Ett ovärdigt spel

Skrivit i Corren 29/5:

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll överlevde tisdagens misstroendeomröstning i riksdagen. Men inte utan fläckar på sin heder. Detsamma gäller många inblandade politiker i denna trista affär, vilken ter sig som en deprimerande studie i solkigt partitaktiserande.

Allt började med att Strandhäll gjorde helt rätt. Det var den 27 augusti 2015. Som ansvarigt statsråd förklarade hon sig då vara ”glad” över att annonsera regeringens utnämning av Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler till ny myndighetschef för Försäkringskassan.

”En av våra största politiska utmaningar är de stigande ohälsotalen. Att bryta utvecklingen är en av regeringens mest prioriterade frågor”, deklarerade Strandhäll. Ingen tvekan kunde råda om Beglers uppdrag. Kostnaderna för sjukpenningen skenade, regelverken var bristfälliga, felaktiga utbetalningar och rena välfärdsbrott som fusk med assistentersättningen fick skattepengarna att rinna iväg.

Försäkringskassan måste styras upp, bedömningarna skärpas och verksamheten komma under bättre kontroll. Ann-Marie Begler levererade. Hon tycks skött sitt fögderi skickligt och kompetent.

Men den 27 april 2018 var Annika Strandhäll inte glad längre. Riksdagsvalet närmade sig. Socialdemokraterna plågades av kritiken mot Försäkringskassans stramare hållning. Regeringspartiets image som välfärdsstatens försvarare par préférence kunde lida skada. I synnerhet bidragsberoende väljare – en grupp som S är traditionellt starka bland – riskerade att skrämmas bort.

Begler sparkades. Själv hävdade generaldirektören att det var av snöda politiska skäl. Strandhäll lyckades heller inte ge någon vettig förklaring som förtog det intrycket.

Den 4 maj 2018 anmäldes hon till riksdagens konstitutionsutskott (KU) av Christer Nylander, Liberalernas gruppledare, för att petningen kunde skett i strid mot lagen om offentlig anställning. Under KU-förhören gjorde sedan Strandhäll en svag figur och anklagades för att fara med osanningar.

Nu stod dock vårens EU-val den 26 maj inför dörren. Moderaterna hade risiga opinionssiffror, Ulf Kristerssons ställning som oppositionsledare var skakig, framgångarna för såväl KD som SD knaprade vådligt på M:s väljarbas och undergrävde hans auktoritet.

Ytterligare ett val som slutade i en plattmatch vore förödande. Det gällde att återta initiativet, gå på offensiven, göra något dramatiskt. Varför inte förnedra regeringen med att kräva avsättning av den där hopplösa Strandhäll? Att sansat vuxet vänta på att KU skulle granska färdigt hade egentligen varit rimligt. Men det gick inte. Domen skulle falla först i juni.

Den 16 maj väckte M misstroendevotum mot Strandhäll. KD och SD hakade givetvis på utan att blinka. Det gjorde även de svårt krisande Liberalerna med desperat behov av att visa sig pålitliga inför borgerliga sympatisörer efter januariöverenskommelsen.

Regeringens andra avtalspart i den forna Alliansen, Centern, höll sig emellertid utstuderat kalla och vägrade säga varken bu eller bä förrän EU-valdagen tryggt passerat.

Att låta folket veta att C tänkte lägga ner sina röster i misstroendevoteringen den 28 maj, och därmed rädda Strandhäll från bilan, skulle ju annars kunnat leda till en obekväm debatt och få gamla Alliansväljare att dra öronen åt sig.

Ännu en taktikens triumf över saken. Med Herbert Tingstens formulering: detta spel är ett ovärdigt spel.

Retrohobby

Nu kanske ni tycker att jag är lite löjlig som lägger pussel. Jag minns inte när jag gjorde det sist. Kanske 1982. Men så hittade jag ett gammalt coolt pussel med Björn Borg…

…och ett med kungaparet från 70-talet när livet lekte. Det frestade förstås i fingrarna. Att pussla är en överraskande rolig sysselsättning, därtill mycket rogivande. Pröva själva, det är lätt att bli gripen när man väl börjat.

