Ett flygbolag med framtiden bakom sig

Skrivit i Corren 30/10:

Come fly with me, sjunger Frank Sinatra i den berömda låten från skivan med samma namn. Det är en av Sinatras bästa, mästerligt arrangerad av orkesterledaren Billy May. Albumet har flygsemesterns kittlande möjligheter som tema. På omslaget väntar en ivrig Sinatra mellan två passagerarplan från anrika Trans World Airlines (TWA), redo att låta oss följa med när han som musikalisk globetrotter snart susar i väg ovan molnen till spännande destinationer i fjärran.

När Frank Sinatra och Billy May spelade in denna blivande klassiker i Capitols studio hösten 1957 var flyget ännu ett glamoröst och exklusivt färdmedel. Få hade som Sinatra råd med lyxen att sticka i väg över helgen och uppleva April in Paris, London by Night eller Autumn in New York. Sådana utflykter var då mest en lockande dröm för många normalinkomsttagare. Så icke längre. Avregleringen av flygmarknaden och ankomsten av lågprisbolag som Easy Jet, Ryanair och Norweigan har öppnat världen på helt andra sätt än förr.

Det förstås väldigt glädjande. Men utvecklingen har också inneburit betydande svårigheter för de gamla nationella flygbolagen. Ta exempelvis Lufthansa och Air France/KLM vilka bägge brottats med förluster. För att inte tala om vårt eget SAS, där svenska staten är största ägare med 21,4 procent av aktierna. En post som kostat oss skattebetalare mycket dyrt. Bolaget blöder pengar. Sparpaket och omstruktureringar har duggat tätt som regn om hösten, samtidigt som det ropats på nya kapitaltillskott.

Sedan 2009 har alliansregeringen pumpat in totalt 2,4 miljarder kronor för att hålla SAS flygande. 2010 försäkrade bolagets vd Mats Jansson att krisen äntligen var över. Då hade han precis fått 1,1 skattemiljarder från näringsdepartementet. Sedan avgick Jansson, Rickard Gustafson tog vid som kaospilot på vd-stolen och krisen? Den var ingalunda förbi, utan fördjupades tvärtom.

Nu väntar ånyo en ”avgörande” sparplan i kombination med ännu ett rop på mer färska pengar. Men om tidigare räddningsaktioner inte hjälpt, varför skulle det fungera bättre denna gång? Svenska statens engagemang har varit ren kapitalförstöring för skattebetalarna, vars hela aktieandel i SAS i dag bara är värt drygt 400 miljoner kronor. Räkna själva, det är enkel matematik: utdelningen på insatt kapital är katastrofal.

Kraschen för SAS är i grunden affärskulturellt betingad. Som tidigare monopolbolag har man inte i tillräcklig grad kunnat anpassa sig till den fria konkurrensen i luften. För sent insåg man att den romantiska guldåldern som Frank Sinatra sjöng om var slut. Pigga uppstickare på startbanan erbjöd passagerarna billiga flygstolar medan SAS stod kvar trött och baktungt vid hangaren.

Inte ens TWA klarade omställningen. Det bolaget köptes 2001 upp av American Airlines. Även för SAS är vägs ände rimligen nådd. Staten bör antingen sälja eller lägga ner.

Rädslans parti

Skrivit i Corren 29/10:

Lagom till Sverigedemokraternas kommundagar i Västerås under helgen som gick, visade en opinionsmätning att partiet nu är riksdagens tredje största. Enligt DN/Ipsos siffror når SD 8,6 procent, en substantiell ökning jämfört med valresultatet 2010 på 5,7 procent.

Tillskottet av sympatisörer kommer främst från män i medelstora städer och mindre kommuner. Invandrardebatten i kombination med lågkonjunktur och oro för jobben anses vara förklaringen till SD:s lyft. Det är nog en riktig analys.

