Kennedymordet ingen gåta – men hur dog Hammarskjöld?

Skrivit i Corren 30/10:

Hade John F Kennedy fått leva lika länge som sin mor, Rose Fitzgerald Kennedy, skulle han i våras fyllt 100 år – och fortfarande varit bland oss de kommande fyra åren. Det är svindlande att tänka sig JFK som en ännu närvarande åldrig senior. För att inte tala om vilken gestalt historien då kunnat ta sig från 60-talet och framåt.

Men skotten i Dallas den 22 november 1963 ryckte bort Kennedy mitt i hans gärning och världens öden skiftade abrupt. Och detta därför att en förvirrad vänsterradikal och obetydlig nolla som Lee Harvey Oswald klev in på scenen med ett billigt gevär som han köpt via postorder.

Orimligt, anser massor av amerikaner än i denna dag. Mäktiga skuggfigurer och välorganiserade krafter måste dragit i trådarna.

Myten om Den Stora Konspirationen lär tyvärr knappast hejdas av att Donald Trump förra veckan offentliggjorde tusentals hemligstämplade dokument kring Kennedymordet. Nya detaljer har förstås intresse. Men saftiga avslöjanden till stöd för någon rafflande konspirationsteori tycks inte existera i dokumenten och det bör heller inte förvåna.

I allt väsentligt slog Warrenkommissionen fast sanningen redan i september 1964. Bevisen är överväldigande och bortom diskussion. Oswald, enbart Oswald, var mördaren.

Men om Kennedy inte 1963 föll offer för en komplott i parallell till mordet på Julius Caesar, är det svårare att säga något lika bestämt om Dag Hammarskjölds död två år tidigare. Låg det ett pilotfel bakom flygkraschen i Ndola natten till den 18 september 1961 som tog den svenske FN-chefens liv? Eller sköts planet ner?

I mer än fem decennier har det vilat en dimma av besvärande oklarheter över vad som egentligen hände. Hammarskjöld hade engagerat sig hårt för att skapa fred i den tidigare belgiska kolonin Kongo, vilket ogillades av stormakterna i väst som hade ekonomiska intressen i den mineralrika utbrytarprovinsen Katanga.

En ny FN-rapport som granskat omständigheterna kring dödskraschen utesluter inte att Hammarskjölds flygplan faktiskt blev attackerat. Svenska regeringen ser allvarligt på saken. ”Vi uppmanar alla medlemsstater att tillgängliggöra all relevant dokumentation gällande ärendet och upphäva eventuell sekretess eller på annat sätt möjliggöra tillgång till hemligstämplad information”, skrev utrikesminister Margot Wallström i ett pressmeddelande den 26/10.

Enligt ihärdiga uppgifter sitter USA på hemliga bandinspelningar av känslig radiotrafik från den ödesdigra septembernatten 1961 som kan bidra till mysteriets lösning. Materialet som de amerikanska myndigheterna har om Hammarskjöld – och som man hittills vägrat släppa – vore givetvis mycket angelägnare att offentliggöra än vad som finns kvar i arkiven om icke-gåtan Kennedymordet.

Men sannolikheten att Donald Trump skulle hörsamma Margot Wallström och FN:s utredare? Desto viktigare att öka pressen och inte ge upp.

Dag Hammarskjöld var en av 1900-talets stora statsmän. Han arbetade i mänsklighetens tjänst för en bättre, rättvisare, humanare värld och stupade på sin post. Om det var en olycka eller ett attentat är vår förbaskade skyldighet att utröna. Allt annat vore ett svek mot såväl honom som de ideal han representerade.

Stayin’ Alive, Wimbledonstyle

Nödproviant för höstens uthärdande i Linköping.

L’heure de Bain au Tréport

Albert Aublet, 1885.

Konst slår politik

När du idag går tillbaka för att försöka förstå hur livet var i artonhundratalets Ryssland går du inte till någon skrift av någon avdankad politiker. Du går till Tolstoj. Du går till Tjechov. Konsten vinner.

– Julian Barnes, författare, intervjuad i DN 28/10.

Måste vi bygga lådor?

Skrivit i Corren 26/10:

Sedan 1962 delar den svenska arkitektbranschen ut Kasper Salin-priset till årets bästa nyproducerad byggnad. Vilket verk som får hedersbetygelsen 2017 avslöjas på Arkitekturgalan i Stockholm den 28 november, men det kommer inte att bli Magasinet 2 i Vallastaden.

