På glid in i mörkret

USA EU

Skrivit i Corren 19/7:Corren.

Brist på dramatiska frågor att avhandla fanns inte när EU:s utrikesministrar och USA:s dito John Kerry möttes i Bryssel under måndagen.

Mot bakgrund av världspolitikens stormiga skymningsläge var det knappast märkligt att det utåt betonades vilken fundamental roll som den transatlantiska länken mellan Europa och USA spelat för demokratin, friheten och välståndet.

Detta partnerskap svetsades ihop under andra världskrigets kamp mot nazismen och fascismen, under den fortsatta nödvändigheten att besegra kommunismen; det tog sig uttryck i Natos och EU:s bildande, det representerar en oskattbar civilisatorisk värdegemenskap.

Positivt var därför löftet om att ytterligare stärka banden genom påskyndandet av det stora europeisk-amerikanska frihandelsavtalet, som nu ska försöka förverkligas redan innan årets utgång.

Men samtidigt, på andra sidan Atlanten i Cleveland, inleddes Republikanernas partikonvent som ska kröna vildhjärnepopulisten och förolämpningsmaskinen Donald Trump till presidentkandidat – en uttalad protektionist och frihandelsmotståndare, isolationist och Putinbeundrare.

Om denne olycka når det mäktigaste politiska ämbetet i världen, hur säkra kan vi då vara på att det transatlantiska partnerskapets hållfasthet och styrka?

ErdoğanEtt USA på drift är det sista vi behöver i denna påfrestande tid av global islamistisk terror, IS-jihadism i ett statskollapsande Mellanöstern, geopolitisk rysk aggression, ovisshet om det kinesiska tyranniets vägval och ett EU som brottas med flyktingkris, ökande främlingsfientligt auktoritära krafter, konvulsionen av Brexit och som lök på laxen: den misslyckande militärkuppen i Turkiet, utnyttjad av presidentsultanen Recep Tayyip Erdogan för att koppla greppet hårdare kring makten.

Hans ogenerade utrop att ”upproret är en gåva från Gud” säger allt om denne cyniske skurk. Erdogan har tagit tillfället i akt att inleda massutrensningar i statsapparaten, än mer likrikta systemet till sin fördel och kanske återinföra det barbariska dödsstraffet.

Hoppet om Turkiet som regional utvecklingsmodell för en demokrati på muslimsk botten ter sig definitivt grusat, så även illusionen om Turkiet som framtida EU-medlem.

Erdogans tidigare tunga syndakatalog av valfusk, rättsövergrepp, klappjakt på journalister och förtryck av den kurdiska minoriteten har visat vilken Putinartad, skendemokratisk gangster han är, nu slår han ut i full blom.

Men vad ska EU och USA göra? Turkiet är en Natoallierad gränsande till Syrien och behövs i kriget mot IS. EU betalar Erdogans regim miljardbelopp för att Turkiet ska dämma upp Mellanösterns flyktingvåg.

Vill väst på allvar bråka med en sultan som sitter med sådana realpolitiska trumfkort på hand?

Turkiet, fortfarande ovilliga att erkänna det ottomanska sultanatets folkmord 1915.

Som om Vilks kunde rubba Allah

Skrivit i Corren 21/3:Corren.

I måndags gjorde konstnären Lars Vilks sitt första offentliga framträdande sedan terrordåden i Köpenhamn den 14 februari. Ursprungligen skulle föreläsningen hållits vid Karlstads universitet på inbjudan av lärosätets Utrikespolitiska förening.

Men efter den blodiga islamistattacken i Köpenhamn backade universitetsledningen och gav Vilks kalla handen. Så mycket är alltså försvaret av tankens och konstens frihet värd inom Karlstads akademiska högborg. Lyckligtvis var det robustare virke i studenterna, som letade upp en lokal utanför universitetsområdet där Vilks kunde tala. Heder åt dem!

Säkerhetspådraget kring arrangemanget var förstås massivt. Vilks anlände med en mur av livvakter, tungt beväpnade poliser och en helikopter som snurrade i luften. Det är verkligen helt sjukt.

