Ska träningen av en ny Zlatan förbjudas?

Skrivit i Corren 30/12:

Vid årsskiftet är FN:s barnkonvention omvandlad till svensk lag. Det är något som Socialdemokraterna länge eftersträvat. ”Väldigt symboliskt viktigt och en oerhörd viktig signal”, menade det ansvariga statsrådet Lena Hallengren innan riksdagen klubbade igenom beslutet i juni 2018.

Men vad innebär det i praktiken nu vid förestående skarpt läge? Elizabeth Englundh, barnrättighetssakkunnig vid Sveriges kommuner och regioner (SKR) som slitit med frågan, suckar uppgivet till SR den 29/12: ”Det är fullständigt omöjligt att säga vad som kommer att hända den 1 januari nästa år”.

Kristallklart är att all offentlig verksamhet påverkas – fast på vilket sätt, i vilken omfattning och till vilken kostnad står alltså skrivet i stjärnorna. Det är förstås utmärkt att värna barnen, ingen vettig människa kan ju vilja något annat.

Men vad sysslar landets styrande med som tycker det är viktigare att ett riksdagsbeslut rörande rättsstatens åtaganden sänder symboliskt välvilliga signaler, än att bry sig om vad de reella följderna sedan blir ute i den handfast existerande verkligheten? Politikerna framstår inte i seriösare dager när de dessutom uttryckligen varnats av juridisk toppexpertis och ändå nonchalerat invändningarna.

Idén att till punkt och pricka lagfästa FN:s barnkonvention i Sverige sågades fullständigt av Lagrådet när regeringen lät utredningsförslaget (SOU 2016:19) gå på remiss. ”De flesta av konventionens artiklar är allmänt hållna och utformade så att de inte passar för en direkt tillämpning i enskilda fall”, konstaterade Lagrådets granskare.

Justitieombudsmannen (JO) var heller inte nådig: ”En sådan lagteknisk lösning som föreslås är behäftad med betydande risker för ogenomtänkta konsekvenser och svårigheter för medborgare och myndigheter att veta vad som faktiskt gäller och vilka rättigheter man har”.

Utfallet av denna juridiska soppa under 2020 blir garanterat en spännande följetong. Nitiskt tillämpad kan exempelvis artikel 31 i barnkonventionen – som handlar om alla barns rätt till lek, vila och fritid – göra dagens akademiverksamhet inom fotbollen olaglig.

”Det är ett antagningsförfarande för att specialträna extra duktiga och lovande fotbollsspelare. Där kan inte vem som helst hoppa med, utan där ska du bli uttagen på grund av dina kunskaper”, sa Peter Gårdenstedt, verksamhetschef på Hallands idrottsförbund och SISU idrottsutbildarna, till SVT tidigare i år. ”På sikt kommer det säkerligen att bli svårt för dem att bedrivas, för de bryter mot så många delar i barnkonventionen”.

Att hindra svensk idrott från att fostra unga talanger som drömmer om att bli en ny Zlatan var nog inte regeringens mening, men så dags att tänka på det nu.

En hård julklapp från Magdalena Andersson

Skrivit i Corren 27/12:

Det var just en snygg present som finansminister Magdalena Andersson (S) gav svenska folket dagen före julafton. I januariavtalet har en omfattande skattereform utlovats, som bland annat ska syfta till sänkt skatt på jobb och företagande.

Men intervjuad i TT den 23/12 lät Magdalena Andersson förstå det var uteslutet att hoppas på någon lättnad av den totala skattebördan: ”Jag ser inte framför mig en skattereform där den samlade skattenivån kan minska”. Snarare måste skattetrycket skruvas upp ytterligare framöver för att möta de offentliga välfärdssystemens kostnadsproblem.

Något måste vara allvarligt fel. Redan idag är Sverige ett av världens hårdast skattedrabbade länder. Vi ligger ungefär 10 procentenheter över det genomsnittliga skattetrycket i OECD-kretsen. Frågan är varför pengarna ändå aldrig räcker, utan synbarligen rinner som vatten genom de styrandes fingrar.

