Än spökar Hannes Alfvén

Skrivit i Corren 22/7:Corren.

1970 stod den smått legendariske centerprofilen Torsten Bengtson i riksdagen och pläderade för ”ett pärlband av kärnkraftverk” längs Norrlandskusten.

Tre år senare hade Centern svängt helt under sin nya partiledare Thorbjörn Fälldin. På partiets stämma i Luleå 1973 var fysikprofessorn och Nobelpristagaren Hannes Alfvén inbjuden för att tala om kärnkraftens faror. Alfvén var en stridbar och kontroversiell gestalt i vetenskapskretsar.

Han tillbringade mycket tid i USA, där han kommit att influeras av 60-talets radikala stämningar på universiteten och den framväxande miljörörelsen med sitt starka kärnkraftsmotstånd.

Alfvén blev frälst och fick snart positionen som något av en debattpionjär i Sverige när han fränt polemiskt började ifrågasätta vårt planerade kärnkraftsprogram (som han själv varit med att bygga upp). Alfvén mötte Fälldin på en lunch i Stockholm och sedan var det klippt.

Fälldin övertygades om att ”ett rent skräckscenario” väntade om Sverige fortsatte ”marschen in i kärnkraftssamhället”. Hannes Alfvén fick därefter lägga ut texten på Luleåstämman, som förvandlades till ett väckelsemöte i atomfientlighetens tecken. Med ombudens stöd i ryggen kunde så Fälldin meddela pressen: ”Ställer ett parti fortsatt satsning på kärnkraft efter nuvarande principer som villkor för regeringssamverkan kommer Centern att säga nej”.

Där och då bröts den breda politiska samsyn som funnits i Sverige ända sedan riksdagen 1956 beslutat att utveckla reaktorprototyper för att säkerställa landets framtida energibehov. Tillväxten och välfärden var beroende av att särskilt den elintensiva basindustrin var tryggt försörjd med energi.

Enorma belopp hade investerats i kärnkraftstekniken, där Sverige ett tag var världsledande innovatör. Centerns omvändelse till alternativrörelsens romantiskt doftande antimodernism ställde allt på huvudet.

Den politiska debatten förgiftades av en närmast religiös oförsonlighet i frågan. Det borgerliga samarbetet försvårades allvarligt för lång tid framöver. Fälldinregeringen 1976, den första icke-socialistiska på 44 år, sprack och misslyckandet kastade en tung skugga över de borgerliga partiernas förmåga att styra landet.

Samtidigt brottades S med ett internt vänsteruppror mot Palmes traditionellt kärnkraftsvänliga hållning, vilket ytterligare komplicerade situationen. Försöket att lösa problemet genom den märkliga folkomröstningen 1980 (med tre nej-linjer, ingen ja-linje!) skapade bara ännu fler frågetecken om energipolitikens inriktning och villkor.

Det hör till Alliansregeringens historiska bedrifter att borgerlig enighet nåtts kring kärnkraftspolitiken igen. Centern har klokt nog givit upp arvet från demagogen Hannes Alfvén. Sveriges kvarvarande reaktorer är ålderstigna och håller inte för att trimmas i all oändlighet.

Nya anläggningar måste snart byggas. Inom vänsteroppositionen spökar dock Alfvéns ande fortfarande. S är tvehågset men pragmatiskt, MP och V är rabiata kärnkraftsfiender.

Hur ska detta faktum plåstras över vid en rödgrön majoritet i höst? Precis som med Fälldin 76 riskerar vi få en regering med en tickande splitterbomb inbyggd. 70-talets grälsjuka energihärva all over again? Herregud…

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.