Långö som det var då (1)

1914 startade inte bara första världskriget, utan också Långö Båtvarf. Den djärve entreprenören hette Karl Ekholm, som bodde på Kapellgatan 11. Tyvärr tvingades han lägga ner verksamheten efter endast några år, då en kund inte hade råd att lösa ut sin båt hos honom.

Systembolaget saknar berättigande

Skrivit i Corren 27/3:

Av alla institutioner och företag har svenska folket minst förtroende för Twitter. Och mest förtroende för Systembolaget. Det framgår av Medieakademins nyligen offentliggjorda Förtroendebarometer för 2019.

Den med den partipolitiska makten intimt lierade statliga butiksmonopolisten har tveklöst fått lysande utdelning av sin ihärdigt självförhärligande propagandaverksamhet. Trots att trovärdigheten i Systembolagets påverkanskampanjer för att motivera det egna existensberättigandet egentligen inte är särskilt mycket högre än åtskilligt av den hårdvinklade och vilseledande agitation som det dagliga Twitterflödet bjuder på.

I en undersökning från Timbro häromåret (Farväl till Systembolaget) slogs exempelvis hål på monopolistens skryt att den är marknadskrafterna överlägsen vad gäller sortiment och service. Timbros granskning visade att inte ens Systembolagets bästa statsbutiker kunde matcha det utbud av vin och öl som affärer i många andra europeiska länder tillhandahåller.

Det bärande argumentet för Systembolagets nödvändighet – värnet om folkhälsan – smulas nu även sönder i en rykande färsk ESO-publikation av nationalekonomen David Sundén.

I en sammanfattning på DN Debatt (26/3) skriver han: ”Rapporter om att konsumtionen skulle öka med 40 procent om monopolet avskaffades har inget empiriskt stöd, utan är resultatet av godtyckliga antaganden om hur alkoholmarknaden möjligtvis reagerar om hela den svenska alkoholpolitiken överges”.

Eftersom seriösa analyser inte kan belägga att monopolet bidrar till minskad konsumtion, rekommenderar Sundén att regeringen gör en översyn av den förfelade politiken och föreslår att ”alkoholmarknaden öppnas för konkurrens där privata alkoholbutiker ges möjlighet att sälja alkohol på samma sätt som Systembolaget. Försäljning av alkohol i livsmedelsbutiker bör också vara ett utredningsalternativ”.

ESO är en självständig expertkommitté som sorterar under Finansdepartementet. Dess kritik borde därför äga en tyngd som Systembolagslobbyn inte lär kunna snacka borta utan vidare. Hoppet om ett friare Sverige lever.

Farväl, Oxford Street

Skrivit i Corren 26/3:

Jag fick äntligen tag på den! En VHS-kassett med David Bowies farvälkonsert som Ziggy Stardust på Hammersmith Odeon i juli 1973, filmad av den legendariske dokumentärmästaren D A Pennebaker.

Knappt tio pund kostade rullen. Jag var i himlen, jag var på HMV – världens största skivaffär, belägen på Oxford Street i London. Rena paradiset för en ung, rockfrälst kille under det glada 80-talet.

HMV var ett sannskyldigt Mecka med ett enormt utbud att botanisera bland. Bara plånbokens tjocklek och resväskans utrymme satte (ytterst förargliga) begränsningar på vad man kunde släpa hem av i Sverige annars svindyra, svåråtkomliga vinylplattor och musikvideor.

Detta var innan internet förstås, en väsensskild planet från nu. Någon dånande avund var det länge sedan förvisandet av en engelsk Bowie-VHS eller ett obskyrt Marc Bolan-album väckte i kompiskretsen. Allt finns ju i ett närmast tröttande digitalt överflöd att tillgå blott en knapptryckning bort på mobilen.

Skivaffärer, i den mån dessa forna populärkulturella tempel ännu existerar, är som en relik från stenåldern. Vem vallfärdar idag till det gamla flaggskeppet HMV i London?

Det går inte ens att göra av nostalgiska skäl, om man ändå råkar vara i den brittiska huvudstaden. Förra månaden slog HMV:s portar igen för alltid.

Överhuvudtaget verkar timmen slagen för den berömda shoppinggatan Oxford Street. Skyltfönster efter skyltfönster gapar dystert tomma som symptomatiska tecken på butiksdödens obevekliga framfart.

