Category Archives: Linköping

På Linköpings slott

Middag hos landshövdingen.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Linköping

Svindlande affärer

Skrivit i Corren 5/10:

Principiellt är kommunala bolag i grunden en styggelse. De utgör en skvaderaktig korsning av kommers, offentlig förvaltning och partipolitisk maktutövning som är tveksam såväl ur demokratiskt som marknadsekonomiskt perspektiv.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, tillhör dem som länge kritiserat kommunernas bolagiseringsiver. Hon menar att det ligger i kommunallagens utmarker att sätta ihop stora företagskonglomerat.

Den offentliga verksamheten är en rättsordning i folkets tjänst, inte en affärsdrivande butik med allt vad det riskerar att medföra i form av försvårad insyn, självsvåldigt fattade beslut, bristfällig dokumentation och osunda jävsförhållanden i kommunerna.

”När politiker sitter på flera stolar samtidigt, i exempelvis kommunstyrelsen, nämnder och kommunala bolagsstyrelser, säger det sig självt att detta nätverk av personer inte säkrar tillräcklig styrning, kontroll och ansvarsutkrävande som grund för medborgerligt förtroende”, skrev Ahlenius i Göteborgs-Posten för några år sedan med anledning av de uppmärksammade bolagsskandalerna i Göteborgs stad.

Så illa som där är det inte i Linköping, lyckligtvis. Vad man än kan hävda om vår kommunala bolagssfär, har den knappast gett generellt intryck av att vara misskött. Tvärtom. Att få Linköpingsbor finner det angeläget att privatisera måste ses som ett gott betyg på driften.

Men i det sammanhanget blir också Correns avslöjande om Tekniska verkens märkliga mångmiljonförsäljning av en begagnad generatoranläggning desto mer anmärkningsvärd.

Hade det inte varit för att affären utlöst en rättstvist i domstol skulle sannolikt aldrig allmänheten heller fått veta något, bara det är noterbart. Hur öppna för granskning än Tekniska verken annars vill vara, skyltar man nog inte gärna självmant med hur avyttringen av de nämnda generatorerna gått till.

Som Corren kunde rapportera i onsdagens tidning åsidosattes lagen om offentlig upphandling. Istället kom en påfallande dubiös figur, senare dömd ekobrottsling och med koppling till Hells Angels (!), att medverka till att ombesörja försäljningen.

Som inte detta är häpnadsväckande nog, bemödade sig inte Tekniska verken att försöka få ett maximerat marknadsmässigt pris för generatoranläggningen. Man meddelade endast önskan om ett spikat belopp (1,85 miljoner euro). Alla pengar därutöver som en köpare var villig att punga ut, fick försäljningsombuden fritt stoppa i fickan själva.

Varför inte låta dem utföra tjänsten med provisionsarvode enligt en viss procentsats istället? Det borde väl vara det gängse förfarandet när agenter anlitas.

Likheten med en uppgörelse i bilskojarbranschen förminskas inte direkt av att Tekniska verken undvek att fästa något avtal på papper, allt skedde muntligt.

Linköpings invånare har skäl till upprördhet över denna ljusskygga affär. Det är ju deras egendom som Tekniska verken handskats ovarsamt med. Remarkabelt i fallet är även hur Tekniska verken så lättsinnigt kunnat äventyra sitt goda varumärke.

Det ger oundvikligen upphov till frågan om det möjligen finns fler hundar begravna i Linköpings Stadshus AB:s dotterbolag.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Kommunalpolitik, Linköping

Föredömet Demirok

Skrivit i Corren 28/9:

Beröm åt Muharrem Demirok. Centerns kommunalråd i Linköping har resningen att bland aktiva politiker göra något mycket ovanligt. Ett beslut fick dåliga konsekvenser. Det borde inte fattats. Han inser det, medger det öppet och tar sitt ansvar för det.

Intentionen var god. Genom att inrätta en bussfil på Hamngatan i centrala Linköping skulle kollektivåkandet underlättas. Vad hände? Demirok är karl för sin hatt och säger utan omsvep: ”Hela trafikapparaten har fått infarkt. Det blev inte rätt. Så är det. Beslutet har bidragit till att trafiksituationen i stan inte mår bra” (Corren 27/9).

