Category Archives: Litteratur

En bok betyder så mycket

Bokpaket

Att knacka ner artiklar i dagspressen känns stundtals som skrift i vatten. Och av dem som hör av sig dominerar inte sällan förbittrade Ring P1-personer. Det är spelets praxis, man vänjer sig och trubbas av.

Men så! Ett bokpaket anländer från läsekretsen som ett uppskattande tack för att man försvarat den utrotningshotade klassiska bildningstraditionen. Sånt värmer verkligen i hjärtat. Tänk, generositet och godhet finns!

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Linköping, Litteratur, Media

Hos Dahlberg med Whitman

Dahlbergs café, gamla LInköping

Hit går jag ofta. Ragnar Dahlbergs café, Linköpings finest. En oas i tiden och larmet, där den civilisatoriska atmosfären från det tidiga 1900-talet vackert återskapats. Denna gång är jag i sällskap med en nätt samling texter av Walt Whitman, i Gunnar Hardings nyöversättning. 

Vad kan man säga om Whitman? ”An American Poet at Last!”, utropades det hänryckt i United States Review när första utgåvan av hans verk Leaves of Grass publicerades 1855.

Tidningsrecensionen förkunnade bland annat:  ”…hans röst bringar hopp och profetior till talrika släkten av gamla och unga. Vi måste sluta hyckla och bli dem vi verkligen är. Vi ska påbörja en ny atletisk och utmanande litteratur. Nu inser vi hur det är och vad som  främst har fattats. Den inre amerikanska republiken ska också förklaras fri och oberoende.” 

Naturligtvis var det Whitman själv som anonymt skrivit hela artikeln! 

Lämna en kommentar

Filed under Linköping, Litteratur

Åter till Fänrik Stål

Fänrik Ståls Sägner

Skrivit i Corren 22/4:Corren.

I en äldre släktings bokhylla fann jag nyligen ett häftat exemplar av John Ludvig Runebergs Fänrik Ståls Sägner. Ett fantastiskt diktepos att åter sjunka in i och låta sig fångas av alla dess oförglömliga karaktärer.

Som Sven Dufva, den unge hjältemodige soldaten med ordern ”släpp ingen djävul över bron”, fallen på sin post för en rysk skottsalva (”den kulan visste hur den tog”) och som i slutraden fick omdömet: ”ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott”.

Eller den gamle favoriten general Kulneff, ”han som kysste och slog ihjäl med samma varma själ.” För att inte tala om Lotta Svärd, marketenterskan som sedermera Lottarörelsen tog sitt namn av.

Välbekant allmängods? Det borde vara det. Runebergs epos om kriget 1808-09 tillhör ju portalverken i såväl det finska som det svenska kulturarvet. Exemplaret av boken jag höll i min hand var en särskild tryckt skolupplaga från 1950-talets början.

Tänk att vi en gång alltså hade ett kulturbärande offentligt skikt som värdesatte riktig bildning, förmedling av klassisk litteratur och lyrik till det uppväxande släktet! Fascinerande. Vad hände?

DN rapporterade häromveckan att Fittjaskolan i Stockholm lagt krutet på att sysselsätta eleverna med det brottarpopulära datorspelet Minecraft i undervisningen. Om det är ett tidens tecken för nuvarande prioriteringar bör man kanske känna viss förtvivlan.

I senaste numret av Dagens Samhälle sågar skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren Minecraft-experimentet längs fotknölarna och ryter:

”Oroande nog har utbildningssektorn globalt sett faktiskt kommit att domineras av skojare som på diverse konferenser säljer in idéer om individanpassning, digitalisering och liknande till politiker – som ofta faller pladask för dessa lösningar. Trots att forskning finner att liknande metoder ofta har negativa effekter på elevers resultat”.

Sahlgren uppmanar till att kasta ut charlatanerna från skolan. Möjligen vore det klokt att låta datorerna gå samma väg, om dessa förförande apparater står i vägen för den traditionella läsningen.

Litteraturen är ju, för att tala med den store österrikiske författaren Robert Musil, ett oöverträffat hjälpmedel för att utmana vårt verklighetssinne och träna möjlighetssinnet.

Den portugisiske diktaren Fernando Pessoa menade att litteraturen är beviset på att livet inte räcker till. Bokstävernas världar låter oss med slösande generositet spränga vilka gränser som helst, nå bortom valfria fjärran horisonter, erbjuder ett överdåd av fördjupande kunskaper och vidgade erfarenheter. Där finns inga av de vardagliga bojor som håller oss fast i den egna inskränkta kretsen, skymmer synfältet och begränsar handlingsalternativen.