Detta stramt modernistiska bostadshus i sex våningar är istället nominerat till Kasper Kalkon-priset för årets fulaste byggnad. I motiveringen heter det bland annat: ”Betongbrutalism är sedan länge totalt avfärdat som uttrycksform, och att i detta årtusende uppföra ett bostadshus inspirerat av sunkiga parkeringshus från 1970-talet måste vara höjden av fantasilöshet”.

Om Linköping får Kasper Kalkon-priset för denna tveksamma bedrift avslöjas händelsevis också den 28 november. Inte på Arkitekturgalan dock. Den skämmiga kalkonutmärkelsen är ett påfund av föreningen Arkitekturupproret, som vill väcka opinion mot byggsvängens fallenhet för den typ av skapelser som Vallastadens Magasinet 2 representerar.

Vår uppfattning om smak och stil skiftar naturligtvis. Själv tycker jag att Magasinet 2 är ganska fräck. Men jag har inte svårt att förstå Arkitekturupprorets bevekelsegrunder.

Man är less på fyrkantigheten, lådorna, de räta vinklarnas tyranni – som vore svensk byggnadskonst sedan Stockholmsutställningen 1930 kidnappad av ingenjör Planertz. Det var då modernismen fick sitt genombrott i vårt blågula konungarike och dominansen har hållit i sig till denna dag som är.

De tristaste uttrycken manifesterades i det folkhemska miljonprogrammets ”Erlanderkaserner” och ivern att riva äldre stadskärnor till Domusladornas förmån under vulgärfunkisens värsta period på 60- och 70-talet. Att vanliga människor tenderar att vurma för gamla tiders vackra, traditionella byggnader har märkligt nog mött föga gensvar hos dem som dikterar estetiken: arkitektbyråerna, byggherrarna, kommunsektorns politiker och tjänstemän.

I kulturländerna på kontinenten går det utmärkt att projektera hus med tydlig inspiration från förra sekelskiftets klassiska stilideal. Här är det anatema med sådana ”pastischer”, samtidigt som man fastnat i ett ständigt repriserande av den numera inte direkt purunga modernismen. Det Sven Markelius stod för kan varieras hur många gånger som helst, överallt. Men försök inte andas om Ferdinand Boberg! Då ger etablissemangets smakdomare dig en propp.

Varför denna enögdhet? Att släppa fram mer pluralism, fantasi och skönhet i arkitekturen kan väl inte vara så himla fel.

Sven Markelius 1954.

Politikens bedräglighet

Skrivit i Corren 25/10:

Genomslaget för uppropet #metoo har varit massivt, milt uttryckt. Det är som en tryckkokare exploderat och gett den svenska självbilden en rejäl törn. Vi som gärna slår oss för bröstet och påstår oss leva i det kanske mest jämställda landet i världen.

All denna lagstiftning som syftar till rättvisa mellan könen, alla dessa tjusiga jämställdhetsplaner i företag och organisationer, predikningarna i oändlighet om genusmedvetenhet, ordandet från vänster till höger om feminism.

Vad har den politiken, bedövande i sin enighet, egentligen åstadkommit? Under ytan i samhället är det som grottbjörnens folk ännu drar fram, opåverkat stenåldersmässigt. Någon annan slutsats är faktiskt svår att landa i efter den veritabla tsunamin av vittnesmål, främst från kvinnor men även från män, om en tillvaro där hela skalan av sexuella trakasserier är mer eller mindre vardagligt förekommande.

Det som nu blottats är djupt allvarligt och mycket upprörande. Men när det stormar på sociala medier och känslorna svallar, är det även viktigt med sans och balans i hur problemet ska angripas.

Att regeringen vill visa handlingskraft är naturligt och begripligt. Under intryck av #metoo-kampanjen har jämställdhetsminister Åsa Regnér lovat att ett skarpt förslag om en samtyckeslag ska presenteras innan årsskiftet.

Frågan är dock vad en sådan lag, som stipulerar frivillighet vid alla former av sexuellt umgänge, betyder i praktiken. Den stora stötesten är att i domstol verkligen kunna bevisa att något otillbörligt skett i en intim situation, där varje moment måste kartläggas efteråt av polis och åklagare.

