Åkessons dilemma

Skrivit i Corren 28/6:

SD-ledaren Jimmie Åkesson har en klar strategi. Genom att försöka putsa upp partiets solkiga fasad vill han göra dess främlingsfientliga budskap aptitligare för bredare väljargrupper. Därav Åkessons proklamation att det ska råda ”nolltolerans” mot rasism i SD.

Frågan för dagen blir förstås då hur han ska göra med sin riksdagsledamot Kent Ekeroth, en i det famösa järnrörsgänget som löpte amok på Stockholms gator häromåret.

Nu är Ekeroth bortom allt tvivel avslöjad i Aftonbladet som drivande kraft och finansiär bakom den ökända hatsajten Avpixlat, något han tidigare förnekat. SD har också bestämt nekat till samröre med detta kloakutsläpp av antimuslimsk hets, högerextremism och grov rasism på nätet.

Fast det blir kanske ändå lite svårt att skicka Ekeroth ut i kylan, med tanke på att Åkesson tidigare hyllat Avpixlat med orden: ”Många av våra väljare anser att man uttrycker sanningar där som andra medier inte gör, och det tycker jag är väldigt bra” (Sydsvenskan 22/11 2011).

Ska Åkesson praktisera nolltolerans mot Ekeroths rasism, måste väl det rimligen logiskt innebära att SD-ledaren även tvingas sparka sig själv.

Statligt datorhaveri

Skrivit i Corren 28/6:

Först är det Radiotjänst som börjar kräva TV-licens för svenska folkets hemmadatorer. Sedan är det Lotteriinspektionen som startar jakt på internetkaféer, vilka erbjuder spel av typen World of Warcraft och liknande.

Detta är alltså inte spel om pengar i automater som Jack Vegas. Men enligt myndighetens kreativa tolkning av lagen ska internetkaféerna ändå avkrävas tillstånd och avgift för sina komplett hasardfria speldatorer.

I Lotteriinspektionens ögon ska de absurt nog jämställas med enarmade banditer. Något är onekligen sjukt i byråkratins Sverige.

Monopolistens klagan

Skrivit i Corren 27/6:

Livsmedelskedjan City Gross vill erbjuda sina kunder vin. Den som köper en färdigpackad kasse mat via internet, kan även passa på att beställa en vinflaska till middagen. Smidigt och bra, kan tyckas.

Redan nu får vi tack vare EU importera vin för privat bruk från utlandsbaserade företag utan att Systembolaget har med saken att göra. City Gross’ planerade vinförsäljning sker genom samarbete med en danskt firma och förefaller alltså kunna rimma med EU:s regelverk.

Systembolagets vd Magdalena Gerger grinar ändå illa och lovar att försöka skicka regeringen på straffexpedition mot City Gross.

”Det är inget tvivel om att det är problematiskt, nu har det gått så långt att företagen utnyttjar läget och går långt över gränslandet. Konsekvensen blir att vi tycker att lagen bör förtydligas för folkhälsans bästa”, säger hon till Expressen (26/6).

Folkhälsans bästa? Ja, en gång var det svenska alkoholmonopolet verkligen berättigat utifrån just det skälet. Kring förra sekelskiftet var supandet ett gigantiskt samhällsproblem.

Det är sannerligen ingen slump att liberaler, såväl som arbetar- och frikyrkorörelsen, engagerade sig kraftfullt för ett nyktrare Sverige. Det var en förutsättning för att omvandlingen till en demokratisk, modern industrination skulle lyckas.

Statsmaktens hårda bandage i syfte att öka nykterheten blev också framgångsrik. Men numera är vi ett betydligt mognare folk än för 100 år sedan. Trots successiva liberaliseringar som skett på alkoholområdet de senaste två decennierna, minskar både konsumtionen och det alkoholrelaterade våldet.

På vilket sätt folkhälsan riskeras av vinförsäljning till maten via livsmedelsbutikers webbsidor är svårt att se. Systembolagets ilska mot City Gross är snarare motiverat av omsorgen att skydda klirret i de egna butikskassorna.

Kennedys tal inte Ohlys val

Skrivit i Corren 26/6:

Det är i dag precis femtio år sedan John F Kennedy höll sitt berömda tal i Västberlin, en frihetens oas djupt inne i DDR.

Två år tidigare hade Sovjets östtyska knektregim byggt Berlinmuren för att stoppa massflykten från det kommunistiska förtrycket. Det delade Berlin var länge en av kalla krigets brännpunkter i den globala kraftmätningen mellan demokratins allierade länder och det röda slaveriet.

