Petter Olsson påminner om att fiske kring Långö ska ni ge fan i. Ur Karlskrona Weckoblad, lördag 4 januari 1879.
Duon Johansson och Sjögren är heller inte särskilt generösa med fiskevatten. Ur Karlskrona Weckoblad, tisdag 19 juni 1894.
Skrivit i Corren 29/1:
Boxholm, Ödeshög, Borensberg. Där beslutade Swedbank nyligen att lägga ner sina bankkontor. Om kunderna nödvändigtvis önskade fortsatt fysisk kontakt, hänvisades de till att besöka Swedbanks kontor i Mjölby och Motala (Corren 14/11 2019). Hur länge det nu varar.
Konkurrenten Danske Bank har precis meddelat stängning av sitt kontor i Mjölby. Önskas personligt möte av någon anledning får deras kunder istället åka till kontoret i Motala (Corren 27/1). Snart kanske det bara är bankernas kontor i Linköping som återstår?
Dessa aktuella exempel från Östergötland är trendtypiska för strukturomvandlingen inom den svenska banksektorn. För trettio år sedan, 1990, fanns det sammanlagt omkring 3100 bankkontor i Sverige. Av detta kontorsbestånd är idag närmare 60 procent försvunnet.
Bakom denna utveckling är naturligtvis digitaliseringen en starkt drivande kraft, som gjort det smidigt och bekvämt för oss att kunna sköta vanliga bankärenden via nätet. Skillnaden mot förr är ur många aspekter fantastisk.
Bankerna kan i sin tur spara in på kontanthantering, bemannade lokaler och annat som fräter på vinstmarginalerna. Det har i synnerhet de dominerande bankkoncernerna (SEB, Swedbank, Nordea et consortes) tagit fasta på.
Under perioden 2015-18 gick storbankerna fram som rena slåttermaskinen bland sina kontor, en fjärdedel rök. Men fartblindheten i nedläggningsraseriet visade sig lika snabbt.
Kundnöjdheten påverkades negativt, enligt Svenskt Kvalitetsindex (Dagens Industri 9/5 2019). Behovet av platser där man kan träffa en bankrepresentant öga mot öga i den handfasta verkligheten består uppenbarligen i viss mån ändå.
Det gäller nog inte endast kategorin bankkunder i den seniora generationen som haft svårt för att oreserverat anamma digitaliseringsvågens påbjudna välsignelser i mobilapparnas nya sköna värld.
Det mänskliga mötet oavsett ålder går knappast fullständigt att rationalisera bort, även om bankernas räknenissar så skulle vilja. Deras massnedläggning av kontor har dessutom drabbat landsortskommunerna hårdast, vilket inte gör det lättare att få hela Sverige att leva som politikerna gärna talar om.
Mikaela Backman, nationalekonom vid handelshögskolan i Jönköping, har i sin forskning konstaterat att närheten till banker spelar en viktig roll för småföretagande och regional förnyelse: ”Vid avveckling av bankkontor försvinner kunskap om den lokala marknaden, personlig kunskap om företagares tidigare historia samt bankens upparbetade nätverk” (Esbri 20/6 2017).
Konsekvensen är högre trösklar för entreprenörer utanför storstäderna att skaffa kapital till verksamheter som ger landsbygden jobb och tillväxt. Därför har vi tyvärr skäl att se med oro på nyheterna om bankernas agerande i Östergötland.
Tre män i en båt med tragiskt slut. Ur Karlskrona Weckoblad, torsdag 25 juli 1889
Även Hedlund återfunnen. Ur Karlskrona Weckoblad, lördag 27 juli 1889.
Brännvin på sjön är sällan en god idé. Några år tidigare hade tre andra män givit sig ut i en båt… Ur Karlskrona Weckoblad, torsdag 3 augusti 1882.
Att misshandla Långös trädgårdsmästare Johan August Karlsson görs inte ostraffat! Tisdag 9 september 1885 rapporterar Karlskrona Weckoblad om hur de senaste domsluten i Rådstufverätten fallit den 5 september. Man hade givetvis önskat veta mer. Vad var bakgrunden till de lömska stensättarnas våld mot Karlsson? Kring detta tvingas nu vi bara spekulera. Måhända finns svaret djupt nere i något myndighetsarkiv. Ett rafflande ämne för vidare forskning.
Skrivit i Corren 27/1:
Idag för 75 år sedan, den 27 januari 1945, befriade Röda armén Auschwitz-Birkenau i Polen. Hur mycket befrielse det nu var. Kvar i detta kombinerade koncentrations- och utrotningsläger fanns 7500 fångar, mestadels gamla och sjuka. Resten, omkring 66 000 människor, hade av SS beordrats iväg på dödsmarscher längs vintriga vägar mot andra läger bakom fronten.
Röda arméns ankomst innebar ändå att det industriella massmördandet i Auschwitz, den mest ökända av Hitlers dödsfabriker, äntligen tvingades upphöra. Dess gaskamrar och krematorier hade då hunnit förvandla 1,1 miljoner judar – män, kvinnor, barn – till aska.
När hela det ohyggliga Förintelsemaskineriet avstannade med Tredje rikets kapitulation några månader senare, beräknades nazisternas slutgiltiga lösning i Europa under andra världskriget krävt sammanlagt cirka 6 miljoner judiska människors liv. Deras dödsdom var enligt Hitlerväldets kvasireligiösa våldsideologi nödvändig för att sona det värsta av brott: att låta sig födas som jude.
