Patienter i dokusåpa

Skrivit i Corren 30/1:

Jag såg nyligen Babels hus på DVD, TV-serien från 1981 efter PC Jersilds roman. Carl-Gustaf Lindstedt gör där en av sina bästa roller som hjärtpatienten Primus Svensson. Efter en infarkt hamnar han på (det fiktiva) Enskede sjukhus i Stockholm och bollas runt i den jättelika, hierarkiska vårdapparaten.

Serien skapade intensiv debatt på sin tid om hur kraven på effektivitet och storskalighet tenderat att avhumanisera den svenska sjukvården. Primus Svensson kom att illustrera den vanliga människans maktlöshet mot de stora systemen, skapade för att vilja väl, men som i rationalitetens namn reducerade den enskilde till ett opersonligt fall i socialstatens omsorgsmaskineri. För folkhemsnostalgiker är Babels hus en nyttig påminnelse om allt sannerligen inte var bättre förr.

Men mot bakgrund av debatten som blossat upp kring TV3:s dokumentärserie Sjukhuset undrar jag hur det står till med empatin i dag. Vad är det för landstingsledningar som kan sälja ut sina patienters integritet till den kommersiella televisionen?

Bland andra har vårt eget universitetssjukhus i Linköping fallit för frestelsen att synas i TV genom att låta utsatta människor filmas i akuta vårdsituationer, där patientsekretessen avtalats bort till produktionsbolaget. I vissa landsting har inte ens patienterna fått möjlighet att lämna samtycke i förväg.

Man kan också fråga sig vad samtycke från drabbade personer i svåra och högst privata belägenheter är värt. Förstår de själva innebörden av att deras prekära tillstånd sprids som nervkittlande underhållning i landets TV-soffor? Är det överhuvudtaget förenligt med god etik att ställa en sådan fråga till dem?

PC Jersild torde fått ett utmärkt uppslag till Babels hus del 2, där det nu är marknadsföringssjukan som får landstingets chefer att utsätta patienterna för integritetskränkande behandling.

Palmemordet och rättsstatens förfall

Skrivit i Corren 29/1:

Det ouppklarade Palmemordet lämnar oss ingen ro. SVT:s En pilgrims död, baserad på Leif GW Perssons romaner, har lett till en ny högsäsong för diverse konspirationsteorier om vem eller vilka som låg bakom dådet. Var det kanske högerextrema poliser?

Eller var det kanske den hemliga militära organisationen Stay behind? Hypotesen lanserades häromdagen av Inga-Britt Ahlenius, Riksrevisionsverkets förre generaldirektör. Eller var det kanske Christer Pettersson, som emellertid är både frikänd och avliden.

Vi vet inte. Efter 27 år är chanserna tyvärr ringa att mordet klaras upp. Men nog är det märkligt att det återuppvaknande intresset för den misslyckade polisutredningen bortser från det politiska ansvaret för haveriet. Inte för att det skulle bidra till en lösning av själva mordgåtan. Men det ger viktiga lärdomar om varför polisarbetet blev en sådan katastrof.

Spaningsledaren Hans Holmér har fått bära skulden för att utredningens första år klantades bort. Holmér saknade erfarenhet av mordspaning, låste sig halsstarrigt vid tvivelaktiga uppslag som den inledningsvis misstänkte ”33-åringen” Victor Gunnarsson och sedan kurdiska PKK.

Dock bör Holmér rimligen dela skulden med Ingvar Carlssons regering. Redan från dag ett ingrep Rosenbad i de operativa spaningarna. Ingen åklagare fanns i Holmérs Palmegrupp. Däremot en regeringstjänsteman. Även statsministern och justitieministern hade regelbundna överläggningar med Holmér.

Åklagarens roll är att kontrollera polisen. Men här prioriterades istället den politiska kontrollen, åklagarna föstes åt sidan och rättsstaten sattes ur spel. Fallet Victor Gunnarsson belyser konsekvenserna.

Trots att han hade ett nästan vattentätt alibi, sätter regeringen press på åklagarna att ge Holmér fria tyglar. ”33-åringen” hängs ut som huvudmisstänkt och får sitt liv förstört (senare hävdar åklagarna att Holmér manipulerat bevisningen mot Gunnarsson).

Samma sak upprepar sig under PKK-jakten. Holmér låter varken lagparagrafer eller bristande bevisning stoppa honom. Åklagarna avfärdar PKK-spåret som ”fantasier” och kräver att utredningen fokuserar på händelserna vid biografen Grand och Sveavägen – där en viss Christer Pettersson figurerar.

