Oss schackspelare emellan

Skrivet i Corren 13/2:

Antag att du glad i hågen invaderar Ryssland, åker på däng så blodet stänker om det vid Poltava, och sedan schappar till Turkiet med resterna av din illa tilltygade armé för att slicka såren i några år. Situationen känns förstås ganska deppig.

Vad gör du då för att skoja till det lite medan skymningen smyger på? Karl XII fann råd. Han plockade fram schackbrädet.

”I Bender sitter den hjältekung / Med hågen tung / Av krigets bekymmer många. / Från landsflyktens tankar i fjärran land / Till schack ibland / Han flyr timmar långa”, som Johan Gustaf Schultz på det nationalromantiska 1800-talet skaldade hellre än bra i eposet Carl XII:s schackparti.

Att hjältekungen tillhörde de schackbitnas ädla skara är belagt. Mitt under den ryktbara kalabaliken i Bender lär han till och med varit så hängivet upptagen av ett parti att han knappt märkte att turkarnas kulor ven runt honom.

Men huruvida Karl XII var lika vass (eller kass) på att flytta träpjäser över det svartvita rutnätet som på att manövrera sina soldater genom Europas länder, det har vi tyvärr ingen närmare kunskap om. Kanske ansåg hovfolket det opassande att till historien protokollföra hans matcher. Av källdokument som vittnar om majestätets spelstyrka gapar arkiven tomma.

Dock kom åtskilligt senare diverse kluriga schackproblem att smickrande tillskrivas Karl XII, vilka bland andra Johan Gustaf Schultz gärna spred i tryck med sina grötrimmade verser till konungens ära. Denne Schultz fuskade inte bara i poesi.

Han var även redaktör för den legendariskt retsamma skämttidningen Söndags-Nisse och tog 1866 initiativet till bildandet av Stockholms Schacksällskap, stolt verksam än idag som Nordens äldsta schackklubb.

Karl XII:s schackintresse må fascinerat eftervärlden, men frånsett honom är Gustaf III vår mest internationellt profilerade utövande monark. Det beror inte på att han förknippas med några kända partier eller fiffiga schackgåtor. Tjusarkungens berömmelse i schackkretsar åvilar istället hans egenhändiga försök att reformera själva spelet.

Gustaf III vurmade för att schackbrädet borde få en extra ruta i varje hörn och på dem nya pjäser, vilka han titulerade ”generaladjutanter”. Deras rörelserättigheter skulle vara mycket kraftfulla: en kombination av dam och springare.

Även om idén inte slog an publikt, har varianten rönt viss uppskattning hos konnässörerna. Enligt vad gamle salige nestorn Gideon Ståhlberg hävdar i Stora schackboken (1961) ska faktiskt Gustaf III varit en föregångare till 1920-talets kubanske världsmästare José Raúl Capablanca, som lanserade en liknande innovation!

Det klassiska schackspelet kan väl, åtminstone för oss vanliga dödliga amatörer, tyckas tillräckligt perfekt och nöjsamt intrikat som det är. Ändå har uppslagen till ”förbättrande” moderniseringar varit talrika, fast sällan i Gustaf III:s begåvningsklass. Ett exempel ur den märkligare skolan är det strax efter andra världskriget introducerade ”atomschacket”.

Standardreglerna gäller, med skiftande drastiska tillägg beroende på vilken version av denna kärnvapenbestyckade avart som föredras. I varianten som åskådliggörs i Stora schackboken – en veritabel guldgruva för kulturhistoriskt begivna schackfantaster – blir en bonde vid en viss nådd position förvandlad till atombomb.

Spelaren får bara använda bomben en gång, varvid explosionen ”förintar alla pjäser, både de egna och motståndarens, inom ett visst område. Efter explosionen går spelet vidare. Om kungen omkommit, övertas hans funktioner av den förnämsta av de återstående pjäserna. Mattsättning förekommer inte. Det gäller att slå motståndarens alla pjäser”.

Låter det kul? Hmm… Men sökes omväxling i dessa coronaisolerade pandemidagar finns ju annars det dekadenta ”alkoholschacket”, som Alec Guinness gjorde populärt i 1959 års filmatisering av Graham Greenes satiriska roman Vår man i Havanna.

Guinness dammsugarförsäljare, som råkat bli brittisk bluffagent, får under en avgörande scen snilleblixten att byta ut pjäserna mot whiskyflaskor i miniatyr. Syftet är att supa en kubansk säkerhetspolis plakat. Vid varje vunnen flaska tvingas nämligen motståndaren dricka ur den.

Ett verkligt dråpligt ”alkoholschack” ska 1898 ha spelats i Ungern. Ett inrutat biljardbord fick då tjänstgöra som schackbräde, eftersom kungen representerades av en stor champagnebutelj och drottningen av en flaska rhenvin. Övriga pjäser motsvarades av flaskor med olika enklare vinsorter. Hur det slutade? Gissa.

