Sätt punkt för Palme

Skrivit i Corren 9/9:

Imorgon tisdag börjar officiellt höstterminen i svensk politik med riksmötets öppnande. Det kan bli spännande, då statsminister Stefan Löfven inför riksdagen väntas tillkännage två ersättande förmågor i regeringskretsen.

Sedan tidigare är det klart att arbetsmarknadsdepartementet behöver en ny chef, när Ylva Johansson ska överta Cecilia Malmströms position som svensk EU-kommissionär i Bryssel. Och med fredagens besked att Margot Wallström lämnar Arvfurstens palats – av familjeskäl, enligt hennes egen utsago – har det även uppstått en vakans att fylla på utrikesministerposten.

Att Ylva Johansson packar väskan är logiskt. Hon har suttit som arbetsmarknadsminister i fem år. När nu arbetsmarknadspolitiken står inför en liberaliserande omstöpning som följd av januariavtalet, är det rimligt med en ny och fräschare kraft på Johanssons gamla ansvarsområde.

Lika logiskt är att Wallström gör sorti efter sina fem år på UD. Förr var hon ansedd som en socialdemokratisk förnyare. När Löfven i oktober 2014 utsåg henne till utrikesminister blev det istället som en reinkarnerad Olof Palme gjort comeback.

Wallströms uppvisningar i traditionalistisk plakatpolitik kanske fick S-nostalgikerna att drömma sig åter till det radikala 70-talet, men tjänade knappast det moderna Sverige särskilt väl.

I en blandning av blåögd naivism och moralisk rättfärdighet ville Wallströms UD bifalla FN:s utopiska konvention om globalt förbud mot kärnvapen. Att kärnvapenavskräckning är grundbulten i Natos försvarsstrategi – som även Sverige genom sitt nära samarbete med västalliansen är helt beroende av – brydde sig inte Wallström om.

Tvärtom läxade hon ilsket upp Nato som varnade för de säkerhetspolitiska konsekvenserna av Sveriges demonstrativa särlinje, och hamnade på kollisionskurs med försvarsminister Peter Hultqvist som under hotet från Ryssland fört vårt land djupare in i Natolägret än någonsin.

Inte heller EU verkade Wallström överdrivet intresserad av. Hon gav tusan i unionens gemensamma utrikespolitiska linje för att Sverige skulle erkänna Palestina som självständig stat, trots att en sådan stat inte existerar och inte kan existera förrän israeler och palestinier gjort upp vid förhandlingsbordet.

I Mellanösterns enda existerande demokrati lyckades däremot Wallström vinna erkännande som så Israelfientlig att hon förklarades som persona non grata. Men FN gillade Wallström varmt.

Hon tycktes vilja prioritera denna organisation som Sverige centrala forum för främjande av fred och säkerhet i världen. Till vilken nytta?

FN är mest en diplomatisk samtalsklubb som varken gör principiell åtskillnad mellan demokratier och tyrannier, eller spelar någon nämnvärd roll i vår tids mest brännande konflikter.

Margot Wallströms främsta insats som utrikesminister är att hon pedagogiskt visade det fåfängt olyckliga i att försöka väcka den antikverade Palme-andan till liv igen. Nu är det dags att sätta punkt för detta återfallsexperiment och gå vidare med någon som är mer lyhörd för samtidens realiteter.

Den viktigaste valfrågan

Skrivit i Corren 21/6:

Pax Romana upphörde. Pax Britannica upphörde. Varför skulle då Pax Americana vara för evigt? ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”, förkunnade Karl Marx. Hur rätt hade han inte!

Sedan 1945 har USA varit garanten för den liberala erans världsordning av relativ fred, demokrati och frihandel. Men Donald Trump vill uppenbarligen skriva Pax Americanas sista kapitel i historieböckerna. Toppmötet i Singapore där Trump reservationslöst omfamnade Nordkoreas diktator Kim Jong-Un, en av de grövsta människorättsbrottslingarna i vår tid, är en klar varningssignal.

