Category Archives: Östergötland

Stig på Sydostexpressen!

Skrivit i Corren 6/11:

Förra veckan hölls ett samregionalt seminarium i Linköping om Stångådals- och Tjustbanans framtid. Ljus eller mörk? Det beror givetvis på. 2016 tog mer än 665 000 personer tåget på sträckorna, en ökning med 10 procent på ett år. Den positiva resandeutvecklingen, om den står sig, är ett prima argument för dem som vill rusta upp banorna. Här finns potential.

Enligt en ny rapport, framtagen av järnvägskonsulten Per Corshammar på uppdrag av de sju kommunerna längs Stångådalsbanan, skulle en helrenovering kosta 4 miljarder kronor. Inte billigt, men sannolikt en vettig investering. Modern banstandard ger snabbare tåg och restiderna kan kortas substantiellt.

I jämförelse med idag skulle vi kunna börja tala om en ”Sydostexpress” mellan Linköping och Kalmar. Regionerna knyts fastare ihop och förstoras. Pendlingsmöjligheterna blir väsentligt bättre, smidigare transporter gynnar näringslivet och de mindre kommunerna får attraktivare villkor.

Politiker och företag från Kalmarsidan är angelägna om en upprustning. Det var förstås ingen slump att seminariet om Stångådals- och Tjustbanan därför förlades till Linköping, eftersom Östergötlands makthavare behöver väckas. De har hittills visat klent intresse och satsar hellre sitt krut på Ostlänken.

Men två tankar, eller spår, borde rimligen gå att hålla i huvudet samtidigt. Den hägrande vinsten med vassare kommunikationer till Stockholmsregionen bör inte fördunkla tillväxtchanserna som även uppgraderingen av Stångådals- och Tjustbanan ruvar på.

Det existerar ingen motsättning, tvärtom. Som Per Corshammar säger: ”Då har man ett större upptagningsområde och det betyder att ju fler järnvägar man kan få till sin stad, desto mer betyder det för arbetsmarknaden och lönsamheten i Linköping” (SVT 1/11).

En mörkare framtid för järnvägsförbindelserna till Västervik och Kalmar lär det dock bli om våra bägge regioner inte kan samarbeta. Som bekant kammar Stångådals- och Tjustbanan noll i Trafikverkets förslag till nationell transportsystemplan perioden 2018-2029.

Utan enad Kalmar-Östergötlandsfront är utsikten nog minimal att ändring i statens anslagsprioriteringar kommer till stånd. Det vore tråkigt. Förfaller banorna och ”Sydostexpressen” blev en dröm blott, gjorde vi oss själva en otjänst.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Trafik och kommunikationer

Håll järnvägen igång

Skrivit i Corren 22/9:

Han har fått nog. Måttet är rågat. På DN Kultur häromdagen uttryckte journalisten och författaren Johan Hilton sin frustration över hur omöjligt det blivit att åka tåg i Sverige: ”Jag skissar just nu på ett plattitydbingo i pocketformat över de fel som ständigt drabbar tågtrafiken och Trafikverket och som jag tänker sälja i vagnarna. Det skulle göra toksuccé bland resenärerna i störtskuren av ursäkter från högtalarna: Nedriven kontaktledning, check. Kabelbrand, check. Signalfel, check. Mötande tåg, check. Vagnfel, BINGO för helvete!”.

Någon som inte känner igen sig? Till saken hör att Johan Hilton verkligen gillar att åka tåg, eller snarare, vill gilla. Han är knappast ensam om det. Tåg är ett populärt kommunikationsmedel bland svenska folket. Men tålamodet prövas onekligen av den bristande pålitligheten.

Hör min enkla bön, kära politiker som begär vårt förtroende att styra och ställa i samhället. Kan ni inte bara fokusera på ett enda mål för ett tag? Att grundläggande verksamheter ska funka. Som polisen. Som sjukvården. Som tågen. Ni måste inte nödvändigtvis bygga futuristiska höghastighetsbanor för en astronomisk summa skattemiljarder. Det finns redan befintligt dragna järnvägar som era väljare gärna använder, men som lider av svåra kapacitets- och underhållsproblem.