Det kan låta onödigt raljant formulerat, men innehåller faktiskt en besvärande kärna av sanning. Som följd av bristfällig kontroll och undermåliga motåtgärder är läckaget av skattepengar milt uttryckt förskräckande.

På DN Debatt den 12/12 larmade S-veteranen Sven-Erik Österberg, ordförande för Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdsystemen, att cirka 300 miljarder skattekronor (!) betalats ut på felaktiga grunder sedan 2005.

Hur vore det om Magdalena Andersson först tätade hålen i den kassakista av gemensamma medel hon ansvarar för, innan hon ropar på ett större tillskott av andra människors surt förvärvade slantar?

Förutom detta vore det angeläget med en allmän och noggrannare översyn av de offentliga verksamheternas effektivitet, som helt uppenbart lämnar åtskilligt övrigt att önska. Är verkligen svaret mer resurser enligt finansministerns förmenta patentrecept? Borde inte politikerna istället rikta skarpare fokus på hur befintliga resurser används?

”Folk är skattetrötta”, hävdar förre Scaniachefen Leif Östling i senaste numret av Sunt förnuft, en tidskrift utgiven av Skattebetalarnas förening. Mannen bakom de bevingade orden ”Vad fan får jag för pengarna?” säger:

”De flesta tror inte längre att det är mer skattepengar som krävs. De har insett att politikerna inte har förmåga att lösa de strukturella utmaningarna inom vården, skolan och problemen med kriminaliteten. När skatterna ökar samtidigt som vårdköerna blir längre, oordningen ökar i skolan och våldet på gatorna, framför allt i förorterna, ständigt förvärras, så börjar denna insikt tränga in i de bredare folklagren”.

Möjligen har han rätt. Om inte annat tycks ju kräftgången i opinionen för det traditionella skattehöjarparti som Magdalena Andersson representerar tala sitt tydliga språk.

Hör upp och rösta på Julpartiet!

Skrivit i Corren 24/12:

Ingen undkommer politiken, inte ens inför julfirandet. Lika säkert som att innevarande decembermånad bjuder på Luciatåg, tomtar och kulörta kulor i granen, lika säkert är att riksdagspartiernas ledande representanter försöker fånga vår uppmärksamhet genom att hålla särskilda jultal.

Utläggningarna från Stefan Löfven, Ulf Kristersson & Co brukar förstås sällan innehålla några överraskningar, det är ungefär samma ideologiska trall som i vardagslag, om än klädsamt pyntat med säsongsanpassade referenser.

Det krävs rejälare doningar, tycker jag. Julen behöver färgas av ett mer helhjärtat partipolitiskt engagemang, i synnerhet med tanke på hur hårt polariserad och bråkigt upphetsad samhällsdebatten numera är. Därför efterlyser jag en comeback av överbyråinspektör Hugosson, en besynnerligt glömd profil i svensk politik, som tveklöst förtjänar ett nytt mandat.

Jag fann honom när jag nostalgiskt botaniserade bland gamla julkalendrar på SVT:s Öppet arkiv. Hugosson – fenomenalt gestaltad av Per Oscarsson – dök upp i 1978 års upplaga, Julius Julskötare, där ingen mindre än Björn Skifs axlade titelrollen.

Handlingen kretsar kring ett väldigt kalenderhus med bibliotek, bank, tidning, kiosk och mycket annat som julskötaren Skifs är drifts- och lucköppningsansvarig för. Scenografin motsvarar rakt av pappkalendern (signerad konstnären EWK!) som kunde köpas i samband med att programmen sändes. Ganska häftigt faktiskt.

Överbyråinspektör Hugosson är en av de dråpliga karaktärerna som befolkar kalenderhuset och han är även dess riksdagsledamot, givetvis i spetsen för Julpartiet. I ett avsnitt (nummer 21, rekommenderas) visar Hugosson var skåpet ska stå när det gäller verkligt besjälade politiska jultal:

”På julen ska vi vara snälla och goda, det är ju godhetens högtid. Man ska ta varandra i händerna och vara mysiga och gosiga. Det är klart att man kan gräla och käbbla lite, men man ska göra det med måtta! Titta på oss i riksdagen! Tror ni att vi käbblar och grälar hela dagen i ända? Ja, det gör vi! Men vi gör det med finess! Vi grälar under ansvar!

