Underhållsskulden växer för vägnätet

Skrivit i Corren 27/4:

Många vägar i Östergötland, som staten ansvarar för, mår knappast så bra som man skulle önska. Gå in på sajten varavagar.se och kolla själva hur det ser ut kring exempelvis Linköping, Ödeshög eller Motala.

Vägsträckorna är pedagogiskt färgade enligt rangskalan mörkt rött (mycket dåligt skick), rött (dåligt skick), gult (tillfredsställande), grönt (bra skick), mörkt grönt (mycket bra skick). 

Man kan väl lite försiktigt säga att röda nyanser inte saknas. Bakom sajten står branschorganisationen Transportföretagen, som vill väcka opinion för att mer resurser måste anslås till att avhjälpa bristerna. 

Idag är mer än var tionde statlig väg i Sverige – 12,7 procent av detta vägnäts totalt 98 500 kilometer – i ett direkt usel kondition. Gapet mellan nuvarande behov och anslag motsvarar enligt Transportföretagens beräkningar en underhållsskuld på 19,7 miljarder kronor. Den skulden väntas att drygt fördubblas till 42 miljarder kronor 2030, om staten fortsätter att missköta sina åtaganden. 

Vägnätets fortlöpande förfall är en kapitalförstöring av väldiga mått som allvarligt hotar trafiksäkerheten, hämmar den försörjande sektorns konkurrenskraft (9 av 10 transporter sker via väg!) och ökar klyftorna mellan stad och landsbygd. 

Förra veckan presenterade regeringen sin infrastrukturproposition för perioden 2022-33, ett paket värt 876 miljarder kronor. Inom denna ekonomiska ram tillförs vägunderhållet 33 miljarder kronor. Det förstås bra, men inte så bra att det täcker vad som egentligen skulle behöva göras åt alla gamla synder som staten samlat på sig. 

Ett oroande inslag i sammanhanget är att regeringen tjurskalligt framhärdar med att de kontroversiella höghastighetsbanorna måste byggas, trots att de är lika dyra som olönsamma. Kostnaden är satt till cirka 300 miljarder kronor. Som ofta är brukligt i stora offentliga byggprojekt lär dock slutsumman bli avsevärt högre.

Trafikverket kalkylerar i dagsläget med att varje investerad snabbtågskrona blott ger 40 öre tillbaka, vilket ändå är väldigt optimistiskt räknat enligt professor Maria Börjesson på Statens väg- och transportforskningsinstitut. 

Stockholms Handelskammare varnade samtidigt i helgen för att ett 80-tal planerade satsningar på nya vägar och vanliga järnvägar kan tvingas få stryka på foten, eftersom regeringens infrastrukturpengar inte räcker. Frågan är given: varför ska då hundratals miljarder brännas till föga nytta på dessa hopplösa höghastighetsbanor? 

Projektet är en ekonomisk gökunge som tränger undan resurser till angelägna investeringar, icke minst nödvändigheten av att ordentligt rusta upp det sönderfallande svenska vägnätet.

Ska förnekandet av Förintelsen förbjudas?

Skrivit i Corren 21/4:

Vid krigsslutet 1945 kunde många judar som överlevt Förintelsens helvetiska fasor räddas till Sverige. Bland annat tog Norrköping emot stora skaror som anlände med bussar, sjuktåg och lasarettfartyg. Här i Östergötland kunde de börja livet på nytt, det liv som nazibödlarna varit beslutna att ta ifrån dem. 

Förintelsen, det industriella folkmordet på Europas judar, visar vilka ohyggliga konsekvenser det kan få om vi låter intoleransen och oförsonligheten, främlingsfientligheten och rasismen, förgifta vårt samhälle. Bleknar minnet, växer faran för en upprepning.

Judehatet försvann inte med Hitlerväldets undergång. Antisemitismen frodas fortfarande i såväl Sverige som i övriga världen och utmanar nu som då de civilisatoriska grundvalarna. Ett uttryck för detta är förnekandet av att massmordet på 6 miljoner judar alls ägt rum. 

Denna absurda konspirationsteori lanserades innan andra världskriget var över och har i våra dagar förts vidare av ökända ”historierevisionister” som Ernst Zündel, Robert Faurisson och David Irving. Argumentationen är inte sällan förrädiskt skickligt upplagd. 

