Bilen har kommit för att stanna

Skrivit i Corren 15/6:

Flinade ni åt rubriken? Det var avsikten. Grodan kunde varit en klassiker med tanke på upphovsmannen. Men den släpptes tyvärr inte igenom av Expressens legendariske chefredaktör Bo Strömstedt. Ett gravt publicistiskt misstag, menade han i sina memoarer Löpsedeln och insidan (1994):

”Jag ångrar alltjämt – ett älskvärt exempel – den överdrivna hänsynsfullhet jag visade när Pehr G Gyllenhammar en gång bett att få skriva en artikel. En underdirektör hade dummat sig, litet bilfilosofi var av nöden. Birgitta Reis på Volvo ringde och undrade om manuskriptet kommit fram och jag svarade – efter att länge ha övervägt med mitt samvete – att jag tänkte ändra första meningen. 

’Jaså’, sa hon bistert, ’skulle det vara något fel på den?’ ’Du kan ju läsa själv’, sa jag. Hon läste och började fnissa generat. Första meningen löd: ’Bilen har kommit för att stanna’. Fortfarande sörjer jag över att jag berövade svenska folket ett ordspråk.”

Ja, synd. Men det lustiga syftningsfelet åsido. Gyllenhammar hade ändå rätt i det han egentligen menade. Att bilen inte kommer att försvinna. Idag må ogina politiker och aktivistiska byråkrater hett önska bort bilarna till förmån för andra kommunikationsmedel, helst kollektiva eller pedaldrivna, gärna apostlahästarna i centrala stadsmiljöer. 

Det är dock empiriskt ostridigt att människor i allmänhet värderar sin flexibla, personliga mobilitet mycket högt, vill äga och köra egen bil även om det svider i plånboken av fördyrande pålagor. Få tecken tyder på en falnande folklig attraktionskraft. I synnerhet som bilarna blir allt bränslesnålare, säkrare, tystare och miljövänligare. Snart kan vi glömma bensin, diesel och avgaser. Fordonsflottan elektrifieras och med AI-teknikens snabba utveckling kan den runt hörnet även vara självstyrande ute på vägarna. Räkna med att växande privatbilism hör framtiden till. 

Men det vill uppenbarligen inte Linköpings makthavare veta av. Som Corren rapporterat (9/6) ska tillgängligheten för bilar i innerstaden försämras ytterligare. Cyklister och fotgängare ska i första hand prioriteras enligt kommunens trafikplan, i andra hand kollektiva färdsätt. I tredje hand kommer bilisterna. Målet är att andelen resor med bil ska minskas från 64 till 40 procent. Vad tror ni konsekvenserna blir för den redan pressade cityhandeln? 

Den borgerliga Linköpingsalliansen lovade i sitt samverkansprogram efter maktskiftet 2018 att förbättra framkomligheten – särskilt i tätorten, åtgärda parkeringsproblematiken i stadskärnan, gör den nåbar och ”inte skambelägga nyttjandet av olika trafikslag”. Med andra ord skulle det äntligen vara politiskt okej för vanliga människor att köra bil i Linköping. Men det är väl som med ambitionen att sänka skatten. En avstannad tanke. 

Träden, människan och staden

Skrivit i Corren 28/5:

”Vi behöver luft och vi behöver grönt, vi säger: almarna åt folket!” Så lät det för 50 år sedan, i maj 1971, när proggbandet Envoys försvenskade John Lennons Power to the People till en protestsång mot Stockholmspolitikernas beslut att fälla de hundraåriga almarna i Kungsträdgården. En T-banestation skulle byggas och träden offras. 

Det gillade inte folk. Verkligen inte. Huvudstadens invånare gick man ur huse, det blev strid och räddningsaktion. Politikerna tvingades backa och almarna står kvar där än idag. 

Lika lyckligt har det inte slutat för många av Linköpings almar, som fått möta motorsågen i Domkyrkoparken, på Lasarettgatan och senast häromveckan i Järnvägsparken. En sorglig syn. 

Fast tyvärr inte mycket att göra åt, då boven i dramat hos oss är almsjukan och fällningar blir oundvikliga. Annars hotas snabbt fler almar att ödesdigert angripas av denna aggressiva farsot. Men självklart ska almarna bevaras så länge det är möjligt, liksom andra träd – inte minst de ljuvliga, ståtliga ekar som Linköping är rikt välsignat med. De äldsta har hängt med sedan 1500-talet, nog är det imponerande. 