Och när vi har grälat färdigt tar vi en kopp kaffe, som om inget hade hänt! Och så tar vi en liten mazarin och så en liten annan kaka, som jag framför allt måste nämna här och det är pepparkakan, den är nog den snällaste kakan som finns. Och det sitter vi och äter! Så ta lärdom av oss och spring inte där och käbbla och gnata! Och så ska det vara! Och så ska ni vara snälla och rösta på Julpartiet!”

Med dessa tidlöst manande ord från Hugosson, den stora dopparedagens statsman, önskas Correns alla kära läsare en riktigt god och fröjdefull jul. Ge Julpartiet egen majoritet så länge helgen varar.

Per Oscarsson, Jon Skolmen, Björn Skifs, Birgitta Andersson och Ann-Kristin Nilsson under inspelningen av SVT:s julkalender Julius Julskötare 1978.

Riksrättsåtalet gör Trump till vinnare

Skrivit i Corren 20/12:

Det är ett historiskt politiskt drama på högsta nivå som utspelar sig. Kongressens representanthus har röstat för att ställa USA:s president inför riksrätt. En oerhörd händelse, något som bara inträffat två gånger tidigare när Andrew Johnson 1868 och Bill Clinton 1998 riskerade att avsättas för maktmissbruk inom ramen för vad den amerikanska konstitutionen stadgar som ”förräderi, bestickning eller andra allvarliga brott och förseelser”.

Såväl Johnson som Clinton frikändes senare från anklagelserna av senaten. Den ende president som tvingats avgå i förtid är som bekant Richard Nixon för sin inblandning i Watergatehärvan. Men han föredrog att lämna 1974 innan riksrättsprocessen dragit igång, vilken med största sannolikt hade fällt honom.

Nixons, Johnsons och Clintons synder liknar dock rena barnleken i jämförelse med Donald Trumps korrupta vanstyre och katalogaria av skandaler. Ändå känns riksrättsåtalet mot honom som en märkligt avslagen affär, trots att bevisen för Trumps missbruk av sitt ämbete är graverande.

Grunden för åtalet är att han försökt pressa främmande makt (Ukraina) att inför kommande presidentval smutskasta en inhemsk politisk rival om Vita huset (den förre demokratiske vicepresidenten Joe Biden). Presidenten har ogenerat satt sina egna intressen före nationens, därtill på ett flagrant vis försökt sabotera kongressens utredning av det hela.

Det saknas verkligen inte andra grova överträdelser som Trump kunnat åtalas för (exempelvis förhindrade av rättvisans gång under Robert Muellers Rysslandsutredning och brott mot de amerikanska lagarna om finansiering av politiska kampanjer). Men Ukrainaskandalen var uppenbarligen droppen.

Demokraterna fann det nödvändigt att slutligen agera med det skarpaste vapen som stod dem till buds mot en president, vars demonstrativa maktfullkomlighet och gränslösa beteende hotar den amerikanska demokratins grundvalar. Det hedrar Demokraterna som säkert i eftervärldens ögon kommer att inteckna en moralisk stjärna i boken, dock till det troliga priset att Trump blir den politiska vinnaren i närtid.

Utgången av riksrättsprocessen är ju hopplöst förutsägbar och följer slaviskt de redan utstakade partilinjerna. Republikanerna har kastat sitt frihetligt liberalkonservativa arv efter Lincoln, Coolidge och Reagan i soptunnan, deras uppslutning kring Trump är skamligt massiv och med den republikanska majoriteten i senaten är presidenten garanterad att gå fri.

Som om inte det vore illa nog, talar mycket för att riksrättsåtalet fungerar som extra mobiliserande tändvätska för Trumps väljargrupper i de amerikanska delstater vilka spelar en avgörande roll i nästa års presidentval. Donald Trumps chanser att kamma hem ytterligare en bedrövlig mandatperiod i Vita huset har alltså paradoxalt stärkts. Gråt, Amerika. Gråt, världen.

