Category Archives: Centern

Kolet är vår vän

Skrivit i Corren 7/8:

För 360 miljoner år sedan fanns inte människan, men det fanns jättelika skogar på jorden som surrade av insekter. Den rika växtligheten omvandlades med tiden till kolossala fyndigheter av kol, en välkommen present till oss när vi gjorde entré i evolutionskedjan och i 1700-talets slut äntligen började förstå galoppen hur våra allmänt dassiga livsvillkor radikalt kunde förbättras.

Kolet blev basen för den industriella revolutionen som befriade mänskligheten från att vara dömd till slit och släp, fattigdom och armod. I dessa dagar, särskilt nu när klimatlarmen ringer extra högt i öronen efter rekordtorka och skogsbränder, är attityden till utnyttjandet av de fossila energitillgångarna inte lika välkomnande – utan ses snarare som ett direkt hot mot överlevanden på vår planet.

Tala om baksmälla och det i episka proportioner. Den syndfulla människans pris för sin lättsinniga materialism och ogudaktiga hybris, skulle den eskatologiskt lagde dysterkvisten kunna säga.

Situationen är förvisso väldigt allvarlig, inget tvivel om den saken. Vi tycks hamnat i en oroande rävsax. Den globala ekonomin skulle kollapsa om kolet slutade användas.

Det är enkelt att utvinna, är mycket lönsamt och står sig stark i konkurrensen med andra energislag. Kol är världens mest använda bränsle och svarar för cirka 40 procent av den totala elproduktionen. Baksidan är att det globala klimatet riskerar att gå över styr och vad är vårt välstånd värt då?

Växthuseffekten må vara förutsättningen för allt liv – enbart solen räcker inte för att värma upp jorden till gästvänliga temperaturer – men människans industriella koldioxidutsläpp i atmosfären håller på att kasta det naturliga systemet ur balans. Därom råder förkrossande vetenskaplig enighet.

Dock är det ju inte kolet i sig som orsakar problemet, eller hur? Det är själva förbränningen av det i dess nuvarande former. Lyckligtvis finns en lösning: CCS. Förkortningen ska uttydas ”Carbon capture and storage”. Alltså att man avskiljer koldioxiden och skickar tillbaka den i berggrunden eller under havsbotten, samma plats där den fossila energireserven funnits lagrad under årmiljonernas lopp.

Tekniken existerar och fungerar lovande, men är fortfarande dyr och resurskrävande. Det behövs ambitiösare, riktade satsningar för att få fart på och kommersialisera koldioxidlagringen.

Centern är således helt rätt ute som för svensk del vill anslå 3,4 miljarder kronor i detta syfte de närmaste åren. ”Eftersom koldioxiden redan är en del av kretsloppet så minskar vi inte bara utsläppen, då kan vi också ta bort utsläpp från atmosfären. Vi kan få minusutsläpp”, sa Annie Lööf vid partiets valkonvent förra veckan.

Så ska det låta! CCS är vägen framåt. Fullt utvecklad och marknadsmässig gör denna teknik att kolet förblir människans vän och kan nyttjats – hållbart – länge än.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Centern, Ekonomi, Energi, Miljö

Partierna och pengarna

Skrivit i Corren 6/9:

Demokrati betyder folkstyre. I Sverige sker detta genom att folket delegerar styret till valda ombud från politiska partier. Det kallas representativ demokrati. Men det traditionella partiväsendet som etablerades kring förra sekelskiftet har sett bättre dagar och gått in en fas av förstelning.

Allt färre svenskar känner identifikation som anhängare till något parti. En ytterst ringa andel av befolkningen bär partibok. De två senaste decennierna har partiernas medlemskår mer än halverats.

Men något trängande behov av medlemmar, deras föreningsavgifter och ideella engagemang finns knappast längre. Partiväsendet har passerat stadiet som en folkrörelsebaserad utväxt av civilsamhället och istället transformerats till en tämligen sluten, professionaliserad gren av den offentliga apparaten.

”Follow the money”, som den klassiska repliken lyder i Watergatefilmen Alla presidentens män. Hur hålls partimaskineriet numera igång? Det huvudsakliga drivmedlet är frikostigt egenbeviljade skattebidrag. Totalt runt 1,2 miljarder kronor varje år. Ett sånt kraftig beroende av skattepengar till aktivism och försörjning av funktionärer är demokratiskt olyckligt.