”En god roman eller ett märkligt poem dröjer kvar inom en och hjälper en på olika vis. Om man en tid har levt i ett mästerverk och infogats i dess arkitektur och atmosfär och sedan återvänder till den verkliga världen, tycker man lätt att denna är mer medioker än den värld som stora diktare skapat. Det i sin tur skärper ens kritik av den verkliga och gör det svårare att bli lurad och manipulerad”, skrev akademiledamoten Per Wästberg för några månader sedan i SvD.

Ja, vad tror ni? Måhända vore en ny skolupplaga av Fänrik Stål ingen dum idé.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur, Lyrik, Skola och utbildning

Horace, motståndsmannen

Horace

Skrivit i Corren 8/4:Corren.

2016 e Kr. I Gallien, förlåt Sverige!, är hela kulturlivets kommandohöjd ockuperad. Hela? Nej! Det finns ett litet område som framgångsrikt trotsar den politikgenomdränkta vänsterdominansen, ett litet område omgivet av befästa statskramande läger…

Vi kan kalla detta område för Svenska Akademien; en sedan 1786 komplett självförsörjande och från staten jämte alla organiserade särintressen totalt självständig institution, med förre ständige sekreteraren Horace Engdahl som den bildade kulturborgerlighetens Asterix.

Peter Englund har kallat Akademien för ”en av Sveriges få återstående riktigt anarkistiska sammanslutningar” då den kan göra precis vad den vill, utan andra hänsynstaganden än till de egna stadgarna och till Akademiens berömda paroll ”Snille och smak”. Provocerande?

Jodå, många har genom åren retat sig på Svenska Akademiens unikt oberoende ställning och den kulturolympiska krets som de livstidsvalda aderton ledamöterna utgör. Men är det inte ganska skönt med en institution som har det grundmurade privilegiet att kunna segla fullständigt fritt över såväl kortsiktiga marknadstrender, kulturbyråkratiska anslagskommittéer, förutsägbara dagsdebatter och åsiktspolisiära konformiteter?

Horace Engdahl är därvidlag en god representant för Akademien. Tryggt karriärparkerad på sin stol nummer 17 behöver han inte ängsligt bevaka några positioner. Tack för det! Liksom i sina förra böcker av betraktelsefragment (Meteorer, 1999 samt Cigaretten efteråt, 2011) framtonar han i sin senaste skrift Den sista grisen likt en samtidsklimatets oförvägne gisslare och frihetlige motståndsman.

Känn bara på följande salva: ”Den bästa politikern är den man aldrig hört talas om. De goda lagarna är de vi följer utan att tänka på dem. Det som någon gång verkligen fyller oss med lycka, återspeglas inte i samhällsstatistiken. Om man har en övertygelse, bör man ta ledigt från den en dag i veckan, sedan två, sedan tre”.

Närheten till den nyss bortgångne författaren, poeten och filosofen Lars Gustafsson är i detta stycke tydligt. Även han hissade gärna varningsflagg för engagemangets ohälsosamma baksida. Starka uppfattningar kan ju lätt utvecklas till ett oförsonligt korstågsfarande – ideologiskt, politiskt, religiöst.

Som Horace Engdahl luttrat konstaterar: ”Onda människor är onda därför att de är blint övertygade om att deras gärningar har ett gott syfte. Godheten och ondskan är i maskopi. Det är till ljumheten hoppet står: till ett slentrianmässigt levnadssätt, upprätthållet utan starkare övertygelse. Till tankspriddheten. Till försumliga rektorer som tittar bort när eleverna tjuvröker (för att de minns att de gjort det själva). Man ogillar det belevade hyckleriet bara tills man mött den mordlystna sanningsivern”.

Att Horace Engdahl heller inte gillar övertygelsen hos våra partier om att medborgarnas privata sfär är ett legitimt mål för ingripanden utifrån olika politiska syften är glasklart. Intervjuad om sin bok i P1 den 30/3 slog han fast: ”Det är ju något som vi förknippar med auktoritära regimer men idag så anses detta tydligen riktigt och förebildligt även i en demokrati… Det är inte statens uppgift att förmå människor att tänka, leva och känna annorlunda”.

Ja, fler försumliga rektorer i pekpinne-Sverige vore nog inte fel!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur

Jack Sparrow i Mälaren

Mälarpirater

Skrivit i Corren 5/4:Corren.