Ekonomiskt kärva tider brukar gynna främlingsfientliga krafter. Minns krisen i 90-talets början då Ny Demokrati skördade framgångar. Men SD är avsevärt bättre organiserade och mera slipade än de motbjudande clownerier som Ian & Bert bjöd på.

SD:s budskap är förrädiskt tacksamt för dem som upplever sig riskera fotfästet i globaliseringens föränderliga värld. Etablissemanget har lättsinnigt raserat folkhemmets idyll. Normupplösning och kaos hotar genom utifrån vällande ondska: militanta muslimer, parasitära flyktingar, gängkriminalitet och våldtäkter. I SD:s ögon är detta mångkulturens rätta ansikte.

Räddningen är nationell konformism och stopp för den gränsöverskridande rörligheten. Endast bakom solida murar kan vi vinna Sörgårdens förmenta trygghet åter. Priset är att offra individualiteten, friheten, toleransen, det öppna samhällets kärnvärden.

Det kan aldrig vara mitt Sverige. Är det ditt?

Färgstarkt om Yngwie Malmsteen

Recenserat i Corren 27/10:

Bok: Yngwie Malmsteen. Såsom i himmelen, så ock på jorden
Författare: Anders Tengner
Förlag: Bokfabriken

”Less is more”, brukar det heta. Icke så i Yngwie Malmsteens värld. Hans motto är berömt: ”More is more!”. Det gäller inte bara fantomgitarristens övermänskliga förmåga att spruta ut kaskader av distade toner från sin Fender Stratocaster. Utan även tillvaron i övrigt.

Musikjournalisten Anders Tengners icke-auktoriserade biografi bjuder på en hisnande resa genom Malmsteens liv och leverne, där gränslösheten är norm och begreppet lagom inte existerar. Delvis är detta en klassisk skandalbok; flödande av sprit, droger, kraschade bilar, förstörda hotellrum och polisingripanden.

Underhållande? Nja, efter ett tag blir det mest tragiskt, särskilt hans ex-fruars berättelser om Malmsteens påstått våldsamma svartsjuka.

Men det är också en historia om konstnärlig hängivenhet, en kompromisslös vilja att satsa rubbet på att göra rockstjärnedrömmen till verklighet. I dessa stycken kan man inte annat än känna en djup beundran för Malmsteens envisa strävan.

Dessvärre har tunnelseendet ett pris, vilket många av hans musikerkollegor vittnar om. Han är extremt svår att samarbeta med, kräver allt på eget sätt, något som fått negativa konsekvenser för låtmaterialet. Som är ganska svagt.

Till skillnad från idolen Ritchie Blackmore har Malmsteen aldrig lyckats komponera hits typ Smoke on the Water. Teknisk briljans i rockmusik är inte nog, det måste svänga också. Faktiskt är det nästan intressantare att läsa den här färgstarka biografin än att lyssna på Malmsteens plattor.

Prinsessa på vift

Skrivit i Corren 26/10:

Torsdagens stora nyhet: en ung kvinna förlovar sig! Det händer varje dag, men nu handlade det förstås om en prinsessa av släkten Bernadotte. Då blir vad som i vanliga fall är en privat familjeangelägenhet genast ett riksintresse och kärleksparet får finna sig i att bada i medialt strålkastarljus.

Eftersom Madeleine ingår i successionsordningen som möjlig statschef blev hennes val av partner även ett regeringsärende. Vi får gratulera till att statsministern godkände den brittisk-amerikanske finansmannen Chris O’Neill, trots att han är katolik och Madeleine protestant.

I ett modernt land där religionsfriheten hyllas borde naturligtvis inte sådant spela någon roll. Att kärleken mellan två människor ska underkastas beslut i Rosenbad ter sig också smått bisarrt, ja kränkande. Men vad händer om paret blir aktuella för tronen?

Konstitutionen kräver att regenten måste omfatta den rena evangeliska läran enligt den augsburgska trosbekännelsen från 1500-talet, samt att regentens avkomma måste uppfostras därefter. Annars förkunnar grundlagen: ”Den av kungl. familjen som ej till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten”.