Träden är våra vänner. Vårda dem, ge dem utrymme, utöka beståndet! Som gröna lungor är de omistliga i stadens betong- och asfaltslandskap. Träden ger Linköping lyster och karaktär, likt harmoniska oaser skänker de ett slags ro och mjukhet, utgör varma balanspunkter i den artificiella, jäktade gatumiljön.

Eric O Rydbeck, östgötsk författare och konstnär, tillika stadsläkare i Vadstena, skrev 1762: ”En kulle utan ek, en by förutan träd, så skröplig utsikt är, som mun förutan tänder, som hjesse utan hår, som armar utan händer, som pung förutan mynt, som lårar utan säd”. Hur rätt hade han inte? 

En annan trädälskare var poeten och nobelpristagaren Tomas Tranströmer. I början av 60-talet, medan han arbetade som psykolog på Roxtuna-anstalten i Linköping, gav han ut diktsamlingen Den halvfärdiga himlen. Den innehåller en underbar, rolig och vacker kärleksförklaring till trädet som reservoar av livskraft och energi:

”Det går ett träd omkring i regnet, / skyndar förbi oss i det skvalande grå. / Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet / som en koltrast i en fruktträdgård. / Då regnet upphör stannar trädet. / Det skymtar rakt, stilla i klara nätter / i väntan liksom vi på ögonblicket / då snöflingorna slår ut i rymden.”

Vad finns att tillägga? Mer träd åt folket!

Sverige, en värsting

Skrivit i Corren 27/5:

Plötsligt framåt kvällen hände det igen. Det otäcka ljudet av flera kraftiga smällar, skarpa skott. En boende i området beskrev det som hela huset skulle falla ihop. Offret var en ung man, 20 år, ihjälskjuten bara några hundra meter från Berga centrum i Linköping. 

Det oerhörda skedde förra veckan, i en stadsdel där invånarna dessvärre tvingats vänja sig vid återkommande skottlossningar. Senast ifjol var det ett mordförsök i centrum, skytten försvann på en cykel och polisen har ännu inte gripit någon misstänkt. Vad ska man säga? Fruktansvärt, oacceptabelt, chockerande.

Men också typiskt. För Berga, Linköping? Snarare för Sverige, för ett plågsamt mönster, för en grov våldsutveckling som kommit att sätta sitt märke på vårt land. 

Länge var brottslighet en lågprioriterad fråga bland väljarna när opinionsinstituteten gjorde sina mätningar. Det har ändrat sig sista åren. Idag är lag och ordning något som väljarkåren rankar väldigt högt, vilket återspeglar en fullt förklarlig stigande oro över gängkriminalitetens utbredning och ett rått, dödligt eskalerande skjutvapenvåld som blivit stapelvara i nyhetsrapporteringen. Trots pandemin blev 2020 ett nytt bedrövligt rekordår i antalet skottdåd. Men trenden kan ändå vara på väg att vända.

Under januari och februari visade statistiken att skjutningarna minskat. ”Ett kvitto på polisens offensiva arbete”, menade inrikesminister Mikael Damberg (SVT 9/3). Låt oss innerligt hoppas dessa positiva tecken håller i sig, att även Berga och Linköping får kvitto på polisens offensiva arbete. 

Det elakartade mönstret måste brytas, varaktigt och bestämt. Få samhälleliga uppgifter är viktigare än att täta sprickorna i statens krackelerande våldsmonopol, att respekten för lag och ordning återställs, att vanligt hederligt folk bortom allt tvivel ska kunna känna sig trygga på gator och torg. Gud ska veta att det behövs! 

Därom ger Brottsförebyggande rådet (Brå) klara, skakande besked i en undersökning som presenterades under onsdagen. Siffrorna är dramatiska: i inget annat europeiskt land har det dödliga skjutvapenvåldet ökat så mycket som i Sverige mellan 2000-19. Vi har blivit vår kontinents värstingar i denna makabra gangstergren. Hur har Sverige hamnat där? Något egentligt svar har inte Brå. 