Dels riskerar partierna bli mindre av medborgarnas tjänare och mer av systemets väktare. Dels får det offentliga stödet i praktiken en konserverande effekt på den ålderstigna partistrukturen, vilket i sin tur hotar att förstärka rådande tendens av folklig alienation. Om partierna fråntas skatteguldet och tvingas leva självständigt?

Det skulle sannolikt medföra ett välbehövligt moderniserande förändringstryck i det politiska landskapet som ger den representativa demokratin nytt friskt blod. Därför finns det skäl att välkomna och uppmuntra partier som – trots allt – gör ansträngningar att åtminstone delvis försöka stå på egna ben. Bara det sker i schyssta former, öppet redovisade inför väljarna.

Centern bör exempelvis applåderas som det riksdagsparti med den högsta graden av egenfinansiering, motsvarande 64 procent av intäkterna (enligt Dagens Samhälles undersökning 29/7). Vid försäljningen 2005 av Centertidningar AB kammade partiet hem 1,8 miljarder kronor. Pengarna placerades i förvaltningsbolaget Randelllo som årligen ger en rejäl mångmiljonutdelning. Där har man en utmärkt grund till att med tiden bygga bort sitt bidragsberoende.

Övriga partier ligger i lä. Men efter Centern är Socialdemokraterna näst bäst med en egen finansieringsgrad på 39 procent (att jämföra med Liberalerna och Kristdemokraterna knappt ens försöker, bägge är i princip helt fjättrade vid skattekranarna). Socialdemokraterna har bland annat sitt Kombilotteri som man de senaste tio åren tjänat över 500 miljoner kronor på. Det tyder på utmärkt initiativförmåga.

Tyvärr har S dragit skam över sig genom att spela fult. Som DN avslöjat (5/9) har partiet sålt lotter på kredit till utsatta människor med ekonomiska problem och skickat Kronofogden på tusentals personer som inte kunnat betala. Man har tillskansat sig särskilda privilegier i lotterilagstiftningen, hängett sig åt oetisk marknadsföring och mörkat vem som Kombispelens kunder gynnar.

Sådant ruffel är naturligtvis förkastligt, i synnerhet när det gäller ett regeringsparti som gör anspråk på att vara solidariskt och samhällsbärande. Men å andra sidan ger ju skandalen väljarna en tydligare bild om hur värderingarna i den officiella S-retoriken står sig i förhållande till verkligheten. Också en vinst.

Lämna en kommentar

Filed under Centern, Demokrati, Politisk kultur, Skatter, Socialdemokraterna

Comeback

”Det är ingen omöjlighet att vi åter kommer dit där vi var under Fälldins tid”, sa EU-parlamentarikern Fredrik Federley (C) hösten 2015. Han hade just valts till partiets andre vice ordförande med det kaxiga målet att ta tillbaka den borgerliga ledartröjan som Centern hade på 1970-talet. Nu närmar det sig.

Moderaterna faller fritt i opinionen efter Anna Kinberg Batras SD-invit, medan Centerns väljarsympatier stiger som en liberal sol. Är Annie Lööf månne på väg att inför valet axla Thorbjörn Fälldins gamla mantel som borgerlighetens givne statsministerkandidat?

Lämna en kommentar

Filed under Centern

Deja vu all over again

Skrivit i Corren 21/3:

”Vi vill bedriva en aktiv näringspolitik i bred bemärkelse. Inom det arbetet är det prioriterat att skapa enkla förutsättningar för att starta och driva företag”, säger näringsminister Mikael Damberg (S) i tidningen Entreprenör.

På det kan man svara med en sång av John Fogerty: ”I’ve seen this all before / It’s like deja vu all over again”.

De enklare förutsättningar som Damberg talar om är en ständig politikerrefräng. Minns ni Simplexgruppen? Den tillsattes för snart tjugo år sedan, 1998, när Dambergs föregångare Björn Rosengren och Mona Sahlin basade för näringsdepartementet. Simplexgruppen skulle visa att nu var det allvar med att lätta den byråkratiska regelbördan som stal tid, kraft och resurser från landets företagare.

Trots fagert tal hände tyvärr inte mycket. Bristen på resultat gjorde att Rosengren och Sahlin fick schavottera i offentligheten under det mindre smickrande epitetet ”pratministrar”.

