Medan lejonen ryter

Skrivit i Corren 29/4:

Av allt att döma så är krig mänsklighetens framtid. Dessa ord fällde Horace Engdahl i SVT-programmet Min sanning (10/1). Det ska uppenbarligen till en högbrynt akademiledamot för att i Sverige kunna tala offentligt klarspråk om verkligheten.

Är Engdahls tes jobbig att ta in – med tanke på debattnivån i övrigt kring denna fråga så kan väl ingen vanlig svensk klandras för det – så pröva den med följande elementära logik.

Har lejonen börjat sova med lammen? Nej. Har lejonen någonsin i historien gjort det? Nej. Kommer lejonen att göra det imorgon? Svårt att tro. Sannolikheten att lammen helt oskyddade får sova tryggt bredvid lejonen torde empiriskt sett vara ringa.

I drömskt trots fortsätter ändå de partipolitiskt ansvariga för rikets försvar och säkerhet att agera som Sverige befann sig i den eviga fredens tillstånd.

Det må låta hårt, men varför tar regering och riksdag annars inte försvarsmaktens behov på allvar i det drastiskt försämrade omvärldsläget nationen befinner sig i? Och allvar heter i detta fall pengar. Anslagen är en tydlig värdemätare på våra förtroendevaldas prioriteringar.

Att den senaste försvarsuppgörelsen skulle innebära upprustning är bara en tom pratbubbla. Kalla fakta är att anslagen i förhållande till BNP snarare minskar och är lägst (lägst!) jämfört med våra grannländer. Vilket innebär att det aggressivt oberäkneliga Ryssland hela tiden ökar i relativ styrka medan vi försvagas.

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) skriver i en färsk rapport att det fattas drygt 3 miljarder kronor årligen i 20 år (!) för att hålla försvarsförmågan kvar i nuvarande – inte direkt imponerande – skick. Förklaringen är inflation och ökade materialkostnader.

Den nödvändiga moderniseringen av våra korvetter blir dyrare än beräknat, artillerisystemet Archer står utan finansiering och sämre dollarkurs riskerar göra både nya super-JAS (version E) och ubåten A26 till gökungar i budgeten.

”Om du ska behålla en volym försvarsmateriel och därmed en volym i insatsorganisationen över tiden och även följa med i den tekniska utvecklingen och prestandautvecklingen, så krävs det betydligt mera pengar och större årliga uppräkningar än vad vi har idag”, påpekar FOI:s Bernt Öström i SvD (27/4).

Är det hopplöst att skaka fram dessa pengar? 2015 håvade politikerna totalt in 1790 miljarder skattekronor. Hur många av dessa miljarder är de villiga att satsa på kärnuppgiften att försvara landet? 45.

I sin senaste utkomna bok konstaterar Horace Engdahl:

”Krig och sådant som har med krig att göra väcker anstöt i vårt serviceinriktade välfärdssamhälle med barnen i centrum. I Sverige har vi bestämt oss för att väpnade konflikter utgör ett passerat stadium i mänsklighetens utveckling. Tyvärr har inte alla folk nått fram till denna berömvärda slutsats. Den krigiska mentaliteten trivs fortfarande utmärkt i många samhällen. Själva har vi blivit världsscenens oskulder, som står på respektfullt avstånd, fånigt leende med en blomsterkrans i håret, medan de tuffa grabbarna med en grimas kastar cigarettfimpen i diket och kontrollerar sina magasin. Vi litar på att ingen vill så fina människor som oss något ont, men tryggheten är kanske illusorisk. Kan vi ens vara säkra på att en angripare skulle köra sina stridsfordon på miljöbränsle?”

Trampa bil som Steve McQueen

Skrivit i Corren 28/4:

Steve McQueen sa: ”Att köra racerbil, det är livet, allt som händer före och efter är enbart väntan”. John F Kennedy sa: ”Ingenting går upp mot det enkla nöjet av en cykeltur”.

Det här blev ju knivigt. Vem av dessa odödliga trendsettare till manliga stilikoner ska vi tro på?Då coolhetsfaktorn hos McQueen och JFK väger lika tungt, synes dilemmat ohjälpligt. Vad är hippast, bil eller cykel? Det tål att grubblas på. Men förtvivla icke! Det finns en elegant salomonisk lösning på problemet.