O´Neill kan nog som icke-tronberättigad fortsätta att vara katolik. Men skulle hans eventuella framtida barn med Madeleine önska följa sin far till katolska kyrkan är det adjö. Och Gud nåde den i kungafamiljen som kommer på tanken att konvertera till islam.

En svensk tronföljare måste nämligen fördöma ”alla kätterier” som exempelvis ”muhammedanerna” anses stå för. Islamofobi ingår, hur korkat och stötande det än kan låta, i vår statschefs ämbetsbeskrivning. Det gamla lutheranska statskyrkoförtrycket lever än.

Om något illustrerar väl detta hur antikverad och ur takt med tiden som monarkin är. Själva institutionen bygger traditionellt på distansering, förtrollning och underkastelse. Men i dagens samhälle kan kungahusets medlemmar inte som fjärma sig allt för mycket från medborgarnas verklighet utan att förlora i förtroende och legitimitet.

De måste både vara upphöjda gestalter med mytologiska drag, och samtidigt visa prov på folklig normalitet – trots att hela deras tillvaro skriker om motsatsen. I längden är det en omöjlig ekvation som påminner om försöken att lösa cirkelns kvadratur.

Madeleine verkar också påtaligt obekväm med sin från födelsen tilldelade roll. Hon vägrade att i kunglig stoisk anda vända blad när hennes första fästman var otrogen och bröt relationen. Hon uteblir från att uppträda på Nobelfesterna, skyr de flesta representativa plikter, tycker uppenbarligen att media är pest och lämnar Sverige för ett friare liv i New York.

Kort sagt, Madeleine är prinsessan på vift som inte tar den förväntade regin. Det är ett sundhetstecken. Och kanske en föraning om att monarkin börjar vittra sönder under trycket av sin egen orimlighet.

Jimmie Åkesson vinner mark

Sverigedemokraterna får rekordhögt stöd. Så lyder en rubrik i dagens DN. Enligt den senaste opinionsmätningen i Ipsos regi har nu SD 8,5 procent av väljarna bakom sig och befäster därmed sin position som riksdagens tredje största parti (förra veckan nådde Jimmie Åkessons främlingsfientliga gäng 9,9 procent i United Minds undersökning).

Jag undgår inte att personligen känna mig djupt illamående av SD:s frammarsch. Deras kvävande och unkna nationellt konformistiska utopi av förment Sörgårdsidyll hotar ju även min frihet, mina individuella rättigheter, min önskan om att leva i en öppen värld där jag kan göra och tycka vad jag vill.

Sverigedemokraterna är det i vid mening liberala samhällets fiender. När sådana krafter får vind i seglen har vi alla, oavsett bakgrund, anledning att oroas.

Partiet som brottas och våndas

Skrivit i Corren 25/10:

I sin senaste bok, En kritisk betraktelse – om socialdemokratins seger och kris, vittnar förre finansministern Kjell-Olof Feldt om ett samtal med Tage Erlander under 80-talets början. Den åldrade S-patriarken varnade för att partiet skulle låta sig påverkas av de marknadsliberala vindar som då börjat svepa över västvärlden.

Socialdemokraterna måste nämligen förbli ett antikapitalistiskt parti. Den antikapitalistiska utopin var nödvändig som ett socialt kitt i rörelsen och för att hålla rågången mot borgerligheten, menade Erlander.

Orden belyser den kluvna inställning som Socialdemokraterna alltid haft till marknaden. Genom historien har partiet både varit skarpt kritisk mot den, och i pragmatisk anda intagit en accepterande hållning. Utan kapitalismen som ekonomisk motor vore ju den resursslukande välfärdsstaten omöjlig.

Men att rent ideologiskt omfamna marknadstänkandet vore också omöjligt. Vad blev det av Socialdemokraterna då? Ett socialliberalt parti bland andra? Det egna existensberättigandet hade fallit samman.

