Melodifestival med Akademien

Schlagertexter brukar inte sällan uppfattas som banala och schablonartade. Bidragen i årets Melodifestival utgör knappast något undantag. Vad tycker Svenska Akademien?

1973 gjordes ett försök att ge lyrisk lyster även åt Melodifestivalen. Då vann duon Malta (Göran Fristorp och Claes af Geijerstam) den svenska uttagningen med låten Sommar’n som aldrig säger nej. Texten innehöll de bevingade raderna ”dina bröst är som svalor som häckar”.

Författaren? Akademiledamoten Lars Forssell.

Efter hans död förra året har litteraturvetaren Anders Olsson utsetts till Forsells efterträdare på stol nummer fyra.

Vad anser du om Sommar’n som aldrig säger nej?

– Jag vet inte riktigt. Det var länge sedan jag hörde den och den blev ju mycket omdiskuterad. Men annars gillar jag det lätta hos Lars Forssell.

När det begav sig riktade litteraturprofessorn Bernhard Tarschys kritik mot Forssell inhopp i schlagercirkusen. Tarschys menade giftigt att ”medlemskap i Svenska Akademien inte automatiskt dömde folk att alltid skriva begåvat”.

– Så är det naturligtvis. Jag tror på människans felbarhet. När det gäller dumhet finns inga absolut gränser.

Delar du alltså Tarschys åsikt om Forssells schlagerbidrag?

– Nej, där håller jag inte med honom. Jag har stor sympati för försöken att gå över genregränserna. Det finns saker med lyrisk kvalitet inom rocken och populärmusiken som jag tycker mycket om.

Som?

– Bob Dylan till exempel. Han är fantastisk. Och The Doors och många andra som kom fram under 60-talet. Då hade populärmusiken en annan existentiell halt. Den betydde mer, vilket gjorde att det kom fram bättre texter. Jag hoppas att populärmusiken kan få tillbaka den styrkan.

Du är liksom Forssell även verksam som poet. Skulle du kunna följa hans exempel och skriva en schlagertext?

– Jag vet inte. Jag har aldrig konkret tänkt på det sättet. Men jag har ingenting emot det. Jag spelar själv piano och känner stor glädje i vad som kan komma fram ur det.

Vad anser du om schlagertexter som genre?

– Har ingen direkt åsikt, mer än att det naturligtvis finns bättre och sämre exempel.

Har du någon favoritlåt i melodifestivalsammanhang?

– Nej… ingen jag kan komma på nu i alla fall.

(Borås Tidning 2008-02-29)

Låt TV-teatern göra comeback!

För tjugo år sedan bröts det svenska TV-monopolet när TV3 dök fram i rutan. Numera finns en uppsjö av svenska TV-kanaler att välja bland. Och idag startar ännu en: TV4 Sicence Fiction.

Därmed inte sagt att det våras för svensk TV-produktion. Enligt en undersökning i Svenska Dagbladet är det – föga förvånande – främst amerikanska och brittiska program som dominerar i våra blågula kanaler. SVT håller emellertid ställningarna med mest egenproducerat material i etern. Dock är trenden nedåtgående. Åren 1998-2006 minskade SVT:s utbud av svenska program från 76 till 69 procent.

”I TV-världen är det en stor minskning, och den hade varit ännu större om det inte varit för en del billiga svenska produktioner, till exempel riksdagsdebatter” säger mediaprofessorn Kent Asp (SvD 26/2).

Tablåerna måste förstås fyllas och riksdagsdebatter i all ära – men hur lattjo är det? Att göra mer kvalitativa program i egen regi är dyrt. Alltså ser vi sällan eller aldrig sånt hos de kommersiella aktörerna, som hellre importerar budgetvänliga anglosaxiska produktioner i parti och minut.

Nog vore det trist om inte SVT då förmådde utgöra en slagkraftig motvikt. Ty som journalisten Jan Gradvall konstaterar i samma SvD-artikel: ”Svensk TV på svenska är en stor del av vårt kulturarv, som en slags kulturell minnesbank. Efterfrågan på framför allt svenska dramer är oerhört stor och idag är det egentligen bara SVT som gör sånt.”

Den pågående serien Kungamordet är ett exempel – och det är just dramaserier som SVT främst satsar på i detta sammanhang. De är billigare att göra än singeldramat, som är praktiskt taget ute ur bilden.

