Livet!

Gör politiken tråkigare

Skrivit i Corren 30/8:

Det har börjat pålas och schaktas för den nya simhallen vid Folkungavallen i Linköping. Nog är det på tiden? Sedan 90-talet har det pratats om behovet av att ersätta den gamla simhallen från 1967. Efter en herrans massa turer genom åren kan Linköpingsborna nu till slut se fram mot ett förverkligat, badklart bygge 2022.

Eller så är det nog inte på tiden. Vi går mot en avmattning i den minusräntedopade högkonjunkturen med hopande osäkerhetsmoln framför oss. Om tre år är det inte osannolikt att vi är mitt i baksmällan.

Oaktat detta, står det klart att den demografiska utvecklingen innebär ett ökande tryck på välfärdstjänster inom vård, skola och omsorg. SKL, Sveriges kommuner och landsting, har länge flaggat för att de växande behoven är en tickande utgiftsbomb.

Totalt kommer kommun- och landstingssektorns åtaganden 2022 att kräva runt 40 miljarder kronor mer än idag, beräknade SKL i våras. För hela nästa decennium behövs ett resurstillskott på 200 miljarder kronor, löd Riksrevisionsverkets prognos häromåret. Hur ska det hanteras?

Den gamla vanliga vägen med skattehöjningar och statsbidrag? Lägg därtill en vikande konjunktur som sur grädde på moset och utmaningen blir riktigt extra delikat.

I det ljuset framstår det kanske inte som världens smartaste idé att Linköping kommun prioriterar närmare en miljard kronor till en ny simhall. Förvisso är det av många efterlängtade bygget redan igång och visst är det roligt.

Men vore det så populärt och viktigt för oss Linköpingsbor att bada i bassäng, borde väl det kunnat lösas av marknaden med en privat simhall istället för att politikerna skulle rycka in.

Poängen är inte att argumentera för att stoppa just detta projekt (det är för sent ändå). Utan att kommunen fortsättningsvis gjorde klokast i att fokusera på välfärdens kärna. Och dit hör knappast – hur man än vrider och vänder på saken – simhallsbyggen eller elcykeluthyrning eller att bjuda på cirkus eller annat godis i den stilen som Linköpings kommun använder offentliga medel till.

Partipolitiker av alla kulörer måste ha modet att våga vara tråkigare, dra åt svångremmen och trimma verksamheterna (stora belopp kan sparas genom effektiviseringar och ny teknik).

Det handlar inte om att vara snål och elak. Det handlar om att värna det allmänna bästa och respekten för andra människors pengar.

Någonting har gått sönder

Skrivit i Corren 29/8:

I valrörelsen 2014 turnerade Stefan Löfven riket runt och försökte sätta den ilande känslan av ett krackelerande Sverige. ”Någonting håller på att gå sönder” var den ständigt upprepande, ödesmättade anklagelsen mot Alliansregeringen. Nu har Löfven varit statsminister i fem år.

Hur skulle han själv idag, om han lägger örat mot marken, vilja uttrycka känslan av det samhällstillstånd som råder i landet han är den högste politiske ansvarige för?

En eskalerande, terrorliknande våg av skjutningar och sprängningar rullar genom nationen. Sverige tycks blivit ett drivhus för framväxten av en våldsbrottslighet som helt saknar spärrar. Hur kan någon vara funtad som låter en sprängladdning på uppåt 20 kilo detonera i centrala Linköping?

Det vill man gärna ha ett svar på, men den skyldige till bomben på Ådalagatan i början av juni är fortfarande inte gripen.

I måndags blev en mor med ett spädbarn i famnen ihjälskjuten på Ribersborg i Malmö. Vad är rör sig i skallen på någon som är kapabel till ett sådant bestialiskt dåd?

Hemskheter i nyhetsflödet råder det ingen brist på. Under natten till onsdagen dog en 18-årig kvinna i kulregnet från ett avlossat automatvapen i Stockholmsförorten Vällingby.

Inrikesminister Mikael Damberg lovar krafttag, men konstaterar också: ”Det grova våldet har bitit sig fast. Vi kommer inte kunna vända detta på ett par månader”. Snarare måste vi, enligt rikspolischefen Anders Thornberg, räkna med att den organiserade brottsligheten inte kommer att minska inom de närmsta tio åren (!) – trots att polisen arbetar för högtryck.

