Bort med tyrannen, frihet åt Belarus!

Skrivit i Corren 17/8:

I sina mustascher må Aleksandr Lukasjenko likna Tintinfiguren marskalk Plekszy-Gladz, envåldshärskare i den fiktiva östeuropeiska staten Bordurien. Tyvärr är Lukasjenko på riktigt och det förtryck han bedriver i Belarus är som en verklighetstrogen imitation av det gamla Sovjetväldet.

Efter flera hundra år under rysk stövelklack återfick Belarus sin självständighet 1991 när Moskvas röda kommunistimperium upplöstes. Invånarna i Belarus märkte nog föga praktisk skillnad. När Lukasjenko kom till makten 1994 började han styra landet som den tidigare kolochospamp han var.

Här föll aldrig Berlinmuren i egentlig mening. Här cementerades istället det totalitära systemet med sin kvävande gråa DDR-tristess, enfaldiga personkult, maktfullkomliga partiapparat, rättslöshet och brutala batongterror.

Ändå spirar motståndet. Människorna i Belarus är sedan länge innerligt trötta på att tvingas leva i ett enda stort kolochosfängelse. Protester har flammat upp förr i samband med Lukasjenkos rituella fuskval. Men vreden över den senaste charaden den 9 augusti, då den djupt impopuläre tyrannen med Plekszy-Gladz-mustascherna påstod sig ha segrat med 80-procentig majoritet, har varit ovanligt utbredd och ihållande.

Regimen har också slagit tillbaka med råbarkad hänsynslöshet. Svetlana Aleksijevitj, Nobelpristagare i litteratur 2015, menar att Lukasjenko har förklarat krig mot sitt eget folk och så är det. Han är idag en desperationens man som känner marken gunga under fötterna och han skyr inga medel.

Men trots det vidriga våldsregemente han släppt loss, låter sig inte oppositionen klubbas ner i tystnad. Under söndagen samlades uppskattningsvis 200 000 demonstranter i huvudstaden Minsk med kravet på att diktatorn måste avgå.

Det skulle naturligtvis inte vara en dag för tidigt om Lukasjenko äntligen försvinner från scenen. Sverige och övriga EU kan, tillsammans med USA, bidra till detta genom att sätta hårdare press på regimen och kraftfullt stödja Belarus väg till frihet och demokrati. Allt annat vore ett oacceptabelt svek.

Frågan är bara om Vladimir Putin i Kreml är beredd att svälja ett Lukasjenkofritt Belarus som tar klivet ur Rysslands dominerande skugga. Minns vad som hände med Ukraina när den korrupte Putinpolaren Viktor Janukovytj störtades. Krim annekterades, östra Ukraina blev ett ryskkontrollerat militärt slagfält. Dessvärre måste vi nog räkna med att Putin lär agera på något otäckt vis för att hålla kvar Belarus i bojor. Och hur svarar övriga världen då?

Medborgarna har rätt att få veta!

Skrivet i Corren 7/5:

”Ingenting, absolut ingenting blir bättre för ett samhälle när man tar bort yttrandefrihet och pressfrihet”, skriver Journalistens chefredaktör Helena Giertta i senaste numret av Journalistförbundets tidning (22/4). Men det är precis vad som sker i land efter land, tvingas hon konstatera: ”Listan över inskränkningar som skylls på coronaviruset är förfärande lång”.

Tyrannier som Kina och Iran är som vanligt värst med att tysta ner, kväva och förhindra en vederhäftig rapportering om pandemin. Men även i demokratier som Indien och Japan undertrycks pressfriheten. Regimen i EU-landet Ungern har tagit convid-19 som förevändning till att införa undantagslagar som i realiteten upphävt både folkstyret och den fria nyhetsförmedlingen.

Allvarligt? Det är bara förnamnet. Ty i kärva tider är den oberoende journalistiken särskilt viktig som kanal för saklig information, kritisk granskning och debatt.

Det internationellt florerande censur- och mörkläggningsviruset gör den lömska coronapandemin än farligare, eftersom människor förvägras möjligheten att bilda sig en korrekt uppfattning om situationen och dra egna slutsatser om hur bra eller dåligt makthavarna sköter krishanteringen.

Makt måste alltid mötas och balanseras av motmakt. I synnerhet när den offentliga apparatens herrar begär vårt förtroende att ta Sverige genom den svåraste samhällsutmaningen sedan andra världskriget. Öppenhet, transparens och ansvarsutkrävande är centralt för en fortsatt fungerande demokrati och medborgarnas rätt att få veta.

