Livet efter FN

För alla som undrar vad Kofi Annan egentligen sysslar med nu för tiden, så finns svaret i dagens Sydöstran. Han har tagit hammaren i vacker hand och bygger sig en friggebod i Blekinge.

En stilla hyllning till Birgit Friggebo månne? I år firar nämligen friggeboden 3o-årsjubileum och det kan vi alltså tacka tidigare FP-statsrådet Friggebo för.

Giftiga tungor brukar hävda att hennes reform också är den enda minnesvärda insatsen under den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Men eftersom Sverige är ett land befolkat av hemmasnickrande Martin Timelltyper kanske det inte är så dåligt ändå. Till och med Kofi verkar ju blivit inspirerad.

Åsikt som verklighetsflykt

”Åsikter har blivit en ‘Matrixmur’ som folk använder för att slippa möta verkligheten. De kan sitta hemma och njuta av sina åsikter istället. Tänk om Carl von Linné hade skrivit sina åsikter om växtriket istället för att ta reda på hur det fungerar.”

Ernst Billgren, konstnär, om åsiktsinflationen i Sverige (DN 30/7). Onekligen något för en gammal ledarskribent att tänka på (jag…).

Ett litet brott av stor betydelse

Ledarkommentar av mig i Östgöta Correspondenten (29/7) apropå att cykelstölderna ökat i Linköping:

För några år sen blev jag bestulen på en fin överrock i Stockholm. Det var på en stimmig bar vid Humlegården, jag hade hängt den under disken. Plötsligt: borta!

”Trist med tjuvar, men ingen idé att hetsa upp sig. Ta en öl till och köp en ny rock imorron”, sa vännerna.  Jag ringde ändå polisen. Mest för att bearbeta den djupa känsla av kränkning som stölden innebar. Givetvis trodde jag aldrig att polisen skulle bry sig om denna bagatell.

Döm om min förvåning när ordningsmakten senare meddelade att stölden klarats upp. Rocken kunde hämtas på polishuset vid Kungsholmen. Mitt förtroende för rättsväsendet steg med, tja, minst 2000 procent. Jag har aldrig älskat Sverige så mycket som i detta ögonblick.

Rockstöld kan låta som ett nonsensbrott, liksom cykelstölder. Alla drabbade vet att saken är annorlunda. Faran med att nonchalera vardagsbrott är att den samhälliga tilliten minskar, att misstron mot polis och myndigheter sakta jäser. Den utvecklingen bör tas på allvar.

Rött skräckvälde inför rätta

Ledare i Östgöta Correspondenten (29/7) med anledning av den fällande domen mot ”kamrat Dutch”, en av de ansvariga för Pol Pots massmord i Kambodja:

”Döda allihop”. Ordern står skriven i marginalen på en lista över barn som hamnat i kamrat Dutchs våld. Han var den hänsynslöse härskaren i Röda khmerernas fruktade tortyrfängelse S-21, där omkring 17 000 människoliv släcktes. Idag, dryga tre decennier senare, har rättvisan hunnit i kapp honom.

Kaing Guek Eav, som är Dutchs riktiga namn, är den första av Pol Pot-regimens företrädare som fällts i en rättegång och får avtjäna ett mångårigt fängelsestraff. Ytterligare fyra ledande Röda khmerer väntar på att ställas inför skranket. Det är sannerligen på tiden.

1900-talet kan med fog kallas för folkmordens sekel. Blind ideologisk utopism, parat med exempellösa möjligheter till brutal våldsanvändning, födde totalitära monster som Hitlers Tyskland, Stalins Sovjet och Maos Kina. Offren för deras politiskt motiverade mördande kan räknas i långt över hundra miljoner människor.