Vad får vi om vi fusionerar McQueen och JFK, bil och cykel? Jo, naturligtvis: en cykelbil. En sån – velomobil med ett finare uttryck – måste logiskt vara The King of Cool på färdmedelsfronten. Ni kanske skrattar. Då ska ni veta att cykelbilar en gång var hur populära som helst.

Svårt att tro? Häng med – nu drar vi likt Marty McFly i Back to the Future åter i tiden. Inte till 50-talets USA som i filmen. Utan till beredskapsårens Sverige i verkligheten.

Världen har precis satts i brand utanför våra gränser. Krigsutbrottet medförde, bland mycket annat, ransonering av mat och andra basvaror samt en radikal omställning av nationens transportapparat. Privatbilism förbjöds i september 1939, däcken beslagtogs av staten för militära ändamål.

Ett år senare stoppades all tilldelning av bensin för civilt bruk. Istället cyklades det som aldrig förr i vårt avlånga land. Ett belysande mått är antalet cyklar som polletterades av SJ. 1939 var de 500 000. Fem år senare var siffran 2,7 miljoner. Det blev snart brist på cykeldäck, så även dessa ransonerades.

Saknaden efter ett riktigt fordon att erövra vägarna med gnagde dock svårt i själen hos många svenska män. Nöden är som bekant uppfinningarnas moder. Det dracks således inte bara rikligt med surrogatkaffe i Sverige dessa år, det kördes även surrogatbil.

Ty vad kan inte en händig karl med längtan efter egen bil göra av gamla cykeldelar och lite plywood? Fram med verktygslådan och i garaget står snart parkerad en cykelbil. Att bygga och trampa ett sådant – givetvis strömlinjeformat – muskeldrivet fartvidunder blev en veritabel folkrörelse några år på 40-talet. Här förenades den utbredda ingenjörsvurmen med lika tidstypiska frisksportarideal.

Pådrivande i utvecklingen var Teknik för Alla – ”tidningen som konsekvent bekämpar osunda och förflackande tendenser i tiden, som vill ersätta de passiva och försimplade nöjena med exempelvis modellbygge och hemslöjd i olika former”, enligt en ledare 1943.

Teknik för Alla gav käcka konstruktionstips och predikade med optimistiskt allvar cykelbilens välsignelser: ”hur oändligt skönt i dessa dagar att sätta sig tillrätta vid ratten och för full maskin ånga fram genom det vårliga landskapet”.

I spalterna refererades från SM i cykelbilsracing, en tävling som arrangerades 1942-49 och som under kriget kunde samla 10 000 åskådare på läktarna.

I Landskrona fanns en fabrik för tillverkning av cykelbilen Exon – enligt reklamen ”lättkörd och lättrampad” med en ”synnerligen praktisk och bekväm inredning”, ”konstruerad av landets framgångsrikaste tävlingsförare i S.M. 1943”. Pris, inklusive hjul och gummi, 380 kronor.

Annars lockade pressen med eggande annonser, där hemmabyggaren för en mer överkomlig summa kunde beställa ritningar till modeller som Pedobilen, Raketen, Alga och Velo-bilen. Den mest legendariska av alla var cykelbilen Fantom – även kallad ”den rullande vålnaden” – som föddes i det bleka skenet av en skrivbordslampa någonstans i Borås, februari 1944. Upphovsmannen hette Kjäll Andersson.

Något äldre läsare av dessa rader minns måhända den lika torra som förföriska annonsen i Hobbexkatalogen för hans Fantomritning? Den satte hjärtat i brand hos generationer av unga pojkar och män (även mig, ska erkännas). Fram till början av 90-talet beräknas ritningen ha sålts i 100 000 exemplar!

Hur många Fantombilar som byggts är dock en annan sak. I det synnerligen intressanta praktverket Folkhemmets farkoster (2003) har författaren och journalisten Claes Johansson gått till botten med frågan. Efter egna försök konstaterar han att cykelbilen Fantom är ”lika smidig att förfärdiga som en genomsnittlig rymdraket”.

Leta gärna upp Johanssons alster på biblioteket och prova själva. Originalritningen finns i boken.

”Det råder inget som helst tvivel om att när cykelbilen lämnat experimentstadiet… kommer den att bli ett fortskaffningsmedel att räkna med”, slog Teknik för Alla tvärsäkert fast 1942. Men glansperioden blev kort. När kriget var över och bensinen åter flödade, försvann de pedaldrivna plywoodfarkosterna snabbt från folkhemsscenen.

