Tragedin Olof Palme

Skrivit i Corren 26/2:

Nättraby är ett litet samhälle i östra Blekinge där kyrkoherden en gång lystrade till namnet Erik Palme. Av den egna släkthistoriken att döma var sannolikt inte traktens invånare fullt ut bekväma med honom:

”Till hans bestämmande karaktärsdrag hörde ej blott en mer än vanlig verksamhetslust och handlingskraft, utan även en ej ringa kantighet, hetsighet och härsklystnad, ett starkt begär att styra allt, för sig och andra, efter sitt eget huvud”.

Med sådant påbrå var det, om man vill vara en smula elak, knappast konstigt att kyrkoherdens sonsons sonsons son Olof blev partiledare och statsminister. Den upphöjelsen kom hösten 1969.

Året innan hade Socialdemokraterna fått dryga 50 procents väljarstöd i riksdagsvalet och patriarken Tage Erlander kunde till sin unge kronprins lämna över ett parti vars maktställning föreföll majestätiskt robust. Olof Palme skulle också dominera den svenska politiska scenen som ingen annan.

På söndag har 30 år passerat sedan han som Sveriges regeringschef föll offer för en mördares kula på öppen gata i Stockholm. Fortfarande trevar polisen i mörker. Spekulationer om gärningsmän och motiv har varit oändliga.

Men som den prisbelönte grävande journalisten Gunnar Wall skriver i sin senaste bok om mordet, kan det vi hittills säkert vet i stort sett bara sammanfattas till följande:

”Olof Palme blev skjuten till döds i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan omkring klockan 23.21.30. Mördaren sköt ytterligare ett skott och flydde sedan in på Tunnelgatan”.

Resten har, lika deprimerande som skandalöst, förblivit ett mysterium. Omständigheterna kring Olof Palmes död har otvivelaktigt bidragit till att skänka honom ett särskilt slags skimmer.

Och visst saknar man – i synnerhet mot bakgrund av dagens spolformade politikerkår – hans säregna karisma, retoriska briljans, engagerande och profilskarpa personlighet. Även när Palme satt i opposition ägde han förmågan att retsamt stjäla rampljuset från motståndarna.

Ändå framstår Olof Palmes period som Erlanders arvtagare mer tragisk än triumfartad. Han lät sig fångas av 68-vindarna från yttersta vänsterkanten, radikaliserade övermodigt sitt parti inrikes- och utrikespolitiskt vilket trasade sönder folkhemmets pragmatiska samförståndsanda, och gick vilse i lågkonjunkturens 70-tal som krävde ett helt annat handlag än vad Palme var förmögen till.

Symptomatiskt är att han egentligen endast vann ett val, 1982. Övriga var tillbakagångar eller rena förluster; tuffast ur S-perspektiv var naturligtvis nederlaget 1976 då arbetarrörelsens 44-åriga maktmonopol bröts. När Palme återkom i regeringssadeln var det i marknadsliberalismens gryende epok som gjorde hans demokratiska socialism hopplöst akterseglad.

Efterträdaren Ingvar Carlsson, med sin smidigare och mindre polariserande ledarstil, var väsentligt skickligare i anpassningen till den nya tidens villkor. Både Carlsson och Palme var fostrade i Tage Erlanders närhet. Ett i backspegeln måhända hårt, men osentimentalt nyktert konstaterande: såväl Sverige som Socialdemokraterna hade nog mått bättre om vår längste statsminister av sina två adepter undvikit att kröna avkomman från kyrkoherden i Nättraby.

Arvtagaren Olof Palme och patriarken Tage Erlander.