Är det inte kapitalförstöring att låta det existerande nätet falla i bitar? Tänk om det rustades upp, och vanliga tåg faktiskt gick som tåget, prickfritt och i tid. Det hade varit attraktivt nog. Ni talar gärna om att människor borde köra mindre bil, för miljöns skull. Ni talar gärna om att hela landet ska leva, för landsbygdens skull. Vill ni göra konkretion av orden? Ge Stångådalsbanan en chans!

Modernisera, helsvetsa spåren, elektrifiera. Med snabbare och tätare turer för person- och godstrafik mellan Linköping och Kalmar hade villkoren i den sydöstra delen av Sverige kunnat bli betydligt bättre. En öppning för regionförstoring med potential.

Må regeringen därför ompröva Trafikverkets beslut att vända ryggen åt Stångådalsbanan. Varken den, eller anslutande Tjustbanan till Västervik, är förklarad som aktuell för renovering i myndighetens senaste investeringsplan. Sotdöden nästa?

Vill man underblåsa avfolkningen av mindre orter är ett säkert sätt att lämna infrastrukturen till förfall. Skulle det bli Stångådalsbanans framtid drabbas även – nota bene – Linköping och Kalmar, riskerar att bli likt öar i allt ödsligare omkringliggande trakter. Hur skulle det gynna utvecklingen av våra respektive län? Urbanisering är positivt ur många aspekter, men utan ett syresättande samspel mellan stad och landsbygd går något väsentligt förlorat, vi blir fattigare.

Goda skäl finns alltså att värna Stångådalsbanan. Fast ska regeringen väckas till en satsning bör åtminstone berörda kommuner längs sträckan hålla ihop. Olyckligtvis har Linköping nu valt att överge samarbetsorganisationen Infrastrukturkansliet som lobbar för Stångådals- och Tjustbanan. Majoriteten i Linköpings kommunstyrelse vill hellre koncentrera sig på Ostlänken. Som om det fanns en motsättning!

Det tycker i vilket fall inte kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) som är kritisk till avhoppet: ”Jag tror att man har lite av ett storstadskomplex och inte förstår att vi måste också se till att stärka landsbygden för att se till att både regionen ska fungera – men också att Linköping ska stärkas som stad” (P4 Östergötland 20/9).

Precis.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Linköping, Regionalpolitik, Trafik och kommunikationer

En pulsåder i sydost

Skrivit i Corren 13/9:

Att åka tåg är mer än prosaisk kommunikation. Det är, i sina bästa stunder, en kulturupplevelse. Den som färdats längs Stångådalsbanan förstår vad jag menar. Tveklöst är det en av Sveriges vackraste järnvägssträckor, så skönt inbäddad i det sydöstra naturlandskapet att resandet får en närmast poetisk dimension.

Bara känslan att en tidig, frostbiten morgon stiga på Kustpilen i östgötaslättens Linköping och kliva av vid slutstationen Kalmar, mötas av Östersjöns friska havsvindar och solen över det väldiga medeltida slottet – ja, vederkvickande är nog ordet.

Jag hoppas att Jan Björklund får samma härliga intryck när han gör just den tågresan nu på fredag. Det är Liberalerna i Östergötland som med att bjuda in sin partiledare till kupén vill få upp Stångådalsbanans framtid – och dess inte mindre intagande systerspår Tjustbanan mot Åtvidaberg och Västervik – högre på den politiska agendan.

Även Kristdemokraterna i länet är aktiva i frågan. Det är bra, det behövs verkligen.

Region Östergötland har nämligen brytt sig föga om denna järnväg, idag sliten och eftersatt. Trafikverket är direkt kallsinnigt. Enligt myndighetens nyligen presenterade förslag till nationell transportplan för perioden 2018-2029 får varken Stångådals- eller Tjustbanan en ringaste investeringskrona. Det förefaller som en dumhet, ett sorgesamt misstag.