I utbyte mot det lövtunna löftet att den stalinistiska terrorregimen ska arbeta för att avskaffa sin kärnvapenarsenal, släpper nu USA på garden i Asien. De gemensamma militärövningarna med Sydkorea ställs in. En triumf för Kim Jong-Un.

Men en ännu större seger för Kina som målmedvetet strävar mot dominans i regionen och att få bort det amerikanska inflytandet. Fria, utsatta nationer som Japan, Taiwan och icke minst Sydkorea har anledning till oro över vad den fortsatta utvecklingen kommer att innebära.

Går USA:s beskydd längre att lita på som den fasta grundvalen i säkerhetspolitiken? Samma fråga måste Europas demokratier ställa sig.

Trump siktar på att överträffa Singaporeshowen med att krama om Vladmir Putin på tu man hand och tina upp de amerikansk-ryska relationerna. Den föreställningen, vilken antagligen går av stapeln redan i sommar, har Ryssland alla skäl att se fram emot och vi andra frukta. USA:s demokratiska allierade tål Trump lika illa som han gillar ”starka ledare” i tyranniklubben, särskilt Putin är ju en gammal beundrad favorit.

Kremls härskare kan därför sannolikt räkna med att göra en riktigt bra affär med Donald Trump på andra sidan förhandlingsbordet. Av manuset från Singaporemötet att döma, är Trump nöjd bara han får kråma sig i mediernas strålkastarljus och vifta med en bit papper där hans kära kompis till motpart intygat sina goda avsikter. Chamberlain i München har fått en rival.

Invandring, sjukvård, lag och ordning ligger i topp bland de valfrågor som svenska väljare prioriterar som viktigast. Med kursen som det trumpifierade USA slagit in på borde det vara upprustningen av vårt nationella försvar.

En anständig diplomat?

Skrivit i Corren 3/4:

Han var otvivelaktigt en stjärna, Sverker Åström. Alltid lika elegant, mycket kultiverad, rikt begåvad. Ett charmerande salongslejon. Ett underbarn till diplomatisk topptjänsteman. Men också: en utpräglad lakejnatur, en maktens och tidsandans följsamme dräng, en finkostymerad moralisk amöba.

Den kombinationen gjorde Sverker Åström (1915-2012) som klippt och skuren till att under kalla krigets decennier axla en framträdande position i svensk utrikespolitik. Något direkt inflytande över kursriktningen hade han inte.

Åström blev en viktig profil genom sin slipade förmåga att servilt uttolka – och närmast personifiera – den säreget folkhemska neutralitetsdoktrin, vilken skapades av Östen Undén (olycksaligt mäktig utrikesminister 1945-62) och fullföljdes av Olof Palme.

Sverker Åström var deras devota språkrör, ständigt beredd att rycka ut med tillkrånglade formalistiska utläggningar för att rättfärdiga och förgylla den utrikespolitiska linje som hans socialdemokratiska herrar lade fast. Inte sällan spelade Åström rollen som heligare än påven när det gällde att offentlighet motivera undfallande manövrar mot Sovjetimperiet, moraliserande angrepp på USA, eller Sveriges dogmatiska bekännelse till FN-systemet.

Han bidrog energiskt till att ge neutraliteten ideologiska dimensioner som tog sig miserabla värderelativistiska uttryck i debatten.

Illustrativt för hur det kunde låta var när FP-ledaren Bengt Westerberg i januari 1986 ifrågasatte neutralismens primat. Westerberg förklarade frankt att han inte kände till att två demokratier någonsin startat krig mot varandra. Den viktigaste insatsen för en varaktig fred vore därför en demokratisering av Sovjetunionen.

Dessa påpekanden kan tyckas självklara och banala idag. Då var det som att svära högt i kyrkan. Naturligtvis var Åström snabb att fördöma.

Han hävdade att Westerbergs uttalanden gjorde våld på avspänningspolitiken och Helsingsforsavtalet 1975, som formellt bekräftade gränserna i Europa efter andra världskriget, och att Sverige inte hade rätt att lägga sig i Sovjets ”inre angelägenheter”. Med några spetsfundiga paragraftolkningar försökte Åström alltså tysta dem som tog sig till att belysa avgörande samband mellan frihet, fred och demokrati.

