Vitala obsceniteter på Borås konstmuseum

Det vibrerar hallucinatoriskt från konstmuseets väggar i Borås. Köttigt, burleskt och svidande svindlande. Ulf Rahmberg, en märklig konstnär, ett omisskännligt uttryck. Det är som han går sinnligt visslande genom febriga mardrömsvisioner, förmedlade med frenetisk, sugande energi. Biologi, sex, politik och teknik flyter ihop i en frätande anarkistisk häxbrygd, samtidigt som man förnimmer smaken av ett och annat frikostigt garv i anrättningen.

Nu var det lördag, vi är ett femtiotal personer som bevistar vernissagen på Ulf Rahmbergs första stora retrospektiv. Konstmuseets nye chef Pontus Hammarén har lyckats låna ihop en imponerande samling. Bland annat den berömda 34 alnar, målningen på tjugo meter vilken bildar en omslutande demonisk cirkel kring betraktaren. Här står man helt fångad i rahmbergsk världsmytologi, ljusa och mörka krafter i en uppsluppen, färgsprakande dödsdans. Mest känd är väl emellertid Målning nr 21, den ursinniga äckelmonster-tolkningen av kalla krigets cyniska maktspel, ett verk som fortfarande slår på knock.

Alltsammans är ohämmat obscent i ordets bästa och vitalaste mening. Men efter en stund blir man ganska matt. Ulf Rahmbergs energifyllda detaljrikedom tar ut sin rätt. Det finns ändå en gräns för hur mycket det går att smälta på en gång. Och utställningen innehåller verkligen mycket. Rekommendationen är därför att ta en bit Rahmberg i taget. Hans verk finns kvar i Borås till den 30 september.

Missa dessutom inte den mindre parallellutställningen med Lena Svedberg. Hon tillhörde samma konstnärsgeneration som Ulf Rahmberg, var liksom honom medlem av redaktionen för anarkovänstertidningen Puss (där även Carl Johan de Geer och framför allt Lars Hillersberg figurerade). Detta var i brytningen mellan 60- och 70-tal, radikalismens vildaste år och inga var vildare än Puss-gänget.

Lena Svedberg dog ung, men var i sin självförbrännande iver extremt produktiv. Borås konstmuseum har gjort ett sparsmakat och inspirerat urval. Hennes satirkonst är hudlös, manisk, komplett respektlös, fullkomligt ogarderad och rasande vass mot samhällets överhet utan bli plakatmässigt stel. Måltavlor som Nixon, Sträng och Erlander är förstås sedan länge daterade. Dock har Lena Svedberg ett unikt bett som dröjer i medvetandet även på dagens publik.

Havet lämnar mig ingen ro

Bo Bartlett, Lifeboat (1998)

Saknas: kultur!

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Snart ska fullmäktige i Karlskrona klubba en vision för hur kommunen ska vara år 2030. Som medborgare bör man hålla sig djupt skeptisk till dylika övningar. De enda som blir riktigt glada av kommunala visionsprojekt är vanligen konsulterna som hyrs in för att göra jobbet åt politikerna och tjänstemännen. Dessa konsulter kan räkna hem ett fett arvode på skattebetalarnas bekostnad. Och skattebetalarna får i utbyte en hög snömos av käcka självklarheter och fromma besvärjelser; allt snabbt bortglömt och saknat av ingen.

Men grundidén med en framtidsvision är förstås inte dum. Givet att det utmynnar i mål som är konkreta, genomförbara och bär drag av djärvhet som kan bli ett inspirerande språng för tanken. Låt mig försöka lämna ett sådant bidrag.

Karlskrona är en bedövande vacker stad. Problemet är att den också känns ganska tom. Det är som man vandrar runt bland fina kulisser på öar långt bortom allfartsvägarna. Östersjöns mötesplats? Knappast. Hit besvärar sig egentligen få utan att ha en uttrycklig, klart definierad anledning.

Vad jag längtar efter som kan skänka kommunen attraktivitet, puls och innehåll är kultur. Det är kulturen som ger en stad blod och näring; gör den omtalad, intressant och lockande. Karlskronas mediokra kulturutbud är vår stora akilleshäl. Vi tappar i spänstighet och utvecklingskraft. Luften blir syrefattigare, klimatet tristare, horisonterna snävare.

Själv skulle jag gärna se att vi satsar på bygget av en riktig konsthall, specialiserad på spännande nya konstnärskap, från när och fjärran, som ligger vid gränsen till genombrott. Ungefär som konstmuseet i Borås länge fungerat.Där har kommunen medvetet fokuserat på en ofta radikal samtidskonst som ett sätt att omvandla en tämligen trist och insulär industristad till ett av Sveriges idag mest vitala ställen för kulturella möten.

Tro inte dem som vill avfärda smal, kvalificerad konst som elitistisk. Det är en totalt felaktig uppfattning. Det värsta man kan göra är att underskatta publiken. Utställningarna ska alltid presentera det bästa och vassaste. Men samtidigt med stora mått av tillgänglighet och regional stolthet i arbetet. Upplever folk att konsthallen är allas angelägenhet kommer också besökarna. Och genom att utmana människors sinnen kan man förändra en kommuns hela mentala landskap.

Borås är ett utmärkt exempel på det. Vilket också Karlskrona kan bli.

Savannens frihet

”De flesta av oss lever i slaveri, för vi har förlorat konsten att leva otryggt och tycka om det.”

– Cedric Wildman, kväkare och nybyggare i 1950-talets Nyasaland (Centralafrika), förklarar i ett sista brev till sina anhöriga i Storbritannien varför han utvandrat från Europa.

Applåder för nya Mr Chance

Peter Sellers spelade Mr Chance i succéfilmen Being There från 1979. Stefan Löfven gör idag samma rollfigur i Socialdemokraterna och precis som på bioduken är det tydligen ett framgångsrecept. Enligt en Demoskop-undersökning som publiceras i dagens Expressen har Socialdemokraterna ökat starkt sedan Löfvens uppsättning av Being There ersatte Håkan Juholts spexiga buskisshow. Samtidigt tappar Moderaterna mark och har hamnat på defensiven efter pjäsbytet hos S. Fredrik Reinfeldt får nog förnya sin egen tidigare uppskattade tolkning av Sellers gamla roll om han ska få publiken att börja strömma tillbaka igen. Förlåt. Publiken? Väljarna, menar jag naturligtvis. Ibland glömmer man lätt att det handlar om den politiska verkligheten. Eller gör det?