Category Archives: Östergötland

Proposition 1967:141

Skrivit i Corren 20/6:

En god nyhet: det är bra fart på byggandet i Östergötland. En dålig nyhet: det hjälper inte mot bristen på bostäder. Det är länsstyrelsen som konstaterar detta i en aktuell analys av den regionala bostadsmarknaden.

Trots alla byggkranar som reser sig mot himlen, trots alla ekande hammarslag som ljuder över den östgötska slätten, är det ingen av våra kommuner som räknar med att kunna häva bostadsunderskottet inom de närmsta tre åren.

Förklaringen? Bostäderna blir för dyra. De som är i störst behov av tak över huvudet – företrädesvis ungdomar och nyanlända – har inte tillräcklig tjock plånbok för att kunna ta sig över tröskeln. I en kommentar på länsstyrelsens hemsida efterlyser därför landshövding Elisabeth Nilsson ”ökade ansträngningar för att hitta rimliga bostadslösningar för särskilda grupper”.

Det är ett högst angeläget krav. Vad bör i så fall göras? Misslyckas marknaden med bostadsförsörjningen kunde exempelvis politikerna besluta om en rejäl injektion av subventioner i syfte att sänka kostnaderna. Tidigare erfarenheter tyder dock på att resultaten av dylika åtgärder lämnar åtskilligt övrigt att önska.

Vad är det egentligen för fel på bostadsmarknaden som i synnerhet drabbar mindre bemedlade människor så hårt?

”En väl fungerande marknadsekonomi förutsätter en väl fungerande prisbildning. En sådan är i praktiken svår att åstadkomma om staten reglerar priserna”, skriver nationalekonomen Assar Lindbeck i sin memoarbok Ekonomi är att välja (2012).

Han har länge studerat den svenska bostadsbristen, ett återkommande problem ända sedan andra världskriget då hyresregleringen infördes (från 1975 i eufemistisk skepnad av bruksvärdesprincipen).

Lindbecks slutsats är att bostadsbristen är omöjlig att bygga bort om prisregleringen kvarstår. Subventioner kan på kort sikt nå balans, men enbart gällande nya bostäder. Därefter faller incitamenten att bygga nytt, samtidigt som bristen bara blir värre inom det äldre bostadsbeståndet.

”Man kan nämligen inte bygga i kapp efterfrågan på gamla bostäder, som trots bättre geografiska lägen har lägre hyror än de som gäller i nybyggda bostäder just på grund av hyreskontrollen”, förklarar Lindbeck.

Den enskilt viktigaste åtgärden vore således att släppa prisbildningen fri att möta behoven. Annars kommer bostadsunderskottet varken fyllas på tre eller trettio år i någon kommun, förutsatt att inte de börjar avfolkas.

Politikerna borde alltså göra ökade ansträngningar för att hitta proposition 1967:141 i regeringskansliets gömmor. Den författades under statsminister Tage Erlanders tid, baserad på forskningsrönen som bland andra Assar Lindbeck offentliggjort i skrifter som Bostadsbristen, en studie av prisbildningen på bostadsmarknaden (1963).

Propositionen innehöll ett för alla regeringar sedan dess helt unikt förslag: införande av marknadshyror. Tyvärr lades den aldrig fram på riksdagens bord (oppositionen – borgerlig! – larmade och gjorde sig till).

Om inte vi ska tvingas diskutera bostadsproblemen i evighet, vore det verkligen dags att pröva igen. Eller vad säger du, Stefan Löfven?

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Bostäder, Ekonomi

En kardinal betyder så mycket

Skrivit i Corren 23/5:

Tre Kronors VM-triumf i hockey i all ära. Men söndagens besked om att påven för första gången någonsin utsett en svensk till kardinal i den världsomspännande katolska kyrkan kniper ändå guldmedaljen.

Att Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, får ikläda sig den röda högtidsdräkten som påven Franciskus närmaste rådgivare i Vatikanen är tveklöst en historisk nyhet av rang. Katolicismen må i vårt land vara en minoritetsinriktning, länge misstänkliggjord och fördomsfullt bespottad i efterdyningarna av reformationen för 500 år sedan.

Men det är hos ”papisterna” (detta slitna gamla skällsord) som den svenska kristna kultursfären har sina odiskutabla rötter. Arvet är påtagligt, inte minst i Östergötland.

