Tre temperament tar tempen på konsten

Hur står det egentligen till med konstklimatet i Borås? Har konsten något uppdrag? Ska konsten förändra samhället? Eller vad ska vi ha den till? Och hur avgör man vad som är bra eller dålig konst?

Jag förde samman konstnärerna Ulla Zimmerman och Eva Hild samt konstvetaren Bengt-Göran Johansson för ett samtal om det aktuella läget på konstfronten.

Om vi börjar med konstmuseet i Borås. Dess roll har skiftat genom åren. Ett tag skulle museet främst lyfta fram våra egna lokala konstnärer. Ett tag har krutet lagts på att ta in mer impulser utifrån. Hur ser ni på detta? 

Ulla Zimmerman: Jag tycker du har lite fel. Jag var med när Tomas Lindh var museichef. Han hade förmågan att se bägge delarna. Han hade både kunskapen och utåtblicken och samtidigt en stor känsla för vad som fanns här i skogarna kring Borås. Det har ingen haft sen dess.

Inte nu heller? 

Ulla Zimmerman: Nej. Apropå konstlivet här tycker jag det är intressant att man från konstmuseets sida inte besöker Flaménska, som är galleriet för konstföreningen i Sjuhäradsbygden. När det gäller Ålgården är jag inte 100 procent säker. Men jag vågar nog säga att man inte går dit heller. Konstmuseet besöker bara Jeanette Ölunds galleri, och inget skugga över detta galleri som har mycket fina utställningar. Men är man tjänsteman borde det vara ens plikt att besöka alla tre gallerier i Borås. Att inte göra detta är tjänstefel. Någon jävla ordning ska det vara!

Bengt-Göran Johansson: Jag håller med dig delvis, Ulla. Det står i stadgarna att konstmuseet har en skyldighet att visa det lokala. Och även det regionala, regionen får man inte glömma bort. Tomas Lindh hade en väldig förmåga att hitta rätt. Han sökte också aktivt upp konstnärer när de var nya. Därför kunde han köpa saker ganska billigt innan konstnärerna hade slagit igenom. Tomas Lindh var den första i landet som gjorde en museal utställning med Dick Bengtsson, som därefter visades på Moderna museet. Detta tycker jag säger en del om Tomas hållning.

Borås konstmuseum spelar inte samma progressiva lokala roll längre, menar ni?

Ulla Zimmerman: Snyggt och prydligt har konstmuseet istället inrättat en mindre balkong som heter Galleri 7. Det är liten plats för oss runtomkring… Det är ju inte klokt! Hur upplever du det, Eva?

Eva Hild: Jag tycker att Galleri 7 är en möjlighet att visa på det lokala, särskilt om man kan använda det som ett experimentellt rum, som tanken är. Önskvärt vore ett mer avgränsat rum, som inte interagerar med resten av utställningarna. Konstmuseet är verkligen en tillgång i kulturhuset! Jag bodde inte här under Tomas Lindhs tid, men jag minns uppmärksamheten och såg några av utställningarna.

Ulla Zimmerman: Då var konstmuseet navet…

Bengt-Göran Johansson: Borås konstmuseum är ett av de förnämsta i landet, mycket tack vare Tomas Lindh. Hans utställningar drog inte alltid en massa folk. Men det han ville visa var absolut konsten! Idag har jag en känsla av att kulturnämnden utgår från att museet främst ska ha en oerhörd mängd besökare. Och då har man gjort utställningar som i grunden inte är rena konstutställningar som Astrid Lindgren till exempel.

Tanken är att slipa ner museets trösklar för att locka allmänheten till mer renodlade konstutställningar framöver. Är inte det en bra idé?

Bengt-Göran Johansson: Det är ganska svårt att säga. Men jag är mycket tveksam. Jag hade hellre föredragit en satsning på den nutida konsten. Det är sånt som ska visas på museet. Men skulpturbiennalen som anordnats under året har varit en innovativ händelse för kommunen, som rätteligen kan göra Borås till en skulpturstad.

Eva Hild: Jag tycker det är spännande med elitism kontra populism. Ska museet visa global konst eller lokal? Det kommer att behövas både-och!

Bengt-Göran Johansson: Frågan handlar inte om lokal eller global. Det är absolut inte så jag menar. Men det är jätteviktigt att museet någon gång visar en lokal konstnär och låter denne få hela utställningshallen. Detta saknar vi idag.

BT:s konstkritiker Rolf Haglund menar att Sjuhärad just nu upplever en guldålder. Här skapas konst som håller minst lika hög klass som, låt säga, i Berlin. Hur upplever ni det?

Ulla Zimmerman: Det är svårt att uttala sig om detta när man sitter mitt i det. Varför skulle det vara annorlunda här än i Berlin? Men jag tror inte vi har perspektiv ännu att avgöra det. Kanske om 50 år eller så.

Eva Hild: Världen är så global att man kan sitta i Berlin eller i västgötaskogarna och det kan bli precis lika bra. Hamnar man i Berlin och i ett visst typ av driv och konstklimat, så kanske man arbetar på helt annat sätt än om man sitter här och jobbar på.