Varenda en måste därför spåras upp, gripas och utplånas. Ingen frontlinje skulle för nazisterna bli viktigare än den mot civila judar utan vapen att försvara sig med. Att hålla gaskamrarna och krematorierna igång så länge som möjligt var högre prioriterat av Hitler än något annat i kriget. SS-bödlarnas transporter av judar till helveteslägren gick före den reguljära arméns behov.
Förintelsen är som folkmord historiskt unikt i sin gränslösa grymhet, fanatiskt motiverade iscensättning och sitt tekniskt utstuderade barbari. Bakom stod en kriminell avgrundsregim som lyckats ta makten i en av världens rikast utvecklade nationer, icke minst kulturellt, på en kontinent som är den västerländska civilisationens hemvist. Det var kulmen på två tusen år av europeisk antisemitism, till sitt ursprung en biprodukt av kristendomen.
Vad bör den erfarenheten säga oss? Att inga garantier existerar. Förintelsen skedde. Förintelsen kan åter ske. Antisemitismen försvann inte med befrielsen av Auschwitz och Nazitysklands fall. Judehatet växer tvärtom igen och den liberala demokratin är allt hårdare trängd. Även i vårt eget land.
Ett vulgärnationalistiskt parti som grundats av extremister på yttersta högerkanten (däribland en frivillig SS-veteran) har vunnit stora opinionsframgångar och kastat den svenska politiska spelplanen över ända. Bit för bit har det offentliga språkbruket förråats, polariseringen tilltagit, värdeskalorna förskjutits – en mycket gynnsam drivhusmiljö för det uråldriga antisemitiska samhällsgiftet.
Långö har mer än friska trädgårdsalster att erbjuda den hugade. Annons i Karlskrona Weckoblad, torsdag 22 juni 1893.
Glöm heller inte att fråga efter Långös lefvande gäss! Annons i Karlskrona Weckoblad, tisdag 15 september 1885.
Nu vet ni var ni ska handla för att gynna den strävsamma odlingsnäringen på Långö. Annons i Karlskrona Weckoblad, tisdag 2 september 1884.
Lärka över Långö, rapporterar Karlskrona Weckoblad tisdag 7 mars 1893. Budskapet torde vara tidlöst. Var snäll mot de bevingade vännerna som besöker våra öar!
Spännande tjuvgods funnet. Notis i Karlskrona Weckoblad, lördagen den 14 februari 1880.
Skrivit i Corren 23/1:
121. Det är summan av antalet sprängningar i Sverige som tvingade Nationella bombskyddet till aktion 2019, i genomsnitt en utryckning var tredje dag året runt. En förskräckande siffra.
Det enskilt värsta bombdådet, räknat i mängd apterat sprängmedel (cirka 15-20 kilo!), ägde rum på Ådalagatan i centrala Linköping. Jag vaknade själv till detonationen – väldig, skarp, otäck – den där fredagsmorgonen i början av juni.
Jag bevittnade förödelsen strax efteråt. För ett surrealistiskt ögonblick var det som att befinna sig i en annan stad, i ett annat land, välbekant med ändå inte, plötsligt härjat av hänsynslöst våld.
Jag såg flerbostadshus med urblåsta fönster och trasiga gardiner fladdrande i vinden, deformerade balkonger, krossat glas i drivor, ambulanser, avspärrade kvarter, poliser i varje gathörn, journalister som rapporterade från vad som påminde om en krigszon.
Jag upplevde stämningen in på skinnet av bestörtning, vilsenhet och oro från chockade Linköpingsbor. Jag var ju också en av dem. Det är verkligheten bakom de återkommande medierubrikerna om den veritabla epidemi av sprängattentat som plågar Sverige. Ett slags absurt normaltillstånd håller på att etablera sig, men det är förstås – eller borde vara – allt annat än normalt.
Bara några veckor in i 2020 och bombvågen fortsätter. I Stockholm exploderar kraftiga sprängladdningar riktade mot bostadshus på Östermalm, i Kista och Husby. Och under onsdagsmorgonen briserar ännu en bomb, placerad i trapphuset på en flerfamiljsbostad i Hageby, Norrköping.
Misstanke finns om att dådet i vår grannkommun är kopplat till uppgörelser inom den kriminella MC-miljön. Hittills är dock facit av rättsväsendets försök att stävja det grova, terrorliknande våldet dystert. Polisens uppklaringsprocent gällande såväl sprängningar som skjutningar kan inte med bästa vilja i världen kallas imponerande.
Sanningen är att vårt samhälle är utsatt för attack av samvetslösa huliganer med oskyldiga människor som insats och statsmakten har förbluffande svårigheter att sköta sin mest fundamentala uppgift: att upprätthålla lag och ordning för att skydda sina medborgare.
Lars Stjernkvist, kommunstyrelsens ordförande (S) i Norrköping, betecknar situationen som akut och det eskalerande våldet som unikt. Han efterlyser samling över partigränserna där allt ideologiskt groll läggs åt sidan och fokus inriktas på ett nedkämpande av kriminaliteten. Hoppas kan man ju. Fler ansvarstagande vuxna i det ack så polariserade politiska rummet får gärna anmäla sig.
Christian Dahlgrens Blogg 