Fysiska affärer konkurreras där som här i snabbt takt ut av näthandeln, men även av förändrade konsumtionsmönster i övrigt. Trenden tycks peka mot ”peak materialism”. Hellre än att bygga på våra berg av handfasta grejer, vill vi spendera mer pengar på upplevelser och åtnjutandet av högklassiga servicetjänster.

2018 blev Linköping – för tredje gången i ordningen – utsedd till vinnare av priset ”Årets stadskärna”. Ett glädjande bevis på Linköpings innovationskraft – hittills, åtminstone.

Men har kommunen beredskap för att klara den omvälvande utvecklingsrycken när den traditionella handeln marginaliseras, butikskedjorna klappar ihop som på Oxford Street och citylivet hotar att gå ned på ödsliga lågvarv? Utan en attraktiv, vital centrummiljö blir varken London eller Linköping några särskilt skojiga metropoler att vistas i.

Those were the days.

Kristdemokrater på glid

Skrivit i Corren 25/3:

Den auktoritära utvecklingen i Ungern har gjort Victor Orbáns ultranationalistiska regeringsparti Fidesz omöjligt i Europaparlamentets borgerliga grupp EPP. Svenska kristdemokrater och moderater fick förra veckan gehör för sitt krav att Fidesz, åtminstone temporärt, kastas ut.

”Jag är glad över att EPP har enats om beslut om tillfällig avstängning, även om Kristdemokraterna sedan vi initierade denna process hade velat gå längre. En del värderingar är inte valbara och när partiet inte efterlever grundläggande värderingar om demokrati och rättsstatens principer måste vi markera”. Det förklarade KD:s partiledare Ebba Busch Thor i onsdags.

Dagen därpå meddelade hon att KD öppnade dörren för ett närmande till Sverigedemokraterna – vars omhuldade favoritland i EU är Victor Orbáns Ungern…

Så var det med den ideologiska kompassen. Bedrövligt.

Om KD är beredda att skamlöst sätta sig i förhandlingsbåten med SD, är det inte otänkbart att M snart kastar sina sista dubier åt sidan och ansluter. Rörelser i den riktningen har redan tidigare tydligt kunnat märkas.

Blir detta början till formeringen av Jimmie Åkessons drömda ”konservativa block” i någon mening, måste vi räkna hoppet om en återuppstånden Allians med Liberalerna och Centern till 2022 som släckt. Det är ingen liten sak att som KD att sträcka ut handen till ett reformerat nazistparti och legitimera det som samverkanspartner.

David Lega, kommunalråd i Göteborg och KD:s andranamn på listan till Europaparlamentet, skrev inför valrörelsen förra året en skarpt SD-kritisk artikel i Expressen:

”Kristdemokraterna grundades som en motkraft till de rasistiska och nazistiska krafter som verkade i det mörka Europa under 1930- och 40-talet. Den internationella kristdemokratin återuppbyggde ett sargat Europa och bidrog till den frihet och det framtidshopp som sedan präglade stora delar av Europa. Det är en historia som jag är stolt över. Och som vi kristdemokrater aldrig glömmer bort” (11/6 2018).

Nej, David Lega glömmer inte. Han tillhörde den minoritet i KD:s partistyrelse som röstade nej till SD-öppningen. Andra kristdemokrater har emellertid all anledning till att friska upp minnet.

Hur kom det sig att mörkret sänkte sig över Europa under 1930- och 40-talet? Tag och läs Herbert Tingstens klassiska pionjärverk Den nationella diktaturen: nazismens och fascismens idéer från 1936.

Boken tycks dessvärre inte förlorat i aktualitet. Ty, som Tingsten visade, var det på grund av konservativa och liberala partiers medgörlighet som högerextremisterna kunde tillskansa sig makten i Italien, Österrike och Tyskland.

Borgerligheten där och då begrep inte faran med att släppa ultranationalisterna över bron. Socialisterna, alltså inte enbart Moskvalojala kommunister utan hela vänstern, ansågs som ett större samhällshot.

Ytterkantshögerns gapiga gäng var det i jämförelse ingen match att tygla och kontrollera om de bjöds en smula inflytande – trodde man.

Hösten 2015 deklarerade SD:s partisekreterare Richard Jomshof: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget”.

Förstår Ebba Busch Thor vilken fälla hon går i?

Miljödiktatur utan barn?

Skrivit i Corren 22/3:

Ska klimatet räddas måste mänskligheten upphöra att reproducera sig. Den kontroversiella tesen lanseras i en ny bok (Kinderfrei statt kinderlos – ”Barnfri istället för barnlös”) av den tyska debattören Verena Brunschweiger.