Men det finns en lösning som både vore kostnadseffektiv och skulle öka mångfalden av kvalitativt högtstående dramaprogram på svenska. Väck liv i TV-teatern.

Redan på 50-talet anställde statstelevisionen en fast ensemble skådespelare. Regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman engagerades. Målet var att sända en pjäs i veckan av förstklassiga och spännande dramatiker, från Strindberg till Pinter. Dessa produktioner fick inte bara brett genomslag i folkhemmet, utan gav även eko utomlands.

Tyvärr försvann denna nationalscen när TV-teatern upphörde och ersattes med diversehandeln SVT Fiktion. Lars Löfgren, som ledde teatern 1969-83, kallade häromåret nedläggningen för ”en obegriplig dumhet”.

Förhoppningsvis förmår SVT:s nuvarande chef Eva Hamilton visa större klokskap genom att hissa upp ridån igen.

(Borås Tidning 2008-02-29)

Melodifestival på Sillstrypar’ns tid

Ikväll bänkar sig åter miljoner svenskar framför TV:n och kollar på andra deltävlingen i Melodifestivalen. Evenemanget har väl aldrig varit så populärt.

Annat var det på 70-talet.

Proggrörelsen vände sig mot kommersialiseringen av musikbranschen och Melodifestivalen hamnade förstås i skottgluggen. 1975, året efter att ABBA vunnit med Waterloo, arrangerades en alternativ musikfest där karaktären Sillstrypar’n från Nationalteatern sjöng protestlåten Doing the omoralisk schlagerfestival.

Mannen bakom verket: Ulf Dageby.

– Sillstrypar’n var inte jag. Utan en pjäsfigur, sur och grinig. Låten är ganska prillig och riktigt kul. Jag försökte hitta på så egendomliga och hejdlösa rim som möjligt i skenet av att vara någon annan.

Det är tuff kritik mot ABBA som ”är lika döda som sillkonserver”, och inte minst mot deras manager Stikkan Andersson. Han kallas ”ett cyniskt svin”.

– Just raden om Stikkan har jag faktiskt haft problem med och ångrat lite. Man ska ju hedra en död mans minne. Men ABBA och sillkonserverna har jag inga problem med, garvar Ulf Dageby och tillägger i nästa andetag:

– För några år sedan skulle Nanne Grönvall sjunga låten i en paus under Melodifestivalen. Jag ringde och frågade om hon inte kunde ta bort de där hemska orden. Då blev hon jättesur, kallade mig feg och mesig (skratt). Jag var nog hårdare när jag var ung.

Vad tycker du om Melodifestivalen nu?

– Alltså. Jag har alltid sett på Schlagerfestivalen. Men jag blir ofta utföst från TV-soffan av min familj när de tycker att jag blir för sarkastisk.

Idag är dock schlagercirkusen större än någonsin och bara väller över oss.

– Jag kan inte vara något samvete för det. Jag har nämligen en grundinställning. Vi musiker ska hålla ihop och ta hand om varandra. När vi i Nationalteaterns rockorkester är ute på vägarna brukar vi träffa alla möjliga musiker, som dansband och schlagerartister och vi har så trevligt ihop. De tillhör familjen. Och man dissar inte familjen.

(Borås Tidning 2008-02-16)

 

En författare som bråkar med språket

En frisk januaridag i Stockholm. Jag vandrar längs Bellmansgatan från Södermälarstrand och sneddar över Maria Magdalenas kyrkogård. Får syn på Evert Taube och hälsar med en lätt nick. Han ligger begravd här, liksom skalderna Erik Johan Stagnelius och Lasse Lucidor.

Men mitt mål är en av Sveriges nya diktare – Elise Karlsson, nominerad till Borås Tidnings debutantpris för romanen Fly. Hon arbetar som redaktör på förlaget Modernista, som huserar i en rymlig källarlokal några stenkast från kyrkan.

Något burdust klampar jag på genom förlagsporten och hittar henne bakom ett skrivbord täckt med papper, fotografier och böcker. Vi slår oss ner i kaffevrån en bit bort.

Bredvid reser sig en hylla full med gula ryggar – klassiska svenska 1900-talsromaner som Modernista haft den goda smaken att ge nytt liv i bokhandeln. Bland verken syns PC Jersild, Willy Kyrklund – och Lars Gustafssons Tennisspelarna från 1977. Just den romanen har jag som tennisfreak länge förgäves sökt på antikvariaten.