Holmér vägrar och kör vidare in i bergväggen, med regeringskansliets stöd. Även när Holmér sparkas i mars 1987 behåller regeringen kontakten och sanktionerar den privata mordspaningen vilken gått till historien som Ebbe Carlsson-affären (en ren fortsättning på PKK-eländet).

Ingvar Carlsson har gått förbluffande fläckfri från detta mörka kapitel då hans regering satte sig över lag och rätt. Allt enligt principen att ändamålet helgar medlen. Det mest tragiska är förstås att vore det inte för dessa utflykter i rättsstatens skymningsmarker skulle möjligen Palmemordet aldrig behövt bli en gåta.

Rädda parken!

Skrivit i Corren 28/1:

Sommaren 2010 bodde jag i Linköping första gången. Varje morgon brukade jag promenera till jobbet på Corren och passerade Raoul Wallenbergs plats. Det var ett ställe som omedelbart fascinerade mig.

Parken utstrålade en äldre kontinental känsla, som om en bit av ett förgånget Mellaneuropa på ett mystiskt sätt hade hamnat mitt i stan. Den coola ädelfunkisen, den häftiga och gravt daterade agitprop-skulpturen ”Mannen och hans genius” med spegeldammen under, det stolta kastanjeträdet i ena hörnet, de gröna buskarnas strama inramning…

Oemotståndligt! Vilken skatt. Det här skulle ju K-märkas innan nån stolle får för sig att sabba hela härligheten, tänkte jag då.

Tydligen var jag inte helt fel ute, eftersom kommunens makthavare med Muharrem Demirok (C) i spetsen nu vill såga bort träd, buskar och omgestalta platsen. Obegripligt. Vilken dumhet. Varför?

Heder åt trädgårdsantikvarien Maria Flinck, denna förnuftets röst. I fredagens Corren slog hon fast att parken är kulturhistoriskt oersättlig och därför borde skyddas som byggnadsminne. Istället för att härja runt med motorsågar och annat, vore det betydligt vettigare om kommunen ansträngde sig för att vårda platsen bättre, tyckte Flinck. Helt rätt.

Över 10 miljoner skattekronor kostar Demiroks projekt att kvadda parken. Spar dessa pengar till nått smartare och bevara Raoul Wallenbergs plats som den tillgång den är för Linköping.

Rättvisa åt Kevin!

Skrivit i Corren 26/1:

Diskussionen kring lunchbordet blev plötsligt livlig. Vi råkade nämligen komma in på ämnet Kevin Costner. Hade inte han drabbats av ett orättvist öde?

Av någon anledning har Costner fått rykte om sig att vara medioker, träig och kass. Man vinner liksom inga kulturellt kreddiga poäng på att gilla honom. Costner ska bara dissas. Den som inte håller med är en tönt utan smak. Så är normen. Jag kan inte fatta varför.

Ta filmer som Dansa med vargar, JFK och Drömmarnas fält. Lysande rullar. Faktum är att de flesta kring bordet instämde. Costner förtjänar att återupprättas. En skeptisk kompis invände dock att ingen skådis är bättre än sin sämsta film och pekade på fiaskon som Waterworld och Tin Cup.

Själv hävdar jag motsatsen: en skådis bör dömas efter sina bästa rullar. Det är ju där som ribban lagts. John Travolta exempelvis är briljant i Saturday Night Fever.

Att han sedan skämt ut sig bortom ord i Battlefield Earth är hemskt. Men detta magplask förminskar väl inte Travoltas suveräna rolltolkning som Tony Manero? Väldig få höjdhoppare rankas utifrån sina rivningar, sa en annan kompis klokt.

Kevin Costner, vi diggar dig!

Håll minnet levande

Skrivit i Corren 25/1:

I ett gulnat nummer av tidskriften Judisk krönika läser jag om snickaren Yankel Wiernik från Warszawa. Efter att Hitlers naziarmé ockuperade Polen arresterades han och sattes på ett tåg till Treblinka.

Detta utrotningsläger, tio mil öster om den polska huvudstaden, blev evig slutstation för 800 000 män, kvinnor och barn. Alla dömda till döden av ett skäl: de hade fötts som judar, precis som Yankel Wiernik.