I relativa tal står dock Pol Pots Röda khmerer i en klass för sig. Genast efter maktövertagandet i Kambodja 1975 iscensatte de en bisarr variant av bondekommunism. Städerna tömdes på invånare, folket föstes ut till primitiva slavarbetsläger på landsbygden. Svält, tortyr och massmord blev daglig rutin. När Pol Pot drevs bort av invasionstrupper från grannlandet Vietnam några år senare, var närmare två miljoner människor begravda på Dödens fält. Det motsvarade en femtedel av Kambodjas befolkning.

Men medan Hitlertysklands besegrade herremän ställdes till svars för sina synder, har de ansvariga för kommunismens brott tenderat att undkomma. Kamrat Dutch är en av de få från 1900-talets röda slaktardiktaturer som tvingats betala priset i en rättsprocess (han har också erkänt skuld). Bara detta gör domen till en historiskt viktig händelse, både symboliskt och rent faktiskt. Den blir därmed inte enbart en uppgörelse med Röda khmerernas tyranni, utan även med kommunismens idévärld som sådan.

Tyvärr har vägen till den FN-stödda processen i Kambodja varit lång, svår och omständlig. Att det skulle dröja över 30 år innan den första fällande domen, har till icke ringa del sin förklaring i cynisk realpolitik från USA:s sida.

I slutet av 70-talet ogillade Vita huset starkt att Vietnam, som USA precis förlorat ett krig mot, utökade sin maktbas genom att invadera Kambodja. Även om amerikanerna inte hade något till övers för Pol Pot, kom den principlösa principen om ”fiendens fiende är min vän” att gälla.

För att motarbeta Vietnam började därför USA backa upp Röda khmererna och såg bland annat till att dessa kunde fortsätta att representera Kambodja i FN. Strategin drogs upp av president Carter och fullföljdes under Reagan och Bush d ä. Först när Bill Clinton tillträdde 1993 kastades politiken om till att istället fånga in Pol Pot och hans hantlangare. Pol Pot själv undkom dock rättvisan genom en hjärtattack 1998.

Bättre sent än aldrig får man väl säga om den nuvarande rättsprocessen. Men nog vore det passande att även USA tvättade sin egen smutsiga byk i den här historien.

Ingen skrockfullhet här inte

”Det var det enda datum som var ledigt för ett sådant här evenemang, men i sann söderbergsk anda är det ingenting som stör oss.”

Nils Sjöstrand, ordförande för Hjalmar Söderbergssällskapet, om att invigningen av Peter Lindes Söderbergsstaty i Humlegården sker på en dag med något obehagliga associationer – den 11 september (SvD 28/7).

En av Sveriges främsta, bästa och fortfarande mest lästa författare lär väl dock knappast riskera att terroriseras. Förutom av duvor då.

Ovärdigt, Linköping

Ledarkommentar av mig i Östgöta Correspondenten (27/7) om att Linköping inkvarterar människor med sociala problem på Glyttinge campingplats:

Nyligen kunde Corren rapportera om att färdigbehandlade patienter på Rättspsyk i Vadstena tvingades stanna kvar i vården. Linköping saknade lägenheter för att återanpassa dessa människor.

Som om inte detta vore illa nog, brister man även i omhändertagandet av andra socialt utsatta grupper. Att dumpa personer med missbruks- och psykiska problem på en campingplats i stans utkant, kan knappast sägas vara att ta ansvar.

Det är direkt ovärdigt ett välfärdssamhälle värd namnet. En av politikens främsta uppgifter borde vara att hjälpa människor som av olika skäl hamnat i marginalen och ge dem möjligheter till ett drägligt liv.

Linköping är landets femte största kommun, som omsätter nästan sju miljarder kronor om året. Rimligtvis finns det ekonomiskt utrymme för hjärta och solidaritet i behandlingen av våra svagaste invånare. Men uppenbarligen saknar frågan tillräckligt intresse.