Men som avslöjats i flera medier görs nu flagrant våld på detta även i det som ska vara offentlighetsprincipens förlovade land. Sörmlands Nyheter (3-5/5) har exempelvis kunnat rapportera om att svenska kommuner i samverkan med Socialstyrelsen mörkar hur arbetet med coronapandemin går, och undanhåller pressen uppgifter om smittspridningen inom äldreomsorgen (av ”integritetsskäl”, lyder standardursäkten).

Som Corren rapporterat (4-5/5) är Motala och Linköping delaktiga i hemligstämplandet av information om förhållandet för den utsatta seniora riskgruppen på de kommunala äldreboendena.

Agerandet strider mot allt vad lagstiftning och regelverk heter, menar tryckfrihetsexperten Nils Funcke (SVT 3/5) och han påpekar: ”Det primära för myndigheterna idag är ju att vidta åtgärder för att bekämpa den här pandemin och en del i det är att vi har en upplyst allmänhet som vet hur läget ser ut inom bland annat äldrevården”.

Som sagt. Vad blir bättre av en kringskuren press-, yttrande- och meddelarfrihet? Vad blir bättre av att dra folk bakom ljuset? Ingenting. Absolut ingenting.

Kriget mot vår frihet

Skrivit i Corren 16/5:

Inga stormakter har fört direkta krig mot varandra sedan 1945. Det är historiskt remarkabelt. Men krig kan ju utkämpas på andra sätt än med kulor och krut.

Fram till Berlinmurens fall 1989 bedrev Sovjetunionen omfattande påverkansoperationer i det långsiktiga syftet att bryta ner de västliga demokratiernas motståndskraft inifrån.

Särskilt eftertraktade måltavlor var liberaler och allmänt vänstersinnade människor som engagerade sig i fredsrörelser, krävde nedrustning, upprördes av USA:s krig i Vietnam och Israels behandling av palestinierna efter sexdagarskriget 1967.

Denna i sig helt legitima aktivism försökte Moskva – inte utan framgång – infiltrera, utnyttja och radikalisera. Man ville få opinionen att ensidigt fokusera på tillbakadragandet av Natos kärnvapen (vilket skulle lämna Västeuropa öppet för sovjetisk nukleär utpressning) och urholka stödet för det etablerade demokratiska systemet genom att underblåsa en subversivt frätande anda av antiamerikanism, antisionism och antikapitalism.

I Kreml sitter idag andra herrar. Men den ryska propaganda-apparatens ideologiska krigföring har inte upphört. Under Putinregimen har den snarare blivit än skickligare, avancerad och mer intensivt verksam.

Numera är främst inom de växande högerpopulistiska rörelserna i väst som ryssarna söker vinna sina medlöpande nyttiga idioter och nätets sociala medier är deras tacksammaste slagfält.

Fingeravtrycken från Moskvas digitala trollarmé har konstaterats på desinformationskampanjer inför rader av politiska val de senaste åren, som det amerikanska presidentvalet och Brexitomröstningen i Storbritannien 2016. Andra exempel är valen i Frankrike och Tyskland 2017, och valet i Italien 2018.

Aktuell i skottgluggen står det stundade valet till Europaparlamentet, där EU-kritiska populistpartier likt det italienska högerextrema och Putinvänliga Lega väntas kamma hem en storslam.

Kremls strävan är att permanent försvaga den liberala demokratin, öka polariseringen och misstron, så förgiftande split i själva det västerländska psyket. Allt som byggts upp sedan andra världskriget – EU, Nato, Pax Americana – är Rysslands strategiska mål att rasera.

I grunden är det ett krig mot villkoren för vår frihet.

Trump leker med elden

Skrivit i Corren 9/10:

Få har pläderat så väl för frihandelns betydelse som Östergötlands berömde son, den katolske kyrkomannen och humanisten Olaus Magnus. I det fantastiska verket Historia om den nordiska folken (1555) skriver han med sitt karaktäristiska schvung:

”Ty så har den gudomliga försynen ordnat det, att människorna underhåller varandra genom ömsesidigt utbyte av varor, då olika förmåner av naturen är dem beskärda. Somliga har överflöd på fisk, andra på vilda djur, andra åter på åkerfält, för att glatt kunna leva tillsammans med varandra, så att de just i olikheterna av sina produkter finner anledning till en angenäm och glad användning av livets goda och en eftersträvansvärd enhet i sinnena”.

