt fram en värld som gav en lustfylld aptit på att upptäcka fler, vidga tillvaron och låta själen ta språng. Förstå vad riktigt bra barnkultur kan betyda!

När jag blev lite äldre brukade jag fundera på vem denne Lööf egentligen var. Likt alter egot Bertil Enstöring i Skrotnisse och hans vänner höll han noga distansen till offentligheten, värnade sin integritet, bodde någonstans i mycket avlägsna trakter.

Informationen var frustrerande knapphändig och svår att få fram (detta var långt innan man kunde googla hela tillvaron). Och så fick jag till slut möta honom. Det var en stor dag för mig, alltså. Men vad säger man i ett sånt läge? Tack för allt?

Jag nöjde mig med konstaterandet att Jan Lööf faktiskt existerade i levande livet, bad att få ta ett fotografi som bevis. För säkerhets skull tog jag honom i hand också. Han garvade. Verkade väldigt schysst och avslappad. Jag kollade på utställningen, gick därifrån. Det räckte. Mer än väl. En stund av varm lycka.

Men vad är det nu för bottenlöst korkade stollar som hotar med censur av hans böcker? Nyligen briserade uppgiften att förlaget Bonnier Carlsen önskat sudda och ändra i Jan Lööfs klassiker Morfar är sjörövare och Ta fast Fabian.

De skulle nämligen innehålla förgripliga bilder som förmedlar ”stereotypa” uppfattningar om andra kulturer. Teckna om, teckna nytt, teckna rätt och politiskt korrekt. Så ska förlagets räddhågade uppmaning till Jan Lööf varit. Annars blir det inga fler upplagor av böckerna.

Jag trodde först att inte det kunde vara sant. Vissa vuxna i maktpositioner är tydligen långt dummare än minsta barn. Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.

Tidigare har vi sett hur tidsandans fyrkantiga inkvisitorer fört bland andra Pippi Långstrump, Tintin, Ture Sventon och Barna Hedenhös till samma anklagelsebänk. Vad är det för land där man börjar ansa kulturyttringar, går på pekpinnekorståg genom det skönlitterära arvet och kräver trendkänsliga retuscheringar enligt politiserade smakdomares förnumstiga moralkakenormer?

Det är ett land utan respekt och uppskattning av den fria konsten, där tilltron saknas till barnens och föräldrarnas förmåga att tänka själva. Det är ett land där fantasin sätts i ideologiska bojor och där syret inte längre finns för spännande magiker av Jan Lööfs antikonformistiska kaliber.

Vem kan stå ut och trivas i detta rike mer än Skrotnisses och Bertil Enstörings nemesis, byråkraten Ture Björkman?

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur, Konst, Förmynderi

Älskade Karen Blixen

Karen Blixen

Jag skulle lätt kunna sälja min obetydliga själ till vem det vara månne, om jag i utbyte fick förmågan att dikta lika lyriskt briljant som baronessan Karen Blixen. Kolla här bara inledningsraderna till novellen Samtal om natten i Köpenhamn (ur samlingen Sista berättelser – tack Antikvariatet i Norrköping!), är det inte så magiskt?

”Det regnade i Köpenhamn en novembernatt år 1767. Månen var uppe och långt in i andra kvarteret – då och då, när regnet gjorde ett uppehåll liksom mellan två verser i en oändlig lång visa, blev dess bleka, smärtsamt bakåtlutade mask synlig högt uppe på himlen bakom lager efter lager av välvande ärggröna dimmor. Så började regnet på nytt, månmasken drog sig tillbaka in i rymden och endast gatlyktorna och ett annat fönster skymtade i mörkret mellan husen som självlysande maneter på havets botten.”

Perfektion.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur

Det våras för lyriken

Heidenstam och Fröding

Skrivit i Corren 10/5:Corren.

Nytt på bokhandelsdiskarna är ett verkligt mastodontverk på över 1000 sidor, betitlat Svensk poesi (Albert Bonniers förlag). Här samlas i ett generöst urval utvecklingen av den svenska lyriska traditionen, från runstenarnas fantasieggande kärvhet till den bubblande diversiteten som ekar i samtida uttryck.

Det är en sann folkbildningsinsats som de ansvariga redaktörerna Daniel Möller och Niklas Schiöler gjort. Vågar man hoppas på att skolorna griper chansen att använda boken i sin undervisning?

I vår nyttofixerade epok kan man förstås undra varför någon behöver läsa Lasse Lucidor, Atterbom, Edith Södergran eller Biskop Thomas. Vad är poängen med att tugga i sig Rökstenens text från tidigt 800-tal? ”Rådde Tjodrik / den djärve, / sjökrigares hövding / över Reidhavets strand. / Nu sitter han rustad / på sin gotiska häst, / med skölden i rem / den främste av Märingar.”