Bengt-Göran Johansson: Det har ingen betydelse var konsten tillverkas överhuvudtaget. Om det är på en mindre plats eller om det är på en större ort. Vi har idag kontakter på ett helt annat sätt än förr.

Eva Hild: Däremot har livserfarenheten stor betydelse. Åker man till New York och det ger en input så är det självklart att man blir påverkad.

Vad är då bra och dåligt konst? Finns det någon slags objektiv estetiskt norm att döma efter? 

Ulla Zimmerman: Dålig konst är inte konst, utan då är det något som är ytligt och kommersiellt, något som inte berör och förlöser som konst ska göra. Jag tror att det är omöjligt med en objektiv estetiskt norm, jag har i alla fall aldrig hört talas om någon. Men Lars Ahlin har sagt att ”konst är artikulation av apostroferingar”. Alltså att man artikulerar tilltalet. Det ligger något i det. Men det är med ett leende jag säger det. Jag tror inte att det finns någon som kan svara på din fråga.

Eva Hild: Det jag upplever som bra konst är det som berör mig på ett eller annat sätt. Där finns ett språk som är svårt att sätta fingret på.

Bengt-Göran Johansson: Där har du en definition. Konsten är ett språk som man kommunicerar med. Och det går aldrig att konkretisera. Jag vill göra tillägget: erfarenhet är också viktigt med vad som är bra konst. Men också att man har en hållning till konsten. Jag vet vad jag får av Ulla, jag vet vad jag får av Eva. Det är också en beröring.

Ulla Zimmerman: Får jag vara lite uppkäftig nu? Är den här frågan intressant egentligen? Det blir sådana subtiliteter. Jag tror ingen av oss kan sitta här och säga, det här är dålig konst eller bra konst. För vi är individer och det är subjektiva upplevelser. Jag håller helt med om erfarenhetens betydelse, men jag vill tillägga kunskap också.

Eva Hild: Jag har brottats mycket med frågan om det är okej att utöva konst, om jag är tillräckligt nyttig för samhället. Men jag tror att man måste komma fram till att konsten har en väldigt stor betydelse för många människor. Jag kan bidra med något genom att verka professionellt. Jag ser mig som en forskare, som en undersökande människa som levererar en slags kunskap. Vem vet om det kan bli användbart för oss på ett helt annat sätt om 50 år?

Bengt-Göran Johansson: Har man som konstnär en hållning och är ärlig mot sig själv har man ett absolut berättigande. Du behöver aldrig fråga samhället om det är rätt i det du gör, ekonomiskt. Det är bara att samhället avlönar konstnärer förbannat dåligt. Det är akilleshälen för en utövare.

Ulla Zimmerman: För att komma in på samhällsekonomin och dagens undergångsstämningar. Det här är möjligen livsfarligt att säga men det kanske inte är alldeles fel att det blir slut på ”shop til you drop”, som jag inte förstår hur man kan ha som livselixir.

Att lågkonjunkturen rider spärr mot konsumismen, menar du? 

Ulla Zimmerman: Jag förstår att det låter för jävligt för alla som varslas. Men om du ser det långsiktigt kan det finnas något bra i krisen också. Det är kanske nu man kan upptäcka andra värden, värden som förlöser. Jag tycker om det ordet och hoppas att mina bilder kan förlösa några. Jag tror att det finns en längtan efter ett djupare innehåll än att slasa runt på dessa jättelika shoppingcentra och fylla sina korgar. En andlighet, eller vad man vill kalla det.

Eva Hild: Naturligtvis är det jättenegativt när människor förlorar sina jobb. Men å andra sidan, när samhället saktar ner får vi kanske möjligheten att fylla på i andra änden i det tomrum som skapas när vi inte längre är så uppfyllda av konsumismen.

Bengt-Göran Johansson: Det är då kulturen har en chans att återhämta sig. Då finns ett lugn, även om det finns en oro hos dem som blir utan arbete. När man inte kan konsumera på samma sätt blir kulturen en naturligare del. Jag menar, du kan alltid gå och låna en bok. Framför allt, du har alltid chansen att uttrycka dig.

Men i lågkonjunkturer brukar kulturen vara bland det första som samhället skär ner på?

Bengt-Göran Johansson: Jag har tjänstgjort inom den offentliga sektorn och jag vet i grund och botten hur det fungerar. Det går inte att komma ifrån att det är kulturen man skär på. Och jag tror det är likadant inom den privata sektorn. Det är nästan lite motsägelsefullt det vi har talat om. Men ändå som konsument…

Eva Hild: Det är intressant att jämföra vilken status kulturen har i förhållande till teknik exempelvis. Där skulle man aldrig få för sig att skära. Teknik ska snarare alltid lyftas för att utvecklingen ska rulla på.

Nu när bilindustrin går dåligt i Västsverige ropas det på ekonomiska stimulanspaket. Vi kanske skulle behöva ett stimulanspaket för kulturen?