Men ansvaret faller onekligen tungt på de som lett landet sedan millennieskiftet, omväxlande röda och blå regeringar, som helt uppenbart inte låtit lagens långa arm varit så stark som den borde varit. Ett offensivt arbete från polisen och andra rättsvårdande myndigheter hade då möjligen i tid kunnat förhindra den kriminella våldsspiral som fått så ödesdigra konsekvenser, bland annat i Berga. 

Linköping – ett nytt Paris på 15 minuter?

Skrivit i Corren 20/5:

Miljöpartiet vill omvandla Linköping till ett Paris, ooh la la! Det handlar dock varken om att byta namn på Stångån till Seine eller att åtgärda den skriande östgötska bristen på triumfbågar, Eiffeltorn och paradgator som Champs-Élysées. 

Utan att Linköping borde ta efter det internationellt uppmärksammade konceptet om 15-minutersstaden, som Paris socialistiska borgmästare Anne Hidalgo satt i verket och som utgår från en vision utvecklad av Carlos Moreno, professor vid Sorbonne. Vad som gäller är småskalighetens princip inom storstadens ram. 

Allt invånarna behöver ska finns tillgängligt inom 15-minuters gång- och cykelavstånd – arbete, bostäder, butiker, anläggningar och platser för kultur, fritid och rekreation. 

Staden blir ett nätverk av självförsörjande delar, tänker sig Moreno. Transporter kan minimeras och biltrafiken begränsas till förmån för öppnandet av gröna oaser, människor kommer närmare varandra i vardagen, byggnader och ytor utnyttjas effektivare, en ökad mångfald av verksamheter växer fram i kvarteren.

Ja, låter inte det spännande? En klimatvänligare och mer hälsosam stad, därtill bättre anpassad till de krav på en fungerande närmiljö som pandemin aktualiserat. Det hyperlokala kan onekligen sägas ligga i tiden. Men vänta lite… Tycks det inte som om fransmännen snott grunddragen till 15-minutersstaden från gammal auktoritär folkhemsk stadsplanering? 

Det är Sven Markelius och hans ABC-stad (arbete, bostad, centrum) som Hidalgo och Moreno återlanserat, fast i upphottad grön förpackning. Fullt ut förverkligad skulle metropolen Paris ändra skepnad till en samling mindre autonoma orter, inte olika 50-talets Vällingby utanför Stockholm.

Det är den mest kända ABC-staden, byggt som ett mikrosamhälle med allt vad invånarna behövde. Men resultatet av det välvilliga experimentet motsvarade knappast förväntningarna. Varför är inte så konstigt. Tag lärdom av vad Jane Jacobs skrev i sin klassiska bok The Death and Life of Great American Cities.

Hon pekade på idén att separera stadsdelar som utopisk, felaktig och skadlig. Invånarna i en större stads enskilda kvarter har inte samma band till varandra som i en mindre lantlig ort. Människor kan och vill inte stängas in i revir. Stadsborna är naturligen rörliga över hela staden för att jobba, träffa vänner och göra nya bekantskaper, handla, roa sig, et cetera. 

15-minutersstadens ABC-koncept hotar i sin strängare form att kväva storstadens myllrande, kreativa dynamik och är heller inte särskilt ekonomiskt bärkraftig i långa loppet. Det utesluter inte att det finns goda inslag i det parisiska exemplet som kan vara värda att studera. Gärna ett grönare, skönare Linköping. Men hissa trikoloren över stadshuset med förnuft.

Den borgerliga ambitionen som försvann

Skrivit i Corren 15/4:

Piggast på den borgerliga planhalvan i den lokala valrörelsen 2018 var KD, som lovade att lätta den kommunala skattebördan för Linköpings invånare med 1 krona. Efter maktskiftet blev sedan kompromissen i Alliansens samverkansprogram ”en ambition om ett minskat skattetryck”. Det lät förstås aningen misstänkt och oroande luddigt.

Men en ambition är förstås bättre än ingen ambition. Och i en M-ledd kommun borde man väl ändå känna sig hyfsat trygg med att ordet ”ambition” inte nödvändigtvis måste vara politikerspråkets till intet förpliktigande synonym för ”kanske, vet inte, får se”. Sänkt skatt är ju en gammal hederlig moderat paradfråga, eller hur?  