Dragningen till sjön och seglingen var oavbrutet närvarande hos Sigfrid Siwertz. Som han förklarade: ”det är då livskampens kramp släpper och vi får några dyra ögonblick av okonstlat umgänge med det finaste av allt, friheten”.

I den bildande borgerlighetens salonger var länge Sigfrid Siwertz (1882-1970) en av våra mest lästa och uppburna författare. Från 1932 var han ledamot i Svenska Akademien och hans samlade produktion (prosa, lyrik, dramatik, essäistik) omfattar ett 80-tal verk.

Numera påstås i stort sett rubbet vara utgallrat från de offentliga bibliotekens hyllor och gömda i dunkla, dammiga magasin. Siwertz själv dväljs i det tragiska skuggriket av ärorika namn som mist sin lyster och övertäckts av glömskans spindelväv. En stilla fråga. Jaså, för vem då?

Bara för att Siwertz i denna flyktiga stund inte är en återkommande referenspunkt på kultursidornas debattarenor, eller i de sociala mediernas snabbflödande munhuggning, betyder det på något sätt att han skulle vara hopplöst död som en diktare utan relevans. Den riktigt kvalitativa konsten dunstar inte bort så lätt.

I boken Konst. Essäer om extas och skamlöshet (1995) skriver Jeanette Winterson klokt: ”Om sanning är det som varar så har konsten visat sig mer sann än någon annan mänsklig strävan. Säkert är att bilder och poesi och musik inte bara är avtryck i tiden utan genom tiden, sin egen tid och vår tid, inte antika eller historiska utan levande som de alltid levt, överdådigt, oförtröttligt”.

Så är det. Oavsett modets och politikens växlingar förblir den goda litteraturen angelägen som sannings- och meningsskapare, och kommer ständigt finna nya läsare – ibland fler, ibland färre likt en underjordisk rörelse i trots mot en kvävande samtids påbud.

Sigfrid Siwertz var en idéförfattare som ofta betonade människans fria vilja och kreativa livskraft. Upptäck, eller återvänd till, hans underbara Mälarpirater (1911)! Den handlar om tre unga killar som i en ”lånad” segelbåt (Vindrosen) rymmer från en trist, inrutad pekpinnetillvaro och gör sommarlovet till en slags motsvarighet till Homeros Odysséen runt Mälaren.

Siwertz lilla förtätade verk på knappt 150 sidor är lika delar ett klassiskt pojkboksäventyr, en roman om vuxenblivande och ett romantiskt frihetsepos. Bara den naturlyriska skildringen av sommaren i det tidiga 1900-talets Sverige kan väl få vem som helst att vilja slå sig lös och hissa segel:

Pojkarna seglade en dag och en natt på Guds försyn. En laber sunnan drev dem sakta fram genom Mälarens labyrintiska värld av fjärdar och sund. Tyst och festligt, i ljum blomsterdoftande medvind drev Vindrosen fram över glimmande, villsamma vattenvägar, längs ännu spädgröna lövstränder, branta, granvuxna strandklippor och gulblommiga ängar med nyutsläppt brokig boskap, förbi vitblommande trädgårdar gick färden, och tegelbrukens röda längor och grustäkternas stup under avklippta grankanter och små vänliga stadshamnar med flaggor och torn.

Var och en sin egen Jack Sparrow, upp med Jolly Roger i masten och kapa förtöjningarna! Sigfrid Siwertz

Sigfrid Siwertz, 1882-1970, Akademiledamot från 1932 på stol nr 4.

Lämna en kommentar

Filed under Frihet, Kultur, Litteratur

Vad Silent Cal kan lära oss

Christian Dahlgren Corren

Skrivit i Corren 30/3:

Som bekant pratas det åtskilligt i politikerbranschen. Det hör förvisso demokratin till att livfullt låta olika meningar brytas, vändas på och skärskådas. Men handen på hjärtat, kan inte det ständiga snackandet stundtals bli en smula tröttande? Måttfullhet är ju en dygd, och finns inte risken att alltför utdraget munhuggande går ut över de politiska processernas effektivitet och kvalitet?

Linköpings store son Tage Danielsson berör frågan i berättelsen Sagan om den stora ordransoneringen (1964). Där har Gud fått nog av främst det manliga könets malande. Efter inrådan från sin fru Elvira bestämmer han att alla mäns prat nere i jämmerdalen ska begränsas till en viss mängd ord under livstiden.