Såväl vit som svart förlorade. Det krävdes givetvis inte många drag innan båda kontrahenter låg stupfulla på golvet. Sensmoral: varför alls experimentera? Spola kröken, håll huvudet klart. Kunde Karl XII glömma Poltava genom att spela vanligt hederligt schack, behövs nog inte mycket mer för att roa sig kungligt hemma i stugan.

Vår Gud är oss en väldig skog

Skrivit i Corren 30/1:

Det är smått svindlande när man tänker på det. Mitt i staden har den majestätiskt tronat i 800 år – Linköpings domkyrka, en verklig katedral av kontinentalt snitt. Att vandra under dess valv ger förnimmelser av södern, Italien, Frankrike. I arkitekturen finns ännu stämningen inkapslad av den katolska kultursfär som band samman Europa tills Gustav Vasa drog ner rullgardinen för Sveriges del.

Men hur religionen tog sig uttryck på våra nordliga breddgrader innan kristendomen gjorde entré är höljt i dunkel. Förmodligen ägnade vi oss åt naturdyrkan och tillbad diffusa gudomar. Den romerske historikern Tacitus skriver år 98 om hur de germanska stammarna uppe i obygderna vördar skogen som hemvist för den utomvärldsliga högre makten. Några tempel syns inte till. Särskilda heliga lundar tjänstgör som kultplatser.

Asatrons mustiga galleri med Tor, Oden & Co är sannolikt mestadels fabulerat av islänningen Snorre Sturlasson, som på medeltiden ville skapa en motsvarighet till den antika grekiska och romerska mytologin. Då var vårt land redan kristnat.

Gud som vi brukar känna honom importerades gissningsvis av lokala hövdingar, som rest på kontinenten och tagit intryck av dess långt mer utvecklade samhällsorganisation. Vilka möjligheter till makt, rikedom, handel och kontakter! Kristendomen var en variant på 1990-talets EU-anslutning.

Sverige intog rollen som en perifer, men relativt blomstrande provins i katolska kyrkans storslagna nätverk. Civilisationen kom till byn, kan man säga. Ganska snabbt tycks Gud i sin katolska skepnad blivit en folklig succé. Hela paketet med det religiösa budskapet, helgonen, kyrkornas prakt med sånger och spektakulära ritualer, svarade väl mot människans eviga längtan efter tröst, hopp, glam och gemenskap i jämmerdalen.

Mindre skojigt blev det när vi pådyvlades Martin Luthers bokstavstroende protestantism. I katolska kyrkans ställe etablerades en statlig övervakningsapparat av närmast totalitärt snitt. Sverige kom länge att likna fundamentalisternas Iran efter den islamistiska revolutionen 1979. Det var bara för folket att anpassa sig och underdånigt böja knä.

Den karga lutherska ortodoxin punkterades dock av trycket från upplysningen och romantiken. Frikyrkor andades morgonluft medan det statliga prästerskapets ledande skikt tappade övertygelsen och hamnade på ständig teologisk reträtt. Slutstationen representeras av förre ärkebiskopen K G Hammar, en allmänt hygglig och välmenande pastor Jansson-figur utan bestämda åsikter om någonting på det religiösa området.

Men oavsett om Sverige varit katolskt eller lutherskt, har vår blågula kristna Gud burit på vissa speciella särdrag genom seklerna. Den beklagligen alltför tidigt bortgångne bildningsnestorn Göran Hägg har sin underhållande bok Gud i Sverige (2010) gjort fyndiga jämförelser mellan uttolkare som heliga Birgitta, kyrkomålaren Albertus Pictor, Emanuel Swedenborg och August Strindberg.

Det är en kärv, materiellt handfast, straffande och förbluffande småaktig Gud som träder fram. Fixeringen vid sex och pengar är markant. Men det är också en socialt medveten herre, som verkar lova sina rättrogna något slags försonande välfärdssamhälle bortom molnen. Onekligen en intressant återspegling av föreställningarna och önskemålen i folkdjupet. Samt av det svenska kulturklimatets torftighet. Inga avancerade mysterieteorier här inte!

Numera, då den traditionella religionen förlorat greppet om befolkningsmajoriteten, bor Gud allt ensammare i sin magnifika Linköpingskatedral. Eller ska vi snarare se det som att han taggat ner på anspråken, genomgått en transformation till friluftsentusiast och flyttat ut i skog och mark?

Det är ju främst där, vilket religionshistorikern David Thurfjell skriver fascinerande om i boken Granskogsfolk (2020), som den moderna svensken söker stilla sitt behov av lugn, sinnesro och existentiell reflektion. Ungefär som våra förfäder hedningarna. Thurfjell påpekar för övrigt att ”hedning”, från början kristna européers beteckning på de germanska stammarna under 300-talet, har sitt språkliga ursprung i ett indoeuropeiskt ord för ”vild skog”.

Kyrkans inomhusreligion passar kanske egentligen det nordiska kynnet dåligt. Vår slitstarka original-Gud finns i den besjälade naturen och dit vallfärdar vi urbana, nygamla hedningar igen. ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill, jorden vi ärvde och lunden den gröna”, som nationaltrubaduren Evert Taube bejublat sjöng. Den uråldriga andliga skogskänslan förnekar sig inte.

