Här bestämmer Lars Stjernkvist

S-politik i Norrköping.

Morgon i New York

D A Pennebaker, Daybreak Express, 1953.

Under en banderoll i Norrköping

Idag promenerade jag förbi ett hus i Norrköping med ovanstående banderoll på fasaden. Den röda gubben i förgrunden passar onekligen in. Dock tycker jag mig som tillhörig samhällets arbetande och producerande skikt tolka en motsättning mellan slagorden, vilket ska bort?

Rättvisa: när jag utan någon annans giriga ingrepp får behålla pengarna som jag ärligen förtjänat genom eget arbete, möda och kreativitet.

Solidaritet: när jag känner empati med en utsatt medmänniska, eller grupp av medmänniskor i trångmål, och personligen hjälper denne/dessa genom ideella insatser, exempelvis oegennyttigt arbete eller frivilligt pengabidrag.

Socialism: när den politiska klassen missbrukar sin kontroll över statens tvångsapparat och konfiskerar huvuddelen av vanliga löntagares arbetsinkomster, säg i genomsnitt 70 procent. Men oj, det är ju som nu i Moderaternas Sverige… Vänsterpartiet kanske skulle slå herrar Reinfeldt och Borg en signal?

Påsk

Caspar David Friedrich, Easter Morning, 1833.

Fokusera på lärarkåren, politiker!

Skrivit i Corren 28/3:

”Vi märker att det är en del som behöver extra stöd för att klara av utbildningen”, säger Karin Mårdsjö Blume, ansvarig för lärarutbildningen vid Linköpings universitet, i onsdagens DN.

Att vissa studenter ropar på hjälp är heller knappast konstigt. Enligt tidningen behövs inte mer än 0,1 på högskoleprovet för att få entré till lärarprogrammen. Rent statistiskt kan man kryssa i blindo bland provets svarsalternativ och nå bättre resultat. De rekordlåga kraven är en brutalt tydlig indikation på hur läraryrkets status fallit som en sten i Marianergraven.

Vem är förvånad? Det svenska skolväsendet har från perioden av radikalpedagogisk experimentverkstad hamnat i sorgebarnskategorin som en mer eller mindre konstant krisverksamhet. Arbetstiderna är långa, lönerna usla, eleverna stökiga, föräldrarna påstridiga.

Därtill kommer en oupphörlig politisk klåfingrighet i klassrummen från samtliga partier, vilka överbjuder varandra med alla möjliga käcka reformförslag. Den etablerade bilden av vad som väntar efter flera års lärarutbildning är inte direkt rosenröd.

Varför skulle då unga begåvningar söka sig till ett arbete, vilket endast tycks garantera ständig huvudvärk mot ringa ekonomiska utbyte? Sverige har lyckats med den tvivelaktiga prestationen att göra flykten från ett av samhällets viktigaste jobb helt rationell.

I gårdagens Expressen lovar utbildningsminister Jan Björklund (FP) åtgärder för att öka attraktionskraften och säger följande om den problematiska situationen: ”Det är mycket allvarligt och så här har det varit i tjugo år”.

Backar vi ytterligare ett decennium hamnar vi ungefär vid 80-talets mitt. Då kallade riksdagens revisorer (i dag Riksrevisionen) till sig den internationellt ansedda utbildningsexperten Mats Hultin Craelius (1922-2008). Han hade gjort en lång karriär på Världsbanken i Washington med uppgiften att bygga upp fungerande skolor åt regeringar i Afrika, Sydostasien och Latinamerika.

Världsbanken hade i detta syfte utvecklat kvalificerade metoder för mätning av effektiviteten och kvaliteten i de olika biståndsländernas utbildningssystem. Det var just detta som fångat riksdagsrevisorernas intresse. Liknande utvärderingsprogram för skolan var det nämligen skralt med på svensk mark.

Mats Hultin Craelius redovisade sina erfarenheter och hans slutsats var kristallklart entydig: ingen faktor spelade större roll än lärarkåren. Allt övrigt var av mindre betydelse.