Det visar sig fungera förträffligt. ”Till sin glädje märkte de att deras tal därigenom blev mera sammanhängande och intressant att lyssna till, och de hade stor framgång i livet tack vare Vår Herres beslut”.

Det gällde även en politiker som råkade göra slut på sin ordranson under en TV-debatt. Hans sista uttalande blev spontant: ”Jag har pratat så mycket strunt så jag håller käften”. Gensvaret? Politikerns popularitet gick genom taket, han valdes till regeringschef och som Tage skriver:

”Eftersom han inte längre kunde ägna en massa tid åt att prata omkull väljarna så hade han istället hela dagarna på sig till att tänka lite grann och uträtta en massa saker, så han blev allt den bästa statsminister som detta land någonsin haft”.

Se där, alla folkvalda! Tag lärdom och ni har en lysande karriär framför er! Skämt åsido, Tage Danielssons saga må vara mild och rolig satir. Men inte utan viss förankring i verkligheten.

Min egen favoritpolitiker Calvin Coolidge, som regerade USA på 1920-talet, brukade aldrig slösa med orden – vilket faktiskt blev ett framgångsrecept. Under perioden som Warren G Hardings vicepresident 1921-23 började han kallas ”Silent Cal” av högdjuren i Washington.

En känd anekdot från denna tidpunkt är när bordsdamen vid en middag påstås ha yttrat: ”Idag slog jag vad om att jag kunde få mer än två ord ur dig”. Coolidge höll färgen: ”Du förlorar”.

Kontrasten till den glatt frispråkige lebemannen Harding kunde inte varit större. Tyvärr förenades detta med en mindre lyckad egenskap hos Harding. Han hade svårt att säga nej till alla politiska krav och önskemål som en president överöses med, vilket skapade en hel del problem.

Efterträdaren Coolidges legendariska ordknapphet var uttryck för motsatsen. Det var ett medvetet sätt att stämma i bäcken och hålla kravställarna kort, i enlighet med hans filosofi om sparsamhet med de offentliga medlen och att minimera statens engagemang för att inte skada marknaden och civilsamhället.

Det hjälpte sällan hur oljigt behjärtansvärda önskemålen än framställdes, Coolidges tysta stenansikte rubbades inte. Det gick så långt att kongressledamöterna snart skydde presidentens regelbundna frukostmöten i Vita huset. I Amity Shlaes biografi Coolidge (2013) återges en smått obetalbar lista med återbud:

”Senator Heflin: beklagar, sjuk. Senator Norris: går inte att hitta. Senator Pittman: beklagar, sjuk. Senator Reed: beklagar, sjuk vän.”

Vid ett tillfälle avanmälde en viss senator Johnson sig med ursäkten att ladan på hans bondgård hade brunnit upp. Det lät så krystat att Vita huset inte förmådde avstå från att nyfiket kolla uppgiften. Som visade sig vara sann!

I vilket fall kunde 20-talets amerikanska skattebetalare vara nöjda. Taktiken från ”Silent Cal” att tiga ihjäl ”tax and spend”-gänget gick som smort. Men att inte prata vitt, brett och mycket hade för Coolidge även en annan betydelse. Nämligen respekt för ämbetens makt och värdighet. Som han själv förklarade: ”En presidents ord har en enorm vikt och bör inte användas urskillningslöst”.

Dock var Coolidge påfallande tillgänglig för massmedia. Under sin tid som president höll han över 500 presskonferenser. Fast å andra sidan kunde han vara ganska tillknäppt även då. När Coolidge 1927 beslöt att inte söka återval (delvis på grund av hälsoskäl) annonserade han detta genom att dela ut en handskriven lapp till den församlade presskåren. Budskapet var runstensmässigt korthugget: ”Jag kommer inte att kandidera som president 1928”.

Givetvis undrade de förbluffade journalisterna varför (Coolidge var mäkta populär, segern föreföll kassaskåpssäker). Presidenten replikerade stilenligt: ”Det är allt från detta kansli idag”.

För att kallas ”Silent Cal” kan det ändå tyckas paradoxalt att det inte funnits någon president före honom som så många amerikaner upplevt tala. Företrädarna tvingades kuska land och rike runt när de personligen ville påverka väljarna och göra sig hörda bland folket (något som exempelvis tragiskt knäckte Woodrow Wilson).