Denna flopp blev ett av Alliansens trumfkort inför maktskiftesvalet 2006. Sverige fick en ny näringsminister i den frejdlige Maud Olofsson (C). Hon satte regelförenkling högt på agendan. Målet var att 25 procent av företagarnas politikertillverkade administrativa kostnader skulle bort före valet 2010. Hur det gick?

Illustrativt är det bistra bemötandet Maud Olofsson fick när hon framträdde på Företagarförbundets stämma våren 2010. En entreprenör i cateringbranschen gav uttryck åt den samlande besvikelsen: ”Jag röstade på Alliansen och jag röstade på dig, en charmerande kvinna som hade entusiasm. Jag trodde att jag skulle bli sedd och att det skulle bli lättare att driva mitt företag. Med all respekt Maud, jag känner mig lite blåst på konfekten”.

Trots blåsningen klarade Alliansen återvalet, året efter ersattes Maud Olofsson av Annie Lööf som C-ledare och näringsminister. Förnyade ansträngningar att reformera regelkrånglet annonserades.

”Jag vill att företagarna ska kunna lägga sin tid och sitt engagemang på att utveckla sina företag och sina produkter och tjänster och inte på onödiga administrativa uppgifter eller att fastna i myndigheters telefonköer”, deklarerade Annie Lööf. Men i konkretion blev det även med henne i stort sett inte mer än pratbubblor.

Att det inte är enkelt att förenkla torde stå klart. Försök klippa en regel i trasslet, så får det återverkningar på massor av andra ställen i den offentliga apparaten och utmanar diverse revirbevakare som värnar och gärna vill expandera sina intressesfärer. Det institutionella motståndet är oftast för starkt.

Någon djupare politisk förståelse för företagens villkor, som krävs för att tackla och övervinna denna problematik, ligger heller inte naturligt för partierna.

Situationen påminner om vad Rudyard Kipling skrev: ”Åh, öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”. Den politiska kulturen är väsensskild företagarnas, vilket nu med dagens näringsminister Mikael Damberg är tydligare än på länge. Trots att han påstår sig vilja prioritera förenklingar – som skulle göra företagarna mindre politiskt exponerade – väger det lätt mot alla samhällsinterventionistiska ambitioner som regering och riksdag har.

Konsekvensen? Björn Rudström, vd på företaget Pacwire, suckar i tidningen Entreprenör: ”Det är nästan omöjligt att hänga med i regelfloran. Det bara läggs på hela tiden”.

Lämna en kommentar

Filed under Byråkrati, Centern, Näringsliv, Politisk kultur, Socialdemokraterna

Hur kan vi säga nej?

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Senhösten 2009 skickades miljöminister Andreas Carlgren (C) fram för att möta pressen i Rosenbad. Statsrådet deklarerade Clint Eastwoodaktigt att nu var hans ”23 månader av tuff miljögranskning” till ända. Och resultatet?

Tja, det var ju ingen Clintanrulle, trots Carlgrens smått rörande försök att maskera undfallenheten.

Alltså ja till Rysslands begäran att dra en jättelik gasledning genom svensk ekonomisk zon nära Gotland i Östersjön. 200 000 rördelar skulle svetsas ihop från Viborg till Greifswald och förse Tyskland med 55 miljarder kubikmeter gas årligen.

Bakom det kontroversiella projektet: Nord stream. Huvudägare: den ryska energijätten Gazprom.

Starkt kritiska röster höjdes när planerna annonserades. Putinregimen, som redan då med Georgienkriget tydligt visat färgen om sin natur, skulle genom Nord Stream skänkas en oroande jackpott.

Dels sattes Tyskland, ett av EU:s kärnländer och Europas ekonomiska motor, i riskabel beroendeställning till Kreml om rysk gas tilläts spela en avgörande roll för tyskarnas energiförsörjning.

Dels skulle själva gasledningen bli en slags revirmarkör för Ryssland, ett ur Kremls ögon sett legitimerande av Östersjön som del i den ryska geopolitiska ”intressesfären”. Det pekades varnande på att Ryssland uttryckligen betraktade sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken.

Men den moderatledda Alliansregeringen duckade och valde formeln att behandla Nord stream som blott ett miljöärende. Andreas Carlgrens ”tuffa” granskning var en charad. I den stund som Nord streams ansökan registrerades i Rosenbad, fanns inget annat alternativ än att vika ner sig.

I den verkliga världen är det dock föga lönt att sjunga med änglarna i klander av Fredrik Reinfeldts ministär. Vad hade lilla Sverige att sätta emot när muskelgrabbarna klampar på?