Det är föredömligt rakryggat av Demirok. Hellre än att hålla fast vid en position som visat sig ohållbar, intar han en prövande och självkritisk hållning, är villig att i pragmatisk anda korrigera beslutet efter hur utfallet blivit i verkligheten. Så agerar en politiker som sätter medborgarnas bästa framför den egna prestigen.

Tänk om det bland riksdagspartierna fanns samma mognad att ta vuxenansvar för alla felgrepp som gjort att hela den svenska bostadsmarknaden drabbats av svårartad infarkt. I tidskriften Ekonomisk Debatt (7/2016) var domen från nationalekonomen Assar Lindbeck inte nådig: ”Mot bakgrund av de ekonomiska, sociala och psykiska skadeverkningarna av stor bostadsbrist är det inte någon överdrift att karaktärisera svensk bostadspolitik som en social katastrof, skapad av svenska politiker av alla färger”.

Här kan man tala om ett praktexempel på hur goda intentioner stenlagt vägen till eländets portar. Assar Lindbeck har i decennier försökt väcka politikerna om nödvändigheten av att avskaffa hyresregleringen, införd under andra världskriget, som förstört balansen mellan utbud och efterfrågan.

Resultatet är en hyresmarknad som påminner om den konkursade kommandoekonomin i de gamla öststaterna med oändliga köer, ruffel och svartkontrakt. Underskottet på hyresrätter i tillväxtkommunerna är en tungt bidragande orsak till dagens bostadsbubbla.

Följderna för normalinkomsttagare som gett sig in i detta prisrally riskerar att bli fatala, varnar Lindbeck: ”Bostadsbristen lockar också familjer med begränsade ekonomiska resurser till att dra på sig stora skulder för att finansiera köp av bostadsrätter eller småhus, vilket kan skapa oro hos många över att inte kunna klara av skulderna i framtiden”.

Situationen med extremlåga räntor som eldar på hushållens skuldsättning gör inte precis saken bättre. Varje parti skulle behöva en Muharrem Demirok som ser verkligheten i vitögat, resolut erkänner att bostadspolitiken lett åt skogen och inte hukar för att lösa problemet som man själv kokat ihop. Okej, vi ville väl. Det fungerade inte. Nu ska vi fixa det. Den attityden.

Det har börjat pratas om att avskaffa ränteavdragen för att kyla av skuldboomen. Utmärkt. Kompensera med sänkt skatt på arbete, och undvik att höja skatten på sparande. Fasa ut hyreskontrollen (vilket Socialdemokraterna ville göra redan 1967) och inled en övergång till sund marknadsmässighet, som får bort de artificiellt låga hyrorna i attraktiva områden, återställer balansen och sätter fart på flyttkedjorna så att människor i olika livsfaser får möjlighet att bo vettigare eller överhuvudtaget kan starta en bostadskarriär.

Förr eller senare synes en sådan reform ändå oundviklig. Är det inte lika gott att gripa tillfället nu?

Lämna en kommentar

Filed under Bostäder, Linköping

Bygga eller fridlysa?

Skrivit i Corren 26/9:

Bostadsminister Peter Eriksson var imponerad. ”Det är roligt att se hur Vallastaden har utvecklats och blivit en plats där många vill bo”, sa han efter sitt besök i Linköpings uppmärksammade flaggprojekt på bostadsfronten. Ett föredömligt innovativt exempel för andra att ta efter, menade statsrådet: ”Öppnar vi upp för fantasi skapas en mångfald som saknas i de flesta svenska bostadsområden” (Corren 25/9).

Nog är det ett gott kvitto på hur idéer blir verklighet i vår kommun. Det kan vi vara stolta över.

Inte bara Vallastaden är en plats där många vill bo. Trycket på att överhuvudtaget bo i Linköping är starkt, vilket är mycket positivt. Här finns expansionskraft, dynamik, en löftesrik framtid. Linköping växer och behöver växa för att kunna nå sin fulla potential.

Vallastaden är ett utmärkt steg på den vägen, men det räcker förstås inte. Det måste byggas mer. Klarar vi inte att möta efterfrågan på bostäder hämmas våra möjligheter. Det är ett problem som Linköping sannerligen inte är ensamt om bland svenska tillväxtkommuner. Att lösa bristsituationen på bostadsmarknaden är definitivt en ”utmaning”, som det eufemistiskt brukar heta på dagens politikerspråk.