Olof Palme var näppeligen missnöjd med sin hantlangares fingerfärdighet i den svenska neutralitetslärans skolastik. Han hade själv, inte långt innan Åströms uppläxande av Westerberg, gått till rasande angrepp på Moderaterna för att partiet önskat frihet åt de av kommunisterna förtryckta folken i Östeuropa.

Palme röt om reaktionär ”korstågsanda” och att Sverige minsann inte sysslande med ”anti-sovjetism”.

Som statsminister ville Olof Palme framställa neutraliteten som ”helt ortodox”. Men säkerhetspolitiskt var den ett bländverk. Bakom fasaden bedrevs ju hela tiden ett hemligt militärt samarbete med USA och Nato. När det kom till kritan ville den socialdemokratiska regeringen inte ta risken att Sverige skulle ställas ensamma mot Sovjet i händelse av konflikt.

Var Sverker Åström insatt i detta hycklande dubbelspel? Föranledde det möjligen honom att gå Moskvas ärenden rent av? Under flera år var Åström misstänkt av Säpo som en rysk mullvad på UD, så misstänkt att Tage Erlander fortlöpande informerades om spaningarna.

I en ny biografi, Diplomaten (Weyler 2018), försöker Anders Sundelin lösa denna gåta – en av många i Sverker Åströms omsorgsfullt tillknäppta livshistoria. Onekligen finns graverande indicier. Uppgifter från avhoppade KGB-agenter. Suspekta kopplingar till den ökände landsförrädaren Stig Wennerström. Skumt umgänge med sovjetiska ambassadkontakter i Stockholm.

Men allt förblir dimmigt, skugglikt, undflyende. Inga bevis. Trådarna synes upplösas i ett mystiskt töcken. Sundelin skriver rafflande. Men utan att kunna komma åt Säpos hemligstämplade arkiv kvarstår frågetecknen.

Kanske var det främst Åströms homosexuella läggning som triggade Säpos granskning av honom? Idag en komplett trivial sak, dock förbluffande länge något som ansågs komprometterande för uppsatta personer i staten (först 2003 valde Åström att offentliggöra sin homosexualitet och blev en populär gayikon på kuppen).

Sundelin har även svårt att tränga igenom ridåerna som ligger täta över Sverker Åströms universitetsår på 30-talet, då han var medlem i den högerextremistiska antisemitiska organisationen Sveriges nationella förbud, och fick stipendium för att studera på två höggradigt nazifierade lärosäten i Hitlertyskland. Hur allvarligt ska man tolka denna ungdomliga träskvandring?

Vittnesmål ger föga besked och arkivmaterialet är magert. När Åström på ålderns höst konfronterades med avslöjandet om sitt nazivänliga förflutna mindes han antingen inget alls, eller gav undvikande och starkt vilseledande svar. Anders Sundelins berättelse har därvidlag inte mycket mer att tillföra än det vi redan vet.

Men det räcker att läsa Sverker Åströms egna memoarer Ögonblick (utökad utgåva 2003) för att begripa vilken slags stjärna han var. Många namn vindlar förbi i bokens voluminösa persongalleri. Dock inte ett ord om Raoul Wallenberg, vår mest berömde och uppskattade svenske diplomat någonsin. Hans räddning av tiotusentals judar undan nazisternas förintelsemaskineri i Budapest 1944 nämns inte. Ej heller efterföljande och skamligt bristfälliga svenska försök att få klarhet i Wallenbergs öde.

Är det en slump? Knappast. Raoul Wallenbergs personliga hjältemod var sprunget ur hans bergfasta övertygelse om nödvändigheten av att försvara fundamentala civilisatoriska värden i en mörk tid. Kontrasten till Sverker Åströms välutvecklade opportunism kan inte bli skarpare.

Slående i memoarerna är hans anti-amerikanism och Israelfientlighet. Det är som om USA var det största problemet i Åströms värld – inte hoten från skurkstater, tyranniernas besatthet av massförstörelsevapen, eller den islamistiska fundamentalismens hatiska ideologi och ohämmade brutalitet.

