Kulturministern mot väggen

Mer samspel med näringslivet, färre pekpinnar och ja till Pinocchio. Det tycker kulturminister Lena Adelsohn Liljerothsom besökte Borås igår.

Kulturarbetare från Sveriges alla väderstreck var samlade i Borås för att delta i konferensen Unga(r)s rätt till kultur. Bland medverkande som regissören Suzanne Osten, idéhistorikern Sven-Eric Liedman och författaren Margareta Strömstedt fanns även kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth på plats.

Hon var en av konferensens invigningstalare i Kulturhuset och under lunchpausen fick jag chansen att ställa det moderata statsrådet mot väggen.

Vad är kultur för dig?

– Föda och språngbräda för själen. Det är genom kulturen vi hämtar kraft, inspiration och ork. Den stärker motståndsviljan och är en vital del av demokratin. Ett samhälle utan kultur är inget samhälle. Jag tycker det är en lycka att leva i ett land med så många olika kulturyttringar.

Vad har kulturpolitiken för mål?

– Utan att prioritera mellan dem: Värna kulturarvet som samlats och vårdats under generationer. Att det finns en form av infrastruktur för teater, konst och litteratur över hela Sverige. Att barn och unga får tidig tillgång till kultur och att de får uttrycka sina kreativa sidor, säger Lena Adelsohn Liljeroth.

Hon betonar även vikten av att utövande konstnärer skall ha rimliga möjligheter att leva på sitt konstnärskap (”men det behöver inte innebära att de har en garanterad lön”). Ett annat mål är hur vi skall handskas med internationaliseringen.

– Världen har kommit innanför våra gränser på ett sätt som inte var fallet för bara en generation sedan. Vad innebär kulturarvet när en av fem svenskar har rötter i ett annat land?

På vilket sätt skiljer sig den borgerliga regeringens kulturpolitik från socialdemokraternas?

– Vi vill bland annat utjämna skillnaderna mellan privat radio och TV i förhållande till de licensfinansierade etermedierna. Men det är inget att hymla med att det inte är så stora skillnader inom kulturpolitiken som på andra områden som skattefrågor, arbetsmarknad och utbildning.

Lena Adelsohn Liljeroth understryker dock att det behövs göras förändringar.

– Men det handlar mer om strukturer än ideologi. Den pågående kulturutredningen skall se över de kulturpolitiska målen, som många tycker är för allmänt hållna för att kunna spela någon roll. Utredningen skall också granska samspelet mellan kommuner, regioner och stat. Vem skall ansvara för vad? Och hur kan kulturen samspela bättre med andra politikområden – näringsliv, utbildning, miljö, sjukvård och hälsa?

Kulturministern vill i det sammanhanget gärna se att näringslivet involverar sig mer. Men långtgående marknadslösningar i stil med USA, där 90 procent av kulturen finansieras av privata medel, tar hon avstånd från.

– Då skulle det bli omöjligt att driva museer, bibliotek och många teatrar. Offentligt finansierad kultur är en förutsättning för den privata.

Varför avskaffade ni den fria entrén till de statliga museerna?

– Museerna fick 100 miljoner kronor i kompensation för uteblivna entréavgifter. Men räckte inte när det behövdes anställas fler vakter, städare och pedagoger. Pengarna behövs bättre inom själva museiverksamheten. Vården av samlingarna är eftersatt och även forskningen är bristfällig.

– Vi prioriterar istället att sänka skatten för alla så att man kan välja själv vilken kulturkonsumtion man föredrar; gå på museum, spara till köp av ett eget konstverk, handla skivor eller vad det nu kan vara. Ekonomin skall inte vara något hinder. Bort med pekpinnarna!

Hur ser du på folkpartiets idé om en statlig litteraturkanon?

– Själv är jag tveksam. Det är viktigare att satsa på läsning i skolan.

Din uppfattning om kulturlivet i Borås?

– Jag tycker det är kul med statyn av Jim Dine. Såg en kopia av den på Sollentunamässan. Kultur engagerar onekligen. Jag har förstått att Pinocchio delat stan i för och emot. Jag är för! Den är kaxig, skrattar hon.

(Borås Tidning 2007-10-16)

Sune Nordgren, entreprenör i konst

Måste det vara så att smal, kvalificerad konst per automatik bara drar en liten publik till våra museer? 

Eller bör man snarare försöka locka folk genom satsningar på breda och lättillgängliga utställningar?

Tja, fråga Sune Nordgren och svaret kommer direkt:

– Det viktigaste är att välja det som är allra bäst och att inte underskatta publiken. Det handlar också om tillgänglighet; att hyvla ner trösklarna och förklara bakgrunden.

Och Sune Nordgren bör väl veta. Han har ett gediget förflutet som chef för Malmö Konsthall, grundare av Baltic Center for Contemporary Art i engelska Gateshead utanför Newcastle, och varit chef för Natsjonalmuseet i Oslo. 

Han har även varit kritiker i Dagens Nyheter, gjort konstprogram i TV under 80-talet och mycket annat. Senaste projektet är att starta upp en konsthall i skånska Kivik.

Ikväll är han här, på Borås Konstmuseum för att hålla föredrag.

– Jag skall prata om nya platser och nya rum för konsten. Och hur man gör dessa angelägna för människor, säger Sune Nordgren som betonar vikten av att skapa en folkligt förankrad stolthet som gör konsthallen till en verklig mötesplats.

– Finns en regional stolthet kommer publiken. Jag har ju jobbat mycket ute i periferin. Det stora eldprovet var i England då vi byggde upp en konsthall (Baltic) i en fattig kommun utanför Newcastle. 

– Den första frågan som människor ställer sig är alltid: what’s in it for me? Då gäller det att förklara att detta är deras plats också.

Uppenbarligen lyckades han med det. Sune Nordgren drog i gång Baltic 1998 och stannade till 2003. Redan första året kom en miljonpublik. 

– Jag hade bland annat en utställning med Öyvind Fahlström, som folk inte ens kunde stava till (skratt). Men den lockade 120 000 besökare.

Tiden på Malmö konsthall, som han ansvarade för 1990-96, talar också sitt tydliga språk. De första två åren tredubblades besökarantalet.

– Vi jobbade mycket med skolor och invandrarområden som Rosengård för att finna en ny publik, samtidigt som det gällde att behålla den gamla. Och detta utan att popularisera. Tvärtom var det nästan mer komplicerande.

– När jag tillträdde i Malmö var jag ganska kaxig och sade att vi aldrig skulle ta någon utställning från Stockholm. Och det gjorde vi inte heller, berättar han och förklarar åter den regionala stolthetens betydelse för besökarna:

– Ingen vill ju komma i andra hand.

Vad har du för uppfattning om Borås Konstmuseum? 

– Jag kommer att tänka Tomas Lindhs chefsperiod som var en storhetstid. Hasse Persson känner jag inte till så mycket som museichef, utan mer som fotomänniska. Men det viktiga är att cheferna får arbeta subjektivt utifrån sig själva och sätta sin egen prägel. Borås Konstmuseum har ju en fin tradition. Och en fin samling också.

(Borås Tidning 2007-10-02)