Pseudovetenskapliga resonemang blandas med ett myller av detaljerade faktapåståenden och källhänvisningar i floder. Syftet är att åter göra antisemitismen rumsren och rehabilitera nazismen som politisk ideologi. 

I länder som Tyskland, Österrike och Frankrike är förnekandet av Förintelsen förbjudet i lag. Justitieminister Morgan Johansson (S) har föreslagit att Sverige bör följa exemplet. Ska vi det? 

I en tid när den auktoritära nationalismen andas morgonluft igen och högerpopulistiska nätkrigare – inte utan betydande framgång – löper amok på sociala mediekanaler finns skäl att överväga saken. Snart är också de sista överlevande judarna från Hitlers dödsläger borta som personligen kan vittna om det ofattbara. Det ger ökade möjligheter för Förintelseförnekarna att vinna mark. 

Det får vi aldrig tillåta dem att göra. Men är en särskild lagstiftning rätta vägen? Ingen förbrytelse i världshistorien är så massivt väldokumenterad och belagd som Förintelsen. Det är allas vår skyldighet att inte glömma, att slå vakt om sanningen, lära läxan och agera mot judehatets kolportörer. Hur bra gör vi det idag? 

Hets mot folkgrupp är redan förbjudet. Ändå lever Sveriges judar under tilltagande utsatthet. I Norrköping har synagogan gång på gång blivit måltavla för attacker, senast för en knapp månad sedan, och församlingens medlemmar har berättat om en vardag i ständig fruktan för sin egen säkerhet. Den obehagliga, men nödvändiga frågan måste ställas och konfronteras: är Östergötland längre platsen att bygga ett gott liv om man är jude?

Avveckla Motalas kommunala bolag

Skrivit i Corren 20/4:

Åter illustreras det problematiska med den offentliga sektorns företagande. Som Corren rapporterat har de styrande i Motala anlitat en konsultfirma till en saftig kostnad i ett av sina kommunala bolag för att utreda hur kommunen ska kunna göra en bolagskoncern av sin flora av affärsdrivande verksamheter. 

Upplägget möter hård kritik från oppositionens Peter Karlberg (V) och Elias Halldén (MP). Genom att låta konsultredningen ske via det kommunala bolaget Sjöstaden Motala Fastighetsutveckling AB har öppenheten blivit lidande, menar de. Bara ett litet antal politiker har varit delaktiga i processen, informationen har varit otillräcklig, insynen för press och allmänhet har försvårats. 

Kommunalrådet Annelie Almérus (M) ser dock ingenting konstigt i hanteringen. Eftersom utredningen skett i ett politiskt styrt bolag finns möjligheter till insyn och allt kommer att lyftas upp i ljuset (Corren 18/4). Oppositionen lär väl knappast låta sig nöja med att blott ta hennes ord som garanti för den saken. 

Kommunala bolag är en marknadsekonomiskt skadlig och demokratiskt osund hybrid mellan förvaltning, företagande och partipolitiskt maktutövande. Tendenser till ljusskygghet och annat otyg är närmast inbyggt i konstruktionen, som Riksrevisionens tidigare chef Inga-Britt Ahlenius påpekat. Hon har länge haft ett ont öga till kommunernas bolagiseringsiver och allt vad det riskerar att medföra i form av bristfällig styrning, kontroll och ansvarsutkrävande.

Nyligen konstaterade korruptionsexperten Claes Sandgren i en obekväm artikel på DN Debatt (4/2) att bolagiseringen av den offentliga förvaltningen har ”skapat ökade förutsättningar för maktmissbruk” och hänvisade till mutskandalerna i Göteborg som avskräckande typexempel. 

Politikerna som ”satt i styrelserna för de kommunala bolagen hade ägaransvaret och skulle se till bolagens bästa. Men de var också fullmäktige- kommunstyrelse- och nämndledamöter och skulle som sådana granska sig själva. Intressekonflikten var uppenbar, insynen försämrades och ansvarsutkrävandet tunnades ut eller till och med omintetgjordes”.

