Månadsarkiv: maj 2011

Flower power

Publicerad den av
Svara

Plötsligen är det lunch i Sundbyberg. Paus från telefonsamtal, bokningar, skrivelser, möten. Lämnar kontoret, tar trapporna iväg och ut, vandrar den brusande Sturegatan upp, hamnar hos Myrorna. Bland nedsuttna soffor, högar av gamla VHS-filmer trängda i bruna flyttkartonger och en flagnad svensk militärhjälm för 300 kronor, finner jag Harry Martinson.

Diktsamlingen heter Gränsen i Thule. En vackert inbunden originalupplaga från 1958, jag bläddrar, läser.

Äger du tvenne slantar, sade Li Ti på en resa,
köp då ett bröd och en blomma.
Brödet är till för din föda.
Blomman du köper betyder
att livet är värt att leva.

En halv minut sluter jag ögonen, låter mig färdas till den geografiska punkt i barndomens havsband, som också är själens inre skärgård. Det glittrar spefullt i vågorna kring oskuldens öar – här växer blommorna fria, vilda, stolta. Köp en av dem. Och du är min. För evigt. Eller åtminstone så länge sommaren varar.

Syndafallet

Publicerad den av
Svara

En gång, för mycket länge sedan, strövade människan sorglöst omkring på den afrikanska savannen med vinden i håret, solen smekte hennes kind. Girafferna åt blad från träden, lejonen latade sig i hettan, en antilop sprang förbi sådär på skoj och det mesta var ganska soft.

Vi fixade lite föda runt lunch, samlades spontant kring elden när skymningen föll, drog skepparhistorier för varandra innan kojdags. Skratten ekade godmodigt i natten medan syrsorna sjöng.

Plötsligt var det nått ljushuvud som kläckte ur sig: ”Du grabbar! Skulle vi inte tänka oss ha ett sammanträde och organisera upp det här? Kolla, jag har redan skrivit en dagordning och en kallelse. Samling utanför min hydda imorron klockan fem. Häng med!”

Någon borde strypt den jäveln.

Med tropikhjälm genom livet

Publicerad den av
Svara

Ser en relativt nyinspelad dokumentär om Karen Blixen på DVD. Reades för tio kronor på en internetsajt. Dagskursen för en av litteraturens mera fascinerande gestalter tycks sett bättre höjder. Kanske har den bitterljuva romantiken kring hennes äventyr flagnat, världen är ändå annorlunda nu. Exotismen har nog haft sin tid i vår moderna globala by.

Men själv dras jag oemotståndligt in i gamla sekelskiftesdrömmar kring att också äga en afrikansk farm, rida sporrsträck över savannen, posera med gevär och nedlagt lejon på svartvita fotografier, vandra i tropikhjälm genom kartornas osäkra områden.

Karen Blixen hävdade att tillvarons väsentliga glädjeämnen kunde sammanfattas till tre. Den första är känslan av att ha kraft i överflöd. Den andra är när smärtan upphör. Den tredje är vetskapen om att man fullföljer sitt öde.

Kraft och energi har jag, av smärta lider jag inte nämnvärt egentligen (en befriandets lyx som den stilla resignationen nådefullt bjuder). Men för att fullfölja sitt öde måste man finna dess utlagda spår. Själv upplever jag mig stå på en växelbangård, där tågen dundrar förbi än i ena riktningen, än i den andra.

Det är lite som när Alice, hon i Underlandet, träffar Cheshirekatten och frågar vilken väg hon ska välja.

– Det beror förstås på vart du önskar gå, replikerar katten.
– Det spelar inte så stor roll, säger Alice.
– Då kvittar det vilken väg du tar, förklarar katten.

Och det är väl ett råd gott som vilket som helst. Låt ödets tärning rulla och strosandet i tropikhjälm vara huvudsaken. Alltid hittar man något intressant längs djungelns stigar att skriva hem om.

I ballong mellan luftens hamnar

Publicerad den av
Svara

En globertrottande bekant delger lakoniskt sin senaste positionsbestämmelse via en statusrad på Facebook: Københavns Lufthavn.

Genast känns svenska språket instängt och kritstrecksrandigt prosaiskt. Ty vad är vårt ”flygplats” mot dess atmosfäriskt klingande danska motsvarighet?

Nej, flygplatser duger inte. Där vägrar jag ta mark i fortsättningen. Hellre efter färden ovan molnen förtöja vid en lufthamn. Helst i ballong dock.

Per Wästberg skriver roligt i sin tredje memoardel Hemma i världen om en av sina eviga följeslagare; den franske astronomen och ballongfararen Camille Flammarion (1842-1925). I låg höjd över den europeiska kontinentens åkrar, hustak och ängar svävade han fram, jagad av beridna tullare och passpoliser som ilsket skrek efter giltiga identitetshandlingar. Oåtkomlig i sin ballong svarade Flammarion lugnt: ”Mina herrar, jag befinner mig utanför er domän”.