Fast allt trampande – på cykel eller i surrogatbil – gav förstås svenskarna mycket välbehövlig motion. I kombination med beredskapsårens sparsamma, men nyttiga kosthållning gjorde det underverk för folkhälsan.

Vi lär aldrig ha varit så friska som det magra året 1942. Inte bara fysiskt, utan även psykiskt. Enligt Hans Dahlbergs bok I Sverige under andra världskriget (1986) förklaras detta med att det fanns en reell fara att fokusera all ångest och oro på, samt meningsfulla uppgifter att hugga i med.

Stundar möjligen en ny vår för cykelbilen?

I jämtländska Östersund har den fiffige Mikael Kjellsson tillverkat prototypen av en modern variant. Den har fyra hjul, heltäckt tältkaross, den har både trampor och en liten elmotor (praktiskt i brantare uppförsbackar), väger 70 kilo och vänder på en femöring. Sista tiden har uppmärksamheten varit enorm för denna udda skapelse.

Mikael Kjellsson har lagt ut en demonstrationsfilm på Youtube som hittills visats mer än två miljoner gånger. ”Jag hoppas på massproduktion i framtiden. Närmsta plan är dock att sätta ihop ett kit så att den som vill kan bygga en cykelbil själv”, säger han i Östersunds-Posten (23/4).

Vem vet, det här kan vara morgondagens melodi. Våra politiker höjer ju ständigt skatten för ägare av vanliga personbilar, och inte minst i Linköping finns en ständig iver att försvåra för privatbilismen i kommunens centralare delar. Dock har vi i stan ett fint nät av utbyggda cykelvägar. Förutsättningarna för velomobilens återkomst torde alltså vara goda.

Den som inte vill vänta på marknadsdebuten av Mikael Kjellssons cykelbil, kan redan nu vända sig till Leitra i Danmark. Det företaget har sedan 80-talet tillverkat och sålt trehjuliga cykelbilar med kaross i glasfiber. Dessa ser så futuristiskt coola ut att till och med Steve ”Bullitt” McQueen nog inte skulle haft nått emot dem.

Cykelbilar av modell Leitra.

Polis behövs på plats

Skrivit i Corren 26/4:

Det kokar i Vadstena. På kort tid har flera inbrott skett, vilket fått invånarna att ilska till. Var är polisen?

Tyvärr är det ingen ovanlig fråga i mindre kommuner där ordningsmaktens närvaro är skral. Förtroendet för det offentliga systemets mest grundläggande uppgift – att skydda människors liv och egendom – börjar erodera. Oro och frustration sprider sig.

Steget till bildande av medborgargarden är definitivt inte att rekommendera av många anledningar. Men är begripligt, givet den utsatta situation människor upplever när våldsmonopolets väktare brister i förmåga.

I Vadstena har invånare tagit saken i egna händer genom privata spaningar efter misstänkta brottslingar. Denna utveckling mot ett slags vilda västernsamhälle på landsorten och i glesbygden är en varningssignal att ta på djupaste allvar.

Motalapolisen menar själva att man inte nonchalerar Vadstena. ”Det är vår intention att komma när någon har blivit drabbad”, hävdas från ansvarigt håll (Corren 25/4). Fast den ”intentionen” anses uppenbarligen som en klen försäkring av Motalaborna. Och generellt sett finns vetenskapligt stöd för den uppfattningen.

Linköpingsforskaren och polismannen Stefan Holgersson, vars doktorshandling var en riksomfattande studie av polisens ofta chockerande dåliga arbetsprestationer och låga yrkesmotivation, konstaterade förra året:

”Vi kommer längre bort istället för närmare medborgaren. Rent historiskt har vi aldrig varit längre ifrån den svenska befolkningen än vad vi är idag… Det går inte att komma som en tillfällig gäst till ett ställe varje gång” (Corren 19/1 2015).

Mycket pekar på att förstatligandet av hela polisväsendet 1965 var ett avgörande missgrepp. Dysfunktionaliteten i organisationen har sedan dess varit lika omvittnad som kronisk. Regering och riksdag famlar. Rader av reformförsök, resurstillskott och satsningar på fler poliser har slagit slint.

Vore det inte hög tid att åtminstone delvis återkommunalisera polisen? Det skulle garantera en ordningsmakt på plats med genuin lokalkännedom och som kan utöva ett effektivare brottsförebyggande arbete i samspel mellan olika aktörer i närmiljön.

Ansvarsutkrävandet hade blivit väsentligt tydligare och falla direkt på kommunpolitikerna. I Vadstena skulle de sannolikt aldrig bli omvalda om polisen skött sig som idag.