Avskyn mot Mellanösterns enda demokrati blottlägger haveriet. Han anklagar vildsint den judiska staten för ”rasism”, ”etnisk rensning” och påstår att Israel vill upprätta ett apartheidsystem för att hålla palestinierna nere. Det var inte första gången hans Israelhat flödade. I en famös DN-artikel 2002 menade han att Israel ägnade sig åt ”en sedan länge pågående statsterrorism” och manade till handelsbojkott med orden: ”Att icke köpa israeliska varor är väl nu en självklarhet för varje anständig människa”.

Åström hade mage att tala om anständighet! Mannen som sedan sina studier i Tredje riket gjort sig en karriär på att i den undénska neutralismens namn sudda ut motsättningarna mellan demokrati och diktatur!

Vad säger det om Sverige att Sverker Åström kunde bli en sådan bemärkt och omhuldad tjänare åt den socialdemokratiskt dominerade statsapparaten?

Må vi aldrig igen hamna i det utrikespolitiska förfall som han representerade.

Löfven i lejonets kula

Skrivit i Corren 6/3:

Man måste önska Stefan Löfven lycka till, ty idag överlägger han med Donald Trump i Washington. Mötets syfte är, enligt regeringens hemsida, att ”ytterligare fördjupa” de svensk-amerikanska relationerna på ekonomins och säkerhetspolitikens område.

Det är onekligen centrala frågor för en liten exportberoende nation som är granne med Mordor, i skepnad av Vladimir Putins Ryssland. Chansen att Löfven möter någon större förståelse hos Trump, eller ens lyckas föra ett seriöst och meningsfullt samtal, måste emellertid betraktas som tragiskt ringa.

Sveriges förbindelser till USA är ju annars gamla och varma. Redan i april 1783 undertecknade Gustaf III:s Parisambassadör Gustaf Philip Creutz (för övrigt en briljant poet med klassikern Atis och Camilla på sitt CV) och den nya amerikanska republikens dito Benjamin Franklin ett vänskaps- och handelsfördrag mellan våra bägge länder.

Sverige blev därmed först i världen att som icke-inblandad stat i frihetskriget erkänna den tidigare brittiska kolonins självständighet. Men om Trump överhuvudtaget känner till dessa stolta historiska band (föga sannolikt med tanke på hans monumentala obildning och ignorans) vinner nog Löfven ändå ingen goodwill på att hänvisa till dem.

Aldrig tidigare har USA haft en president som stått i en sådan illavarslande opposition till Sveriges vitala intressen och varit så främmande för rationell argumentation. Vårt näringsliv och hela välstånd är beroende av frihandel. Trump är en mot allt ekonomiskt förnuft besatt protektionist som vill riva upp ingångna avtal och resa isolationistiska murar runt USA.

Förra veckan orsakade han global skrämselhicka genom att annonsera höga tullar på stål och aluminium, basala insatsvaror för industrin. Farhågorna att detta skulle utlösa ett förödande internationellt handelskrig välkomnade han på sitt karaktäristiskt obalanserade och patologiskt konfrontativa vis. Dylika konflikter är ”bra, och lätta att vinna” trumpetade presidenten ut på twitter. Vad hoppas Löfven hämta från en pratstund med en sådan figur?

Lika kamikazeaktigt framstår det att tala vettigt med Trump om Sveriges utsatta säkerhetspolitiska läge gentemot ett alltmer hotfullt Ryssland. Putin är den enda världsledare som USA:s president uppriktigt gillar, undvikit att säga ett ont ord om – och vars regim Donald Trump till råga allt är under utredning för att landsförrädiskt ha kollaborerat med i sin valkampanj 2016.

Risken för ett diplomatiskt fiasko är lindrigt sagt överhängande. Klarar sig statsminister Löfven från att förödmjukas av Trump bör han ta det som en seger.

Tyranniets medlöpare

Ruinen Carl Bildt, utrikesminister (M). Foto Wikimedia Commons

Skrivit i Corren 5/8:Corren.

”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, dundrade Tingstenliberalen och tidigare FP-ledaren Per Ahlmark i DN februari 2007.