Skål för von Platens succéprojekt

Skrivit i Corren 21/9:

Den 26 september 1832 var det dags! Göta kanal, Sveriges genom tiderna väldigaste byggnadsverk, stod äntligen klar att invigas. Kung Karl XIV Johan utbringade en skål för initiativtagaren Baltzar von Platen ”som ägt mod att åtaga sig det stora företaget”.

Tyvärr kunde von Platen inte själv närvara. Han hade avlidit tre år tidigare och hann aldrig uppleva fullbordandet sitt drömprojekt – att förbinda Kattegatt och Östersjön med en vattenled genom Sveriges inland.

Han lade fram den djärva planen 1806. Bergsbruk, jordbruk och andra näringar skulle få ett rejält uppsving, menade von Platen. Kung och riksdag var snart med på noterna.

De första spadtagen på Göta kanal togs i maj 1810. Åtskilliga tusen indelta soldater tjänstgjorde med att för hand gräva de 87 kanalkilometrarna, av sträckans totalt dryga 19 mil från Vänern till Östersjökusten. 8 miljoner kubikmeter jord lassades upp. 200 000 kubikmeter berg sprängdes. 250 000 kubikmeter murbruk gick åt. 58 slussar byggdes.

Prislappen? 9 miljoner riksdaler, en extremt dyr utgift i relation till Sveriges blygsamma BNP på den tiden. Och vad hände?

Det dröjde inte länge förrän järnvägarna kom och revolutionerade 1800-talets transportväsende. Göta kanal blev kort efter invigningen hopplöst obsolet och står som monument över Sveriges värsta felinvestering någonsin.

Det snacket har jag ofta hört. Myten att Göta kanal skulle varit en flopp har dessutom fått ny aktualitet i debatten om höghastighetstågen, även det ett enormt resursslukande projekt och som riskerar att bli kvickt passé av utvecklingen (elektrifierade motorvägar, fossilfritt flyg). Jag är heller ingen tillskyndare av några robust olönsamma snabbtågsbanor. Men glöm jämförelsen med 1800-talets Göta kanal-satsning. Argumentet är falskt.

Som historikern Dick Harrison framhållit var Göta kanal en omedelbar succé, vilken betydde mycket för att sätta fart på näringslivet (icke minst här i Östergötland) och den gryende industrialiseringen av Sverige. Först i ett senare skede gjorde järnvägarna entré och då snarare som ett komplement som tog över persontrafiken. Kanalfrakterna av tyngre gods – timmer, spannmål, kol, malm, etc – spelade en viktig ekonomisk roll ända in på 1930-talet.

I våra dagar har Göta kanal fått en renässans som turistmagnet, en kulturhistorisk attraktion som lockar 3 miljoner besökare årligen. Just nu pågår de mest omfattande insatserna på den statligt ägda kanalen sedan invigningen 1832. Regeringen har precis anslagit ytterligare budgetmedel till välbehövlig renovering och underhåll.

Sveriges blåa band är absolut värd att återställas i sin forna glans. Nog lär vi många gånger om fått valuta för de 9 miljoner riksdaler som Baltzar von Platens dröm kostade att realisera. Skål för honom!

Göta kanals inlopp i Motala anno 1872.

Hemma hos Fredrik Henrik af Chapman, skeppets geni

Skrivit i Corren 18/6:

Pandemifaran är inte över, ansvaret av fysisk distansering i umgänget gäller. Men förra veckan bedömde ändå regeringen att var det okej för symptomfria personer att kunna resa inom Sverige. Äntligen!

Efter alla dessa långa månader av karantän och beskuren rörlighet har jag lust att utropa som den notoriskt rastlöse herr Padda i Kenneth Grahames Det susar i säven:

”Stora farleder, dammiga landsvägar, hettan, landsbygden, häckarna, de slingrande utförsbackarna! Fält och byar, små och stora städer! Idag här, imorgon där! Resor och omväxling, spänning och intressanta upplevelser!”

Själv beger jag mig ivrigt söderut, till sommarvistet i Blekinge och besöker ett av vårt lands märkligaste byggnadsverk – herrgården Skärva strax utanför örlogsstaden Karlskrona.

Den var förr om åren fartygssnillet Fredrik Henrik af Chapmans bostad, uppförd av honom på 1700-talet som en ytterst säregen arkitektonisk förening av nordisk allmogestil och antikens klassiska ideal. Det är som en blekingsk ryggåsstuga korsats med ett grekiskt tempel, en lika förbryllande som fascinerande skapelse. Den som är begiven på kulturhistoria har ett unikt resmål att se fram emot.

Bakgrunden till Skärvas tillkomst, att Chapman slog sig ner här, har dock att göra med kärv försvarspolitik. Under frihetstiden med hattarnas och mössornas partivälde hade Sveriges flotta försummats. Viljan till adekvata marina satsningar saknades, motsättningarna i riksdagen drabbade förmågan till planering och långsiktighet.

Förändringen kom med Gustaf III:s statsomvälvning 1772. Kungen behövde en stark och respektingivande örlogsflotta för att hålla den ryska stången. Annars skulle Ryssland behärska Östersjön och allvarligt hota svensk säkerhet.