Eva Hild: Den behöver alltid stimulanspaket (skratt).

Ulla Zimmerman: Vi konstnärer kan också fylla en väldigt viktig funktion att vara en förmedlande länk till konsten. Det som varit bekymmersamt, under min uppväxt i alla fall, har varit att det finns något som kallas ”finkultur”. Och då är det många som ställs utanför.

Du vill alltså se att konstnärer inte enbart ställer ut verk, utan även för samtal med betraktaren och fungerar som en guide in i konstvärlden?

Ulla Zimmerman: Ja, precis om man kan och vill. Själv har jag varit ute på arbetsplatser i över tio år och haft små utställningar på olika teman. Där handlar det om att få människor som säkert aldrig varit på något konstmuseum att titta, tycka och känna. Jag tror inte att jag gör någon jätteinsats, men jag gör kanske en liten bit i alla fall.

Det låter ju fint. Men vem ska betala för detta? 

Ulla Zimmerman: Det ska vi skattebetalare göra. Och ju fler människor man kan nå, så uppstår i förlängningen en process där dessa människor röstar och ser till att det kommer fram fler kulturintresserade politiker.

Eva Hild: Konstnärer kan verka på många olika sätt. I det här fallet är du Ulla en förmedlare, din verksamhet har ju också den delen. Men det behövs också spjutspetsar. Ska konstnärer även få stänga in sig, göra sitt och aldrig öppna dörrarna? Det här är en balansgång och jag tycker att bägge delar måste finnas.

Har konsten någon uppgift? Ska den förändra samhället? Eller räcker det att konsten bara är?

Ulla Zimmerman: Klart att konsten ska förändra samhället. Det tror jag väldigt mycket på.

Bengt-Göran Johansson: Självklart ska konsten vara progressiv och utmanande. Det talas ofta om att det är tekniken som leder samhällsförändringen. Men ställ istället frågan: varför ska inte kulturen leda samhällsutvecklingen?

Eva Hild: Jag tror att konsten kan vara en del i utvecklingen. I vårt mångkulturella samhälle finns konsten både som en gränsöverskridare, och i det lilla sammanhanget som en identitetskapare. Det är viktigt i en tid då världen upplöses och har blivit så oerhört global.

Ulla Zimmerman: Jag bara väntar på ordet förståelse också. Men jag tycker det är bra. Konsten knyter oss samman.

Bengt-Göran Johansson: Jag vill tillägga att kulturarbetare inte är så öppna för saker som krig. Jag tror att världen skulle se bättre ut om den vore mer humanistiskt-kulturellt orienterad.

Eva Hild: Men snälla! Jag tycker det blir så jobbigt om man påstår att konsten kan lösa allt. För så är det verkligen inte. Konsten är en del och har så olika syften! När du Bengt-Göran säger att konsten gör människor bättre det är inte alls säkert. Konsten ifrågasätter, vrider och vänder på begreppen…

Bengt-Göran Johansson: Men det finns humanism i konsten som ändå är en styrande faktor.

Eva Hild: Konsten är inte bara estetisk och fin, konsten är inte alltid medhårs. Jag förstår att du inte motsätter dig det. Men konsten är inte till för att lösa världens problem. Däremot att bearbeta mänskliga erfarenheter.

(Borås Tidning 2008-12-28)

Böcker på hjul

Bokbussen i Sverige fyller 60 år. Den första startade i Borås 1948. Hur fungerar verksamheten idag? Christian Dahlgren har tagit en tur med det mobila biblioteket.

Klockan har precis slagit åtta, det är fortfarande mörkt och regnet häller ner över Borås. Från Kulturhusets takförsedda parkering rullar ett bibliotek på hjul ut i den tunga morgontrafiken. Bokbussen är i aktion.

– Rent maskinellt går den bra. Men rosten har börjat krypa in i balkarna, säger chauffören Dan Alexandersson lite bekymrat om den tjugo år gamla Volvobussen som hittills avverkat 33 500 mil.

– Vi fick den här bussen samma år som jag började, 1988. Så nu känns den nästan som min egen buss, säger bibliotekarien Ulla Rosberg med ett skratt.

Hon sitter bredvid i förarutrymmet och berättar att Borås stadsbibliotek då, under slutet av 80-talet, hade tre bokbussar i drift. Idag finns bara denna enda kvar, vars uppgift är att fungera som ett komplement till skolbiblioteken runt om i kommunen.

Varje tisdag ojämna veckor är det Svaneholmsskolans tur. Det är dit färden går nu. Bussen kränger lätt medan vi skumpar fram längs Varbergsvägen.

– Det är ett populärt inslag bland eleverna när vi kommer. Det händer något utöver det vanliga. Jag tycker det är roligt att jobba på bokbussen. Stressigt, men roligt, säger Ulla Rosberg.

Efter tjugofem minuter är vi framme. Bokbussen backar upp framför skolingången. Det ljusnar sakta utomhus.