Vad har Lars Vilks haft för sig som motiverar denna resurskrävande skyddsinsats från samhällets sida? Varför hatas Vilks så fanatiskt att hot om våldsam död är ständigt närvarande vart än han går och står? Vilket monströst brott är han skyldig till?

Precis samma oerhörda förbrytelse som flera medarbetare på satirtidningen Charlie Hebdo i Paris nyligen fick betala med sina liv för. De har ritat teckningar, teckningar vissa anhängare till islam anser vara så gränslöst kränkande att endast blod och förintelse kan sona synden.

I debatten har det höjts röster som tycker att Vilks & Co är onödigt provocerande. Kunde de inte tagit större hänsyn, ägnat sig åt ofarligare aktiviteter istället för att trampa på ömma religiösa tår?

En stilla undran.

Om Allah är ljuset och den absoluta sanningen, varför skulle denne gudom känna sig utmanad av några streck på ett papper? Varför skulle en enda troende som står i förbund med universums högsta makt bry sig ett skvatt om vad Vilks hittar på?

Är det rimligt att någon med ett vanligt ritstift kan få den allsmäktige härskaren över evigheten ur balans? Allah upprörs nog mer av tillbedjare som tolkar honom likt en skogstokig prinsessan på ärten, än anblicken av en rondellhund signerad Lars Vilks.

Upplysning under attack

Skrivit i Corren 12/3:Corren.

Kristendomen, Europas dominerande religion, kvävde i århundraden det fria tankelivet. Förtrycket var stenhårt. Galilei dömdes till livslång husarrest för den hädiska åsikten att jorden inte var universums centrum. Samma uppfattning hade Giordano Bruno. Fast han var inte lika lyckligt lottad, utan avrättades på kättarbål.

Sedan kom revolutionen. De totalitära kristna maktanspråken maldes ner av upplysningen. Radikala filosofer som Voltaire, Montesquieu, Hume och Locke gjorde upp med den förlamande auktoritetstron, vidskepelsen och dogmatismen. Rationalitet, förnuft, sekularisering, yttrande- och religionsfrihet var den nya tidens lösen och blev idealen varur dagens moderna, liberala Europa växte fram.

Men kampen var lång och seg. I Sverige sved arvet efter den lutheranska statskyrkodespotismen ännu i skinnet så sent som på 1960-talet. En av epokens framträdande komiker, Lasse O’ Månsson, skrev med samarbetspartnern Björn Linderoth en satirisk radiosketch som sändes i SR hösten 1963.

I inslaget skojades det om stressen i samhället, som kunde minskas genom att servera nattvarden vid bensinmacken istället för i kyrkan. Svenska staten skrattade inte.

1964 dömdes O’Månsson och Linderoth till tunga dagsböter i tingsrätten för brott mot trosfriden. Även radioproducenten Carl-Uno Sjöblom åkte dit som medskyldig till att ha skymfat nattvarden, liksom skådespelaren Nils Eklund som läst upp sketchen för radiopubliken.

Överklagande hjälpte inte. Hovrätten fastställde domen 1965, resningsansökan till Högsta domstolen avslogs 1967. Först 1970 upphävdes lagen om trosfrid, alltså förbud mot religionskränkning, som gjorde hela denna bisarra rättsprocess möjlig.

Det är bara några få decennier sedan. Minns gärna det när många muslimer numera förargas över satiriska uttryck som riktas mot deras egen religion. Men just det västerländska bagaget av kristen intolerans gör det i sammanhanget desto angelägnare att vägra backa en tum när yttrandefriheten och rätten att häda ifrågasätts.

Mordförsöken på Lars Vilks och den blodiga terrorattacken mot Charlie Hebdos redaktion i Paris är de yttersta tecknen på att upplysningens ideal är under attack.

Varför är blasfemi mer känsligt i islam än inom kristendomen? Det korta svaret är att upplysningen, som lossade de kristna dogmernas järngrepp om Europa, aldrig nådde Mellanöstern och utmanade islam. Konfrontationen som Lars Vilks och Charlie Hebdos Muhammedkarikatyrer utlöst, är i grunden symptom på en eftersläpande, försenad anpassning av islams tankevärld till Voltaires och Humes.

