Välförtjänt för både Lööf och Sabuni

Skrivit i Corren 3/6:

Med drygt ett år kvar till valet kommer SCB:s stora partisympatiundersökning som en indikation på hur formkurvan ser ut inför slaget om makten och härligheten. Mätningens statistiskt säkerställda siffror visar att pandemieffekten som tidigt gav Socialdemokraterna ett uppsving har klingat bort och att Stefan Löfvens parti backat tillbaka på nivån för sitt valresultat 2018. 

Samtidigt rör sig Sverigedemokraterna framåt igen, vilket tyder på en avklingande pandemieffekt även för dem – fast tvärtom jämfört med regeringspartiet S. Coronan fick SD:s paradfrågor om invandring och kriminalitet att hamna i tillfällig debattskugga med svalnande siffror som följd. Men nu, när krisen börjar lägga sig, har Jimmie Åkesson och hans kostymfascistiska järnrörsgäng åter gamla glada svartmålande dagar – därtill legitimerade av medlöparna i den forna Alliansen.  

Undantaget är Centern, som envist vägrar kapitulera för den auktoritära högerpopulistismen och vår tids främsta hot mot demokratin, friheten, humanismen. Annie Lööf är den enda borgerliga partiledaren som reser beslutsamt motstånd, håller extremismen på tryggt avstånd och övertygande försvarar liberalismens färger. 

Blott Centern kan idag sägas vara den säkra hamnen för de väljare som varken vill se något samarbete med det reformerade kommunistpartiet V eller det reformerade nazistpartiet SD. Det lönar sig också att vara anständig! Centern gör ett statistiskt säkerställt SCB-lyft från förra mätningens 7,6 procent i november till 9,5 procent i maj. Mycket välförtjänt, formen verkar lovande för Annie Lööf och förhoppningsvis fortsätter det så. 

Lika välförtjänt är katastrofsiffrorna för Liberalerna och Nyamko Sabuni, som hos SCB får statistiskt klara opinionspapper på resultatet av anslutningen till det SD-baserade regeringsalternativet. Från redan urusla 3 procent kraschar L på 2,5 procent – den sämsta noteringen någonsin i SCB och fullkomligt rättvist. 

Hur ett liberalt parti ens kunnat komma på tanken att kollaborera med SD, som innerligt hatar liberalismen och vill slutförvara dess värderingar i Marianergraven, är så absurt att det blir parodiskt. Men mest av allt tragiskt. Sista chansen att överleva den pågående väljarutplåningen är nog Liberalernas landsmöte i höst, om medlemmarna förmår samla sig till att välja en annan partiledare. Någon som istället för att förskingra arvet efter Bertil Ohlin, Per Ahlmark och Bengt Westerberg kan bära det vidare med styrka, glöd och passion. 

Hon finns. Hon heter Birgitta Ohlsson. Ring ett akutsamtal till henne bums och be på era bara knän att hon ska göra politisk comeback, liberalpartister! 

Ministern som kvaddade posten

Skrivit i Corren 21/1:

Karl XII kämpade tappert, det måste man ge honom, men slutsumman av hans regim blev enorma förluster och ett stormaktsvälde i ruiner. Gustaf IV Adolf förlorade vår östra rikshalva Finland till ryssen, en massiv traumatisk smäll på sin tid. Dessa bägge regenter står i ohotad historisk särklass när det gäller kostsamma fiaskostyren av den svenska staten.

Efter kungamaktens borttynande och demokratins genombrott är frågan om inte förre centerledaren Maud Olofsson kvalar in som svårslagen rekordhållare på den moderna politiska bottenrakningen. Som vice statsminister och näringsminister i Alliansregeringen ansvarade hon för statliga Vattenfalls köp av det nederländska kraftbolaget Nuon 2009, beryktad som Sveriges sämsta affär någonsin.

Varningssignaler från tjänstemän på Näringsdepartementet om glädjekalkyler ignorerades. Vattenfall fick sangviniskt grönt ljus för att slanta upp 89 miljarder kronor i cash för Nuon. Fem år efteråt hade Vattenfall tvingats skriva ner värdet på sitt förvärv med svindlande 53 miljarder kronor, en hejdundrande förlust vars konsekvenser för statskassan och skattebetalarna inte blev nådiga.

