I väntan på Salingers post scriptum

JD Salinger

JD Salinger (Räddaren i nöden, Franny & Zooey) vägrade publicera nått efter 1965, men fortsatte skriva maniskt till sin död 2010. Det måste rimligen finnas massor av författarguld kvar i hans gömmor. Läser nu i senaste The Economist att Salingers dödsbo beslutat att börja ge ut manuskripten 2015. Två år kvar! Vad göra tills dess? Olidligt. Tänk om det är skit?

Ni-nanna-na-ni-na…

Rykande färskt från tryckeriet kommer ett nytt opus från regeringen, som denna gång bär den rafflande titeln 2013/14:3 Läsa för livet. Den maktägande politiska klassen bekymrar sig där över medborgarnas läsvanor och vill att fler intresserar sig för böcker.

I den mångordiga propositionen förkunnas bland annat:

Regeringen föreslår mot den bakgrunden nationella mål för politiken
inom litteratur- och läsfrämjande. Det övergripande målet är att alla i
Sverige, oavsett bakgrund och med utgångspunkt i vars och ens särskilda
förutsättningar, ges möjlighet att utveckla en god läsförmåga och ha
tillgång till litteratur av hög kvalitet.
För att nå det övergripande målet ska statens samlade insatser syfta till:
– att läsförmågan förbättras jämfört med i dag,
– att fler än i dag regelbundet tar del av både fack- och skönlitteratur,
och
– att kunskapen om läsningens betydelse för utbildning, bildning och
delaktighet i samhällslivet ökar jämfört med i dag.

Det är också angeläget att insatser som genomförs för att uppnå målen
präglas av ett jämställdhetsperspektiv. De nationella målen för litteratur-
och läsfrämjande syftar till att tydliggöra de nationella kulturpolitiska
målen och ligger i linje med det uppdrag skolan har enligt läroplanerna
när det gäller elevers läs- och skrivutveckling. Det nationella målen för
litteratur- och läsfrämjande ska vara styrande för de statliga myndig-
heternas arbete. De ska även inspirera och vägleda kommuner och lands-
ting samt inspirera aktörer i det civila samhället. Målen kommer också
att styra Statens kulturråds utvidgade uppdrag när det gäller läsfrämjande
insatser, se avsnitt 5.1.

Varför inte bara låta Stefan Mählqvist göra comeback med TV-programmet Boktipset?

Stefan Mählqvist Boktipset

Frankrikes mörkaste år

The Sorrow and the Pity
France is the only government in all Europe whose government collaborated. Others signed an armistice or surrendered, but France was the only country to have collaborated and voted laws which were even more racist than the Nuremberg laws, as the French racist criteria were even more demanding than the German racist criteria. It’s not something to be proud of.

– Dr Claude Levy, författare och biolog, intervjuat tidsvittne i Marcel Ophuls lika briljanta som skakande dokumentär The Sorrow and the Pity: Chronicle of a French City under the Occupation (1969). Finns på DVD.

Hela svenska statens skamfläck

Skrivit i Corren 26/9:Corren.

”I dag saknas i många europeiska länder ledarskapet för att stå upp för det självklara, nämligen att även romers mänskliga rättigheter fullt ut ska respekteras.”

Ovanstående skrev integrationsminister Erik Ullenhag (FP) på DN Debatt den 10 april. Han hade då bjudit in till en internationell konferens i Stockholm för att diskutera hur den utbredda antiziganismen i Europa skulle bekämpas. Ett brännande ämne, absolut. I EU-stater som Ungern, Tjeckien och Italien pågår vad som måste kallas för en institutionaliserad diskriminering av romer.

Att mellan 10-12 miljoner europeiska människor som tillhör denna folkgrupp utsätts för trakasserier, förföljelser, misstänksamhet och fördomar från majoritetssamhällets sida är ett lika skrämmande som oacceptabelt faktum.

Rasismen är kontinuerlig och systematisk, konstaterade Europarådet förra året i diger rapport om romernas situation. Ta Norge. Där har det främlingsfientliga Fremskrittspartiet krävt att östeuropeiska romer ska deporteras och fått medhåll av Høyre, som nyligen blev regeringsbildare i vårt västra grannland.

”Även Sverige har en historia och en nutid att skämmas för när det gäller romer. Svenska myndigheter har under lång tid varit ansvariga för övergrepp mot romer”, skrev Erik Ullenhag vidare i nämnda DN-artikel. Nog är det så.

Den svenska statens kränkning av romernas mänskliga och medborgerliga rättigheter under 1900-talet var omfattande. Gå gärna in på Forum för levande historias hemsida och läs! Myndigheterna kontrollerade, övervakade och registrerade romer utifrån rena rasbiologiska motiv.

De ansågs hota svenskheten och befolkningens genetiska kvalitet. Inte sällan tillgreps tvångssteriliseringar. Till exempel. Först 1952 deklarerade socialminister Gunnar Sträng (S) att romerna skulle ha samma medborgerliga rättigheter som alla andra.