En grönliberal vind

Skrivit i Corren 28/5:

Europas högerpopulister nådde på sina håll spektakulära segrar i EU-valet. Främlingsfientliga Lega, med Matteo Salvini i spetsen, blev största parti med 34 procent i Italien.

En rejäl skräll svarade Nigel Farages Brexitparti för i Storbritannien, som nådde 31,6 procent och sopade banan med det krisande Tories och även med Labour. I Frankrike fick president Macron och hans mittenparti LREM se sig slagna – om än knappt – av Marine Le Pens Nationell samling i prestigematchen att locka flest väljare.

Och i Sverige ökade SD mest, men ändå inte så mycket som man själva hoppats och andra befarat. Det rimmar också med resultatet för de nationella högerpopulisterna överlag: totalt sett en blandad framgång.

Däremot blåste den kontinentala medvinden remarkabelt starkt i de liberala och gröna partiernas segel, vilket är goda nyheter för uppslutningen kring det europeiska samarbetet och det öppna samhället generellt.

Det är även ett bevis på att klimatfrågan prioriteras högt av väljarkåren. Denna ”Greta Thunberg-effekt” ute i Europa kunde dock inte det svenska Miljöpartiet kapitalisera på, som halverades i EP-valet.

Med tanke på toppkandidaten Alice Bah Kuhnkes förkärlek till floskelartade pratbubblor som kompensation för hennes uppenbart skrala kunskaper på miljöområdet (är hon ens seriöst intresserad av ämnet?) måste den smällen sägas vara välförtjänt.

Detsamma gäller Liberalerna som internt sargade och utan spår av folklig känsla misslyckades att dra några fördelar av den tilltagande EU-positiva opinionen. Med en hårsmån undgick EU-vurmandets parti nummer 1 nesan att tvingas lämna Europaparlamentet tillsammans med brakfloppen Feministiskt initiativ.

Svensk vinnare i den grönliberala europeiska vågen blev istället Centern. Att den meriterade EP-parlamentarikern Fredrick Federley nu får sällskap av ytterligare en partikollega i Bryssel och Strasbourg är honom och partiet väl unt.

Pinsamt dock att Socialdemokraterna, vilka höll ställningarna mandatmässigt men gjorde sitt sämsta nationella val på tid och evighet, petade Linköpings Aleksander Gabelic från valbar plats på EP-listan.

Han är en påläst, lika sympatisk som duktig politiker med ett inarbetat internationellt nätverk, kan tänka själv och borde rimligen fått chansen att sitta längre i parlamentet. En sådan resurs hade den krympande socialdemokratiska gruppen S&D behövt.

Mera glädjande är att M och KD gjorde bra ifrån sig, men även deras konservativa grupp EPP gick tillbaka (inräknat de liberala och gröna partigrupperna består emellertid den EU-vänliga majoriteten, vilket gör att extremisternas inflytande begränsas och det är det viktiga).

KD:s Sara Skyttedal blir säkert en utmärkt representant i parlamentet. Fast passar det hennes ambitioner och färgstarka personlighet att gneta där på sikt?

Att vara Europaparlamentariker är i Sverige som att gå till sjöss. Man försvinner bort i horisonten, blir en allt mer bleknad gestalt hemma i bekantskapskretsen och får kämpa för att göra sig påmind med att skicka resebrev från fjärran som få utom de närmast sörjande – i bästa fall – visar annat än artigt intresse över.

Ska vi slå vad om en flaska champagne att Sara Skyttedal gör comeback i det svenska rampljuset som KD-kandidat till riksdagen 2022?

En urspårad valrörelse

Skrivit i Corren 27/5:

Partierna borde inför årets EU-val haft ett gyllene tillfälle att driva en seriös diskussion om det europeiska samarbetets utveckling och utmaningar.

Enligt SOM-institutets mätningar har det folkliga stödet för Sveriges medlemskap i EU aldrig varit så högt (59 procent är numera positivt inställda, bara 16 procent vill lämna unionen).