Kicka ut MP, Löfven!

Skrivit i Corren 26/4:

I regeringen sitter ett parti som går mot moralisk, intellektuell och politisk konkurs. En bostadsminister (Mehmet Kaplan) som gör sig omöjlig efter den antisemitiska jämförelsen av Israel med Hitlertyskland, och som brutit bröd med fascistiska och islamistiska organisationer.

En kandidat till partistyrelsen (Yasri Khan) som vägrar ta kvinnor i hand. Ett statsråd och språkrör (Gustav Fridolin) som in i det absurda vägrar erkänna någon förekommande diskrepans med partiets demokratiska, feministiska och antirasistiska budskap.

Ett annat statsråd och språkrör (Åsa Romson) som kallar de islamistiska terrordåden den 11 september för ”olyckor”. En partigrundare (Per Gahrton) som skyller skandalerna på lömsk konspiration från den judiska staten. Partitjänstemän som utövar påtryckningar mot media i syfte att dämpa granskningen.

Varningar från forskare vid Försvarshögskolan att partiet kan vara utsatt för islamistisk infiltration. Tecken på myteri från ilskna aktivister i maskroslandet som anklagar ledningen för toppstyre och ideologiskt haveri. Och så vidare.

Miljöpartiets varumärke som den gulliga alternativrörelsens världsförändrande hopp i det parlamentariska systemet har aldrig varit så solkat. Dels har den senaste tidens genomklappning blottat ett parti som utifrån en blandning av välvillig naivitet och identitetspolitisk förvillelse gått ner sig i relativismens värderingsträsk.

Dels har partiet rent sakpolitiskt tvingats till närmast existentiella reträtter i ömmande hjärtefrågor. Åtstramning av flyktingpolitiken. Försäljning av Vattenfalls tyska brunkol. Fortsatt anpassning till Nato och beställning av krigsmateriel till försvaret.

Accepterandet av att både Bromma flygplats ser ut att bli kvar och att motorvägsbygget Förbifart Stockholm fullföljs – två i grönvänsterns ögon diaboliska uttryck för det moderna industrisamhälle som man i utopisk/romantisk anda strävar efter att montera ner i grunden.

Rimligen måste åtskilliga vanliga idealistiska miljöpartister undra vart meningen med föreningen egentligen blev av. Rimligen måste många socialdemokrater undra hur vettigt det är att låta sig komprometteras av en koalitionspartner som saknar en klar brandvägg mot extremistiska krafter. Och som krishanterar lika smidigt som en berusad elefant.

”De har en bit kvar när det gäller regeringsduglighet”, säger Norrköpings habile kommunalråd och tidigare partisekreterare Lars Stjernkvist (S). Det är årets understatement. Men de bägge svårt förtroendeskadade språkrören Fridolin och Romson spelar hårt och högt.

Inför MP:s stundande partikongress om tre veckor söker de stärka sina positioner. Låt valberedningen hitta ersättare till oss – om den kan. Så löd Fridolins och Romsons kallt cyniska besked vid måndagens presskonferens. Okej, hur troligt är det att MP:s valberedning sparkar två språkrör och ministrar?

Dessutom betyder det att hela Löfvenregeringens framtid, funktionsduglighet och rykte är satt i gisslan hos de grönas partifunktionärer. Den utpressningen borde aldrig Löfven godta.

S och MP är idag varandras sänken. Löven har skäl att erinra sig vad en annan socialdemokratisk statsminister, Richard Sandler, förklarade för nästan exakt 90 år sedan. ”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla”.

Valborg närmar sig…

Japp, snart är det dags att åka hem till Kungsbacka, göra som den väldige konungen Gustaf V och sparka in våren på Särö!

Gustaf V var en trogen Säröbesökare. Han tillbringade 35 somrar där hos familjen Keiller på Villa Gövik. Krocket, bad och tennis stod ofta och gärna på rekreationsschemat. Här tas han emot utanför stationen i Kungsbacka den 25 juli 1936.

För övrigt, vad utmärker en riktig Kungsbackabo – liksom varje person med anspråk på att tillhöra den bättre medelklassen? Det finns alltid en burk av V-Gurras sardiner i skafferiet!

Vem blir vår Reagan?

Skrivit i Corren 25/4:

Skattetrycket i Sverige är ett av det hårdaste i världen. Märkligt nog tycks aldrig våra styrande få pengarna att räcka. Bara under 2014 – Alliansens sista år vid makten – fråntogs svenska folket totalt 1653 miljarder kronor i skatt.

