Category Archives: Litteratur

Stolpes tid är nu

Skrivit i Corren 10/2:Corren.

”I rummet bredvid slamrade det festligt och utan uppehåll. Där satt Sven Stolpe vid sin stora stridsmaskin, som var behängd med konservburkar, nycklar och annat metalliskt för att ljudet skulle dramatiseras till oljud. Han var, kan man anta, upptagen med två romaner, några större essäer, ett antal förintande polemiker och kanske också en kristen traktat om tystnad och stillhet – vad vet jag?”

En karaktäristik på kornet, signerad diktarkollegan Bertil Malmberg i memoarboken Ett författarliv (1952). Man riktigt ser den eldfängde rabulisten, notoriske outsidern och närmast osannolikt produktive kulturgiganten Stolpe framför sig, outtröttligt hamrande på skrivmaskinstangenterna.

Från Malmberg har också Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria, lånat den träffsäkra undertiteln till sin nya och synnerligen läsvärda biografi Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament (Atlantis). Jo, nog blåste det ofta och gärna kring Stolpe. Ibland högg han i sten så att det dånade och flisorna rök.

Ta bara det lidelsefulla hatet mot Eyvind Johnson, försvaret av bröderna Ivar och Torsten Kreugers svindlande affärer, engagemanget i den kristna Oxfordrörelsens genant blåögda försök att stoppa Hitler och kriget. Fast inte sällan, som Svante Nordin övertygande visar, berikade han den svenska kulturdebatten med friska, syresättande och inopportuna perspektiv.

I bästa mening var Sven Stolpe (1905-1996) en särling i folkhemmet. Medan det anglosaxiska inflytandet blev allt mer dominerande i Sverige, höll Stolpe envist fast vid den stolta kontinentaleuropeiska kulturtraditionen, i synnerhet den franska.

Han spelade en stor roll för att till en svensk publik introducera författare som Marcel Proust, Roger Martin du Gard, André Gide och François Mauriac (samtliga utom Proust sedermera nobelpristagare i litteratur). Stolpe hade även fräckheten att konvertera till katolicismen 1947, vilket bidrog till att stämpla honom som en hopplöst konservativ reaktionär.

Men hur hade vår förståelse varit för Sveriges båda internationellt mest kända kvinnor utan Stolpes djupa förtrogenhet med katolsk livsåskådning och filosofi? Hans böcker om drottning Kristina och den heliga Birgitta representerar bildningsinsatser av imponerande mått.

Tyvärr förvägrades Stolpe en professorstjänst efter sin banbrytande doktorsavhandling om Kristina. Det som blev den ogina universitetsvärldens förlust, blev istället Östergötlands vinst. 1964-72 var han läroverkslektor i Mjölby. Som sådan exploderade han i ilska över Socialdemokraternas radikala utbildningsreformer.

Om skolans hotande utveckling skrev han 1970: ”Där ska nya lärare av ytterst sekunda kvalitet och med ytterst ytliga, snabbinlästa kunskaper ta hand om en ström av arbetsovilliga, upproriska, skolkande elever som inte har en tanke på att i laga ordning vara närvarande på ‘tråkiga’ lektioner. Totalt inkompetenta, skrytsamma och naiva politruker har på några få år lyckats underminera det dyrbaraste vi äger – den svenska bildningen och kulturen”.

Se på skolan 2015. Var det klokt att avfärda Stolpes svavelosande kritik som stolligt reaktionärt gubbgnäll? Det är nog inte dumt att lyssna på avvikande motvallsröster emellanåt. Stundtals kan de ju faktiskt ha rätt.

SVEN STOLPE

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Kristenhet, Kultur, Kulturhistoria, Litteratur, Skola

Tacksam uselhet

EVELYN-WAUGH-CHATEAU-ST-FIRMIN-CHANTILLY-APRIL-1955-1-c27716

It is a matter for thankfulness that the modern school of critics are unable or unwilling to compose a pleasurable sentence. It greatly limits the harm they do.

– Evelyn Waugh

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Kultur, Litteratur

Till sjöss med Salinger

JD Salinger

Man har lite svårt att tänka sig JD Salinger, av alla människor, som underhållare och lekledare på Svenska Amerika Liniens kryssningsfartyg M/S Kungsholm. Men faktiskt, läser jag här i en biografi.