Ofta är det tyvärr bara målsägarens ord står mot den anklagades. Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, är nyktert kritisk och varnar för ett lagstiftande i panik: ”Vi kan inte sänka beviskraven och gå mot ett gatans parlament” (SvD 24/10).

Å andra sidan skulle lagen kunna ha ett angeläget signalvärde. Emellertid är risken för ett besvikelsens slag i luften överhängande och att staten enbart demonstrerar sin handfallenhet i att med lagparagrafer försöka reglera något så intrikat som mellanmänskliga relationer. Vad #metoo i grunden är ett symptom på, är ett haveri i normbildningen.

Ansvaret för att behandla varandra med respekt, att uppföra sig vettigt och anständigt, att ha hygglig inre moralisk kompass, vilar till syvende och sist på oss själva och måste inskärpas redan i tidig ålder.

Det är det enkla och komplexa svaret.

Varför får vi inte vila som Robert Louis Stevenson?

Skrivit i Corren 24/10:

Som Benjamin Franklin uttryckte det: ”Det finns bara två saker som är säkra i livet, skatterna och döden”. Nivån på skatten kan vi förvisso påverka politiskt, men fogden går sällan eller aldrig att helt undvika. Liemannen kan vi definitivt inte smita från. ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta”, skaldar Tomas Tranströmer.

Inga uppskov må lämnas, det enda inflytande vi har i sammanhanget är formen för vår eviga vila. Den valfriheten till ett sista personligt uttryck bör slås vakt om, av respekt för individens värde och värdighet.

Som Corren rapporterat om är det också allt fler som önskar andra alternativ än traditionella kyrkogårdsbegravningar med kista och gravsten. Kremering tenderar att bli vanligare. Många åstundar att få sin aska spridd bortom gängse minneslundar på någon särskilt plats som betytt mycket för dem.

Men då krävs tillstånd från länsstyrelsen och reglerna är kanske i strängaste laget. I dagens Sverige hade knappast en ansökan från Robert Louis Stevenson godkänts.

I Sjöresa på landbacken (1878) skriver han: ”Heine ville vila som Merlin under Broceliandes ekar. Själv skulle jag inte nöja mig med ett enda träd, men om skogen vore sammanvuxen som en banyanlund då ville jag bli jordad under själva pålroten, så att mitt blod kunde cirkulera fritt från ek till ek och mitt medvetande spridas över hela skogen och skänka de grönskande spirorna ett gemensamt hjärta och låta dem själva glädjas åt sin egen härlighet och styrka. Och tusende ekorrar skulle svinga sig från gren till gren i mitt vidsträckta mausoleum, och fåglarna och vinden muntert segla över lövhavets böljande vålmar!”

Inget dåligt sätt att kila vidare på, inte sant? Begravningsbyrån Fenix säger sig i Corren den 23/10 kunna erbjuda något liknande genom att exempelvis placera askan under en hugad kunds favoritträd. Glöm det!

Enligt länsstyrelsen är det utanför anvisade begravningsplatser förbjudet att strö askan hur som helst, bland annat får den uttryckligen inte grävas ner i jorden. En stilla undran. Varför? Vilken skada kan lite mänsklig aska rimligen göra naturen?

Av pietetsskäl är det absolut befogat med vissa förhållningsregler. Men en större grad av begravningsliberalism borde nog staten kunna tillåta sina medborgare när vi ändå betalat skatt livet ut.

Vad gör KD relevant?

Skrivit i Corren 23/10:

”Vi måste ju se till att strypa det mesta”, säger den indignerade partimedlemmen Malte Lindeman när han i Hasse&Tages revy Gula Hund 1964 förklarar vad KDS vill. Det är krav på censur och förbud mot i stort sett allt. ”Jag får så sura uppstötningar jämt. Usch! Fy!”, kvider Lindeman i Hasse Alfredsons drift med den typiske KDS:aren.

Partiet hade då just bildats med pingstkyrkans nestor Lewi Pethrus som drivande kraft. På kristen grund ville han skapa en politisk front mot kulturradikalismens vindar. KDS, Kristen demokratisk samling, betraktades länge som udda och apart, med endast svårsmälta moralkakor att erbjuda väljarna.

Vad har det parti som utvecklats till våra dagars KD att ge? Ebba Busch Thor har kämpat i opinionsmässig snålblåst sedan hon tog över rodret i Kristdemokraterna våren 2015. Efter helgens riksting i Uppsala hoppas man att en skarpare profil i välfärdspolitiken, där krutet huvudsakligen satsas på sjukvård och äldre, ska bli det räddande budskapet.