Ta bara Linköpings majestätiska domkyrka som tronar över stadens centrum, den byggdes som en katolsk katedral. Alvastra klosterruin vid Omberg i Ödeshög var en gång platsen där franska munkar från den inflytelserika Cisterciensorden etablerade sig, det var också i Alvastra som en av våra främsta världskändisar – Heliga Birgitta – fick sina första uppenbarelser.

Hon kom senare att grunda klostret i Vadstena, vars förr så centrala betydelse inte går att överskatta. ”Vadstena representerade liturgiskt, andligt, estetiskt och intellektuellt den svenska medeltidskulturens kulmen”, skriver Sven Stolpe i sin klassiska biografi över drottning Kristina.

De katolska klostren var mer än religiösa inrättningar. De var lika mycket institutioner för bildning, vetenskap, kultur, läkekonst och socialvård – och utgjorde våra kontaktnav till kontinenten. Katolska kyrkan kristnade inte endast Sverige, vi blev även civilisatoriskt inlemmade i Europa genom den (vilket, det ska man heller inte glömma, underlättade handeln och det ekonomiska utbytet).

Rom kan man säga var den tidens Bryssel och kyrkans nätverk fungerande som en slags protoversion av EU. Politiskt innebar det en maktdelning mellan påven och de världsliga furstarna; en situation som knappast var till samhällelig nackdel för vanligt folk då herremännen inte kunde härja hur som helst.

På många sätt blev reformationen en Swexit av svåröverskådligt katastrofala proportioner när Gustaf Vasa högg av våra europeiska band och gjorde riket till en starkt centraliserad, protestantistisk militärstat. Det går inte att nog betona vilken omfattande prägel detta fått på vår nation ända in i dessa dagar.

Men 1990-talets EU-medlemskap blev en form av svensk comeback från periferins självtillräcklighet (det hjälpte lyckligtvis inte att Vasas vålnad symptomatiskt nog rasslade med kedjorna i folkomröstningen; ett av argumenten som hördes från nejsidan var nämligen att Bryssel stod i beroende av Vatikanens diktat!).

Upphöjelsen av Anders Arborelius till kardinal har i ekumeniska termer tolkats som att påven Franciskus vill närma sig ett protestantiskt dominerat land, ett led i hans ambition att främja en brobyggande dialog mellan kristenhetens olika falanger och de övriga stora världsreligionerna. Det är naturligtvis mycket vällovligt.

Men det faktum att en svensk utnämns till kardinal i Rom den 28 juni har en vidare dimension än blott och bart religiöst. Det kan ses som en symbolmättad illustration av ett återknytande till den gamla europeiska kulturgemenskapen med dess rika mångfald och traditioner, där Sverige självklart hör hemma.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Europa, Historia, Kristenhet, Kultur

Heja Betty Malmberg!

Skrivit i Corren 17/5:

Förra året var Sverige det näst värsta förmynderilandet i EU, endast slaget av Finland. Nu har vi hamnat på plats 5 av 28 i rankningen över hur hårt unionens medlemmar reglerar tobak, alkohol, mat, läsk och e-cigaretter (Finland är fortfarande i topp). Detta enligt Nanny State Index 2017, som tankesmedjan European Policy Information Center står bakom.

Är årets svenska placering ett tecken på att det politiska förmynderiet börjar lätta så sakteliga hos oss? Ledsen om någon i ett ögonblicks hoppfull optimism råkar förledas till en sådan uppfattning. Huvudsakligen beror det på att andra länder (Storbritannien, Irland, Ungern) blivit ännu ivrigare med restriktioner och därmed passerat Sverige i EU:s paternalistiska uppfostrarliga.

Uttrycken för hur de som kontrollerar statsapparaten misstror vuxna människors ansvarstagande och förmåga att själva bestämma över den privata livsföringen är tyvärr närmast oändliga, dessutom ibland direkt provocerande fåniga i sin småskurna pekpinnemoralism.

Nyligen krävde exempelvis Konsumentombudsmannen förbud mot vinboxar, utformade att likna damväskor och röda stugor. ”Marknadsföringen av alkohol ska enligt lagen vara saklig och informativ. Och det är tveksamt om det kan anses vara sakligt och informativt att man har förpackningar som ser ut som stugor och handväskor”, hävdade en sipp byråkrat på myndigheten (Expressen 9/5).