USA i paranoians klor

Ledare av mig i Östgöta Correspondenten (24/7) om USA:s svällande säkerhetsappart i spåren efter 11 september:

Det är dagen världen aldrig glömmer. Två fulltankande jumbojetar kraschade in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan. Först rasade det ena, sedan det andra i ett gigantiskt moln av eld, rök och stoft. TV-bilderna som förmedlade katastrofen föreföll overkliga. Som vore detta en föraning av apokalypsen.

Terrorattentaten den 11 september 2001 tycktes komma likt blixtrar från klara himlen. Men så var det inte. Egentligen borde katastrofen räknas till historiens mest onödiga.

Både CIA och FBI var mycket medvetna om att det islamistiska terrornätverket al-Qaida smidde planer på att sprida död och ödeläggelse innanför USA:s gränser. Dåvarande CIA-chefen George Tenet medgav senare att ”hela terrorvarningssystemet blinkade rött under sommaren 2001”. Gång på gång informerade Tenet också Vita huset om att en snar attack mot det amerikanska fastlandet väntades. Responsen var lika med noll.

Den nytillträdde presidenten George W Bush såg nämligen – idiotiskt nog – jakten på Usama bin Laden som en irrelevant politisk kvarleva från den föregående Clintonadministrationen 1993-2001.

Själva var Bush och hans republikaner fortfarande fast i kalla krigets tankespår där Ryssland, kärnvapen och Star Wars styrde agendan. Förmågan att omorientera sig, identifiera nya hotbilder och formulera aktuellare strategier saknades ännu.

Samtidigt hämmades USA:s underrättelse- och säkerhetstjänster av flagranta samordningsbrister, stelbenta byråkratiska restriktioner och en allmänt demoraliserande organisationskultur, som bland annat gjorde att personalen skyggade för att ta egna initiativ av rädsla för offentlig eller intern kritik.

Bara detta är belysande: FBI:s agenter hade namnen på 11/9-kaparna registrerade innan dåden. Vad hjälpte det? Uppgifterna rapporterades aldrig vidare.

Bakgrunden och händelseförloppet som ledde fram till al-Qaidas triumf över världens enda supermakt har detaljerat tröskats igenom av amerikanska politiker, säkerhetsexperter och journalister sedan dess. Lärdomar finns i massor för den som är intresserad.

Men istället för att kallt och nyktert reda upp problemen inom befintliga säkerhetsstrukturer (som i sig inte saknade erforderliga resurser), har USA låtit sig gripas en uppflammande paranoja som liknar McCarthyerans vildsinta kommunistskräck under 1950-talet.

Washington Post har gjort en omfattande kartläggning av utvecklingen sedan 2001 i en artikelserie kallad ”Top Secret America”. Bilden är inte vacker, snarare Kafkaartad. Det legitima försvaret mot terrorn tycks övergått i okontrollerad besatthet.

Säkerhetsmaskineriet har idag nära en miljon anställda, uppdelade i ett svårgreppbart myller av olika organisationer, som producerar mer information än någon ens hinner hjälpligt analysera. Hur effektiv den svällande apparaten är vet ingen, då sådan mätning är hopplös. Dessutom utförs mycket arbete av privata företag, vilket gjort statens ansvarsroll oklar och den medborgerliga integriteten till ett gungfly.

Den avgörande frågan måste bli: är verkligen USA tryggare nu än då?
Tillåt oss tvivla.

Kaka söker maka

”Men att Centerpartiet beslutat sig för att inrikta valkampanjen mot högutbildade innerstadsväljare är egentligen en ganska rimlig prioritering av ett parti med begränsade resurser.”

Maria Eriksson, ledarskribent i SvD, kommenterar Stockholmcenterns hemliga valplan som läckt ut till media.

Ursäkta, ”begränsade resurser”? Centern torde tillhöra ett av världens rikaste partier efter försäljningen av sin tidningskoncern och har idag närmare två miljarder kronor i kassan. Som nouveau riche är det väl snarare naturligt Centern fiskar efter en väljarkategori som mer hör hemma i städernas salonger än i glesbygdens ladugårdar.