De senaste åren har det talats mycket om nya höghastighetsbanor mellan storstäderna, men den astronomiska mångmiljardsatsningen tror egentligen inget riksdagsparti mer än MP längre på. Gott så, förnuftsmässigt är det betydligt vettigare resursanvändning att modernisera den befintliga järnvägsrälsen och få vanliga hederliga tåg att komma och gå i tid. Men glöm då icke Stångådalsbanan!

Att rusta upp och hålla liv i den, är att hålla liv i sydöstra Sveriges landsbygd och värna dess mindre orters villkor – som Rimforsa, Kisa, Vimmerby, Hultsfred, Berga, Högsby, Blomstermåla. Kalla det gärna kulturpolitik i vid bemärkelse. Eller närings- och tillväxtpolitik.

Med Stångådals- och Tjustbanorna i renoverat skick kan tågen köras snabbare och oftare, regionerna Kalmar och Östergötland knyts närmare varandra, pendlingsmöjligheterna ökar, arbetsmarknanden gynnas, den kommande Ostlänken till Stockholm får större utväxling genom högre volymer i matartrafiken, etc.

I Kalmar är man klart på spåret. Här, bakom vår sida länsgränsen, är intresset klenare. Måtte Liberalerna och Kristdemokraterna kunna ändra på det. Annars lär knappast statsmakterna ge Stångådalsbanan en rimligare chans på prioriteringslistan.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Trafik och kommunikationer

Viktig satsning på Göta kanal

Skrivit i Corren 8/9:

”Det var valkiga, seniga, beniga labbar / på valkiga, seniga, beniga grabbar. / Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal, de händer som grävde på Göta kanal. / Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna. / Sommarn kom med sin hetta. De fick inte somna. / De slet ut sig, i ösregn, när spaden blev hal, de händer som grävde på Göta kanal.”

Vem känner inte igen Tage Danielssons dikt om alla anonyma människor som i praktisk handling genomförde skapandet av Sveriges blåa band? Äran brukar vanligen tillfalla projektets upphovsman, Baltzar von Platen. Men det krävdes 7 miljoner dagsverken á 12 timmar (!) mellan åren 1810 och 1832 för att gräva de 87 kanalkilometer av sträckans totalt dryga 19 mil med sina 58 slussar från Vänern till Östersjökusten.

För den huvudsakliga arbetsinsatsen svarade tusentals och åter tusentals indelta soldater som svettades över plåtskodda träspadar. Nog förtjänade de en hyllning av Tage!

Göta kanal är tveklöst ett imponerande byggnadsverk, ett av de väldigaste i Sverige någonsin. Kostnaden gick loss på 9 miljoner riksdaler, vilket i dagens penningvärde blir närmare 15 miljarder kronor – förhållande till dåtida BNP en svindlande summa.

Men innan järnvägarnas epok betydde denna monumentala investering i ett vattenbaserat transportsystem genom inlandet mycket för att få fart på den gryende industrialiseringen. Icke minst bidrog kanalfrakterna till att lyfta den östgötska handeln och ekonomin.

Och glöm inte att Motala etablerades som ort när Baltzar von Platen beslöt att tillverka slussportarna där. Det blev starten för Motala verkstad, som senare i produktutvecklingen började med ånglok och därefter kompletterade verksamheten med flygplan i Linköping. Bara det kan väl knappast betecknas som en dålig utväxling på satsade riksdaler.

Numera må kanalens roll för näringslivets nyttotrafik vara över sedan länge. Dess värde består ändå i förädlad form. Som Eva Lindström, statssekreterare på Näringsdepartementet pregnant formulerade det i våras vid årets kanalöppning, den 185:e i ordningen: ”Med över tre miljoner besökare per år är Göta kanal en viktig motor för svensk besöksnäring och besöksnäringen är ett draglok för svensk export som bygger på allt Sverige har att erbjuda – natur, historia, kultur, sport och gastronomi. Göta kanal representerar allt detta i en unik kombination”.

Det är staten som äger Göta kanalbolaget, vilket tyvärr haft problem att få medel till underhållet av denna fantastiska vattenvägsklenod. 2015 var läget så illa att stängning hotade inför kommande säsong. Renoveringsbehovet är omfattande, lyckligtvis pågår ett ambitiöst arbete i syfte att återställa Göta kanal i ursprungligt skick.