Naturligtvis var det statens egen monopolmånglare i alkoholbranschen, Systembolaget, som larmat och gjort sig till om de förgripliga vinförpackningarna. På vilket sätt nu dessa skulle hota nationens folkhälsa tycks gåtfullt. Men nog säger det åtskilligt om den förhärskande inställningen bland vissa potentater som uppenbarligen ser sig mer som medborgarnas målsmän än dess tjänare.

Att situationen är allmänt värre i Finland må vara en klen tröst. Men där är det åtminstone inte förbjudet med gårdsförsäljning av vin och öl som hos oss, trots att även vårt östra grannland har ett inrotat statligt alkoholmonopol (Alko).

Varför skulle inte den kombinationen också vara möjlig här, undrar den östgötska riksdagsledamoten Betty Malmberg (M) i en aktuell fråga till folkhälsoministern. ”Då det gäller gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker har Sverige intagit en mycket förmyndaraktig attityd”, konstaterar hon helt riktigt och vill liberalisera restriktionerna så att Östergötland kan bli ett försökslän på området (Corren 16/5).

Det är ingen dum idé alls, som hade inneburit ett positivt tillskott till besöksnäringen, utvecklingen av företagandet på landsbygden och skänkt vårt fina Östergötland ytterligare kulturell lyster. Heja Betty Malmberg!

Men i ett land där till och med statsmaktens utövare betraktar fantasifullare design av vinlådor som anatema, vore det en sensation om förmynderiets Berlinmur skulle falla inom gårdsförsäljningens domäner. Erfarenhetsmässigt är Systembolagslobbyn väldigt svåra och resursstarka motståndare att tampas med.

Fast vem vet? Undrens tid behöver nödvändigtvis inte vara förbi. Till syvende och sist hänger ju allt på om vi, det svenska folket som all offentlig makt utgår ifrån enligt författningen, accepterar att leva i ett av EU:s tuffast livsstilsreglerande länder eller inte.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, EU, Förmynderi, Folkhälsa, Mat och dryck

Ett förnuftigt LO-förslag

Skrivit i Corren 6/4:

Sven-Inge Arnell är socialdirektör i Motala kommun. Han är bekymrad över kostnadsutvecklingen för de tilltagande behoven inom den kommunala kärnverksamheten, som äldre- och handikappomsorgen. Det finns en gräns för vad sparåtgärder kan åstakomma och framöver kan bristerna komma i konflikt med statliga välfärdskrav, vilket riskerar att kommunen som lök på laxen tvingas betala böter.

För att ekvationen ska gå ihop hävdar Sven-Inge Arnell att en skattehöjning bör övervägas, i likhet med den väg som Mjölby, Vadstena och regionen redan slagit in på. Än så länge är dock inte Motalas politiska majoritet beredd att diskutera en tyngre skattebörda för sina invånare (Corren 3/4 och 5/4).

Men den problembild som Sven-Inge Arnell målar upp kan ingalunda avfärdas och är typisk för den allmänna utveckling som skymtar i kommun- och landstingssektorn. Sverige har en positiv befolkningstillväxt.

Störst är ökningen bland barn och äldre, som är föremål för de mest resurskrävande offentliga välfärdsåtagandena. Ska bara nuvarande standard på den sociala servicen upprätthållas, behövs 50 extra skattemiljarder till 2020. Detta enligt beräkningar från Sveriges kommuner och landsting (SKL). Den generella nivån på kommunalskatten skulle då bli drygt 34 kronor!

Den genomsnittliga skatteutgiften är idag 32,12 kronor per varje hundralapp, en höjning med nästan 2 kronor sedan 2000-talets början och nu räcker det, tycker LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.

Han vill rycka i nödbromsen och föreslår inför den stundande S-kongressen att ett kommunalt skattestopp införs (SvD 4/4). Istället bör målet om maximalt 30 procents kommunalskatt från den stora skattereformen anno 1990/91 hedras och de stigande välfärdskostnaderna kompenseras med statsbidrag. ”S måste markera att det är skördetid för vanligt folk”, menar LO-basen.

Invändningen är given: ett kommunalt skattestopp vore att ytterligare beskära det naggade kommunala självstyret. Moderaternas ekonomiskpolitiske talesperson Ulf Kristersson fördömer LO-förslaget som ”helt odemokratiskt”. Så kan man se det.