Sovjet hade på olika sätt försökt pressa USA att ge upp Västberlin och dess avskärmade invånare fruktade att bli övergivna. Den 26 juli 1963 försäkrade Kennedy på plats att så aldrig skulle bli fallet. Inför en jublande folkmassa klargjorde presidenten att han orubbligt stod på deras sida med de förlösande orden: ”Ich bin ein Berliner”.

Femtioårsminnet av Kennedys historiska anförande har uppmärksammats över hela världen. Men gissningsvis lär det talas tystare om saken inom Vänsterpartiet i Sverige.

Från början till det bittra slutet stod ju Vänsterpartiet kommunisterna (som var det fullständiga namnet fram till 1990) fast parkerade på motsatt sida Berlinmuren. Man odlade intima vänskapsförbindelser med Sovjetsblockets totalitära diktaturer som även hotade att kväva Sveriges frihet, slöt icke att förglömma också pavlovskt instinktivt upp bakom Stalin när denne allierade sig med Hitler och anföll Finland 1939.

Vänsterpartiets förflutna av diktaturhångel är så omfattande och komprometterande att ingen genuint övertygad demokrat kan betrakta dess gamla synder med annat än avsky och förakt.

På goda grunder ansågs de svenska kommunisterna stå i främmande makts sold som potentiella landsförrädare och ideologiska samhällsomstörtare. Det vore direkt tjänstefel av säkerhetspolisen om de inte höll ett parti som detta under uppsikt. I riksdagen var kommunisterna tryggt isolerade från alla känsliga frågor som försvaret, och de var givetvis bannlysta från utrikesnämnden.

Om dagens Vänsterparti kan man säga mycket kritiskt. Men att partiet numera skulle vara ett hot mot rikets säkerhet måste anses absurt. Gårdagens avslöjande i Aftonbladet att Säpo övervakat ledande vänsterpartister så sent som på 2000-talet är därför lika häpnadsväckande som anmärkningsvärt.

Om uppgifterna stämmer ska bland andra dåvarande partisekreteraren Lars Ohly utsatts för spioneri från vad som förefaller vara en frilansande informatör med udda framtoning åt Säpos räkning.

Säkerhetspolisens roll är att skydda vårt demokratiska system mot faror. Ska dylika faror kunna avvärjas måste verksamheten vara hemlig, vilket i sin tur bygger på att vi kan känna förtroende för att Säpo sköter sin viktiga uppgift med omdöme och professionalitet.

Det vore olyckligt om Säpo äventyrar sin legitimitet genom snedsteg ut i åsiktsregistreringens skymningsmarker. Lars Ohly må ha sina avvikande sidor. Han har dock knappast en sådan diabolisk agenda att han aktivt konspirerar i syfte att krossa författningen.

Däremot kan det på femtioårsdagen av Kennedys frihetstal gärna få påminnas om vad Ohly gjorde när Berlinmuren föll. Han sörjde. Den skammen räcker.

Uppdatering: Lars Ohly har i ett mejl till mig reagerat på texten ovan och hävdat att uppgiften att han skulle varit ledsen över Berlinmurens fall är en myt. Snarare sörjde han vid tillfället att ”socialismen i Östeuropa
hade utvecklats från att bygga på människors drömmar om frihet till raka motsatsen, ett förtryck av folks frihetslängtan”. Men genom vinklad klippning av Janne Josefsson i Uppdrag granskning, där Lars Ohly intervjudes i ämnet för ett antal år sedan, skulle hans svar komma att framställas felaktigt. Tro´t om ni vill.

Vi lever väl inte i DDR?

Skrivit i Corren 25/6:

Söndag kväll, telefonen ringer. Numret är dolt. Jag anar dock. Jo, mycket riktigt: en kontrollant från Radiotjänst.

Sådana samtal har jag fått ett antal tillfällen bara senaste året. Alltid framåt söndagskvällen, alltid från ett anonymt nummer, alltid med samma fråga: Har jag TV? Numera kompletterats denna undran med om jag har en internetuppkopplad dator.

Mitt svar är ständigt detsamma: jag har ingen lagstadgad skyldighet att besvara era frågor.

Förvisso äger jag ingen TV, vilket jag i forntiden faktiskt upplyst Radiotjänst om. Men då de aldrig nöjt sig med detta ursprungliga besked, har jag tröttnat.