De framgångsrikaste skolorna fanns i länder som givit sina lärare god utbildning, hyfsat betalt och hög prestige. I länder med motsatta förhållanden, klarade sig eleverna avsevärt sämre. Revisorerna skrev en rapport till riksdag och regering om Världsbankens rön och manade till efterföljd.

Tyvärr gäspade bara Jan Björklunds företrädare. Synd. Annars skulle Sverige kanske sluppit hamna i ett läge där vi tvingas rekrytera studenter som måste ha särskild stödundervisning för att lära sig undervisa.

Början till slutet för euron

Skrivit i Sydöstran 27/3:

Cypern är en lilleputt-ekonomi i relation till andra EMU-länders. Ändå kan detta senaste avsnitt i eurokrisens demoraliserande följetong bli det som förebådar slutet på valutaprojektet. Bedöm själva, ty läget är följande.

Cypern är drabbad av finansiell härdsmälta efter att dess kasinoartade banksektor kraschat. Bryssel tvingas för vilken gång i ordningen rycka ut med ett improviserat hjälppaket i syfte att staga upp ännu en av eurozonens skuldtyngda syndare. Men i denna hantering har tre fundamentala principer, som skulle varit gjutna i armerad betong, visat sig ödesdigert ihåliga.

För det första: frysningen av Cyperns pengaflöde svär mot EU:s fria rörlighet av kapital. En grundbult i den inre marknaden är alltså möjlig att skruva ur.

För det andra: turerna kring engångsskatten på kundernas pengar i de cypriotiska bankerna (EU:s krav på motprestation för att ge nödlån) blottar det faktum att Bryssel kan göra våld på insättningsgarantin. Därmed sätts det europeiska banksystemets förtroende i gungning.

Dessa två principbrott är knappast bankkunderna i andra eurokrisande länder som Spanien och Italien sena att uppfatta. En förvärrad statsfinansiell situation där och vem vågar lita på att exemplet Cypern inte upprepas? Om EU är kapabelt att låsa människors kapital och sedan konfiskera det, kan förstås inga pengar anses trygga framöver.

Vad göra? Tja, mest rationellt är väl att rusa till banken, tömma sina konton, köpa guld och gömma det hemma i garderoben. Vore jag spanjor skulle jag seriöst överväga det. Eller placera mina tillgångar i dollar på andra sidan Atlanten.

För det tredje: allvarliga tankar har vädrats att Cypern kan tvingas lämna euron. Något sådant har Brysselhöjdarna tidigare dyrt och heligt lovat vara fullständigt bortom horisonten för samtliga euromedlemmar. En gång euroland, alltid euroland, i evighet, amen!

Men idag har vi sett hur EU blinkat i sitt orubbliga försvar av valutaunionens samarbete. Signalen om att den omöjliga exitvägen ändå är möjlig, öppnar för hittills oanade radikala konsekvenser.

Summa summarum: EMU-projektet vilar numera på mycket lös sand. Faktiskt är varenda bärande bestämmelse i det ursprungliga regelverket bruten vid det här laget. Mitt stalltips är tyvärr att än mörkare tider väntar för euron. Snart kan stagnationens Frankrike stå på tur att falla och då… Bäva Europa.

Stölden i Åtvidaberg

Skrivit i Corren 27/3:

”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, sa den legendariske socialministern Gustav Möller (S). Orden borde stå i eldskrift över varje sammanträdesbord där politiker och tjänstemän fattar sina beslut.

Det är ju inte precis några små summor vi ger dem att förvalta i intresset av vårt gemensamma bästa. Till det offentliga systemet betalar en vanlig löntagare varje månad cirka 70 procent i skatt.

Ja, ni läste rätt: 7 av 10 intjänade kronor tar politikerna i all sin visdom hand om. Då är utöver inkomstskatten även två ”dolda” pålagor inräknade: löneskatten (arbetsgivaravgift) och en genomsnittlig konsumtionsskatt (moms) på 20 procent.

