Category Archives: Litteratur

Vikten av Diktonius

Skrivit i Corren 13/9:Corren.

”Ni är god som bara en fallen ängel kan vara det”, skrev Hagar Olsson till Elmer Diktonius. Det är Jörn Donner som citerar den underbara meningen i sin fina biografi över den store finlandssvenske modernisten; Diktonius. Ett liv.

Nästan ett decennium har nu gått sedan boken kom ut. Jag finner den på nytt under en flytt, bläddrar, fascineras, är åter fast.

Donner menar att han med sitt biografiska verk vill försöka rädda Diktonius från glömskan. Är det verkligen så illa? Håller en av de främsta poeterna ur vår nordiska kultursfär på att försvinna som levande läsning? Måhända, själv har tanken aldrig ens slagit mig.

I tonåren kom jag av en slump över en volym av Diktonius samlade dikter. De blev något av en uppenbarelse. Sedan dess har han ständigt funnits där som följeslagare i mitt personliga universum.

I sin tidiga produktion framträder Diktonius som radikal politisk och litterär bildstormare. Det är svårt att inte ryckas med av den potenta, dynamiska, expressiva kraft som dominerar hans lyrik under 1920-talet, oaktat om man delar författarens revolutionsromantiska socialism eller ej.

Men det är framför allt hans mjukare sidor som fångar. Exempelvis dessa rader ur Taggiga lågor från 1924: ”Barnet i trädgården / är ett underligt ting: / ett litet litet djur / en liten liten blomma. / Det myser som en katt åt nejlikorna / och skubbar sitt lilla huvud / mot solrosens jättestängsel. / Tänker kanske: sol är gott – / grönt är gräsfärg / Vet kanske: jag växer!”

Nästan lite Beppe Wolgers över det, inte sant?

Från 30-talet skulle också Diktonius utvecklas i mer naturlyrisk och ödmjuk humanistisk riktning. Dock blev de sista åren förmörkade av sprit, psykisk isolering och en tilltagande åderförkalkning. Han åldrades i förtid, kraften sinade, förvirringens dimmor slöt sig tunga kring honom. Men ur sin förtvivlan kunde Diktonius ännu skapa storslagen, gripande poesi.

Jag tror knappast att någon som tagit del av dikten Förvittrad sfinx, utgiven i samlingen Novembervår (1951), kan undgå att röras på djupet av detta drabbande vittnesbörd från författarens eget skuggrike. Känn bara på inledningen: ”den stora mänskokatten jag / förstenad lever / årtusens sandstormar / mitt öga ansikte / har nästan utplånat / kommande årtusen / mig ännu väntar / den stora mänskokatten jag / förstenad / här i öknen lever”.

Elmer Diktonius var en banbrytare på den litterära scenen, ett utropstecken i sin diktargeneration som bland andra inkluderade Edith Södergran och Gunnar Björling. Varför läsa honom, varför alls poesi?

Därför att lyriken är reservatet för det ogarderade, ett själens vattenhål där vi kan lägga av våra rustningar, för en stund strunta i olika invanda positioneringar, låta det fria sinnet kommunicera och föda hjärtat. Poesin är den mest mänskliga av erfarenhetsbanker.

Genom dikten ges den gränsöverskridande, rika möjligheten att tolka, omtolka, förstå och få stadigare grepp kring tillvaron och oss själva, ja överhuvudtaget att bättre kunna hålla ihop i denna märkliga, inte sällan prövande och hårda värld. Som grundsten för ett öppet, tolerant, mångfaldigt samhälle är lyriken omistlig.

Så läs gärna Diktonius. Han är en bekantskap av bestående, inspirerande värde.

Lämna en kommentar

Filed under Finland, Litteratur, Lyrik

Så knäcktes allmogemakten

Svenska allmogens frihetsstrider Alfred Kämple

En fortgående utvidgning av konungamakten är kännetecknande för medeltidens förra hälft. Ursprungligen hade ju konungamaktens representant endast ansetts som krigshärens högste befälhavare. I stället för att vara liksom den förnämste familjefadern, såsom han varit till ursprunget, framträder konungen under det ryktbara folkkungatidevarvet (1200-talet) såsom en över folket upphöjd härskare.

Han är icke längre den främste ledaren, utan den krävande och straffande husbonden. Genom prästerskapets inflytande infördes ståndsbegreppet, och i dettas spår följde snart den övriga ståndsbildningen i samhället. Sålunda sammansmälte de förut särskilda landskapen i en enda statsenhet, för vilken i synnerhet Magnus Ladulås verkade synnerligen energiskt och planmässigt, då lagmännen, som förut varit allmogens förespråkare, genom sitt inträde i konungens råd kommo i ett närmare beroende av honom och förlorade sitt gamla inflytande.

Därmed var, kan man säga, allmogemakten knäckt — och det har i alla tider sedan dess ansetts mycket förmånligt, när konungarna förmått fästa det demokratiska folkets förtroendemän vid sig.

– Alfred Kämpe, ur Svenska allmogens frihetsstrider, del 1 (1918).

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Frihet, Litteratur

Manns varningsord

Thomas Manns Doktor Faustus kan läsas som hur Tyskland förvandlade sin kultur till eldsflammande rit. Som situationen i Europa artar sig, tycks alltför få gjort sig besväret att öppna boken. Inte för att det kanske skulle gjort någon skillnad. Men fler hade åtminstone blivit mindre överraskade när ringdansen kring lågorna åter är ett faktum.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur

Folkhemsretro

Rönblom

H-K Rönblom (1901-1965) var folkpartist, organiserad nykterhetsivrare och till råga på allt politisk redaktör i dagspressen. Men detta bör vi inte hålla emot honom, ty han var även en utmärkt deckarförfattare.