Fast prislappen är inte billig. Därför är det en lika glädjande som välkommen nyhet att regeringen nu beslutat att ta sitt ägaransvar och anslår över 300 miljoner kronor över tre år till upprustningen. ”Det här är ett av Sveriges allra största turistmål som drar många människor och skapar jobb i hela Östergötland”, förklarar finansminister Magdalena Andersson. Klokt!

”Genom veckornas knog bar de träget sin börda. / Men så tvätta dom av sig det värsta på lörda / och lyfte sin Östgöta-sädes-pokal, de händer som grävde på Göta kanal”. Skål för dem och skål för statsrådet Andersson som säkrar deras verk för framtiden.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Kulturhistoria, Näringsliv

Östgötavägar

”Ingenting går upp mot det enkla nöjet av en cykeltur”, sa John F Kennedy. ”Cykling är det bästa sättet att ta in ett landskap”, sa Ernest Hemingway. Så vad väntar du på? Aldrig är Östergötland så meditativt vackert som från cykelsadeln om sommaren. Grip tillfället medan det ännu är. Snart är vår ljuva blomstertid förbi.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Cykling

Proposition 1967:141

Skrivit i Corren 20/6:

En god nyhet: det är bra fart på byggandet i Östergötland. En dålig nyhet: det hjälper inte mot bristen på bostäder. Det är länsstyrelsen som konstaterar detta i en aktuell analys av den regionala bostadsmarknaden.

Trots alla byggkranar som reser sig mot himlen, trots alla ekande hammarslag som ljuder över den östgötska slätten, är det ingen av våra kommuner som räknar med att kunna häva bostadsunderskottet inom de närmsta tre åren.

Förklaringen? Bostäderna blir för dyra. De som är i störst behov av tak över huvudet – företrädesvis ungdomar och nyanlända – har inte tillräcklig tjock plånbok för att kunna ta sig över tröskeln. I en kommentar på länsstyrelsens hemsida efterlyser därför landshövding Elisabeth Nilsson ”ökade ansträngningar för att hitta rimliga bostadslösningar för särskilda grupper”.

Det är ett högst angeläget krav. Vad bör i så fall göras? Misslyckas marknaden med bostadsförsörjningen kunde exempelvis politikerna besluta om en rejäl injektion av subventioner i syfte att sänka kostnaderna. Tidigare erfarenheter tyder dock på att resultaten av dylika åtgärder lämnar åtskilligt övrigt att önska.

Vad är det egentligen för fel på bostadsmarknaden som i synnerhet drabbar mindre bemedlade människor så hårt?

”En väl fungerande marknadsekonomi förutsätter en väl fungerande prisbildning. En sådan är i praktiken svår att åstadkomma om staten reglerar priserna”, skriver nationalekonomen Assar Lindbeck i sin memoarbok Ekonomi är att välja (2012).

Han har länge studerat den svenska bostadsbristen, ett återkommande problem ända sedan andra världskriget då hyresregleringen infördes (från 1975 i eufemistisk skepnad av bruksvärdesprincipen).

Lindbecks slutsats är att bostadsbristen är omöjlig att bygga bort om prisregleringen kvarstår. Subventioner kan på kort sikt nå balans, men enbart gällande nya bostäder. Därefter faller incitamenten att bygga nytt, samtidigt som bristen bara blir värre inom det äldre bostadsbeståndet.

”Man kan nämligen inte bygga i kapp efterfrågan på gamla bostäder, som trots bättre geografiska lägen har lägre hyror än de som gäller i nybyggda bostäder just på grund av hyreskontrollen”, förklarar Lindbeck.

Den enskilt viktigaste åtgärden vore således att släppa prisbildningen fri att möta behoven. Annars kommer bostadsunderskottet varken fyllas på tre eller trettio år i någon kommun, förutsatt att inte de börjar avfolkas.

Politikerna borde alltså göra ökade ansträngningar för att hitta proposition 1967:141 i regeringskansliets gömmor. Den författades under statsminister Tage Erlanders tid, baserad på forskningsrönen som bland andra Assar Lindbeck offentliggjort i skrifter som Bostadsbristen, en studie av prisbildningen på bostadsmarknaden (1963).