På Maud Olofssons mindre smickrande konto finns även statsrådsansvaret för sammanslagningen mellan den svenska och danska posten till Postnord 2009, detta notoriska sorgebarn som nu larmar om nya hotande förluster och risk för regelrätt konkurs.

Riksrevisionen anhöll om att syna affären i sömmarna året innan fusionen blev verklighet. Olofsson var inte intresserad och körde med sina stilenliga Nuon-takter glatt pang på. I ett aktuellt granskande DN-reportage om härvan (19/1) säger Peter Brännström, tidigare Postnords högste operative chef: ”Postnord var den sämsta affär jag kunde tänka mig. Och jag tycker svenska staten blev grundlurad av danskarna”.

Att de förespeglade synergivinsterna aldrig materialiserade sig i sinnevärlden kan knappast anses märkligt. Peter Brännström i DN: ”När vi 2010 väl fick fram jämförbara siffror efter samgåendet visade sig att alla kostnader var högre i Danmark. Till och med transporter av brev per styck räknat. Det var helt obegripligt. Danmarks yta är bara en tiondel av Sveriges”.

Genom Postnords ägarupplägg var det emellertid Sverige som fick sitta med Svarte-Petter i boet. En gång var vi internationellt ansedda stjärnor i grenen postutdelning. Idag är förtroendet för det till Postnord förvandlade gamla Postverket inte mycket att skryta om.

En pålitlig post tillhör samhällets civilisatoriska infrastruktur och fungerar som ett landsomfattande sammanbindande kitt. Icke minst för glesbygdens del är det viktigt att posten existerar och levererar. Karl XII och Gustaf IV Adolf drev åtminstone inte sina postiljoner över stupet, men det ser faktiskt Maud Olofsson ut att ha lyckats med.

Ja, en reformering är nödvändig!

Skrivit i Corren 13/11:

I tisdagens Corren kunde vi läsa en sakligt utmärkt debattartikel av sex företrädare från Centern, med partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Martin Ådahl i spetsen, som försvarade den pågående omstöpningen av Arbetsförmedlingen. Varför detta inlägg författats är inte svårt att förstå.

Centern är huvudarkitekt bakom punkt 18 i Januariavtalet, som förkunnar att Arbetsmedlingen ska reformeras i grunden, och senaste tiden har kritiken haglat över partiet för genomförandet. Inte minst Moderaterna har svingat med släggan, även regeringens opinionskänsliga samarbetsparti Liberalerna har sänt skeptiska signaler.

Förändringar, särskilt stora sådana, tenderar ofta att upplevas som stökiga och smärtsamma. Det är inte konstigt att många vädrar missnöje och all kritik är näppeligen grundlös.

Men som takterna går i offentligheten får man snudd på intrycket av att Centern, utifrån en blandning av ideologisk galenskap och pur elakhet, fått för sig att rasera en gammal fin svensk folkkär och välfungerande myndighet. Trots att det är S/MP-regeringen som de facto bär det praktiska ansvaret. Och nu gör i stort sett precis vad Alliansen (salig i åminnelse) skyndsamt krävde skulle ske redan dryga året innan senaste riksdagsvalrörelsen.

”Arbetsförmedlingen har nått vägs ände. Det behövs en genomgripande förändring av den statliga matchningsfunktionen och det kan inte vänta till efter valet”, skrev de fyra borgerliga partiernas dåvarande arbetsmarknadspolitiska talespersoner i Expressen den 16 februari 2017. Kvartetten, inkluderat undertecknaren Elisabeth Svantesson (M) som idag klagar så opportunistiskt högljutt, hade rätt.

Under högkonjunkturens 2017 kostade Arbetsförmedlingen skattebetalarna 80 miljarder kronor, men bara 15 procent av jobben förmedlades genom myndigheten och andelen arbetslösa som den hjälpte till en riktig anställning var knappt märkbar. Det gällde också nivån på svenska folkets förtroende för Arbetsförmedlingen, 1 procent (!) enligt Sifo.

Det är även värt att påminna om vad Cecilia Fahlberg, regeringens egen särskilda utredare av den traditionellt förda arbetsmarknadspolitiken, dragit för slutsats. På DN Debatt den 29 januari i år avlossade hon följande salva: ”Den analys som utredningen gjort konstaterar stora brister i form av ett svåröverskådligt system med ett otydligt ansvar som kännetecknar hela samhällets kedja av åtaganden. Bristerna finns på alla nivåer, från regeringsbeslut till handläggningen i mötet med arbetssökande”.