Elise Karlsson skänker mig generöst ett exemplar och vägrar acceptera någon betalning.

– Vi kan väl säga att det är för en recension, ler hon.

Du utövar möjligen inte tennis själv?

– Nej, men jag spelar tennis på Wii, Nintendos senaste konsol. Det är ganska roligt.

Vem vet? Måhända kommer även Elise Karlssons Fly att räknas som en modern klassiker i framtiden. Prosan är lika slipad som självsäkert experimenterande, skriven med en god portion frihet mot gängse språkkonventioner.

Berättelsen handlar om två lesbiska par som spenderar semestern tillsammans i ett sommaridylliskt Hälsingland. Som rämnar till ett tryckkokande kammardrama mellan de fyra karaktärerna: tunnelbaneföraren Eva (1) och inredningsarkitekten Eva (2), samt ”kulturhäxan” Magda och hennes flirt Amanda.

Är inte detta typiskt svenskt egentligen – dessa ständiga relationsproblem i bergmanland…

– Jo, på ett sätt utgår det ifrån ”Vi hade iallafall tur med vädret”-intrigen. Men på ett lite stört sätt (skratt). På ett annat sätt är det en depressiv människas syn på världen. Jag tänker då på Eva (1) – både hur hennes språk och hennes syn på människorna deformeras av hennes inre tillstånd, depressionen. Men det finns även en klarsynthet där.

Samtidigt finns det mycket humor.

– Ja. Det är väl det som är klarsyntheten.

Du använder dig flitigt av populärkulturella referenser, som Tarantino och Madonna, blandat med tyngre gubbar som Pierre Bourdieu.

– Han är felstavad dessutom, haha. Själva dialogerna är någon sorts parodi på den kulturella medelklassen, med referenser till både det högkulturella och populärkulturella. Ofta är det bara ett tomt prat, där det också kan dyka upp någon omedveten insikt.

Förklara.

– Hmm… Ta Eva (1) och Magda till exempel. Det handlar inte så mycket om vad de pratar om. Utan sättet att kommunicera. Magda pratar väldigt mycket, medan Eva lyssnar ganska ointresserat. Fast det finns ändå en slags ömhet i detta. Det är väl det som intresserar mig mera än själva utläggningarna.

Många kritiker har berömt dig för språkbehandlingen. Vad är viktigast för dig: språket eller berättelsen?

– Min utgångspunkt har ju varit språket. Med den här boken försökte jag också arbeta ordentligt med intrigen. Verkligen bygga upp den från grunden och ha en tanke på hur intrigen skulle utvecklas under bokens gång. Sen kanske jag använder väldigt subtila markörer för det.

Ditt förhållande till språket?

– Jag skrev väl rakare förut, poetiskt, men inte så grammatiskt tillkrånglat. Men sen läste jag grammatik på universitetsnivå och blev irriterad över att det finns så många regler som bestämmer språket, men som alla inte har insikter och kunskaper om.

Du vill vara något av språklig anarkist?

– Jag ville bråka lite med språket och vad man ”får” göra med det. Och sen tycker jag att hur människor använder språket säger mycket om dem.

Ett bråkigt språk kan dock bli en barriär för läsaren.

– Jo. Men folk skriver ju av olika skäl. En del skriver för att underhålla så många som möjligt. Jag skriver kanske inte för att underhålla människor. Eller… ibland kanske.

Vilka läsare vänder du dig till?

– När jag skriver vänder jag mig till 2-3 människor som jag känner ordentligt. Som jag vet ska kunna uppskatta vad jag skriver. Sen hoppas jag förstås att det är fler än 2-3 personer som vill läsa boken och kunna tilltalas av den.

Elise Karlsson blir tyst ett ögonblick, funderar.

– Jag tänker mig väl läsare som vill ha ut mer av litteraturen, språket och hur människor interagerar med varandra. På ett sätt även hur små moraliska val i livet kan påverka mycket.

Vad tyckte dina egna 2-3 läsare om Fly?

– De var jättenöjda. Och de är ännu mer nöjda med min nästa bok.

De har redan läst den?

– Ja. Jag skrev en stor del av andra boken i väntan på att den första skulle släppas – lite i ren skräck för mottagandet. Boken heter Lonely Planet och kommer i mars. Den är en slags uppföljare till Fly och utspelar sig något år efteråt. Den handlar om Amanda och är skriven ur hennes perspektiv. De andra karaktärerna ur Fly är också med, men nu får man hennes syn på dem. Från början hade jag tänkt att skriva en roman i tre delar. Men det blir nog bara de här två.