Å andra sidan, vad är mer demokratiskt än att dra en lans för det civila, enskilda självstyret? Höjd kommunalskatt i den rådande svenska skattehöjningsvågen innebär ju en särskild tuff frihetsinskränkning för människor med lägre inkomster.

De drabbas obevekligen hårdast, eftersom de har mindre ekonomiska trygghetsmarginaler i hushållskassan och svårare än välbeställda grupper att skydda sig mot den politiska klassens fogdar genom diverse – ibland mycket avancerade – metoder att utnyttja systemets kryphål i egendomsvärnande syfte.

Det är ingen slump att nationalekonomerna en smula cyniskt betecknar kategorin ”fattigt folk” som den tacksammaste skattebasen att mjölka pengar ur, vid sidan av de tre andra klassiska ”F:en” – föda, fordonsbränsle och fastigheter.

LO är ingen organisation strävar mot lågt skattetryck precis (även om man i 1900-talets gryning ansåg att Sveriges dåvarande nivå på runt 8 procent av BNP var brutalt högt och arbetarfientligt – those were the days!). Karl-Petter Thorwaldsson säger sig inte vara främmande för ökade skatter på kapital, högre inkomster och så vidare.

Men gällande kommunskattestoppet, i kombination med välfärdsräddande bidrag ur den välmående statsfinansiella kassakistan, finns rimliga pragmatiska skäl att lyssna på honom.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Demokrati, Fackligt, Frihet, Kommunalpolitik, Skatter, Socialdemokraterna

När Östergötland var fritt

Skrivit i Corren 22/3:

”Innan Sverige blev ett rike under en konung, bildade varje landskap ett litet rike för sig. Västergötland var ett land för sig och Östergötland ett land för sig. På samma sätt voro Sveriges övriga provinser mer eller mindre självständiga småstater. Varje provins hade sin egen lilla bonderiksdag, landskapstinget. Och varje provins hade sin egen landskapslag. Västgötarna hade sin Västgötalag, Östgötarna sin Östgötalag.

Det fanns en Uppsalalag, en Södermannalag o.s.v. Men dessa landskapslagar vore ej skrivna lagsamlingar. Deras kortfattade och enkla rättsregler kunde bönderna utantill. Sönerna fingo höra och lära dem av sina fäder. Och från släktled till släktled gingo de muntligen i arv, de där kärnfulla rättsbestämmelserna, som gåvo bönder rätt att konunga taka (=taga eller välja) och konung vraka (=rata eller avsätta)”.

Slutsats? Small is beautiful. Stycket är från det progressiva bildningsförbundet Verdandis småskrift Träldomen i Norden. Ett blad ur den svenska arbetarklassens äldsta historia, första gången utgiven 1902.

Den radikala tanken var att ställa denna gamla modell för Sverige som folkfrihetens land mot den befintliga centralmaktens enhetliga överhetsbygge, vilket Gustav Vasas tronbestigning (eller statskupp) 1523 markerade starten för.

Faktiskt pläderar den liberale filosofen Hans-Hermann Hoppe för en liknande småskalig samhällsorganisering, fast enligt schweiziskt mönster, sin lika intressanta som provokativa essäsamling Democracy – The God That Failed (2001).

Men författaren till de citerade raderna ovan är Emil Sommarin. Han var professor i nationalekonomi och finansrätt vid Lunds universitet, gav ut Adam Smith på svenska, var tidig anhängare av den österrikiska ekonomiska skolan – och organiserad socialdemokrat.

Åren 1911-1914 satt Sommarin som S-ledamot av Malmöhus läns landsting. Man kan ju fråga sig vart den frihetligt sinnade grenen av arbetarrörelsen tog vägen. Numera när den marxistiskt påverkade statssocialismen så uppenbart visat sig tillhöra historiens skräphög, vore det kanske inte så tokigt att plocka fram Emil Sommarin igen ur det förflutnas skattkammare.

Han skulle kunna ge Stefan Löfvens regeringsparti inspiration till förnyelse av exempelvis landsbygds- och Europapolitiken, två dagsaktuellt brännbara ämnen.

Vad det handlar om är att släppa på Gustav Vasas normerande arv av allstatlighet, likformighet och centraliserad kontroll. Den idémässiga lärdomen från Sommarin är att istället bejaka det positiva som finns att vinna i olikheten, skillnaderna och den spontana ordningen.