Den som inte instämmer i budskapet från de sex C-debattörerna i Corren – att en reformering är nödvändig – bor sannolikt på en annan planet. Tråkigt att M verkar ha flyttat dit.

Ett ovärdigt spel

Skrivit i Corren 29/5:

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll överlevde tisdagens misstroendeomröstning i riksdagen. Men inte utan fläckar på sin heder. Detsamma gäller många inblandade politiker i denna trista affär, vilken ter sig som en deprimerande studie i solkigt partitaktiserande.

Allt började med att Strandhäll gjorde helt rätt. Det var den 27 augusti 2015. Som ansvarigt statsråd förklarade hon sig då vara ”glad” över att annonsera regeringens utnämning av Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler till ny myndighetschef för Försäkringskassan.

”En av våra största politiska utmaningar är de stigande ohälsotalen. Att bryta utvecklingen är en av regeringens mest prioriterade frågor”, deklarerade Strandhäll. Ingen tvekan kunde råda om Beglers uppdrag. Kostnaderna för sjukpenningen skenade, regelverken var bristfälliga, felaktiga utbetalningar och rena välfärdsbrott som fusk med assistentersättningen fick skattepengarna att rinna iväg.

Försäkringskassan måste styras upp, bedömningarna skärpas och verksamheten komma under bättre kontroll. Ann-Marie Begler levererade. Hon tycks skött sitt fögderi skickligt och kompetent.

Men den 27 april 2018 var Annika Strandhäll inte glad längre. Riksdagsvalet närmade sig. Socialdemokraterna plågades av kritiken mot Försäkringskassans stramare hållning. Regeringspartiets image som välfärdsstatens försvarare par préférence kunde lida skada. I synnerhet bidragsberoende väljare – en grupp som S är traditionellt starka bland – riskerade att skrämmas bort.

Begler sparkades. Själv hävdade generaldirektören att det var av snöda politiska skäl. Strandhäll lyckades heller inte ge någon vettig förklaring som förtog det intrycket.

Den 4 maj 2018 anmäldes hon till riksdagens konstitutionsutskott (KU) av Christer Nylander, Liberalernas gruppledare, för att petningen kunde skett i strid mot lagen om offentlig anställning. Under KU-förhören gjorde sedan Strandhäll en svag figur och anklagades för att fara med osanningar.

Nu stod dock vårens EU-val den 26 maj inför dörren. Moderaterna hade risiga opinionssiffror, Ulf Kristerssons ställning som oppositionsledare var skakig, framgångarna för såväl KD som SD knaprade vådligt på M:s väljarbas och undergrävde hans auktoritet.

Ytterligare ett val som slutade i en plattmatch vore förödande. Det gällde att återta initiativet, gå på offensiven, göra något dramatiskt. Varför inte förnedra regeringen med att kräva avsättning av den där hopplösa Strandhäll? Att sansat vuxet vänta på att KU skulle granska färdigt hade egentligen varit rimligt. Men det gick inte. Domen skulle falla först i juni.

Den 16 maj väckte M misstroendevotum mot Strandhäll. KD och SD hakade givetvis på utan att blinka. Det gjorde även de svårt krisande Liberalerna med desperat behov av att visa sig pålitliga inför borgerliga sympatisörer efter januariöverenskommelsen.

Regeringens andra avtalspart i den forna Alliansen, Centern, höll sig emellertid utstuderat kalla och vägrade säga varken bu eller bä förrän EU-valdagen tryggt passerat.

Att låta folket veta att C tänkte lägga ner sina röster i misstroendevoteringen den 28 maj, och därmed rädda Strandhäll från bilan, skulle ju annars kunnat leda till en obekväm debatt och få gamla Alliansväljare att dra öronen åt sig.

Ännu en taktikens triumf över saken. Med Herbert Tingstens formulering: detta spel är ett ovärdigt spel.

Den svarta veckan

Skrivit i Corren 11/3:

Det har varit en svart vecka för den politiska klassen. Skandalerna kom slag i slag. Som om det inte vore tveksamt nog att den rödgröna regeringen gav ett statligt utredningsuppdrag åt en person med starka partipolitiska kopplingar till den egna kretsen, på ett ideologiskt favoritområde, istället för att anlita oberoende expertis.