Offentlig och privat rättsordning hamnar i konflikt på ett mycket olyckligt sätt. ”När det uppstår korruption i en kommun, då är ett kommunalt bolag nästan alltid inblandat”, hävdar forskaren Andreas Bergh (fPlus 26/1) som är medförfattare till den granskande rapporten Kommunala bolag – i vems intresse?. 

Det rimligaste borde naturligtvis vara att istället helt avveckla den kommunala bolagsverksamheten i Motala. Det vore också en uppgift värdigare en moderat partiföreträdare som Annelie Almérus.

Tack Selma för att du räddade Tåkern

Skrivit i Corren 14/4:

”Tranorna kommer”, sjunger Ulf Lundell och frågar: ”Är jag den enda här som hör dem? / Som hör dem hälsa oss till liv igen? / Är jag den ende här / Som är vaken den här vackra morgonen?”

Nej, inte vid Tåkern i alla fall. Där har det redan för flera veckor sedan vaket rapporterats om anländande trumpetande tranor, inflygande med ny vår, nytt hopp och ljus över vårt fina Östergötland. Så förtvivla icke. Ut, lystra och spana. Kring Tåkern sjunger det om morgondagarna. 

”Säkert den största och yppersta fågelsjö, som finns i hela landet”, skriver Selma Lagerlöf i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och konstaterar att ”fåglarna måste skatta sig lyckliga, så länge som de äga en sådan tillflyktsort”. För att inte tala om oss människor. Men det kunde varit annorlunda. 

Fågel- och naturparadiset Tåkern är egentligen resultatet av en missräkning bland östgötabönderna på 1840-talet. Då sänktes vattennivån i sjön för att ge utrymme åt mer åkermark. Det slog huvudsakligen slint. Vass började breda ut sig, ett myller av fågelarter hittade dit och trivdes förträffligt. I början av 1900-talet aktualiserades dock nya försök att helt torrlägga Tåkern. 

Det fick den samhällsengagerade liberalen, rösträttskämpen och tidiga miljöaktivisten Selma Lagerlöf att tända till ordentligt. Hon kunde konsten att skapa debattinlägg som gjorde avtryck. Läs kapitlet om Jarro gräsanden i Nils Holgerssons underbara resa! Det är en brinnande plädering för Tåkerns räddning undan hotet från ekologisk skövling. 

Det blev ingen torrläggning, givetvis. Vem pallade att gå emot en megapopulär författarinna som henne? Utan Selma skulle vi kanske inte haft Tåkern kvar idag, detta Mecka för fåglar och för oss som blivit bitna av att titta på fåglar. Under coronapandemin har intresset för denna klassiska, rogivande och fascinerande friluftshobby ökat markant. 

Nyligen har också stiftelsen Tåkernfonden, som sorterar under länsstyrelsen, vältajmat beslutat att satsa 705 000 kronor till olika projekt i syfte att fortsatt vårda och tillgängliggöra naturreservatet. 

”Besökarna strömmar till Tåkern och därför känns det extra glädjande att kunna stötta naturum Tåkerns verksamhet med guidningar vid sjön. I år ger vi dessutom särskilt stöd till ett projekt som vänder sig till nyanlända familjer och familjer från socioekonomiskt utsatta områden som får komma till Tåkern vid tre tillfällen för att prova på och lära sig mer om natur och friluftsliv”, säger landshövding Carl Fredrik Graf (SVT Öst 10/4).

Det hade nog Selma Lagerlöf gillat. Tåkern är en fristad som tillhör oss alla. Upptäck myllret bland vassen, hör fågelsången, skåda V-formationen i skyn. Tranorna kommer. Visst blir man lycklig i själen. 

Gyllene chans för Östergötland

Skrivit i Corren 16/3:

”Lived po lanned / De e va jag vill ha / Lived på lanned / De enda som e bra”, sjunger gamle hjälten Peps Persson i sin härliga tolkning av amerikanske R’n’B-musikern Robert Parkers Give me the country side of life. Peps förskånskade version blev en hit vid utgivningen 1988, trots att gröna vågen-tematiken då var allt annat än i fas med tidsandan. Men nu verkar det ha vänt. Ordentligt.