Men inför valåret saknas knappast konkurrerande partier som skjuter in sig på samma frågor. Det är egentligen förvånande att KD inte bättre förmått hävda sin särart som ett konservativt komplement i det svenska politiska landskapet. Beror det möjligen på en rädsla att åter utmålas som ett reaktionärt och trångsynt Malte Lindemanparti?

Konservatism, i dess vettigaste form, är något annat och utgör ingen fullfjädrad ideologi. Snarare en attitydriktning, framvaskad ur människans historiska erfarenhetsbank om vad som konstituerar en fungerande, organiskt framväxt samhällsgemenskap.

Man bör vara hel och ren, uppföra sig väl, arbeta strävsamt, respektera familjen och dess värden, hylla bildning och kultur, vara barmhärtig mot de svaga, hålla på traditionella ritualer (jul, påsk, etc) som kollektivt meningsskapande band, sky utopier.

Uppenbarligen finns problem i Sverige som kan identifieras i termer av bristande normer: sexuella trakasserier, stökiga skolor, bråk på biblioteken, förråad ton i debatten på nätet, barn och ungdomar som i utsatta miljöer riskerar att fastna i drogberoende och kriminalitet.

Ett humanistiskt konservativt parti, förankrat i den judisk-kristna etiken, som frimodigt tar strid för de goda normernas och det personliga ansvarets betydelse borde rimligen ha en intressant nisch att exploatera – ungefär likt en slags politikens motsvarighet till Magdalena Ribbing. Vore inte det en spännande grej?

Buset ska hållas kort!

Skrivit i Corren 19/10:

På natten till onsdagen eldhärjades fyra bilar i Ryd. Förra veckan totalförstördes tre bilar i Skäggetorp. Linköpingspolisen misstänker anlagda bränder i bägge fall. Välkommen till vardagen i samtidens Sverige. Från socialt utsatta områden landet runt har rapporterna duggat tätt om laglöshetens triumfer.

Vandalism, bilbränder, kriminella gäng, skottlossning, butiksrån, ogenerad narkotikahandel, stenkastning mot blåljuspersonal, hedersmord, ideologisk och religiös extremism – inte ens på biblioteken är det lugnt längre. Samtidigt som bilarna brann i Ryd, skedde en sprängattack mot polishuset i Helsingborg. Ett vidrigt dåd, en direkt utmaning mot rättssamhället och demokratin. Hur kan det vara möjligt?

När brottsligheten breder ut sig, blir grövre, samvetslösare, gör att hela stadsdelar får epitet som ”no-go-zoner” och vittnen skräms till tystnad i våra domstolar, då är det ett allvarligt tecken på att våldsmonopolet krackelerat i Sverige.

Det är bara att se kalla fakta i vitögat. Staten har misslyckats med vad som är dess raison d’etre – att upprätthålla ordning så att hederligt folk, var de än bor och verkar, kan känna sig säkra, trygga och fria.

Brister den tilliten är det outtalade samhällskontraktet i upplösning och demokratin förlorar legitimitet.

”För det svenska samhället är trenden att vi sakta men säkert går emot en av de djupaste sociala kriserna i vår historia”, skriver Tomas Ries, forskare vid Försvarshögskolan, i oktobernumret av tidskriften ”Vårt försvar”.

Han pekar på en rad oroande externa och interna faktorer som Rysslands militära aggressivitet och destabiliserande påverkansoperationer, frågetecknen kring USA:s traditionella roll som skyddsmakt åt Europa, flyktingströmmarna från Nordafrika och Mellanöstern, haveriet i den svenska integrationspolitiken, försämrade offentliga tjänster, växande spänningar och risken för ökat väljarmissnöje med etablissemanget.

Det är en dyster bild han tecknar av ett Sverige som är satt under allt hårdare tryck, såväl utifrån som inifrån. Brinnande bilar och bomber mot polisstationer blir i det sammanhanget symptomatiska illustrationer av den sluttande vägen ner i en hotande systemkollaps.

Men utan att förringa problemen bör det nog sparas på den värsta alarmismen. När det gäller satsningar på polis och försvar råder nu endast gradskillnader mellan partierna. S och M tävlar om att ha den tuffaste politiken. Till och med Jonas Sjöstedt understryker vikten av lag och ordning. Utrymmet för ideologiskt flummande och verklighetsfrånvända idéer har beskurits rejält. Det är mycket lovande.