På Svaneholmsskolan går elever mellan årskurs 1 och 6. De får besöka bokbussen enligt ett i förväg uppgjort schema. Varje klass har ungefär tjugo minuter på sig att gå loss bland hyllorna. Barnen på Svaneholms förskola ska egentligen vara först ut. Men denna tisdag har ordningen blivit omkastad. När dörrarna öppnas är det en grupp ivriga 3:or som kliver ombord.

Ulla Rosberg och Dan Alexandersson kopplar upp sina datorer bakom den lilla disken framme i bussen. De tar emot beställningar, lån och tillbakalämnade böcker. Högarna växer snabbt.

En flicka som heter Julia har beställt en bok om ”50 läskiga tips” inför Halloween. Men den helgen har ju redan passerat.

– Vill du ha den ändå, frågar Ulla Rosberg.

– Nä!

Julia skakar bestämt på huvudet och försöker hitta något annat. Under tiden sitter en av hennes klasskamrater, Lukas, på en bänk och bläddrar i en färgglad bok om bilar. Hans passion ligger emellertid åt ett annat håll.

– Jag gillar rekordböcker. Fast den där är för gammal, säger han pekar på Guiness rekordbok från år 2000.

– Men jag har beställt 2009 nu!

Tredjeklassarna försvinner och in kommer 5:orna. En glad kille med AC/DC-mössa håller två böcker i serien om Bert i handen. Bokbussen tycker han är en finfin idé:

– Det är bra att man kan låna böcker gratis.

Stämningen i bussen är hög mellan varven. Det märks att eleverna uppskattar besöket, även det kan bli trångt om utrymmet. En ny kull ramlar in, denna gång är det barnen i andra klass. Åttaårige Martin lånar en festlig bilderbok, Köttbullematchen.

– Min storebror sa att den är kul. Jag kan inte läsa så bra ännu. Tittar hellre på bilderna. Fast dataspel är roligare än böcker.

Klockan närmar sig tio. Dörrarna stängs för en stunds kaffepaus. Det är skönt att vila huvudet ett tag i tystnaden efter ungarnas stoj och stim.

Ulla Rosberg bjuder på lussekatter till kaffet från bokbussens egen bryggare. Hon är en smula bekymrad över undersökningar som visar att de ungas läsning minskat under senare år. Både skolan och hemmet spelar en stor roll för vilken relation barnen får till böckernas förlovade värld.

– Det är viktigt att föräldrarna läser högt för sina barn, men vi lever i stressigare samhälle där tiden inte verkar räcka till. Lite mer högläsning och lite mindre dataspel vore nog bra, menar hon.

I bokbussens hyllor finns ungefär 2000 böcker. Facklitteratur om hundar, hästar och andra djur är väldigt poppis. På skönlitteraturens område är det främst deckare och fantasy som gäller. Harry Potter-fenomenet har uppenbarligen haft ett starkt inflytande för den yngre generationens preferenser.

– Astrid Lindgren är inte lika mycket i ropet längre. Under 100-årsjubileet kom en ny våg. Nu har dock efterfrågan gått tillbaka igen, berättar Ulla Rosberg.

Kaffekopparna dukas undan. Dags för ännu en grupp elever som lotsas in av sin klassföreståndare.

– Vi har ett gammalt bibliotek på skolan. Här kan barnen hitta nyare titlar. Vi kan också specialbeställa böcker om vi har något särskilt tema i undervisningen, säger läraren Caroline Törnquist uppskattande.

Visarna drar sig mot halv tolv. Bokbussen stänger butiken.

– That’s it, säger Dan Alexandersson och summerar förmiddagens skörd: 126 utlånade böcker.

– Det här var en av de lugnare turerna. Vanligtvis brukar det bli 180-190 lån i snitt när vi är i Svaneholm. Hur många lån vi har totalt från bussen? Omkring 40 000 per år.

Han sätter sig bakom ratten igen, startar den mullrande dieselmotorn och svänger med van hand ut bokbussen på vägen. Regnet slår mot den stora vindrutan.

Nästa dag väntar skolan i Sparsör.

(Borås Tidning 2008-12-05)

70-talets häftigaste blaska

Hans Hatwig var mannen som fick en hel generation ungar att tapetsera om hemmets väggar med pop- och rockstjärnor. Nu är Hatwigs tidning Poster förevigad i bokform. Följ med på en djupdykning i popkulturen!

Mina föräldrar var ganska liberala. När familjens hus på Järnvägsgatan i Kungsbacka skulle renoveras fick jag generöst själv välja tapeterna till mitt pojkrum. Pappa hämtade tjocka, tunga kataloger som jag länge och omsorgsfullt bläddrade i.

Det var ett stort ansvar för en liten kille som snart skulle fylla sju år. Men jag växte med uppgiften och fastnade slutligen för en sober ljusgrön strukturtapet som jag absolut måste ha. Den var visserligen rätt dyr, men mamma blev ändå positivt överraskad över sin sons goda smak och accepterade glatt.