Att av missriktad hänsyn eller undfallande självcensurerande feghet motsätta sig hädelse mot islam, är att motsätta sig idén att islam kan harmoniera med moderniteten på samma sätt som kristendomen gjort. Vilket förstås är en djupt fördomsfull och rent förklenande föreställning, även om svårigheterna i anpassningen varken kan eller bör underskattas.

Men som författaren och akademiledamoten Per Wästberg sammanfattar saken i måndagens SvD: ”I samhällen som vårt måste islam nöja sig med att smälta in som en av flera religioner och inte träda fram som politisk, ekonomisk och social modell. Garantin för den sekulära staten skapar frihet både för Charlie Hebdos satirer och för muslimer att uttrycka sin tro”.

Hatets eldsflammor

Corren 5/1:Corren.

I åratal har Sverigedemokraterna hetsat mot islam och den muslimska minoriteten i Sverige. Ett år innan valet 2010 kontaktar Aftonbladet partiledaren Jimmie Åkesson. Tidningen har en önskan. Skriv en debattartikeln på temat ”faran med islam”!

Det gör förstås Åkesson tjänstvilligt. Den 19 oktober 2009 går beställningsjobbet i tryck, där Åkesson i en nyckelformulering påstår att den muslimska invandringen representerar ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.

Publiceringen möter stark kritik och väcker massiv uppmärksamhet. Många anser att Åkesson kastat sin polerade mask åt sidan och öppet visat partiets rasistiska ansikte. Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi, kallar alstret ”ett rent naziutspel” och säger: ”Om man byter ut muslim mot jude i debattartikeln så blir den precis en kopia av nazisternas propaganda under 30-talet” (DN 19/10 2009).

Chefredaktören Jan Helins publiceringsbeslut motiveras av att han velat åskådliggöra SD:s sanna jag, men han är senare betänksam: ”Det fanns en upphetsad ton i den uppföljande publiceringen som jag i efterhand kan konstatera inte blev bra” (Björn Häger, Problempartiet – mediernas villrådighet kring SD inför valet 2010, 2012).

Men för SD:s del blir det mycket, mycket bra. Aftonbladet har lyft partiet ur dess tidigare medieskugga. SD tänder till i opinionsmätningarna och vägen till riksdagen ligger öppen.

Åkesson varudeklarerade åtminstone sitt parti ärligt i sin famösa Aftonbladetartikel. SD är fullkomligt impregnerat av islamofobi, vilket tydligt demonstrerats av övriga i Åkessons närmaste krets.

I början av 2000-talet skrev Björn Söder, idag riksdagens vice talman, på sin numera raderade blogg: ”Samhället skall inte acceptera annan religion än den som är förankrad i det svenska kulturarvet. Således skall inte moskéer få existera inom Sveriges gränser och islam skall inte accepteras från samhällets sida”.

Riksdagsledamoten Kent Ekeroth har på sin blogg hävdat att ”vår civilisation hotas av undergång. Vi kan välja att ta strid eller gå under i en stilla suck” (12/9 2010) och krävt ”ett stopp för invandringen från muslimska länder, förbjudande av muslimska friskolor, stopp för nybyggnation av moskéer, hårdare kontroll och övervakning över redan existerande moskéer samt en informationskampanj om islam och dess brott mot mänskligheten” (13/12 2010).

Riksdagsledamoten Richard Jomshof har skrivit på sin blogg att islam är ”ett hot långt värre än såväl nationalsocialism som kommunism” (13/4 2012). Och så vidare. Ännu råare är tonen och uttrycken på SD-närstående hatsajter som Avpixlat, liksom på andra högerextrema nätforum.

Låt oss aldrig vara naiva. Ord är inte ofarliga. Ord är också vapen. När det offentliga samtalet förgiftas av en sådan antimuslimsk uppvigling som vi har sett de senaste åren, där till råga på allt ett riksdagspartis ledande företrädare spelat en central roll i hetsen, är det då förvånande att det skapas en stämning, ett klimat, som triggar vissa sorters människor till handling?