Uppdraget att rusta upp marinen gick till Chapman, epokens främste fartygsingenjör. Då som nu var Karlskrona flottans huvudbas, dit Chapman anlände som varvschef och revolutionerade skeppsbyggarkonsten på kuppen.

En rationaliserad, hårt driven standardiserad serieproduktion efter vetenskapliga metoder infördes. Det var något helt nytt och banbrytande. Sverige fick på förbluffade kort tid en slagkraftig flotta igen och under andra världskriget skulle faktiskt USA kopiera systemet för att snabbtillverka de omtalade Libertyfartygen.

Ute vid Skärva blir 1700-talet levande och jag tänker på hur kuriöst aktuella vissa förhållanden ännu är. I försvarshänseende påminner kivet i dagens riksdag om frihetstidens och konsekvenserna för marinen är ungefär likadan.

Flottan är försummad, liten och föråldrad – trots att Sverige fortfarande är den största strandägaren kring Östersjön och i praktiken en ö med nationellt avgörande behov av skyddade sjövägar. Samtidigt mullrar Ryssland hotfullt och aggressivt. Men tyvärr bor inte Fredrik Henrik af Chapman kvar i sitt fina hus.

Tack för Enid Blytons Femböcker, Astrid!

Skrivit i Corren 19/10:

Vad gör man en sån där typisk glåmig, mörkblöt höstkväll mitt i veckan? Själv fann jag en ljust uppiggande oas på stadsbiblioteket, där det excellenta Samfundet Linköpings stiftsbiblioteks vänner i onsdags hade arrangerat ett föredrag med Kjell Bohlund. Det var intressant må ni tro!

Bohlund, med bakgrund som mångårig förlagsman, har nämligen skrivit en bok kallad Den okända Astrid Lindgren. Vad skulle vara okänt med henne vid här laget? Världsberömda, superfolkkära Astrid vars underbara berättelser om Emil, Pippi, Madicken, Saltkråkan och Bröderna Lejonhjärta vi alla växt upp med. Om Astrid Lindgrens eget liv och gärning har det också berättats så flitigt att det mesta ur hennes biografi är allmänt välbekant.

Men knappast det faktum att Astrid Lindgren revolutionerade den svenska barnboksmarknaden, inte bara som författare. Utan även som hårt arbetande, litterärt engagerad och affärsmässigt slipad förläggare.

Hon anställdes på det lilla konkursfärdiga Rabén & Sjögren 1946 som sekreterare, men tog snart i realiteten över ruljangsen som de facto-chef för barnboksutgivningen (själv föredrog hon att titulera sig ”redaktör”). Parallellt med sitt eget skrivande var hon det jobbet trogen fram till pensionen 1970. Det kunde omöjligen varit för lönens skull. Astrid Lindgrens författarinkomster hade gjort henne stenrik och hon skänkte bort massor av pengar till diverse ömmande ändamål.

I den svenska förlagsvärlden ansågs ännu vid andra världskrigets slut att det inte var något särskilt värt med att satsa på böcker för målgruppen barn. Astrid Lindgrens sensationella genombrott med Pippi Långstrump 1945 blev början på en omvälvande förändring, som hon med sin (egentliga märkliga) dubbla roll som både författare och förläggare på Rabén & Sjögren i högsta grad drev fram. Astrid Lindgrens succéer bidrog att rädda förlaget, som på blott fem år gick från att stå på ruinens brant till att bli Nordens ledande inom kategorin barnböcker.

Det var dock ingalunda enbart tack vare storsäljare som Pippi Långstrump, Kalle Blomkvist & Co. Astrid Lindgren gjorde sitt förlag till ett blomstrande drivhus för många andra nyskapande svenska barnboksförfattare. Ni har garanterat läst en hel del av dem.

Vad sägs till exempel om Edit Unnerstad (Kastrullresan), Åke Holmberg (Ture Sventon privatdetektiv), Harry Kullman (Gårdarnas krig), Inger och Lasse Sandberg (Lilla spöket Laban)? Listan kan göras hur lång som helst, naturligtvis den briljante ordtrollaren Lennart Hellsing icke att förglömma! Javisst, även han ingick i Astrid Lindgrens utgivningskatalog.

Sedan har vi en drös utländska namn som Astrid Lindgren nosade upp, lät översätta och ge ut. H A Rey (Nicke Nyfiken), Alf Pröysen (Gumman som blev liten som en tesked), Jean de Brunhoff (Barbars resa), Toni Ungerer (Kriktor)… Vi snackar om fortfarande levande klassiker.

Astrid Lindgren hade tveklöst en extraordinär betydelse för läsningen och utvecklingen av det barnkulturella landskapet i Sverige. Jag skulle personligen inte vara samma människa utan alla de fantasieggande verk som hon gav mig tillgång till. Det gäller i synnerhet Enid Blytons Femböcker. Jag slukade dem i mängd som liten kille, ohjälpligt fångad av dessa rafflande äventyr som de engelska barnen Julian, Dick, Anne, pojkflickan George (Georgina) och deras hund Tim ständigt hamnade i.