Men politiska deklarationer är en sak, verkligheten en annan. Vilket inte minst Ullenhag och dagens regering illustrerar. Trots sina konferenser och välvilliga strategiplaner i syfte att inkludera romerna i samhället, tycks lite tränga ut genom mötesrummens väggar.

Hur är det bara möjligt att svensk polis kan lägga upp etniska register över tusentals romer, där till och med småbarn tydligen räknas som potentiella brottslingar? Vad är det för kultur som egentligen frodas inom polisväsendet – att romer har en särskild fallenhet för kriminalitet som ligger i blodet?

Tanken går onekligen till hur många i Europa en gång (och tyvärr ännu) betraktade judarna. Giriga, förslagna, icke-lojala med staten, oroselement som måste ringas in.

Märk väl att det var tack vare DN:s undersökande journalist (och tidigare Correnmedarbetaren) Niklas Orrenius som polisens etniska registrerande kunde avslöjas och ansvar börja utkrävas. Varken några polischefer eller andra företrädare för vår omfångsrika statsmakt hade uppenbarligen förmågan att själva stävja och rensa upp i verksamheten.

I många europeiska länder saknas ledarskapet och även Sverige har en nutid att skämmas för, skrev alltså Erik Ullenhag den 10 april. Dessvärre hade ministern mer rätt än han antagligen anade.

Centern förtjänar en chans

Skrivit i Corren 23/9:Corren.

Om Annie Lööf hade ambitionen att ömsa skinn på Centern till ett djärvt liberalt avantgarde, gick tyvärr de planerna upp i rök när partiets förslag till nytt idéprogram mottogs med ramaskri i medlemskåren under början av året.

Programmet var ett försök till att formulera en inspirerande ideologisk vision om ett frihetligare och mer individorienterat Sverige, en spännande omprövning av invanda kollektivistiska och statskramande tankestrukturer.

Men programförslaget kommunicerades uselt och den nödvändiga förberedande förankringen i Centerdistrikten skedde aldrig. I sammanhanget aparta frågor som månggifte och skrotad arvsrätt blåstes upp av skadeglada kritiker, följden blev att hela idépaketet orättvist komprometterades i den offentliga debatten.

Måhända var den liberala revolutionen dömd att misslyckas i ett parti utan några sådana traditioner, tvärtom var bara begreppet ”liberal” länge ett skällsord i den agrarkonservativa, antimodernistiska bonderörelse som våra dagars Centern är sprunget ur.

Annie Lööfs ledarskapsförmåga ifrågasattes, opinionssiffrorna dök, idéprogrammet utvattnades till en för medlemskåren aptitligare produkt.

Att Annie Lööf tagit intryck av stormen från tidigare i år, märktes tydligt under helgens Centerstämma. I sitt inledningstal passade hon bland annat på att angripa den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, en symptomatisk signal till partiets kärntrupper om att hon lyssnat och förstått.

Den urbana och akademiskt inriktade ”Stureplanscentern”, som Lööf associerats med, ska nu hållas tämjd och tjudrad. Istället parkerade hon sig på gamla trygga Centermarker genom att betona landsbygds- och miljöfrågornas vikt. Ordningen var därmed på sätt och vis återställd. Men trots fortsatt risiga opinionssiffror, var det ingen stukad Lööf som mötte ombuden.

Offensivt och frejdligt angrep hon Socialdemokraternas ”risksocialister”. Ingen ska kunna tvivla på Centerns identitet som stabilt borgerligt alliansparti, även om det måste kännas visset att investeringen i regeringssamarbetet gett så klen utdelning bland väljarna.

För liberala sympatisörer har Centern, oavsett idéprogrammets fiasko, ändå starka sidor som borde kunna attrahera. Hoppingivande är att partiet utmanar Moderaterna på det ekonomiska området.

Medan Reinfeldt och Borg blivit något av förvaltarskapets fångar, blåser Centern in frisk luft genom kraven på en vitalare näringspolitik, den skadliga värnskattens avskaffande och en flexiblare arbetsrätt.

Berömvärt är också Annie Lööfs deklaration att Centern ska vara Sverigedemokraternas främsta motkraft. Staffan Danielsson, riksdagsledamot från Östergötland som profilerat sig på en mindre generös flyktingpolitik, avspisades utan pardon på stämman.

Glädjande nog, inte minst i ljuset av den humanitära katastrofen i Syrien, ville Centerns ombud istället ge asylsökande människor utökade möjligheter att få fristad undan terror och förtryck. Ett parti som tar strid för grundläggande humanistiska värderingar i en mörk tid förtjänar definitivt respekt.

Off the road

On the road

Vissa romaner ska man inte ens fundera på att filmatisera. Som Jack Kerouacs På drift. Okej, visst går den att se. Det ligger inom möjligheternas ram att hålla sig kvar i soffan och invänta slutet. Med en rejäl portion god vilja. Filmen saknar bara allt av bokens känsla, själ, rytm och trollbindande kraft. Hoppas inte någon lurar på idén att också överföra Dharmagänget till vita duken – det vore ett fall för internationella brottmålsdomstolen i Haag.