Moskéer har nyligen brunnit i Eskilstuna, Eslöv och Uppsala. I genomsnitt sker en attack i månaden mot muslimska gudstjänstlokaler i Sverige, i somras eldhärjades ett moskébygge i Norrköping. Är SD och dess supportrar nöjda? ”Ty vind så de, och storm skola de skörda”, som profeten Hosea i Gamla testamentet sa.

Trosfrihet gäller, punkt!

Skrivit i Corren 25/3:Corren.

Framskridna planer finns på att bygga en moské i Linköping. Vad är problemet? Jo, problemet är exakt lika stort som om Svenska kyrkan skulle önska bygga en ny gudstjänstlokal. Eller om Pingstförsamlingen skulle göra det. Eller om buddister ville uppföra ett tempel.

Det är alltså inget problem alls. Det är en icke-fråga. Tack och lov råder religionsfrihet, en av civilisationens bästa uppfinningar. Man får tro på vilken eller vilka gudar som helst, eller inte göra det. Det är en privatsak.

Minns dock att den rätten satt väldigt långt inne. Inte minst i Sverige, där det protestantiska kyrkoförtrycket under sekler försurade livet för våra förfäder. Mängder av dem, som bara ville vara i fred och tro efter eget huvud, förföljdes av prästerskapet och deras hantlangare i statsapparaten.

Inte så få svenskar övergav gård och grund eftersom de inte stod ut med eländet. Istället emigrerade de till Amerika, vars frihetliga klimat lockade enorma skaror likasinnade från hela Europa, en kontinent då nedsänkt i politiskt och religiöst tyranni.

I USA:s konstitution avstod man naturligtvis från ge den nya nationen en statsreligion. En av poängerna med landet var ju att det skulle vara en frizon där människor kunde få bli saliga på egen fason. Det dröjde skamligt länge innan också svenska folket i full frihet tilläts göra detsamma.

Men numera är denna civilisatoriska rättighet en orubblig beståndsdel i varje anständigt demokratiskt system och följaktligen även skyddad i Sveriges grundlag.

Linköpings samhällsbyggnadsnämnd har i politisk enighet gett klartecken för moskébygget i Djurgårdens centrum, det är inget att diskutera. Något annat vore förbluffande. Däremot känns det ytterligt genant att överhuvudtaget behöva skriva en ledare i detta ämne, som med alla rimliga mått mätt borde vara okontroversiellt.

Men tydligen är det nödvändigt. Ty hur bisarrt det än kan låta, verkar det ändå finnas människor som ingenting lärt och ingenting förstått, som vill återuppväcka en gammal inskränkt och förtryckande tid, som vill förvägra vissa Linköpingsbor att utöva sin religion på samma villkor som alla andra.

I gårdagens Corren vittnade kommunalrådet Muharrem Demirok (C) om hur han mötts av åtskilliga hatfyllda reaktioner på moskébygget. Han har därtill personligen utsatts för hot och misstänkliggjorts för att han råkar ha en muslimsk kulturell bakgrund.

Avsändarna av de fientliga budskapen är till övervägande del anonyma, precis som är fallet på hatsajter som det SD-närstående Avpixlat. Denna kloak flödar av illasinnad avsky mot moskébygget i Linköping och mot muslimer i allmänhet.

Genom Expressens avslöjande förra året vet vi att det på Avpixlat är en relativt liten grupp som svarar för detta anonyma näthat, och att det ofta är aktiva SD-politiker som fegt står bakom.

Byt ut avgrundsretoriken mot muslimer till judar. Antag därefter att Demirok hotats och misstänkliggjorts för att han varit jude. Fundera sedan på om samma fientlighet riktats inte mot en moské i Linköping, utan mot bygget av en synagoga.

Blir fascismens ansikte tydligare då?

En gåva till Linköping

Skrivit i Corren 15/3:Corren.

Kommunen säljer tomtmarken i Djurgårdens centrum till marknadsmässigt pris, rubbet finansieras med privata pengar och inom fem år kan bygget starta.

