När bankerna plockar ner skylten

Skrivit i Corren 29/1:

Boxholm, Ödeshög, Borensberg. Där beslutade Swedbank nyligen att lägga ner sina bankkontor. Om kunderna nödvändigtvis önskade fortsatt fysisk kontakt, hänvisades de till att besöka Swedbanks kontor i Mjölby och Motala (Corren 14/11 2019). Hur länge det nu varar.

Konkurrenten Danske Bank har precis meddelat stängning av sitt kontor i Mjölby. Önskas personligt möte av någon anledning får deras kunder istället åka till kontoret i Motala (Corren 27/1). Snart kanske det bara är bankernas kontor i Linköping som återstår?

Dessa aktuella exempel från Östergötland är trendtypiska för strukturomvandlingen inom den svenska banksektorn. För trettio år sedan, 1990, fanns det sammanlagt omkring 3100 bankkontor i Sverige. Av detta kontorsbestånd är idag närmare 60 procent försvunnet.

Bakom denna utveckling är naturligtvis digitaliseringen en starkt drivande kraft, som gjort det smidigt och bekvämt för oss att kunna sköta vanliga bankärenden via nätet. Skillnaden mot förr är ur många aspekter fantastisk.

Bankerna kan i sin tur spara in på kontanthantering, bemannade lokaler och annat som fräter på vinstmarginalerna. Det har i synnerhet de dominerande bankkoncernerna (SEB, Swedbank, Nordea et consortes) tagit fasta på.

Under perioden 2015-18 gick storbankerna fram som rena slåttermaskinen bland sina kontor, en fjärdedel rök. Men fartblindheten i nedläggningsraseriet visade sig lika snabbt.

Kundnöjdheten påverkades negativt, enligt Svenskt Kvalitetsindex (Dagens Industri 9/5 2019). Behovet av platser där man kan träffa en bankrepresentant öga mot öga i den handfasta verkligheten består uppenbarligen i viss mån ändå.

Det gäller nog inte endast kategorin bankkunder i den seniora generationen som haft svårt för att oreserverat anamma digitaliseringsvågens påbjudna välsignelser i mobilapparnas nya sköna värld.

Det mänskliga mötet oavsett ålder går knappast fullständigt att rationalisera bort, även om bankernas räknenissar så skulle vilja. Deras massnedläggning av kontor har dessutom drabbat landsortskommunerna hårdast, vilket inte gör det lättare att få hela Sverige att leva som politikerna gärna talar om.

Mikaela Backman, nationalekonom vid handelshögskolan i Jönköping, har i sin forskning konstaterat att närheten till banker spelar en viktig roll för småföretagande och regional förnyelse: ”Vid avveckling av bankkontor försvinner kunskap om den lokala marknaden, personlig kunskap om företagares tidigare historia samt bankens upparbetade nätverk” (Esbri 20/6 2017).

Konsekvensen är högre trösklar för entreprenörer utanför storstäderna att skaffa kapital till verksamheter som ger landsbygden jobb och tillväxt. Därför har vi tyvärr skäl att se med oro på nyheterna om bankernas agerande i Östergötland.

Långö som det var då (29)

Tre män i en båt med tragiskt slut. Ur Karlskrona Weckoblad, torsdag 25 juli 1889

Även Hedlund återfunnen. Ur Karlskrona Weckoblad, lördag 27 juli 1889.

Brännvin på sjön är sällan en god idé. Några år tidigare hade tre andra män givit sig ut i en båt… Ur Karlskrona Weckoblad, torsdag 3 augusti 1882.

Skåda havets mäktiga hjältar

Skrivit i Corren 28/1:

Icke föraktliga resurser kommer att anslås ur statskassan till upprustning av vårt militära försvar framöver. Men vad blir kvar av denna satsning för eftervärlden att beundra om några hundra år? Frågan kan låta aningen otippad i sammanhanget.

Dock råkade tanken slå mig när jag nyligen var nere i Blekinge och besökte det statliga Marinmuseet (fri entré!) i örlogsstaden Karlskrona. Här finns nämligen artefakterna av 1780-talets väldiga upprustningsprogram, då Gustaf III hade beställt en ny toppmodern flotta som skulle hålla Ryssland i schack på Östersjön.

På kungens order gavs Karlskronas geniale varvschef Fredrik Henrik af Chapman ansvaret att bygga tio stora linjeskepp med två kanondäck vardera, samt tio mindre fregatter där man nöjde sig med ett kanondäck per styck. Denna Sveriges sista stormaktsflotta kom att fira en glänsande seger över ryssarna vid Svensksund 1790.

Fartygen har förstås numera sedan länge skattat åt förgängelsen. Men fortfarande får skattebetalarna valuta för pengarna, ty i Marinmuseets utställningshall är örlogsskeppens galjonsfigurer bevarade – mäktiga, heroiska, säreget uttrycksfulla.

De är skapade av amiralitetsbildhuggaren Johan Törnström, en konstnär av rang som verkligen får fantasin att ta språng. Det är inte svårt att förnimma fartygen som Törnströms galjonsfigurer varit ämnade åt. Man kan nästan höra knarret från masternas rår, blockens gnissel och bogvattnets brus hos segelskeppen när de stävar fram genom 1700-talets vågor.