Kan det sägas bättre? Hos Olaus Magnus finns egentligen i koncentrat det som skotten Adam Smith senare vidareutvecklade i Wealth of Nations (1776). Största möjliga rikedom nås genom arbetsfördelning och fri handel, något alla tjänar på.

Det visade Storbritannien i praktisk tillämpning på 1840-talet när parlamentet avvecklade spannmålstullarna efter den förödande irländska svälten. Några år senare, 1852, kunde feministen Fredrika Bremer rapportera hem till svenska läsare i Aftonbladet:

”Handelsfriheten hade burit frukt, och under dess flagga hade slöjder och näringar uppblomstrat till nytt liv. Överallt hörde jag samma talan av alla klasser; välståndet var allmänt där, var i stigande. Den bleka nödens anlete, som förr hade synts mig så förfärande, det såg jag ej mer så som förr”.

Det lyckade resultatet fick britterna att gå i bräschen för att skrota protektionismen och öppna sina gränser. En drivande kraft bakom denna politik var Manchesterliberalen Richard Cobden. Han kom också att lägga grunden till det europeiska frihandelssystem som Sverige anslöt sig till 1865.

Aldrig tidigare i den mänskliga historien nådde välståndet sådan omfattning och började spridas så brett. Storbritannien erövrade positionen som världskapitalismens centrum och i Sverige inleddes befrielsen från fattigdomens bojor.

Den som tror att tullmurar och isolationism skapar något gott har alltså överväldigande empiriska skäl att tänka om. Tyvärr styrs USA nu av en notoriskt frihandelsfientlig president, vars faktaresistenta inbillningar inte ens Olaus Magnus lär kunna rubba.

Trumps internationella handelskrigande under stridsropet ”America First” riskerar att få katastrofala globala konsekvenser, menar den amerikanske stjärnekonomen och nobelpristagaren Robert Shiller. Han varnar för fallande tillväxt, minskade investeringar, uppblossande nationell självtillräcklighet jorden runt och att världsfreden äventyras (SvD 8/10).

Det är som Frédéric Bastiat, en annan av de klassiska frihandelskämparna, kärnfullt uttryckte det: ”Om inte varor korsar gränserna gör soldater det”. 1930-talet gav Bastiat deprimerande rätt.

USA reagerade på Wall Streets börskrasch genom att chockhöja tullarna i syfte att skydda sin industri. Europa svarade med samma idiotiska mynt. Exporten avstannade, världshandeln krympte drastiskt. Det blev depression och massarbetslöshet. Ideologiska vettvillingar fick vind i seglen och 1939 bröt helvetet lös.

Bevare oss för att Trumps dumheter utlöser en upprepning!

Medier under attack

Skrivit i Corren 1/10:

Demokrati utan fri media? Det är en oxymoron, något lika tankevidrigt som en fyrkantig cirkel eller ett trähjul av järn. Oberoende nyhetsförmedling, granskande journalistik och självständig opinionsbildning, oavhängig från statsapparat, partier och organiserade särintressen, är fundamentalt för det öppna samhällets existens.

Människor som berövas tillgången av allsidig information och pluralistisk debatt är inte längre medborgare. De blir istället maktens undersåtar. Att den auktoritära högerpopulismen avskyr fri media är logiskt. Den är omöjlig att förena med deras projekt som bygger på antiliberalism, känsloberusning, kulturell konformitet, vulgärnationalism, rasistiska och konspiratoriska förvillelser.

Lögner, halvsanningar och myter satta i system för att övertyga, uppvigla eller passivisera har alltid varit de ideologiska råttfångarnas främsta vapen. Därför måste professionella, kritiskt rapporterande journalister misstänkliggöras, smutskastas, delegitimeras och – i slutänden – kvävas.

”Folkets fiender” har USA:s president Donald Trump symptomatiskt nog kallat dem i sitt ständiga korståg mot amerikansk media, som enligt honom bara producerar ”fake news”.

Riktigt illa är det i EU-länderna Ungern och Polen, styrda av högernationalistiska regeringar som stiftar mediefientliga lagar och kapar public service-kanalerna till att bli regimvänliga propagandaorgan.