Arbetsrörelsens självbild bygger på upplevelsen av politisk exceptionalism, en slags gyllene (men samtidigt praktiskt svårdefinierad) väg mellan marxism och liberalism.I grunden är det identitetsbehovet av den antikapitalistiska utopin som spökar i Socialdemokraternas vånda kring privata vinster i välfärden. Den traditionella industrikapitalismen kan man bejaka.

Med den växande tjänsteekonomin är det svårare. RUT-avdrag? Helst inte. Det är endast den borgerliga reformens popularitet bland väljarna som fått Socialdemokraternas ledning att motvilligt godta en egen, snålare variant. Men att enskilda bolag kan göra pengar på verksamheter inom vård, skola och omsorg? Någonstans måste gränsen dras och striden stå.

LO kräver non-profit, flera S-distrikt mobiliserar för hårda regleringar, vinsttak och förbud. ”Festen är slut. Det är dags för er att dra”, utropade Malmös röda kommunalråd Anders Schönström nyligen till näringslivets välfärdsföretagare. ”Vi måste kraftigt agera i den här branschen”, hotade LO:s vice ordförande Tobias Baudin förra veckan.

Tongångarna i rörelsens led minner om när Olof Palme brännmärke privat barnomsorg som ”Kentucky Fried Children” och instiftade en lag (Lex Pysslingen, 1984) i syfte att stjälpa daghem som drevs i aktiebolagsform.

Nuvarande partiledaren Stefan Löfven är dock en förnuftigare man. Något dumdristigt vinstförbud vill han inte ha. Men hårt pressad söker han en kompromiss, presenterad i gårdagens DN: krav på öppen bokföring i vårdföretagen. Ges skattebetalarna insyn kan det tvinga ner vinstmarginalerna, hävdar han.

Fast räcker det som antikapitalistiskt köttben åt LO och partivänstern? Socialdemokratin lär fortsätta att brottas med både vinstfrågan och sin självbild länge än.

Bombflygaren som blev krigsmotståndare

Skrivit i Sydöstran 24/10:

I söndags avled George McGovern, 90 år gammal. Klingar namnet bekant? Särskilt så här mitt i den nuvarande amerikanska valkampen finns anledning att skänka honom en tanke.

McGovern var demokratisk senator från South Dakota, som 1972 utmanade den sittande republikanske presidenten Richard Nixon. Vietnamkriget rasade fortfarande, USA hade förlorat över 50 000 soldater i Sydostasiens djungler och långt, långt fler vietnameser hade dukat under.

McGovern, som själv flugit bombplan över Tyskland i andra världskriget, visste av personlig erfarenhet vad det innebar när politiker skickade ut unga män till slagfältens helvete. Det var inget som fick ske lättsinnigt och utan väldigt goda skäl.

Att bekämpa Hitler var en sak. Det var riktigt och nödvändigt. Men i Vietnam hade USA begått ett hemskt misstag, ansåg McGovern som gjorde krigsmotståndet till valets huvudfråga. Han krävde att USA omedelbart skulle ta hem sina trupper, skära ned Pentagons budget och sluta fred.

”Det är etablissemangets elit som har dragit in oss i det dummaste och grymmaste kriget i historien. Detta krig är en moralisk och politisk katastrof, en fruktansvärd cancer som äter sönder vår nations själ”, sa han i ett av sina kampanjtal.

Nixonläget svarade med att utmåla McGovern som en farlig och oansvarig vänsterliberal, vilken äventyrade USA:s säkerhetspolitiska intressen. Även de demokratiska partitopparna var obekväma med McGovern. Han hade nämligen initierat en förnyelsens kulturrevolution inom partiet och lyckats bryta de gamla pamparnas traditionella grepp om nomineringsmakten.

Istället bars han fram av en gräsrotsrörelse där tidigare marginaliserade grupper som kvinnor, ungdomar och etniska minoriteter höjde sina röster och McGovern blev deras man. Tiden var dock ännu inte mogen, demokraterna splittrades och Nixon vann en jordskredsseger.

