Category Archives: Linköping

Gör vägen till Linköping lätt

Kom, kom, kom till smörgåsbordet! Här i Linköping ska det dukas upp. Inte bara med smör, ost och sill. Utan med stjärnglans, vimmel och konfetti. Internationella artister! EM- och VM-turneringar! Folkfester!

Skojiga saker som kan locka ung som gammal, gärna massor av barnfamiljer, från när och fjärran till vår fina östgötska metropol. Bland annat behövs då utbyggda eller nya konsert- och konferenslokaler.

Det är Johan Rustan, vd för Visit Linköping & Co, som i Corren (Affarsliv.com) redogör för hur Linköping ska satsa sig till att bli en av Sveriges tre främsta eventstäder och mötesplatser. Ett ambitiöst mål, fastslaget av stadshusets makthavare, som kan ge skönt klirr i kassorna om det lyckas.

Men konkurrensen på nöjes- och besöksmarknaden är tuff. Skattepengar som rullar till att ”sätta kommunen på kartan” bör man – som nyligen Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson påpekade i denna tidning – vara skeptisk mot.

Dels är det knappast någon kommunal uppgift att ägna sig åt tivoliverksamhet, dels brukar inte sällan resultatet bli ekonomiskt nedslående. Hela kommunlandet är kantat av havererade ”sätta-på-kartan”-projekt med förlustnotan utskriven på skattebetalarna.

Men varför vara en tråkig Kassandra? I vilket fall, oavsett hur man ser på graden av offentligt engagemang i frågan, så förtjänar onekligen en stad av Linköpings storlek ett attraktivare nöjes- och kulturutbud. Det är en viktig framgångsfaktor, något som ger staden puls, nerv och livskvalitet. Klart att folk ska strömma hit, ha roligt, trivas, njuta och spendera.

Men besökare utifrån – särskilt barnfamiljer – är oftast bilburna. Om Linköping ska bli en av rikets största event- och mötesmagneter kan väl inte staden fortsätta vara så notoriskt krångelkörd och parkeringssvår? Det hindrar och avskräcker ju snarare människor från att ta svängen förbi oss än välkomnar dem.

Om de styrande politikerna vill gynna den lokala besöksnäringen borde logiskt sett den ogina inställningen till biltrafiken omprövas. Gör vägen lätt istället! Är Sverigedemokraterna verkligen det enda partiet i Linköping som uttalat säger sig förstå vikten av att skapa en bilvänligare kommun?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kommunalpolitik, Linköping

Linköping och tyranniet

Skrivit i Corren 27/2:

Förtrycket i Kina, världens största och mäktigaste diktatur, blir allt hårdare. Det finns noll tecken på en politisk liberalisering. Raka motsatsen är fallet. Regimens totalitära maktanspråk har stadigt förvärrats sedan Xi Jinping utsågs till landets högste ledare 2013.

Symptomatiskt är att kommunistpartiet nu vill avskaffa regeln att presidenten bara får sitta två femåriga mandatperioder och åter göra livstidstyranner á la Mao Zedong möjliga. Ingen borde förvånas över detta.

Den eminente Kinakännaren Ola Wong har exempelvis i en rad SvD-artiklar rapporterat om utvecklingen, där Xi Jinping i statspropagandan redan är föremål för samma slags intensiva och bisarra personkult som Mao på sin tid.

Han hyllas som den store allvise rorsmannen, solen i kinesernas liv, och myndigheterna går ut med påbud att Xi Jinping ska dyrkas med religiös vördnad, som vore denne politiske gangsterfigur en från himlen nedstigen gud.

Huvudbudskapet som Xi Jinping i fem år predikat för det kinesiska folket bär syn för sägen: kommunistväldet i hans skärpta tappning ska genomsyra varenda aspekt av tillvaron. Det är också den linje som partikongressen hösten 2017 antog. Ambitionen är total samhällskontroll.

Bland annat är regimen i färd med att sjösätta ett orwellskt monsterprojekt kallat ”Social Credit System”. Varenda aktivitet som kineserna gör på internet ska kartläggas och registreras. Målet är att kunna ranka landets 1,3 miljarder invånare efter graden av ”pålitlighet” (DN Kultur 26/2).