Länge leve den fria forskningen!

Skrivit i Corren 19/12:

Benjamin Höijer, den store svenske filosofen, formulerade i en berömd sentens vad som bör vara forskningens credo: ”Sök sanningen! Och förde den dig till helvetets portar, så klappa på”.

Sanningen kan vara ful, obekväm, skrämmande; den kan rubba vår tryggt invanda världsbild, skjuta ideologiska och religiösa trossatser i sank, underminera makthavares legitimitet och deras anspråk på att styra samhällslivet i en viss riktning.

Men forskningens uppgift är inte vara komfortabel. Forskningen ska förutsättningslöst och utan irrelevanta hänsyn ge oss en så korrekt vetenskapligt underbyggd kunskap om förhållandena i samhället och världen som står i mänsklig förmåga att åstadkomma.

De fakta, de i en kritisk sanningssökande forskarprocess levererade resultaten, är den nödvändiga bas vi behöver för att bättre förstå och hantera tillvaron, och kunna bedriva en informerad demokratisk diskussion om de lämpligaste vägvalen och lösningarna inför framtiden.

Det kan röra klimatet, våra dagars globala ödesfråga. Eller det kan handla om brottslighet, invandring och integration – stekhett känsliga ämnen som slukar det mesta av energin i svensk politisk debatt just nu. Hur orientera sig genom det offentliga samtalets kakafoni av inte sällan motstridiga påståenden och tvärsäkert torgförda uppfattningar?

När det gäller den kriminalpolitiska munhuggningen borde en boj i den stormiga bukten vara Brå, Brottsförebyggande rådet. Det är en myndighet under justitiedepartementet vars undersökningar och rapporter tjänar som en viktig auktoritativ faktakälla till hur det faktiskt förhåller sig med brottsutvecklingen i Sverige.

Den skeptiskt lagde kan dock fråga sig om det är möjligt att fullkomligt objektivt och oberoende söka sanningen på en institution som trots allt arbetar på uppdrag av regeringen, vilken kanske inte blir jätteförtjust över resultat som riskerar att kasta tvivel över den egna dugligheten.

Nej, det är svårt enligt en färsk och mycket uppmärksammad forskarrapport från Linköpings universitet: Går det att lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning. Det är en allt annat än upplyftande läsning om politisk påverkan, friserade slutsatser efter maktens visslingar och utbredd tystnadskultur.

Underlaget har i rättvisans namn en del påfallande brister, som bland andra Aftonbladets utmärkte reporter och nyhetskrönikör Oisin Cantwell belyst (17/12). Men tveklöst är LiU-rapporten tillräckligt oroande – kolla gärna in den själva på universitetets hemsida – att det vore oförsvarligt om den politiska klassen bara lät saken bero. En större, kompletterande granskning av Brås handel och vandel måste initieras.

Kontroversen kring Brå visar samtidigt hur omistlig den politiskt oavhängiga forskningen är. Benjamin Höijer hade rätt. Ska sanningen fram får man aldrig rygga för att klappa på helvetets port, om så krävs. Må därför den fria akademin värnas i vått och torrt.

Natt

Greta Olga Hällfors-Sipilä, 1931.

Bovar ska inte ha fritt fram i butikerna

Skrivit i Corren 18/12:

Sedan 2005 finns möjlighet att porta notoriska bråkstakar vid idrottsarrangemang genom beläggande av tillträdesförbud. Anledningen till lagens tillkomst var att få bukt med ordningsstörande supportrar inom främst fotbollen och även hockeyn, som ju har en välkänt problematisk kultur på detta område.

Här har alltså en inskränkning gjorts av den grundlagsskyddade rörelsefriheten till idrottens fromma, vilket måste anses rimligt. Men lika rimligt som att hindra fotbollshuliganer från att leva rövare när det spelas match i Allsvenskan, borde det väl också vara att kunna stoppa buset som ställer djävulskap på bibliotek, simhallar och i butiker?

