Avveckla Motalas kommunala bolag

Skrivit i Corren 20/4:

Åter illustreras det problematiska med den offentliga sektorns företagande. Som Corren rapporterat har de styrande i Motala anlitat en konsultfirma till en saftig kostnad i ett av sina kommunala bolag för att utreda hur kommunen ska kunna göra en bolagskoncern av sin flora av affärsdrivande verksamheter. 

Upplägget möter hård kritik från oppositionens Peter Karlberg (V) och Elias Halldén (MP). Genom att låta konsultredningen ske via det kommunala bolaget Sjöstaden Motala Fastighetsutveckling AB har öppenheten blivit lidande, menar de. Bara ett litet antal politiker har varit delaktiga i processen, informationen har varit otillräcklig, insynen för press och allmänhet har försvårats. 

Kommunalrådet Annelie Almérus (M) ser dock ingenting konstigt i hanteringen. Eftersom utredningen skett i ett politiskt styrt bolag finns möjligheter till insyn och allt kommer att lyftas upp i ljuset (Corren 18/4). Oppositionen lär väl knappast låta sig nöja med att blott ta hennes ord som garanti för den saken. 

Kommunala bolag är en marknadsekonomiskt skadlig och demokratiskt osund hybrid mellan förvaltning, företagande och partipolitiskt maktutövande. Tendenser till ljusskygghet och annat otyg är närmast inbyggt i konstruktionen, som Riksrevisionens tidigare chef Inga-Britt Ahlenius påpekat. Hon har länge haft ett ont öga till kommunernas bolagiseringsiver och allt vad det riskerar att medföra i form av bristfällig styrning, kontroll och ansvarsutkrävande.

Nyligen konstaterade korruptionsexperten Claes Sandgren i en obekväm artikel på DN Debatt (4/2) att bolagiseringen av den offentliga förvaltningen har ”skapat ökade förutsättningar för maktmissbruk” och hänvisade till mutskandalerna i Göteborg som avskräckande typexempel. 

Politikerna som ”satt i styrelserna för de kommunala bolagen hade ägaransvaret och skulle se till bolagens bästa. Men de var också fullmäktige- kommunstyrelse- och nämndledamöter och skulle som sådana granska sig själva. Intressekonflikten var uppenbar, insynen försämrades och ansvarsutkrävandet tunnades ut eller till och med omintetgjordes”.

Offentlig och privat rättsordning hamnar i konflikt på ett mycket olyckligt sätt. ”När det uppstår korruption i en kommun, då är ett kommunalt bolag nästan alltid inblandat”, hävdar forskaren Andreas Bergh (fPlus 26/1) som är medförfattare till den granskande rapporten Kommunala bolag – i vems intresse?

Det rimligaste borde naturligtvis vara att istället helt avveckla den kommunala bolagsverksamheten i Motala. Det vore också en uppgift värdigare en moderat partiföreträdare som Annelie Almérus.

Den borgerliga ambitionen som försvann

Skrivit i Corren 15/4:

Piggast på den borgerliga planhalvan i den lokala valrörelsen 2018 var KD, som lovade att lätta den kommunala skattebördan för Linköpings invånare med 1 krona. Efter maktskiftet blev sedan kompromissen i Alliansens samverkansprogram ”en ambition om ett minskat skattetryck”. Det lät förstås aningen misstänkt och oroande luddigt.

Men en ambition är förstås bättre än ingen ambition. Och i en M-ledd kommun borde man väl ändå känna sig hyfsat trygg med att ordet ”ambition” inte nödvändigtvis måste vara politikerspråkets till intet förpliktigande synonym för ”kanske, vet inte, får se”. Sänkt skatt är ju en gammal hederlig moderat paradfråga, eller hur?  

Tjo flöjt, sa Janne Vängman. Som bekant har vi tvingats titta i månen efter skattelättnader i Linköping. Fria Moderata Studentförbundet (FMSF), som håller färgen frihetligt blå, konstaterar i en rykande färsk deppig rapport att endast 15 av Sveriges 290 kommuner har sänkt skatten under innevarande mandatperiod. Av dessa skattesänkarkommuner har 9 borgerligt koalitionsstyre (övriga styrs blocköverskridande eller har i ett intressant fall faktiskt vänsterstyre). 