Detta slitsamma turnerande slapp Coolidge. Förklaringen var det nya genombrottet inom kommunikationstekniken. Presidentvalskampanjen 1924 – då Coolidge efter Hardings död året innan ställde upp i egen rätt – var den första som sändes i radio. ”Silent Cal”, som allmänt sett var förtjust i modern teknikutveckling, greppade villigt mikrofonen och höll flera kampanjtal.

Även presidentinstallationen 1925 blev historisk genom att premiärsändas till vardagsrummen hos miljoner radiolyssnare i USA. Och inte nog med det.

Den 11 augusti 1924 ägde en annan epokgörande händelse rum. ”Silent Cal” blev den första presidenten som fångades på ljudfilm. Klippet finns på Youtube, titta gärna. Direkt från Vita husets gräsmatta förkunnar han bland annat:

”Jag vill att det amerikanska folket ska arbeta mindre för staten och mer åt sig själva. Jag vill att de ska få skörda frukten av sina egna ansträngningar. Detta är frihetens främsta innebörd. Tills vi kan återetablera ett tillstånd där folket får behålla sina inkomster, är vi drabbade av en mycket allvarlig och tydlig inskränkning av vår frihet”.

När hörde vi någon, i övrigt pratglad, svensk politiker av format säga något liknande sist?

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Historia, Litteratur, Politisk kultur, USA

Kvinnan bakom Winston

Recenserat i Corren 16/3:Corren.

Bok: Clementine Churchill. En biografi
Författare: Sonia Purnell
Översättning: Claes Göran Green
Förlag: Historiska media

När Nancy Reagan, USA:s första dam 1981-89, nyligen avled var det många som lyfte fram hennes stora betydelse. Ronald Reagan hade inte blivit president utan stödet från sin briljanta hustru. Hon tjänstgjorde i det tysta som viktig rådgivare och var utåt en vinnande profil som bidrog till den optimistiska bilden av Reaganåren då det åter blev ”morgon i Amerika”.

Något liknande erkännande har kvinnan bakom en annan av 1900-talets främsta statsmän aldrig fått, trots att hennes roll snarare var av än större vikt i formandet av förra seklets öden. Ändå är hon knappt synlig i historieböckerna, pikant nog även i de prominenta verk om första och andra världskriget som skrevs av hennes man: Winston Churchill.

Detta vill den brittiska journalisten och författaren Sonia Purnell behjärtansvärt ändra på i sin färska biografi om Clementine Churchill (1885-1977).

Det har sagts att Winston var en hopplös loser innan Hitler gav honom en karriär som frihetens och civilisationens räddare. Frågan är om denne märkligt unika personlighet – av Labourledaren Clement Attlee karaktäriserad som ”femtio procents geni och femtio procents dåre” – haft chansen till någon karriär alls, om inte Clementine funnits vid hans sida.

Till mycket var ju den aristokratiske äventyraren Winston Churchill ett vuxet barn; egofixerad, impulsiv, manisk och inte sällan omdömeslös. Belysande är regeringsansvaret för det katastrofala fälttåget vid Dardanellerna 1916, som länge sänkte Winstons rykte och vidare ambitioner.

Lyckligtvis för både honom och oss fungerade Clementine som en balanserande kraft. Hon försökte hålla den turbulente Winston på rätt köl och gjorde ansenliga lobbyinsatser inom det politiska livet till hans förmån, senare även till Storbritanniens och Europas när det gällde att få med USA i kampen mot nazityranniet.

Hon var lika charmigt intagande som klarsynt, bestämd och bitsk. Utan tvekan fanns kapaciteten att nå höga positioner i egen rätt om inte epokens nedlåtande kvinnosyn varit.  

Istället fick Winston bli hennes biljett till makt och inflytande. Kärleken dem emellan var äkta och tillgiven. Men det var också ett utpräglat politiskt partnerskap med ärelystet sikte på det gyllene målet: premiärministerposten.

Fast det privat mänskliga priset blev omfattande. Parets barn försummades tragiskt, själv led Clementine av återkommande djupa utmattningsdepressioner som inte tycks upphört förrän Winston gick ur tiden 1965.

Purnells bok är rappt och underhållande skriven. Tyvärr känns den ungefär som äta en påse chips. För stunden smaklig, men som näringsrik kost finns åtskilligt övrigt att önska. Som läsare saknar man fördjupande analyser och perspektiv vilka kunnat ge skildringen mer märg och relief. Synd. Clementine Churchill hade förtjänat ett fullödigare porträtt.

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Litteratur, Storbritannien