Frågan behöver egentligen intet svar. Värdet ligger i sig självt. Nödvändigtvis blir ingen en bättre, godare människa av poesiläsning. Men antagligen en rikare och mindre tråkig sådan.

Att bredda den egna horisonten, skärpa möjlighetssinnet och bottna i vårt samhälles kulturhistoriska kontext ger tillvaron fler, färgstarkare dimensioner och sätter den individuella personligheten på tillväxt.

”Där varje offentligt beslut måste rättfärdigas efter måttstocken kollektiv vinning rubbar poesin dessa till synes självklara grundsatser, inte med hjälp av ideologi, utan genom sin blotta närvaro och sätt att vara, sitt förkroppsligande av tillstånd av längtan och lust”, skrev den amerikanska författaren och poeten Adrienne Rich.

Duger inte det argumentet, hör då hennes diktarkollega Birgitta Trotzig: ”Det finns ju folk som tycker att detta mjuka gräs, poesin, verkligen är hö, utklädsel och löjlighet – något som i varje fall inte kan tänkas ha någon betydelse för samhällens utveckling. Men den första verkliga sprickan i den stalinistiska muren var inte någon motideolog, utan Pasternaks trevande skimrande fragmentariska och på många sätt lyriska livsskildring i Doktor Zjivago.”

Ett fint komplement till antologin Svensk poesi är Lars Anders Johanssons skiva Renässans som vältjamat släppts ungefär samtidigt. Han är inte bara musiker och poet, utan även kulturansvarig på tankesmedjan Timbro och skrev nyligen en läsvärd Correnkrönika om det klassiska bildningsidealets betydelse.

På nämnda album har Lars Anders Johansson den goda smaken att lyfta fram Gustaf Fröding, Erik Axel Karlfeldt och Verner von Heidenstam i nytt ljus genom sång och ton. Jodå, deras poesi fungerar utmärkt även i musikalisk form.

Resultatet är mycket njutningsfullt, en välkommen återintroduktion av den litterära nittiotalistgenerationens främsta diktare som orättvist hamnade i skuggan när modernisterna tog över det kulturella fältet efter världskrigen. I synnerhet nedvärderingen av den en gång så uppburne Heidenstam har ju varit rent vettlös.

Varför inte i denna grönskande vårmånad pröva lite naturlyrisk morgongymnastik med Heidenstams Morgonen exempelvis: ”Redan hörde jag hanen gala. / Båten väntar oss vid dimmigt sund. / Räck mig kransar! Följ mig i den svala / sommargryningens första stund! / Solens snäcka flyter / gul i klippors midt. / Morgon, allt som bryter / lifvets ros är ditt.”

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Kulturhistoria, Litteratur, Lyrik

En bok betyder så mycket

Bokpaket

Att knacka ner artiklar i dagspressen känns stundtals som skrift i vatten. Och av dem som hör av sig dominerar inte sällan förbittrade Ring P1-personer. Det är spelets praxis, man vänjer sig och trubbas av.

Men så! Ett bokpaket anländer från läsekretsen som ett uppskattande tack för att man försvarat den utrotningshotade klassiska bildningstraditionen. Sånt värmer verkligen i hjärtat. Tänk, generositet och godhet finns!

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Linköping, Litteratur, Media

Hos Dahlberg med Whitman

Dahlbergs café, gamla LInköping

Hit går jag ofta. Ragnar Dahlbergs café, Linköpings finest. En oas i tiden och larmet, där den civilisatoriska atmosfären från det tidiga 1900-talet vackert återskapats. Denna gång är jag i sällskap med en nätt samling texter av Walt Whitman, i Gunnar Hardings nyöversättning. 

Vad kan man säga om Whitman? ”An American Poet at Last!”, utropades det hänryckt i United States Review när första utgåvan av hans verk Leaves of Grass publicerades 1855.

Tidningsrecensionen förkunnade bland annat:  ”…hans röst bringar hopp och profetior till talrika släkten av gamla och unga. Vi måste sluta hyckla och bli dem vi verkligen är. Vi ska påbörja en ny atletisk och utmanande litteratur. Nu inser vi hur det är och vad som  främst har fattats. Den inre amerikanska republiken ska också förklaras fri och oberoende.” 

Naturligtvis var det Whitman själv som anonymt skrivit hela artikeln! 

Lämna en kommentar

Filed under Linköping, Litteratur