Brexit är i grunden en reaktion på EU-projektets tendenser till allt annat än detta, vilket lägger en hämsko på Europas främsta styrka: den institutionella konkurrensen mellan nationer, lösningar och modeller – varur historiskt bland annat kapitalismen, industrialismen samt den kulturella och intellektuella blomstringen på vår kontinent sprungit.

Centralismens tvångströja är också en starkt negativ faktor för det Sverige som ligger utanför storstadsregionerna. Inte för att vi bör återgå till ett Sverige av suveräna småstater, men traditionen av centralstyrd enhetlighet i politiken hindrar landsbygden från att utnyttja sina komparativa fördelar.

Kraven på likformig offentlig service fördyrar levnads- och näringslivskostnaderna i avfolkningskommunerna som kämpar med ett redan minskande skatteunderlag och ytterligare pålagor gör bara ont värre.

Kapital för många miljarder kronor som är bundet i skog och mark kan inte omsättas, eftersom orimligt mycket (ungefär en tredjedel av Sveriges yta) är klassat som riksintressanta naturvårdsområden. En rigid strandskyddslagstiftning omöjliggör exploatering av attraktiva lägen vid sjöar och vattendrag. Och så vidare. Samtidigt vet vi att statliga stöd- och bidragsprogram har liten eller noll hållbar effekt.

Ska hela landet verkligen leva, bör hela landet tillåtas göra det mer på sina egna villkor och staten tagga ner på Stockholmskonformismen, liksom EU bör ta det lugnare med sin Brysseldito.

Ökad frihet, mångfald och folklig egenmakt är inget att vara rädd för. Det är sånt som gör samhället rikare, starkare och trevligare. Emil Sommarin förtjänar en renässans.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, EU, Frihet, Historia, Liberalism, Regionalpolitik, Socialdemokraterna

Ett land i sönderfall?

Skrivit i Corren 16/2:Corren.

Någonting håller på att gå sönder i Sverige, predikade Stefan Löfven ödesmättat i valrörelsen 2014. Syftet var givetvis att utmåla Alliansregeringens politik som rena döbelnsmedicinen för landet.

Men det tillhör ju spelets villkor att oppositionen (liksom deras motståndare vid makten) alltid ska framställa rivalerna som klantskalliga amatörer, vilka i obegriplig strid mot förnuft och bättre vetande bara sabbar för de stackarnas ständigt drabbade medborgarna.

Problemet denna gång var dock att Löfvens retorik ofrivilligt kom att tjäna likt bensin på elden för Jimmie Åkesson och känslomässigt bekräfta hans sagor om den gamla harmoniskt trygga sörgårdsidyllen som hela det sinistra etablissemanget driver mot undergången. Resultat: den enda egentliga valvinnaren blev SD.

Det är nu inte svårt att teckna bilden av ett Sverige i sönderfall, om man är på det humöret (vilket i rättvisans namn även ledarskribenter och andra debattörer i media kan vara på). Allvarliga bekymmer saknas inte att peka på: polisen, sjukvården, skolan, försvaret, bostadsmarknaden, integrationen.

Men varför skulle inte sådant gå att fixa? Nyktert sett finns inga skäl att hojta vilt som vore domedagen nära. Sverige står definitivt inte på randen till systemkollaps.

Ekonomin går i internationell jämförelse bra, jobbtillväxten är god, de flesta har det faktiskt ganska hyggligt med möjligheter som människor i många andra länder enbart kan drömma om. Vi har alla förutsättningar att rätta till det som behöver rättas till.

Ändå finns en tydlig trend av växande oro i opinionsmätningarna. En stor skara svenskar anser att samhällsutvecklingen är på väg utför. Häromdagen presenterade Novus en undersökning som indikerade en stark misstro bland väljarna mot sina valda representanter. Av de tillfrågade ansåg 80 procent att politikerna blivit alltmer avskärmade från väljarkåren. 75 procent hyste uppfattningen att samma politiker är mer intresserade av maktens köttgrytor än att lösa problem.

Som man frågar får man svar, kanske. Undersökningar som dessa ska måhända tas med en nypa salt. Men bör nog inte förringas heller.

En urholkning av förtroendet för det demokratiska partiväsendets förmåga till inkludering och handlingskraft är en draksådd med potentiellt mycket vådliga konsekvenser.