Tjo flöjt, sa Janne Vängman. Som bekant har vi tvingats titta i månen efter skattelättnader i Linköping. Fria Moderata Studentförbundet (FMSF), som håller färgen frihetligt blå, konstaterar i en rykande färsk deppig rapport att endast 15 av Sveriges 290 kommuner har sänkt skatten under innevarande mandatperiod. Av dessa skattesänkarkommuner har 9 borgerligt koalitionsstyre (övriga styrs blocköverskridande eller har i ett intressant fall faktiskt vänsterstyre). 

Utdelningen på att rösta borgerligt lokalt måste således betecknas som ganska klen. Mot bakgrund av att Sverige fortfarande har ett av de hårdaste skattetrycken i världen (42,6 procent av BNP) och innan pandemin seglat fram på en långvarig ekonomisk högkonjunktur, borde sannerligen borgerlighetens företrädare kunnat prestera bättre. 

Varför har det inte lyckats i Linköping? Kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) säger i FMSF-rapporten att det föreligger ”omfattande besparingsbehov även utan skattesänkning som beror på statlig övervältring av kostnader bland annat genom migrations- och arbetsmarknadspolitiken”. 

Det är säkert helt korrekt att staten spelat en besvärligt hämmande roll i sammanhanget. Men är det en godtagbar ursäkt för att kasta alla skattesänkningsambitioner åt sidan? Är det ens någon mening för borgerligt sinnade att rösta om resultatet blir politiker som passivt bleknar när det kärvar, inte orkar finna utrymme för att vidga medborgarnas ekonomiska frihet och skyller sina tillkortakommanden på andra?  

Som rapportförfattarna i FMSF skriver: ”Det är inte en lätt uppgift att omsätta frihetlig politik i praktiken på kommunal nivå, men det är en viktig uppgift. Politik får aldrig tillåtas bli en läpparnas bekännelse. Att torgföra en politisk roll vart fjärde år för att i maktställning realisera en annan är skadligt för väljarnas förtroende. Långsiktig trovärdighet börjar med kortsiktig principfasthet.”

Alliansen i Linköping får ta nya tag. Trots allt är inte mandatperioden över än. 

Linköping som värsta skräckexemplet

Skrivit i Corren 10/3:

Studiero är en av de viktigaste frågorna som svensk skola måste ta tag i. Uppmaningen kom från Andreas Schleicher, chef för OECD:s internationella Pisa-mätningar som visade att Sveriges elever inte nådde önskvärda kunskapsresultat.

Att stökigheten i klassrummen var ett stort problem bekräftades samtidigt av Skolinspektionen. 1600 skolor och 100 huvudmän granskades. Den vanligaste bristen? Trygghet och studiero.

Debatten om kaoset i skolan fick rejäl fart. Dåvarande utbildningsminister Jan Björklund (FP) tillsatte en statlig utredning med uppdrag att lämna förslag på åtgärder för mer ordning och reda.

Detta var våren 2014. Ett paradigmskifte tycktes skönjas. Äntligen definitivt slut på det gamla radikalpedagogiska vänsterflummet som präglat det svenska skoletablissemanget. Istället skulle fokus riktas på behovet av lugn och disciplin, det centrala för all fungerande undervisning.

Sju år senare, våren 2021: ”Jag blir kallad fyllo och fittfröken av nioåringar. Jävla kärring var ett skällsord förut. Nu känns som en västanfläkt i jämförelse”, säger Nina Ramic Toll. Hon är lågstadielärare på en skola i Linköping.

I Corren har Nina Ramic Toll och andra av hennes kollegor vittnat om en arbetsmiljösituation som får nackhåren att resa sig. Hot, våld och kränkningar är vardag. Såväl barn som personal lever farligt. Pojkar leker skjutglada gängkriminella och kommer till skolan med knivar och järnrör.

I klassrummen är det en ständig kamp för att åstadkomma något som liknar ordning mellan utbrott av spring över bänkar, spottloskor, kastade föremål och slagsmål. I fikarummen gråter lärare av förtvivlan och vem kan klandra dem?

Correnreportagen är skakande läsning och belyser en komplett oacceptabel verklighet. Vad hände med makthavarnas snack om bättre ordning och reda, om hur viktigt det var med studiero? Uppenbarligen saknades erforderlig kraft bakom parollerna. Annars borde inte Linköpings skräckexempel till skolhaveri kunnat existera idag.