Tapetseraren anlände med sina grejer och det var intressant att följa hans arbete. Rummet blev riktigt fint, ljust och harmoniskt.

Detta hände sig på våren 1976 och jag levde fortfarande i oskuldens tid.

Bara någon månad senare gjorde den amerikanska skräckrockgruppen KISS sitt första Sverigebesök. Hysteri och upprördhet följde i deras spår. Alla smågrabbar i plugget blev självfallet frälsta direkt.

I samma veva hittade vi en spektakulär tidning i kiosken utanför skolan med stora, läckra planscher på KISS och andra spännande artister.

Det var som portarna plötsligt slagits upp till en helt annan värld – lockande, utmanande och lite kittlande farlig.

Mamma och pappa var som sagt liberala människor. De lärde mig värdet av tolerans och förståelse.

Men vem kan klandra dem för upprepade klagomål över att ha kastat bort sina surt förvärvade pengar? Ty snart var det nästintill omöjligt att urskilja att det fanns några lyxiga, stilrena strukturtapeter i den förtappade sonens rum.

Istället var mina väggar späckade med skrikiga affischer och urklippta bilder på Runaways, Sweet, Alice Cooper, Thin Lizzy och KISS – massor av KISS. Nästan rubbet kom från den underbara tidningen som regelbundet dök upp där i kiosken varje månad: Poster.

För tusentals svenska ungar var Poster en kolorerad dröm av platådojjor, smink och coola gitarrer. Det var här man mötte de avgudade stjärnorna – något annat forum fanns i princip inte i dåtidens snåla och foträta mediaklimat. Om tidningen älskades av barn och yngre tonåringar så var den sannerligen inte väl sedd i det vuxna etablissemangets ögon. Poster betraktades snarare som symbolen för den kommersiella skräpkulturens värsta avigsidor.

Tidningen utkom åren 1974-80 och hade som bäst en upplaga på 70.000 exemplar. Kompletta nummer är idag hett eftertraktade objekt på samlarmarknaden.

Nu har också denna gyllene Poster-epok blivit bok, en maffig och färgsprakande volym utgiven av kvalitetsförlaget Premium Publishing.

Varför är Poster värd att förevigas i bokform?

– 1950- och 60-talets ungdomskultur har dokumenteras ofantligt mycket. Nu är det dags för 70-talet. Jag tycker att en stor del av decenniets ungdoms- och populärkultur inte fått den uppmärksamhet som den förtjänar. När man talar om 70-talet idag handlar det mest om ABBA och proggen. Men det fanns ju mycket mer, säger Fabian Bernstone som tillsammans med kollegan Mathias Brink sammanställt skildringen av idoltidningens uppgång och fall.

– Dessutom är bilderna i Poster unika ur ett musikhistoriskt perspektiv. Ta exempelvis KISS på Skansen i Stockholm eller Sex Pistols första spelning i Sverige.

Vad betydde Poster för dig?

– Det var där jag upptäckte pop- och rockmusiken. Poster var det enda stället där man fick se sina idoler. TV:n och radion hade ingenting sånt, säger Fabian Bernstone som själv var en ivrig KISS-diggare och Posterkonsument när det begav sig.

Har du någon favoritaffisch?

– Nä, det är svårt… Jag nämner hellre omslaget till nummer 9/76 med Paul Stanley som pekar. Det är ett klassiskt Posteromslag!

Mannen bakom Poster var Hans Hatwig, invandrare från Tyskland som började sin bana vid grovdisken i Bonnierförlagens personalmatsal. En djärv, driftig och okonventionell herre som satsade friskt och snabbt fick rykte om sig att vara den svenska mediavärldens enfant terrible.

När det gamla och välkammade idolmagasinet Bildjournalen gick i graven 1969 uppstod ett vacuum som Hans Hatwig såg potentialen av att fylla. I 70-talets början drog han igång poptidningen Tiffany, vilken senare utvecklade sig till Poster.

– Tiffany hade två affischer i varje nummer och det var väldigt populärt. Men eftersom Tiffany kom ut så sällan tänkte jag att det kanske kunde var en bra idé att ge ut en postertidning, berättar Hans Hatwig.

Succén blev omedelbar. Hatwig plåtade oftast själv idolbilderna som publicerades i påkostat kvalitetstryck.

– Jag har alltid lagt ner pengar, tid och intresse på det jag har gjort. Det handlar inte bara om jag ska tjäna pengar. Utan också om att ge läsarna valuta för sinapengar. Och det tror jag märktes. Du måste ha ett ärligt uppsåt, annars slutar läsarna att köpa tidningarna.

Du förefaller också haft ett osedvanligt gott förhållande till stjärnorna som var med i Poster?

– Ja, jag var ofta ute i god tid med artisterna när de var små i början och då blev de förstås glada för uppmärksamheten. När de sedan breakade kom de ihåg mig och ställde alltid upp på fotosessions och intervjuer.

Tack vare sin näsa för vad som skulle bli nästa stora grej lyckades Hatwig skaffa en betydande konkurrensfördel gentemot konkurrerande blaskor.