Propositionen innehöll ett för alla regeringar sedan dess helt unikt förslag: införande av marknadshyror. Tyvärr lades den aldrig fram på riksdagens bord (oppositionen – borgerlig! – larmade och gjorde sig till).

Om inte vi ska tvingas diskutera bostadsproblemen i evighet, vore det verkligen dags att pröva igen. Eller vad säger du, Stefan Löfven?

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Bostäder, Ekonomi

En kardinal betyder så mycket

Skrivit i Corren 23/5:

Tre Kronors VM-triumf i hockey i all ära. Men söndagens besked om att påven för första gången någonsin utsett en svensk till kardinal i den världsomspännande katolska kyrkan kniper ändå guldmedaljen.

Att Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, får ikläda sig den röda högtidsdräkten som påven Franciskus närmaste rådgivare i Vatikanen är tveklöst en historisk nyhet av rang. Katolicismen må i vårt land vara en minoritetsinriktning, länge misstänkliggjord och fördomsfullt bespottad i efterdyningarna av reformationen för 500 år sedan.

Men det är hos ”papisterna” (detta slitna gamla skällsord) som den svenska kristna kultursfären har sina odiskutabla rötter. Arvet är påtagligt, inte minst i Östergötland.

Ta bara Linköpings majestätiska domkyrka som tronar över stadens centrum, den byggdes som en katolsk katedral. Alvastra klosterruin vid Omberg i Ödeshög var en gång platsen där franska munkar från den inflytelserika Cisterciensorden etablerade sig, det var också i Alvastra som en av våra främsta världskändisar – Heliga Birgitta – fick sina första uppenbarelser.

Hon kom senare att grunda klostret i Vadstena, vars förr så centrala betydelse inte går att överskatta. ”Vadstena representerade liturgiskt, andligt, estetiskt och intellektuellt den svenska medeltidskulturens kulmen”, skriver Sven Stolpe i sin klassiska biografi över drottning Kristina.

De katolska klostren var mer än religiösa inrättningar. De var lika mycket institutioner för bildning, vetenskap, kultur, läkekonst och socialvård – och utgjorde våra kontaktnav till kontinenten. Katolska kyrkan kristnade inte endast Sverige, vi blev även civilisatoriskt inlemmade i Europa genom den (vilket, det ska man heller inte glömma, underlättade handeln och det ekonomiska utbytet).

Rom kan man säga var den tidens Bryssel och kyrkans nätverk fungerande som en slags protoversion av EU. Politiskt innebar det en maktdelning mellan påven och de världsliga furstarna; en situation som knappast var till samhällelig nackdel för vanligt folk då herremännen inte kunde härja hur som helst.

På många sätt blev reformationen en Swexit av svåröverskådligt katastrofala proportioner när Gustaf Vasa högg av våra europeiska band och gjorde riket till en starkt centraliserad, protestantistisk militärstat. Det går inte att nog betona vilken omfattande prägel detta fått på vår nation ända in i dessa dagar.

Men 1990-talets EU-medlemskap blev en form av svensk comeback från periferins självtillräcklighet (det hjälpte lyckligtvis inte att Vasas vålnad symptomatiskt nog rasslade med kedjorna i folkomröstningen; ett av argumenten som hördes från nejsidan var nämligen att Bryssel stod i beroende av Vatikanens diktat!).

Upphöjelsen av Anders Arborelius till kardinal har i ekumeniska termer tolkats som att påven Franciskus vill närma sig ett protestantiskt dominerat land, ett led i hans ambition att främja en brobyggande dialog mellan kristenhetens olika falanger och de övriga stora världsreligionerna. Det är naturligtvis mycket vällovligt.

Men det faktum att en svensk utnämns till kardinal i Rom den 28 juni har en vidare dimension än blott och bart religiöst. Det kan ses som en symbolmättad illustration av ett återknytande till den gamla europeiska kulturgemenskapen med dess rika mångfald och traditioner, där Sverige självklart hör hemma.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Europa, Historia, Kristenhet, Kultur