Samtidigt som tyranniet drar åt tumskruvarna på hemmaplan strävar Kinas makthavare efter en tyngre – på sikt dominerande – internationell roll, inte minst i kraft av sina starka statskapitalistiska muskler, och utmanar allt mer ogenerat aggressivt den liberala världsordning som USA hittills garanterat.

Är det då rimligt att Linköpings kommun fortsätter sitt omfattande vänortsutbyte med Guangzhou i Kina? Enligt fullmäktiges ordförande Helena Balthammar (S) är det viktigt för att Linköping ska kunna lämna sitt bidrag till demokratiseringsprocessen.

Men en sådan process existerar inte, vilket borde vara bekant vid det här laget. Vårt officiella vänslande med Guangzhou riskerar snarare att bli en fjäder i hatten för kommunistpartiet, legitimera förtrycket och göra oss till naiva, medlöpande idioter.

I Linköping ifrågasätts vänortssambetet av såväl Centerpartiet som Vänsterpartiet och det på mycket goda grunder. Vår kommun ska inte vara bästis och bundis med skurkar som spottar på demokrati och mänskliga rättigheter, förföljer oliktänkande, sätter dem i slavarbetsläger och avkunnar dödsdomar på löpande band.

Vår kommun ska stå upp för grundläggande frihetsvärden och vägra tyranniets hantlangare förtroende. Vill Linköping göra en positiv insats? Sänd i så fall signalen till Guangzhous invånare att vi inte längre vill ha något att göra med deras förtryckare.

Det finns en långvarig och oroväckande tendens av undfallenhetens kryperi gentemot Kina bland västvärldens demokratier. Linköpings kommun bör akta sig för att lämna sitt förnedrande bidrag till denna ryggradslöshetens politik.

Lämna en kommentar

Filed under Kina, Linköping, Tyranni

Bättre golf i Linköping

Skrivet i Corren 29/1:

Vi är ett hängivet golfande folk. Enligt European Golf Associations statistik (2016) är det bara Storbritannien, Tyskland och Frankrike som har fler golfbanor än Sveriges 449 stycken. Antalet registrerade svenska golfare uppgår till 476 837 svingande själar, i absoluta tal toppat endast av britterna och tyskarna.

Dock, sett till andelen spelare av befolkningsmängden är vi den mest golftokiga europeiska nationen efter – något otippat – Island. Av den karga Atlantöns cirka 330 000 invånare golfar 5,22 procent. På våra mångmiljonbebodda blågula breddgrader är siffran 5,15 procent. Till och med de av tradition entusiastiska skottarna ligger i lä (3,74 procent).

Glöm det alltså där gamla nedlåtande snacket om ”Östermalmsbandy”. Sedan det stora folkliga genombrottet på 80-talet har Sveriges golfklubbar fler aktiva medlemmar än både fotbollen och friidrotten.

En förklaring till golfutövandets lockelse är dess unikt inbjudande kombination av tävling, motion och gemenskap. En mer demokratisk sport är svår att finna, vilket tycks passa vårt svenska kynne som hand i golfhandske. Tack vare handicapsystemet kan ju alla mötas på hyfsat lika villkor, oavsett ålder och skicklighet.

Eller som A A Milne, den berömde Nalle Puh-författaren, skrev: ”Golf is so popular simply because it is the best game in the world at which to be bad” (The Charm of Golf, 1920).

Med tanke på det stora golfintresset har Linköping en attraktiv fördel som många andra svenska städer blott kan drömma om: en lättillgänglig 18-hålsbana som grön oas i nära anslutning till citykärnan. Slå det!

Marken ägs av kommunen och arrenderas av Linköpings GK. I början av förra året ville Socialdemokraterna bygga bostäder på bitar av banan, men ändrade sig klokt nog efter protester.