En ny reform av skattesystemet, tack!

Ledare av mig i Östgöta Correspondenten (21/7) om behovet av att återupprätta principerna från skattereformen 1990-91:

Sveriges hotell- och restaurangföretagare (SHR) kampanjar för att sänka restaurangmomsen, från 25 till 12 procent.  Vad finns att invända? Det blir billigare att äta ute, vilket är trevligt för konsumenterna. Restaurangerna får fler gäster att servera, vilket ger mer klirr i kassan och utrymme för mer personal att anställa. Enligt SHR kan halverad restaurangmoms skapa 15 000 nya jobb.

SHR har redan fått gehör hos Centern. I Almedalen krävde Maud Olofsson inte bara sänkt restaurangmoms, utan även att landets frisörer skulle få klippa ned sin moms till hälften. Det skulle ge 20 000 nya jobb, menade hon.

Förslagen är inte dumma. Men även om sänkta skatter är önskvärt, vore det samtidigt välkommet med en mer idémässigt sammanhållen och konsekvent skattepolitik. Dribblandet med olika skattesatser, kombinerat med uppsjön av diverse avdrag, må ske utifrån aldrig så behjärtansvärda skäl. Problemet är att skattesystemet tenderar att bli allt snårigare och svårbemästrat.

Ta RUT- och ROT-avdragen. De har betytt mycket för att stimulera tjänstesektorn. Å andra sidan har de lett huvudbry om vilka gränsdragningar som är rimliga. Ska även skatterabatt ges till tjänster som att skruva ihop IKEA-möbler eller rasta hundar?

Ett annat, värre exempel är fastighetsskatten där de politiska buden och motbuden kring utformningen varit oändliga. Och om en eventuell rödgrön regering låter förmögenhetsskatten göra comeback, blir det ytterligare en härva av undantag, begränsningar och kryphål att ta ställning till.

Det hela liknar situationen under slutet av 80-talet, då mängden av ständiga ingrepp i skattesystemet gav upphov till ett sådant lapptäcke att inte ens Socialdemokraterna orkade längre. Plötsligt hördes ledande S-företrädare fälla omdömen som ”ruttet” och ”perverst” över samma skattesystem, vilket tidigare hyllats som höjden av rättvisa.

Med hjälp av Folkpartiet genomförde Ingvar Carlssons S-regering den stora skattereformen 1990-91, vars utgångspunkter var att skattesatserna skulle vara låga, reglerna likformiga och skattebaserna breda. Det var klokt och rätt tänkt i sak. Men också en seger för rationaliteten i svensk politik, där den blocköverskridande överenskommelsen tycktes garantera en långsiktigt hållbar lösning.

Så blev det förstås inte. Dessvärre komprometterades skattereformen efter S-valsegern 1994, då man införde ”värnskatt” på höginkomsttagare. Sedan dess har den politiska klåfingrigheten fört oss tillbaka till ruta ett. Ingen kan därför säkert veta om de regler och principer som gäller idag, även gäller imorgon. Det är inte godtagbart, varken för enskilda medborgare eller företag som får svårt att planera för framtiden, med följd att dynamiken i samhällsekonomin hämmas.

Sänkning av restaurangmomsen i all ära. Bättre på sikt vore dock generella åtgärder för att minska det samlade skattetrycket – samt en ny genomgripande skattereform för att skapa ett robust system som är rättvist, förutsägbart och lättbegripligt.

Han flydde Bert Karlsson-landet

”Att en person som har legitimerat främlingsfientlighet med ett sådant eftertryck som han gjorde för bara 15–20 år sedan, blivit en folkkär farbror som gör program om skolmat på TV. Det är en tillräcklig orsak att flytta till ett annat land.”

Andres Lokko, journalist och numera boende i London, om Ny Demokratis gamle frontfigur Bert Karlsson som Lokko menar bäddat för Sverigedemokraternas framfart idag.