Inte minst därför att jag upplever det som djupt olustigt att ett av statsmakten närstående bolag ska snoka efter vilken slags teknisk apparatur som finns bakom dörrarna i min privatbostad. Sverige är väl ändå inte DDR?

”Vi ringer dig igen”, löd kontrollantens avslutningsreplik denna helg. Tack vare kulturministerns beslut att licensavgiften ska behållas även under nästa avtalsperiod mellan public service-företagen och staten, lär Radiotjänst och jag få fortsätta med vår söndagsritual till åtminstone år 2020.

Jag har inget emot public service och är en ivrig SR-lyssnare (radion är inte licenspliktig). Det är den uppenbart föråldrade betalningsmodellens förnedrande licensjakt som skaver.

I går fastslog förvaltningsrätten att Radiotjänst har full rätt att eftersöka och avgiftsbelägga nätdatorer i varje svenskt hushåll. Spelar ingen roll om du aldrig efterfrågat SVT:s tjänster på webben, spelar ingen roll om du aldrig besöker deras hemsida. Enbart möjligheten att titta räcker.

”Jag gläder mig”, utropar Radiotjänsts vd Carl-Gustav Johansson om förvaltningsrättens dom. Okej, ring igen. Fråga på om teknikutrustningen i mitt hem. Men jag har fortfarande ingen skyldighet att svara. Sverige är väl inte DDR?

Ett huvudlöst radioäventyr

Skrivit i Corren 24/6:

Hela världen i en låda! En knapptryckning på den magiska apparaten, en liten grön lampa tändes och ut strömmade ett kalejdoskop av ljud och röster som mystiskt bars över osynliga etervågor.

När radion bröt igenom som massmedium på 1920-talet var det en kommunikationsteknisk revolution av ett slag som är svår att greppa i dag. Bäst kanske radion kan liknas vid den tidens internet, som till synes plötsligen materialiserade sig och utmanade det tryckta papperet om publikens gunst.

Numera är radion lika självklart närvarande i våra hem som varmvatten och elektrisk ström. Enligt en uppskattning från 2008 äger varje svenskt hushåll i snitt sex stycken radiomottagare. Det totala antalet beräknades till mellan 20-30 miljoner apparater.

Samtliga kan vi dock snart glömma, varenda en måste köras till soptippen om nio år. Regeringen vill nämligen släcka de traditionella FM-sändningarna 2022. Tills dess uppmanas vi att skaffa en annan sorts magisk låda, en digitalradio.

Den digitala DAB-tekniken har Sveriges Radio (SR) hållit på att utveckla sedan 1995. Gamla FM-bandet är begränsat och sändningarna anses kosta för mycket. DAB-radion skulle göra allt billigare och bättre. Hundratals miljoner plöjdes ner i prestigeprojektet som krävde att ett helt nytt, digitalt radionät byggdes upp.

Bara ett problem: det fanns ingen efterfrågan i stugorna, ytterst få radiolyssnare var villiga byta till dyra DAB-mottagare. 2005 konstaterade kulturminister Leif Pagrotsky (S) att SR:s tioåriga digitala äventyr blivit en flopp och satte stopp.

Men skam den som ger sig. SR-byråkratin vädrade morgonluft när de istället fick en borgerlig regering att tjusa med digitala locktoner. Pagrotskys efterträdare Lena Adelsohn Liljeroth (M) föll till föga förra veckan. Minst 355 miljoner färska kronor ska satsas på att täcka Sverige med DAB-nät och FM ska slutligen fimpas.

Bara ett annat problem: vanligt folks radiolyssnande håller nu i accelererande utsträckning på att övergå till webben. Våra moderna magiska lådor finns i datorn eller mobiltelefonen, där vi dessutom vant oss vid att själva botanisera fritt i den erbjudna programfloran.

Konsumtionsmönstret är likadant på TV-sidan. Ändå tror Alliansregeringen och SR att ålderdomlig tablåradio, uppiffad i DAB-version, är framtidens melodi. De hävdar att bredbandsnätet inte har tillräcklig kapacitet för att härbärgera fullskalig webbradio, därför är internet dömt att bara vara ett komplement.

Verkligen? Hört talas det aktuella skiftet från 3G till 4G? Runt hörnet väntar dessutom 5G-tekniken. Utvecklingen på internet står inte precis still. Såvida inte apokalypsen inträffar och avbryter all mänsklig verksamhet, kommer webben år 2022 garanterat vara väldigt annorlunda än 2013.