Nu har istället Linköpings GK, vilket Corren berättade i fredags, kläckt en fiffig idé som både tillgodoser behovet av fler bostäder och låter Linköping bli en ännu vassare golfstad. Klubben släpper det som idag är driving range nära Malmslättsvägen till bebyggelse, mot att få modernisera och omlokalisera anläggningen på delvis nytt område vid Wallenbergs gata.

Banans standard höjs, klubbhuset med dess restaurang flyttas och utvecklas till ett bredare rekreationscenter med gym, hotell och konferenslokaler intill Science Park Mjärdevi. För näringslivet, besöksnäringen och Linköpings medborgare ser planen ut som en vinnare.

Om politikerna förstår vilket mervärde golfen faktiskt ger Linköping borde dom ge idén en ärlig chans.

Lämna en kommentar

Filed under Idrott, Linköping

Stadens pärla på spel

Skrivit i Corren 11/1:

I Hasse och Tages rapsodiska debutfilm Svenska bilder från 1964 (tillkommen på initativ av Ingmar Bergman!) finns en väldigt skojig sekvens som driver gäck med den inflyttade storstadsmänniskans nostalgiska längtan till sin idylliska lilla hemort. Men verkligheten där bakom de pittoreska fasaderna är allt annat än oskyldigt bedårande, får vi veta.

I rådhuset torteras misstänkta felparkerare, sybehörsaffären är egentligen en bordell, den fryntlige köpmannen i diversehandeln langar narkotika och tre förtjusande damer som i själva verket är samvetslösa gangstrar rånar honom brutalt. Ack, ingenting är vad det till synes vara.

Se filmen (finns på DVD) och ni kommer att känna igen er! I miljön, alltså.

Just detta avsnitt är nämligen inspelat i Gamla Linköping. Vilket i sig kan tolkas som en ironisk blinkning av den Linköpingsbördige regissören Tage Danielsson, ty han visste ju att denna vår vackra bebyggelseoas som minner om svunna tider i grunden också är ett fejk. Precis som motsvarigheten Skansen i Stockholm.

Och det bör vi hjärtligt tacka S-politikern Lennart Sjöberg för, som på 1940-talet – understödd av Correns chefredaktör Ebbe Johnsson – tog initiativet till att rädda en mängd äldre hus i centrum undan hotande rivning genom att sonika flytta dem till Vallaområdet. En förträfflig idé som bevarande, återskapade och levandegjorde det lokala historiska kulturarvet som annars riskerade att skatta åt förgängelsen i den framrusande modernismens spår.

Men vad ska nu hända med friluftsmuseet Gamla Linköping? Det kostar att hålla hela härligheten igång och det skattefinansierade underhållet är eftersatt. ”Vi måste börja prata på allvar om Gamla Linköping. Vi kan inte ha status quo mycket längre”, sa kultur- och fritidsnämndens vice ordförande Lars Vikinge (C) till SR Östergötland i måndags.

En utredning med olika framtidsmodeller har tagits fram av museichefen Tina Karlsson. Ett av hennes alternativ är att utveckla Gamla Linköping till en avgiftsbelagd nöjespark. Ett annat är att skrota museiverksamheten och låta Gamla Linköping bli en stadsdel i stil med Norrköpings Knäppingsborg.

Enligt kultur- och fritidsnämndens ordförande Cecilia Gyllenberg Bergfasth (MP) verkar emellertid stämningarna bland politikerna luta åt upprustning av det befintliga friluftsmuseet, eventuellt med satsning på fler publikdragande evenemang. Fast då krävs större löpande anslag ur kommunkassan, vilket obevekligen tar pengar från andra ändamål – som välfärden vars nota blir allt digrare. Är Linköpingsborna villiga till den prioriteringen? Eller skulle ett Knäppingsborgsscenario vara värt att överväga?

Politik är vilja, hävdade Olof Palme i ett klassiskt uttalande. Men det är snarare att välja, sluta otacksamt gråa kompromisser och motvilligt tvingas fatta obekväma beslut som gör det egna partiets anhängare besvikna och motståndarna topp tunnor rasande. Förståelsen för politikens villkor och avvägningar lämnar tyvärr en del övrigt att önska.