Det är dessvärre inget litet samhällsproblem det fråga om, vilket KD förtjänstfullt uppmärksammade under måndagen när Linköpings kommunalråd Denisé Cassel tillsammans med riksdagsledamöterna Magnus Oscarsson och Andreas Carlsson besökte Willys i Skäggetorp.

Även om just den butiken lyckligtvis inte verkade särskilt utsatt (se Corren 17/12), så är den generella situationen för affärsinnehavarna i landet mycket bekymmersam med en tilltagande våg av stölder, hot, våld och trakasserier.

Branschorganisationen Svensk Handel har rapporterat ökande stölder de senaste åren till ett värde av närmare 7 miljarder kronor bara i fjol. 1 av 6 dagligvaruhandlare har medarbetare som drabbats av misshandel. Många har svårt att behålla eller rekrytera personal på grund av brottsligheten. Det är inte ovanligt att handlare övervägt att flytta, alternativt lägga ner sin verksamhet, av samma orsak.

Varje år tvingas den svenska handeln att lägga ett belopp motsvarande halva polisbudgeten på eget säkerhetsarbete, en kostnad på cirka 11 miljarder kronor. Alarmerande är ordet.

Ett tillträdesförbud för ökänt kriminella individer i butikerna, samt för återkommande vildsinnade personer på simhallar och bibliotek, borde nog staten åtminstone kunna bidra med? Det är helt uppenbart inte endast idrotten som behöver värnas från ligister.

KD har drivit frågan med övriga gamla Allianspartier och SD. Tyvärr har de rödgröna tidigare varit negativa, samtidigt som regeringens utredare avvisat förslaget under hänvisning till rörelsefriheten. Den grundlagsparagrafen är dock knappast menad att underlätta systematisk kriminell aktivitet på hederligt folks bekostnad, något som justitieminister Morgan Johansson till slut insett.

Hans deklarerade målsättning är nu att få en utvidgad lag om tillträdesförbud på plats i januari 2021. Tja, bättre sent än aldrig. Men ännu bättre vore naturligtvis om regeringen inte motvilligt släpat benen efter sig från början.

Hooked on a X-mas feeling

Min odiskutabla favorit bland julkalendrar. Björn Skifs rules!

Socialistisk skördetid som kom bort

Skrivit i Corren 16/12:

Vad hjälper det att vinna kungariket om själen förloras på kuppen? Den frågan är det nog många svenska socialdemokrater som grubblar på dessa dagar.

Regeringsmakten har man, men till priset av att tvingas agera likt en stand-in för den spruckna borgerliga Alliansen och driva liberal reformpolitik på centrala områden medan opinionssiffrorna stadigt sjunker och SD håller på att segla förbi som största parti.

Inte mycket inspiration är heller att hämta internationellt. Den djupa förtroendekrisen är gemensam för socialdemokratin i alla Europas kärnländer. I Tyskland, Frankrike och Italien hackar partierna på tomgång, tappar sympatisörer i drivor och vet vilset varken ut eller in längre.

Storbritannien ska vi bara inte tala om. Där har drömmarna om ny socialistisk skördetid pulveriserats under Labours förkrossande valnederlag i torsdags, det värsta bakslaget i mannaminne.

Om 70-talsnostalgiska S-aktivister i Sverige sett ett hägrande ljus i Jeremy Corbyns radikala kurs är det svaret på det egna partiets problematiska situation rimligen helt släckt.

Labours program lockade med en föräldrafri röd julaftonsfest som morgondagen inte existerade: massiva skattehöjningar, förstatliganden av det mesta som rörde sig i ekonomin, löntagarfonder och ett gränslöst spenderande av offentliga medel.

Detta utlovade vilda vänsterkalas spetsades med Corbyns ökända böjelser för diverse extremistiska Israelfientliga organisationer som Hamas och Hizbollah, välgrundade anklagelser om att ha släppt loss antisemitiska stämningar i Labour och en häpnadsväckande oförmåga att begripligt förklara sin inställning till Brexit, det spörsmål som totalt dominerat Storbritanniens politiska liv.