Det har redan gått för långt, rekryteringen till de kriminella gängen är svår att hejda. ”För varje ung man som skjuts, grips eller döms står det tio, femton bakom som är beredda att kliva in”, sa Thornberg i Aftonbladet den 4 juli.

Många som sugs in i nätverken är tydligen väldigt unga. SvD rapporterade i veckan att antalet barn under 15 år som misstänks för våldsbrott ökat med 40 procent sedan 2015.

Som ytterligare ett dystert tecken på den alltmer gränslösa kriminalitetens utbredning är att våldsbrottslingar från Sverige även börjat operera i våra grannländer Danmark, Norge och Finland.

En stats viktigaste uppgift är att skydda sina medborgare och garantera en trygg samhällsordning. Men ”någonting” håller uppenbarligen på att gå sönder. Eller vad säger du, Löfven?

Den dagsaktuelle Homeros

Skrivit i Corren 27/8:

”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs, / den som sänt tusen kval över olycksfödda achaier!” Det är så den västerländska litteraturhistorien inleds, med den första raden i Iliaden om vrede och kval under den sista fasen av det decennielånga trojanska kriget.

Homeros slår an tonen till en hjältesaga som är allt annat än okomplicerad. Huvudpersonen Achillevs är den främste bland grekernas uppburna stridsmän vid Troja. Men det har blivit en exempellöst blodig, utdragen slakt kring dess murar som egentligen inte kan få någon vinnare utom barbariet, sorgen och döden.

Den tappre, skicklige och förment osårbare Achillevs får till slut själv betala det yttersta priset för den utlösta vredens brand. I grunden är Iliaden en varningens tragedi som visar följderna av tvedräktens oförsonlighet, hederns och ryktbarhetens fåfänga, det dragna svärdets förbannelse.

I den andra delen, Odysséen, är det slagskämpen Odysseus som står i fokus. Efter Troja tar det honom hela tjugo år av prövningar och kringirrande över haven för att hitta hem, återställa den samhälleliga ordningen på sin ö Ithaka och finna balansen igen. Det är en förbluffande modern berättelse om ett trauma och dess förlösning.

Noterbart är en episod under Odysseus mödosamma hemfärd då han besöker dödsriket och träffar den fallne Achillevs. Gläds denne åt ärebetygelserna han skördat som krigshjälte? Knappast. Achillevs har sent om sider förstått att det betyder föga att vara välsignad med ett berömt hjältenamn i döden. Han säger sig hellre vara en enkel slav åt en bonde, bara han åter fick njuta livets frukter.

Det finns en anledning till att dessa den grekiska antikens bägge monumentala versepos är ständigt omlästa klassiker. Homeros talar till oss från 700-talet före Kristus som vore det idag.

I sin nyutkomna, briljanta essäbok En sommar med Homeros (Atlantis) konstaterar den franske författaren Sylvain Tesson: ”Den homeriska dikten är oförvissnelig, för även om människan bytt kläder är hon fortfarande samma person, i lika mån ynklig och storartad, i lika mått medelmåttig och sublim, hjälmklädd på Trojas slätt eller väntande på bussen i tjugohundratalets trafiknät”.

I detta ligger en djup sanning. Allt är föränderligt, utom den mänskliga naturen. Ur en väsentlig aspekt kan vi tolka Homeros som en kritiker av våldskulturen i det antika Grekland, som dock parallellt var den europeiska civilisationens vagga. Demokratin föddes där, liksom det reflekterande filosofiska tänkandet.

Det som tog sin början vid forntidens grekiska medelhavsvärld var en humaniseringsprocess. Det avgörande i arvet från de gamla grekerna – inte minst Homeros – är insikten om att människan till sin natur inte är en given humanistisk varelse. Vi måste tygla, skola och fostra oss själva för att bli en sådan.

Erfarenhetsmässigt är civilisationens hinna förrädiskt tunn. Tragedin vid Troja har dessvärre upprepat sig oräkneliga gånger i skilda skepnader och under olika namn genom seklernas lopp. Det kan inte uteslutas att den aktuella världspolitikens nedslående utveckling och brutaliseringen av samhällsdebatten ånyo leder dit.