Livet på landet, eller åtminstone bortom den värsta asfaltsdjungeln, är idag vad många fler än Peps Persson från Tjörnarp vill ha och längtar efter. Det är inte minst tydligt i Stockholm, där flyttlassen börjat rulla ut istället för in och det i snabbt ökande takt.

Folk har fått nog av att betala de fantasisummor som den överhettade bostadsmarknaden kräver. Detta i kombination med coronapandemin har mycket märkbart drivit på lockelsen till landsbygd och mindre orter.

Ola Thufvesson, samhällsforskare vid Lunds universitet, säger i Blekinge Läns Tidning den 13/3 att det som sker faktiskt är en förändring av revolutionär magnitud. Sveriges centrumpunkter, inte bara Stockholm utan även andra större metropoler, går mot uppsplittring och minskad dominans medan den geografiska spridningen tilltar. Det är inte unikt för vårt land, fenomenet är globalt.

Coronan har tvingat fram skarpare fokus på hemmatillvaron och den omedelbara närmiljön. Att bo trångt och dyrt i betongen med ett storstadsutbud som stängts ner är föga attraktivt. Alltså tenderar människor att se sig om efter bättre platser som bjuder högre livskvalitet, rymligare boende till plånboksvänlig kostnad i harmonisk omgivning och vacker natur, med hygglig samhällsservice på rimligt avstånd.

Med teknikens hjälp är jobb och försörjning inga problem. Pandemin har fått hemarbetet att demokratiseras. ”Nu kan miljoner människor bete sig som enstaka konsulter gjorde för fem-tio år sedan. Och då kan man ju faktiskt bo precis var man vill”, säger Ola Thufvesson.

Vilka möjligheter borde inte detta vara för småkommunerna i Östergötland att konkurrera om nya och kapitalstarka invånare, särskilt från den närliggande Stockholmsregionen? Peps Perssons Skåne är förvisso inte illa. Men livet på det östgötska landet torde ändå vara ett halmstrå vassare och innehålla det mesta man kan önska sig. Marknadsför och visa! Vårt fina landskap torde ha alla förutsättningar att bli en vinnare i 2020-talets gröna våg.

Rena kallduschen över Ostlänken

Skrivit i Corren 2/3:

”Helt oacceptabelt, säger Niklas Borg. Nog är det lätt att begripa den reaktionen från kommunstyrelsens ordförande i Linköping. Hett efterlängtad har Ostlänken varit. Nu har projektet drabbats av rena kallduschen.

Kanske inte oväntad dock, åtminstone för dem som försökt hänga med i turerna kring de politiskt kontroversiella planerna på att bygga ett stambanenät för höghastighetståg mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Enligt Januariavtalet som S/MP-regeringen slutit med C och L ska alltsammans verkligen bli av.

Nya stambanor skulle innebära att trycket lättar på den befintliga järnvägen, kapaciteten ökar med fler tåg som kan köras fortare. Problemet är prislappen, så enorm att nyttan äts upp av kostnaderna många gånger om. Som den grandiosa infrastruktursatsningen ursprungligen varit tänkt måste skattebetalarna punga ut med flera hundratals miljarder kronor.

Regeringen är därför bett Trafikverket att hyfsa budgetramarna och utreda besparingsalternativ. Fyra förslag presenterades under måndagen och inget av dessa lär göra Trafikverket populärare i vår dynamiska del av landet. Inte undra på att Niklas Borg går i taket.

I tre av de aktuella förslagen reduceras Linköping till en mjölkpall med stationen styvmoderligt förlagd utanför staden. Samma bistra öde drabbar Norrköping i samtliga fyra förslag. Dessutom kräver ändringarna att den projekterade delsträckan Ostlänken i höghastighetsnätet försenas till nästkommande decennium.

Vem kan bli gladare av detta? Å ena sidan kan man förstå att Trafikverket tvingas skära i den så kallade systemutformningen om totalkostnaden ska pressas. Att anpassa den nya stambanan till stationer i stadskärnorna är enormt dyrt. Om Linköping därtill vill ha en järnvägstunnel genom centrum blir notan sannerligen inte billigare.

Å andra sidan spelar avståndet till stationen en stor roll för hur många som reser. Att smidigt kunna kliva av och på tåg mitt i city hör till järnvägens vassaste konkurrensfördelar. Vad händer om människor istället måste krångla sig ut till perifera stationslägen i såväl Linköping som Norrköping? Resenärsunderlaget tar stryk, Ostlänken förlorar i attraktionskraft.