Den återstående frukten som medborgaren själv får behålla av sitt eget arbete är alltså 3 kronor. Känns det rimligt och rättvist? Svaret skiftar förstås beroende på ideologisk uppfattning.

Men en sak torde vara ostridig: ett väldigt högt skattetryck likt det svenska ställer motsvarande höga krav på ansvar hos dem som begär makten och förtroendet att hantera pengarna som vi andra lägger i deras händer. Ha detta i åtanke vid betraktandet av bluffhistorien i Åtvidaberg (se nyhetsartikel i Corren den 27/3).

Där misstänks en numera avskedad kommunal fastighetschef under en längre period ha betalat ut närmare två miljoner kronor i falska företagsfakturor. Dessutom har denne tjänsteman på ett flagrant sätt överskridigt sina befogenheter och beställt uppdrag av en byggentreprenör för långt större belopp än delegationsrätten tillåter.

Revisionsfirman Ernst & Young som granskat fallet rekommenderar polisanmälan. Men man pekar också på vad som gjort oegentligheterna möjliga: kommunens dåliga rutiner och bristande internkontroll.

Därmed faller en skugga även över Åtvidabergs lokala makthavare. Sköter de sin privata ekonomi lika slappt? Eller är de bara inte särskilt noga när det gäller folkets pengar? Skamligt.

Vem vågar längre lita på Bryssel?

Skrivit i Corren 26/3:

”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs”, lär gamle rikskansler Axel Oxenstierna  suckat innan han skulle förhandla fram Westfaliska freden. Att klokskapen bland världens styrande inte tagit några varaktiga jättekliv framåt sedan 1600-talet tycks tyvärr europrojektets debacle bekräfta.

Och som exemplet Cypern illustrerar saknar EU:s ledare en förståndig strategi för att släcka krishärden. De reser vilset från toppmöte till toppmöte och halar fram brandslangen i akuta punktinsatser. Just när elden verkar vara under kontroll på en plats, flammar den upp på en annan.

Våren 2010 deklarerade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso att den grekiska eurobrasans spridningsrisk var åtgärdad. Strax därefter blossade rena eldstormen upp i Grekland och snart stod även Spanien, Portugal, Italien och Irland i lågor.

EMU:s regelverk, som förbjuder medlemsländerna och centralbanken ECB från att lösa ut eurosyndare utan ordning på statsfinanserna, rök all världens väg i de improviserade brandkårsutryckningar som följde. Reglerna kring euron var förstås redan innan dess förvandlade till aska, praktiskt taget.

Stabilitetspaktens bestämmelser hade brutits gång på gång. Ingen bestraffning skedde. Tyskland och Frankrike tillät sig själva att strunta i paktens krav på budgetbalans 2004 och satte därmed ett illavarslande mönster för övriga deltagare i eurozonen.

Till detta kommer att euron skapade en farlig dopningseffekt på ekonomierna kring Medelhavet, samt Irland. Det dynamiska Tyskland tryckte ner deras räntenivåer med i dag bittert kända konsekvenser: överhettning, stigande produktionskostnader, växande fastighetsbubblor och en dundrande krasch när slutet på lånefesten obevekligen kom.

Astronomiska summor har vid det här laget pumpats ut i räddningsaktioner. Men Barroso försäkrade oss åter i januari att nu, äntligen, hade det existentiella hotet mot euron övervunnits. Knappt hade de lugnande orden uttalats förrän eldsvådan drabbade Cypern, ett land som varken varit moget för EU- eller euromedlemskap från första början.

På Cypern är det dess uppblåsta banksektor som imploderat. Visserligen är landets ekonomi av dvärgformat. Det stora problemet med denna senaste av EU:s nödutryckningar är att Brysseleliten lyckats med konststycket att sända signaler som undergräver förtroendet för insättningsgarantin i Europas banksystem.