Benägenheten i stugorna att rösta denna gång har också väntats slå rekord. Det är knappast att undra på. EU må ha många brister. Men de bleknar ställda mot Storbritanniens katastrofala Brexitprocess som tydligt demonstrerat dårskapen med ett utträde.

Vikten av att Europas demokratier håller ihop understryks ytterligare av pressen från ett hotfullt Ryssland, det kinesiska tyranniets växande globala maktambitioner och osäkerheten om vart USA är på väg under den obalanserade ärkepopulisten Donald Trump.

I en orolig, turbulent värld framstår EU som en stabiliserande faktor att ty sig till och det bästa alternativet vi har för att konstruktivt kunna lösa gemensamma, gränsöverskridande problem på vår kontinent.

Men om insikten om EU:s betydelse djupnat och sporrat till ett ökat engagemang för Europafrågan bland svenska väljare, är det snarare trots än tack vare partiernas prestationer i den nyss avslutade valrörelsen, bedrövligast i mannaminne.

Det har varit som ett enda stort drängslagsmål på Twitter, där partiaktivisterna tävlat i att förstärka varandras sämsta sidor.

Sakpolitiken har dränkts i en rubrikjagande gyttjebrottning som främst handlat om konkurrenternas eviga tillkortakommanden, notoriska opålitlighet och allmänna uselhet. Medierna har förstås förtjust rapporterat.

Vad ska historikerna tro när de går tillbaka och studerar det svenska EU-valet 2019?

Att de avgörande stridsfrågorna om Europasamarbetets framtid kretsade kring SD-kandidaten Peter Lundgrens bröstkladdande, Sara Skyttedals sportbil och väskmärke, den avsuttna EP-ledamoten Lars Adaktussons inställning till aborter och att KD:s lokalavdelning i Lund råkat spela Lynyrd Skynyrds 70-talshit Sweet Home Alabama på ett torgmöte?

Den här ledsamma cirkusen har verkligen inte varit partiväsendets stoltaste stund. Klädsamt vore nog en period av självrannsakan när kampanjfeberns överhettade känslor lagt sig.

Förhoppningsvis blir de invalda politikerna väsentligt bättre på att förvalta väljarnas förtroende i Europaparlamentet än vad de visat prov på i valdebatten.

Jultomten i Bryssel

Skrivit i Corren 23/5:

”Att ge politiker fri tillgång till pengar är som att ge whisky och bilnycklar till tonårspojkar”, har satirikern P J O’Rourke sagt och hanteringen av skattemedel i EU-sammanhang bär syn för sägen.

Ta exempelvis Europaparlamentets frikostiga traktamente till ledamöterna på drygt 3000 skattefria kronor om dagen. Nyligen avslöjande SVT att vänsterpartisten Malin Björk plockat ut en hel förmögenhet i sådant traktamente, omkring en miljon kronor – trots att hon både bor och är skriven i Bryssel sedan länge.

Varje ledamot får utöver sin ordinarie höginkomsttagarlön en kontorsersättning på mer än 40 000 kronor i månaden, avsedd för administrativa ändamål men utan krav på redovisning. Totalt kostar den utgiften EU:s skattebetalare två miljarder kronor per mandatperiod. Europaparlamentarikerna är oftast ytterst förtegna om hur de använder dessa pengar.

När SvD häromåret frågade de svenska EP-ledamöterna vägrade de svara. Malin Björk är ett hedrande undantag som offentligt medgett hon bland annat spenderat sin kontorsersättning på inköp av ”hundra kaffekoppar och ganska många 3D-klitorisar av plast med feministiskt och vänsterpartistiskt tryck på”.

Det är ju ett sätt att göra bruk av EU:s välfyllda kassa. 2016 kläckte parlamentets konservativa grupp EPP (där M och KD ingår) en annan kreativ idé. För att ge unga européer en ”känsla av tillhörighet” borde alla 18-åringar få möjligheten till ett ”gratis” interrailkort.

Av det uppslaget blev projektet ”Discover EU”, ett tämligen oblygt försök att köpa det uppväxande släktets sympatier för unionen. Notan väntas gå loss på 700 miljoner euro i EU:s långtidsbudget 2021-27.

