Inget medium har så stark genomslagskraft som televisionen. Och det gäller i synnerhet för de generationer som – liksom min egen – växte upp i TV-apparatens blåa sken. Många program som vällde ut där i vardagsrummet blev helt enkelt en del av miljön i vilken man formades.
För mig är barndomens 70-tal intimt sammanlänkad med serier som Beppes godnattstund, Vilse i pannkakan, Snobbar som jobbar, Raskens, MASH och Kojak. Samtliga finns förstås idag att köpa på DVD. Efterfrågan på nostalgiskt TV-godis är stor och för branschen har återutgivningarna blivit en lukrativ affär.
Vårt behov av sådana DVD-utgåvor beror knappast enbart på programmens egna, inneboende kvaliteter. De gamla serierna fyller även funktionen att låta oss återknyta bekantskapen med oss själva i en yngre och oskuldsfullare version. Det är ungefär som att lyssna på hit-låtar från förr. Precis som musiken besitter televisionens artefakter en sällsam förmåga att levandegöra minnen, dofter, händelser som ligger gömda långt bak i hjärnans skrymslen.
En av dessa TV-produktioner som via DVD bidragit till att ånyo framkalla färgerna i mitt eget bleknande barndomslandskap är N.P. Möller, fastighetsskötare. Serien sändes i 31 avsnitt mellan 1972–80 och var en av epokens mest folkkära. Numera framstår tittarsiffrorna som smått osannolika. Uppåt fyra miljoner svenskar kunde bänka sig vid rutan när Möller och hans ständiga följeslagare hunden Calle var i farten.
Visserligen var detta på monopoltiden då utbudet begränsades till blott två kanaler, men ändå…
Skådespelaren Nisse Ahlroth blev i princip identisk med rollen som den godhjärtade och lågmälde fastighetsskötaren, som tog hand om både hyreshuset och dess invånare på Solgatan 16 i Malmös arbetarstadsdel Möllevången. Där fanns återkommande karaktärer som den näbbiga skvallertanten fru Skog (”Skogan”, spelad av Ulla Sonesson), ägare till den lokala kvartersbutiken. Och mest oförglömlig – den försupne för detta fotbollshjälten ”Danskdödaren” i Jan Malmsjös intensiva tolkning.
Regin sköttes av Håkan Ersgård, som senare kom att göra en annan brottarsuccé i TV: Hedebyborna. Manuset skrevs av Åke Wihlney, Frank Andersson och Jacques Werup.
N.P. Möllerserien skulle väl gälla för att vara en vardagskomedi. Dock är humorn påtagligt nedskruvad och tempot väldigt stillsamt. Men det som känns mest förvånande idag är graden av realism och social svärta.
Livet på Solgatan ter sig egentligen ganska mörkt. Få skulle väl avundas Möllers påvra tillvaro som ensam änkling i ett schabbigt hus med en hund som främsta sällskap. Och Malmsjös alkoholiserade ”Danskdödaren”, som ständigt skrävlar om forna idrottstriumfer, är direkt tragisk i sin obotliga livslögn.
Varför blev N.P. Möller en sådan framgång?
Jag ringer upp Jacques Werup och frågar.
– För att det handlar om en vanlig människa, den vanligaste man kan tänka sig. N.P. Möller är den lille, tafatte mannen med ett stort hjärta. Bakom den buttra ytan finns något annat – en vardagens hjälte, säger Werup från sin bostad i Ystad.
Han förklarar att sådana gestalter är ett klassiskt knep inom litteraturen. Men i dåtidens TV var inte typen ännu så klichéartad.
– Sen har han ju en hund också. En ensam man med en hund vädjar alltid till moderliga känslor. Serien hade även ett tempo som redan då var långsamt. Men som många människor kunde vila i. Ja, långsamheten… den är kanske härlig…
Hur kom ni på idén till Möller?
– Åke Wihlney och jag kände TV-regissören Håkan Ersgård. ”Ni får göra vad ni vill pojkar”, sa han till oss. Så gick det till på den tiden. Då gjorde vi Påhopp som var ett ironiskt satirprogram med korta filmade sketcher. Där var Nisse Ahlroth med som en bortkommen bonngubbe i stan. Och han var så jävla bra!
Nisse Ahlroth var sedan många år känd som Malmös buskiskung. Genom sin medverkan i Påhopp blev han plötsligt upptäckt även utanför Skånes gränser. Jacques Werup berättar att det ena ledde till det andra, och ur det kom Möllerserien.
Åke Wihlney var journalist och hade ett stort förråd av gamla historier att använda sig av. N.P. Möllers gestalt modellerades exempelvis utifrån olika gårdskarlar som Wihlney stött på som barn i Malmö. Wihlney tog även hjälp med idéer från kompisen Frank Andersson som kom från reklamvärlden.
– Sen fick en poet vara med på ett hörn, säger Jacques Werup blygsamt om sina egna bidrag till manusarbetet.
Men ”Danskdödaren” var din skapelse?
– Absolut. Ibland blir Jan Malmsjö intervjuad om sin livs roll. Då säger han ”Danskdödaren”. Det är lustigt. Det är inte Shakespeare, precis… ”Danskdödaren” är förresten hämtad ur fotbollshistorien. Det var en 50-talsspelare, jag minns inte vad han hette nu, men han har funnits.
För att vara lättare TV-underhållning är programmen förbluffande mörka?
– Så är det ju med allt jag gör. Jag försöker inte göra någon förljugen verklighetsbeskrivning. Grunden är verkligheten med alla sina repor och taggar. Det är det som gör skönheten och komiken så mycket bättre.
Tycker du att serien fortfarande håller?
– Asså… (tystnad). Det är jag fel person att svara på. Det är snart 40 år sedan jag ägnade N.P. Möller en tanke.
(Borås Tidning 2008-10-25)