Lyckligtvis var jag totalt omedveten om att Enid Blyton avskyddes av recensenter, lärare och bibliotekarier. Blyton sålde ändå som smör internationellt och det var Astrid Lindgren som framgångsrikt introducerade Femböckerna i vårt land på 50-talet. Hon kanske inte gärna talade vitt och brett om den meriten. Men det visar vilken slug kommersiell ådra hon hade, en nödvändig egenskap hos varje god förläggare.

Vill man långsiktigt säkra utgivningen av litterärt mer kvalitativa titlar, kunna ta risker med nya lovande författare, måste det finnas ett stabilt kassaflöde i företaget och då går det inte att rynka på näsan åt mindre ansedda pengamaskiner som Enid Blyton. Jag är Astrid Lindgren evigt tacksam. I vuxna kulturknuttars ögon är måhända Femböckerna kopiöst usla, för mig gav de en viktig skjuts vidare mot den seriösare litteraturen.

Kjell Bohlunds föredrag om Astrid var spännande att lyssna på. Hans bok gick jag hem och sträckläste. Det är en sann bladvändare.

Ett lyxigt slott att bada i

Skrivit i Corren 30/11:

Snart är det dags för mig att återvända hem över helgen, till Kungsbacka och äta traditionellt julbord på Tjolöholm. Sedan tidiga barnsben har det varit mitt favoritslott alla kategorier.

Ni kanske känner igen det? Tjolöholms unika slottsmiljö har figurerat i många TV- och filmsammanhang, som Lars von Triers Melancholia (2011) och SVT:s julkalender 2005, En decemberdröm. Det är faktiskt något drömlikt över hela skapelsen – som ett engelskt Tudorpalats från den elisabetanska renässansepoken råkat stranda vid den nordhalländska kusten.

”Det var som att träda in i en sagovärld, så fullständigt olikt allt annat jag dittills skådat”, utbrast prästen Gustaf Ankar när han första gången besökte ägorna 1904. Då var slottet splitternytt, så det är inte särskilt gammalt egentligen.

Under slutet av 1800-talet beslöt ett förmöget köpmannapar i Göteborg, James Fredrik och Blanche Dickson, att uppföra denna märkliga byggnad som ett slags Sveriges svar på Downton Abbey (dräkterna från den ikoniska TV-serien råkar händelsevis vara utställda på Tjolöholm till årsskiftet, passa på!).

Makarna Dickson, med rötter i Storbritannien, anlitade arkitekten Lars Israel Wahlman att rita ett passande slott åt dem. James Fredrik hann aldrig se det förverkligat, han avled efter en glad festkväll 1898. Det föll då på Blanche att som ensam byggherre driva projektet i hamn och det gjorde hon med energisk beslutsamhet.

Wahlman blev instrumentet för hennes storslagna visioner, feminister borde vallfärda till Tjolöholm, det magnifika slottet är när allt kommer omkring en kvinnans verk. Sex år tog det att bygga. Kostnaden landade på en miljon kronor.

Varför skriver jag om detta, undrar ni säkert konfunderade nu. Jo, enligt Kungliga myntkabinettets räknetabell på nätet motsvarar prislappen anno 1904 för ett klappat och klart Tjolöholm 60 054 388 kronor i 2017 års penningvärde. Vad är priskalkylen på den nya simhall som den politiska majoriteten vill bygga i Linköping? Minst 760 miljoner kronor. Vi skulle alltså kunna få 12 stycken Tjolöholms slott för samma summa – och ändå ha pengar över!

Okej, det är förstås inte rättvist att jämföra rakt av med vad ett flott château i Turdorstil gick loss på vid förra sekelskiftet. Arbetskraften var ju mycket billigare, byråkratin minimal, etc. Själv har jag ingen aning om vad en realistisk byggkostnad för Tjolöholm vore idag. Den som är sugen på att kopiera Blanche Dicksons bedrift borde väl gissningsvis komma ganska långt med en halv miljard i plånboken, åtminstone.

Sett i det ljuset har onekligen kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) en poäng i sin kritik mot det politiska simhallsäventyret som Linköpings skattebetalare får finansiera. ”Det här kommer att bli Sveriges dyraste simhall, det är ett extremt exempel på hur majoriteten prioriterar lyxkonsumtion”, dundrade hon i tisdagens fullmäktigedebatt.

Men eftersom detaljplanen för simhallen ändå klubbades, tycker jag att Linköping inte borde vara sämre än Kungsbacka i att kunna bjuda på överdådig klass och stil inom kommungränsen. ”Coelum versus” var släkten Dicksons valspråk, latin för ”mot himlen” och dit måste rimligen politikerna bakom en simhall för astronomiska 760 miljoner också sikta.

Hör därför mitt anspråkslösa förslag. Damma av Lars Israel Wahlmans Tjolöholmsritningar, modifiera dem så palatsväggarna rymmer en stor bassäng och sedan kan vi alla bada i ett Linköpings eget Downton Abbey.

Eller håll i pengarna och gör något vettigt.