Övergången från FM till webb lär nog rimligen kunna att sköta sig själv vad det lider, den håller ju redan på. Men att politiskt tvångsskrota FM för den fixa idén att alla måste köpa särskilda DAB-mottagare förefaller tämligen huvudlöst.

Joakim von Anka, magnat och filosof

Detta duger inte, kulturministern!

Skrivit i Corren 20/6:

Lena Adelsohn Liljeroth presenterade i går regeringens public service-proposition. Och med denna har kulturministern onekligen lyckats göra en intressant sak: uppfinna en ny synonym till uttrycket ”goddag yxskaft”. Ty vad gäller de två väsentligaste frågorna kan svaren svårligen tolkas annorlunda.

Den första rör betalningsmodellen för det som lite högtidligt kallas ”radio och TV i allmänhetens tjänst”. I höstas konstaterade Public servicekommittén, en utredning tillsatt av regeringen, det uppenbara. TV-licensen är föråldrad och förbisprungen av konsumtionsvanorna i det moderna tekniklandskapet.

Istället föreslogs skattefinansiering. Även om det finns skäl att vara skeptisk till nya skatteformer, var det ändå en vettig idé och mycket bättre än den nitiska avgiftsjakt som Radiotjänst i Kiruna utsätter svenska folket för.

Numera har ju den absurda konsekvensen inträffat att vi blir licensskyldiga även för mobiltelefoner, surfplattor och datorer som kan ta emot TV-sändningar via webben. Ännu en triumf för kontrollsamhället som man åtminstone kunde tycka att en borgerlig regering skulle känna djup olust inför.

Och säger man sig värna fortsatt förtroende för public service, är kanske inte det bästa sättet att börja snoka efter vilken typ av mobiler vi har i våra fickor.

Men efter flera månader av funderande har kulturministern kommit fram till… ingenting. Allt påstås bara vara fint som det redan är. Kanske är hon mån om att i arbetslinjens och regionalpolitikens namn trygga sysselsättningen för Radiotjänsts hundratals anställda kontrollanter i Kiruna. De får ha kvar jobbet till åtminstone år 2020.

Så långt sträcker sig nämligen den nya statliga avtalsperioden (som startar nästa år) med SVT, SR och UR. Den enda nyheten vad gäller betalningsmodellen är ett dimmigt löfte om att regeringen tänker utreda TV-licensen en gång till! I praktiken duckar man endast undan, alltså.

Samma sak gäller den andra heta frågan om public service-bolagens allt aggressivare konkurrens mot privata medier. SR nöjer sig inte längre med att sända radio. SR har också utvecklat sin sajt till något som mera liknar dagstidningarnas webbsidor.

Man vill uttryckligen bli ett alternativ till Aftonbladets digitala version och målet är att uppfattas som den självklara nyhetsförmedlaren på nätet, enligt vad SR deklarerat internt.

Var går egentligen gränserna för public service-uppdraget? Hur mycket ska aktörer i statens skyddade hägn tillåtas störa marknaden? Är det verkligen okej att SR i praktiken naggar intäkter från enskilda tidningsföretag?

En rimlig begäran vore att Alliansregeringens moderata kulturminister satte ned foten och fattade ett beslut som avhåller public service-cheferna från att riskera mångfalden i den svenska mediefloran. Men icke. Bara ännu ett löfte om en utredning. Kanske är det klar till 2020 och hur läget ser ut då står skrivet i stjärnorna.

Det här duger inte. Det är svagt, kraftlöst, rent av fegt. Lena Adelsohn Liljeroth är en besvikelse på sin post.

När pengarna inte längre räcker

Skrivit i Corren 19/6:

Trots att Alliansregeringen sänkt skattetrycket något är det fortfarande ett av de hårdaste i världen. Ändå räcker det inte, larmar Sveriges kommuner och landsting (SKL).

Ska vi upprätthålla samma omfattning på den offentliga sektorns välfärdstjänster om 20-25 år som i dag, tvingas enskilda medborgare slanta upp rejält till systemet. Kommunerna måste höja skatten med cirka 10 kronor fram till 2035. Främsta anledningen är demografisk.

Andelen äldre i samhället ökar, samtidigt som antalet svenskar i arbetsför ålder stagnerar. Stefan Ackerby, biträdande chef på SKL:s avdelning för ekonomi och styrning, efterlyser i Gefle Dagblad den 14/6 en bred diskussion om hur denna brännande framtidsfråga ska lösas.