Utdelningen på att rösta borgerligt lokalt måste således betecknas som ganska klen. Mot bakgrund av att Sverige fortfarande har ett av de hårdaste skattetrycken i världen (42,6 procent av BNP) och innan pandemin seglat fram på en långvarig ekonomisk högkonjunktur, borde sannerligen borgerlighetens företrädare kunnat prestera bättre. 

Varför har det inte lyckats i Linköping? Kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) säger i FMSF-rapporten att det föreligger ”omfattande besparingsbehov även utan skattesänkning som beror på statlig övervältring av kostnader bland annat genom migrations- och arbetsmarknadspolitiken”. 

Det är säkert helt korrekt att staten spelat en besvärligt hämmande roll i sammanhanget. Men är det en godtagbar ursäkt för att kasta alla skattesänkningsambitioner åt sidan? Är det ens någon mening för borgerligt sinnade att rösta om resultatet blir politiker som passivt bleknar när det kärvar, inte orkar finna utrymme för att vidga medborgarnas ekonomiska frihet och skyller sina tillkortakommanden på andra?  

Som rapportförfattarna i FMSF skriver: ”Det är inte en lätt uppgift att omsätta frihetlig politik i praktiken på kommunal nivå, men det är en viktig uppgift. Politik får aldrig tillåtas bli en läpparnas bekännelse. Att torgföra en politisk roll vart fjärde år för att i maktställning realisera en annan är skadligt för väljarnas förtroende. Långsiktig trovärdighet börjar med kortsiktig principfasthet.”

Alliansen i Linköping får ta nya tag. Trots allt är inte mandatperioden över än. 

Politiker ska inte leka affärsmän

Skrivit i Corren 28/1:

Kommunal affärsverksamhet är en tillväxtbransch. Det senaste 20 åren har det varje vecka, riket runt, startats minst ett nytt kommunalt bolag. Antalet sådana politikerstyrda företag, vilka drivs med skattebetalarnas pengar som riskkapital, är numera uppe i dryga 1700 stycken med en total omsättning på runt 200 miljarder kronor.

I Linköping är den ogenerat vidlyftiga lokalpolitiska kommersen samlad i koncernjätten Stadshus AB, som 2019 hade en omsättning på 7,8 miljarder kronor. Moderbolagets affärsflora består av Tekniska verken i Linköping AB, AB Stångåstaden, Lejonfastigheter AB, Sankt Kors Fastighets AB, Visit Linköping & Co AB, Linköping Science Park AB, Resecentrum Mark o Exploatering i Linköping AB, samt Linköping City Airport AB.

Denna form av offentlig verksamhet i skarven mellan politik, förvaltning och marknad måste rimligen betraktas som starkt problematisk. Inte minst därför att företagsklimatet tenderar att påverkas negativt. För det ordinarie näringslivet blir de kommunala bolagen som en slags gökungar.

”Att de spelar en allt större roll vet vi och att de med små medel faktiskt kan ställa till stor skada bland de privata företagen. Lite generellt kan jag säga att ett kommunalt bolag kan vara ett hinder för tio andra, mindre företag att etablera sig i en kommun”, menar nationalekonomen Andreas Bergh på Institutet för näringslivsforskning i Lund (fPlus 26/1).

Tillsammans med Gissur Erlingsson, biträdande professor på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet, står han bakom den nyligen släppta rapporten Kommunala bolag – i vems intresse?.

De bägge forskarnas undersökning visar att det råder ”en betydande oenighet bland kommunpolitiker huruvida ledamöter i kommunala bolagsstyrelser i första hand bör representera kommunens eller bolagets intressen”. Det kan ses som det olyckligt inbyggda dilemmat av att privat och offentlig rättsordning kolliderar i de skvaderaktiga pseudoföretag som kommunala bolag utgör.

Inte nog med det. Forskarna konstaterar också att betydande oenighet råder bland politikerna i vilken grad deras egna partiers intressen ska beaktas i bolagsstyrelserna. Till vänster (S, V, MP) lutas det åt sätta partilojaliteten främst, medan det är vanligare inom borgerligheten att bolagets intressen trumfar partiets.