Viktig satsning på Göta kanal

Skrivit i Corren 8/9:

”Det var valkiga, seniga, beniga labbar / på valkiga, seniga, beniga grabbar. / Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal, de händer som grävde på Göta kanal. / Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna. / Sommarn kom med sin hetta. De fick inte somna. / De slet ut sig, i ösregn, när spaden blev hal, de händer som grävde på Göta kanal.”

Vem känner inte igen Tage Danielssons dikt om alla anonyma människor som i praktisk handling genomförde skapandet av Sveriges blåa band? Äran brukar vanligen tillfalla projektets upphovsman, Baltzar von Platen. Men det krävdes 7 miljoner dagsverken á 12 timmar (!) mellan åren 1810 och 1832 för att gräva de 87 kanalkilometer av sträckans totalt dryga 19 mil med sina 58 slussar från Vänern till Östersjökusten.

För den huvudsakliga arbetsinsatsen svarade tusentals och åter tusentals indelta soldater som svettades över plåtskodda träspadar. Nog förtjänade de en hyllning av Tage!

Göta kanal är tveklöst ett imponerande byggnadsverk, ett av de väldigaste i Sverige någonsin. Kostnaden gick loss på 9 miljoner riksdaler, vilket i dagens penningvärde blir närmare 15 miljarder kronor – förhållande till dåtida BNP en svindlande summa.

Men innan järnvägarnas epok betydde denna monumentala investering i ett vattenbaserat transportsystem genom inlandet mycket för att få fart på den gryende industrialiseringen. Icke minst bidrog kanalfrakterna till att lyfta den östgötska handeln och ekonomin.

Och glöm inte att Motala etablerades som ort när Baltzar von Platen beslöt att tillverka slussportarna där. Det blev starten för Motala verkstad, som senare i produktutvecklingen började med ånglok och därefter kompletterade verksamheten med flygplan i Linköping. Bara det kan väl knappast betecknas som en dålig utväxling på satsade riksdaler.

Numera må kanalens roll för näringslivets nyttotrafik vara över sedan länge. Dess värde består ändå i förädlad form. Som Eva Lindström, statssekreterare på Näringsdepartementet pregnant formulerade det i våras vid årets kanalöppning, den 185:e i ordningen: ”Med över tre miljoner besökare per år är Göta kanal en viktig motor för svensk besöksnäring och besöksnäringen är ett draglok för svensk export som bygger på allt Sverige har att erbjuda – natur, historia, kultur, sport och gastronomi. Göta kanal representerar allt detta i en unik kombination”.

Det är staten som äger Göta kanalbolaget, vilket tyvärr haft problem att få medel till underhållet av denna fantastiska vattenvägsklenod. 2015 var läget så illa att stängning hotade inför kommande säsong. Renoveringsbehovet är omfattande, lyckligtvis pågår ett ambitiöst arbete i syfte att återställa Göta kanal i ursprungligt skick.

Fast prislappen är inte billig. Därför är det en lika glädjande som välkommen nyhet att regeringen nu beslutat att ta sitt ägaransvar och anslår över 300 miljoner kronor över tre år till upprustningen. ”Det här är ett av Sveriges allra största turistmål som drar många människor och skapar jobb i hela Östergötland”, förklarar finansminister Magdalena Andersson. Klokt!

”Genom veckornas knog bar de träget sin börda. / Men så tvätta dom av sig det värsta på lörda / och lyfte sin Östgöta-sädes-pokal, de händer som grävde på Göta kanal”. Skål för dem och skål för statsrådet Andersson som säkrar deras verk för framtiden.

Matkonst och humanism

Charles Emil Hagdahl Kokkonsten

Skrivit i Corren 25/1:Corren.

Man förstår att Linköpingssonen Charles Emil Hagdahl gjorde avtryck när Verner von Heidenstam förkunnade: ”Vad Goethe är för tyskarnas diktkonst är Hagdahl för vår kokkonst”. Det är inga överord.

Kokböcker hade givits ut tidigare (den mest kända är Cajsa Wargs Hjelpreda i hushållningen för unga frutimber från 1755). Men Hagdahls Kokkonsten som vetenskap och konst, första upplaga 1879, var något annat. Den anses som ett pionjärverk som i ett slag revolutionerade svensk gastronomi.

Boken innehåller närmare 3000 insamlade recept, från såväl bordets supermakt Frankrike som från den burgna delen av vår egen inhemska bondekultur. Provlagat många av rätterna hade Hagdahl gjort också. Inte minst näringsriktigheten underströks.

Detta var nämligen en noggrann herre med ett starkt socialt engagemang. Han hade varit fattigläkare i Stockholm, ivrat för humanisering av fångvården, och förbättrad hygien inom mejerihanteringen. Så när Hagdahl gav sig uppdraget att reformera kosthållningen spelade hälso- och nyttighetsaspekterna stor roll, liksom betydelsen av ordning och reda i köket, användning av moderna hjälpmedel, med mera.