”Vi vill att moskén ska bli störst och bäst i Sverige och anpassad till nordisk stil. Den blir unik.” Det sa Islamiska förbundets ordförande Ali Haji i Corren 7/3. Låt oss hoppas att dessa planer går i lås.

Inte enbart för att kommunens omkring 6000 muslimer behöver en värdig lokal att utöva sin religion i. Utan också för att Linköping förtjänar det.

Vår kommun är trots allt landets femte största, framgångsrik och välmående, en magnet som lockar till sig människor från när och fjärran för att bo, arbeta, studera, leva och mötas. Moskébygget blir en naturlig fortsättning på denna positiva utveckling, och befäster den ökande känsla av urbanitet som präglar det moderna Linköping.

Detta är ingen inskränkt, konservativ kråkvinkelplats. Vi är tvärtom en stolt och växande storstad, öppen mot omvärlden, bejakande till företagande, driftighet och nya impulser. Det är den inställningen som helt adekvat fångas i kommunens slogan: ”Välkommen till Linköping – där idéer blir verklighet”.

Självklart har vi därför all anledning att välkomna en moské. Faktiskt är det något av en black om foten för oss att vi hittills saknat en sådan identitetsmarkör för den pluralistiska, vitala stad i attraktiv omvandling som Linköping vill vara.

En moské kommer därvidlag utgöra en symboliskt viktig, kompletterande manifestation i vårt offentliga rum av de interaktiva mångfaldsvärden ligger i urbanitetens väsen. Dessutom bidrar projektet till att stärka kraften i civilsamhället.

Moskén är ju mer än en gudstjänstlokal. Den fyller även en betydelsefull funktion som mellanmänsklig social träffpunkt, vilket minskar risken för utanförskap och förbättrar integrationen.

Muslim eller inte, troende eller icketroende; se moskén för vad den är. En gåva till Linköping att glädjas över.

Ta debatten!

Skrivit i Corren 1Corren.9/4:

Vilka värderingar omfattar Omar Mustafa, rekordkortvarig S-partistyrelseledamot, egentligen? Å ena sidan har han sagt sig stå på barrikaderna för antirasism, jämlikhet och homosexuellas rättigheter.

Å andra sidan har han som ordförande i Islamiska förbundet haft intimt samröre med krafter som, milt uttryckt, representerar raka motsatsen. Alltså, det känns inte precis som det rimmar klockrent med den övertygelse som Mustafa torgfört i mediala sammanhang.

Jag förstår att många känner viss förvirring i Socialdemokraterna, nu uppslukade av ett demoraliserande blame-game kring Mustafas uppgång och fall i partiet. Samtidigt är frågan vida större än ett internt S-bråk.

Nämligen: hur ser vi i grunden på den stora gruppen muslimer i vårt samhälle? Jag tycker tendensen att bunta ihop dessa individer till ett homogent kollektiv är lika stollig och fördomsfull som att göra en monolitisk enhet av alla kristna eller judar.

Har vi inte kommit längre än så, tvivlar jag allvarligt på bildningsgraden och medvetandenivån i Sverige.

En farlig dumhet är även att utifrån en naiv kulturrelativism bortse från yttringar som definitivt krockar med humanistiska och demokratiska ideal. Den tendensen har ju också blottats i Mustafa-affärens svallvågor.

På gårdagens DN-debatt varnade Nalin Pekgul, muslim och känd S-profil, för Islamiska förbundet. Detta är en organisation av fundamentalister och uppfattas som en extremistisk sekt av de flesta svenska muslimer, slog hon fast. Pekgul borde veta.

Hon har länge jobbat hårt för att motverka islamismen, vars företrädare först och främst hotar hennes egna trosfränder. I synnerhet vore det ett svek mot dem om vi av missriktad hänsyn, eller rädsla för islamofobi-stämpeln, inte gjorde glasklart att samma universella värderingar vi själva hyllar, gäller varenda kotte och utan undantag.