Skoldebattören Isak Skogstad, städslad som sakkunnig expert åt Liberalerna, har skrivit tankeväckande om brittiska Michaela Community School, belägen i ett av Londons utsatta områden. På några år lyftes denna skola till en av Storbritanniens främsta genom återgång till stenhård disciplin och traditionell katederundervisning.

Vad väntar vi här hemma på?

”Tyvärr skulle modellen inte vara laglig i Sverige eftersom skolor måste rätta sig efter rådande lagar och läroplaner, men även om det var möjligt hade många tongivande och progressiva pedagoger protesterat högljutt”, beklagar Skogstad i tidskriften Kvartal (18/2).

Ur led är fortsatt tiden. Vad ska krävas för att vrida den rätt igen?

Rena kallduschen över Ostlänken

Skrivit i Corren 2/3:

”Helt oacceptabelt, säger Niklas Borg. Nog är det lätt att begripa den reaktionen från kommunstyrelsens ordförande i Linköping. Hett efterlängtad har Ostlänken varit. Nu har projektet drabbats av rena kallduschen.

Kanske inte oväntad dock, åtminstone för dem som försökt hänga med i turerna kring de politiskt kontroversiella planerna på att bygga ett stambanenät för höghastighetståg mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Enligt Januariavtalet som S/MP-regeringen slutit med C och L ska alltsammans verkligen bli av.

Nya stambanor skulle innebära att trycket lättar på den befintliga järnvägen, kapaciteten ökar med fler tåg som kan köras fortare. Problemet är prislappen, så enorm att nyttan äts upp av kostnaderna många gånger om. Som den grandiosa infrastruktursatsningen ursprungligen varit tänkt måste skattebetalarna punga ut med flera hundratals miljarder kronor.

Regeringen är därför bett Trafikverket att hyfsa budgetramarna och utreda besparingsalternativ. Fyra förslag presenterades under måndagen och inget av dessa lär göra Trafikverket populärare i vår dynamiska del av landet. Inte undra på att Niklas Borg går i taket.

I tre av de aktuella förslagen reduceras Linköping till en mjölkpall med stationen styvmoderligt förlagd utanför staden. Samma bistra öde drabbar Norrköping i samtliga fyra förslag. Dessutom kräver ändringarna att den projekterade delsträckan Ostlänken i höghastighetsnätet försenas till nästkommande decennium.

Vem kan bli gladare av detta? Å ena sidan kan man förstå att Trafikverket tvingas skära i den så kallade systemutformningen om totalkostnaden ska pressas. Att anpassa den nya stambanan till stationer i stadskärnorna är enormt dyrt. Om Linköping därtill vill ha en järnvägstunnel genom centrum blir notan sannerligen inte billigare.

Å andra sidan spelar avståndet till stationen en stor roll för hur många som reser. Att smidigt kunna kliva av och på tåg mitt i city hör till järnvägens vassaste konkurrensfördelar. Vad händer om människor istället måste krångla sig ut till perifera stationslägen i såväl Linköping som Norrköping? Resenärsunderlaget tar stryk, Ostlänken förlorar i attraktionskraft.

Men vägs vinsten av centrala stationer mot den extrema investeringskostnaden riskerar slutkalkylen ändå bli en blödande ekonomisk förlust. Ett klassiskt fall av Moment 22. Hur det än räknas på höghastighetsäventyret är och förblir projektet en robust olönsam affär som regeringen nyktert sett borde skrinlägga.

Mörkret är vår vän

Skrivit i Corren 6/2:

Den amerikanske uppfinnaren Thomas Edison led av skotofobi, extrem mörkrädsla, och gjorde något åt det. 1879 tog han patent på glödlampan. Varde elektriskt ljus! Fiffig karl reder sig alltid.

Nåja, sanningen att säga var inte Edison först med bedriften. Redan 1809 hade den engelske kemisten Humphrey Davy konstruerat en båglampa som förvandlade elektricitet till ljus. Ära den som äras bör.

Det gäller faktiskt även den mycket mer praktiskt användbara glödlampan, som uppfinnaren Joseph Swan (också han från Storbritannien) visade upp en fungerande, fast mindre effektiv variant av, innan Edison kom in på banan. Men varför komplicera en god historia?

Hur som helst markerade glödlampornas kommersiella intåg det avgörande tekniksprång som fick det artificiella ljuset att spridas över världen. Människan var inte längre underkastad naturens skiftningar mellan dag och natt, slapp treva sig fram genom mörkret i det flämtade svaga skenet av vax- och stearinljus, gas-, fotogen- och oljelampor.

