Med passion för böcker

Att spatsera Österlånggatan fram i Borås har sina sidor. Det är till exempel inte svårt att fastna ungefär i nivå med Carolikyrkan. Mitt emot detta sakrala landmärke finns ett skyltfönster med en magnetisk dragningskraft på förbipasserande med bibliofila böjelser. Mannen som förestår hela härligheten heter Bert Moberg och innanför dörren på hans antikvariat ser det ut som ett riktigt antikvariat skall göra.

Från golv till tak svämmar hyllorna över av ett närmast oöverskådligt antal böcker. Det är lite ruffigt och trivsamt trångt.

– Jag får ibland höra att jag borde utöka. Men aldrig i livet! Jag har en lagom stor lokal. Skulle den bli större blir det arbete och arbetat har jag gjort tillräckligt i mitt liv, ler Bert Moberg.

Han kommer ursprungligen långväga ifrån. Född 1933 i samhället Kälarne, en liten del av den stolta republiken Jämtland uppe i norr. Familjen bestod av fyra barn, tre pojkar och en flicka. Modern var hemmafru och fadern jobbade som banarbetare vid järnvägen. Uppväxten beskriver han som fattig. Krigsårens ransonering av mat och kläder gjorde tillvaron kärv.

– Men jag kan inte minnas att vi led direkt brist på någonting.

– Jag gick i folkskolan och mer blev det inte. Därefter började man arbeta. Det låter kanske konstigt i dag. Jag var inte mer än 14-15 år då jag tillsammans med en kompis åkte ner till Västerås och började på Asea.

Ungdomsarbetslöshet tycks under denna begynnande folkhemsepok ha varit ett okänt begrepp. Bert Moberg hade aldrig problem att få jobb. Han fortsatte till Sandvikens järnverk och stannade där till 1951. Då blev det SJ istället.

– Jag var inom vad som kallades Vagnstjänst i Hallsberg. Där tog man emot tågen, kopplade av vagnar, reparerade dem och gjorde bromsprov. Jag kommer fortfarande ihåg signalerna man skulle ge lokförarna.  Sedan var jag inom kriminalvården i 34 år. Oj oj. Det är knappt man tror det själv när man säger det, skrockar han.

Den karriären inleddes som vaktkonstapel på Härlanda i Göteborg. Under en lång period var han verksam som vårdare och sedermera arbetsledare på den öppna anstalten i Ollestad. Efter nedläggningen bytte han arbetsplats till Boråsanstalten.

– Yrket passade mig, även om det förstås inte passar alla. Men 1993 fick jag avtalspension och kunde gå vid 60. Det var min högvinst!

Därmed kunde han på heltid ägna sig åt sitt stora intresse i livet: böcker och litteratur. Antikvariatet öppnade han i princip dagen efter pensioneringen.

– Innan jag startade hade jag varit runt på alla möjliga loppmarknader och auktioner och dragit hem böcker. Jag behövde aldrig göra någon större investering, mer än möblemanget, hyllor och så. Startkapitalet fanns så att säga redan.

Bert Moberg poängterar dock att det inte hade fungerat utan hans sambos benägna bistånd. Som revisor kunde hon ge god hjälp om hur bokföring och liknande skulle skötas.

Annars är ekonomin ett sorgligt kapitel för många antikvariatshandlare numera. Höga hyror, dryga personalkostnader och fallande lönsamhet har slagit hårt mot branschen. Bert Moberg medger utan omsvep att han aldrig kunnat leva på sin verksamhet, om inte hans pension funnits i botten.

– Eftersom jag driver antikvariatet som hobby är jag inte lika beroende av omsättningen. Det viktiga för mig är att komma hit och träffa trevliga människor. Det ger livskvalitet. Jag har aldrig tråkigt. Varje dag är som julafton.

– Den sociala kontakten är väldig värdefull. Jag är ju självlärd, och lär mig mycket av kunderna. Ofta får jag sökningar på böcker som man egentligen inte tror finns. Många får napp också. En del kan nästan ta mig i famn när de får tag på en eftertraktad bok. Det är roligt.

Att leta böcker på internet blir förvisso allt vanligare. Men nätet kan inte ersätta upplevelsen av att gå på upptäcksfärd i ett gammalt hederligt, fysiskt antikvariat.