Bäst illustrerades detta genom KISS, som Hatwig slog på trumman för redan innan bandet hade slagit igenom i hemlandet USA. Att gruppen blev så enormt populära i Sverige var till icke ringa del Posters förtjänst. Och KISS var inte sena att återgälda sin välgörare i Stockholm.

– De lät sig plåtas exklusivt för Poster. Ingen annan tidning i Sverige hade bilderna som jag hade. KISS var mig trogen i alla år fram till 1979 då de sålde sina fotorättigheter till Aucoin Management. – Men då hade Posters upplaga redan fallit så det spelade ingen roll. Det höll i sex år och det är ganska lång tid för en poptidning.

Hur var KISS att arbeta med?

– De var superbra killar. Överhuvudtaget var alla hårdrockband kul typer. De var aldrig arroganta, utan ödmjuka, sympatiska och professionella. Jag brukar säga att ju värre dem ser ut, desto trevligare är dem. Däremot kan artister med snällare image vara riktigt otrevliga.

Poster hade påfallande vågade inslag som knappast skulle vara tänkbara idag. Bland annat lottade tidningen ut Runawayssångerskan Cherie Curries trosor…

– Jag gjorde det för att väcka uppmärksamhet. Jag hade aldrig några marknadsföringspengar, så jag tog till ganska enkla knep. De flesta tidningar skrev väldigt negativt om det. Men det väckte ett stort intresse för Poster. Idag tror jag inte det skulle gå, nu har alla blivit för blasé.

Du publicerade en legendarisk nakenaffisch på Mick Tucker, trummis i Sweet. Hur gick det till?

– Ibland måste göra något så att man inte somnar när man läser tidningen. Jag kände en tysk fotograf som liksom jag hade bra kontakt med Sweet. Han visste vad jag ville ha och försökte övertala Sweet att klä av sig nakna. Det var bara Mick Tucker som ställde upp. Han trodde i sin enfald att bilden skulle softas, med en palm framför kuken eller nått sånt, berättar Hans Hatwig med ett hjärtligt skratt.

– Sen försökte Sweet stoppa mig. Jag sa: ”Sorry boys, tidningen är redan färdigtryckt”. Då garvade dem bara. De verkade ta det med en glimt i ögat. Konstigt nog blev inte bilden särskilt omtalad då. Tidningarna tänkte väl att de inte ville ge mig mer reklam. Enda reaktionen var några tjejer som ringde och sa att bilden inte gjorde Tucker rättvisa. Han var nämligen mycket större i verkligheten!

För oss kids på 70-talet var Poster en bibel. Hur känns det att ha haft så stor betydelse för en hel ungdomsgeneration?

– När vi nyligen hade releasepartyt för Posterboken blev det närmast en religiös upplevelse. Det märktes att det finns oerhört varma känslor för Poster. Jag känner mig väldigt privilegierad som lyckats skapa en sådan tidning.

Möjligen är det hög tid att Hans Hatwig ges det erkännande han förtjänar. Poster må oblygt ha ridit på marknadskrafternas vågor och kritiken var hård. Men i efterhand skulle man faktiskt kunna säga att tidningen även spelade en progressiv kulturpolitisk roll.

– Hela din generation har ju intresserat sig för musiken. Många började spela egna instrument. Istället för att sitta ute med en ölburk har ni övat på gitarrer eller trummor. Så kallade ”seriösa” journalister i 70-talets kvällspress förstod aldrig det. Mats Ohlsson på Expressen lade ner oerhörd energi på att förtala min tidning. Samtidigt såg jag honom själv stå med ett block utanför Eriksdalshallen och tigga autografer av KISS…

Hans Hatwig suckar djupt i telefonluren och fortsätter:

– Det var ungefär som med Sweet, de fick massor av skit. Det påstods att de hade bajsat på borden när de spelade i Stockholm. Jag såg aldrig nått sånt – och jag var med Sweet dygnet runt! Kvällstidningarna på den tiden begrep aldrig popvågen.

1980 lades Poster ner. Varför?

– Affischtiden var över. Läsarna blev äldre och mer fokuserade på musik istället för idoler. Det blev en annan form av intresse som mitt nästa projekt Okej fångade upp sedan. Det blev en smidig övergång från en tidning till en annan med mer av reportage.

Hade Poster funkat idag?

– Jag tror inte det. Ungdomar har så splittrade intressen numera. Det är för uppdelat och nischat. Det är svårt att göra en tidning som fångar en gemensam grupp. Dessutom finns det inga bra namn längre, artisterna är för tråkiga.

Mina egna Posteraffischer som prydde pojkrummet i Kungsbacka har för länge sedan försvunnit. Men jag har turligt nog lyckats spara två stycken med gamla 70-talshjältar som bidragit till att forma mig till den jag är. Dessa hänger nu vid mitt skrivbord på jobbet. Vilka som finns på affischerna? Magnus Uggla och Johnny Rotten.