Som Sylvain Tesson skriver: ”Läsningen av Homeros borde mana oss att till varje pris bevara ‘den edsvurna freden’ från slutraderna i ‘Odysséen’ för att inte Achillevs vrede ska vakna”.

En dröm för Bill Brown

Skrivit i Corren 26/8:

1969 står i fokus som aldrig sedan… ja, sedan det verkligen var 1969. Det femtioårreminisceras friskt kring Apollo 11:s månlandning, Woodstockfestivalen, Beatlesskivan Abbey Road (en remixad, utökad jubileumsversion av albumet kommer inom kort) och i sin nya rulle Once Upon a Time in Hollywood tar sig Quentin Tarantino an den hemska Mansonsekten som bara han kan.

Mindre uppmärksammat är – obegripligt nog – att 1969 även var året då författaren Richmal Crompton gick ur tiden. Hon stod för en av mina första stora läsupplevelser som skapare av det legendariska engelska busfröet Bill Brown i en lång serie obetalbara ungdomsböcker från 1920-talet och framåt (den sista boken utkom postumt 1970).

Den evigt 11-årige samhällsomstöraren Bill hade en ofelbar destruktiv förmåga att ställa till kaos, upplösa ordningen och driva gäck med konventionerna i vilka sammanhang han än dök upp. Inte minst i skolan, naturligtvis.

Att Richmal Crompton vid sidan av sitt författarskap själv var lärarinna till yrket hindrade henne inte från att, med sin skolhatande bror Jack som modell, göra Bill till alla lärares och rektorers svåraste huvudvärk.

Vi förstår att fara är å färde när Crompton i Bill tar hämnd kittlande illavarslande skriver: ”Bill var grundligt uttråkad. Skolan tråkade alltid ut honom. Han tyckte illa om kunskaper och han tyckte illa om att tvingas gå in på detaljer. Och han tyckte illa om att svara på frågor. Som politiker kunde han haft en lysande framtid”.

Jag tänkte omedelbart på Bill när jag i veckan läste DN:s granskande artiklar om Barn- och elevombudet (BEO), en självständig myndighetsfunktion som sorterar under Skolinspektionen. BEO ska skydda elevernas intressen och bland annat motverka mobbing. Men tycks snarare i obalanserad aktivistisk nit blivit lärarkårens nemesis.

Likt en hök slår BEO ned på lärares ”kränkningar” av stökiga elever och uppmuntrar en skadeståndsdrivande anmälningskultur som undergräver försöken att upprätthålla ordning, disciplin och studiero i klassrummet. Antalet anmälningar har växt lavinartat sedan myndigheten inrättades 2006 med då 389 fall, till förra årets 1910.

De politiska intentionerna bakom BEO:s tillkomst var nog vackert tänkta. Meningen kan dock inte varit att konsekvensen skulle resultera i vad upptågsmakaren Bill garanterat hade älskat: att många lärare känner sig rädda för att få en kränkningsanmälan på posten om de ingriper mot elever som saboterar undervisningen.

Apropå 1969 är det förresten också 50 år sedan den olycksaliga läroplanen Lgr 69 trädde i kraft, där politikerna beslutat avskaffa betygen i ordning och uppförande. Gissa om Bill hellre än sin gamla engelska skola hade föredragit vår moderna svenska!

Jag tvivlar dock starkt på att Richmal Crompton, om hon levt idag, för egen del skulle uppskattat ett byte till en kateder i vårt land.

Tage, en äkta Tomas!

Skrivit i Corren 23/8:

Jag vet inte om uttrycket ”att vara en Tomas” längre är så vanligt. Men förr om åren, då de kristna berättelserna ännu utgjorde en självklar folklig referenspunkt i stugorna, visste alla vad som menades.

Att anklagas för och få rykte om sig att vara en Tomas ville knappast ingen. Ty det var liktydigt med att anses vara en svag, kluven och opålitlig människa som brast i tro och övertygelse.

Tomas i sammanhanget syftade naturligtvis på den bibliske aposteln Tomas, som genom historien fått bära öknamnet Tvivlaren därför han att inledningsvis ställde sig skeptisk till beskedet om sin frälsares återuppståndelse.

