Uppmuntra läsandets frihet

Skrivit i Corren 28/9:

”Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita pappret från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att grå.”

Raderna är ur Olof Lagercrantz’ klassiker Om konsten att läsa och skriva, en härligt lustfylld hyllning till boken, skriftspråket och läsandet. Hos Lagercrantz finns inga moderiktiga genuspedagogiska pekpinnar, eller andra politiskt färgade ängsligheter. Han vill enbart egga till fria upptäcktsfärder i böckernas myllrande värld.

Sätt det i kontrast till dessa förnumstiga kulturkommissarier, vilka manar till normerande korståg bland bibliotekshyllorna mot allt som kan uppfattas som olämpligt eller stötande. Ta exempelvis Tintin som i veckan bannlystes på Stockholms Kulturhus, då berättelserna påstods innehålla förgriplig exotisering och orientalism. Innan Kulturhuset backade från beslutet, förklarade dess ansvarige censurivrare att Tintin bara var början: ”All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur”.

Lagom till att årets Bokmässa under gårdagen öppnade i Göteborg, larmade den statliga litteraturutredningen om att de ungas läsvanor är i utförsbacken. Därför rekommenderar man en bred kampanj för att stärka läsandet och läsförmågan. Utmärkt.

Men håll då för farao denna kampanj kemiskt ren från dagens olyckliga tendenser att slå ungarna i huvudet med politiska korrektheter. Inget dödar läsningens underverk mera effektivt. Författaren PO Enquist gav en gång följande råd om vad barn bör läsa: ”Ni får läsa precis vad fan ni vill, bara ni läser böcker. Förr eller senare får ni omdöme nog att läsa vad som är bra eller nyttigt för er”.

Det tycker jag är en klok utgångspunkt.

I det röda tyranniets hemliga tjänst

Skrivit i Corren 27/9:

I närmare femtio år bodde vi granne med ett totalitärt monster, som slukat halva Europa och hotade att sätta tänderna i resten. Om det inte varit för USA:s och NATO:s beslutsamma motstånd under kalla krigets långa isande period, hade knappast det kommunistiska Sovjetimperiet tvekat att utplåna friheten också i den västra delen av vår kontinent.

Sverige skulle sannolikt förvandlats till en lydstat åt Kreml med en röd quislingregim, i likhet med det olyckliga öde som drabbade bland andra Polen, Tjeckoslovakien och Ungern efter 1945. Deras vardag av andligt, socialt och ekonomiskt armod bakom taggtråd och vakttorn hade även blivit vår lott. Låter det alarmistiskt? Som retroaktiv skrämselpropaganda?

Vi lever nu i annan tid. Över två decennier har passerat sedan Berlinmuren föll och kalla kriget upphörde. Det är lätt att glömma den bokstavligt talat livsfarliga utmaning mot demokratin som Sovjetkommunismen representerade. Och vilken enorm kraftansträngning det krävdes för att knäcka den. Men ännu kastar historien mörka skuggor över oss.

I våras avslöjades att en tidigare kyrkoherde i Västerbotten arbetat åt den östtyska säkerhetspolisen Stasi. Han kom till Sverige från DDR under slutet av 60-talet som politisk flykting. Egentligen var han en utsänd spion.

I 24 år matade han Stasi med rapporter om både svenskar och tyskar. Linköpingsprofessorn Anders Törnvall hjälpte intet ont anande denne spionpräst att etablera sig på svensk mark. Törnvall blev naturligtvis bestört när avslöjandet kom. Tillsammans med professor Lennart Stenflo, också från Linköping, kräver han att regeringen tillsätter en sanningskommission för att klarlägga Stasis infiltration av det svenska samhället.

Vi vet att verksamheten var omfattande. Stasi var specialiserade på att värva medarbetare i nyckelgrupper som journalister, jurister, läkare och lärare. Svenskar som alltså gjorde drängtjänst åt ett utländskt stormaktstyranni, som hade målsättningen att kväva vår nations oberoende och krossa vårt fria folkstyre.

Juridiskt är de blågula Stasi-spionernas brott preskriberade. Men den moraliska skulden vilar fortfarande tung. Framför allt borde vi få rätt till kunskap om dessa personers illgärningar. Sanningen ligger dock inlåst i Säpos arkiv. Regeringen har hittills varit ovillig att släppa på hemligstämpeln.