Problemet blir heller inte lättare av att statsmakterna krånglar till det som på Ekängen. Linköpings kommun vill köpa loss den statligt ägda marken vid den tidigare Roxtuna-anstalten och bygga en ny blomstrande stadsdel med 1200 bostäder. Men att öppna upp för den sortens skapande fantasi är centralmakten i Stockholm inte lika välvilligt inställd till. Det är dock ingalunda Peter Erikssons fel.

Projektet har hamnat i en lång malande byråkratistrid, eftersom Riksantikvarieämbetet slår vakt om den närliggande kungsgården Tuna. Den är byggnadsminnesförklarad, vilket förstås är rätt och riktigt. Stötesten är att samma myndighet även hävdar att hundratals hektar av kungsgårdens anslutande historiska odlingsmark också måste skyddas.

Alltså vill/kan inte Statens fastighetsverk släppa den till Linköpings kommun och där tycks förhandlingarna om bostadsplanerna på Ekängen kört fast, enligt vad Corren senast rapporterade om saken i måndags.

Det finns högt vettiga skäl till bevarande av äldre kulturlandskap (ämnets vikt förtjänar faktiskt sin egen ledare). Men hur rimligt är det i just detta specifika fall? Sverige är stort med massor av skyddsklassad mark, ibland närmast in i absurdum – ta bara konsekvenserna av nuvarande strandskyddslagstiftning – där ivern till konservering på ett fatalt sätt inte sällan tenderar att hindra resursutnyttjande och utveckling.

Ekängen är tyvärr illustrativt för denna rigiditet. Meningen kan väl knappast vara att vi ska göras till fångar i förflutenheten? Hur vore det med ett större inslag av pragmatism, flexibilitet och förståelse för nödvändigheten att prioritera bland olika mål?

Linköping har ett pockande behov av bostäder till nu levande människor. Väg detta mot statens deklarerade intresse av att fridlysa ett gammalt åkerområde i kommunen från byggande. Är det då förnuftigast att Linköping bör ge sig för staten, eller tvärtom?

Lämna en kommentar

Filed under Bostäder, Linköping

Håll järnvägen igång

Skrivit i Corren 22/9:

Han har fått nog. Måttet är rågat. På DN Kultur häromdagen uttryckte journalisten och författaren Johan Hilton sin frustration över hur omöjligt det blivit att åka tåg i Sverige: ”Jag skissar just nu på ett plattitydbingo i pocketformat över de fel som ständigt drabbar tågtrafiken och Trafikverket och som jag tänker sälja i vagnarna. Det skulle göra toksuccé bland resenärerna i störtskuren av ursäkter från högtalarna: Nedriven kontaktledning, check. Kabelbrand, check. Signalfel, check. Mötande tåg, check. Vagnfel, BINGO för helvete!”.

Någon som inte känner igen sig? Till saken hör att Johan Hilton verkligen gillar att åka tåg, eller snarare, vill gilla. Han är knappast ensam om det. Tåg är ett populärt kommunikationsmedel bland svenska folket. Men tålamodet prövas onekligen av den bristande pålitligheten.

Hör min enkla bön, kära politiker som begär vårt förtroende att styra och ställa i samhället. Kan ni inte bara fokusera på ett enda mål för ett tag? Att grundläggande verksamheter ska funka. Som polisen. Som sjukvården. Som tågen. Ni måste inte nödvändigtvis bygga futuristiska höghastighetsbanor för en astronomisk summa skattemiljarder. Det finns redan befintligt dragna järnvägar som era väljare gärna använder, men som lider av svåra kapacitets- och underhållsproblem.

Är det inte kapitalförstöring att låta det existerande nätet falla i bitar? Tänk om det rustades upp, och vanliga tåg faktiskt gick som tåget, prickfritt och i tid. Det hade varit attraktivt nog. Ni talar gärna om att människor borde köra mindre bil, för miljöns skull. Ni talar gärna om att hela landet ska leva, för landsbygdens skull. Vill ni göra konkretion av orden? Ge Stångådalsbanan en chans!