Det är faktiskt ganska taskigt mot Tomas att han fått så dålig press under seklernas lopp. Han tycks kraftigt missförstådd. Källkritiskt granskad framstår aposteln Tomas snarare som en föredömligt prövande, reflekterande person. Han förstod riskerna med att låta sig berusas av nit, plakatviftande och känslostormande entusiasm.

Tomas tog inte lätt på sin tro, han insåg att lojalitet mot sanning och rätt krävde att man ständigt måste brottas med den. Att han kallas Tomas Tvivlaren är egentligen ett adelsmärke, då verklig fruktbar övertygelse måste byggas på tvivlets fundament. Så tolkar åtminstone jag lärdomen från den gode Tomas.

Och han blir definitivt inte sämre av att han har en nära släkting i Linköpings störste son Tage Danielsson, snart bioaktuell med premiären den 6 september på Jane Magnussons dokumentärfilm Hasse & Tage – en kärlekshistoria. Påminnelsen om deras varma humor, välskruvade satir och starka samhällsengagemang blir en välkommen ljuspunkt i det annalkande höstmörkret.

”Det känns som att de kunde ena hela svenska folket, från höger till vänster, på ett sätt som aldrig mer kommer att ske i Sverige”, säger Magnusson. Men låt oss ändå optimistiskt hoppas på möjligheten av ett enande kring vad Tage Danielsson skriver i sin bok Tankar från roten (1974):

”Jag tror på tvivlet. Tvivlet är all kunskaps grund och all förändrings motor. Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning. Den som tror utan att först tvivla är en jublande dumskalle och en klingande cymbal. Och den som tror utan att samtidigt tvivla är en föga mindre jublande dumskalle och en föga svagare klingande cymbal. Tron kan försätta berg men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen”.

Nog var humanisten Tage en äkta Tomas. Tänk skillnaden i vårt numera hårt polariserade politiska klimat om fler höger- och vänstertroende var likadana. ”Tvivlet är tåligt och milt”, fortsätter han.

”Tvivlet avundas icke, tvivlet förhäver sig icke, det uppblåses icke. Det skickar sig icke ohöviskt, det söker icke sitt, det förtärnas icke, det hyser icke agg för en oförrätts skull, det gläder sig icke över orättfärdigheten, men har en glädje i sanningen”.

Var en Tomas du också!

Twice Upon a Time in Linköping

Skrivit i Corren 22/8:

”Jag har alltid känt att jag bor på en av de tryggaste platserna i Linköping, nära polishuset, men det här är ruskigt. Jag tycker det har gått alldeles för långt nu”.

Det säger 19-åriga Zsofia Szabo till Svenska Dagbladet (21/8). Hon var en av de 170-tal boende på Garnisonen som i måndags evakuerades från sina bostäder när Nationella bombskyddet försökte oskadliggöra sprängmedlet som polisen hittat i en stulen moped. Det slutade som bekant med en väldig explosion.

Lyckligtvis blev ingen skadad vid smällen på polisområdet. Men den kraftiga detonationen gav tusentals kringboende människor en mardrömslik natt.

Pensionären Centzyh Lindh, som även hon är granne med polisen, berättar skakad för Svenskans reporter att hon överväger att flytta från stan: ”Jag tycker det här känns oroligt när det är så nära inpå oss, man tror ju inte det ska kunna hända häruppe”.

Nej, och vem trodde heller i början av juni att vi skulle vakna upp till ett otäckt sprängdåd mitt i city som fick Ådalagatan att likna en krigszon? Det är andra gången denna sommar ett explosivt bombdrama i Linköping skapar svarta nationella rubriker. Den pågående stadsfesten kunde ju, milt uttryckt, fått en trevligare inledning.

Projektledaren Claes Lauritsen bedyrar dock att inga besökare ska vara rädda för att visats på våra gator och torg, säkerhetspådraget är omfattande. Festen, menar han, blir nu ”ett perfekt tillfälle att visa att det goda alltid segrar över det onda” (Corren 21/8).

Visst, men den bistra verkligheten är att ingen gärningsman ännu gripits för bombdådet i juni. Den skyldige till mopedbomben är också ett frågetecken. Kan det finnas en koppling? Vad är motiven? I bägge fall verkar polisen sakna avgörande spår och famla i blindo.