Och varför inte? Behöver författare som ännu inte breakat ett jobb som räddaren i nöden får dem ta ett. Respekt.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur

Till hädelsens försvar

Corren.Skrivit i Corren 9/1:

I den oscarianska överhetsstaten Sverige, där det protestantiska statskyrkoförtrycket gjorde livet surt för vanligt folk, var August Strindberg en ständig nagel i makthavarnas ögon. När han i en av sina noveller i boken Giftas satiriserade den kristna nattvarden, blev måttet rågat.

1884 drogs han inför skranket anklagad för hädelse, ett brott definierat i lagen som ”gäckeri av Guds ord eller sakramenten”. Kung Oscar II och Svenska Akademin ansågs som drivande krafter bakom åtalet. Strindberg riskerade två års straffarbete för sin blasfemi.

Men domstolen frikände lyckligtvis. Strindbergs supportrar firade med en storslagen fest på Grand Hotel i Stockholm, medan det samtidigt deppades på kungliga slottet och sannolikt även i många prästgårdar. En kulturradikal samhällsomstörtare hade med sin penna utmanat det reaktionära etablissemanget och vunnit.

Principiellt var det en mycket viktig seger. Yttrandefrihetens gränser flyttades fram. Sverige blev genast lite lättare att andas i – även om det formellt skulle dröja ända till 1970 (!) innan de sista resterna av det bisarra hädelseförbudet försvann ur lagstiftningen.

I vårt av kristen tradition präglade land har vi fått lära oss att leva med provokationer som Strindbergs. Eller för att välja ett mer närliggande exempel: den kristna fotografen Elisabeth Ohlsons utställning Ecco Homo 1998, där Jesus framställdes som homosexuell. Synnerligen magstarkt, tyckte många troende. Debattens vågor gick höga, men stannade vid det. Ingen statsmakt försökte heller ingripa med vare sig åtal eller censur.

Det visade inte bara på hur yttrandefriheten utvecklats sedan Strindberg var i farten, utan även på styrkan i religionsfriheten. Rätten att välja livsåskådning efter eget huvud innebär ju även friheten att modifiera, utmana, kritisera, häckla eller helt välja bort religiösa föreställningar och dogmer.

Men de attentatsmän, av allt att döma islamistiska extremister, som ansvarade för onsdagens vidriga terrordåd mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo i Paris, vägrar godta några sådana rättigheter. De och deras fundamentalistiska meningsfränder vänder det öppna, demokratiska samhället ryggen.

De vill inte ha öppenhet, mångfald, debatt, kritik eller ens respekt. De kräver underkastelse, de strävar efter likriktning, de har totalitära anspråk och avser att injaga fruktans undfallenhet hos alla som inte delar deras perverterade form av religionsutövning. Deras gud är inte ljusets, det är mörkrets.

Att ge efter, minsta tum, för dessa människor är naturligtvis otänkbart. Sänker vi toleransnivån för vad som får skrivas, sägas och publiceras låter vi rädslan stympa det fria ordet. Vi börjar även inskränka grunden för all religionsfrihet och gör våld på arvet från Strindberg.

Därför har varenda normal kristen, jude, muslim, buddist, ateist, eller vad man nu kallar sig, skäl att instämma i detta uttalade av en annan kontroversiell författare: ”Jag står på Charlie Hebdos sida, som vi alla måste göra, i försvaret av satiren vilken alltid varit en kraft för friheten och mot tyranni, oärlighet och stupiditet.”

Mannen bakom orden? Salman Rushdie, vars roman Satansverserna också anklagades för hädelse och drog på sig den iranska regimens vrede.

2 kommentarer

Filed under Islamism, Kultur, Litteratur, Media

Konsten att fly Kalle Anka och hans vänner

Skrivit i Corren 23/12:Corren.

Aldrig mer, inte en gång till! Är det så du känner? Stiger desperationen vid tanken på att ånyo tvingas äta lutfisk, glo på en tecknad Disneyanka i TV, hantera julklappsgiriga ungar och umgås med dessa ständigt våldgästande släktingar som vräker sig i soffan?

Om julhelgen är liktydig med ett pockande behov av primalskriksterapi, så kan jag i all välmening bjuda på ett oslagbart recept mot tomtestress och trassliga nerver.

För det första måste du se till att alla lämnar dig i fred och håller sig på behörigt avstånd. Att skylla på en plötslig, djupt beklaglig släng av smittsam maginfluensa brukar göra susen. Du kan då lugnt dra dig undan till en solitär del av hemmet och var säker på att få vara ostörd.