Upplever exempelvis invånarna i Östergötland att brandkåren är i upplösning därför att politikerna hanterar räddningstjänstens organisatoriska kris som ett enda långt partiinternt tjuv- och rackarspel, är det som att be om ytterligare en bekräftelse på dystopin om det sönderfallandet landet.

Och vem som vinner på det, vet vi ju.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Borgerligheten, Demokrati, Politisk kultur, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Matkonst och humanism

Charles Emil Hagdahl Kokkonsten

Skrivit i Corren 25/1:Corren.

Man förstår att Linköpingssonen Charles Emil Hagdahl gjorde avtryck när Verner von Heidenstam förkunnade: ”Vad Goethe är för tyskarnas diktkonst är Hagdahl för vår kokkonst”. Det är inga överord.

Kokböcker hade givits ut tidigare (den mest kända är Cajsa Wargs Hjelpreda i hushållningen för unga frutimber från 1755). Men Hagdahls Kokkonsten som vetenskap och konst, första upplaga 1879, var något annat. Den anses som ett pionjärverk som i ett slag revolutionerade svensk gastronomi.

Boken innehåller närmare 3000 insamlade recept, från såväl bordets supermakt Frankrike som från den burgna delen av vår egen inhemska bondekultur. Provlagat många av rätterna hade Hagdahl gjort också. Inte minst näringsriktigheten underströks.

Detta var nämligen en noggrann herre med ett starkt socialt engagemang. Han hade varit fattigläkare i Stockholm, ivrat för humanisering av fångvården, och förbättrad hygien inom mejerihanteringen. Så när Hagdahl gav sig uppdraget att reformera kosthållningen spelade hälso- och nyttighetsaspekterna stor roll, liksom betydelsen av ordning och reda i köket, användning av moderna hjälpmedel, med mera.

Stundtals framstår han som riktigt luthersk: ”Lätta, väl tillredda middagar gifva inbillningen kraft, förståndet skärpa och göra oss benägna för arbete”. Men samtidigt var Charles Emil Hagdahl ingalunda främmande för njutningens fröjder och svärmisk elegans.

Hans kokbok är en underbar förening mellan det praktiska och det romantiska, det instruerande och det konstnärliga. Självaste Oscar II kom att tillhöra Hagdahls hängivnaste beundrare och högläste gärna ur boken som avkoppling på kungliga slottet. Knappast underligt.

Smaka bara på följande hommage till sillen, så typiskt Hagdahl:

”Detta nordpolens barn, som både i lefvande och döda tillståndet ständigt är på resor, säges börja sin vandring vid midsommartiden och påstås sedan under sommaren och hösten passera förbi Norge, England, Holland och till och med Frankrike, i milslånga stim, så täta, att fiskarne förqväfva hvarandra, och ingen not mägtar lyfta bördan av sådana massor. Liksom den rörliga eldstoden för Israels barn vid deras vandring genom öknen, kan äfven genom natt och dag skönjas sillstimmens vankade tåg, genom glansen af det fosforescerande sken, som de om natten sprida, och om dagen af den otaliga mängd fiskätande fåglar, som begärligt föja dem och upphörligt dyka ned samt åter komma upp med en silfverglänsande stråle i munnen. Hvalar, tumlare etc. utgöra vidare den inställsamma uppvaktning, som med aldrig minskad uppskattning egnar dem sin glupska hyllning”.

Kokböcker går det numera tretton på dussinet av, men få kan ännu i denna dag konkurrera med Hagdahls när det gäller litterär kvalitet och vällustig inspirationsrikedom. Tack vare Hagdahlsakademin i Östergötland finns den i nytryck, ett måste hemma i köket hos varje sann gourmet (legendariske restauratören Tore Wretman byggde i princip sin karriär på den grund som Hagdahl lagt).

Akademin gör även en vacker insats genom att utse årets Hagdahlskock, som 2017 blivit Pelle Bring på Stadsmissionens populära restaurang von Dufva i Linköping. En synnerligen värdig pristagare. Ty vad är mer i Charles Emil Hagdahls anda än god, omsorgsfullt lagad mat i kombination med ett stort hjärta och humanistiskt patos?

”Människan har inte hittat något som ger mera lycka än ett bra värdshus”, hävdade gamle doktor Samuel Johnson. Inte omöjligt, vilket det värdshus som Linköpings Stadsmission bedriver på flera sätt indikerar.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Kulturhistoria, Linköping, Mat och dryck