Det specifika föremålet för hans ilska var Carl Bildt, som Alliansen precis gjort till utrikesminister. Ahlmark hade skäl för sin upprördhet.

Hur Carl Bildt efter borgerlighetens valseger 2006 kunde utnämnas till Sveriges röst i världen med sina färska synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt förbluffande.

Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den krasst amoraliska konstens alla icke-regler. Värnande om de lukrativa kontrakten teg Bildt om regimens slaktande i Darfur.

När den internationella kritiken stegrades, vägrade Bildt att kalla katastrofen för ett folkmord – till skillnad från exempelvis folkrättsexperten Ove Bring och USA:s kongress.

Intresset ljuger aldrig, som Marx sa. Och vad Carl Bildt hade för intressen att odla i sin undergivenhet mot det sudanesiska våldsregementet torde inte vara svårt att se (en lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells bok Affärer i blod och olja, 2010).

Bildts okänslighet inför massmördande skurkgäng var inget nytt. Som statsminister i 90-talets början, när inbördeskriget i f d Jugoslavien rasade, höll han hårt på FN:s vapenblockad som gynnade serberna (vilka hade stora militära lager att ösa ur) på bosnienmuslimernas bekostnad.

Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher fördömde embargot som ett oförlåtligt svek och krävde att muslimerna åtminstone skulle tillåtas att få beväpna sig. Bildt avfärdade allt sånt tal. Hans förnumstigt nonchalanta motivering löd: ”Bomber löser inga problem”.

Visdomen i detta kan ställas mot Srebrenica något år senare, där värnlösa bosnienmuslimer slaktades i den värsta massakern Europa upplevt sedan 1945. Efter sin statsministertid blev Bildt medlare i Jugoslavienkonflikten. Att hans namn än idag förknippas med avsky bland bosnienmuslimerna som serbernas handgångne man är signifikativt för hur Bildts insatser uppfattades.

Att vi fick en utrikesminister som därtill demonstrerat sin likgiltighet inför antisemitismens faror och sina antipatier mot Israel gjorde inte saken bättre. Om den judiska staten förklarade han i magasinet Neo, mars 2006, att ”monoetniska områden är tråkiga områden”, att Israel delvis är ”monoetniskt”, och att han inte är ”förtjust i monoetniska samhällen”.

Vem kunde förvånas över att Bildt som utrikesminister därefter gjorde utspel som försökte få EU att ensidigt lägga sig i linje med palestiniernas förhandlingspositioner? Sveriges anseende i Israel, Mellanösterns enda demokrati, gick inte precis någon ny vår till mötes.

Symptomatiskt är också att han lade in veto mot förslag att EU borde straffa Ungern för dess auktoritära utveckling, och han gjorde Sverige till Turkiets varmaste supporter för ett EU-medlemskap. ”Erdogans Turkiet på rätt väg”, skrev Bildt svärmiskt i Dagens Industri hösten 2013.

Det var samtidigt som tecknen på Erdogans maktfullkomlighet och människorättsbrott började få honom att liknas vid en turkisk Putin. Yttrandefriheten var deprimerande usel, journalister fängslades, författare förföljdes, den kurdiska minoriteten var hårt trängd. Erdogan hade då även närmat sig Iran och brutit med Israel.

Samma år jämställde Erdogan sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, något som fördömdes av Israel, USA och FN. Det faktum att tusentals judar tvingades fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar – underblåsta av Erdogans retorik – var bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnade åtskilligt övrigt att önska.

Men Bildt hade inga betänkligheter mot att svassa för denne bandit. Han har det fortfarande inte.

Efter den misslyckade statskuppen, som sultanen i Ankara välkomnat ”som en gåva från Gud” och gjort till förevändning att koppla greppet ännu hårdare kring statsapparaten, utropar Carl Bildt i amerikanska Politico: ”Europa, stå upp för Erdogan” (2/8).

Våldet, massarresteringarna, övergreppen, hänsynslösheten, Erdogans illa dolda hunger att göra sig till oinskränkt härskare, har chockat en hel värld. Men Bildt beklagar att EU inte tidigt kom till Erdogans stöd vid kuppförsöket och hävdar nu: ”Det råder ingen tvekan om att Turkiet har rätt att, och faktiskt måste vidta åtgärder för att skydda sig mot krafter som försöker störta den konstitutionella ordningen”.