Bara detta kastar tvivel över hur opartiskt och sakligt Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand skött sin flygbränsleutredning och hur seriöst regeringen arbetar. Än värre blev det förra måndagen, när den högerpopulistiska sajten Samhällsnytt kom med ett graverande avslöjande.

Wetterstand hade precis presenterat ett lagförslag som skulle tvinga flygbranschen att tanka 30 procent förnybart bränsle. Då uppdagades att hon samtidigt var styrelseledamot och aktieägare i ett bolag, Cortus Energy, som fått närmare 400 000 kronor i statligt skattebidrag för att utveckla förnybart flygplansbränsle.

Jävsfrågan exploderade. Wetterstrand försvarade sig med att hon tydligt redovisat sina kringengagemang. Miljödepartementet inte haft några invändningar.

Från antikorruptionsorganisationen Transparency International kom dock vass kritik mot såväl Wetterstrand som regeringskansliet. Det ansvariga statsrådet Isabella Lövin, Wetterstrands partikompis, anmäldes av SD till riksdagens konstitutionsutskott.

Det stormade också rejält kring Liberalernas toppnamn i EU-valet, Europaparlamentarikern Cecilia Wikström.

Redan i februari avslöjade SVT att hon hade lönsamma extraknäck som styrelseledamot i bolagen Beijer Alma och Elekta. Det är förenligt med Europaparlamentets regelverk, men ändå inte särskilt etiskt passande trots att Wikströms eget parti heller inte hade något att erinra – tills kritiken utifrån blev för hård.

En styrelseledamot i ett affärsdrivande bolag är skyldig att alltid se till företagets bästa. Hur rimmar det med en förtroendevald politikers lojalitet till sina väljare och hur påverkar det Wikströms parlamentariska arbete?

Själv såg hon inga problem. Men plötsligt insåg Liberalerna att det var ett problem, ställde ultimatum och sparkade henne från EU-valsedeln i lördags. Blåsvädret kring Liberalernas riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl krävde också sin tribut.

Hon hade med riksdagsförvaltningens och sitt partis goda minne till saftigt marknadspris hyrt en bostadsrätt av sin man som övernattningslägenhet i Stockholm. Ett fiffigt sätt att utnyttja gällande regler för att kamma hem maxat hyresbidrag på skattebetalarnas bekostnad.

Efter att Aftonbladet avslöjade upplägget i måndags och åklagarmyndigheten sedan intresserat sig för ärendet, fick Liberalerna kalla fötter. Emma Carlsson Löfdahls beteende var nu så olämpligt att partiet krävde hennes avgång (hon har själv tagit ”time-out” tills vidare).

Centerveteranen Eskil Erlandsson avgick dock verkligen hastigt och olustigt som riksdagsledamot i torsdags. Detta efter att Expressen börjat rota i affären om Erlandssons sexuella trakasserier mot kvinnliga politikerkolleger. Centerledningen hade länge känt till anklagelserna, men först när skandalen nådde offentligheten blev det ett snabbt och skarpt agerande.

Notera att i samtliga fall är det media som grävt fram och satt fokus på oegentligheterna i maktens boningar. Tur det. Självmant verkar ju det politiska etablissemanget ha vissa illavarslande svårigheter med hanteringen av den moraliska kompassen.

Marit Paulsen visar vägen

Skrivit i Corren 21/2:

Liberalerna och Miljöpartiet har haft det knackigt ganska länge. Och inte ljusnar det. Båda noterar 3,9 procent vardera i Svensk väljaropinions senaste sammanvägning av partisympatiundersökningarna (20/2) och skulle alltså slås ut från riksdagen om det vore val idag.

Det inledda regeringssamarbetet över blockgränsen tycks ha kostat, särskilt för Liberalernas del som backat med 1,6 procentenheter sedan valet i höstas.

Olyckligtvis för denna trendmässigt underpresterande duo väntar snart ett nytt val i maj, till Europaparlamentet. Den blir en kort tid att försöka spotta upp sig på och dystra siffror möter dem även här.

Europaparlamentet har precis presenterat en opinionsundersökning om hur vindarna blåser inom unionens medlemsstater. Resultatet pekar på att tre svenska partier inte längre kommer att ha någon representation i den sammanträdande flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg: Liberalerna, Miljöpartiet och det alltmer bortbleknande Feministiskt initiativ.