Kanske vore det just därför lämpligt att göra Gamla Linköping till en fråga i den lokala valrörelsen och prata allvar direkt med väljarna om alternativen som står till buds. Möjligen kan ur denna diskussion även födas en ännu bättre framtidsplan för Lennart Sjöbergs förnämliga pärla till skapelse.

Lämna en kommentar

Filed under Linköping

I Cincinnatus anda

Skrivit i Corren 7/12:

Nyheten gjorde den engelska kungen George III perplex. Han kunde inte tro sina öron. Året var 1783. Frihetskriget i Nordamerika hade just avslutats, den brittiska kronan var besegrad, de revolterande kolonisatörerna triumferade i sin självständighetskamp. I monarkiväldets Europa togs det för givet att kontinentalarméns överbefälhavare George Washington skulle låta kröna sig till statschef i den nya nationen USA.

Washington hade inga sådana planer. Han hade haft sin stund i offentlighetens tjänst, nu fick andra ta över. Själv ämnade Washington återuppta det stillsamma livet på sin plantage Mount Vernon i Virginia. Beskedet fick George III att häpet utropa: ”Om han gör det är han den störste mannen i världen!”.

Det gick över kungens horisont att någon i Washingtons position kunde vara så anspråkslös och avstå från fortsatt maktkarriär. Det som George III inte förstod var hur djupt besjälade USA:s grundare var av den antika romerska republikens dygder och ideal, vilka i synnerhet Lucius Quinctius Cincinnatus ansågs förkroppsliga.

Han var en bonde som först valdes till konsul 460 f Kr, blev så populär att den romerska senaten ville förlänga hans begränsade ämbetsperiod trots att det stred mot konstitutionen. Cincinnatus lät sig inte frestas, utan återgick efter förrättat politiskt värv till plogen som den gode medborgare han var.

Några år senare hotades Rom av invasion. Som brukligt i svåra kristider utsåg senaten en tillfällig diktator med fulla maktbefogenheter att rida ut stormen. Ansvaret föll på Cincinnatus, som gjorde storstilad comeback genom att lyckosamt försvara Rom mot fienden. I spetsen för sina segerrika trupper kunde Cincinnatus – som längre fram tyvärr Julius Caesar – gripit tillfället att klänga kvar vid makten på permanent basis. Nix! Han tackade ödmjukt för sig och gick sorglöst hem till gården.

Cincinnatus var George Washingtons förebild, även när han motvilligt lämnade Mount Vernon igen för att skapa ordning på torpet som USA:s förste valde president 1789. Men två ämbetsperioder fick räcka, tyckte han och tog därefter farväl på nytt (så uppstod den ursprungligen oskrivna mandatregeln för amerikanska presidenter, kodifierad i lag sedan Franklin D Roosevelt överträtt normen med tre återval på 1930- och 40-talet).

Arvet från Cincinnatus har betytt mycket för demokratins utveckling och hur vi bör se på det politiska förtroendeuppdraget. Man söker offentlig makt som medborgarnas tjänare, inte herre, under en viss tidsrymd med syfte att försöka åstadkomma något gott i det allmännas intresse. Man förstår att inflytelserika poster är till låns och motstår den förrädiska lockelsen att förväxla sin identitet med dem.

Det är förvisso trist att flera duktiga och profilerade Linköpingspolitiker meddelat att de inte vill kandidera i valet 2018. Finn Bengtsson (M) försvinner från riksdagen. Hans partikamrater, kommunalråden Paul Lindvall och Christian Gustavsson följer Catharina Rosencrantz exempel i stadshuset och bjuder adjö. Även kommunalrådet Daniel Andersson (L) tar sin hatt och går. Alla kommer att saknas.

Men det är helt i Cincinnatus anda hur det ska vara. Man gör sin insats för republiken, låter sedan maktens stafettpinne gå vidare till nya krafter och återvänder till den civila normaliteten i privatsfären. Det är lika sunt som berömvärt. Och väldigt vackert.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Historia, Linköping, Politik, USA

Ett lyxigt slott att bada i

Skrivit i Corren 30/11:

Snart är det dags för mig att återvända hem över helgen, till Kungsbacka och äta traditionellt julbord på Tjolöholm. Sedan tidiga barnsben har det varit mitt favoritslott alla kategorier.