Så talar en tyranniets medlöpare. Så talar en ideologisk, moralisk och intellektuell ruin. Så talar en man som varit både statminister och utrikesminister i Sverige. Så talar Carl Bildt.

Är det underligt att Per Ahlmark fann honom motbjudande?

Skippa Erlanderlinjen

Skrivit i Corren 15/7:Corren.

Trupp från övriga Nato ska sändas till Polen och de tre baltiska länderna. Det beslutades på försvarsorganisationens toppmöte i Warszawa förra veckan och är ännu ett tecken på situationens allvar i vårt närområde.

Polacker och balter har inga illusioner om Ryssland. Deras erfarenheter av att bo granne med björnen i öster är allt annat än lyckliga. Efter den folkrättsvidriga ryska aggressionen i Ukraina känner de åter, högst konkret, hur trycket hårdnat.

”Vi välkomnar de ytterligare steg som Nato nu tar för att stärka säkerheten för sina östliga allierade”, sa försvarsminister Peter Hultqvist under sitt tal på toppmötet, där han deltog tillsammans med statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström.

Det officiella Sverige kunde inte låtit sig representeras av en tyngre politisk laguppställning vid Natobordet. I sig är det en viktig signal om Sveriges prioriteringar och lojaliteter. Vi är så intimt förbundna man kan bli med Nato och samtidigt stå utanför.

I praktiken har ryssarna naturligtvis räknat in oss i Natolägret, precis som de gjorde under kalla krigets epok då Sveriges proklamerade ”neutralitet” mest var en liturgisk fras för inhemsk konsumtion.

Varför vi då fortfarande envisas med att avstå från att sätta signaturen på medlemsbeviset som ovillkorligen ger oss skydd av Natos försvarsgarantier (enligt D’Artagnans och de tre musketörernas princip ”en för alla, alla för en”) synes logiskt och rationellt svårförklarligt.

Socialdemokraterna tycker måhända att deras sedan Tage Erlanders epok gamla invanda linje om ”Natomedlemskap utan medlemskap” tjänat oss väl. Och i rättvisans namn; historiskt är regeringspartiet inte helt utan täckning för den hållningen.

Vi hade en slags ”allians-men-ändå-inte” med USA och Nato i kalla kriget, vår nation klarade skivan och varför skulle vi inte göra det igen?

Men den tidens svartvita supermaktskonfrontation är icke dagens. Numera är konfliktens art mer förrädisk genom intåget av den femte generationens krigföring, som suddar ut gränserna mellan krig och politik (Rysslands metod att ockupera Krim är ett exempel).

Villkoren på spelplanen har alltså skiftat, därmed ökar kraven på tydlig fasthet från demokratiernas sida.

Problemet med vår säkerhetspolitik är att den skapar mått av ovisshet om hur Sverige kan tänkas agera i ett akut europeiskt krisläge. Raka rör och ordentligt definierade förpliktelser är alltid bättre än motsatsen i dessa sammanhang. Alla vet vad som gäller, kan planera och handla efter det. Utrymmet för äventyrligheter, fatala missförstånd och stressade felgrepp minskar.

Därför bör Sverige bli Natomedlem utan konstigheter.

Tage Erlander, statsminister 1946-1969. Foto Wikimedia Commons

Mannen bakom vårt lands ”dolda” allianspolitik under kalla kriget.

Wallström snubblade rätt om diktaturen

Skrivit i Corren 23/3:Corren.

Ingen kan anklaga vår regering för att ha förlorat sitt diplomatiska handlag. Hur kan regeringen förlorat något som uppenbarligen aldrig funnits?

Kombinationen av entusiastisk amatörism och Palmeaktig plakatpolitik har på kort tid lyckats få såväl israeler som araber att vända Sverige ryggen. Utrikesminister Wallström är persona non grata i Mellanöstern, regionens uppretade ambassadörer reser i flock hem från Stockholm och svenska företag nekas nya affärsvisum till Saudiarabien.