”Att sätta barn till livet är det värsta man kan göra mot miljön. Varje ofött barn minskar utsläppen av koldioxid med cirka 50 ton om året”, slår hon fast (SvD 21/3).

Så kan man ju också resonera, och lämna ytterligare ett känslouppjagande stollebidrag till att försöka sänka den seriösa klimatdebatten. Vi lider ingen direkt brist av alarmistiska hojtanden på frihetsfientliga panikåtgärder från huvudlösa radikaler.

Inför FN:s klimatmöte i polska Katowice tog den gamle vänsterprofessorn Torbjörn Tännsjö till orda med sin famösa diktaturrekommendation: ”Något måste ske raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till. En global regering i form av en global despoti tar över” (DN 29/11 2018).

Det tyckte omedelbart den förre TV-meteorologen Pär Holmberg, nu MP-kandidat till Europaparlamentet, var en intressant idé och twittrade en hyllning till Tännsjö för att han vågade ”tänka utanför boxen”.

Dylikt tänkande hade Holmberg redan själv tidigare gett prov på när han i magasinet Neo 2009 gav rådet att för miljöns skull ”snabbt avskaffa alla val”, då det inte fanns ”tid att hålla på och käbbla mellan partierna”.

Nyligen var 87 så kallade influencers på sociala medier inne på samma spår i ett gemensamt upprop till Stefan Löfven. De krävde att statministern borde glömma demokratin och ta i med gröna hårdhandskar: ”Släpp taget om väljarstödet och kör över oss och våra klimatkatastrofala vanor” (Expressen 24/1).

Ur den internationella debatten kan vidare exempel mångfaldigas. Men skulle ekofascism vara lösningen?

Empiriskt saknas stöd för att auktoritära förtryckarregimer vore ett miljövänligare alternativ än öppna samhällen med folkstyre, marknadsekonomi och fri opinionsbildning.

Den som är intresserad av verkligheten behöver inte söka länge efter övertygande belägg på att demokratier är väsentligt bättre på klimatpolitik än icke-demokratier. De värsta miljöbovarna har alltid varit diktaturer.

Och varför skulle vi sluta med barnalstring och låta den mänskliga civilisationen utslockna i syfte att rädda jordens klimat? Det är inte jordklotet som främst hotas av klimatförändringarna, sådant – och annat åtskilligt mycket värre – har vår planet galant klarat förr under sina 4,5 miljarder år långa existens.

Den moderna människan däremot har bara funnits cirka i 300 000 år. Vi är den överlägset, mest fantastiska skapelse som jordens unika naturmiljö frambringat. Troligen är det få andra planeter i något annat solsystem, i någon annan galax, som kan konkurrera med en lika komplex, intelligent och avancerad livsform.

Kanske finns ingen motsvarande högt stående varelse i hela rymden. Man kan rent av lite filosofiskt säga att människan är universums sätt att reflektera över och komma till medvetande om sig själv.

Det är för att mänskligheten ska kunna fortsätta att sätta barn till en värld med för oss trygga överlevnadsvillkor som klimatet behöver fixas. Och det utan att förfalla till dåraktiga, antihumanistiskt tyranniska metoder som gör vår tillvaro slavaktigt outhärdlig. Poänglöst vore det annars.

En vissnande ros

Skrivit i Corren 21/3:

Till helgen samlas Socialdemokraterna till kongress i Örebro. Det är ett stukat parti med det sämsta valresultatet sedan 1911 i ryggen.

Rosenbads nycklar behölls, men maktens pris var en blocköverskridande uppgörelse som kräver att S driver liberal reformpolitik och köper stora delar av Alliansens agenda. Regeringen Löfven II skulle i sak mer eller mindre kunna vara regeringen Reinfeldt III.

Det måste snurra i huvudet av vånda och förvirring hos många inbitna S-medlemmar. Rimligen borde ett starkt behov finnas i leden av att lufta uppdämda tankar om partiets prekära situation, nuvarande vägval och inriktning på sikt. Vilket forum är lämpligare för det än en partikongress?

Nu är dock inte interndemokrati och medlemsinflytande vad S är bäst på. Precis som hos ärkerivalen M råder en sluten, hierarkisk och toppstyrande organisationskultur.

Ingen motionsrätt till kongressen har tillåtits, symptomatiskt nog. Deltagarna får nöja sig med en stunds allmänpolitisk debatt som partistyrelsen på nåder beviljat under första kongresskvällen likt en liten säkerhetsventil.