Det är inte acceptabelt att viktiga pusselbitar till förståelsen av vårt gemensamma förflutna hålls dolda på detta sätt. Anders Törnvalls och Lennart Stenflos begäran om öppenhet är i högsta grad rimlig. Riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) lägger i dagarna en motion, som föreslår att Stasi-materialet i Säpos arkivgömmor offentliggörs genom en vetenskaplig och rättssäker utredning. Denna motion bör riksdagen bifalla.

Svenne, the original lizard king

Läser i dagens SvD att The Doors recenserats som ”USA:s svar på Hep Stars” när det begav sig. Jag visste väl att Jim Morrison hade Svenne Hedlund som förebild!

Snobben Ritchie Blackmore

Här kan man snacka om toppmöte! Gitarrfantomen Ritchie Blackmore tillsammans med Snobben, iförd osedvanligt coola rymdglasögon (eller vad det nu är). Fotot är taget någon gång i mitten av det vilda 70-talet.

En av Blackmores favoritlåtar är faktiskt en hyllning till just Snobben; The Royal Guardsmens Snoopy vs The Red Baron. Släpptes på skivdiskarna 1966, sålde över en miljon exemplar och nådde andraplatsen på den amerikanska Billboardlistan.

Själv fick jag denna kultlåt på vinylsingel som femåring hemma i Kungsbacka 1974, och spelade mer eller mindre sönder den på en gammal resegrammfon. Det är mitt första och starkaste musikminne. Jag älskar låten fortfarande. Det gör Ritchie också.

Han brukar avrunda sina konserter med att bjuda publiken på den. En bandad inspelning dock. Lite synd. Det vore kul att höra Ritchie lira en egen tolkning. Men till och med han finner väl det omöjligt att överträffa originalet.

Vårt behov av Palme

Skrivit i Sydöstran 26/9:

Ingen undgår Olof Palme. En kritikerrosad dokumentär gör succé på bioduken, flera läsvärda biografier om honom finns utgivna i handeln (jag vill särskilt rekommendera Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss). Vår fascination för Palme tycks lika stark oavsett politiska sympatier, social bakgrund eller generationstillhörighet. Vad beror det på?

Det finns säkert ett antal förklaringar, varav det tragiska och ouppklarade morddramat naturligtvis bidragit. Men mest är det nog ändå personen och politikern Palme. Han hade en sällsam karisma som är mycket ovanlig bland offentliga makthavare i Sverige. Och framför allt: Palme stod för något. Han var tydlig i sina värderingar, han stred med passion och hetta för ett ideologiskt förankrat budskap, han gav kontrast och relief åt vardagspolitiken.

Detta tror jag idag väcker en längtan hos många, även bland människor långt utanför socialdemokratins traditionella led. Ty Palme förkroppsligade ett alternativ, man var tvungen att förhålla sig till honom, politiken blev spännande och meningsfull. Jag vill ogärna romantisera gårdagen och önskar definitivt inte 70-talet tillbaka med lågkonjunktur, strukturkris, kärnkraftsgräl och löntagarfondselände.

Men beskåda nutidens politiska landskap. De största partierna på bägge sidor blockgränsen har från var sitt håll triangulerat in sig så hårt i mitten att debatten närmast nått komiska dimensioner. De nya Moderaterna vill framställa sig som uttolkarna av de gamla folkkära Socialdemokraterna från Erlanders och Strängs dagar. Det luggslitna originalet, vilset efter två svidande valförluster, börjar i sin tur kopiera plagiatörerna.

Lyssnar man till Leif Pagrotsky, Magdalena Andersson och Stefan Löfven är huvuddragen i den borgerliga alliansens ekonomiska politik plötsligt arbetarrörelsens. Samtidigt har utvecklingen reducerat alliansens småpartier till bleka satelliter runt Moderaterna.

Även Miljöpartiet är i färd med att överge sin särart genom att anta ett nytt mittenorienterat partiprogram utan vassa kanter. Hur ska väljarna motiveras att gå till valurnorna 2014 om diskussionen bara blir olika nyanser av Anders Borg?

Kvar i den egentliga oppositionen är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Knappast konstigt att Olof Palme fattas oss.

Dupondtarna på Kulturhuset

Skrivit i Corren 26/9:

Anfäkta och anamma! Rör inte vår Tintin! Under gårdagsmorgonen gick proteststormens vågor höga i de sociala medierna. Den folkkära seriehjälten fick inte längre finnas bland ungdomsbibliotekets hyllor på Kulturhuset i Stockholm.

