Remake på Hemingway, någon?

Dom kommer från rymden, ser ut som du och jag, predikar vänskap och fred  men under skinnet döljer sig gröna fascistödlor med milt sagt sinistra avsikter.

Känns storyn igen?

Det är nu dryga 20 år sedan TV-serien V invaderade våra vardagsrum och snart är det åter dags. En upphottad version av denna populärkulturella klassiker lär nämligen vara på gång i USA.

Är det månne ett uttryck för att också TV-världen fallit för filmbranschens dubiösa böjelse för remakes av forna succérullar?

Lyckas bolaget ABC med tricket att recycla V riskerar vi nog att råka ut för fler försök till återvinning i televisionens bandarkiv. Vem vet, kanske Dallas, Falcon Crest och Konjak gör comeback i nysvetsade 2000-talstappningar.

Jättekul.

Mitt intryck är att remakes sällan har något egentligt befogande, utöver att manifestera idémässig fattigdom. Syftet bakom är dock inte svårt att förstå.

Det som en gång varit en hit, kan säkert bli det igen och därmed öppnas en genväg till popularitet och snabba pengar. Chansningen är liksom inte lika stor som att satsa på något eget och nytt.

Sannolikt är det enbart en tidsfråga innan remake-trenden även når litteraturen. Kan man koka om filmer och TV-serier borde inte steget vara långt till att servera fräschare varianter av gamla kioskvältarromaner. Det framgångsrika receptet finns ju redan där.

Återstår bara att göra det hela lite aptitligare för den moderna publiken.

Tag exempelvis Dostojevskijs Brott och straff från 1866 som utspelar sig i Tsarrysslands S:t Petersburg.

Konstig epok, konstigt land. Dessutom är boken på tok för lång. Korta ned sidantalet rejält och förlägg handlingen till Bush-erans New York istället. En garanterad bestseller.

Eller tag F Scott Fitzgeralds Den store Gatsby från 1925 och låt den utspelas bland bratsen kring dagens Stureplan.

Själv funderar jag på att ikläda mig Papa Hemingways roll i En fest för livet och ersätta hans konstnärsmiljöer i Paris med vårt eget kära Borås. Det vore väl en remake som hette duga?

(Borås Tidning 2008-10-30)

Ranelids ständiga färd med ljuset

Författaren Björn Ranelid kan med fog göra anspråk på titeln som svensk mästare i metaforer. Men börjar han inte bli väl ensidig i urvalet av dem?

Kolla axplocket nedan.

”De stiger upp från döden och förflyttar sig med ljusets hastighet över jorden.”
– Björn Ranelid om Don Quijote, Hamlet och Harry Potter i Expressen, 28 oktober 2008.

”En god far kan resa till världens ände och samtidigt hålla barnet i handen och flytta sina omsorger med ljusets hastighet.”
– Björn Ranelid talar ut om papparollen i tidskriften Tara, oktober 2008.

”Glöm inte att ordet rör sig med ljusets hastighet när du skriver och skickar meddelanden i cyberrymden.”
– Björn Ranelid svarar på läsarfrågor i Sydsvenskan, 19 augusti 2008.

”Bokstäverna ligger som svarta lamm på vita ängar och de rör sig med ljusets hastighet, 30 000 mil i sekunden.”
–Björn Ranelid gör TV-reklam för Carlshamns Mejeri, maj 2008.

”Barn kan ligga blickstilla och färdas med ljusets hastighet trettio tusen mil i sekunden.”
– Björn Ranelid i serien Möt mitt Malmö, Malmö stads hemsida 2007.

”Gamla och unga trycker på tangenterna och sänder och tar emot information med ljusets hastighet.”
– Björn Ranelid om den digitala revolutionen i sin bok Öppet brev till George W Bush, 2007.

”Det uppstår från döden och det är viktlöst och färdas med ljusets hastighet.”
– Björn Ranelid reflekterar över ord och hantverk i Dagens Arbete, oktober 2006.

”Ordet uppstår från döden och färdas med ljusets hastighet.”
– Björn Ranelid hyllar Carl Fredrik Reuterswärd i programbladet för Pumphusets konsthall, Landskrona, daterat 17 augusti 2006.

”Människans själ färdas med ljusets hastighet och den är mäktigare än alla presidenter, konungar och påvar.”
– Björn Ranelid krönikerar om relationen mellan man och kvinna i Dagens Arbete, maj 2005.

”Nu sprids den med ljusets hastighet i rymden och korsar de största haven.”
– Björn Ranelid om litteraturens kraft i förordet till biståndsmyndigheten Sidas broschyr Heta böcker från varma länder, 2003

”Människan kan färdas till rymden och sprida ordet med ljusets hastighet till alla och envar op jorden, men hon hittar inte till sin egen själ.”
– Björn Ranelid skriver en jul och nyårsbetraktelse i Pockettidningen R, nr 5/2002.