Tack, Poster!

(Borås Tidning 2008-12-19)

Det subtila som vapen

Slagkraftig samhällskritik behöver varken vara skrikig eller agitatorisk. Det kan bli betydligt giftigare om tonläget skruvas ned.

Ett intressant exempel är Måns Månssons dokumentär H:r Landshövding, som nyligen haft biopremiär. Månsson har under ett halvår följt Anders Björcks arbete som statens högste representant i Uppsala län.

Med ett stillsamt, närmast meditativt bildspråk skildras Björck när han klipper blågula band, sår en åker under Linnéjubileet, tar emot det japanska kejsarparet, etc. Den ena hopplöst uppstyltade ceremonin avlöser den andra.

Anslaget påminner om Tom Alandhs dokumentärfilm Kungen och jag (2004). På sitt återhållna, lugna sätt satte Alandh fokus på Carl XVI Gustafs minst lika själlösa jobb som monark.

Majestätet åker på ett tragikomiskt stelt statsbesök till Slovakien, delar ut militära fälttecken i Kristinehamn, gratulerar en 100-årig pensionär i Tyresö… Som betraktare grips man till slut av passionerat medlidande med denne stackars människa, vars tillvaro tycks bestå av en orgie i livslång, förgylld tristess. Att skyndsamt byta statsskick till republik framstår främst som en humanistisk välgärning.

Varför finner vi det nödvändigt med alla dessa i grunden tomma, tråkiga och substanslösa rituler som landshövdingar och monarker är menade att utföra? Behöver vi ämbeten som egentligen bara är en form av samhällelig teater?

Månsson och Alandh tvingar fram frågeställningar som är omöjliga att inte reflektera över. Och detta just genom att avstå från hårda puckar och skjutjärnspropaganda. Publiken sänker garden och blir på så vis mera mottagliga för filmernas budskap.

Det subtila är kanske revolutionens bästa vapen…

(Borås Tidning 2008-12-11)

Liberia behöver hjälp

Låt stackarna återvända!

Tanken var lika godhjärtad som naiv, sprungen ur den unga amerikanska republikens ständigt värkande skamkänslor för det ogudaktiga slaveriet.

Otaliga svarta hade under årens lopp rövats bort från Afrika, skeppats över Atlanten under vidriga förhållanden, och sedan hållits fångna som tvångsarbetskraft på plantagerna i den amerikanska södern. Vid 1800-talets början fanns omkring två miljoner färgade i USA. 200 000 var fria.

För dessa människor ömmade det filantropiska sällskapet The American Colonization Society (ACS), bildat 1816 i syfte att handgripligen vrida historien rätt igen. En av de mest hängivna medlemmarna var James Madison, amerikansk grundlagsfader och USA:s fjärde president.

ACS:s utopiska vision liknade idén bakom det moderna Israel – att på ursprunglig mark återskapa ett tryggt nationalhem för ett fördrivet och plågat folk.

Den amerikanska kongressen gav snart sitt bifall. Med detta mäktiga stöd i ryggen kunde ACS 1822 roffa åt sig en bit av Kryddkusten i Västafrika, där frigivna slavar erbjöds att slå sig ned. Detta tänkta förlovade land åt den svarta diasporan kallades symboliskt nog Liberia.

Men endast några få tusen lockades dit. Trots slaveri och rasdiskriminering betraktade sig USA:s svarta som naturaliserade amerikaner och ville så förbli. Och den lilla skara som ändå bröt upp, tog Amerika med sig. 

När Liberias huvudstad grundlades hette USA:s president James Monroe, även han en varm supporter av ACS. Till Monroes ära döptes nybyggarmetropolen till Monrovia. Arkitektoniskt kunde den lika gärna varit en stad i South Carolina eller Virginia. 

Valutan kallades dollar. Flaggan var snarlik stjärnbaneret. Landskap döptes efter USA:s delstater. 

Liberia förklarades självständigt 1847 med en författning kopierad från den amerikanska konstitutionen – fast de vackert snidade paragraferna var döda bokstäver blott. I praktiken blev landet ytterligare ett av de många ruttna, korrumperade kolonialprojekt som drabbat Afrika.

Det enda som egentligen skilde Liberia från senare ökända rasistregimer som boernationalisternas Sydafrika eller Ian Smiths Rhodesia, var att också hudfärgen på den förtryckande minoriteten var svart.

De frigivna slavarna, americo-liberianerna, tog nämligen även med sig den despotiska plantageägarmentaliteten från den amerikanska södern. Nu fick de själva chansen att spela rollen som herremän och kräva underkastelse av andra. Vilket Liberias ursprungsbefolkning, mande- och krufolken, bittert fick erfara.

Americo-liberianerna och deras ättlingar bildade en parasitär politisk och ekonomisk elit, som levde högt på exploateringen av de fantastiska rikedomar som Liberia välsignats med: koppar, guld, diamanter, gummi, tenn, zink, bly och mycket annat. Endast smulor kom majoritetsbefolkningen till godo.