Arvet efter McGovern blev ändå betydelsefullt. I hans valkampanj formades två kommande demokratiska ledare: Bill och Hillary Clinton. Och 2008 modellerade Barack Obama sitt segertåg mot Vita huset utifrån samma gräsrotsaktivism som McGovern red på 1972.

Dessutom: oavsett vem som blir president efter årets val bör nog denne erinra sig McGoverns maningar om att använda militären med försiktighet. Varken fälttågen i Afghanistan eller Irak har ju varit odelade framgångar, precis.

Skuld och oskuld

Skrivit i Corren 24/10:

Den 19 oktober 2004 höggs Mohamad Ammouri och Anna-Lena Svenson brutalt ihjäl på Åsgatan i Linköping. En butterflykniv med både gärningsmannens och offrens blod hittades i närheten.

Trots att polisen flera gånger gjort mediala utspel om att mördaren snart är fast, gäckar denne fortfarande rättvisan. Är han ens i livet längre? Ingen vet, spekulationerna är många. Kriminologen Leif GW Persson har engagerat sig i fallet och lovar en miljon kronor till den som kan lösa gåtan. Hedervärt av honom. Vi får hålla tummarna och innerligt hoppas att någon nappar.

Utredningen kring dubbelmordet är en av de mest omfattande i svensk kriminalhistoria. Den tekniska bevisningen anses solklar, bara man finner en person vars DNA matchar blodet på kniven. Alltså har spaningsledningen systematiskt tagit DNA-prov på mängder av män. Trålen går vitt och brett. Omkring 2000 personer uppges hittills ha frivilligt hörsammat kallelsen att inställa sig på polisstationen för kroppslig inspektion.

Visst, det är väl okej, tänkte jag först. Naturligtvis måste det fruktansvärda dådet redas ut. Folk med rent mjöl i påsen, eller snarare oskyldigt blod i ådrorna, har ju inget att frukta. Och de som vägrar? Aha, misstänkt eller hur? Dessa figurer borde polisen ta en extra titt på.

Sedan slog det mig: anta att ordningsmakten en dag ville att jag skulle DNA-testas. Endast upplysningsvis. För säkerhets skull. Plötsligt kände jag en kall kåre av obehag.

Vart är rättsstaten på väg om medborgarna utifrån vaga anklagelsegrunder ska tvingas bevisa sin oskuld, om alla är mer eller mindre misstänkta tills motsatsen klarlagts? Vad händer om jag principiellt hävdar min integritet och nekar Linköpingspolisen att inkludera mitt DNA i deras register?

Hur mycket jag än önskar en snar lösning av dubbelmordet, pågår en smygande utveckling som vi inte bör vara helt bekväma med.

Solidaritet?

Skrivit i Corren 23/10:

På Västbanken var det palestinska lokalval i lördags. Men i Gaza förvägrades invånarna någon rösträtt. Islamisterna i Hamas håller sedan 2007 området i ett järngrepp.

Nyligen släppte människorättsorganisationen Human Rights Watch en rapport där Hamas anklagades för systematiska övergrepp mot befolkningen. Godtyckliga arresteringar, tortyr, skenrättegångar och avrättningar är vardagsmat. Oliktänkande förföljs, homosexuella trakasseras, misstänkta kollaboratörer ur den rivaliserande organisationen Fatah (som styr Västbanken) möter ofta ett skoningslöst öde.

Utan tvekan är situationen mycket svår. Om Hamas terrorvälde har dock solidaritetsrörelsen Ship to Gaza föga att säga. Istället utmålas Israels blockad som roten till allt ont. Att denna blockad tillkommit därför att Hamas befinner sig i krig mot den judiska staten och kontinuerligt skjuter raketer mot civila mål i södra Israel nonchaleras också.