(Borås Tidning 2008-10-28)

Tacka Patton för det, alltså

I vilken grad filmvåldet påverkar samhället är en omdiskuterad fråga. Men den som tror att dess brutaliserande effekt är ringa, bör begrunda följande historia.

USA:s gamle president Richard Nixon var en tvättäkta filmfreak. Under sin tid i Vita huset – där det finns en privat biosalong – såg han över 500 rullar. Den odiskutabla favoriten var krigsfilmen Patton med George C Scott i huvudrollen som den stentuffa amerikanska generalen.

Vid den här tiden (1970) pågick Vietnamkriget fortfarande. Pentagon upptäckte att fienden Nordvietnam hade militärbaser i det formellt neutrala grannlandet Kambodja. Dock. Att slå ut dessa baser var kontroversiellt. Det skulle ju ses som att Nixon utvidgade kriget i Indokina istället för att avsluta det, vilket han lovat när han blev vald två år tidigare.

Vad göra? Nixon våndades. Sen kollade han på Patton, som nyss haft premiär. George C Scott var i filmen närmast en karikatyr på den uniformsklädda, våldsromantiska machomannen. Men Nixon älskade det. Han såg filmen gång på gång och kände sig inspirerad.

Sen fattade presidenten beslutet – Pentagon fick till och med klartecken för en större bomboffensiv mot Kambodja än vad som ursprungligen var tänkt.

Reaktionen från den amerikanska folkopinionen blev massivt kritisk. Nixon stålsatte sig i biomörkret med ännu fler visningar av Patton.

För Kambodjas del slutade allt i total tragedi. Vissa historiker menar att Nixons bombningar bäddade för Pol Pots maktövertagande 1975 och med det ett av 1900-talets grymmaste folkmord. Tacka Patton för det, alltså.

Undra vilken film Bush såg innan han invaderade Irak?

(Borås Tidning 2008-10-28)

N.P. Möller, vanlig man med stort hjärta

Inget medium har så stark genomslagskraft som televisionen. Och det gäller i synnerhet för de generationer som – liksom min egen – växte upp i TV-apparatens blåa sken. Många program som vällde ut där i vardagsrummet blev helt enkelt en del av miljön i vilken man formades.

För mig är barndomens 70-tal intimt sammanlänkad med serier som Beppes godnattstund, Vilse i pannkakan, Snobbar som jobbar, Raskens, MASH och Kojak. Samtliga finns förstås idag att köpa på DVD. Efterfrågan på nostalgiskt TV-godis är stor och för branschen har återutgivningarna blivit en lukrativ affär.

Vårt behov av sådana DVD-utgåvor beror knappast enbart på programmens egna, inneboende kvaliteter. De gamla serierna fyller även funktionen att låta oss återknyta bekantskapen med oss själva i en yngre och oskuldsfullare version. Det är ungefär som att lyssna på hit-låtar från förr. Precis som musiken besitter televisionens artefakter en sällsam förmåga att levandegöra minnen, dofter, händelser som ligger gömda långt bak i hjärnans skrymslen.

En av dessa TV-produktioner som via DVD bidragit till att ånyo framkalla färgerna i mitt eget bleknande barndomslandskap är N.P. Möller, fastighetsskötare. Serien sändes i 31 avsnitt mellan 1972–80 och var en av epokens mest folkkära. Numera framstår tittarsiffrorna som smått osannolika. Uppåt fyra miljoner svenskar kunde bänka sig vid rutan när Möller och hans ständiga följeslagare hunden Calle var i farten.

Visserligen var detta på monopoltiden då utbudet begränsades till blott två kanaler, men ändå…

Skådespelaren Nisse Ahlroth blev i princip identisk med rollen som den godhjärtade och lågmälde fastighetsskötaren, som tog hand om både hyreshuset och dess invånare på Solgatan 16 i Malmös arbetarstadsdel Möllevången. Där fanns återkommande karaktärer som den näbbiga skvallertanten fru Skog (”Skogan”, spelad av Ulla Sonesson), ägare till den lokala kvartersbutiken. Och mest oförglömlig – den försupne för detta fotbollshjälten ”Danskdödaren” i Jan Malmsjös intensiva tolkning.

Regin sköttes av Håkan Ersgård, som senare kom att göra en annan brottarsuccé i TV: Hedebyborna. Manuset skrevs av Åke Wihlney, Frank Andersson och Jacques Werup.

N.P. Möllerserien skulle väl gälla för att vara en vardagskomedi. Dock är humorn påtagligt nedskruvad och tempot väldigt stillsamt. Men det som känns mest förvånande idag är graden av realism och social svärta.