På 60-talet började ett svenskt-amerikanskt bolag, Lamco, med koncession från den liberiska staten att bryta järnmalm i landet. Den storskaliga gruvdriften krävde omfattande infrastruktur som hamnar, järnvägar och kraftverk. Även sjukhus, skolor och helt nya samhällen växte upp i spåren av Lamcos verksamhet, där många svenskar var engagerade.

Utvecklingen föreföll lovande. Liberias långvarige president William Tubman solade sig i glansen. Extra lyster fick hans anseende vid ett statsbesök i Sverige 1962, då Gustav VI Adolf förärade honom Serafimerorden. Att Tubman bakom den upplysta fasaden stod för tyranni och personkult var det få som orkade, eller ville, bry sig om. 

Desto livligare kritik fick däremot Lamco utstå, som av den svenska 68-vänstern anklagades för imperalistisk utsugning. Det är förvisso ingen tvekan om att Liberias naturtillgångar kunde lagt grunden till ett brett nationellt välstånd. Men så ofta i Afrika förskingrades dessa utsikter av det egna landets kleptokratiska härskarklass.

Den inhemska avskyn mot americo-liberianernas maktmonopol och vanstyre kunde förstås inte hållas tillbaka hur länge som helst. Liberia var en tryckkokare som slutligen exploderade i revolt. 

Tubmans efterträdare William Tolbert fick en aprilmorgon 1980 buken uppsprättad. Sergeant Samuel Doe från krufolket höll i den blodiga kniven och statskuppen hälsades med jubel. Doe lovade befrielse.

Istället blev det förnyat tyranni, förvärrat elände, fler uppror.

Inbördeskrigets grymma mörker sänkte sig över Monrovia, där snart ännu en till president maskerad banditledare – Charles Taylor – gjorde sitt bästa för att plundra sönder landet med sin armé av fattiga desperados och barnsoldater.

Under 90-talet blev Liberia sinnebilden av en förlorad stat, misshandlad bortom all hjälp av samvetslösa krigsherrar. Runt 200 000 liberianer miste sina liv, samtidigt som ett lämmeltåg av flyktingar sökte fristad i grannländerna.

Men miraklernas tid är inte förbi. Omvärlden lyckades 2003 pressa fram ett fredsavtal och skickade Charles Taylor i exil till Nigeria. Sedermera utlämnades han till internationella domstolen i Haag, där Taylor åtalades för brott mot mänskligheten i en rättsprocess som fortfarande pågår.

För att trygga situationen efter att striderna upphört sände FN in en fredsbevarande trupp på 15 000 man (UNMIL) och betydelsen av denna insats kan knappast överskattas. De blå baskrarna garanterade ordning och stabilitet för Liberias utsatta befolkning, vilket gjorde att fria val kunde hållas i slutet av 2005.

Resultatet blev en seger för den Harvadutbildade ekonomen Ellen Johnson-Sirleaf och hon blev därmed Afrikas första demokratiskt utsedda kvinnliga president någonsin.

Förväntningarna på henne är enorma och mycket positivt har också skett. I Monrovia finns åter tillgång på el och vatten. Sjukhus och skolor byggs upp på nytt. Det förstörda vägnätet börjar långsamt restaureras. Den epidemiska korruptionen visar tecken på att avmattas. Och människor som tidigare varit på flykt har kunnat återvända hem.

Den omedelbara krisen må vara över. Dock saknas sannerligen inte problem. 80 procent av Liberias dryga tre miljoner invånare tvingas leva under fattigdomsgränsen på en dollar om dagen. Åtskilliga kvinnor är traumatiserade av de sexuella övergrepp som sattes i system under inbördeskriget.

Två generationer liberianer har växt upp utan någon som helst utbildning. En fjärdedel av alla barn som föds, dör innan de hunnit fylla fem år. I övrigt är befolkningens medellivslängd bara strax över 40 år.

Men då Liberia inte längre anses befinna sig i en nödsituation har många hjälporganisationer packat ihop och dragit vidare. FN har signalerat att man vill minska sina åtaganden, även om UNMIL nyligen fick sitt mandat förlängt till den 30 september 2009. 

Frågan är vad som händer sedan.

Framstegen som hittills gjorts innebär ju inte att framtiden är given. Ellen Johnson-Sirleaf har med all rätt uttryckt missnöje över att Liberia paradoxalt nog straffas när landet börjat utvecklas igen. Utan aktivt bistånd och långsiktigt engagemang utifrån sätts hela processen på spel. Sociala spänningar ruvar samhällsytan, gamla oroshärdar kan ånyo blossa upp.

Idag skymtar ett Liberia som äntligen är på väg att göra skäl för sitt namn – frihetens land. En liten stat visserligen, men med potential att bli ett betydande exempel för ett Afrika och övriga världen på hur till synes hopplösa konflikter kan biläggas.

Har vi råd att låta en sådan möjlighet gå oss ur händerna?

(Frisinnad Tidskrift nr 6/2008)