I ett annat EU-land, Österrike, har inrikesministern Herbert Kickl krävt av polisen att inte lämna någon information till ”obekväma” medieföretag.

”Kommunikationen med dessa medier föreslår jag ska inskränkas i största möjliga mån. Ge dem inte godbitar som exklusiv tillgång, såvida ni inte ser något tydligt mervärde, exempelvis möjlighet till en neutral eller till och med positiv rapportering”, har han skrivit i ett mejl som kommit till pressens kännedom.

Kickl representerar FPÖ, ett parti med nazistiska rötter precis som SD i Sverige och som sedan förra året regerar i koalition med konservativa ÖVP.

I Danmark har den borgerliga minoritetsregeringen skurit ner kraftigt på public service, i princip ett sunt beslut – om det inte samtidigt innefattade politiska order om att de bantade statskanalerna måste sända mer dansk musik och betona det kristet nationella kulturarvet. Detta som en eftergift till regeringens främlingsfientliga stödhjul Dansk Folkeparti.

Medlemmar inom KD och M som tycker SD-samarbete är en bra idé bör fundera en gång till. Krafter som strävar efter att lägga media under sin stövelklack gör det av en anledning. De vill strypa demokratins syretillförsel.

Staten får inte vara samhället

Skrivit i Corren 22/6:

När statsminister Stefan Löfven är ute och i Tage Erlanders anda propagerar för det ”starka samhället” bör vi vara vaksamma. Som den gamle moderathövdingen Gösta Bohman påpekade är ”samhälle” ett missbrukat ord i Sverige:

”Det har förlorat sin ursprungliga givna betydelse som ett samlande begrepp för en gemenskap av medborgare som i frihet och under ansvar formar sin tillvaro och utifrån egna moraliska och etiska, i regel nedärvda värderingar råder över utbildning, yrke och fritid samt på avtals- och näringsfrihetens grund löser uppkommande intressekonflikter” (Svensk Tidskrift 31/12 1985).

Samhället blandas ihop med staten, inte sällan ses begreppen som liktydiga. Löfven är en välvillig person, precis som Erlander var. Men deras ”starka samhälle” är ett samhälle annekterat av den politisk-ideologiska makten, där den enskildes frihetsutrymme är beskuret och medborgarna står i beroende till den partikontrollerade offentliga sektorn.

Att Löfven vägrar sänka det höga skattetrycket är symptomatiskt. Folkets pengar anses göra störst nytta i det kollektiva välfärdssystemet – styrt av politiker och förvaltat av myndigheter. Det minskar individens möjligheter att bygga upp ett ekonomiskt trygghetskapital i privatsfären. Civilsamhällets självständighet blir ytterligare försvagat.

Moderaterna har precis föreslagit en ny parlamentarisk grundlagsutredning i syfte att stärka skyddet för demokratin och rättsstaten. Som det är idag behövs bara två riksdagsbeslut med enkel majoritet och ett val emellan – sedan kan vi hälsa det demokratiska statsskicket och våra mänskliga rättigheter adjö. Kan det verkligen hända?

Tja, vem trodde att Donald Trump kunde bli president i USA? Eller att främlingsfientligt, vulgärnationalistiskt parti med nazistiska rötter skulle vara på väg att storleksmässigt gå om både M och S inför ett val i Sverige? I en tid när högerpopulistiska rörelser vinner mark och auktoritära idéer är i svang kan vi inte ta något för givet.

Under hänvisning till utvecklingen i Polen och Ungern (ett populärt land bland SD:are, händelsevis) vill Moderaterna göra det svårare att ändra grundlagarna och freda domstolsväsendet från politisk intervention. Det är utmärkt.

I sammanhanget vore det även önskvärt om det tandlösa Lagrådet, som under denna mandatperiod förgäves dömt ut flera slafsigt ihoprafsade politiska produkter, kunde omvandlas till en riktig författningsdomstol med befogenhet att stoppa uppenbara juridiska stolligheter från regeringen.

Men den bästa demokratiska frihetsförsäkringen i långa loppet är om civilsamhället fick en autonomare ställning. Staten ska i princip hålla tentaklerna borta från inblandning och tydliga gränser sättas för den politiska maktutövningen.

Redan nu är vi farligt nära en genompolitiserad tillvaro som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsapparatens klienter, ett system vilket är väldigt tacksamt för auktoritärt sinnade krafter att kidnappa och börja likrikta om olyckan är framme. Demokrati är inte bara majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.