Själv enrollerades han i Treblinkas Sonderkommando, den grupp som av nazisterna tvingades vara behjälpliga med att gasa och bränna sina judiska olycksbröder och systrar. Wiernik lyckades fly Treblinka innan lägret revs 1942 och tågen dirigerades om till Auschwitz.

Men minnet av de skräckfyllda ögonen på barnen han varje dag ledde till gaskamrarna undkom honom aldrig. Han skriver: ”I dag är jag en hemlös gammal man utan familj. Jag är en vandrare. Det är med känslan av att alla mina erfarenheter stämplats in i mitt ansikte som jag vandrar. Tre generationer såg jag utplånas. Jag måste fortsätta att leva för framtidens skull. Världen måste få veta.”

Wiernik avled 1972, han var då 83 år och hade vigt resten av sitt liv åt att vittna om det ofattbara. Bland annat deltog han i rättegången mot SS-bödeln Adolf Eichmann som Raoul Wallenberg utmanade i Budapest.

Nu finns snart inga överlevande offer från Hitlers dödsfabriker kvar bland oss. Ansvaret för att inte glömskan ska segra är därmed enbart vårt. Antisemitismen försvann ingalunda med Hitler, den frodas ännu världen över och utmanar grundvalarna för det vi kallar civilisation.

Förintelsen har hänt, vilket betyder att den kan hända igen. Omständigheterna och formerna kan skifta, hotet finns ändå där, ständigt närvarande i dunklet. Förintelsens minnesdag infaller på söndag. Klockan 16 sker en ceremoni på Raoul Wallenbergs plats i Linköping. Gå gärna dit. För framtidens skull.

Med Cameron för Europa

Skrivit i Corren 24/1:

Har ni hört talas om Neelie Kroes? Om inte, så kan vi meddela att hon är EU-kommissionär för ”den digitala agendan”. Hösten 2011 tillsatte Kroes en utredning om ”fri media och pluralism” under ledning av Lettlands tidigare president Vaira Vike-Freiberga.

I måndags presenterades det färdiga resultatet. Varje EU-land ska tillsätta ett mediaråd med makt att bötfälla misshaglig journalistisk, framtvinga publicerade ursäkter, och frånta journalister rätten att kalla sig journalister.

Råden ska vara ”oberoende”, men samtidigt kontrolleras av EU-kommissionen. Yttrande- och tryckfriheten skulle alltså i framtiden utövas på nåder av icke-folkvalda teknokrater i Bryssel.

Förslaget kommer förhoppningsvis aldrig att bli verklighet. Men är bara ett belysande exempel i raden på hur EU:s grundläggande idé att värna freden, friheten och demokratin i Europa håller på att korrumperas av Brysselapparatens  maktfullkomliga tjänstemannaelit.

Den producerar varje år en oöverskådlig pappersmassa av lagar och regleringar inom området efter område, smått som stort. Det demokratiska underskottet vidgas, en klyfta som tenderar att förstärkas av eurokrisen och kraven på ännu mer överstatliga befogenheter i syfte att rädda det skadeskjutna valutaprojektet från totalt haveri.

Hans Magnus Enzensberger, tysk vänsterliberal intellektuell och EU-vän, varnade nyligen i den läsvärda skriften Det mjuka monstret Bryssel för hur EU:s medborgare riskerar att bli omyndigförklarade av det som i praktiken blivit ett slags europeiskt mandarinvälde.

Enzensberger citerar filosofen Hanna Arendt som redan 1975 såg ”en förvandling av alla statsformer till byråkratier, det vill säga en makt som utgår varken från lagar eller människor utan från anonyma kontor eller datorer”. Där har vi hamnat nu, menar Enzensberger beklagande.

Det är i ljuset av denna dystra utveckling vi bör se den brittiske premiärministern David Camerons tal om ett reformerat EU. Hotet om att Storbritannien skulle lämna unionen efter en folkomröstning är drastiskt. Det skulle vara mycket olyckligt med en union utan de frihandelsvänliga britterna.

Men att Cameron sätter ned foten ordentligt och rejält är sannolikt nödvändigt för att styra EU tillbaka i sundare riktning. Mot ökad ekonomisk konkurrenskraft, mot mindre av byråkratiska överhetsfasoner och mera av folkligt inflytande, mot en flexiblare integration med respekt för medlemsländernas olikheter.