Samtidigt rapporteras att antalet sprängattentat fortsätter att öka i hela Sverige. I år fram till juli skedde 120 sprängningar, jämfört med 83 under samma period ifjol. Den samvetslösa våldsbrottsligheten trappar upp.

Åtskilliga i vårt land instämmer nog med Zsofia Szabo. Det här är ruskigt och det har gått alldeles för långt nu.

Gränslöshetens arkitektur

Skrivit i Corren 21/8:

”Vi kan knappast besvara frågan: vad hör till arkitekturen? Var börjar den, var slutar den?”

Det skriver Sigfried Giedion om det nya byggandet i sitt inflytelserika verk Byggande i Frankrike, Byggande i järn, Byggande i armerad betong (1928) där han entusiastiskt förkunnar: ”I sin gestaltning öppnar sig alla byggnader idag så mycket som möjligt. De suddar ut självtillräckliga gränser. Söker förbindelser och genomträngning… det finns bara ett stort, odelbart rum, i vilket det som råder är relationer och genomträngningar istället för avgränsningar”.

Schweizaren Sigfried Giedion (1888-1968) är en portalfigur inom den moderna arkitekturen. Hans radikala idé var att bryta ned hierarkierna och göra byggandet till en dynamisk totalprocess som smälte samman med hela den mänskliga tillvaron. Man förstår modernismens genomslagskraft när man läser honom.

Giedion är väldigt medryckande i sitt stormande mot traditionerna, likt August Strindbergs inspirerade uppgörelse i Esplanadsystemet med ”gamla kåkar” som ”stodo tätt och skymde ljuset för varandra” proklamerar han: ”Vår inre inställning kräver idag av huset följande: Största möjliga övervinnande av tyngdkraften. Lätta dimensioner. Öppenhet, fritt flöde av luft”.

Samma år dessa rader trycktes grundade Giedion, tillsammans med några andra prominenta arkitekturradikaler som Le Corbusier, organisationen CIAM (Congrès Internationaux d’Architecture Moderne) för att sprida sitt avantgardistiska evangelium över världen.

Bland de svenska deltagarna på CIAM:s kongresser fanns Sven Markelius – ett ledande namn bakom den banbrytande Stockholmsutställningen 1930 som blev inkörsporten för modernismens segertåg och, ända in i denna dag, ideologiska dominans i Sverige.

Sigfried Giedion var lyrisk. Han menade att Stockholmsutställningen representerade det ultimata förverkligandet av modernismens ideal.

1941 gav Giedion ut sitt kanske mesta kända manifest – Space, Time & Architecture: the growth of a new tradition – som behandlade den kulturella kontexten i det urbana landskapet. Giedions tes var att städer måste ha distinkta årsringar, vilket inte minst i vårt eget land mycket starkt kom att influera arkitekturen och stadsplaneringen.

Om ni undrar varför nybyggen i klassisk stil är så sällsynt förekommande, beror det till stor del på dogmen att den historiska läsbarheten i stadsrummet inte får utmanas.

Men vad blev det av Sigfried Giedions gränslöst dynamiska relationsarkitektur? Som vanligt får man konstatera att resultatet av utopins möte med verkligheten knappast motsvarade de högt ställda anspråken och förväntningarna.

Modernismen har förblivit ett elitprojekt och stelnat i kylig otrivsam fyrkantighet, medan Strindbergs förkättade gamla kåkar och dess traditionella skönhetsvärden fortfarande tenderar att föredras av den bredare allmänheten.

Måhända en läxa att beakta när det planeras att byggas så mycket nytt i Linköping?

Eftertanke

Jag tror på tvivlet.
Tvivlet är all kunskaps grund
och all förändrings motor.
Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning.
Den som tror utan att först tvivla
är en jublande dumskalle och en klingande cymbal.
Och den som tror utan att samtidigt tvivla
är en föga mindre jublande dumskalle
och en föga svagare klingande cymbal.
Tron kan försätta berg
men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen.

Jag tror även på tvivlet efter detta,
tvivlet som ständigt rättar till
ständigt ställer frågor
och skaffar svar på frågorna
i evigheters evighet.
Tvivlet förgår aldrig.
Men profetians gåva, den skall försvinna,
och tungomålstalandet, det skall taga slut,
och kunskapen, den skall försvinna.
Ty vår kunskap är ett styckverk.
Om jag talade både människors och änglars tungomål
men icke hyste tvivel,
så vore jag allenast en ljudande malm
och en klingande cymbal.