Ship to Gazas fartyg Estelle har i helgen precis som väntat bordats av israeliska styrkor, aktivisterna fördes till fängelse för brott mot sjöblockaden. Man undgår inte misstanken att detta var det egentliga målet, ett medialt propagandajippo i syfte att svärta ner Israel och delegitimera dess rätt till nationellt försvar.

Hade Estelles besättning verkligen önskat bistå Gazaborna med sin last av civila varor finns öppna kanaler för det. Israel förser Gazas invånare med 50 000 ton humanitärt gods varje vecka via gränsövergången Keren Shalom.

På Ship to Gazas svenska hemsida publicerades i måndags ett uttalande av Noam Chomsky som förstås stöder aktivisterna. Han presenteras stolt som ”den världsberömde lingvisten och imperialismkritikern”. Det kan tilläggas att Chomsky även tillhör den ökände förintelseförnekaren Robert Faurissons apologeter.

Snygga kompisar Ship to Gaza har.

Vad vill vi med EU?

Skrivit i Corren 22/10:

Ack, kära gamla Europa! Vi måste verkligen börja prata om det. Framtiden alltså. Vi behöver, mer än någonsin, en genomgripande diskussion om vad vi egentligen vill med det europeiska integrationsprojektet.

Låt gärna utgångspunkten vara Nobels fredspris, som EU tilldelades i år. Nog var det tämligen ironiskt att EU fick priset just i denna stund, när hela unionen skakar under trycket av en svår finanskris, massiv skuldsättning och eurons krossade förhoppningar. Centrifugala krafter har satts i rörelse som ingen vet konsekvenserna av.

Men den gyllene medaljen från Nobelkommittén i Oslo kan ändå tjäna som en nyttig påminnelse om vad EU i grunden handlar om: att göra slut på den militanta nationalismen, att säkra fred och frihet åt Europas folk. Detta är EU:s kärnuppdrag, något som tyvärr riskerar att hamna i bakgrunden av Brysselbyråkratins ogenerade ambitioner att i praktiken bygga ett federalt, politiskt imperium.

Dessa tendenser har förstärkts påtagligt under senare tid, när tunga EU-länder som Tyskland och Frankrike kräver utökade överstatliga befogenheter, som en bankunion med gemensam finansinspektion, för att få krisen under kontroll. Det hävdas att något alternativ inte finns, att vi måste rusa snabbt, snabbt i denna enda vägens riktning om inte sönderfall och elände ska drabba oss.

Men något mycket väsentligt fattas. Ty var är det folkliga mandatet? Invånarna i EU:s medlemsländer förväntas bara ge sitt blinda godkännande till konstruktionen av en långtgående federal apparat, vars omfattning saknar tidigare motsvarighet på vår kontinent. Det är äventyrliga steg in i det okända, som hotar kullkasta det statsmännen i sina slutna sammanträdesrum försöker rädda.

Den brittiska historikern Anthony Beevor, som skrivit flera uppmärksammade böcker om andra världskriget, fångade problematiken väl i en intervju nyligen. Från sitt perspektiv betonar han folkstyrets avgörande betydelse och ser med oro på EU:s utveckling mot maktfullkomlig elitism:

”Demokrati däremot motverkar nationalism – demokratier går inte i krig mot varandra. Men när man nu talar om att lösa krisen med ännu mer överstatlighet inom EU, så finns en risk för att det demokratiska underskott som detta skapar kan leda till att man väcker monstret nationalism till liv igen i Europa.”

Och om det monstret börjar sprattla på allvar, då är vi väldigt illa ute. Nu gäller det att se kallt nyktert på situationen. Krisen ger trots allt möjligheter att rätta det som varit fel och återställa fokuset. Värna den inre marknaden, frihandeln, den gränsöverskridande rörligheten och skyddet av mänskliga rättigheter.

Det är fullt tillräckliga ambitioner som ger betydligt sundare förutsättningar för fortsatt fred mellan Europas länder än någon svällande superstat.