I Sverige hämmas tyvärr EU-debatten fortfarande av okritiska anhängare (oftast borgerliga) och gammeldags nejsägare (oftast vänster). Det är hög tid att dessa förlegade skyttegravar överges. Istället borde Camerons EU-vision bli en välkommen start för den mogna, brett engagerande diskussion om EU:s mål och syften som både Sverige och övriga Europa behöver.

Välståndets pris

Skrivit i Corren 23/1:

Vi äter för mycket kött, tycker Jordbruksverket. I synnerhet är det svenskarnas glupska aptit på nötkött som får myndigheten att se rött. Det hotar folkhälsan, det hotar klimatet.

Lösningen är köttskatt i syfte att uppfostra medborgarna att lägga mindre biffar på sina tallrikar. Förslaget presenterades i går, men slaktades direkt av både finansminister Anders Borg och jordbruksminister Eskil Erlandsson. För klimatet räcker koldioxidskatten och någon måtta får det ändå vara på byråkraternas iver att peta i maten.

Men de lär säkert återkomma. Häromåret ville exempelvis Folkhälsoinstitutet ha fettskatt för att styra över konsumtionen åt det hälsosammare hållet. Även då höll regeringen emot.

Jag har ett annat förslag: starta världskrig. Det gör bevisligen underverk för folkhälsan och våra konsumtionsvanor. Förutsatt att vi själva inte deltar i blodbadet, förstås. Svenska folket ska nämligen aldrig varit så friskt som 1942. Det var mitt under andra världskriget.

Beredskapen medförde att varor som mjöl, ägg, kött och socker ransonerades. Vi sattes på en mager, fettsnål diet. Konsumtionen av grönsaker och rotfrukter nådde rekordnivåer. Bensinbristen gjorde att vi tvingades gå, cykla, åka spark. Mycket nyttig motion också, alltså. Därtill minskade den psykiska ohälsan, eftersom det fanns en reell fara att fokusera all oro och ångest på.

Nu menar jag naturligtvis inte allvar. Men nog ger 1942 års situation perspektiv. Vår tids fred och frihet, det fantastiska välståndet, alla valmöjligheter, överflödet av mat i aldrig tidigare skådad omfattning – det återspeglar en historisk dröm för generationerna innan oss.

Bara detta att kunna äta så mycket kött och fett vi vill och orkar. Enastående! Priset är dock det egna ansvaret för hälsans välbefinnande. Svårt? Jo. Men att någon annan ska axla det är väl knappast att föredra.

Alliansens nästa krisparti?

Skrivit i Corren 22/1:

Sverige vill gärna vara det mest jämställda landet i världen. Men vi har, till skillnad från övriga nordiska länder, aldrig haft någon kvinnlig statsminister. Den högsta politiska makten har, anmärkningsvärt nog, förblivit en manlig domän.

Nyamko Sabuni avsåg att ändra på det. Och hon skämdes inte för att säga det rent ut: målet med hennes politiska engagemang var att leda en regering. Nu blev det inte så.

Nyamko Sabuni fick nöja sig med att bli Sveriges första färgade statsråd. Inte illa det heller. Nyamko Sabuni har varit en uppfriskande kaxig politiker, som stuckit ut och frimodigt tagit debatten i kontroversiella frågor. Hennes tydliga fördömande av hedersvåld är ett viktigt exempel.

Dock verkar glöden falnat sedan ansvaret för integrationsfrågorna lyftes över till Erik Ullenhag efter Alliansens återval. Kvar blev jämställdheten och lite annat. Redan i höstas aviserade Sabuni att hon tänkte sluta, men först vid valrörelsen 2014. Gårdagens avgång kom därför, om inte chockartat, så en smula överraskande.

Man kan förvisso spekulera kring olika rafflande anledningar. Stalltipset tycks ändå vara att hon som stark och drivande person helt enkelt ledsnat på den gråa regeringslunken.

Ny jämställdhetsminister blir hennes statssekreterare Maria Arnholm. Precis som Ullenhag en typiskt gedigen, kompetent och ordentlig folkpartist. Kommer säkert att sköta sitt uppdrag formellt fläckfritt och utan att orsaka några större livaktigheter på Fredrik Reinfeldt trygga skuta.

Och det är väl det som är problemet. Folkpartiet har tagit välförtjänta opinionspoäng genom Jan Björklunds effektiva sätt att driva skolfrågan. Men numera är de stora reformerna sjösatta och en viss matthet börjar märkas. Vad återstår? Förutom Björklund är FP:s klaraste profil Birgitta Ohlsson, en tidigare frifräsande liberal som i dag hålls kort genom den inte särskilt tunga posten som Europaminister.