Ni kanske känner igen det? Tjolöholms unika slottsmiljö har figurerat i många TV- och filmsammanhang, som Lars von Triers Melancholia (2011) och SVT:s julkalender 2005, En decemberdröm. Det är faktiskt något drömlikt över hela skapelsen – som ett engelskt Tudorpalats från den elisabetanska renässansepoken råkat stranda vid den nordhalländska kusten.

”Det var som att träda in i en sagovärld, så fullständigt olikt allt annat jag dittills skådat”, utbrast prästen Gustaf Ankar när han första gången besökte ägorna 1904. Då var slottet splitternytt, så det är inte särskilt gammalt egentligen.

Under slutet av 1800-talet beslöt ett förmöget köpmannapar i Göteborg, James Fredrik och Blanche Dickson, att uppföra denna märkliga byggnad som ett slags Sveriges svar på Downton Abbey (dräkterna från den ikoniska TV-serien råkar händelsevis vara utställda på Tjolöholm till årsskiftet, passa på!).

Makarna Dickson, med rötter i Storbritannien, anlitade arkitekten Lars Israel Wahlman att rita ett passande slott åt dem. James Fredrik hann aldrig se det förverkligat, han avled efter en glad festkväll 1898. Det föll då på Blanche att som ensam byggherre driva projektet i hamn och det gjorde hon med energisk beslutsamhet.

Wahlman blev instrumentet för hennes storslagna visioner, feminister borde vallfärda till Tjolöholm, det magnifika slottet är när allt kommer omkring en kvinnans verk. Sex år tog det att bygga. Kostnaden landade på en miljon kronor.

Varför skriver jag om detta, undrar ni säkert konfunderade nu. Jo, enligt Kungliga myntkabinettets räknetabell på nätet motsvarar prislappen anno 1904 för ett klappat och klart Tjolöholm 60 054 388 kronor i 2017 års penningvärde. Vad är priskalkylen på den nya simhall som den politiska majoriteten vill bygga i Linköping? Minst 760 miljoner kronor. Vi skulle alltså kunna få 12 stycken Tjolöholms slott för samma summa – och ändå ha pengar över!

Okej, det är förstås inte rättvist att jämföra rakt av med vad ett flott château i Turdorstil gick loss på vid förra sekelskiftet. Arbetskraften var ju mycket billigare, byråkratin minimal, etc. Själv har jag ingen aning om vad en realistisk byggkostnad för Tjolöholm vore idag. Den som är sugen på att kopiera Blanche Dicksons bedrift borde väl gissningsvis komma ganska långt med en halv miljard i plånboken, åtminstone.

Sett i det ljuset har onekligen kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) en poäng i sin kritik mot det politiska simhallsäventyret som Linköpings skattebetalare får finansiera. ”Det här kommer att bli Sveriges dyraste simhall, det är ett extremt exempel på hur majoriteten prioriterar lyxkonsumtion”, dundrade hon i tisdagens fullmäktigedebatt.

Men eftersom detaljplanen för simhallen ändå klubbades, tycker jag att Linköping inte borde vara sämre än Kungsbacka i att kunna bjuda på överdådig klass och stil inom kommungränsen. ”Coelum versus” var släkten Dicksons valspråk, latin för ”mot himlen” och dit måste rimligen politikerna bakom en simhall för astronomiska 760 miljoner också sikta.

Hör därför mitt anspråkslösa förslag. Damma av Lars Israel Wahlmans Tjolöholmsritningar, modifiera dem så palatsväggarna rymmer en stor bassäng och sedan kan vi alla bada i ett Linköpings eget Downton Abbey.

Eller håll i pengarna och gör något vettigt.

Lämna en kommentar

Filed under Arkitektur, Kommunalpolitik, Kulturhistoria, Kungsbacka, Linköping

På Linköpings slott

Middag hos landshövdingen.

Lämna en kommentar

Filed under Linköping