Tack vare förlaget Modernista finns nu läckert formgivna nyutgåvor av Rönbloms klassiker Död bland de döda (1954) och Höstvind och djupa vatten (1955) åter på bokhandelsdiskarna. Det är inte bara trivsamt raffel.

Rena njutningen är den med smakfullt giftig penna skildrade borgerliga småstadsmiljön där man bor på pensionat, röker pipa, lägger patiens, genomlider styltiga möten i föreningslivet, är noga med titulaturen på landsfiskaler, fröknar och drätselkamrerer, samt oroar sig för den motorburna ungdomens inbrottsbenägenhet i kiosker.

Med andra ord perfekt som bredvidläsning till groggen i hängmattan.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur

Frukta ej åren, frukta själens ålderdom

Jag ryser ibland då jag tänker på att jag i höst blir 20 år men efter en stunds betänkande så finner jag att sjelfva årets siffra ej gör så mycket blott man är ung i hjertat; att timman på dagen gör mindre blott dagen är vacker – att jag ej fruktar åren men ålderdomen i själen.

O måtte aldrig den dag komma då ej fogelsång, blomsterprakt, solens glitter i daggdropparna och hela naturens skönhet ej rör mitt hjerta, ej den dag då det stora ädla och sköna i konst i poesi i musik lemnar själen kall och ögat torrt.

– Ellen Key, Tankebok III, 1869.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Kultur, Litteratur

Skogstemplet (1900)

JAG Acke Skogstemplet 1900

De stannade länge framför Ackes Skogstemplet, Anton betraktade den en stund. ”Så jävla skum målning”, sa han uppskattande. Han lät så förtjust att orden gick rakt in i hjärtat på henne. Och han hade helt rätt, det var en jävligt skum målning. Det var därför hon älskade den. Det var därför hon älskade hela epoken kring förra sekelskiftet, sexet, drogerna, de tryckande stämningarna, det vaga obehaget: Det var jävligt skumt alltihop.

– Ur Therese Bohmans nya roman Aftonland, i bokhandeln den 24 augusti.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Konst, Litteratur

Låt inte rädslan segra

Skrivit i Corren 30/6:Corren.

En högaktuell bok att läsa i sommar är Anarkisten av Joseph Conrad. Romanen utkom 1907 och handlar om butiksägaren Verloc med ett synbart stilla familjeliv i London.

Samtidigt ingår han i en hemlig grupp radikaler som drömmer om att störta den rådande ordningen. Samtliga har det hyggligt ställt.

Plötsligt reses kravet på ett bombattentat för att skaka om samhället. Måltavlan blir observatoriet i Greenwich, symbolen för Storbritanniens världsomspännande imperium. Verloc utnyttjar sin frus mentalt efterblivne bror till att utföra dådet.

Sprängmedlet tillhandahålls av en hårdför ideologisk skumraskfigur, som i den konventionella borgerliga moralen ser samhällets akilleshäl. I ett centralt stycke låter Conrad honom säga: ”De håller fast vid livet…  Medan jag förlitar mig på döden, som inte känner några hämningar, och inte kan angripas från något håll. Alltså är jag den överlägsne”.

Anarkisten ConradConrads roman skrevs i en tid där terrorattentat ofta var ämnet för svarta tidningsrubriker. Vänsterextremister gjorde sig skyldiga till en lång rad uppmärksammade mord, bland annat på USA:s president McKinley, Rysslands tsar Alexander II och kejsarinnan Elisabeth av Österrike-Ungern.

Det var en internationell terrorvåg som även drabbade Sverige, ett exempel är det ökända Amaltheadådet i Malmö hamn 1908.

Conrad fångar i sin bok terrors väsen; vantrivseln i kulturen, den blinda ideologiska fanatismen, lockelsen att berusa sig på utopier, cynismen att använda jagsvagare människor som dödliga verktyg i kampen, iscensättandet av spektakulära våldshandlingar i syfte att sätta skräck i etablissemanget och piska upp stämningar för att avslöja samhällets förmenta ruttenhet bakom fasaden – allt för att bana vägen till det hägrande lyckoriket.

Vi såg fenomenet återkomma med 70-talets terrorgrupper som den tyska Baader-Meinhofligan och dess italienska variant Röda brigaderna. I grunden är dagens jihadister av samma skrot och korn, fast i religiös mundering.

Terrorvågen som nu skakar världen, senast fasansfullt uttryckt i massmordet på Istanbuls flygplats, är en allvarlig utmaning. Att få bukt med plågan kräver långvarigt beslutsamma insatser av både hårda och mjuka medel, dels för att oskadliggöra våldsverkarna, dels för att stävja nyrekryteringen. Vi får aldrig vara naiva, men vi bör ej heller överdriva hotet som terroristerna representerar.

Dessa sekterister kan inte, lika lite som deras historiska föregångare, krossa någon etablerad stat med sin förryckta, blodindränkta, människoföraktande dödsteater. Bara om vi själva låter rädslan segra och överger tron på det öppna samhällets ideal kan de vinna mark.  Den gåvan ska vi inte ge dem.

Conrad

Joseph Conrad, 1857-1924.

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Islamism, Litteratur, Terrorism, Vänsterextremism