EU skall bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi! Det deklarerade unionens regeringschefer i Lissabon för fem år sedan. Målet skulle enligt planerna vara uppnått 2010. Ett utmärkt, offensivt initiativ.
Tyvärr blev det mera snack än verkstad av Lissabonprocessen. Idag har den i praktiken havererat. Få av EU:s gamla medlemsländer har orkat förnya sina ekonomier och sociala system.
Storbritanniens dynamiske premiärminister Tony Blair tillhör undantagen bland Europas politiska ledare när han försöker skapa insikt om vad globaliseringens stenhårda konkurrenstryck innebär för vår kontinent.
”De förändringar vi står inför är större än den industriella revolutionen på 1800-talet… När Kina och Indien plötsligt ställer oss för gigantiska utmaningar måste vi acceptera att framtiden ställer helt andra krav”, slog Blair fast på labourkongressen i Brighton förra veckan.
Sällan eller aldrig hörs något liknade sägas från svenska politiker. De ekonomiska omvälvningarna i omvärlden tycks inte gjort något större intryck på varken Göran Perssons rödgröna regeringskonstellation, eller den borgerliga alliansen. På bägge sidor blockgränsen är man rädd att skrämma väljarna med långtgående reformer. Systembevarande går före marknadsanpassning.
Priset är bland annat att över en miljon svenskar i arbetsför ålder saknar produktiv sysselsättning. Bara det faktum att antalet förtidspensionärer (552.600) numera är fler än antalet företagare (442.800) tyder på att något gått väldigt snett. Försörjningsbasen håller på att eroderas.
Hur kan situationen förändras? Kanske når Bäckström-kommissionen svaret.
Under sin nye vd Urban Bäckström (tidigare riksbankschef) anordnar Svenskt näringsliv en serie möten med lokala företagare runt om i landet. Syftet är att vaska fram förslag som kan skapa förutsättningar till en halv miljon nya jobb på fem år.
Igår hölls en hearing i Borås med småföretagare från Sjuhärad, som vittnade om vardagen i den privata sektorn. Ingen dans på rosor, precis.
Glädjen att skapa, driva och utveckla egna verksamheter förmörkades till stor del av krångliga regler, höga skatter, oflexibel arbetsrätt, et cetera. Nog känns klagovisan igen. Mer intressant än uppräkningen av enskilda problem och svårigheter, var dock känslorna av upprördhet och förtvivlan som uttrycktes över politikernas bristande förståelse för företagarnas villkor – i synnerhet sett ur ett globalt konkurrensperspektiv.
Det är denna trista attityd från makthavarna i riksdag och regering som utgör det överskuggande bekymret. Och företagarna själva är inte oskyldiga, fler bör engagera sig i den offentliga debatten om näringslivsklimatet skall bli bättre.
Urban Bäckström är inne på rätt spår när han menar att Svenskt näringsliv måste tala mer med politikernas chefer – alltså väljarna – om det skall hända något. Ty vad som behövs är först och främst en bred medvetenhet bland allmänheten om företagens välståndsbildande roll och globaliseringens betydelse.
Precis som Tony Blair säger är det både meningslöst och kontraproduktivt att klaga på den ekonomiska liberaliseringen av världen.
Istället gäller det att tänka på hur vi skall hänga med i svängarna, och kunna dra nytta av de nya möjligheter som öppnar sig. Först då lär det bli fart på Sverige (och EU) igen.
(Borås Tidning 2005-10-05)
Christian Dahlgrens Blogg 