Stundtals framstår han som riktigt luthersk: ”Lätta, väl tillredda middagar gifva inbillningen kraft, förståndet skärpa och göra oss benägna för arbete”. Men samtidigt var Charles Emil Hagdahl ingalunda främmande för njutningens fröjder och svärmisk elegans.

Hans kokbok är en underbar förening mellan det praktiska och det romantiska, det instruerande och det konstnärliga. Självaste Oscar II kom att tillhöra Hagdahls hängivnaste beundrare och högläste gärna ur boken som avkoppling på kungliga slottet. Knappast underligt.

Smaka bara på följande hommage till sillen, så typiskt Hagdahl:

”Detta nordpolens barn, som både i lefvande och döda tillståndet ständigt är på resor, säges börja sin vandring vid midsommartiden och påstås sedan under sommaren och hösten passera förbi Norge, England, Holland och till och med Frankrike, i milslånga stim, så täta, att fiskarne förqväfva hvarandra, och ingen not mägtar lyfta bördan av sådana massor. Liksom den rörliga eldstoden för Israels barn vid deras vandring genom öknen, kan äfven genom natt och dag skönjas sillstimmens vankade tåg, genom glansen af det fosforescerande sken, som de om natten sprida, och om dagen af den otaliga mängd fiskätande fåglar, som begärligt föja dem och upphörligt dyka ned samt åter komma upp med en silfverglänsande stråle i munnen. Hvalar, tumlare etc. utgöra vidare den inställsamma uppvaktning, som med aldrig minskad uppskattning egnar dem sin glupska hyllning”.

Kokböcker går det numera tretton på dussinet av, men få kan ännu i denna dag konkurrera med Hagdahls när det gäller litterär kvalitet och vällustig inspirationsrikedom. Tack vare Hagdahlsakademin i Östergötland finns den i nytryck, ett måste hemma i köket hos varje sann gourmet (legendariske restauratören Tore Wretman byggde i princip sin karriär på den grund som Hagdahl lagt).

Akademin gör även en vacker insats genom att utse årets Hagdahlskock, som 2017 blivit Pelle Bring på Stadsmissionens populära restaurang von Dufva i Linköping. En synnerligen värdig pristagare. Ty vad är mer i Charles Emil Hagdahls anda än god, omsorgsfullt lagad mat i kombination med ett stort hjärta och humanistiskt patos?

”Människan har inte hittat något som ger mera lycka än ett bra värdshus”, hävdade gamle doktor Samuel Johnson. Inte omöjligt, vilket det värdshus som Linköpings Stadsmission bedriver på flera sätt indikerar.

Den halvfärdiga staden?

Skrivit i Corren 20/10:Corren.

Denna murriga förmiddag i sena oktober står jag i duggregnet, blickar ut över Roxens vattenytor och funderar på Tomas Tranströmer. Det är naturligtvis oundvikligt. Hans gamla villa ligger bara något stenkast bort längs den lilla väg som jag följt ner till strandkanten.

”Var människa en halvöppen dörr / som leder till ett rum för alla. / Den oändliga marken under oss. / Vattnet lyser mellan träden. / Insjön är ett fönster mot jorden.”

Var det möjligen Roxen han tänkte på då han skrev detta? Inte otroligt, rent av sannolikt.

Stroferna är från dikten Den halvfärdiga himlen, ur poesisamlingen med samma namn, utgiven 1962. Tranströmer bodde här åren 1960-66, när han – parallellt med sitt litterära värv – arbetade som psykolog på ungdomsanstalten Roxtuna.

Anledningen till att jag åkt hit är egentligen inte för den världsberömde nobelpristagarens skull, även om det är en gripande upplevelse att gå i hans spår. Utan för att staten vägrar släppa på markerna runt omkring.

Som Corren berättat vill Linköpings kommun utveckla området mellan Ekängen och Roxtuna till en blomstrande stadsdel och projekterar för bygget av 1200 nya bostäder. Men statsmakten, mer specifikt Riksantikvarieämbetet, säger stopp. I trakten finns nämligen den anrika kungsgården Tuna, som självklart är och ska vara ett skyddat byggnadsminne.

Fast är det lika självklart att skydda flera hundratals hektar i kungsgårdens anslutning för bevarande av ett historiskt odlingslandskap? Riksantikvarieämbetet tycker det, alltså kan kommunen glömma att bygga.

Okej, jag må vara en simpel lekman. Men efter att ha okulärbesiktigat hela den föregivna härligheten på plats, kan jag inte låta bli att i mitt stilla sinne undra hur absolut nödvändigt skyddsvärd dessa marker är. Det måste väl inte byggas precis in på kungsgårdens knutar, i övrigt tycks mig Riksantikvarieämbetet vara på tok för rigid i sin bedömning.

Att förändra landskap har människan gjort oavbrutet i tusentals år. Skulle vi nu av historiska pietetsskäl låta den utvecklingen plötsligt stanna, bör i princip Sverige från Ystad till Haparanda konserveras.

Ett övergripande problem som vi brottas med, är att det ständigt hänvisas till alla möjliga orsaker i syfte att försvåra och hindra byggande. Är det inte upptäckten av sällsynta grodor, är det att grannar anser utsikten hotad, att någon byggnad blir för hög relativt någon annan, och så vidare. Ekängen/Roxtuna är ytterligare ett illustrativt exempel på orimligt prioriterande.