Det torde vara uppenbart denna härva av intresse- och målkonflikter i styrelserummen knappast gör partipolitiker till de mest lämpade att sköta affärer och agera på marknaden. Det blir heller inte bättre av att kommunala bolag försvårar för oberoende granskning och insyn, vilket kan kosta medborgarna dyrt. Som forskaren Andreas Bergh säger till fPlus, ”när det uppstår korruption i en kommun, då är ett kommunalt bolag nästan alltid inblandat”.

Lät inte det hända i Linköping. Avveckla Stadshus AB!

Heja Roland, sänk skatten i Linköping!

Skrivit i Corren 1/12:

Coronaeländet har bara börjat. Även med ett vaccin i faggorna kommer vi att tvingas hantera pandemin hela nästa år, på alla nivåer i samhället. Det kärva budskapet ger regeringskansliets krissamordnare Elisabeth Backteman i DN (29/11). Med Sverige översköljd av farsotens andra våg blir inte minst ekonomin än mer pressad.

Vad kan göras för att lindra prövningarna? I Linköping har S föreslagit att den kommunala bostadsjätten Stångåstaden borde avstå från att höja hyrorna under 2021. Correns ledarsida har instämt och pläderat för att det vore en pragmatiskt riktig krisåtgärd i dessa exceptionellt tuffa dagar då vi alla måste hjälpas åt (se ledaren den 19/11).

Den styrande Alliansen har dock avvisat S-förslaget, trots att Stångåstadens ekonomi nog utan större problem skulle klara ett års frysta hyresnivåer för den goda sakens skull. Tidskriften Hem & Hyra belyste i januari hur kommunen årligen plockar Stångåstaden på runt 60 miljoner kronor som går till annan verksamhet. Detta stora vinstuttag kritiserades av Hyresgästföreningen i Linköping som bevis på att det politikerkontrollerade bolagets hyror var oskäligt höga.

Förvisso är kommunala bolag en styggelse och inget som hör hemma i en sund marknadsekonomi. Fast oavsett ideologisk hållning i den frågan får man väl ändå konstatera att Stångåstaden lär ha marginaler för en ”coronarabatt” på hyrorna – något som kunde vara befogat i rådande undantagsfall från alla normala omständigheter.

Roland Larsson, C-ledamot i styrelsen för kommunkoncernen Stadshus AB, tycker inte det. ”Det är högst förvånande att Corren på ledarplats förordar något så unikt som att kommunen skall börja bedriva fördelningspolitik genom sina bolag”, skriver han i ett inlägg i måndagens tidning. Jo, möjligen.

Men låt oss erinra om vad som står på första raden i det borgerliga samverkansprogrammet för mandatperioden 2018-2022: ”I Alliansens Linköping sätts människan före systemet”. I unikt svåra tider är det kanske på sin plats för Allianspartierna att leva upp till den devisen och visa lite flexibilitet.

Å andra sidan har Roland Larsson förstås fullständigt rätt i att det inte kommer alla Linköpingsbor till del om Stångåstaden fryser hyrorna. Han menar att ett bättre och rättvisare fördelningspolitiskt instrument är sänkt kommunalskatt. Absolut! Vilken ljuv musik i våra öron!

Alliansen har i sitt program deklarerat en ”ambition om ett minskat skattetryck”. Den ambitionen har ledarsidan, skam att säga, tvivlat på. Icke längre. Heja Roland! Gör verklighet av orden. Nu är det perfekta tillfället att lätta bördorna och hjälpa Linköpings skattebetalare att klara pandemikrisens ekonomiska påfrestningar.

Vägra vara tyranniets naiva kompis

Skrivit i Corren 15/4:

I slutet av oktober förra året reste Linköpings borgmästare Lars Vikinge (C) till kommunens vänort Guangzhou i Kina. Syftet var att delta i ett möte om hållbara städer. Besöket skedde på kommunstyrelsens uppdrag, men var ingalunda okontroversiellt.

V och MP protesterade på goda grunder. ”Kina är en totalitär stat. Vi vill inte ge medgivande till resan”, sa Rebecka Hovenberg (MP) rakryggat i Corren (18/9 2019) efter att beslutet ändå drivits igenom av de övriga partierna.