– Man måste liksom kunna ta och känna på böckerna. Många kunder säger likadant, berättar Bert Moberg.

Vilka författare säljer han då mest av? John Steinbeck och Ernest Hemingway är still going strong, både hos ungdomar och äldre. Det finns även en stadig efterfrågan på Camus och Sartre. Bland svenska författare säljer Jan Guillou och Marianne Fredriksson bra. Men också Selma Lagerlöf och Pär Lagerkvist går fint.

Om sin egen litteraturkonsumtion säger han:
– Jag har ingen enskild favorit. Arbetarförfattarna är väldigt viktiga för mig. Ivar Lo, Harry Martinson, Jan Fridegård. Olle Hedberg och Sigfrid Siwertz är andra jag har läst med glädje.

Han har även en passion för rysk litteratur. Framför allt klassikerna som Dostojevskij, Turgenjev och Leo Tolstoj.

– Men jag läser aldrig om. Sådant finns inte tid till. Jag har säkert 1000 olästa böcker hemma, säger Bert Moberg med ett hjärtligt skratt.

 

Ett kärnkraftverk fullt av modern konst

Konst är ett ja till tillvaron, slog gamle Friedrich Nietzsche fast. Och anammar vi hans syn på saken, torde väl ingenting vara naturligare än att bejaka livet genom en utflykt till Ringhals.

Jo, just det. Ringhals alltså.

Kärnkraftverket utanför Väröbacka i Halland är nämligen mer än bara reaktorer, uran och el-turbiner. Här finns även ett av vårt lands främsta samlingar av svensk 80-talskonst. Det rör sig om flera hundra verk, merparten inköpta åren 1984-90, som pryder anläggningens kontrollrum, matsalar, korridorer och entréer.

– Ägaren Vattenfall har en tradition av att satsa på konst i samband med kraftverksbyggen, förklarar Anita Förstberg, informatör och konstansvarig på Ringhals.

Exempelvis brukade kraftstationer i Norrland, som Porjus vid Lule älv, förses med konstnärliga utsmyckningar vid uppförandet. Tanken var att skapa en trivsammare arbetsmiljö för koncernens anställda.

När Ringhals byggdes var dessutom Vattenfall ett statligt verk och var då som sådant ålagt att använda en viss summa pengar till konst. Inköpen gjordes i samverkan med Statens konstråd. Vid denna tidpunkt, i efterdyningarna av den inflammerade kärnkraftsomröstningen 1980, var det hela dock ingen okontroversiell satsning, berättar Anita Förstberg:

– Det var många upprörda känslor. Att Ringhals investerade i konst sågs inte med blida ögon av den svenska konstvärlden. Det skrevs arga insändare och bankades på portarna. Våren 1985 sändes till och med ett särskilt debattprogram i TV där en massa proffstyckare satt och ondgjorde sig över oss.

– Men vi hade tur. På andra kanalen var det schlagerfestival samtidigt, så få brydde sig.

Möjligen kan Olle Kåks monumentala målning Den rosenfingrade Eos tas som ett tecken på att opinionsläget inom konstetablissemanget stillats sedan dess. Kåks 18 kvadratmeter stora abstraktion i ljusa färger med svarta metaforiska stråk, hade länge fört en vagabonderande tillvaro på utställningar runt om i världen.

– Vid ett tillfälle träffade Olle Kåks vår dåvarande landshövding Karin Starrin och sa: ”Om du har någon passande vägg i Halland så donerar jag den”. Vi på Ringhals hade förstås den perfekta väggen, säger Anita Förstberg och visar stolt upp målningen som nu hänger i kärnkraftverkets stora lunchmatsal.

Konstnären uppges ha varit mycket belåten vid invigningen våren 2003 och nöjt förkunnat:

– Äntligen kan jag lämna denna tavla till slutförvaring!

Ringhals konstsamling är inte enbart en angelägenhet för personalen. Även den intresserade allmänheten är välkommen innanför grindarna. Guidade gruppvandringar anordnas regelbundet på somrarna, och efter begäran under övriga året.

Bland höjdpunkterna som bjuds att beskåda är textilkonstnären Helena Hernmarcks mäktiga och häpnadsväckande fotorealistiska väv Ristafallet.

– Jag vet ingen annan som kan göra vattnet så levande. Det är fascinerande. Jag blir lika imponerad varje gång jag ser den, kommenterar Anita Förstberg.