Dess konstnärlige ledare Behrang Miri motiverade utresningen med att Tintin är ”afrofobisk” och ”speglar en nidbild med kolonialt perspektiv”. Intressant med en konstnärligt ansvarig i offentlig tjänst som vill censurera och förbjuda konst. Sånt brukar annars känneteckna diktaturer, exempelvis dem som Tintin själv bekämpade under sina äventyr i Stalins Sovjet eller i 30-talets Kina, härtaget av den japanska krigsmakten och europeiska kolonisatörer.

Jag antar att Kulturhusets inkvisitor läst Tintin dåligt och främst baserat sin uppfattning på den kontroversiella berättelsen Tintin i Kongo från 1931. Att verket är nedlusat med den då i västvärlden allmänt föraktfulla synen på Afrika råder inget tvivel om. Senare medgav upphovsmannen Hergé (Georges Remi) att han skämdes för detta tidiga album och tonade ned de värsta inslagen i kommande utgåvor.

Till saken hör dock att Tintin i Kongo blev hejdlöst populär i just Kongo och flera andra afrikanska länder under avkoloniseringsepoken. Läsarna tyckte att albumet på ett omåttligt komiskt sätt speglade vilka fördomsfulla puckon deras forna europeiska herrar var. Vilket i sig belyser de förment rättrogna censurivrarnas problem, vem är det som ska känna sig kränkt egentligen?

Som all god konst kan Tintin betraktas ur många perspektiv, inte minst är albumen utmärkt underhållning både för barn och vuxna. Dumstruten på Behrang Miris huvud blev snabbt uppenbar. Efter några timmar backade Kulturhuset för kritikerstormen. Tintin fick återvända. Den mest berömda av alla journalister tystar man inte ostraffat. Ett sundhetstecken på det fria ordets ställning, onekligen.

Sveriges grisiga vapenaffärer

Skrivit i Corren 25/9:

På sitt tjänsterum i Stockholmsförorten Kista fick han en fylld gul plastpåse med en rosa gris på. Innehållet? Buntar av femhundrakronorssedlar, totalt en kvarts miljon kronor. Uppdraget? Att starta ett bulvanföretag, som skulle bygga en vapenfabrik åt Saudiarabiens räkning.

I går avslöjade radions Ekoredaktion nya häpnadsväckande turer i den hemliga skumraskaffären som Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) bedrivit för att bistå en av Mellanösterns hårdaste diktaturer med militär utrustning. Förre FOI-tjänstemannen Dick Sträng trädde fram och berättade att han gradvis portionerat ut sedelbuntarna ur den grisprydda plastkassen han fått via olika transaktioner på sin egen bank för att grundplåten till bulvanföretaget inte skulle kunna spåras. FOI hade lånat kontanterna av den militära säkerhetstjänsten Must i syfte att undgå upptäckt.

Avslöjandet om pengatvätten, vilken otvivelaktigt för tankarna till någon sämre agentfilm, kommer pikant nog i samma veva som åklagarväsendet lagt ned sin förundersökning om FOI gjort sig skyldig till brott (i detta fall rubricerat som trolöshet mot huvudman). FOI:s tidigare ansvarige generaldirektör Madelene Sandström säger sig numera inte ”minnas” huruvida hon beordrat bildandet av myndighetens famösa bulvanbutik.

Och så rullar det på i gammal vanlig solkig stil, som vi luttrat bevittnat åtskilliga gånger förr när svensk vapenexport utsatts för granskning.

Sedan Ekots inledande nyhet kring FOI:s saudiarabiska äventyr brisade i offentligheten under våren har politiker och tjänstemän duckat, mumlat, pekat finger åt andra, svurit sig fria, skyllt på allt möjligt. Krav har ställts på hårdare regler, utredningar har satts igång, en försvarsminister (Sten Tolgfors) har avgått av föregivet personliga skäl.

Men det mesta tyder på att det blir som det brukar: skandalen rinner ut i sanden, tystnadens konformism återinträder.

Från ett liberalt perspektiv borde det dock vara solklart. Sverige ska inte beväpna tyrannier. Att sätta militär utrustning i händerna på blodsbesudlade diktaturer är bortom en demokratisk nations värdighet. Sådant smutsar ner och urholkar de frihetens och humanismens ideal vi annars gärna högstämt hyllar. Betänk vilket land Saudiarabien är.