Det är lätt att vara fantasifullt vidlyftig med andras kulor, vilket Slöseriombudsmannen på Skattebetalarnas förening dråpligt visar i en aktuell rapport om miljardrullningen inom ramen för EU:s Leaderprogram i Sverige. Bidragen är avsedda att främja lokal sysselsättning, företagande och stärkt konkurrenskraft på landsbygden.

I detta syfte har östgötska Kimstad fått 1,8 miljoner skattekronor till att anlägga konstsnöspår åt skidåkare. Byn Klockrike i Motala kommun har fått 1,5 miljoner till bygget av ett utegym. I Borlänge satsas 1,4 miljoner kronor på en maffig hinderbana. Det lilla samhället Stehag i Eslövs kommun kan glädjas sig åt över 700 000 kronor till en skatepark. Och så vidare.

EU tycks vara beviset på att jultomten verkligen existerar. Men det är förstås du som tvingas pröjsa klapparna.

Filmkonst

Medge att 60-talsestetiken är helt underbar! Läckra affischer som denna – till Cannespremiären av Michelangelo Antonionis mästerverk Blow-up – ser vi inte utanför biograferna längre.

Amerikanisera public service

Skrivit i Corren 22/5:

I riksdagen förra året ställde sig Moderaterna bakom det dubiösa beslutet att ersätta licensmodellen med obligatorisk tvångsfinansiering av statens mediebolag via skattsedeln. Nu märks en tydlig byxångest i partileden.

Det tyngsta länsdistriktet i Stockholm kräver att public service på sikt läggs ner. Från andra håll i M-landet glunkas det om att public service-uppdraget och skatteavgiften åtminstone borde ses över.

Debatten är befogad. Men varför lyfte inte Moderaterna dessa frågor innan riksdagens klubba slog i bordet? Kritiken får något av eftertankens kranka blekhet över sig. Principiellt är den dock angelägen.

Varför ska staten alls bedriva medieverksamhet? Mycket av samhällsjournalistiken i public service är visserligen väldigt bra. Glöm det högerpopulistiska hetsandet á la Trump och SD om vänstervridning och fake news.

Starkt problematiskt är emellertid SVT:s och SR:s skattemedelsbekostade marknadsintrång med webbsatsningar som snedvrider konkurrensen och försvårar överlevanden för lokala, enskilda mediehus.

Och varför måste public service nödvändigtvis vara en Mädchen für alles som glatt sprätter iväg sina garanterade mångmiljardresurser på kommersiella tingel-tangelprogram likt enfaldiga sångtävlingar, feta hundar som bantar, folk som dabbas att gifta sig vid första ögonkastet och annat i den slafsiga stilen?

Ur frihetligt liberalt perspektiv är det inte svårt att ideologiskt argumentera för en nedläggning av public service (statsmakten och den mediala sfären bör aldrig sammanblandas). I den svenska vardagsverkligheten är det dock knappast politiskt realistiskt att ett avskaffande kommer att ske. Den riksdagsmajoriteten får vi titta i månen efter.

Mer relevant är därför en diskussion kring vilken roll public service egentligen ska spela. Jag kan tänka mig att dess existensberättigande främst ligger i ett väl avgränsat högkvalitativt komplement till den fria marknadens utbud, med primärt ansvar för samhällets intellektuella infrastruktur.

SVT och SR skulle i renodlad form fungera ungefär som PBS och NPR i USA, förträffliga icke-vinstinriktade allmännyttiga TV- och radiokanaler vilka fokuserar på samhälle, nyheter, kultur och vetenskap. Finansieringen sker genom frivilliga donationer. Då Sverige inte har samma utbredda tradition på området lär det alternativet bli knepigt att rakt av kopiera.

Hur länge tror ni exempelvis att dagens smala, men oumbärliga bildningskanaler P1 och P2 hade klarat sig utan offentliga medel? Anslag från kulturbudgeten är nyktert betraktat ofrånkomligt, särskilt om mitt eget favoritönskemål angående SVT ska kunna infrias.

Jag skulle innerligt gärna se ett återupprättande av den klassiska TV-teatern. Redan på 50-talet anställde statstelevisionen en fast ensemble skådespelare. Regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman engagerades. Målet var att sända en pjäs i veckan av förstklassiga och spännande dramatiker, från Strindberg till Pinter.