Du blev utgiven på samma förlag som du är anställd på. Var inte det en gräddfil till debuten?

– Kanske. Jag tror inte det är särskilt ovanligt i för sig. Det finns ett antal förläggare i Sverige som skriver skönlitteratur. Om man själv är värd att publiceras bryr man sig inte.

Du är kompis med Martina Lowden som fick BT:s debutantpris förra året. Sitter ni och planerar karriären tillsammans?

– Vi är hemska småkarriärister… Nä, det väldigt skönt att ha stöd av en väninna när vi båda går igenom samma saker.

Ingen avund när Martina Lowden fick priset?

– Absolut inte. Jag tycker att hon är den största författaren i vår generation. Hon var väl värd debutantpriset.

Du är även redaktör för Viktor Johansson bok Kapslar, som också är nominerad till årets debutantpris. Ni konkurrerar alltså.

– Det känns inte så hårt. Jag tycker Viktor förtjänar priset bättre. Jag har ju redan gått vidare från den första boken nu. Men den borde å andra sidan få alla andra priser…

Jag har hört att du och Viktor Johansson håller på med en TV-film.

– Har han läckt det? Ja, vi skriver ett manus tillsammans. Det är mer HBO än det mesta som har gjorts för svensk TV.

Vill du avslöjat något om handlingen?

– Nej. Vi behöver komma längre i den kreativa processen.

Varför gillar du att arbeta med honom?

– Som författare är han trevlig, ödmjuk och entusiastisk.

Brukar inte författare vara trevliga?

– Jag kan väl bara tala för mig själv och säga: nej.

Verkligen? Beskriv dig själv!

– För att börja med de positiva sidorna så är jag kreativ, smart och rolig. Mina negativa sidor: cynisk, misstänksam, lättirriterad.

Gillar du att bli intervjuad?

– Eh… Nej (skratt).

(Borås Tidning 2008-02-15)

Hatte – en pizzapionjär

En av våra mest populära maträtter firar 40 årsjubileum i år. Första gången pizza serverades på restaurang i Sverige var nämligen 1968, på stockholmskrogen Östergök.

Men äras den som äras bör. Redan tre år tidigare hade underhållaren och historikern Hatte Furuhagen introducerat pizzan för svenska folket i TV. Det hela skedde i ett uppesittarprogram kallat Medan andra pyntar, som sändes inför julen 1965.

– Ja, det stämmer. Men det var inga stora pizzor utan små portionspizzor, säger Hatte Furuhagen via en telefonlur från sin bostad i Danderyd.

– Jag bakade pizzorna i programmet tillsammans med Tage Danielsson medan vi sjöng en låt som handlar om Wiener Sängerknaben. Vi skrev sången 1953 till en studentrevy som hette Loppan.

Hur kom du på idén med pizza?

– Jag hade lärt mig göra pizza 1955 när jag studerade på Svenska arkeologiska institutet i Rom. Föreståndaren där hade en kokerska som gjorde underbara små pizzor med sardeller, tomatröra och oregano. De passade väldigt bra till en drink.

Vad blev det för respons efter programmet?

– Det var en del folk som hörde av sig och frågade hur man gjorde. Vi lade inte ut receptet i TV som man brukar göra idag.

Hur känns det att vara pizzapionjär i Sverige?

– Tja, det var väl inte så konstigt egentligen. Jag bakade pizza i TV även 1979 när jag gjorde några barnprogram om Pompeji. Jag bakade pizzan i en riktig stenugn i en by som låg i närheten. Gumman som ägde stället skrattade gott åt mina klumpiga försök.

Apropå Tage Danielsson. I dagarna utkom en ny biografi om honom, skriven av Klas Gustafson. Hur var din relation till Tage?

– Vi hängde ihop från studentåren ända till slutet. Han var en mycket renhjärtad person. Vi var väldigt nära vänner… jag kan inte svara mer än så på frågan.

Du gjorde en skojig roll i Hasse&Tages komedi Att angöra en brygga, som släpps på DVD i mars.

– Jag tyckte den var väldigt rolig en gång i tiden. Men herregud, den gjordes ju 1965. Idag vill jag inte se filmen. Den väcker många minnen – men samtidigt sorg och nostalgi eftersom många medverkande är borta nu.

(Borås Tidning 2008-02-08)