Men vägs vinsten av centrala stationer mot den extrema investeringskostnaden riskerar slutkalkylen ändå bli en blödande ekonomisk förlust. Ett klassiskt fall av Moment 22. Hur det än räknas på höghastighetsäventyret är och förblir projektet en robust olönsam affär som regeringen nyktert sett borde skrinlägga.

Kunglig glans över Motala

Skrivit i Corren 12/1:

”Hitta inte på undanflykter som skulle göra din aktivitet okej”, predikade Stefan Löfven i november när den svenska coronastrategin stramades åt. Vi vet ju hur bra statsapparatens höjdare sedan själva var på att föregå med gott exempel.

I synnerhet Dan Eliasson, vars herostratiskt ryktbara ”nödvändiga” solskenstripp till Kanarieöarna gjorde denne olycksalige generaldirektör omöjlig även som MSB-chef. Men det betyder förstås inte att vi andra måste vara dumma och göra oss skyldiga till äventyrligheter i strid mot smittskyddsrekommendationerna.

Varför ens tänka på riskabla grejer som att resa till Spanien? Att hålla sig på hemmaplan är många gånger bättre upp. Ty äntligen lite skojiga nyheter i bedrövelsen. Ett enligt Folkhälsomyndighetens restriktioner coronasäkert besök i Motala torde vara en helt okej aktivitet. Rent av nödvändig om man är populärkulturellt intresserad.

Motormuseet i stan har nämligen precis fått dit en gul Cadillac från 1975 som Elvis Presley ägt och rattat. Kärran finns tillfälligt att beskåda tills slutet av augusti och ska tydligen sedan säljas. Jag som hyser en passionerad fascination för Elvis 70-talsperiod skulle gärna lagt ett bud. Dock är prislappen på två-tre miljoner kronor en smula häftig för min plånbok. Men blotta möjligheten att få ta sig en ordentlig titt på åkdonet är inte fy skam.

Jag vill dessutom hävda att medan The King körde denna Cadillac stod han i konstnärlig zenit. En tveklöst lämplig aktivitet är att lyssna igenom Elvisboxen Walk a Mile in My Shoes: The Essential 70’s Masters, särskilt delen som samlar Presleys alla singlar 1970-77. Det mesta är fullkomligt suveränt.

Elvis hanterar sitt låtmaterial med en nerv, känsla och övertygelse. Rösten är djupare, mognare. Fraseringen är i Sinatraklass. En bredare livserfarenhet med besvikelser och sorger har satt spår. Här finns en helt annan svärta och innerlighet i uttrycket än tidigare.

John Lennon påstod att Elvis dog när han ryckte in i lumpen. Verkligen? Lennon måste varit hög på LSD. Faktum är att feta Vegas-Elvis i fånig sparkdräkt är musikaliskt överlägsen sitt yngre, råare 50-talsjag. Strikt konstnärligt sett lämnade han oss med obruten integritet på toppen av sin karriär. Och hör sen! 70-talets Elvis skriker efter omvärdering.

För övrigt har meddelats att Baz Luhrmanns film Elvis, med Austin Butler i Presleyrollen och Tom Hanks som superstjärnans manager Tom Parker, ska ha premiär framåt höstkanten. Vad än 2021 har att bjuda så vamkas åtminstone tillfällen att återstifta bekantskapen med Kungen. Och det är ju inte det sämsta.

Ost är inget att skoja om

Skrivit i Corren 9/12:

Stig Ahlgren, omsusad tidningsman och ledamot av Gastronomiska Akademien, avskydde Jean Anthelme Brillat-Savarins berömda aforism som varenda fransman kan väckas mitt i natten och rabbla – ni vet, den där om att en måltid utan ost är som en vacker flicka med bara ett öga.

Bilden ger obehagliga associationer, menade Ahlgren – vilket han onekligen hade en poäng i. Ty frågan inställer sig ju hur hon förlorade ögat. ”Blev det utrivet av en hätsk medtävlare till marskalk de Roqueforts eller prins Gorgonzolas gunst? Gapade ögonhålan tom och sladdrig mot hennes tillbedjare, polisprefekten Brie, eller hade hon förärats ett porslinsöga av den stormrike grisuppfödaren Camembert?”