Bekvämt tillbakalutad i fåtöljen byter du sedan glöggen mot något mera värdigt och civiliserat. Champagne helt enkelt. Som den legendariska madame Lilly Bollinger sagt om denna universaldryck:

”Jag dricker bara champagne när jag är glad, och när jag är ledsen. Ibland dricker jag det när jag är ensam. När jag har sällskap anser jag att det är obligatoriskt. Jag smuttar på det om jag inte är hungrig och dricker det när jag är det. Annars rör det aldrig – om jag inte är törstig.”

Den rutinerade julaftonsflyktingen har redan flaskor i beredskap, till ett förmånligt pris beställda och hemkörda från en privat internetleverantör (exempelvis Winefinder). Ingen vill väl i onödan gynna den förmynderiivrande svenska politikerklassens Systembolagsbutiker?

Med ett glas ädelt bubbel i handen kan du nu ägna dig åt en god bok. Förslagsvis den nyutkomna andra delen av Bengt Liljegrens Churchillbiografi, som fokuserar på andra världskrigets rafflande år då den brittiske premiärministern inspirerade England och resten av världen att inte vika sig för Nazitysklands krigsmaskin.

Under ett kritiskt skede i mitten av 1940 var det nära att den engelska regeringen gav upp inför de framgångsrika tyska trupperna som stormade fram över Västeuropa.

Men Winston Churchill förstod, tack och lov, att separatfred med Hitler var en omöjlig kompromiss och lyckades få nationen att enträget kämpa vidare trots usla odds. ”Kom ihåg, mina herrar! Det är inte bara Frankrike vi kämpar för. Det är Champagnen!”, lär Churchill utropat. Ingen dåligt argument, eller hur?

Om du mot förmodan tröttnar på att läsa, ta fram datorn, gå in på SVT Play och återstifta bekantskapen med Hedebyborna. Inte minst för nöjet att se skådespelaren Ingvar Kjellson (rest in peace) i minnesvärd toppform. I denna klassiska TV-serie gör Kjellson sin paradroll som den nerdekade, men klarsynte adelsmannen Mon Cousin.

”Det finnas alltid en anledning att berusa sig”, konstaterar han godmodigt och uppmanar sin stackars bankrutte släkting baron Urse (Per Myrberg) på godset Valla att i resignerad anda möta den annalkande socialdemokratiska folkhemsepokens prövningar (Urse tycker slutligen att det är en bättre idé att dränka sig i ån, med tanke på skattetryckets utveckling från 30-talet och framåt har han min sympati).

Kanske dags att avrunda med lite musik på din kammare? Tipset är givet. Välj eleganten Sven-Bertil Taubes nya album Hommage med strålande tolkningar, i läckra orkesterarrangemang, av bland andra Olle Adolphsons och Lars Forssells visor. Därefter kan du somna tryggt i förvissningen om att ha klarat julen med förståndet i behåll.

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Kultur, Litteratur, Mat och dryck, Musik, TV

Bond och den engelska baksmällan

Skrivit i Corren 8/12:Corren.

Idag börjar inspelningen av den nya James Bondfilmen Spectre. Daniel Craig gör åter rollen som agent 007. Premiär blir det i oktober nästa år. Men jag sympatiserar med George Lazenby. Han lanserades som Sean Connerys efterträdare till rullen I hennes majestäts hemliga tjänst 1969. Och hoppade sedan av.

Lazenby kunde fortsatt som Bond i åtskilliga filmer. Fast icke. Han ansåg att karaktären blivit daterad i den politiskt mer medvetna tid som rådde på tröskeln till 1970-talet. En klok insikt.

James Bond är i grunden ett symptom på Storbritanniens baksmälla efter andra världskriget. Landet hade kämpat heroiskt och vunnit mot Hitler. Men det var den brackiga före detta brittiska kronkolonin USA som fixat segern. Englands stormaktsställning hade reducerats till en skugga av sitt forna jag.

Det stolta imperiet höll på att upplösas. Svunna var Londons glansdagar som globalt finanscentrum. Det var då, i början av  50-talet, som Bond uppfanns av författaren och tidigare underrättelseagenten Ian Fleming. Hans alter ego vid MI6 blev en slags eskapistisk terapi för britternas kvaddade nationalkänsla.

Flemings första Bondbok, Casino Royale, publicerades 1953. Det skulle bli tretton stycken till, där världen gång på gång hotades av megalomaniska skurkar. Den omnipotente Bond fick dem alla på fall. Ironiskt nog var det en amerikan som gjorde att Bond lyckades fånga den breda massan.