Nu kunde vi ta kontroll över dygnet, till nytta och nöje ordentligt lysa upp våra hem, fabriker, kontor, gator och torg. August Strindberg, den gamle pålitlige rabulisten, var dock tidigt skeptisk. 1884 dundrar han i pamfletten Om det allmänna missnöjet, dess orsaker och botemedel mot det elektriska ljuset som ”förstör ögonen och förlänger arbetsdagen – för arbetaren”.

Ett halvsekel senare skulle den japanske författaren Junichiro Tanizaki reflektera kritiskt över utvecklingen i essän Till skuggornas lov (1933). Hans ärende var att försvara den typiskt österländska kulturtraditionen mot det västerländska inflytande som bland annat medfört att den moderna staden dränks i skarpt ljus och gräll neon.

Ivern att jaga mörkret på flykten får Japans urbana miljöer att mista i särart och nyansrikedom. Arkitekturen banaliseras. Kvarteren förlorar sitt trivsamt, mystiska dunkel och sina fantasieggande skuggeffekter vid kvällar och nätter. ”För oss ligger inte skönheten i tingen utan i det mönster av skuggor, av ljus och mörker, som bildas mellan dem”, menar Tanizaki.

Ännu brydde sig få om sådana finkänsliga invändningar mot den ohejdade elektriska ljusrevolutionen. Förutom möjligen astronomerna, som tvingades flytta teleskopen längre och längre bort från bebodda trakter. Den ökande förekomsten av artificiellt ljus tenderade nämligen att blockera himlavalvets stjärnparad.

Det är ett problem som bara blivit värre och värre. Vid ideala förhållanden under en klar, molnfri och opåverkad natthimmel kan vi med blotta ögat se i runda slängar 6000 stjärnor. Vincent van Goghs berömda virvlande målning Stjärnenatt (1889) vittnar om en tid när det sprakande kosmosfyrverkeriet fortfarande var allmän egendom. Icke så idag.

83 procent av mänskligheten, och 99 procent av befolkningen i Europa och Nordamerika, har ingen ren och praktfull Vintergata kvar att beskåda. De flesta gnistrande stjärnor ligger skymda. I vissa särskilt drabbade områden kan man knappt se några alls. Det är en majestätisk och förunderlig dimension av tillvaron som berövats oss. Vi har blivit ett centralt kulturarv fattigare. Det var också astronomerna som myntade begreppet ”ljusförorening” och började trycka på alarmknappen.

På senare år har medvetenheten tilltagit, sakta men säkert, om människans ansvar för att bättre vårda mörkret. En tankeväckande bok i ämnet är biologen och fladdermusforskaren Johan Eklöfs uppmärksammade Mörkermanifestet. Om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm (2020).

Som han påpekar är en tredjedel av alla ryggradsdjur och nära två tredjedelar av de ryggradslösa djuren nattlevande. Det är alltså när vi själva brukar sova ”som det mesta av naturens verksamhet sker i form av parning, jakt, nedbrytning och pollinering”. Denna febrila aktivitet störs och avstannar i det ymniga mänskliga ljusläckage som inte borde finnas där.

På nattliga satellitbilder ser vi hur jordklotet bokstavligen glöder av belysning. Konsekvenserna är ekologiskt förödande för otaliga insekter, djur och växter. 150 år efter att Thomas Edisons tände sin lampa har vi lyckats besegra mörkret till den grad att vi står inför en upplyst mardröm i naturen med förtvining och massdöd.

Ljusföroreningarna inverkar även olycksbringande på människans egen evolutionärt kalibrerade biologiska klocka. Följderna är sömnsvårigheter, depression, stress, fetma, förhöjda cancerrisker. Allt det här låter ju väldigt trist och nedslående. August Strindberg tycks ha fått mer rätt än han någonsin anade om det elektriska ljusets skadeverkningar.

Som lök på laxen har glödlamporna fasats ut och ersatts av de verkningsfullare och billigare LED-dioderna. Vi kan bada i det artificiella ljuset som aldrig förr. Eller använda det smartare. Ty LED-tekniken gör det samtidigt relativt enkelt att lösa ljusföroreningarnas miljöproblem, skriver Johan Eklöf:

”LED-ljuset kan riktas och därmed avgränsa de belysta ytorna och minska oönskad ljusspridning. Det går att kontrollera och förändra ljusets färger till att efterlikna dygnets naturliga spektrum av ljus, och genom att styra intensiteten kan skuggor framhävas, vilket ger ett både naturligare och behagligare intryck”.