Borgmästare Vikinge var knappast särskilt sugen på att åka heller. Våren 2018 lade C och V en gemensam motion som krävde att Linköping stoppade de senaste årens omfattande vänsortsutbyte med Guangzhou, bland annat med hänvisning till det hårdnande förtrycket och det illegala fängslandet av den svenske medborgaren Gui Minhai.

C och V menade att det gamla argumentet om att samarbetet borde fortsätta av demokratifrämjande skäl därför inte höll streck.

Det kunde också Lars Vikinge konstatera med egna ögon vid sitt besök. Några veckor efter sin hemkomst sa han till DN (19/11 2019): ”Det var förfärande det jag fick se. Östtyskland framstår som ett paradis i jämförelse”. Linköping hade vid denna tidpunkt fått nationell uppmärksamhet, sedan Vikinge vägrat ta emot en politisk delegation från det Guangzhou som han just besökt.

Anledningen var Kinas vredgade hot mot Sverige i försöket att hindra kulturminister Amanda Lind (MP) från att dela ut Svenska PEN:s Tucholskypris till regimkritikern Gui Minhai. Att då vänslas med tyranniets representanter kom inte på fråga. En stark markering av Linköping, som nyligen följdes upp med det egentligen självklara. C och V fick slutligen som de rättmätigt ville i sin motion: vänortsutbytet med Guangzhou är tills vidare avbrutet.

En handfull andra kommuner – exempelvis Åmål och Falkenberg – har gjort som Linköping och under det senaste året sagt upp kontakterna med sina kinesiska vänorter, rapporterade det granskande SR-programmet Kaliber i måndags.

Men i övrigt är det 24 svenska kommuner, från storstaden Göteborg och till den lilla metropolen Bengtsfors i Dalsland, som håller fast vid sina samarbetsavtal med kompisstäderna i världens största diktatur. Och det är, precis som i fallet Linköping på 90-talet, vänortutbyten som vanligen börjat på kinesiskt initiativ. Man torde vara tämligen naiv om man inte inser varför.

Ty oavsett vad samarbetet gäller – näringslivsfrågor, turism, utbildning, forskning, miljö – spökar alltid den totalitära kommunistregimens maktpolitiska intressen av att vinna legitimitet och inflytande i bakgrunden. Svenska kommuner ska inte förnedra sig till att bli nyttiga idioter åt en aggressiv, brutal och blytungt belastad människorättsgangster som Kina. Lyckligtvis har vi lokala politiker som förstått detta i Linköping och agerat därefter. Tack!

Nytt år med kommunal skattesmäll

Skrivit i Corren 31/12:

”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten”, som det heter i Tennysons klassiska dikt och för skattebetalande medborgare på många håll i landet torde klockan verkligen klinga aningen bistert.

Ingången på det nya året 2020 innebär tyvärr att skatten höjs i var femte svenske kommun, 61 totalt. Däribland Ödeshög, Ydre och Åtvidaberg. Smällen för invånarna i dessa östgötska metropoler blir dessutom extra kännbar, eftersom regionen samtidigt passar på att öka skattebördan.

Denna kommun-regionala slagkombination gör Ödeshög till föga hedrande etta på den skattehöjande svensktoppen med 1,85 kronor mer per hundralapp att slanta upp till fogden. De som drabbas hårdast är i vanlig ordning hushåll i lägre inkomstskikt, där redan ansträngda marginaler beskärs ytterligare när skattekraven tilltar.

Men välfärd kostar och den digra notan har gjort att var tredje av rikets 290 kommuner är i ekonomisk kris med underskott som de närmaste åren beräknas växa rejält, enligt Sveriges kommuner och regioners dystra prognoser.

Suckande pekas på omfattande välfärdsåtaganden som fördyras av en demografisk utveckling med allt fler unga och allt fler äldre som allt färre i arbetande ålder ska försörja. Kommunernas dominerande lösning på problemet – om ”lösning” nu är rätta ordet – ser ut att medföra en ond spiral av skattehöjningar och desperata rop på mer statsbidrag.