Modernisera, helsvetsa spåren, elektrifiera. Med snabbare och tätare turer för person- och godstrafik mellan Linköping och Kalmar hade villkoren i den sydöstra delen av Sverige kunnat bli betydligt bättre. En öppning för regionförstoring med potential.

Må regeringen därför ompröva Trafikverkets beslut att vända ryggen åt Stångådalsbanan. Varken den, eller anslutande Tjustbanan till Västervik, är förklarad som aktuell för renovering i myndighetens senaste investeringsplan. Sotdöden nästa?

Vill man underblåsa avfolkningen av mindre orter är ett säkert sätt att lämna infrastrukturen till förfall. Skulle det bli Stångådalsbanans framtid drabbas även – nota bene – Linköping och Kalmar, riskerar att bli likt öar i allt ödsligare omkringliggande trakter. Hur skulle det gynna utvecklingen av våra respektive län? Urbanisering är positivt ur många aspekter, men utan ett syresättande samspel mellan stad och landsbygd går något väsentligt förlorat, vi blir fattigare.

Goda skäl finns alltså att värna Stångådalsbanan. Fast ska regeringen väckas till en satsning bör åtminstone berörda kommuner längs sträckan hålla ihop. Olyckligtvis har Linköping nu valt att överge samarbetsorganisationen Infrastrukturkansliet som lobbar för Stångådals- och Tjustbanan. Majoriteten i Linköpings kommunstyrelse vill hellre koncentrera sig på Ostlänken. Som om det fanns en motsättning!

Det tycker i vilket fall inte kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) som är kritisk till avhoppet: ”Jag tror att man har lite av ett storstadskomplex och inte förstår att vi måste också se till att stärka landsbygden för att se till att både regionen ska fungera – men också att Linköping ska stärkas som stad” (P4 Östergötland 20/9).

Precis.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Linköping, Regionalpolitik, Trafik och kommunikationer

Höj rösten, Linköping!

Skrivit i Corren 13/6:

Det är Linköping som gett Sverige vingar. Vi är landets flygstad. Vad skulle nationens flygindustri vara utan oss? Är det någon kommun som borde värna luftfarten är det vi. Vore det således för mycket begärt om Linköping officiellt uppvaktade regeringen med en vädjan om att slopa flygskatten?

Det beryktade förslaget att vingklippa flyget med en särskild punktskatt på resor har väckt upprörd och berättigad kritik från start. Men Stefan Löfvens rödgröna minoritetskonstellation har ändå envist framhärdat och visar hittills inga tecken på att backa, tvärtom.

”Vi tror samlat att det här är skadligt för svenskt näringsliv och på sikt minskar tillgängligheten för Sverige liksom gör det svårare att bedriva ett livskraftigt näringsliv i hela Sverige”, säger SAS-vd:n Richard Gustafsson. Under måndagen förenade han sig med konkurrentbolagen Norwegian och BRA i en gemensam protest mot regeringens hot att fördyra biljettpriserna och därmed minska marginalerna i redan hårt konkurrensutsatt bransch.

Det är långa avstånd i Sverige, vi ligger därtill i Europas norra utkant. Vikten av en välutvecklad, smidigt fungerande infrastruktur för lufttransporter såväl inrikes som utrikes kan därför av uppenbara skäl inte nog betonas. Att driva bort människor från flyget och göra dem mindre rörliga genom politiska straffpålagor vore mycket olyckligt, vilket konsekvenserna i andra länder tydligt visat.

Exempelvis har Irland och Nederländerna infört flygskatt, fått skrämselhicka av resultatet när ekonomin dök, insett misstaget och avskaffat skatten. Varför ska då Sverige låta reprisera samma dumhet?

Regeringen anför miljöomsorg och klimatnytta som motiv. Men måste i sak argumentera mot bättre vetande. Bland remissinstanserna som sågat flygskattens påstådda välsignelsebringande gröna effekter finns tunga expertgranskare som Riksrevisionen, Statskontoret och Konjunkturinstitutet.

Men för det lilla krisande Miljöpartiet är flygskatten en viktig ideologisk symbolfråga, som statsminister Löfven känner sig nödgad att bjuda sin juniorpartner i regeringen på. Det kan emellertid inte vara godtagbart att det interna politiska schackrandet i Rosenbad ska gå ut över allmänintresset, försämra tillvaron för vanligt oskyldigt folk och slå mot den hela produktiva sektorns näringsvillkor.