Som inte dessa mätningar vore illavarslande nyheter nog, har MP drabbats av fanflykt inför EU-valet i form av utbrytarkonstellationen Partiet vändpunkt som också siktar på att konkurrera om de gröna rösterna. I spetsen står den förre MP-riksdagsmannen och Europaparlamentarikern Carl Schlyter.

Lyckas han i flygande fläng få ihop en egen lista, kan den möjligen göra en missnöjesskillnad på marginalen som får MP:s redan osäkra mandat att hänga ännu lösare. Desertering råder även inom Liberalerna. Det är Marit Paulsen, partiets tidigare omåttligt populära och färgstarka profil i Europaparlamentet, som i veckan deklarerade att hon avser stödja Centerns toppkandidat Fredrick Federley.

Paulsen anser att han är vassast på att driva hennes hjärtefrågor inom djurskydds- och livsmedelsområdet. Att hellre se till sak och idéer än kollektivistisk organisationslojalitet är ett uppfriskande brott mot partisekterismen och är, måste man väl säga, ett hälsosamt uttryck för sann liberal nonkonformistisk förnuftsanda.

Men i det gamla Folkpartiets glesande led har man kanske det svårare att betrakta Paulsens ”svek” lika välvilligt i en situation när kräftgången börjar närma sig en existentiellt kritisk punkt. Ovanpå allt övrigt trassel är Liberalerna i färd med att byta partiledare också.

Hur vore det med en liberal strukturrationalisering och slå ihop påsarna med Centern under Annie Lööf istället?

Björklund ut, Lööf in?

Skrivit i Corren 7/2:

Jan Björklund ger upp och avgår som partiledare. Det var föga överraskande. Björlund har suttit länge på sin post, i tolv år. Han är en effektiv debattör, i synnerhet gällande skolan.

Men han lyckades aldrig få vind i opinionsseglen. Namnbytet från Folkpartiet till Liberalerna 2015 hjälpte inte. Av den då utlovade förnyelseprocessen blev inget som någon märkte, kräftgången fortsatte och i senaste valet var frågan om partiet ens skulle klara riksdagsspärren.

Turerna kring regeringsbildningen splittrade därefter inte bara Alliansen. Björklunds stöd till Löfven slet såväl Liberalerna som deras lilla flyktiga väljarkår itu.

Om inte Björklund kastat in handduken nu, skulle han antagligen snart riskerat en ny intern missnöjesrevolt – minns att Birgitta Ohlsson tidigare utmanat honom – men denna gång skulle han knappast överlevt ett öppet ifrågasättande av hugade ledarskapsaspiranter. Bättre att förekomma än förekommas, alltså.

Vem kan hela detta svårt krisdrabbade parti och få det på stadig mark igen när den förbrukade Björklund gjort sorti? Hur vore det om svaret istället blev att låta Annie Lööf ta över i en ihopslagen konstellation kallad Centerliberalerna?

Tanken borde inte vara främmande, utan har legat på lur ända sedan Bertil Ohlins och Gunnar Hedlunds mittensamverkan på 60-talet. Ett seriöst menat försök till fusionering gjordes av Gunnar Helén och Thorbjörn Fälldin 1973, men stupade främst på motståndet av ”Åsa-Nisse-marxisterna” inom Centerns ungdomsförbund.

Fälldin kände sig så knäckt att han övervägde att hoppa av politiken. 2002 var Lars Leijonborg och Maud Olofsson redo att pröva igen, fast då föll det på Centerns nej till euron och Olofssons hårresande jämförelse med att även ”Hitler gjorde ju tokiga saker” i sin strävan att ena Europa.

Det gamla Bondeförbundets ideologiska instinkter har historiskt sett inte alltid varit klockrena. Men vilka skulle hindren vara för en fusion idag? Under Annie Lööf har Centern transformerats till en fullödig liberal kraft, varför förekomsten av två konkurrerande liberala partier måste sägas vara både onödigt och på sikt försvagande.

Bildandet av en gemensam styrkefront vore särskilt angelägen i just denna tid när liberala och humanistiska värden står under hård press. Grip tillfället!

Quo vadis, Annie Lööf?

Skrivit i Corren 20/12:

Ännu en dag, ännu ingen regering, ännu en presskonferens med talmannen. ”It’s like deja vu all over again”, som John Fogerty sjunger. Men nu ligger åtminstone en tidtabell med klara deadline-datum på bordet.