Vi var en lika utsatt som klent försvarad småstat utan allierade, de facto impotent på stormaktspolitikens och säkerhetsstrategis slagfält om Nord stream. Det var endast för Alliansregeringen att rulla runt och sprattla med benen.

Men vi kunde lärt läxan till nästa gång liknande utmaningar riktades mot väsentliga säkerhetsintressen som berör vår nation och vårt närområde.

Steg ett vore att verkligen inse de kalla realiteter vi har att tampas med.

Steg två vore att ordentligt stärka vår försvarsförmåga i Östersjöregionen och skaffa allierade som kan backa upp oss. Någon tvekan ska icke råda kring vår trovärdighet att hävda vårt lands integritet och beslutsamhet. Räkna inte med några möjligheter att köra över Sverige hur som helst, det kostar att bråka med oss!

Så vad hände?

2016 körs historien i repris. Gazprom vill bygga Nord stream 2. Argumenten mot projektet är samma som 2009, därtill än mer brännande i ljuset av Rysslands överfall på Ukraina och ockupation av Krim.

Baltstaterna i Nato säger sturskt nej till gasledningen. Det uppmanade USA:s vicepresident Joe Biden även Sverige att göra när han var på Stockholmsbesök förra veckan. Moderaterna, idag i opposition, kräver också nej i dramatiska termer.

Okej. Bara en fråga. På vilket sätt är Löfvens regering bättre rustad nu att avvisa Nord stream än Reinfeldts då?

Lämna en kommentar

Filed under Centern, Energi, EU, Europa, Försvar, Miljö, Moderaterna, Ryssland, Säkerhetspolitik, Socialdemokraterna, Tyskland, USA

Håll gränsen, politiker!

Thorbjörn Fälldin

Skrivit i Corren 3/8:Corren.

Statministern var kompromisslös när ÖB Lennart Ljung hösten 1981 rapporterade att misstänkta fientliga marinstyrkor närmade sig Karlskrona. Den sovjetiska ubåten U137 stod på grund inne i den svenska örlogsbasens hamnbassäng. Skulle ryssarna göra ett fritagningsförsök?

Thorbjörn Fälldin darrade inte på manschetten. Instinktivt gav han ÖB ordern: ”Håll gränsen!”

Lika rakryggad som Fälldin var mot Sovjetunionen i försvaret av Sveriges nationella integritet, lika bergfast var han mot LO och S när de – påhejade av Folkpartiet, nota bene – kom dragande med löntagarfonderna. Även där höll Fälldin gränsen.

I orubbligt försvar av näringsfriheten och äganderätten meddelade han: ”Vi sätter oss inte ner och förhandlar med Socialdemokraterna om införandet av socialism i Sverige”.

Centerledarens klarspråk innebar slutet för borgerlighetens och näringslivets tidigare undfallenhet i frågan. Fondmotståndet växte till en folkrörelse som tvingade ett alltmer plågat S att dra gadden ur sitt eget förslag. När Bildtregeringen 1991 definitivt lät löntagarfonderna gå i graven, saknades de av ingen.

Betydelsen av att hålla gränsen är den nyligen avlidne Fälldins viktigaste arv och lärdom till eftervärlden. Det finns markeringslinjer som varken bör eller får överskridas. Och vid dessa markeringslinjer krävs ett stadigt, värderingsburet vakthållande. I annat fall kan det gå illa.

Hålls exempelvis inte gränsen mot statsmaktens inflytande riskerar även en mogen demokrati att gå en auktoritär utveckling till mötes, där den medborgerliga självständigheten, friheten och värdigheten sakta kvävs.

Politisk gränslöshet, utan rågångar till civilsamhället, är farlig – oavsett vilka goda, kloka intentioner de som kontrollerar våldsmonopolet och lagstiftningsapparaten påstår sig ha.

Dock tycks förståelsen för detta vara tämligen ringa både inom dagens blåa och röda politikerlag. Vår förra alliansregering är illustrativ.

Den saknade spärrar mot att hota näringslivet med tvångskvoterade bolagsstyrelser. Den införde en särskild myndighet för statligt inhägnande av aktiviteter i civilsamhället. Den dribblade klåfingrigt vidare i skolan. Den vägrade släppa på alkoholförmynderiet.