Dessa produktioner fick inte bara brett genomslag i folkhemmet, de gav även eko utomlands. Under senare decennier satte Bo Widerberg upp Arthur Millers En handelsresandes död i TV-teaterns regi (1979), och på denna stolta nationalscen gjorde Björn Melander Lars Norén berömd med Natten är dagens mor” (1983).

Det var public service värd både namnet och pengarna!

SD förnekar sig inte

Skrivit i Corren 21/5:

Personskandaler är sannerligen inget ovanligt inom SD. De är så ymnigt förekommande att partiet måste vara ohotad svensk rekordhållare i grenen. Samtidigt verkar SD hur stryktåligt som helst. Avslöjanden som skulle sänkt andra partiers väljarstöd till botten, blir hos SD knappt en märkbar repa i plåten.

Toleransnivån är annorlunda bland anhängare av etablissemangskritiska och främlingsfientliga populiströrelser, som det ju aldrig funnits anledning att ha några högre tankar om. Deras företrädare gör snarare en poäng av att ogenerat vädja till rakt motsatta känslor i sitt lika grumliga som tyvärr framgångsrika protestbudskap mot den liberala samhällsordningen.

Partier, som inte ens försöker framställa sig som drivna av demokratiskt godhjärtade motiv och humanistiskt oklanderliga ideal, förlorar näppeligen sympatisörer på att uppträda i enlighet med sin oborstade, varudeklarerade natur. Bör vi därför förvånas över att skandaler rinner av SD som partiet vore inlindat i teflon?

Beslutet att blott en vecka före valet till Europaparlamentet brutalt sparka Kristina Winberg från fjärdeplatsen på SD:s EU-lista är milt uttryckt uppseendeväckande. Den utlösande orsaken tycks ha varit att hon larmat partiledningen om att toppkandidaten Peter Lundgren tafsat på en kvinnlig partikollega under en blöt fest, något han också medgett i en Expressenintervju.

Då blir alltså konsekvensen att Winberg förklaras som en illojal smutskastare och bannlyses på stubben, medan Lundgren ges absolution och tillåts segla vidare med Jimmie Åkessons fulla förtroende som ingenting hade hänt. Magstarkt är bara förnamnet.

Agerandet förefaller direkt vettlöst och mer än en hund är säkert begravd i den här bisarra historien. Vore SD ett normalt parti hade taket fallit in och väggarna rämnat.

Men SD är inget normalt parti, vilket nu ännu en gång klart och tydligt illustrerats. Spelar det inträffade någon större roll för en organisation där svarta skandalrubriker är rutin?

Opinionsundersökningarna pekar på att SD väntas fördubbla sitt valresultat och sina mandat i Europaparlamentet jämfört med 2014. Väljarna kan åtminstone inte sväva i tvivelsmål om vad de får av SD: en politik baserad på garanterat ruttna värderingar. Men i SD-kretsar är väl ett sådant påstående en fjäder i hatten, om det kommer från liberalt håll.

Vad EU borde prioritera

Skrivit i Corren 17/5:

Östersjön har alltid varit ett känsligt hav med sitt bräckta vatten. Vi måste därför vara särskilt aktsamma när det gäller mänsklig miljöpåverkan. Tyvärr är priset för gamla synder högt.

Inte på 1500 år har syrebristen i Östersjön varit så omfattande som nu. Nyligen rapporterades att ett bottenområde kring Gotland, motsvarande en yta större än Danmark, är helt syrefritt. En död zon i rekordformat. Ingen fisk eller andra djur kan leva där.

Till mycket är det jordbrukets läckage av kväve och fosfor som orsakat skadorna. Det är den dåliga nyheten. Den goda? Att det finns ljus i mörkret.

Övergödningen är på väg att minska, Östersjön kan tillfriskna. Men en fullständig återhämtning kräver ett kontinuerligt arbete med att minimera läckaget i 50-100 år, enligt SMHI:s oceanograf Lena Viktorsson.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik finns tungt vägande skäl att vara kritisk mot. Den är nästan löjligt överbyråkratisk och kostar europeiska skattebetalare svindlande belopp i fördyrande tullar och stödbidrag.