Det är väl deras problem, kan man tycka. Inte riktigt. Vi befinner oss ju i en demokratisk brytningstid med en växande misstroendeklyfta mellan bredare folklager och det maktägande partietablissemanget. Allt färre svenskar varken vill vara medlemmar i, eller ens identifiera sig med, ett parti.

Och varför skulle de det, om ålderstigna partier som S verkar anse att medlemmar som tycker och tänker främst är ett obekvämt besvär? Istället har partiväsendet blivit kraftigt elitiserat och gjort sig ekonomiskt oberoende av sin krympande medlemskår genom frikostig försörjning av skattebidrag. Ideellt engagemang hör det förflutna till.

Politikens utövande är idag en angelägenhet för professionella karriärister, anställa ombudsmän, sakkunniga underhuggare, pressekreterare, lejda twittrare och PR-människor.

Vad gemene man ute i stugorna anser om ditt och datt kan avläsas utifrån regelbundna opinionsundersökningar, som partierna löpande stämmer av utformningen av sina åsiktspaket och ageranden mot. Vilken bild som medierna och nätets olika kanaler ger, spelar också en väldig roll.

En socialdemokratisk gräsrots eventuella funderingar om meningen med föreningen väger mycket lätt i ljuset av denna utveckling. Frågan är hur länge det håller, om S och de andra partierna vill vara bärare av en levande och vital svensk demokrati.

Ingen klonad Ullsten

Skrivit i Corren 20/3:

Vem ska rädda Liberalerna, the artist formerly known as Folkpartiet? Just nu liknar det ett självmordsuppdrag att ta över den krisdrabbade showen när Jan Björklund till sommaren lämnar scenen.

Opinionsstödet är så decimerat att sympatisörerna snart knappt ryms i en gammal folkabuss. Trots att partiet – jämte Centern – bärgade stora sakpolitiska vinster i januariöverenskommelsen med den nya S/MP-regeringen, blev effekten att Liberalernas flyktiga väljarkår blev ännu flyktigare.

Även den interna sammanhållningen tog rejält med stryk av steget över blockgränsen som kvarvarande Allianslojalister hade svårt att tåla. På det kom de förtroendetärande skandalerna kring riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahls snikna lägenhetsaffär på skattebetalarnas bekostnad och Europaparlamentarikern Cecilia Wikströms dubbelarbetande åt näringslivet.

Om Liberalerna lyckats kommunicera något väldigt väl, är det intrycket av ett splittrat, sargat och praktiskt taget roderlöst parti på drift mot stupet. I EU-valet den 26 maj är risken reell att det blir ett knockoutslag från Europaparlamentet, vilket för dessa de mest okritiska Brysselvurmarna i svensk politik vore en katastrof av existentiella dimensioner.

Och mitt i allt detta ska alltså en ny partiledare vaskas fram. Inga hugade kandidater har ännu officiellt klivit ut. Tydligt är dock att det verkar arta sig till en strid mellan anhängarna av Erik Ullenhag å ena sidan och Nyamko Sabuni å andra sidan.

Bägge har varit statsråd i Reinfeldtregeringen, men sedan lämnat den aktiva politiken för att stå på standby om partiet kallar. Bägge representerar också förhoppningarna om skilda vägval.

Ullenhag är den mjuka socialliberala linjens man, traditionalisternas dröm. En gediget präktig, välkammad och spolformad ärkefolkpartist – en klonad Ola Ullsten som få bortom Liberalernas närmast sörjande krets kan erinra sig något minnesvärt av.

Sabuni är det mera ruter i. Högerinriktad, uppfriskande kaxig, viljestark och sällan den som fegspelar i debatten (som minister med ansvar för integrationsfrågor var hon exempelvis tidig med att tala klarspråk om hedersvåldets förkastlighet).

Med henne skulle Liberalerna näppeligen behöva hotas av att blekna in i tapeten. Snarare har hon kapaciteten att bli för sitt parti vad Ebba Busch Thor blivit för Kristdemokraterna.

Vill Liberalerna öka sina chanser att vända snålblåst till medvind är nog inte en blodfattig Ullstenkopia att rekommendera i alla fall.

In memoriam

Inger Karin Birgitta Dahlgren, född Rosberg
från Skolgatan 13, Långö

27 november 1938 – 16 mars 2019

En förebild i godhet, kärlek och omsorg.
Kring henne var alltid ljus, harmoni och glädje.

Clifford Brown – Dial ”B” for Beauty