Ingen nåd visar heller Löfvens S/MP-regering, som med ivrigt bistånd av det forna kommunistpartiet sträcker sig än djupare ner i våra plånböcker.

Över 50 miljarder kronor i ökade skatter är att vänta närmaste åren (Skattebetalarnas förening har på sin hemsida en pedagogisk genomgång av Löfvens redan beslutade och aviserade pålagor). Hur svarar Alliansen på detta?

I fredagens SvD gavs besked om huvuddragen i de borgerliga partiernas skuggbudgetar. Bland annat går man med skattehåven regeringen helt eller delvis till mötes. Man vill dra in mer skattepengar från alkohol, tobak, personbilar, den finansiella marknaden, miljöområdet och fastighetsbranschen.

Dessutom vill Alliansen klädsamt populistiskt ”freda” skola, äldreomsorg och sjukvård från besparingar – en säker signal till den offentliga sektorn att ta det lugnt med kostnadsmedvetenhet, innovation och effektivisering.

Vad vi åter ser är ett klassiskt exempel på ett typiskt politiskt syndrom, vanligt i välfärdsstater utan egentliga begränsningar på varken ambitioner eller åtaganden. Politikerna tävlar i olika ”satsningar” för att demonstrera handlingskraft och tillfredsställa väljarnas förväntningar på att staten ska lösa än det ena, än det andra.

Samtidigt har förmågan att skärskåda och ifrågasätta gamla beslutade utgifter tappats bort. Prioriteringar och utvärderingar nonchaleras.

Ständigt mer resurser måste tillföras i syfte att få den växande apparaten att rulla vidare. Fokus riktas enögt mot ökande skatteintäkter. Respekten för att det hela tiden är andras pengar som det handlar om försvinner.

Sverige må sedan länge vara extremt i detta avseende. Men fenomenet drabbade också efterkrigstidens USA, något som starkt oroade Ronald Reagan. Under sin period som guvernör i Kalifornien på 70-talet försökte han bryta den evigt uppskruvade spiralen av ”tax and spend” genom att införa ett slags skattekoppel på politikerna.

De styrande skulle bara få ta ut en viss mängd pengar i skatt. På så vis avsåg Reagan att disciplinera skatteivern, strama åt och rulla tillbaka den offentliga expansionen, göra ekonomin friare och medborgarna självständigare.

Som han elegant förklarade: ”You can lecture your teenagers about spending too much until you’re blue in the face, or you can accomplish the same goal by cutting their allowance. We think it is time to limit government’s allowance – to put a limit on the amount of money they can take from the people in taxes. This is the only way we will ever bring government spending under control.”

Reagan lanserade ett tillägg till Kaliforniens författning, som innebär en procentuell lagstadgad begränsning av skattetrycket. Efter en infasningsperiod på femton år skulle delstatsbefolkningens inkomstskatt reduceras till endast omkring 7 procent. Utöver detta, skulle all framtida skattelagstiftning kräva en kvalificerad 2/3-dels majoritet i delstatskongressens bägge kamrar för att träda i kraft.

Just detta förslag blev aldrig verklighet. Men uppmärksamheten kring Reagans djärva initiativ i skattefrågan bidrog till ett frihetligt uppvaknande i 70-talets USA och till Reagans egen seger i presidentvalet 1980.

Tänk om något enda svenskt parti hade modet att skilja sig från mängden, våga stå för ett genuint alternativ och föreslå en skattepolitik likt Reagans. Om inte annat för debattens skull. Tänk om. Det partiet kanske till och med skulle kunna vinna viss framgång.

Reagan gick det ju, trots allt, ändå inte så tokigt för.

En bok betyder så mycket

Att knacka ner artiklar i dagspressen känns stundtals som skrift i vatten. Och av dem som hör av sig dominerar inte sällan förbittrade Ring P1-personer. Det är spelets praxis, man vänjer sig och trubbas av.

Men så! Ett bokpaket anländer från läsekretsen som ett uppskattande tack för att man försvarat den utrotningshotade klassiska bildningstraditionen. Sånt värmer verkligen i hjärtat. Tänk, generositet och godhet finns!

Om existensen (5)

Nog finns ändå nått uppsluppet, respektlöst befriande med Emil Cioran och den pessimistiska livshållningen. 