Galjonsfigurerna, som faktiskt tog längre tid att göra än att bygga fartygen, är formade i nyklassisk stil och föreställer mestadels antika gudar ur den grekisk-romerska mytologin. Fregatterna fick kvinnliga väsen i fören, linjeskeppen manliga – exempelvis den rödmålade atlet med höjd lagerkrans som prydde Äran.

Törnströms främsta paradnummer i genren tillhörde annars linjeskeppet Försiktigheten (namnet ska enligt 1700-talets språkbruk uttydas som ”förutseende”). Här porträtterar galjonsfiguren hjälten Perseus med bevingad hjälm och som i sin hand triumferande greppar odjuret Medusas avhuggna huvud (Perseus ska symbolisera Gustaf III medan Ryssland schavotterar som Medusa).

Göran Schildt, författaren och seglaren, har kanske bäst fångat den märkvärdiga känsla som är förkroppsligade i Törnströms magnifika marina träskulpturer:

”Likt en antik teatermask med dess en gång för alla valda min döljer de all mänsklig skräck, trötthet, raseri och hjälplöshet som i osäker föränderlighet ryms inom skeppets sidor och håller fram dramats mening. Oberörda likt vita marmorgudar leder galjonsfigurerna genom sjöslagens kväljande krutrök och möter de drunknandes blick när de sista gången ser upp ur djupet.”

Jag tvivlar på att dagens svenska örlogsflotta rymmer något som ur konstnärlig synpunkt når samma imponerande slagkraft.

Långö som det var då (28)

Att misshandla Långös trädgårdsmästare Johan August Karlsson görs inte ostraffat! Tisdag 9 september 1885 rapporterar Karlskrona Weckoblad om hur de senaste domsluten i Rådstufverätten fallit den 5 september. Man hade givetvis önskat veta mer. Vad var bakgrunden till de lömska stensättarnas våld mot Karlsson? Kring detta tvingas nu vi bara spekulera. Måhända finns svaret djupt nere i något myndighetsarkiv. Ett rafflande ämne för vidare forskning.

Mot barbariet existerar inga garantier

Skrivit i Corren 27/1:

Idag för 75 år sedan, den 27 januari 1945, befriade Röda armén Auschwitz-Birkenau i Polen. Hur mycket befrielse det nu var. Kvar i detta kombinerade koncentrations- och utrotningsläger fanns 7500 fångar, mestadels gamla och sjuka. Resten, omkring 66 000 människor, hade av SS beordrats iväg på dödsmarscher längs vintriga vägar mot andra läger bakom fronten.

Röda arméns ankomst innebar ändå att det industriella massmördandet i Auschwitz, den mest ökända av Hitlers dödsfabriker, äntligen tvingades upphöra. Dess gaskamrar och krematorier hade då hunnit förvandla 1,1 miljoner judar – män, kvinnor, barn – till aska.

När hela det ohyggliga Förintelsemaskineriet avstannade med Tredje rikets kapitulation några månader senare, beräknades nazisternas slutgiltiga lösning i Europa under andra världskriget krävt sammanlagt cirka 6 miljoner judiska människors liv. Deras dödsdom var enligt Hitlerväldets kvasireligiösa våldsideologi nödvändig för att sona det värsta av brott: att låta sig födas som jude.

Varenda en måste därför spåras upp, gripas och utplånas. Ingen frontlinje skulle för nazisterna bli viktigare än den mot civila judar utan vapen att försvara sig med. Att hålla gaskamrarna och krematorierna igång så länge som möjligt var högre prioriterat av Hitler än något annat i kriget. SS-bödlarnas transporter av judar till helveteslägren gick före den reguljära arméns behov.

Förintelsen är som folkmord historiskt unikt i sin gränslösa grymhet, fanatiskt motiverade iscensättning och sitt tekniskt utstuderade barbari. Bakom stod en kriminell avgrundsregim som lyckats ta makten i en av världens rikast utvecklade nationer, icke minst kulturellt, på en kontinent som är den västerländska civilisationens hemvist. Det var kulmen på två tusen år av europeisk antisemitism, till sitt ursprung en biprodukt av kristendomen.

Vad bör den erfarenheten säga oss? Att inga garantier existerar. Förintelsen skedde. Förintelsen kan åter ske. Antisemitismen försvann inte med befrielsen av Auschwitz och Nazitysklands fall. Judehatet växer tvärtom igen och den liberala demokratin är allt hårdare trängd. Även i vårt eget land.

Ett vulgärnationalistiskt parti som grundats av extremister på yttersta högerkanten (däribland en frivillig SS-veteran) har vunnit stora opinionsframgångar och kastat den svenska politiska spelplanen över ända. Bit för bit har det offentliga språkbruket förråats, polariseringen tilltagit, värdeskalorna förskjutits – en mycket gynnsam drivhusmiljö för det uråldriga antisemitiska samhällsgiftet.