Den motiverade sin paradreform – jobbskatteavdragen – inte främst utifrån stärkandet av den enskildes ekonomiska villkor. Utan därför att stimulansen av ökade arbetsinsatser bland folket var bra för den offentliga systemnyttan.

Sådant är avslöjande för tänkesättet även hos borgerlig makthavare; hur de glider in i en identifikation med staten och förlorar sig i interventionistiska anspråk.

Ser vi till den nuvarande rödgröna regeringen har väl få av dess representanter som folkhälsominister Gabriel Wikström blivit en symbolfigur för samma fenomen. ”Det är rimligt att staten på vissa områden reglerar vad man röker, dricker eller stoppar i sig”, har han i statsmoralistisk uppfostraranda deklarerat.

Med den hållningen är det knappast förvånande att han inte backar från att göra också medborgarnas liv i sängkammaren till politik. ”Sex är inte, och har aldrig varit, en enbart privat angelägenhet”, förfäktar han ogenerat som skäl till att låta statens folkhälsokommissarier kartlägga våra mest intima vanor.

Behovet av en ny Fälldin med budskapet ”Håll gränsen!” ter sig uppenbart.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Centern, Demokrati, Förmynderi, Försvar, Folkhälsa, Frihet, Historia, Politisk kultur, Socialdemokraterna, Socialism

En Jefferson från Ås

Skrivit i Corren 26/7:Corren.

Som nyvald centerledare sommaren 1971 förklarade Thorbjörn Fälldin:

”Målet för vår politik är det decentraliserade samhället. Decentraliseringspolitiken har två huvudlinjer. Dels är det decentraliseringen av beslutsprocessen, att så mycket som möjligt av besluten skall fattas så nära människorna som möjligt. Det är många tecken som tyder på att detta är nödvändigt om vi skall behålla och stärka förtroendet för den representativa demokratin. Dels gäller det att decentralisera bebyggelse och näringsliv.”

Detta var i en tid när flyttlassen från landsbygden fyllde miljonprogrammets gråa betongförorter i städerna. Urbaniseringen hade gått i racerfart efter andra världskriget och den sociala ingenjörskonstens samhällsplanerare hade blivit allt djärvare i sina anspråk.

Men i den ultramoderna industri- och välfärdsnationen Sverige växte missnöjet med dess baksidor: miljöhoten, den fartblinda teknikvurmen, storskaligheten, överbyråkratiseringen, maktkoncentrationen.

Ett sedan åratal insuttet och övermodigt regeringsparti, nu med Olof Palme vid rodret, gick dessutom i radikalare socialistinspirerad riktning.

Thorbjörn Fälldin var ingen ideolog. Dock förkroppsligade denne odalbonde från gården Ås i ångermanländska Ramvik värderingar vilka inte var väsensskilda en viss Thomas Jefferson; lantbrukaren från Monticello i Virginia som var amerikansk grundlagsfader och president 1801-09.

Likt Jefferson såg Fälldin samhället ur den småfolklige hemmansägarens perspektiv, vände sig mot politisk toppstyrning och elitvälde, var skeptisk till stadslivet som normerande för utvecklingen och värnade civilsamhällets medborgaranda.

”The true foundation of republican government is the equal right of every citizen in his person and property and in their management”, sa Jefferson.

”Vaktslagningen kring den enskilda äganderätten har alltid varit en ledstjärna”, sa Fälldin och slog i samma anda fast:

”Den enskilde individens rättssäkerhet är en lika viktig grundval för en demokratisk rättsstat som äganderätten. Vårt partis breda folkliga förankring har alltid gjort det till en självklarhet att ställa upp på individens sida mot byråkratisk myndighetsutövning och förmynderi”.

Fälldins budskap och person gjorde honom till borgerlighetens naturlige härförare under 70-talet. Han kanaliserade stämningar i folkdjupet som blev murbräckan mot Socialdemokraternas långvariga maktmonopol, han avbröt socialiseringsivern och ledde Sverige in på friare vägar.

Såväl före, under och efter sin tid som partiledare och statsminister behöll han rötterna i myllan och fortsatte att bruka sin gård som den självklaraste sak i världen. Han lät sig aldrig deformeras av makten och politiken.

Thomas Jefferson från Monticello hade nog gillat Thorbjörn Fälldin från Ås. Finns det en himmel har de säkert en del att prata om däruppe.

Fälldin

Jordnära statsman. Thorbjörn Fälldin 1926-2016.

Lämna en kommentar

Filed under Centern, Ideologi, USA