Tidigare har den ansedda Linköpingspolitikern Lena Micko (S) haft det prestigefyllda uppdraget som ordförande i föreningen Svenskt flyg. Vid tillträdet på posten deklarerade hon som sin uppgift ”att visa den stora betydelsen flyg har för landets regioner och näringsliv och att flyget har betydelse för tillväxten” (Corren 15/6 2007). Snudd på dagen är det exakt 10 år sedan dessa ord fälldes.

I ljuset av regeringens flygfientliga agerande känns uppgiften än mer brännande aktuell och nödvändig. Det skulle definitivt inte skada om Linköpings kommun tog ett initiativ i frågan och förklarade för makthavarna i Stockholm vad som står på spel.

Om Sveriges flygstad höjer rösten i debatten lär det knappast gå obemärkt förbi.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Linköping, Skatter, Trafik och kommunikationer

Skyttedal prickar rätt

Skrivit i Corren 9/6:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet”.

En klassisk passage ur republikanen Calvin Coolidges State of the Uniontal inför den amerikanska kongressen 1923. Coolidge var president under Gatsbyepokens gyllene decennium, då landets välstånd tog fart och USA transformerades till världens ledande industrination.

Coolidge fokuserade på att sänka skatterna, reducera den offentliga skuldbördan och minska den politiska sfärens grepp om samhällslivet. Varsamhet med skattemedel var ett honnörsord i Vita huset under denna tid. Kongressledamöternas iver för dyra skrytprojekt var nu som då mycket utbredd. Men Coolidge hade inget till övers för sådana dubiösa försök att köpa väljarnas röster med deras egna pengar och red effektiv spärr mot slöseriet.

Tänk om det existerade fler politiska ledaren av den kalibern! Själva har vi en rödgrön regering som ideologiskt är Coolidges raka motsats och sorglöst höjer skatterna över i stort sett hela fältet, medan en splittrad icke-socialistisk riksdagsmajoritet valhänt gnyr och fumlar.

Det som dock är mest kännbart för vanligt folk är hur skattenivån tenderar att skena iväg uppåt inom den kommunala sektorn. Problemen med att hålla välfärdskostnaderna i schack har till och med fått LO-basen Karl Petter Thorwaldsson att larma om behovet av ett kommunalt skattestopp.

Eftersom kommunskatten är ”platt” (samma procentsats för alla) drabbas ju – precis som Coolidge påpekat – mindre bemedlade människor hårdast när pålagorna ökar. En annan oroande konsekvens är att arbete lönar sig allt sämre.

Men den här utvecklingen är inte ödesbestämd, vilket man ibland kan få intryck av i debatten – i synnerhet när den politiska särintresseorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) är i farten med uppgivna skräckprognoser över hur mycket skatterna ”måste” höjas för att kommunerna ska få debet och kredit att gå ihop.

Det finns faktiskt – hör och häpna! – kommunpolitiker av annat virke, som liknar gamle Calvin i attityd och handlag. KD:s Sara Skyttedal i Linköping närmare bestämt. Det alternativa budgetförslag som hon signerat hade garanterat Coolidge gillat. KD vill frigöra hela en krona åt oss i kommunal skattesänkning (fullt finansierat), vilket betyder att en genomsnittlig Linköpingsfamilj årligen får behålla flera välbehövliga tusenlappar mer i den egna hushållskassan.

Partiet går samtidigt fram med rödpennan i den vildvuxna utgiftsfloran, kräver rationellare resursutnyttjande, drar åt bidragskranarna, slår ner på stadshusets begeistring att sätta sprätt på våra pengar i diverse marknadsföringsprojekt av oklart värde, och underkänner kostnadstunga prestigebyggen som en ny simhall för svindlande 750 miljoner kronor.

Istället riktar KD sin koncentration på välfärdens kärna med satsning på trygghetsväktare, verksamhet för utvecklingsstörda, karriärtjänster för lärare, avlastning för personal inom skolan och omsorgen, etc. Imponerande välavvägt, lika frihetligt som socialt ansvarsfullt. Det finns hopp om politiken!

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Kommunalpolitik, Kristdemokraterna, Linköping, Skatter, USA