Sånt vill man vid sittande bord helst slippa grubbla över när osten saknas – som vore inte den bittra upplevelsen illa nog! Stig Ahlgren kunde dock triumferande meddela att han hos en ostkännare äntligen funnit en lämpligare formulering som ”utan äcklande lyteskomik ger ett slående uttryck för samma svikna förväntan”.

Och den löd (håll i er nu): ”En måltid utan ost, det är lika otänkbart som om Beethoven lämnat ifrån sig trion Ärkehertigen utan ett avslutande allegro presto”.

Nej, ost är minsann inget att ta lätt på. Det kan jag personligen intyga som ystad av ostbitna föräldrar och med den milt syrliga Port Salut som min första stora barndomsförälskelse. Ost är kultur, en konstart, en identitet. Det är djupt beklagligt att Arlas direktörer tycks ha svårt att begripa detta.

Sedan den gamla svenska mejerikooperationen svällde till en internationell jättekoncern har det uppenbarligen blivit problematiskt med markkontakten. Att flytta tillverkningen av originalet bland svenska gräddostar – den östgötska Boxholmsosten – till jämtländska Östersund var mer än en dumhet. Det är en kulturskymning jämförbar med om Västerbottensosten mist sin hemmaort i Burträsk och övertagits av något mejeri i skånska Kristianstad.

Eller som att engelska Stilton – julostens Rolls Royce – inte längre skulle produceras i grevskapen Leistershire, Nottinghamshire och Derbyshire. Utan i Inverness på det skotska höglandet. Den äkta varan, den speciella karaktären, vore naturligtvis borta. Arlas saluförande av Boxholmsost utan Boxholm är Beethoven spelad skärande falskt.

Arlas namn och rykte blir inte bättre av det gnidiga bråkandet om det anrika ostmejeriet i Boxholm, som såldes till kommunen och nu är i Glada Bondens ägo. Arlas begäran om kvarstad har tillbakavisats av Linköpings tingsrätt.

Men tvisten om köpeavtalet lär fortsätta ty Arlakoncernen lovar att överklaga. Varför? För denne marknadsdominant kan det rimligen inte finnas annat än växelmynt att eventuellt vinna. Kan inte Arla bara sluta skvätta sin sura mjölk omkring sig och lämna Glada Bonden som tror på Boxholm ifred?

Ge gårdsförsäljningen en chans

Skrivit i Corren 8/12:

Som det förkunnas i Jesus Syraks vishet, en av Gamla testamentets apokryfer: ”Vin är livet självt för människan om det dricks i måttliga mängder. Vad har man för liv om vinet fattas? Det blev ju skapat till människans glädje.”

Fast riktigt så roligt ska människan inte ha det i Sverige, där glädjen begränsas av Systembolagets järnhårda förmyndarhand över marknaden. Den statliga monopolisten skryter gärna om sitt förträffliga sortiment. Helt överlägset vad enskilda handlare skulle kunna tillhandahålla, påstås det.

Det räcker med att åka över Öresund och botanisera bland danska vinhyllor för att konstatera motsatsen. Även i det tidiga 1900-talets Sverige var utbudet av vin och andra alkoholhaltiga drycker mycket större, mer varierat och kvalitetsmässigt intressantare. Då hade vi fortfarande en mångfald privata konkurrerande butiker som sålde ädla våtvaror riket runt. Sedan kom Ivan Bratt och tog kål på dem allihop med sitt monopolsystem.

Med hårda restriktioner skulle det vidlyftiga supande stävjas som redan Jesus Syrak varnat för: ”Försök inte spela karl vid bägaren, ty vinet har fört många i fördärvet”. Tyvärr blev priset av statsförmynderiet att även måttlighetsdrickarna drabbades och den seriösa svenska alkoholkulturen fick ett fördärvligt slag som ännu är högst kännbart.

Ett exempel är att Systembolaget vant svenskarna vid otyget att köpa egenartade viner som bara finns här, industriellt tillverkade på importerat råblask som blandats, smaksatts och tappats i box. Ett annat exempel är Systembolagets envisa kamp mot gårdsförsäljning av lokala specialiteter från småskaliga producenter.