Miljöpartiet i Linköping har nyligen lämnat in en intressant motion om att kommunen bör anta riktlinjer för att lokalt åtgärda ljusföroreningarna. Håll tummarna för bifall. På köpet skulle vi då också med LED-teknikens hjälp kunna få ett estetiskt vackrare Linköping, mer av den stad som Junichiro Tanizaki förordade i Till skuggornas lov. Vore inte det häftigt?

Vår Gud är oss en väldig skog

Skrivit i Corren 30/1:

Det är smått svindlande när man tänker på det. Mitt i staden har den majestätiskt tronat i 800 år – Linköpings domkyrka, en verklig katedral av kontinentalt snitt. Att vandra under dess valv ger förnimmelser av södern, Italien, Frankrike. I arkitekturen finns ännu stämningen inkapslad av den katolska kultursfär som band samman Europa tills Gustav Vasa drog ner rullgardinen för Sveriges del.

Men hur religionen tog sig uttryck på våra nordliga breddgrader innan kristendomen gjorde entré är höljt i dunkel. Förmodligen ägnade vi oss åt naturdyrkan och tillbad diffusa gudomar. Den romerske historikern Tacitus skriver år 98 om hur de germanska stammarna uppe i obygderna vördar skogen som hemvist för den utomvärldsliga högre makten. Några tempel syns inte till. Särskilda heliga lundar tjänstgör som kultplatser.

Asatrons mustiga galleri med Tor, Oden & Co är sannolikt mestadels fabulerat av islänningen Snorre Sturlasson, som på medeltiden ville skapa en motsvarighet till den antika grekiska och romerska mytologin. Då var vårt land redan kristnat.

Gud som vi brukar känna honom importerades gissningsvis av lokala hövdingar, som rest på kontinenten och tagit intryck av dess långt mer utvecklade samhällsorganisation. Vilka möjligheter till makt, rikedom, handel och kontakter! Kristendomen var en variant på 1990-talets EU-anslutning.

Sverige intog rollen som en perifer, men relativt blomstrande provins i katolska kyrkans storslagna nätverk. Civilisationen kom till byn, kan man säga. Ganska snabbt tycks Gud i sin katolska skepnad blivit en folklig succé. Hela paketet med det religiösa budskapet, helgonen, kyrkornas prakt med sånger och spektakulära ritualer, svarade väl mot människans eviga längtan efter tröst, hopp, glam och gemenskap i jämmerdalen.

Mindre skojigt blev det när vi pådyvlades Martin Luthers bokstavstroende protestantism. I katolska kyrkans ställe etablerades en statlig övervakningsapparat av närmast totalitärt snitt. Sverige kom länge att likna fundamentalisternas Iran efter den islamistiska revolutionen 1979. Det var bara för folket att anpassa sig och underdånigt böja knä.

Den karga lutherska ortodoxin punkterades dock av trycket från upplysningen och romantiken. Frikyrkor andades morgonluft medan det statliga prästerskapets ledande skikt tappade övertygelsen och hamnade på ständig teologisk reträtt. Slutstationen representeras av förre ärkebiskopen K G Hammar, en allmänt hygglig och välmenande pastor Jansson-figur utan bestämda åsikter om någonting på det religiösa området.

Men oavsett om Sverige varit katolskt eller lutherskt, har vår blågula kristna Gud burit på vissa speciella särdrag genom seklerna. Den beklagligen alltför tidigt bortgångne bildningsnestorn Göran Hägg har sin underhållande bok Gud i Sverige (2010) gjort fyndiga jämförelser mellan uttolkare som heliga Birgitta, kyrkomålaren Albertus Pictor, Emanuel Swedenborg och August Strindberg.

Det är en kärv, materiellt handfast, straffande och förbluffande småaktig Gud som träder fram. Fixeringen vid sex och pengar är markant. Men det är också en socialt medveten herre, som verkar lova sina rättrogna något slags försonande välfärdssamhälle bortom molnen. Onekligen en intressant återspegling av föreställningarna och önskemålen i folkdjupet. Samt av det svenska kulturklimatets torftighet. Inga avancerade mysterieteorier här inte!