Strax bredvid står en större träskulptur av en häst med ridande jungfru, skapad av Börje Lindberg i beständig kanadensisk redwood. Den är gjord i ren protest. Inte mot Ringhals.

Utan mot Konstfack. Under sin tid på denna institution skulle Börje Lindberg fått höra att det av någon anledning var omöjligt att göra hästskulpturer i trä. Naturligtvis blev han besluten att bevisa motsatsen. Och resultatet talar ju för sig självt.

Uppskattningsvis finns omkring 200 svenska nutidskonstnärer representerade på Ringhals. Som Gustav Kraitz med sina stengodsarbeten i kraftiga, rena former (i dag är Kraitz kanske mest känd för sitt gripande monument över Raoul Wallenberg utanför FN-skrapan i New York).

Eller den finurlige Walter Bengtsson med sina burleska, lekfulla metallskulpturer. Eller Susanne Nessim med sin märkliga målning The White Dog. Och andra som Bertil Böös, Gert Aspelin, Aino Flack, Lennart Jirlow, Hans Krondahl, Else-Maj Johansson… 

Ett kärnkraftverk är onekligen en något speciell och ovanlig miljö att avnjuta konst i. Inramningen av high-tech, reaktorblock och surrande kraftledningar tycks också ha en upplyftande effekt på konstbesökarna, om man skall tro Anita Förstberg:

– Mina visningar brukar alltid sluta med att folk är överförtjusta.

(Borås Tidning 2006-08-26)

Sluta tafsa på biblioteken!

I den politiska söndagsskoleretoriken talas det gärna skimrande vackert om kultur.

Förtroendevalda kan när så påkallas formulera underbart fluffiga pratbubblor om hur sagolikt betydelsefull Kulturen är för människors hälsa, trivsel, personliga utveckling, demokratiska sinnelag, och allt möjligt annat positivt och behjärtansvärt.

Men i den gråa sammanträdesverkligheten gäller ofta andra tongångar.

Kulturanslagen behandlas inte sällan som en restpost i budgetsammanhang. Skall det sedan sparas pengar brukar kultursektorn hamna främst i frontlinjen när svångremmen plockas fram.

Illustrativt är hur det började blåsa iskallt kring folkbiblioteken under den ekonomiska krisen i början av 90-talet. På många håll befarades att själva grundvalen för denna viktiga kulturinstitution hotades.

Men i valrörelsen 1994 förklarade dåvarande oppositionsledaren Ingvar Carlsson (s) att det fick vara någon måtta på slaktarknivarnas framfart ute i landet. Han lovade därför att stifta en bibliotekslag, där alla medborgare skulle garanteras tillgång till folkbibliotek och avgiftsfria boklån.

Carlsson vann valet och höll ord. Lagen var förvisso ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Men utifrån den faktiska situationen ett motiverat sådant. Som Carlsson själv sade: ”Det här är ett undantag, det handlar om en hörnsten i kulturpolitiken”.

Att Ingvar Carlsson kände extra varmt för folkbiblioteken är kanske inte så konstigt. Han är ju bördig från Borås, känd för sin mycket välrenommerade bibliotekshögskola.

Varför den borgerliga alliansen nu går till val på att skrota bibliotekslagen är dock mera märkligt. I synnerhet från folkpartiets sida, som påstår sig vilja värna läsandet och det gemensamma kulturarvet med en statligt sanktionerad ”kanon” av svenska litteraturklassiker.

Men att säkerställa fri och öppen tillgång till dessa kanoniserade titlar är de nypatriotiska Leijonborgliberalerna tydligen inte lika intresserade av.

Torgförda argument från allianspolitikerna i stil med att biblioteken skulle utvecklas bättre utan statligt skydd för deras fortsatta existens känns inte vidare genomtänkta. Nog för att jag annars är övertygad om att Sverige skulle må bättre av mer marknadsliberalism och inte mindre, generellt sett.

Men jag har svårt att se vilka stora välsignelser som vinst-, konkurrens- och privatiseringsfilosofin skulle ge just på biblioteksområdet. Det hela verkar mest vara en grej där ideologisk nit fått gå före sak.

Även opinionsmässigt tycks borgarna huggit rejält i sten. Enligt en nyligen publicerad undersökning, beställd av Svensk Biblioteksförening, är det folkliga stödet för bibliotekslagen massivt. 9 av 10 svenskar vill ha den kvar.