1961 förklarade USA:s nyvalde president John F Kennedy att Bondböckerna tillhörde hans favoritläsning och det populärkulturella genombrottet var ett faktum. Samma år filmades boken Dr No där Sean Connery gjorde entré med rätt att döda på vita duken. Kennedy älskade filmen och föreslog From Russia With Love som uppföljare. Så blev det.

Men att låta Bond hålla på med dessa terapeutiska brittiska hävdelseövningar ända in i mitten av 2010-talet? Är inte det lite fattigt? I mitt tycke har heller ingen Bondfilm överträffat I hennes majestäts hemliga tjänst. George Lazenbys korta karriär som agent 007 bevisar bara den gamla sanningen: Man ska sluta när man är som bäst!

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur, Litteratur, Storbritannien, USA

Är vi så förtvivlade?

Skrivit i Corren 21/11:Corren.

”Hon knöt fast sjalen om midjan igen, den hade lossnat medan hon rökte och lyssnade och distanserat gled med blicken mellan Leon och Sophie, likt någon som inte är särskilt intresserad av fisk men plötsligt finner sig inspärrad i ett akvarium.”

Raderna är från romanen Förtvivlade människor av den amerikanska författaren Paula Fox. Boken gavs första gången ut 1970. Då fick den ingen större uppmärksamhet, men har sedermera återupptäckts och blivit en brottarsuccé i USA. En svensk översättning finns denna höst i bokhandeln och på kultursidorna hyllas Förtvivlade människor unisont som ett litterärt mästerverk.

Handlingen kretsar kring paret Otto och Sophie Bentwood, bägge i 40-årsåldern, som lever ett välbeställt intellektuellt medelklassliv i Brooklyn, New York. Men vad är det värt? Bakom den framgångsrika fasaden fräts deras tillvaro sönder av existentiell tomhet och själslig desperation. Ångestridna simmar de omkring i sitt syrefattiga akvariefängelse.

Ingen tvekan om att romanen är ett lysande psykologiskt kammarspel. Fast ännu ett varv på det slitna temat som bland andra Richard Yates skildrat i klassikern Revolutionary Road (1961, filmatiserad 2008), som dissekerar den andliga torftigheten i 50-talets amerikanska villaförorter.

Kärnfamilj, karriär och materiell trygghet är inte nog för karaktärerna April och Frank Wheeler. De hade lovat varandra att aldrig bli som alla andra. Ändå finner de sig snart hopplöst insnärja i medelklasskonformismens ombonade helvete där drömmarna släcks och dör. Under den polerade ytan ruttnar deras äktenskap ihop av frustation och förljugenhet.

Varianter på berättelsen om medelklassens illamående är en stapelvara inom den moderna västerländska kulturproduktionen. Ingmar Bergman var fenomenal på det. Den välbärgade svenska borgerlighet som han fångade på filmduken är ständigt försatt i allvarliga kristillstånd.

Även i kvarteren på Woody Allens Manhattan brukar folk ofta ha notoriskt svårt att få rätsida på livet. Många seriösa författare och filmskapare tycks besatta av att trumma in hur visset och falskt ”lyckade” människor egentligen har det.

Man får liksom aldrig vara riktigt glad och nöjd i medelklassen. Strävsamhet, ordnade förhållanden och en hygglig materiell standard framstår som ett högriskprojekt. När som helst kan falluckan öppnas och du drags ner i ett mörker av vilsenhet, neurotiska kval och allmän bedrövelse.

I senaste numret av tidskriften Arena reagerar psykologen Viktor Flygare mot Ruben Östlunds film Turist där medelklassens påstådda livslögn ånyo skärskådas, och undrar om vi inte borde pensionera denna klichéartade myt som är punkterad forskningen:

”Ju bättre folks liv ser ut att vara desto bättre är det som regel. Den socioekonomiska status som krävs för att skapa ‘ytan’ hänger statistiskt ihop med flertalet friskhetsfaktorer vad gäller fysisk som psykisk hälsa”.

Så nu vet ni det.

Om något förtjänar medelklassen en lovsång som det goda samhällets kitt. Det är människor som går till jobbet varje dag, sköter sig, betalar skatt, röstar i val, tar ansvar för sina liv och vill ha det trevligt. Vad är så provocerande med det?

Kulturskaparnas utbredda skepsis och klassförakt mot denna civilisationsbärande grupp är snarare uttryck för deras egna demoner.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur, Litteratur