Andreas Norlén låter rivalerna Stefan Löfven och Ulf Kristersson fira jul- och nyårshelgen med att försöka finna den gäckande vägen ut ur regeringsbildningslabyrinten. Någon av dessa bägge herrar – om inte en joker i leken sensationellt plötsligt poppar upp – lär därefter bli föremål för den tredje statsministeromröstningen den 16 januari.

Blir även den ett platt fall på hälleberget, har vi det tveksamma nöjet att se fram mot en fjärde votering i frågan den 23 januari. Ett nytt misslyckande då och Sverige får sitt första extra val sedan 1958, vilket senast kan hållas mitt i påskhelgen den 21 april när Jesu korsfästelse och återuppståndelse högtidlighålls.

Det vore ju ett intressant symboliskt sammanträffande, öppet för diverse ödesmättade tolkningar. Ett nyval (av Norlén liknat vid ”avgrunden”) och hela processen kan starta om igen med ännu fler statsministeromröstningar, plus att vi dessutom har ett val till Europaparlamentet på schemat den 26 maj. Mycket att svälja för väljarna, onekligen.

Rimligtvis har partierna tillräckligt av självbevarelsedrift kvar för att undvika en sådan rekordutmattande händelseutveckling. Redan börjar situationen närma sig passeringen av den tålamodsprövande gräns då tennislegendaren Lennart Bergelins bevingade uttryck ”the bottom is nådd” kommer i åtanke.

Någon ideal lösning existerar inte. Moderaternas och Socialdemokraternas intresse av att ta gemensamt vuxenansvar för landet i en storkoalition tycks fortfarande minimalt.

Vad allt således kokar ned till är vilket dåligt alternativ nyckelspelaren Annie Lööf tror att Centerns medlemmar och sympatisörer blir minst besvikna av. Att krypa till korset och stödja Ulf Kristersson som statsminister med Sverigedemokraterna i regeringsunderlaget? Eller att slutligen äta upp högerskon och ge grönt ljus åt Stefan Löfven?

Ska man döma efter DN/Ipsos färska opinionsundersökning har Centern tappat markant på Annie Lööfs nejsägande turer till såväl höger som vänster. Men sannolikt har hennes liberala storstadsväljare svårast att förlåta ett svek mot löftet att hålla SD isolerade. Det skulle betyda att vi får tugga i oss att Löfven har fördelen i dramat, aptitligt eller ej.

Stones-metoden nästa?

Skrivit i Corren 11/12:

Här är ett tips till talman Andreas Norlén för att lösa regeringstrasslet. Gör som Andrew Loog Oldham. Han blev manager åt The Rolling Stones 1963 och var missnöjd med att bandet – då i början av karriären – kört fast i att bara förlita sig på att spela covers.

Skulle Stones komma någon vart och bli verkligt framgångsrika måste de göra som Paul McCartney och John Lennon i The Beatles: skriva egna låtar. Oldham vägrade acceptera Stoneskillarnas oförmåga att själva producera något material som dög.

Han låste in sångaren Mick Jagger och gitarristen Keith Richards i ett sunkigt kök över natten. De fick inte komma ut igen förrän en bra låt var skriven.

Det blev en låt; den fina balladen As Tears Go By (som Marianne Faithfull fick en hit med 1964). Jagger och Richards upptäckte att de kunde samarbeta alldeles utmärkt som ett kompositörspar och resten är gyllene rockhistoria.

Tänk på det nästa gång ni hör klassiker som Satisfaction, Jumpin’ Jack Flash eller Brown Sugar. Utan Andrew Loog Oldhams drastiska köksmetod hade sannolikt aldrig dessa låtar existerat och publiken skulle troligen övergett The Rolling Stones ganska snart efter starten.

I Sverige anno 2018 är väl risken att väljarna börjar tröttna ganska rejält på riksdagspartiernas oförmåga att ge vårt land ett fungerande styre. I den senaste rundan misslyckades Centern och Socialdemokraterna att nå varandra med en blocköverskridande uppgörelse i det liberala mittfältet.

Ännu ett försök har således kraschat, positionerna tycks lika hopplöst nedgrävda i backen som tidigare – även om Stefan Löfven föreföll överraskande mild och försonlig i kontrast till Annie Lööfs närmast militanta uppträdande under måndagens presskonferens. Poäng till Löfven där, vars coolhet med rätt eller orätt fick Lööf att framstå likt en halsstarrig nejsägare.