Numera, då den traditionella religionen förlorat greppet om befolkningsmajoriteten, bor Gud allt ensammare i sin magnifika Linköpingskatedral. Eller ska vi snarare se det som att han taggat ner på anspråken, genomgått en transformation till friluftsentusiast och flyttat ut i skog och mark?

Det är ju främst där, vilket religionshistorikern David Thurfjell skriver fascinerande om i boken Granskogsfolk (2020), som den moderna svensken söker stilla sitt behov av lugn, sinnesro och existentiell reflektion. Ungefär som våra förfäder hedningarna. Thurfjell påpekar för övrigt att ”hedning”, från början kristna européers beteckning på de germanska stammarna under 300-talet, har sitt språkliga ursprung i ett indoeuropeiskt ord för ”vild skog”.

Kyrkans inomhusreligion passar kanske egentligen det nordiska kynnet dåligt. Vår slitstarka original-Gud finns i den besjälade naturen och dit vallfärdar vi urbana, nygamla hedningar igen. ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill, jorden vi ärvde och lunden den gröna”, som nationaltrubaduren Evert Taube bejublat sjöng. Den uråldriga andliga skogskänslan förnekar sig inte.

Politiker ska inte leka affärsmän

Skrivit i Corren 28/1:

Kommunal affärsverksamhet är en tillväxtbransch. Det senaste 20 åren har det varje vecka, riket runt, startats minst ett nytt kommunalt bolag. Antalet sådana politikerstyrda företag, vilka drivs med skattebetalarnas pengar som riskkapital, är numera uppe i dryga 1700 stycken med en total omsättning på runt 200 miljarder kronor.

I Linköping är den ogenerat vidlyftiga lokalpolitiska kommersen samlad i koncernjätten Stadshus AB, som 2019 hade en omsättning på 7,8 miljarder kronor. Moderbolagets affärsflora består av Tekniska verken i Linköping AB, AB Stångåstaden, Lejonfastigheter AB, Sankt Kors Fastighets AB, Visit Linköping & Co AB, Linköping Science Park AB, Resecentrum Mark o Exploatering i Linköping AB, samt Linköping City Airport AB.

Denna form av offentlig verksamhet i skarven mellan politik, förvaltning och marknad måste rimligen betraktas som starkt problematisk. Inte minst därför att företagsklimatet tenderar att påverkas negativt. För det ordinarie näringslivet blir de kommunala bolagen som en slags gökungar.

”Att de spelar en allt större roll vet vi och att de med små medel faktiskt kan ställa till stor skada bland de privata företagen. Lite generellt kan jag säga att ett kommunalt bolag kan vara ett hinder för tio andra, mindre företag att etablera sig i en kommun”, menar nationalekonomen Andreas Bergh på Institutet för näringslivsforskning i Lund (fPlus 26/1).

Tillsammans med Gissur Erlingsson, biträdande professor på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet, står han bakom den nyligen släppta rapporten Kommunala bolag – i vems intresse?.

De bägge forskarnas undersökning visar att det råder ”en betydande oenighet bland kommunpolitiker huruvida ledamöter i kommunala bolagsstyrelser i första hand bör representera kommunens eller bolagets intressen”. Det kan ses som det olyckligt inbyggda dilemmat av att privat och offentlig rättsordning kolliderar i de skvaderaktiga pseudoföretag som kommunala bolag utgör.

Inte nog med det. Forskarna konstaterar också att betydande oenighet råder bland politikerna i vilken grad deras egna partiers intressen ska beaktas i bolagsstyrelserna. Till vänster (S, V, MP) lutas det åt sätta partilojaliteten främst, medan det är vanligare inom borgerligheten att bolagets intressen trumfar partiets.

Det torde vara uppenbart denna härva av intresse- och målkonflikter i styrelserummen knappast gör partipolitiker till de mest lämpade att sköta affärer och agera på marknaden. Det blir heller inte bättre av att kommunala bolag försvårar för oberoende granskning och insyn, vilket kan kosta medborgarna dyrt. Som forskaren Andreas Bergh säger till fPlus, ”när det uppstår korruption i en kommun, då är ett kommunalt bolag nästan alltid inblandat”.

Lät inte det hända i Linköping. Avveckla Stadshus AB!