Fortsatt rationalisering i den offentliga verksamheten krävs, men också tydligare prioriteringar är av nöden. Det blir tuffa beslut som väntar, vilket SKL flera gånger förr försökt påtala.

Men hittills har politikerna generellt föredragit ducka bakom sina talarstolar och undvikit att ta diskussionen. Ur deras perspektiv är det knappast roligt att leverera obekväma besked som innebär nedskärningar, minskade åtaganden och större ansvar åt individen.

Sådant brukar ju anses som rena skräcken i vår politisk kultur, där väljarna vant sig vid ett samhälle med synnerligen långtgående offentliga ingrepp.

Andra sidan av det klirrande myntet är dock denna: Även om svenska folkets skattetolerans alltjämt är remarkabel internationellt sett, finns rimligen en smärtgräns för hur mycket mer som är möjligt att plocka från arbetande människors plånböcker.

Skulle exempelvis Alliansens RUT- och jobbskatteavdrag plötsligt ätas upp av skattechockande kommuner, är det inte osannolikt att det blir liv i luckan när vanligt folk upptäcker hur hushållsekonomins marginaler smälter ihop och krymper i accelererande takt.

Alltså måste vi börja prata allvar om vilken nivå som är godtagbar för den offentlig verksamheten, och vilka rågångar som politiken bör hålla sig inom. Nu finns i princip inga alls, egentligen existerar knappast ett helt från den politiska sfären oberoende svenskt civilsamhälle.

Förvisso finns det massor av ideella föreningar och organisationer. Men idealiteten bygger i icke ringa grad på att stat, kommun och landsting ständigt pumpar in åtskilliga miljarder kronor i skattebidrag till det mesta mellan himmel och jord. Skälen är ofta behjärtansvärda.

Man vill bland annat stödja kollektivt idrottande och kulturutövande, studiecirklar och samhällsengagemang på alla upptänkliga områden (i synnerhet de politiska partierna är väldigt duktiga på att finansiera sig skattevägen). Säg vilket intresse du har, samla ihop en liten grupp och alltid finns det något bidrag att hämta.

Det borde vara hög tid att göra upp med denna modell. Det är inte bara en kostnads- och prioriteringsfråga som rör bevarandet av välfärdsstatens kärna.

Det ligger också ett egenvärde i att återupprätta ett starkt, självständigt civilsamhälle som står fritt från maktens inflytande och där särskilt vuxna människor så långt som möjligt kan axla ansvar för både sig själva och varandra.

Vårt behov av boxning

Skrivit i Corren 18/6:

Regelverket för svensk proffsboxning ska ses över, säger kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth. Visserligen bestämdes detta redan för en dryg månad sedan, men efter Frida Wallbergs otäcka skada i titelmatchen mot Diana Prazak befaras att en ny våg av politisk boxningsfientlighet ska blossa upp.

Under åtskilliga år, från 1970 till 2007, var proffsboxning olagligt i Sverige. Riksdagen tyckte att sporten var alltför riskabel och farofylld. Märkligt nog omfattades aldrig andra idrottsutövare, som också utsatte sig själva för betydande olycksrisker, av samma stränga paternalistiska beskyddaromsorg. Ta bara störtlopp, ishockey eller Formel 1. Knappast barnlekar.

Förbudet mot proffsboxning var snarare moraliskt betingat. Boxning är en brutal sport där två personer medvetet och bokstavligen strävar mot att försätta varandra ur stridbart skick.

Kampen är ogenerat fysiskt våldsam till sin natur, däri ligger även den djupa fascinationen. Och indignationen från kritikernas sida. Dramat i ringen blir för avskalat och påtagligt, en scen där vår moderna civilisations förfining upphävs vilket anses stötande och avhumaniserande.

Boxning kan i sina bästa stunder också betraktas som den mänskligt mest oförfalskade av underhållningsformer, ett existentiellt naket gladiatorspel mellan jämbördiga motståndare som vågar språnget att ställa allt på sin ofrånkomliga spets.

Författaren Joyce Carol Oates har beskrivit boxning som ”en dramatisering av ett liv utan hyckleri och falsk pietism”. Behovet av sådana dramer lär aldrig kunna förbjudas bort.

Frida Wallberg skadades allvarligt, men hon älskade sin sport, visste riskerna och tog dem frivilligt. Förhoppningsvis är hon snart återställd. Någon comeback för förmynderiets boxningsmoralister finns dock föga skäl att önska.