Politikerna tycks förstått att det väljarmajoriteten vill ha är förnuftsstyrd pragmatism och skärpt fokus på statens kärnuppgifter. Hela fältet från vänster till höger har tvingats bli blåare, skulle man kunna säga.

Kommer det till kritan har uppslutningen kring det grundläggande alltid varit väldigt stark i Sverige. Fosterlandet ska försvaras, skurkar ska sitta bakom lås och bom, människor ska arbeta och sköta sig, inga konstigheter. En nation som vår knäcks inte så lätt.

Diplomati då och nu

Skrivit i Corren 18/10:

I flera synnerligen läsvärda memoarböcker berättar Gunnar Hägglöf (1904-94) om sitt fascinerande liv i toppolitikens salonger. Hägglöf tillhörde den gamla stammen av högklassiga svenska diplomater som med finess och bravur värnade vårt lands intressen under många oroliga 1900-talsdecennier. Som chef för UD:s handelsavdelning 1939-44 lyckades han ro hem handelsavtal med såväl Tyskland som Storbritannien, vilket säkrade försörjningen till det av kriget isolerade Sverige.

Hägglöf var sedan ambassadör i London och Paris, där han utvecklade förtroliga kontakter med storheter som Winston Churchill, Anthony Eden och Charles de Gaulle. Flera av Hägglöfs samtida kolleger gick heller inte av för hackor, som Erik Boheman (1895-1979).

Bland mycket annat spelade han en viktig roll för att dra Finland ur fortsättningskriget mot Sovjetunionen de kritiska åren 1943-44. Gunnar Jarring (1907-2002) var ytterligare en lysande begåvning, ständigt i händelsernas centrum i Washington, Moskva, FN och Mellanöstern. Av luttrade journalister kallades han ”the clam” (musslan) för sin förmåga att aldrig yppa något avslöjande.

Den briljante Wilhelm Wachtmeister (1923-2012) måste också nämnas. Epoken Palme tärde hårt på relationerna med USA. Men som långvarig Washingtonambassadör 1973-89 bidrog Wachtmeister genom sin smartness, kunnighet och allmänt respekterade person att återställa Sveriges anseende i den amerikanska supermaktens styrande kretsar.

Yrkesdiplomatiska stjärnor som dessa har haft oskattbar betydelse för vårt land på den internationella scenen. Tiderna förändras förvisso, men inte alltid till det bättre.

Som medborgare och skattebetalare finns skäl att ifrågasätta tendensen att numera göra ambassadörsposter till födkrokar för avsuttna partipolitiker, som inte sällan är mindre kvalificerade och lämpade än skolade karriärdiplomater. Tjänar detta verkligen nationens bästa?

Regeringen är enligt grundlagen ålagd att enbart ta hänsyn till förtjänst och skicklighet när den gör statliga utnämningar.

Det vore därför väldigt intressant att få veta på vilken grund meriterade företrädare av den professionella diplomatkåren ställdes åt sidan när inbitna S-politruker som Carl Tham blev ambassadör i Tyskland (2002-06) eller när Margareta Winberg blev ambassadör i Brasilien (2003-2007). Winberg kunde inte ens språket och Tham visade sina diplomatiska talanger genom att självsvåldigt kräva bojkott av Israel.

För lång och trogen S-tjänst avtackades Pierre Schori med posten som svensk FN-ambassadör i New York (2000-04). Där utmärkte han sig genom att offentligt jämföra USA:s dåvarande president George W Bush med Mugabes tyranni i Zimbabwe och lät världen förstå att Vita huset stank av McCartyism.

Lärdomarna av detta? Inga, uppenbarligen. Regeringen har adlat den förre olycksalige S-ledaren Håkan Juholt till ambassadör på Island. Som nyinstallerad diplomatisk representant för vårt blågula konungarike har han från sitt isländska residens trumpetat ut att han vägrar sätta sin fot i fosterlandet de närmaste åren och att Sverige hotar att bli en diktatur (SvD 15/10).

Att vår svenska ”le corps diplomatique” devalverats en del sedan Hägglöfs, Bohemans, Jarrings och Wachtmeisters dagar är knappast ett djärvt konstaterande.

Håkan Juholt. För sin förtjänst och skicklighet utsedd till vår man i Reykjavik.