Men då bör samtidigt minnas att småpartier sällan haft några ljusare erfarenheter av att söka sig till Socialdemokraternas sfär (se bara på hur illa klämda Miljöpartiet blev förra mandatperioden). Lööf förtjänar trots allt ett erkännande för att hon vågat testa en utväg ur kaoset och synat Löfvens hand.

Rimligen driver Sverige nu närmare ett nyval, vilket vore en svår utmaning mot väljarnas förtroende för det parlamentariska systemet och ett föga hedrande bevis på riksdagspolitikernas impotens. Just därför borde Andreas Norlén skyndsamt överväga Andrew Loog Oldhams beprövade recept.

Lås in Stefan Löfven och Ulf Kristersson i ett riktigt trist sammanträdesrum på Helgeandsholmen. Ledarna för de två stora statsbärande partierna får inte ens sticka ut hackan igen förrän de bägge tvingats ta gemensamt ansvar för Sverige. Socialdemokraterna och Moderaterna är de enda som kan bilda en stryktålig, stabil regering och på samma gång hålla ytterkantspartierna borta från skadligt inflytande.

Vem vet? Ett politikens radarpar i klass med rockmusikens ”glimmer twins” Jagger och Richards kanske inte Löfven och Kristersson blir. Men en och annan tillfredställande ”hit” på reformpolitikens område borde de ha kapacitet att åstadkomma.

Kolet är vår vän

Skrivit i Corren 7/8:

För 360 miljoner år sedan fanns inte människan, men det fanns jättelika skogar på jorden som surrade av insekter. Den rika växtligheten omvandlades med tiden till kolossala fyndigheter av kol, en välkommen present till oss när vi gjorde entré i evolutionskedjan och i 1700-talets slut äntligen började förstå galoppen hur våra allmänt dassiga livsvillkor radikalt kunde förbättras.

Kolet blev basen för den industriella revolutionen som befriade mänskligheten från att vara dömd till slit och släp, fattigdom och armod. I dessa dagar, särskilt nu när klimatlarmen ringer extra högt i öronen efter rekordtorka och skogsbränder, är attityden till utnyttjandet av de fossila energitillgångarna inte lika välkomnande – utan ses snarare som ett direkt hot mot överlevanden på vår planet.

Tala om baksmälla och det i episka proportioner. Den syndfulla människans pris för sin lättsinniga materialism och ogudaktiga hybris, skulle den eskatologiskt lagde dysterkvisten kunna säga.

Situationen är förvisso väldigt allvarlig, inget tvivel om den saken. Vi tycks hamnat i en oroande rävsax. Den globala ekonomin skulle kollapsa om kolet slutade användas.

Det är enkelt att utvinna, är mycket lönsamt och står sig stark i konkurrensen med andra energislag. Kol är världens mest använda bränsle och svarar för cirka 40 procent av den totala elproduktionen. Baksidan är att det globala klimatet riskerar att gå över styr och vad är vårt välstånd värt då?

Växthuseffekten må vara förutsättningen för allt liv – enbart solen räcker inte för att värma upp jorden till gästvänliga temperaturer – men människans industriella koldioxidutsläpp i atmosfären håller på att kasta det naturliga systemet ur balans. Därom råder förkrossande vetenskaplig enighet.

Dock är det ju inte kolet i sig som orsakar problemet, eller hur? Det är själva förbränningen av det i dess nuvarande former. Lyckligtvis finns en lösning: CCS. Förkortningen ska uttydas ”Carbon capture and storage”. Alltså att man avskiljer koldioxiden och skickar tillbaka den i berggrunden eller under havsbotten, samma plats där den fossila energireserven funnits lagrad under årmiljonernas lopp.

Tekniken existerar och fungerar lovande, men är fortfarande dyr och resurskrävande. Det behövs ambitiösare, riktade satsningar för att få fart på och kommersialisera koldioxidlagringen.

Centern är således helt rätt ute som för svensk del vill anslå 3,4 miljarder kronor i detta syfte de närmaste åren. ”Eftersom koldioxiden redan är en del av kretsloppet så minskar vi inte bara utsläppen, då kan vi också ta bort utsläpp från atmosfären. Vi kan få minusutsläpp”, sa Annie Lööf vid partiets valkonvent förra veckan.

Så ska det låta! CCS är vägen framåt. Fullt utvecklad och marknadsmässig gör denna teknik att kolet förblir människans vän och kan nyttjats – hållbart – länge än.