Risken är överhängande att även FP håller på att blekna in i tapeten. Det har talats mycket om Centerns och Kristdemokraternas farliga position intill riksdagsspärrens lieman. Men samma nära döden-upplevelse kan snart vara FP:s, om trenden av fallande väljarstöd fortsätter.

Enligt Dagens Samhälles senaste opinionsanalys har var fjärde FP-sympatisör flytt sedan 2010 och förtroendet på skolområdet är i avtagande. Socialdemokraternas Carin Jämtin har dessvärre rätt när hon kontrar argumentet om den rödgröna splittringen med att också Alliansen är ”en instabil sak”.

Nyamko Sabuni valde nog fel parti för en politiker med hennes ambitioner. Ty utsikterna att någon annan än en moderat eller socialdemokrat, man som kvinna, skulle bli statsminister inom överskådlig framtid är försvinnande små. Bara detta säger en del om marginaliseringen av det som traditionellt varit den svenska politikens mittfält.

Efterlyses: enkla jobb

Skrivit i Corren 21/1:

”Det är ett jätteuppdrag att hantera denna massarbetslöshet som vi ska städa upp efter Göran Persson”, deklarerade Anders Borg i oktober 2006. Alliansen hade precis vunnit valet och Borg var helt färsk på finansministerposten. Nivån på det som då kallades massarbetslöshet var 6,6 procent.

Nu har snart Anders Borg varit finansminister i sju år och hans eget departement beräknar arbetslösheten för 2013 till 8,2 procent. I kalla siffror tycks jätteuppdraget att städa efter Persson vara ett flagrant misslyckande.

Dock ska man minnas att det rådde högkonjunktur när Göran Persson fortfarande satt i Rosenbad. Ändå klarade han inte att nå sitt eget mål om en arbetslöshet på fyra procent, trots frenetiskt tricksande med sifferkolumnerna, och trots att mängder av sjukskriva och förtidspensionerade med arbetsförmåga hölls borta från AMS-statistiken.

I dag är dessa människor hänvisade till arbetsmarknaden. Tillsammans med ungdomar, flyktingar och lågutbildade har de svårast att få anställning. Något som inte underlättas av den globala finanskris, vilken vällt in över Sverige och fått de ekonomiska hjulen att kärva. Den risiga konjunkturen tros numera vara på väg att slå i botten.

Men återhämtningen till nya goda år tar tid och på sedvanligt vis dröjer det ännu lite längre innan vändningen märks i sysselsättningstalen (eftersläpningseffekten innan orderböckerna fyllts till bredden och företagen börjar söka mer arbetskraft igen).

Att Sverige som ett exportberoende land drabbats omvärldens minskade efterfrågan kan rimligen inte Alliansen lastas för. Kärnfrågan är om arbetslösheten är högre än nödvändigt, givet omständigheterna. Läget hade sannolikt varit värre utan jobbskatteavdragen, den halverade restaurangmomsen och RUT-avdraget.

Samtidigt hade läget sannolikt varit bättre om inte Riksbanken hållit uppe räntan de senaste två åren. Det menar i alla fall vice riksbankchefen Lars E O Svensson, som ogillar Stefan Ingves hårda tyglar i penningpolitiken och hävdar att konsekvensen är 65 000 nya arbetstillfällen som aldrig tillkommit.

Men huvudproblemet är inte konjunkturberoende, utan strukturellt. I förra veckans riksdagsdebatt gjorde Fredrik Reinfeldt en korrekt analys: Sverige måste skapa fler enkla jobb. Det är det enda sättet att bekämpa arbetslösheten. Just på denna punkt finns det också skäl till befogad kritik mot Alliansen.

Skarpare åtgärder för att stimulera enklare jobb åt svåranställda i utsatta grupper hade kunnat vara lägre ingångslöner och flexiblare arbetsrätt. Men Reinfeldt och Borg anser detta vara politiskt omöjligt.

Alternativet? Att gasa på med traditionell arbetsmarknadspolitik: utbildning och praktik i olika varianter och kombinationer. Fast någon förbluffande tillväxt av enkla jobb lär sådana insatser knappast ge.

Walkin’

Vandrar hem genom stan efter ytterligare en dag i den tredje statsmaktens upplysande tjänst. Till tonerna av Miles Davis Walkin’. Då känns även Linköping som en liten del av New York och det stora äventyret.