Risken är att särskilt kunder i eurokrisande länder som Spanien och Italien tömmer sina konton av rädsla för framtida konfiskering. Dessutom innebär Cyperns frysta kapitalflöde att ännu en principiell grundbult i EU-bygget dragits ur (pengarnas fria rörlighet).

Även surret om att Cypern kan tvingas göra det mest förbjudna och lämna euron, visar att allt som EU-ledarna tidigare lovat vara hugget i sten över en natt kan förvandlas till grus. Vad går längre att lita på?

Axel Oxenstierna var ett statsmannakonstens geni. Men frågan är om ens han, som faktiskt fixade att avsluta 30-åriga kriget, skulle förmå att reda ut dagens europeiska härva.

Nytt på Dylanfronten

Läser en ny biografi om allas vår Mr Tambourine Man. Avverkat 87 sidor hittills, verkar ytterst lovande. Recension på Correns kultursida inom kort.

Slutrockat i Hultsfred

Skrivit i Corren 22/3:

Föreningen hette Rockparty, bildad 1981 av några lokala musikentusiaster i den lilla småländska kommunen Hultsfred. Viljan och drivet var det sannerligen inget fel på.

Trots att Hultsfred låg bortom allfartsvägarna var föreningen bergfast beslutna att starta en egen festival. Den första gick av stapeln 1986 och arrangemanget blev snabbt en framgångssaga.

Publiken vallfärdade från när och fjärran. Artistuppbådet imponerade med internationella namn som Van Morrison, Oasis, Iggy Pop, Suede, Black Sabbath och allt vad de hette.

För en mindre landsbygdskommun var det naturligtvis rena jackpotten. Runt millennieskiftet kom det svenska musikundret i ropet. Politikerna var inte sena att haka på. Hultsfred pekades ut som en symbol för den nya upplevelseindustrin, vilken skulle säkra Sveriges framtida välstånd.

Stärkta av succén hade Rockpartys ambitioner blivit milt uttryckt högtflygande. ”Hultsfred ska bli basen för svenskt musikliv”, förklarade Putte Svensson, en av föreningens grundare, i Expressen (1/8 2001).

Kring festivalen byggdes ett ”Rock City” upp med kontor, restauranger, konsertlokaler samt en egen friskola. Samarbete inleddes också med högskolan i Kalmar för ett utbildningsprogram i ”Music and Event Management”. Dåvarande S-regeringen tjusades och satsade ett antal skattemiljoner i Rock City-projektet. Här skulle arbete och tillväxt skapas, enligt biträdande näringsminister Ulrica Messing.

Framgångssagan förbyttes dock snart till en klassisk moralitet om uppgång och fall. Hultsfred fick svårare att hävda sig mot rivaliserande festivaler, publiken svek, ekonomin kärvade, luften gick ur. 2009 försökte S-ledningen i kommunen rädda alltsammans genom att ta över Rockparty och pumpa in mångmiljonbelopp i festivalen. Förgäves.

Efter valet fick Hultsfred borgerligt styre som försökte igen. Ett tyskt arrangörsbolag (FKP Scorpio) fick åtta skattemiljoner i garantisumma för att blåsa nytt liv i den döende musikfesten. Även det gick åt pipan.

FKP Scorpio har nu beslutat att överge Småland och flyttar istället arrangemanget till Sigtuna. Kvar i Hultsfred finns i dag endast slocknade drömmar om att bli hela Sveriges tillväxtgenerande rockmetropol.

Visst, det är lätt att vara efterklok. Men denna historia torde visa faran i att politiker rycks med av enskilda entusiasters visioner och riskerar skattemedel i verksamheter som ligger utanför det offentligas egentliga uppdrag.

Nog är musik skojigt. Någon realism i att denna bransch skulle kunna leverera jobb och intäkter i större omfattning finns emellertid knappast. I kalla siffror ger svensk musikexport inte ens en miljard kronor årligen.

Jämför det med vår traditionella export av industri- och skogsprodukter: 269 miljarder. Rockens välståndsbildande kraft är tyvärr blygsam, även om den låter väldigt trevlig i mångas öron.