Vinterlördag

”Christian, vakna!”
Rösten bröt igenom sömnens varma, mjuka vall. En hand skakade lätt min vänstra axel. Motvilligt kom jag till medvetande och kisade med ögonen i morgonljuset. Mamma stod vid sängkanten, hon såg stressad ut på något märkligt sätt. Kunde jag bara inte få sova? Det var ju lördag. Ingen skola, inga måsten, alltså borde jag få stanna under mitt sköna täcke precis hur länge jag ville. Att få sömnen avbruten och upptvingad från sängen var något av det värsta jag visste. Lämna mig i fred!
”Christian , du måste vakna. Har du inte hört vad som hänt? Palme är skjuten.”
Hon vände sig om, gick ut ur mitt rum och stängde dörren. Skjuten? Jag trevade efter klockradion på nattduksbordet och kom in mitt i en sändning där en kvinnlig reporter sammanbitet pratade om ”mordet på Olof Palme”. Hon använde just de orden flera gånger. Vad surrealistiskt det lät. Men Palme hade uppenbarligen verkligen blivit mördad. På riktigt. En stund senare gick jag ner till köket. Mamma höll på att duka fram frukosten. Fil, mackor, O’boy. Min lillasyster skar upp några tomatskivor. Pappa satt med en kopp kaffe. Alla var fortfarande i sina morgonrockar. Utanför fönstret syntes en fullkomligt klarblå himmel över det snöiga skogspartiet som bäddade in Tölö kyrkas torn en bit bort från vårt villakvarter. En granne var redan ute och skottade sin garageuppfart. Det ångade om hans andedräkt i kylan.
”Så fruktansvärt det här med Palme”, suckade mamma.
”Han var hård och elak i debatten. Men det är inget skäl att skjuta honom. Att döda en statsminister, det gör man ju bara inte”, kommenterade pappa.
”Många är ledsna nu”, sa syrran lågt.
Jag rörde i mitt glas O’boy och muttrade: ”Jaha, då får vi vara inne hela dagen och sörja.”
Pappa bröt genast av och som den självklaraste sak i världen förkunnande han: ”Vi ska ut och åka skridskor”.
Framåt förmiddagen bultade vi på oss ordentligt, packade bilen och körde iväg genom staden mot Kungsbackafjorden, som var helt infrusen. Jag hade inte använt mina skridskor på länge, men fick snart in vanan igen. Det var fantastiskt att kunna glida fram över isen så långt ut. Vi tog sikte på ett antal små figurer som satt stilla vid horisontlinjen. Det var några gubbar som pimplade fisk. ”Härligt väder idag”, sa en av dem. ”Nappar det?”, frågade syrran. ”Det kan du ge dig på”, skrockade gubben som snabbt kom i samspråk med pappa om ditt och datt på tema fiske. Det var inget som intresserade mig, så jag lyssnade inte så noga utan tog av mig vantarna och skalade en clementin som syrran ihärdigt propsade på att få hälften av. Jäkla unge. Men i övrigt var det en fin utflykt. Jag kan inte minnas när det varit så mycket is på Kungsbackafjorden.

Under kupolen

En stunds koppla av under den sakrala himlen i Karlskronas Trefaldighetskyrka, i folkmun kallad Tyska kyrkan. Fast under en kort period, när byggnaden återinvigts 1802 efter en stadsbrand och innan statsomvälvningen 1809, fick den bära namn efter Fredrica Dorothea Wilhelmina, Gustav IV Adolfs drottning. 

Amiralitetsbildhuggaren Johan Törnström och hans son Emmanuel skapade den nyklassiscistiska takkupolen. Att förlora sig i dess rymd ett tag, gärna till Bachs orgeltoner, är en märkvärdigt vederkvickande  konstupplevelse som rekommenderas.

Tyska kyrkan, ritad av Nicodemus Tessin d y (som även har Stockholms slott på meritlistan) och ursprungligen invigd dagen före slaget vid Poltava 1709.

Blue on Blue

En tidig förmiddagspromenad på Saltö, himmel och vatten i harmoni, en lisa för själen, fria andetag. ”Herregud, sa han lågt. Är inte havet precis vad Algemon kallar det, en stor öm mor?” (James Joyce).  

”Reading is a bliss”

Reading is everything. Reading makes me feel like I’ve accomplished something, learned something, became a better person. Reading makes me smarter. Reading gives me something to talk about later on. Reading is the unbelievably healthy way my attention deficit disorder medicates itself. Reading is escape, and the opposite of escape; it’s a way to make contact with reality after a day of making things up, and it’s a way of making contact with someone else’s imagination after a day that’s all too real. Reading is grist. Reading is bliss.

– Nora Ephron, journalist and author, 1941-2012.

Det goda skånska livet

George Bernard Shaw sa en gång: Vad är kärlek mot biffstek med lök?

Då kan han aldrig ha varit på Österlen och ätit Brösarp Gästgifveris klassiska honungsglaserade revbensspjäll (fast kärlek är ju inte så tokigt det heller).