Tvivlet är tåligt och milt.
Tvivlet avundas icke, tvivlet förhäver sig icke,
det uppblåses icke.
Det skickar sig icke ohöviskt,
det söker icke sitt, det förtärnas icke,
det hyser icke agg för en oförrätts skull.
Det gläder sig icke över orättfärdigheten,
men har en glädje i sanningen.
Det fördrager allting, det tror allting,
det hoppas allting, det uthärdar allting.

Så bliva de då beståndande,
tron hoppet, tvivlet, dessa tre;
men störst bland dem är tvivlet.

Eller om det var kärleken.
Nu blev jag osäker igen. Tusan järnvägar också.
Sannerligen säger jag eder?

– Tage Danielsson, ur Tankar från roten (1974).

Samtal med skomakaren

Skrivit i Corren 20/8:

Leve alla gamla yrkesskickliga skomakare! I våras besökte jag just ett sådant förträffligt hantverkarproffs i centrala Linköping för att klacka om och fräscha upp två par skinndojor. Det kostade en slant, men var absolut värt det.

Här har ni ett gott tips: investera i ordentliga kvalitetsskor från början, håll dem kontinuerligt rena och putsade, låt en skomakare fixa sula och annat som slits med tiden. Era fötter kan fortsätta trivas i de bekvämt ingångna skodonen, ni slipper köpa nya och spar pengar i längden.

Nåväl, jag var mycket nöjd med min skomakares arbete och ville givetvis räkna med att kunna anlita honom även framöver. Vi språkade en stund där i butiken.

Jag frågade om han inte också sålde skor (vissa skomakare brukar kunna erbjuda verkligt förstklassiga skor som man i princip kan ha livet ut – om man vårdar dem!). Tyvärr hade han tvingats upphöra med den tjänsten.

När folk började komma in för att prova skor, bara för att sedan ogenerat upplysa om att de skulle köpa samma sorts par en smula billigare på nätet istället – då var inte längre lönt. Naturligtvis irriterade detta utnyttjande honom.

Men det var inte bara den konkurrerande e-handeln som frätte på marginalerna. Det som förargade honom mest var den tillkrånglade trafiksituationen i Linköping, vilket gjorde hans skomakeri otillgängligare för kunderna som ofta var bilburna.

Kontentan löd: om politikerna vägrar inse privatbilismens betydelse för cityhandeln, bör ingen förvånas om cityhandeln får det kärvare att hålla ställningarna.

Okej, det är ett vittnesmål. Men jag har även talat med andra näringsidkare i stan, vilka sitter i en likartad rävsax. Inte nog med att fysiska butiker pressas av den snabbt växande digitala shoppingen. Ska dessutom överlevnadsvillkoren förvärras av ett bilfientligt hindrande av den kvarvarande kundströmmen?

Det är ingen retorisk fråga, eftersom svaret faktiskt är nej – om jag tolkar den borgerliga Linköpingsalliansens samverkansprogram rätt. Enligt detta dokument, som presenterades efter maktskiftet i stadshuset förra året, är det slut med skambeläggningen av bilåkandet.

Trafikplaneringen ska inriktas på en bättre tillgänglighet särskilt i tätorten och problemen med parkeringsplatser ska lösas. Döm därför om min förvåning när jag denna sommar fick se övre Storgatan avspärrad och omgjord till gågata.

För all del, många flanörer verkade ha trevligt och på uteserveringarna var det livat. Fast hur rimmade avspärrningen med intentionerna att göra tätorten bilvänligare?

Förklaringen visade sig vara att gågatan endast var en tillfällig åtgärd under tiden Apotekaregatan grävdes upp för ledningsbyten i marken. Dock hörs nu röster för att gågatan borde permanentas. Tveksamt om det är en bra idé med en dylik igenkorkning av biltrafiken.

En levande innerstad behöver ett starkare ekonomiskt underlag än blott uteserveringar för gående. Det krävs en vital butikshandel och jag – som också gillar att promenera – vill gärna behålla min skomakare.