Resultatet var en hejdundrande seger för Tories, inte sedan Margaret Thatcher sopade golvet med Labour 1983 har de konservativa upplevt en sådan triumf. Knockouten på socialisterna innebär dock knappast denna gång någon brittisk återfödelse av det snitt Thatcher levererade. Snarare motsatsen.

Boris Johnsons urstarka mandat att slutgiltigt få Brexit avklarat hotar att göra Storbritannien till en svagare europeisk nation, rent av med följd att såväl Skottland som Nordirland separerar. Johnson har också dragit stora skaror traditionella arbetarklassväljare till ett Tories vilket inrikespolitiskt påminner det statsinterventionistiska, liberalt reformovilliga parti som fanns innan Thatcher tog över rodret och förändrade spelplanen.

Någon ideologisk glädjeinjektion från de brittiska öarna torde därför inte heller den frihetligt orienterade svenska högerflanken kunna räkna med.

Ett historiskt brott mot moderat tradition

Skrivit i Corren 13/12:

I hållningen till Jimmie Åkessons reformerade nazistparti var det glasklara besked från Ulf Kristersson. ”Mina värderingar är inte SD:s, jag kommer inte att samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”, slog han fast i Aftonbladet den 8 januari 2018.

Den 27 juni mötte han Hédi Fried, överlevande från Auschwitz och Bergen-Belsen. Hon sade till DN efteråt: ”Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer att gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande”.

Skäl till att någon skulle tro annorlunda borde inte funnits. Ulf Kristersson markerade ju tydligt att han var försvuren åt gammal moderat partitradition, den definierande linje som gällt sedan Kristerssons föregångare Arvid Lindman satte ned foten på 1930-talet.

Det var ett avgörande ögonblick i svensk politisk historia. Lindman, ledare för högerns riksorganisation Allmänna valmansförbundet, såg med stigande oro på hur det formellt fristående SNU – Sveriges nationella ungdomsförbund – allt ivrigare försökte driva moderpartiet i extremistisk riktning med den italienska fascismen och den tyska nazismen som förebild.

Det var absolut inga idéer Arvid Lindman fann tilltalande för den svenska högern. 1934 deklarerade han sitt partis oreserverade uppslutning bakom demokratin och bröt kompromisslöst med SNU. Det skedde inte utan starka interna konvulsioner.

”Lindman har fått bära mycket klander för sin negativa inställning till den ’nationella oppositionsrörelsen’ som – har det sagts – kostade högern en generation entusiastisk ungdom”, skrev historikern Alf Åberg (själv ung nazisympatisör på 30-talet) i en minnesartikel i Svensk Tidskrift 1957.

Men Lindmans insats går inte överskatta. Han räddade den svenska högern från moralisk, intellektuell och ideologisk konkurs. Han bidrog till att säkra demokratin i vårt land under en orolig epok. Han stängde dörren för ultranationalistiskt inflytande med konsekvens att varken fascismen eller nazismen lyckades hävda sig annat än marginellt i Sverige.

Utan Lindman resoluta agerande 1934 hade sannolikt ett nazipåverkat högerparti – i likhet med de inhemska kommunisterna – blivit diskvalificerat från samlingsregeringen under andra världskriget. Frågan är om partiet sedan alls överlevt följande decennier.

Troligen skulle vi tvingats glömma Gösta Bohman. Det var på grunden Arvid Lindman lade som Bohman under 1970-talet kunde skapa de moderna Moderaterna, vilka med sitt frihetliga liberalkonservativa budskap blev borgerlighetens ledande kraft fram till dags dato.

När Ulf Kristersson nu svikit sina tidigare löften, sviker han såväl Hédi Fried som det egna arvet efter Lindman och Bohman. Vad är det för rörelse som Kristersson istället lierar sig med? En rörelse som har SNU bland sina ideologiska rottrådar.

På sajten Mänsklig säkerhet (1/10) konstaterar det förra moderata statsrådet Sten Tolgfors: ”SD positionerar sig medvetet och konsekvent utanför den liberal-demokratiska konsensus som ansvarstagande partier delar, som stadgas i svensk grundlag och som demokratin bygger på”.

Skam över dig, Kristersson.