Hos Dahlberg med Whitman

Hit går jag ofta. Ragnar Dahlbergs café, Linköpings finest. En oas i tiden och larmet, där den civilisatoriska atmosfären från det tidiga 1900-talet vackert återskapats. Denna gång är jag i sällskap med en nätt samling texter av Walt Whitman, i Gunnar Hardings nyöversättning. 

Vad kan man säga om Whitman? ”An American Poet at Last!”, utropades det hänryckt i United States Review när första utgåvan av hans verk Leaves of Grass publicerades 1855.

Tidningsrecensionen förkunnade bland annat:  ”…hans röst bringar hopp och profetior till talrika släkten av gamla och unga. Vi måste sluta hyckla och bli dem vi verkligen är. Vi ska påbörja en ny atletisk och utmanande litteratur. Nu inser vi hur det är och vad som  främst har fattats. Den inre amerikanska republiken ska också förklaras fri och oberoende.” 

Naturligtvis var det Whitman själv som anonymt skrivit hela artikeln! 

Åter till Fänrik Stål

Skrivit i Corren 22/4:

I en äldre släktings bokhylla fann jag nyligen ett häftat exemplar av John Ludvig Runebergs Fänrik Ståls Sägner. Ett fantastiskt diktepos att åter sjunka in i och låta sig fångas av alla dess oförglömliga karaktärer.

Som Sven Dufva, den unge hjältemodige soldaten med ordern ”släpp ingen djävul över bron”, fallen på sin post för en rysk skottsalva (”den kulan visste hur den tog”) och som i slutraden fick omdömet: ”ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott”.

Eller den gamle favoriten general Kulneff, ”han som kysste och slog ihjäl med samma varma själ.” För att inte tala om Lotta Svärd, marketenterskan som sedermera Lottarörelsen tog sitt namn av.

Välbekant allmängods? Det borde vara det. Runebergs epos om kriget 1808-09 tillhör ju portalverken i såväl det finska som det svenska kulturarvet. Exemplaret av boken jag höll i min hand var en särskild tryckt skolupplaga från 1950-talets början.

Tänk att vi en gång alltså hade ett kulturbärande offentligt skikt som värdesatte riktig bildning, förmedling av klassisk litteratur och lyrik till det uppväxande släktet! Fascinerande. Vad hände?

DN rapporterade häromveckan att Fittjaskolan i Stockholm lagt krutet på att sysselsätta eleverna med det brottarpopulära datorspelet Minecraft i undervisningen. Om det är ett tidens tecken för nuvarande prioriteringar bör man kanske känna viss förtvivlan.

I senaste numret av Dagens Samhälle sågar skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren Minecraft-experimentet längs fotknölarna och ryter:

”Oroande nog har utbildningssektorn globalt sett faktiskt kommit att domineras av skojare som på diverse konferenser säljer in idéer om individanpassning, digitalisering och liknande till politiker – som ofta faller pladask för dessa lösningar. Trots att forskning finner att liknande metoder ofta har negativa effekter på elevers resultat”.

Sahlgren uppmanar till att kasta ut charlatanerna från skolan. Möjligen vore det klokt att låta datorerna gå samma väg, om dessa förförande apparater står i vägen för den traditionella läsningen.

Litteraturen är ju, för att tala med den store österrikiske författaren Robert Musil, ett oöverträffat hjälpmedel för att utmana vårt verklighetssinne och träna möjlighetssinnet.

Den portugisiske diktaren Fernando Pessoa menade att litteraturen är beviset på att livet inte räcker till. Bokstävernas världar låter oss med slösande generositet spränga vilka gränser som helst, nå bortom valfria fjärran horisonter, erbjuder ett överdåd av fördjupande kunskaper och vidgade erfarenheter. Där finns inga av de vardagliga bojor som håller oss fast i den egna inskränkta kretsen, skymmer synfältet och begränsar handlingsalternativen.

”En god roman eller ett märkligt poem dröjer kvar inom en och hjälper en på olika vis. Om man en tid har levt i ett mästerverk och infogats i dess arkitektur och atmosfär och sedan återvänder till den verkliga världen, tycker man lätt att denna är mer medioker än den värld som stora diktare skapat. Det i sin tur skärper ens kritik av den verkliga och gör det svårare att bli lurad och manipulerad”, skrev akademiledamoten Per Wästberg för några månader sedan i SvD.

Ja, vad tror ni? Måhända vore en ny skolupplaga av Fänrik Stål ingen dum idé.