Människorättsorganisationen Freedom House klassar dess förtryckarregim som tillhörande de nio ”värsta av de värsta” i världen. Bland övriga på denna skamlista över särskilt brutala människorättsbrottslingar finns Nordkorea, Sudan och Somalia. Vill vi verkligen bidra till att stärka våldsapparaten i samvetslösa skurkstater som dessa?

Tyvärr  lär det dröja innan någon reell moralisk uppryckning blir aktuell. Den svenska vapenexporten har mäktiga beskyddare på bägge sidor blockgränsen, partiföreträdare som av politisk och ekonomisk ”nödvändighet” gärna ser genom fingrarna vid mindre smickrande affärsuppgörelser.

Sedelbuntar som langas vidare i en plastkasse med ett grismotiv. Kan sjaskigheten illustreras tydligare?

Galen skattematematik

”Skatteutjämningssystemet, som omfattar miljarder kronor, är så pass obegripligt att det inte går att tränga in i för vanliga väljare. Själva formeln se ut som något en galen matematiker hittat på.”
– Olle Wästberg, klok liberal, kritiserar träffsäkert i sitt senaste nyhetsbrev det snurriga kommunala skatteutjämningssystemet som ett demokratiskt problem.

Palme och jag

Skrivit i Corren 24/9:

Jag var ju på bio och såg dokumentären om Olof Palme. Politiskt är jag väl inte Palme direkt närstående, ärligt talat. Däremot känner jag en djup och innerlig själsgemenskap med honom som tennisspelare.

Tyvärr gled filmen hastigt över denna aspekt av Palmes person. Tennisen var mycket mer betydelsefull för honom än vad som brukar antas. Ända till sin sista dag i livet stod den hängivne Palme på tennisbanan. Motståndaren på andra sidan nät var vanligen kompisen Harry Schein.

Denne skriver i sina memoarer att Palme exploderade som John McEnroe när bollarna dundrade fel: ”Vid sådana tillfällen tänker jag att jag inte skulle vilja ha honom som motståndare, annat än i tennis. När han i kallt ursinne tvingar sig att spela bättre tycker jag att han är en utmärkt ledare för det socialdemokratiska partiet.”

Tennisen var helt enkelt Palmes sätt att hålla sig laddad i rollen som politiker. Så är det även för mig som journalist. Kan jag inte regelbundet leka McEnroe med boll och racket får jag ingen energi att hålla mig på topp i jobbet.

Ser ni mitt namn under en illa skriven artikel vet ni varför. Jag har missat veckans tennistid.

Myten Margot

Skrivit i Corren 24/9:

Margot Wallström, frälsaren! Varför vägrar Socialdemokraternas ovilliga prinsessa ta hand om partiet och kungariket? Som S-traditionen bjuder ska man ju plikttroget ställa upp när rörelsen kallar. Men inte Margot.

Efter Göran Persson har partiet istället fått nöja sig med en kantstött Mona Sahlin, en förvirrad Håkan Juholt och en stabilt tystlåten Stefan Löfven. Den verkliga stjärnan som alla drömmer om håller sig borta likt en inrikespolitikens Greta Garbo.

Själv har jag länge funderat på vad som egentligen är grejen med denne mäkligt undflyende Margot. Vad har hon presterat som motiverar dessa närmast messianska förhoppningar? Hon har varit riksdagsledamot, biträdande civilminister, kulturminister och socialminister. Några avtryck på dessa poster gjorde hon väl knappast.

Sedan blev hon EU-kommissionär i tio år och rodde i land ett komplicerat kemikaliedirektiv. Det minns jag tydligt. Men i övrigt? Säg det. Hon var i New York också, arbetade där med FN-rapporter om sexuellt våld mot kvinnor.  Absolut inga oviktiga saker, inte alls.

Men grundfrågan kvarstår: vad har hon som ingen annan har?

I ett ärligt försök att förstå läser jag Bengt Ohlssons nyutkomna porträttbok. Efteråt är jag lika undrande som innan. Oklart om det är för att Ohlsson gjort ett dåligt jobb. Eller om Margot, bortom sin obestridliga charm och intagande personlighet, inte har så mycket substans.

Möjligen är det svaret på gåtan? Att hon är som en vit duk att projicera egna förväntningar på. Förväntningar som växer ju längre tid hon avstår från att stiga ned i den svenska politikens gråmelerande, kompromissfyllda vardagsverklighet. Där gör sig ändå inga frälsare.

Ska myten hållas levande är det bättre att låta partiet fortsätta sukta och drömma.