Undra på det.

I det lokala kulturlivet är biblioteket som ett pulserande hjärta – en gemensam icke-kommersiell oas, ett för oss alla välkomnande rum som stimulerar till tankeflykt, fantasi och bildning. De offentliga biblioteken med dess avgiftsfria boklån är helt enkelt en omistlig del av vårt samhälles intellektuella infrastruktur.

Det förstod Ingvar Carlsson. Det är bara beklagligt att inte Fredrik Reinfeldt-alliansen förmår vara lika tydlig på den punkten.

(Borås Tidning 2006-08-12)

Tacka Bildt och Carlsson!

Mellan 1870-1970 åtnjöt Sverige en nära nog oavbruten ekonomisk uppgång. Tack vare det liberala systemskifte som framsynta statsmän likt finansminister Johan August Gripenstedt genomdrev under 1800-talets mitt, kunde vi bli ett av världens rikaste länder.

Sedan kom det grus i välståndsmaskinen.

Medborgarna tog standardhöjningen för given och trodde att den bara skulle fortsätta av sig självt i all evighet. Politikerna – till höger som vänster – var mer intresserade av att föreslå nya kostnadskrävande välfärdsreformer, än att underhålla de ekonomiska hjul som höll hela systemet i gång.

Resultatet blev kris, rost och devalveringar.

Sverige behövde en ny start, men det skulle bli flera förlorade år innan stagnationen kunde brytas. De första stegen togs när Ingvar Carlsson var statsminister och Kjell-Olof Feldt finansminister. Valutaregleringen avskaffades, det gamla snåriga skattesystemet reformerades och Sverige ansökte om medlemskap i EU.

Den borgerliga Bildt-regeringen, som tillträdde 1991, fortsatte på den inslagna vägen med än större frenesi. Olof Palmes socialistiska löntagarfonder skrotades och privata alternativ uppmuntrades. Det blev friskolor, reklamradio och bemanningsföretag.

Och inte minst: telemarknaden avreglerades, vilket ledde till IT-sektorns starka framväxt.

I det korta perspektivet överskuggades dock betydelsen av Carlsson-Bildt-epokens strukturreformer av det statsfinansiella moras som Sverige sjönk ned i under början av 90-talet. Det var priset vi fick betala för gamla synder.

Men Göran Persson genomförde sedan med betydande dådkraft en ekonomisk sanering som fick Moder Svea på rätt köl igen. Det är också Perssons historiska insats.

Och i övrigt? Inte mycket, tyvärr.

Efter den framgångsrika budgetsaneringen hade Persson skaffat sig massor av politiskt kapital, som han egentligen aldrig haft lust att spendera.

I kombination med sin unikt starka maktposition och retoriska briljans skulle Persson på ett lysande sätt kunnat fullfölja reformeringen av Sverige och stärka vårt lands möjligheter att klara globaliseringens utmaningar.

Istället har Göran Persson blivit ett förlorat löfte. Efter 90-talets kraftprov har han tyckt sig nöja med att njuta av makten för dess egen skull, och ägnat sig åt en del halvhjärtade politiska projekt av i detta sammanhang mindre betydelse.

Förvisso uppvisar Sverige glänsande tillväxtsiffror just nu. Storföretagen gör rekordvinster. Men det är effekten av socialdemokratiska och borgerliga reformer som ligger ett drygt decennium tillbaka i tiden. Massarbetslöshetens gissel tycks dock bestå. Och vad görs för att få bukt med det stora antalet sjukskrivna och förtidspensionerade?

Det går inte att möta framtiden genom att vila på gamla lagrar. Skall vi bädda för en god tillväxt och välfärd även i morgondagens Sverige borde vi vara i färd med en rad nödvändiga åtgärder.

På agendan står exempelvis: Ett lägre skattetryck, som inte dödar det personliga initiativet. En växande tjänstesektor. En flexiblare arbetsrätt. Ett utbildningsväsende av internationell toppklass. Säkerställandet av billig energi till hushåll och företag. En ordentlig översyn av socialförsäkringssystemet.

Intet av detta är Göran Persson märkbart intresserad av att åstadkomma. Därför behöver Sverige en ny regering.

(Borås Tidning 2006-08-09)