Det är ett system som slukar 40 procent av EU:s budget, ett arv från den smärtsamma tiden strax efter andra världskriget när Europa låg i ruiner och politiska åtgärder sattes in för att få igång matproduktionen igen.

Ett sådant exceptionellt nödläge för tillgången på livsmedel i EU råder knappast 2019. I en sund marknadsekonomi hör jordbrukssubventioner normalt sett inte hemma.

Det poängterade den svenske liberale folktribunen, frihandelsvännen och lantbrukarsonen S A Hedlund på sitt oförlikneliga vis i en riksdagsdebatt redan 1888: ”En näring, som lemnad åt sig sjelf skulle gå under, den har väl ändock icke rättighet att kallas för landets modernäring”.

Med detta sagt, har ändå EU en viktig roll att spela inom jordbruket och för att rädda Östersjön – något som förtjänstfullt påpekades i en debattartikel i torsdagens Corren av tre representanter för Stockholms universitets Östersjöcentrum.

EU är det centrala instrumentet för möjligheten att ta ökat gemensamt, långsiktigt verkande miljöansvar och göra slut på övergödningen. Mot bakgrund av den alarmerande situationen är det väl investerade pengar att stödja insatser syftande till att snabbare få bukt med läckaget från åkrarna.

Det är även ytterst motiverat att ge bönderna mer bidrag för att hålla kulturlandskapet öppet och främja den biologiska mångfalden genom vård och nyanläggning av ängar och våtmarker.

Sånt är vad EU:s jordbrukspolitik borde prioritera.

Kriget mot vår frihet

Skrivit i Corren 16/5:

Inga stormakter har fört direkta krig mot varandra sedan 1945. Det är historiskt remarkabelt. Men krig kan ju utkämpas på andra sätt än med kulor och krut.

Fram till Berlinmurens fall 1989 bedrev Sovjetunionen omfattande påverkansoperationer i det långsiktiga syftet att bryta ner de västliga demokratiernas motståndskraft inifrån.

Särskilt eftertraktade måltavlor var liberaler och allmänt vänstersinnade människor som engagerade sig i fredsrörelser, krävde nedrustning, upprördes av USA:s krig i Vietnam och Israels behandling av palestinierna efter sexdagarskriget 1967.

Denna i sig helt legitima aktivism försökte Moskva – inte utan framgång – infiltrera, utnyttja och radikalisera. Man ville få opinionen att ensidigt fokusera på tillbakadragandet av Natos kärnvapen (vilket skulle lämna Västeuropa öppet för sovjetisk nukleär utpressning) och urholka stödet för det etablerade demokratiska systemet genom att underblåsa en subversivt frätande anda av antiamerikanism, antisionism och antikapitalism.

I Kreml sitter idag andra herrar. Men den ryska propaganda-apparatens ideologiska krigföring har inte upphört. Under Putinregimen har den snarare blivit än skickligare, avancerad och mer intensivt verksam.

Numera är främst inom de växande högerpopulistiska rörelserna i väst som ryssarna söker vinna sina medlöpande nyttiga idioter och nätets sociala medier är deras tacksammaste slagfält.

Fingeravtrycken från Moskvas digitala trollarmé har konstaterats på desinformationskampanjer inför rader av politiska val de senaste åren, som det amerikanska presidentvalet och Brexitomröstningen i Storbritannien 2016. Andra exempel är valen i Frankrike och Tyskland 2017, och valet i Italien 2018.

Aktuell i skottgluggen står det stundade valet till Europaparlamentet, där EU-kritiska populistpartier likt det italienska högerextrema och Putinvänliga Lega väntas kamma hem en storslam.

Kremls strävan är att permanent försvaga den liberala demokratin, öka polariseringen och misstron, så förgiftande split i själva det västerländska psyket. Allt som byggts upp sedan andra världskriget – EU, Nato, Pax Americana – är Rysslands strategiska mål att rasera.

I grunden är det ett krig mot villkoren för vår frihet.