S-kollapsen

Skrivit i CCorren.orren 15/4:

”Jag tyckte det var viktigt att partiet centralt skulle få veta det”, säger Moissis Nikolaidis. Han är S-politiker i Stockholm och oroades när Omar Mustafa för dryga året sedan nominerades till styrelsen i huvudstadens arbetarkommun. Mustafa hade ju arrangerat föreläsningar med ökända antisemiter åt Islamiska förbundets räkning.

I SVT den 11/4 berättade Nikolaidis att han varnat valberedningen i Stockholm och partisekreteraren Carin Jämtin. Ingen brydde sig. Mustafa seglade vidare. Vid S-kongressen nyligen blev han invald bland topparna i partistyrelsen.

Sannolikt skulle allt varit frid och fröjd även nu, om inte riksmedia låtit saken brisera i offentligheten. Mustafa avfärdade kritiken om sina läskiga talare på Islamiska förbundets konferenser och förklarade sig vara stenhård antirasist. Han ville bara ”skapa dialog”.

Carin Jämtin och Stefan Löfven godtog ursäkterna och hävdade att Mustafa var okej då medlemskapet i S måste betyda att han delade partiets antirasistiska värderingar. Fast därpå kom Islamiska förbundets kvinnosyn fram i ljuset och den rimmade inte med feminismen i S.

All tidigare förståelse blåste bort direkt och Mustafa rök.

Mycket kan sägas om denna affär. Men jag noterar främst detta: hade det ”bara” handlat om att frikostigt ge plattform åt internationellt beryktade judehatare, och annat som att personligen kräva svenskt flyganfall mot Israel, verkade Mustafa kunnat stanna.

Ursäkta, men det gör mig illamående.

Ramadan, snart lika svenskt som julen

Ledare i Östgöta Correspondenten (12/8):

Förra hösten fick Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson publicera en brett uppslagen debattartikel i Aftonbladet (19/10, 2009), där han påstod att den muslimska invandringen till Europa representerade: ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

Snarlikt, men hårdare, formulerade sig Richard Jomshof, tung SD-politiker och en av Åkessons närmaste förtrogna, på sin blogg några veckor tidigare. Jomshof drev tesen att muslimernas fortsatta närvaro ”oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism” (28/9, 2009).

Tydligare än så går det väl inte att uttrycka sig. Under senare år har SD omsorgsfullt putsat upp fasaden i syfte att bli aptitligare för bredare väljarskaror. Man vill sälja in sig som ett rumsrent, icke-stöveltrampande alternativ med en agenda av beska ”sanningar” som de etablerade partierna av olika skumma skäl skyr att tala om (främst invandringspolitiken). Taktiken har uppenbarligen fungerat ganska bra, eftersom SD idag surfar på spärren till riksdagen.

Men i Åkessons och Jomshofs formuleringar ovan blottas den råa kärnan i SD:s föreställningsvärld; avskyn för människor från andra kulturer än vår egen och islam i synnerhet. Observera hur grovt alla med muslimsk trosbekännelse klumpas samman och avhumaniseras. De utmålas som ett exempellöst ondskefullt kollektiv, som till och med överträffar Hitlers och Stalins barbari.

Sverige beräknas ha omkring 400 000 muslimer, alla är dock inte utövande och många är muslimer enbart till namnet. Vilket ”hot” mot vår nation utgör dessa människor i realiteten? Ramadan, den islamska fastmånaden som precis inletts, är ett belysande exempel.

Det är en högtid där muslimer avstår från föda mellan solens uppgång och nedgång, dels för att hedra Gud, men också för att visa solidaritet med fattiga. Att idka välgörenhetsarbete till utsatta gruppers förmån är därför vanligt.

När mörkret infaller brukar släkt och vänner samlas till en gemensam festmåltid, iftar. Lammkött är populärt att äta. Så populärt att slakteriföretaget Scan förra året inte kunde möta efterfrågan och därför betalar sina leverantörer extra för att öka produktionen.

Dessutom tenderar typiskt svenska inslag, som västerbottenost, att dyka upp på iftarbufférnas matbord. Ramadan innebär även ofta att man ger varandra påkostade presenter. Kommersen kring ramadan beräknas årligen värderas till en miljard kronor i ökad omsättning för handeln.