Är vårt behov av att frysa förflutenhetens odlingsjordar intakt till framtiden verkligen större än vårt högst pockande behov av bostäder i detta fall? Vill vi, med Tranströmers ord, skapa förutsättningar ”som leder till ett rum för alla” borde det inte vara snack om saken.

Linköping får inte bli den halvfärdiga staden. Linköping är en vital kommun med växtkraft som måste tillåtas att fortsätta expandera. Låt hammarslagen eka över Ekängen och Roxtuna!

Det utesluter inte att vi ska bevara och vårda den genuint skyddsvärda kulturhistoria som finns där. Byggnadsminnesförklara Tomas Tranströmers villa! Sätt åtminstone dit en upplysande skylt vid huset. Skandal att det inte redan skett.

Jag menar, hur många nobelpristagare i litteratur har bott och verkat vid Roxen?

Tomas Tranströmer, Roxtuna, Grönlundsvägen 2 i Linköping

Huset där Tranströmer bodde.

Rädda slotts- och domkyrkomuseet!

Skrivit i Corren 28/9:Corren.

Medeltiden har fått oförtjänt dålig press under seklernas lopp. Bara beteckningen ”medeltiden” antyder oblygt att den är en slags skämmig blindtarmsepok mellan antiken och renässansen, som mänskligheten helst kunde sluppit.

Att folk sedan länge slänger sig med uttrycket ”mörka medeltiden” gör knappast heller några underverk för periodens aktier på historiebörsen. Det är egentligen mer än lovligt orättvist. Synar man medeltiden närmare i sömmarna är det tämligen uppenbart att den varken var medelmåttig eller mörk. Tvärtom. Snarare dynamisk och innovativ.

Det var exempelvis då som universiteten etablerades, arkitekturen firade triumfer med grandiosa katedralbyggen, målerikonsten gjorde remarkabla landvinningar och karnevalerna hittades på. Medeltidsmänniskorna gillade att dansa, festa, äta och ha kul.

Det var dessa glada grabbar och donnor som praktiskt taget uppfann den moderna, västerländska musiken genom notsystemet och en helt ny, utvecklad harmonilära. Tänk gärna på det om du ska se den bioaktuella, hyllade Beatlesdokumentären Eight Days a Week. Det var under medeltiden som grunden lades till popåldern.

Och inte nog med det! Det var även då som Linköping på allvar blev en plats att räkna med. Gör ett besök på Linköpings slotts- och domkyrkomuseum, det är ett fascinerande ställe med historien bokstavligen i väggarna.

Här visas bland annat hur slottet etappvis växte fram från att ursprungligen ha varit en biskopsgård. Den ur källorna första säkert belagda biskopen som huserade där hette Gisle.

Det var i mitten av 1100-talet när Sverige ännu tillhörde Europas katolska gemenskap (den tidens EU skulle man kunna säga) och Linköpings stift var sannerligen inte fy skam basa över – det var landets rikaste och mäktigaste. Inte konstigt alltså att vi fick en sådan imponerande domkyrka mitt i stan.

Den började byggas på 1220-talet och ståtar som en av de bäst bevarande medeltida katedralerna i norra delen av Europa. Om detta och mycket annat spännande ger det förnämliga lilla museet inblickar i.

Gastronomiskt intresserade (och det är vi väl alla?) bör definitivt inte missa den pågående temautställningen Årets mat som visar olika aspekter på den medeltida livsmedelsförsörjningen, kosthållningen och ritualerna kring bordets fröjder.

Hans Brask, den siste katolske biskopen i Linköping innan Gustav Vasa iscensatte sin svenska 1500-talsvariant av Brexit, var faktiskt en av våra första stora matprofiler och gamla hushållsanteckningar från hans dagar kastar ett fängslande kulinariskt ljus över hur biskopsgårdens kök fungerande.

Det är synd att inte fler människor hittar vägen till Linköpings slotts- och domkyrkomuseum. Som Corren berättade på kultursidan den 27/9 tvingas nu denna fina, stiftelsebaserade institution skära ner på såväl personal som öppettider och föreläsningar. Dålig lönsamhet är orsaken, antalet besökare är för få.

Många linköpingsbor tycks inte ens veta att museet existerar, om man ska tro amanuensen Charlotta Franzén. Borde inte kommunen eller andra lokala aktörer kunna sträcka ut en hjälpande hand gällande marknadsföring och liknande?

Det handlar ändå om en viktig del av vårt kollektiva minne och historiska identitet. Att levandegöra kulturarvet är att skapa förståelse om vilka vi är och varifrån vi kommer, det ger nuet kontext och därmed även en fastare bas för att möta framtiden.

Illa, väldigt illa, vore det om Linköpings slotts- och domkyrkomuseum gick i kvav.

Hans Brask Gustav Vasa

Toppmöte. Hans Brask och Gustav Vasa på slotts- och domkyrkomuseet i Linköping.