Livet på Solgatan ter sig egentligen ganska mörkt. Få skulle väl avundas Möllers påvra tillvaro som ensam änkling i ett schabbigt hus med en hund som främsta sällskap. Och Malmsjös alkoholiserade ”Danskdödaren”, som ständigt skrävlar om forna idrottstriumfer, är direkt tragisk i sin obotliga livslögn.

Varför blev N.P. Möller en sådan framgång?

Jag ringer upp Jacques Werup och frågar.

– För att det handlar om en vanlig människa, den vanligaste man kan tänka sig. N.P. Möller är den lille, tafatte mannen med ett stort hjärta. Bakom den buttra ytan finns något annat – en vardagens hjälte, säger Werup från sin bostad i Ystad.

Han förklarar att sådana gestalter är ett klassiskt knep inom litteraturen. Men i dåtidens TV var inte typen ännu så klichéartad.

– Sen har han ju en hund också. En ensam man med en hund vädjar alltid till moderliga känslor. Serien hade även ett tempo som redan då var långsamt. Men som många människor kunde vila i. Ja, långsamheten… den är kanske härlig…

Hur kom ni på idén till Möller?

– Åke Wihlney och jag kände TV-regissören Håkan Ersgård. ”Ni får göra vad ni vill pojkar”, sa han till oss. Så gick det till på den tiden. Då gjorde vi Påhopp som var ett ironiskt satirprogram med korta filmade sketcher. Där var Nisse Ahlroth med som en bortkommen bonngubbe i stan. Och han var så jävla bra!

Nisse Ahlroth var sedan många år känd som Malmös buskiskung. Genom sin medverkan i Påhopp blev han plötsligt upptäckt även utanför Skånes gränser. Jacques Werup berättar att det ena ledde till det andra, och ur det kom Möllerserien.

Åke Wihlney var journalist och hade ett stort förråd av gamla historier att använda sig av. N.P. Möllers gestalt modellerades exempelvis utifrån olika gårdskarlar som Wihlney stött på som barn i Malmö. Wihlney tog även hjälp med idéer från kompisen Frank Andersson som kom från reklamvärlden.

– Sen fick en poet vara med på ett hörn, säger Jacques Werup blygsamt om sina egna bidrag till manusarbetet.

Men ”Danskdödaren” var din skapelse?

– Absolut. Ibland blir Jan Malmsjö intervjuad om sin livs roll. Då säger han ”Danskdödaren”. Det är lustigt. Det är inte Shakespeare, precis… ”Danskdödaren” är förresten hämtad ur fotbollshistorien. Det var en 50-talsspelare, jag minns inte vad han hette nu, men han har funnits.

För att vara lättare TV-underhållning är programmen förbluffande mörka?

– Så är det ju med allt jag gör. Jag försöker inte göra någon förljugen verklighetsbeskrivning. Grunden är verkligheten med alla sina repor och taggar. Det är det som gör skönheten och komiken så mycket bättre.

Tycker du att serien fortfarande håller?

– Asså… (tystnad). Det är jag fel person att svara på. Det är snart 40 år sedan jag ägnade N.P. Möller en tanke.

(Borås Tidning 2008-10-25)

Stefan Jarl vägrar kapitulera

Regissören Stefan Jarl har definierat sin egen genre enligt följande: ”Julia Roberts är inte med och om man kommer in i en biosalong där det är tomt på folk kan man ge sig fan på att det är en dokumentärfilm som visas”.

Nä, dokumentärrullar brukar vanligen inte tillhöra kioskvältarna, publikmässigt sett. Stefan Jarls helvetesskildring Ett anständigt liv, andra delen i den mästerliga Modstrilogin, tillhör dock undantagen.

Den har setts av över en miljon människor sedan premiären 1979. Samma år var det val i Sverige och Olof Palme grep tillfället att föra filmens budskap om narkotikans förbannelse och välfärdsstatens sociala utslagningsmekanismer rakt in i den politiska debattens centrum.

Hur många dokumentärfilmare kan drömma om ett sådant genomslag?

Stefan Jarl har fortsatt att leverera, trots branschens snåla villkor. Själen är större än världen, Naturens hämnd och Hotet är några klassiska filmer som bara inte går att värja sig emot. Jarls humanistiska patos får celluloiden att glöda i varje ruta.

Och han glöder lika bra i textform. Läs Cyril Hellmans nyutkomna intervjubok med honom! Den 67 år unga regissören är sannerligen i högform välformulerad, vass, provokativ och oavbrutet engagerande över bokens alla 357 sidor.

”Jag tror på franska revolutionens grundbegrepp och jag tror på motstånd och revolution”, förklarar han på ett ställe.

Naivt?

Kanske. Men medge att det är befriande med någon som vägrar kapitulera för cynismen och fortfarande är övertygad om att konsten kan bidra till att göra en rättvisare värld möjlig.

(Borås Tidning 2008-10-04)