I praktiken håller alltihop på att bli en lika trivsam och naturlig svensk tradition som julaftonen är. Vilket i sig är ett slående bevis på hur mångfalden gör oss rikare, inte fattigare. Det visar också att SD:s budskap bara bygger på en serie inkrökta, vulgärnationella ramsor och besvärjelser.

Om ramadan ska vara uttryck för islams bottenlösa ondska, skulle man lika gärna kunna säga samma sak om jultomten.

Burkor som rädslans och intoleransens åskledare

Intoleransens spöke drar genom Europa och rasslar med otäcka kedjor. Det är sannerligen inte första gången, tydligen har vi föga lärt från dess tidigare besök. Nu är det muslimer som ska buntas ihop och trängas upp mot väggen. 

Här hemma sprider Sverigedemokraterna fientlighet, odlar misstro, sår hat. Det sker öppet och ogenerat. Alla människor som på något sätt har fäste inom den muslimska kultursfären är måltavla. Deras blotta existens inom våra gränser påstås hota nationens överlevnad. Takterna sitter i. Den rörelse varur SD kommer, gjorde sig en gång breda med samma budskap om en annan folkgrupp. Judarna. 

Nere på kontinenten är den antimuslimska hetsen ännu påtagligare. I Schweiz folkomröstade invånarna nyligen om att förbjuda minareter. I Belgien har ett parlamentsutskott precis beslutat att förbjuda burka på offentlig plats. Även i Frankrike är heltäckande slöjor en het potatis, högljudda krav på förbud hörs inom den politiska klassen. 

Just dessa intensiva förbudsdiskussioner är lika avslöjande som symptomatiska. Ty är minareter något bekymmer? Deras antal är försvinnande få, särskilt om man jämför med antalet europeiska kyrktorn. Några böneutrop flera gånger om dagen förekommer i princip aldrig, medan det väsnas desto mer från de kristna kyrkornas klockor. 

Är heltäckande slöjor något bekymmer? Endast en marginell andel kvinnor bär dem. Av Frankrikes fem miljoner muslimer är det cirka tvåtusen som gömmer sig i burka. Personligen tycker jag burkor är frånstötande. Men vill någon kvinna frivilligt klä sig så, är det upp till henne. Sedan får hon då snällt acceptera att vissa yrken blir ganska svåra att utöva.

Att exempelvis jobba som polis, dagisfröken eller gogo-dansös i burka lär knappast funka särskilt bra. Fast hur ofta uppstår dylika problem i praktiken? Fallen kan räknas på ena handens fem fingrar. Om ens det. (Kan inte också män använda burka förresten? Det vore väl ett innovativt slag för jämställdheten?) 

Vad det handlar om är att två icke-frågor blivit symboliska åskledare för allt mer markerade stämningar av främlingsrädsla, fobier och allmän osäkerhet i ett Europa som börjat tvivla på sig själv.

I Danmark, numera snarare präglat av kyla och rasism än varmt liberalt gemyt, beordrade regeringen för några år sedan sammanställandet av en statlig kulturkanon. 108 verk inom litteratur, design, bildkonst, arkitektur, teater, film och musik plockades fram som normerande för ”danskheten”. 

I Sverige har Folkpartiet – av alla partier! – slagit på trumman för en liknande kanon. Varför upplevs det plötsligt som tvingande nödvändigt att officiellt definiera vad som är ”riktigt svenskt” eller ”renodlat danskt”?

Mest patetisk i genren är Frankrike, där oändlig energi ägnas åt att debattera vad den nationella identiteten består i. Som om ett av världens främsta och rikaste kulturländer skulle behöva spilla tid på sådant! Ett tydligare tecken på uselt kollektivt självförtroende får man leta efter.

Fångade i denna vilsna, insulära mentalitet måste det ”artfrämmande” europeiska stämplas ut: minareter, burkor, muslimer rakt av. Hotet från islamismens totalitära terrorideologi förstärker känslorna – är inte alla muslimer potentiella femte-kolonnare? Faran som al-Qaida representerar synes mig dock begränsad i jämförelse med vad vår egen intolerans bär i sitt sköte.