Rock and roll pirate

I sin enkla genialitet, är inte detta en av de coolaste filmreplikerna ever? 
James Norrington: You are without doubt the worst pirate I’ve ever heard of.
Jack Sparrow: But you heard of me.

I’m not worthy

Att få möta och snacka musik med Georg Riedel. Demonbasisten (släng dig i väggen, Gene Simmons) som lirar på Jan Johanssons Jazz på svenska och tonsättaren av Idas sommarvisa. Kan det bli större? 

Första världskriget, arvet och glömskan

Olevda liv. Ofödda barn. Så totalt vi alla har glömt den skada det kriget gjorde Europa, trots att vi fortfarande lever med det. Om ”Europas blomma” (som de kallades) inte hade dött och deras barn och barnbarn hade fötts kanske vi inte skulle leva med sådan medelmåttighet, sådan förvirring och inkompetens idag?

(…)

Vi är alla formade av kriget, förvridna och skadade av kriget, men vi tycks inte minnas det.

– Doris Lessing, Under huden, 1994.

Verdun som Europas nollpunkt

Skrivit i Corren 12/2:

Den amerikanske poeten Carl Sandburgs dikt Grass (1918) är svår att värja sig emot. Raderna är få, neutralt berättande, skenbart enkla. Kanske just därför så drabbande:

Pile the bodies high at Austerlitz and Waterloo. / Shovel them under and let me work / I am the grass; I cover all. / And pile them high at Gettysburg. / And pile them high at Ypres and Verdun. / Shovel them under and let me work. / Two years, ten years and the passengers ask the conductor; / What place is this? / Where are we now? / I am the grass. / Let me work.

En gång vandrade jag över slagfältet i Verdun. 1916 var det platsen för helvetet på jorden; ett ofattbart förhärjat ställe av kratrar, eld, rök, blod och tusentals, åter tusentals människor som obarmhärtigt maldes ner i gyttjan. Nu var allt spöklikt stilla.

Naturen hade gjort sitt jobb. Åtminstone försökt. Frodigt gräs och lövskog täckte landskapet. Men ärren efter infernot syntes än. Nedrasade skyttegravar, rostig taggtråd, blindgångare från artilleriet, tappade patroner, till och med skelettdelar som stack fram ur marken. Fast värst: en tung, dov, gengångarartad stämning som var omöjlig att skaka av sig.

Den 21 februari är det precis hundra år sedan den tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn började hårdbomba området kring den lilla staden Verdun vid floden Meuse i norra Frankrike. Det var preludiet till inte bara första världskrigets grymmaste strid, utan till en form av kraftmätning som mänskligheten aldrig förr skådat: det renodlade material- och förintelseslaget, den totala krigföringen.

Falkenhayn avsåg inte att erövra Verdun, en stad av mindre militär betydelse 1916. Men den hade ett stort historiskt, symboliskt och moraliskt värde för Frankrike, som i den nationella ärans namn skulle försvara Verdun till varje pris. Vilket fransmännen också styvnackat gjorde, helt enligt Falkenhayns cyniska kalkyl.

Hans plan var att dundra och hamra tills motståndaren bokstavligen förblödde. Fem döda franska soldater på varje par tyska militärer som gick förlorade. Så löd ekvationen för seger. Krig har dock sin egen perversa logik, köttkvarnen kom att kräva en ohygglig tribut av bägge sidor.

I genomsnitt stupade en soldat varje minut fram till den 15 december, officiellt Verdunslagets sista dag. Under kampens intensivaste fyra månader besköt tyskar och fransmän varandra med 24 miljoner granater, det är mer än två projektiler per sekund, dygnet runt. Totalt uppgick arméernas förluster i döda, sårade och saknade till drygt 700 000 man, något fler fransmän än tyskar. Vem vann? Egentligen ingen.

Under det som idag är gräs i Verdun staplades inte endast soldaternas kroppar. Där begravdes det gamla Europa – en frihetligare kontinent än vår, utan pass och förhör vid gränserna, där skatterna var låga och staten distanserad, en tillvaro av större elegans, livsglädje och optimism. Politiseringen var relativt ringa, estetik och kultur spelade en centralare roll i samhället.

Denna civilisatoriska föreställningsvärld sprängdes i bitar av kriget 1914-18. Och i Verdun stängdes, oåterkalleligen, vägen tillbaka.