De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde att styra över sig själv och sköta sina angelägenheter i fred. Ett starkt samhälle i genuin mening är ett samhälle som balanserar staten och genomsyras av en solid, djupt känd civil medborgaranda.

Ett sådant samhälle blir motståndskraftigare mot politiska vettvillingars skadeverkningar och håll det i minnet, ty historien visar att det ändå inte existerar några garantier mot utbrott av kollektivt dårskap.

Den smygande totalitarismen

Den totalitära staten kan överrumpla oss inifrån, på smygvägar som vi aldrig tänker på, ett steg i sänder. Jag tror att den faran börjar bli aktuell för oss… Frihet under ansvar lyder en gammal sympatisk paroll. Nu tycks det som om vi istället skulle få frihet under kontroll, och med en sådan frihet är det ju inte mycket bevänt. Det är i varje fall inte vår gamla svenska.

Vilhelm Moberg, intervju i Dagens Eko, 12/10 1947.

Sårbart utan kontanter

Skrivit i Corren 24/1:

En kär vän gav mig rådet att spara minst 50 000 kronor i kontanter, gömma dem i ett bankfack och inte röja dessa pengars existens för någon. Man kan ju aldrig veta vad som händer i livet. Och vem kan man i egentligen bergsäkert lita på? En lagom tilltagen hemlig sedelbunt var alltid bra att ha till hands som ett frihetligt trygghetskapital, bortom övriga världens snokande blickar.

Kanske ett tips som MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap – bör fundera på som en allmän rekommendation till svenska folket, nu när vi åter manas att förbereda oss på att krig och ofärdstider kan komma.

En kvalificerad angripare som vill lamslå Sverige sätter rimligen in första stöten mot elsystemet samt mobil- och datanätet. Blackout i riket! En konsekvens blir svårigheten, än värre omöjligheten, att handla med kort eller använda andra digitala betalningsformer. Räkna med cash som regerande king igen.

Min väns råd var nog inte dumt, i princip. Men akta dig för att följa det! Bankerna tillåter nämligen inte kontanter i sina fack sedan flera år tillbaka. Anledningen är EU:s lagstiftning mot penningtvätt, terrorfinansiering och liknande kriminella otrevligheter. Dock kan ingen hindra dig från att förvara pengarna i det mest klassiska av ställen: madrassen.

Att ha en större summa kontanter hemma varnar emellertid polisen av goda skäl för, så vad göra? Måhända kan MSB klura ut något fiffigt alternativ vad det lider, om myndigheten är intresserad av problematiken. Fast frågan är vad det skulle hjälpa när fysiska pengar ändå ser ut att gå sotdöden till mötes i Sverige.

Bankerna vill ogärna befatta sig med kontanter längre, överhuvudtaget. Trenden börjar märkas även i butikerna. Elgiganten Phone House vid Stora torget i Linköping är ett aktuellt exempel. Denna affär, liksom många i samma kedja, har bestämt sig för att helt nobba sedlar och mynt (Corren 23/1). Motivet är begripligt.

Man vill minska rånrisken och värna personalen, kontanthantering medför fördyrande omkostnader – och en förkrossande majoritet av kunderna föredrar ju kort i vilket fall. Det är signifikativt för utvecklingen av våra betalningsvanor, i rasande fart är vi på väg mot ett samhälle där kontanternas roll är nästintill utspelad. Storebror i George Orwells dystopiska roman 1984 hade förtjust gnuggat händerna.

Ty med kontanternas försvinnande görs vi inte bara sårbarare vid nationella krislägen. Den personliga integriteten i vardagens fredliga lunk äventyras också. Statens finmaskiga nät för övervakning och kontroll kan dras åt på ett dramatiskt sätt. Diverse skurkar får det trassligare att dölja ekonomiskt relaterad brottslighet, visst.

Samtidigt inskränks vanliga medborgares legitima frihetsutrymme. Varje gång vi handlar kontantlöst lämnas digitala spår, minsta transaktion dokumenteras och våra privatliv blottas för detaljerad kartläggning. Den civila zonen utanför politikersektorns och myndighetsapparatens långa fingrar krymper ytterligare.

Poängen med 50 000 hederligt förtjänade, undanstoppade kronor i sedlar är att stärka egenmakten och kunna gardera sig mot alla eventualiteter. Men i ett land där cash har abdikerat som king står individen vådligt naken.