Ett offer för monopoljättens stora elefantfot är Särtshöga Vingård i Väderstad, vars vision är att ”göra världens bästa mousserande vin på druvan Solaris”. Vad är vunnet på att hämma en sådan spännande östgötsk nischaktör? Varför skulle besökande vinkonnässörer hindras från möjligheten att köpa hem en flaska eller två av riktig kvalitetsvara direkt på plats?

Men så fort det talats politiskt om ja till gårdsförsäljning har Systembolaget, likt en stat i staten, mullrat igång alarmistiska propagandakampanjer och fått sitt veto att gälla. Nu kanske det blir annorlunda. Centern har i januariavtalet fått igenom en ny utredning av frågan, ett uppdrag som gått till Östergötlands förre landshövding Elisabet Nilsson. I december nästa år ska hon vara klar.

I SVT (5/12) berättar Niclas Albinsson på Särtshöga Vingård vad tillåten gårdsförsäljning hade betytt: ”Från dag ett skulle jag direkt anställa en person på heltid. Dessutom så skulle det öppna upp för en helt ny grön näring på landsbygden, där unga personer och små företag skulle kunna försörja sig. Därtill skulle det också gynna turismen”.

Vi håller tummarna!

Lalandia i den juridiska kvicksanden

Skrivet i Corren 11/11:

När beskedet offentliggjordes i december 2016 lät det nästan för bra för att vara sant. Vilken grej för Motala och Östergötland. Danska företaget Lalandia A/S ville bygga en stor semesteranläggning i närheten av Varamobaden, vårt läns egen motsvarighet till Côte d’Azur.

Omkring en miljard danska kronor var Lalandia beredda att investera, som bland annat beräknas skapa 340 nya årsarbeten, locka 320 000 nya besökare till Motala och ge 50 000 fler övernattningar i kommunen varje år. Snacka om injektion för såväl den lokala som den regionala turistnäringen.

Men ingen etablering utan smolk i glädjebägaren. Motalas styrande blev tydligen så till sig i trasorna över det danska företagets planer, att Lalandia fick köpa 280 000 kvadratmeter attraktiv strandnära mark för rena vrakpriset: 61 miljoner kronor.

Att värderingen sekretessbelades för folk och fä var nog inte konstigt. Corren avslöjade nämligen att Lalandia skänktes en häftig rabatt på 135 miljoner kronor jämfört med om samma mark istället hade sålts som villatomter.

Knappast det mest lysande exemplet på hur offentlig egendom förvaltas. Man förstår om Motalas skattebetalare har svårt att tro att det är sant hur illa kommunen skötte den affären på deras bekostnad.

Men förlusten på gungorna lär väl kunna tas igen på karusellen – när den färdig att komma igång. Nu är ju detta dock Sverige och här är det även en sanning att byggprojekt som Lalandias ofta kan bli väldigt trögstartade. Åren har gått och ännu har inte en dansk spade satts i den rabatterade Motalamarken.

En förklaring är att detaljplanerna överklagats av mindre nöjda människor i den ideella intresseföreningen Varamons vänner. Det är i princip inget att säga om. Som vän av närdemokrati och lokalt medborgerligt engagemang är rätten att höja rösten mot makten och kräva omprövning av beslut givetvis något mycket värdefullt.

Men det bör också finnas ett mått av sans och balans i det hela. Annars får det karaktären av ett rättshaveristiskt tröskande med okynnesöverklaganden som på ett Kafkaliknade sätt fördröjer byggprocesserna in i absurdum, vilket är till uppenbar skada för det svenska företags- och investeringsklimatet. Är det verkligen rimligt att Lalandias etablering ska behöva gå ända till Högsta domstolen för avgörande?

Den östgötske riksdagsledamoten John Weinerhall (M) tycker inte det. Han har lagt en motion som pläderar för en begränsning av överklaganderätten i detaljplaneärenden. En bättre avvägning mellan folkligt medbestämmande och demokratisk effektivitet måste göras så att inte projekt gång på gång fastnar i en juridisk kvicksand. Riksdagen har goda skäl att bifalla Weinerhalls motion.