Förvisso var det rätt att fimpa det militära Saudiavtalet, men kunde det inte skett utan allt klumpigt snubblande? Ändå: det är något djupt befriande med att Wallström kallar Saudiarabien för vad det faktiskt är, en medeltida diktatur. Ett land som halshugger sina medborgare på öppen gata kan gott få ha Palmes ord om ”satans mördare” ringande i öronen.

En kantstött stjärna

Skrivit i Corren 8/10:Corren.

Ett revanschistiskt Ryssland som slagit sönder den europeiska säkerhetsordningen, bekrigar Ukraina, ockuperar delar av dess territorium, gör aggressiva markeringar mot Sverige och andra Östersjöstater.

Samtidigt i Mellanöstern: ett Irak som i praktiken upphört att fungera som land, ett Syrien där inbördeskrigets slaktande bara fortsätter utan slut och flyktingkatastrofen nått episka proportioner, en fanatisk religiös terrororganisation (Islamiska staten) som är på väg att destabilisera hela regionen.

Inte sedan kalla krigets dagar har sådana akuta utmaningar funnits att hantera i världspolitiken. Det är i denna situation som Sveriges nya utrikesminister gör entré med sitt första budskap: löftet att erkänna staten Palestina.

Som signal om vilka prioriteringar Sverige sätter främst när det brinner på den internationella scenen måste Margot Wallström onekligen ha förbluffat världen. Som inte detta vore nog för att väcka förvåning och förundran deklarerade hon i samma andetag att Sverige nu kommer att föra en ”feministisk utrikespolitik”.

Vad betyder det? Jämställdhetsplaner för fred? Kamp mot den geopolitiska könsmaktsordningen? Inte konstigt om andra länder får intrycket att den blågula nationen i Norden är på väg att förlora greppet om verkligheten.

Nej, Margot Wallströms återkomst till makten och härligheten kan knappast kallas en lysande triumf för varken Sverige eller Socialdemokraterna. Ringrosten, bristen på politisk takt och känsla, märktes redan under valrörelsen. På ett torgmöte i Sundbyberg skapade hon kontrovers genom att spontant påstå att Alliansen ”begått ett väpnat rån mot samhället”.

Omdömet klickade uppenbarligen, men att likna Reinfeldtregeringens skattesänkningar vid våldskriminalitet var så grovt att Stefan Löfven tvingades rycka ut och inför pressen bortförklara fadäsen som ett ”skämt”. Det må vara hänt. Fast ser Socialdemokraterna lika humoristiskt på diskrepansen mellan Wallströms förordande av höga skatter och hennes egen betalningsmoral?

Wallström är nämligen stenrik och inget fel i det. Som EU-kommissionär drog hon in närmare 27 miljoner kronor i lön. Efter avgången fick hon därtill en årlig pension på drygt 1 miljon kronor. Brysselfrälsets inkomstskatt är dock marginell, varför Sveriges EU-parlamentariker frivilligt har begärt att bli beskattade efter svenska förhållanden i syfte att undgå besvärande kritik på hemmaplan.

Men som debattören Klas Hjort avslöjade i Svensk Tidskrift 3/10 har Wallström valt stoppa in rubbet på sitt eget bankkonto istället – trots att hon retoriskt bekänner sig till Socialdemokraternas uppfattning att ”skatt är häftigt”.

Att hon senare lät värva sig till Svenska Postkodlotteriet, som hamnade i blåsväder när det framkom att bara en tredjedel av lotteriets intäkter delades ut till välgörenhet, reser ytterligare frågetecken kring Wallströms omdöme.

Kanske borde S låtit drömmen om hennes politiska comeback stannat vid en dröm.

Israel, den eviga skurkstaten

Skrivit i Corren 15/7:Corren.

Det var inget särskilt märkvärdigt uttalande. Tvärtom närmast pliktskyldigt, ganska kort, lite platt kanske. Men balanserat och nyktert, enligt regelboken 1 A. Sånt en svensk oppositionsledare från ett parti med statsbärande ambitioner förväntas säga om en aktuell internationell konflikt som fångat rubrikerna.

Det hela är tragiskt, våldet måste upphöra, oskyldiga civila drabbas hårdast, parterna ska sluta kriga och börja förhandla. Hade Stefan Löfven kommenterat människoslakten i Syrien eller Irak, som krävt hundratusentals offer, hade antagligen få tagit notis. Snarast gäspat och glömt orden i samma stund som de läst dem.

Men i lördags gjorde Löfven en statusuppdatering på Facebook om Gaza och då blev det rödglödgat liv i luckan. Det som utlöste raseriet var hans tydligen totalt förkastliga formulering om att ”Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig”.

Där har vi den Israelhatande vänstern i ett nötskal. Sedan 2007 har de islamistiska fanatikerna i Hamas hållit Gazas invånare i ett järngrepp, begått systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter, skoningslöst förföljt oppositionella, trakasserat homosexuella, förvägrat kvinnor något som ens avlägset liknar frigörelse, nonchalerat grundläggande sociala behov för befolkningen och istället föredragit att satsa Gazas magra resurser på att bygga allt mer avancerade missiler riktade mot civila mål inne i Israel.

Nu regnar dessa dödliga raketer över den demokratiska judiska staten som Hamas och deras rivaliserande jihadorganisationer svurit att utplåna. Och vem utmålas som den eviga skurken? Israel, alltid Israel. Bara att Israel försvarar sig mot attackerna är uppenbarligen en provokation i vänsterns ögon. Ja, att Israel överhuvudtaget finns är väl det värsta.

Kan några egentligen ganska banala självklarheter från Löfvens sida trigga sådana floder av hätska reaktioner, är en befogad fråga vilka känslor vänsterfolket i grunden drivs av. Är det i första hand solidariteten med de utsatta palestinierna?

Eller är det mest en förvändning till att få kasta alla hämningar och frossa i avsky mot den judiska stat man av någon anledning har så förtvivlat svårt att acceptera?

Hör Michnik och Oksanen!

Skrivit i Corren 22/3:Corren.

En överrumplad omvärld kunde bara häpet gapande titta på medan Putin stal Krim från Ukraina. Sannolikt flinar han gott åt de famlande försök till motåtgärder som EU och USA yrvaket svarat med.

Av allt att döma står vi inför 1900-talets återkomst, ett nytt kallt krig har anmält sig i Europa. Ingen västledare har valts med den prövningen i åtanke, vi förutsatte att arbetsbeskrivningen inte längre krävde det. Svagheten och fumlandet i Washington och Bryssel är symptomatiskt.

Men kommer förhoppningsvis inte att bestå. Våra demokratier har mött liknande situationer förr och då frambringat namn som Harry Truman, Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Helmut Schmidt. Fast ska ett sådant förstklassigt ledarskap till frihetens försvar bli politiskt möjligt, behövs bred insikt om den rådande utmaningens natur.

Lyssna därför gärna till den polske författaren Adam Michnik, som i gårdagens DN skrev:

”Putin återuppväcker ett Ryssland som hela världen känner igen och har tagit avstånd från under de senaste tre århundradena… Om inte den demokratiska världen begriper att det inte är läge att förlita sig på traditionell diplomati och att vi istället måste komma med ett kraftfullt gensvar för att sätta stopp för Putins imperialistiska och gangsteraktiga politik – då kommer en logisk räcka händelser att sättas igång som man idag inte ens vågar tänka på. Det krävs styrka för att stoppa en gangster”.

Hör också Michniks finländske kollega, den briljante Sofi Oksanen som samma fredag i Expressen skrev:

”Grundläggande för den europeiska unionen är att vi åtminstone försöker lära oss något av historien. Den euroasiatiska unionen, som drivs av en klick inom Putins maktelit, utgör motsatsen. Den bygger på de bästa bitarna av stalinismen och nationalsocialismen, vars propagandaläror ständigt efterföljs… Nu är det dags för väst att säga nej till Rysslands intentioner att utvidga sitt rike utanför landets gränser och det görs inte genom diplomatisk dialog. En kontrahent som ständigt ljuger om sina målsättningar är omöjlig som samtalspartner”.