Fast varför skriver jag så här tungsint? Det är väl inget vidare upplyftande för er att läsa en dag som denna. Som om det skulle saknas hopp och situationen bara är tvungen att bli värre i den stackars kommunsektorn. Nej, som den gode Tennyson skaldar: ”Ring ut bekymren, sorgen och nöden / och ring den frusna tiden åter varm”.

Det finns alternativa vägar som kan göra läget ljusare och skattebetalarna gladare. Den goda nyheten är nämligen att kommunerna har en stor effektiviseringspotential som hittills varit märkligt illa utnyttjad. Rationalisering, nya teknik, förbättrad produktivitet och skarpare fokus på kärnverksamheten kan radera ut underskotten, få kostnaderna under kontroll – och allt detta utan att tumma på kvaliteten i välfärden.

ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, konstaterade i sin rapport Mer än tur i struktur (2016) att effektiviseringspotentialen för kommunerna i landet som helhet ligger på 10-15 procent i minskade utgifter.

I augusti och oktober 2019 släppte Svenskt Näringsliv två rapporter (Kommunal effektivitet – struktur eller skicklighet? samt Effektiviseringspotential och förklaringsfaktorer för effektivitet) som kom till liknande slutsatser. Lägger kommunpolitikerna manken till kan mellan 30-40 miljarder kronor sparas. Så förtvivla icke, även om du bor i Ödeshög.

Kommunala bolag är en styggelse

Skrivit i Corren 25/11:

Göteborg blev för några år sedan ökänt som ”Muteborg”, när omfattande korruptionshärvor rullades upp i stadens vildvuxna flora av kommunala bolag. Dessa avslöjanden resulterade i en rad fällande domar för mutbrott och ledde till ett uppvaknande hos såväl allmänhet som media om att Sverige inte var fullt så betryggat korruptionsfritt som man tidigare gärna trott.

En viktig läxa uteblev dock. Efter Göteborgsskandalerna borde hela den utbredda företeelsen med kommunalt driva bolag ifrågasatts landet över. Så skedde emellertid inte. Politiker och tjänstemän föredrog att envist slå vakt om sina uppbyggda företagsrevir – verksamheter som enligt Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, ligger i kommunallagens utmarker och utgör en grogrund för korrupt beteende.

Hon har i debatten pläderat för att kommunerna bör lägga ner sina bolag. Denna principvidriga sammansmältning av vinstjagande kommers, offentlig förvaltning och partipolitisk maktutövning ligger i högriskzonen för att bli ljusskygga ormbon av bristfällig styrning, försvårad kontroll, otillräckligt ansvarsutkrävande och osunda jävsförhållanden.

”Muteborg” är rena skräckexemplet på detta. Men hur står det egentligen till bakom fasaderna på Linköpings kommunala affärsimperium? Ska vi tro visselblåsaren Christian Gustavsson (M) finns anledning till hårdare granskning. Som Corren rapporterat om (23/11) har han valt att i protest lämna styrelsen för det kommunala fastighetsbolaget Sankt Kors.

Det utlösande motivet var rekryteringen av en ny bolags-VD som enligt Gustafsson skett utan någon seriös kravspecifikation och istället utifrån ”en kultur baserad på vänskapskorruption”. På sin blogg flaggade Christian Gustavsson redan i våras för andra märkligheter han upptäckt i Sankt Kors.

Det handlade om sådant som slentrianmässigt sekretessbeläggande av beslutsärenden för att slippa insyn, ofullständiga protokoll, ett avtal för saftigt betalda tjänster från en ”senior rådgivare” som tecknats i strid mot lagen om offentlig upphandling. Efter att ha bevittnat processen kring den dubiösa VD-rekryteringen fann Gustavsson det omöjligt att stanna kvar.

Men bolagets sittande VD Johan Kristiansson ställer sig blankt avvisande till Christian Gustavssons kritik. ”För mig är det en obegriplig syn på läget”, säger han. Gunnar Broman (L), ordförande i bolagets styrelse, påstår sig heller inte förstå vad Gustavsson talar om: ”Att det skulle röra sig om vänskapskorruption får stå för honom. Vi är trygga med att det inte finns någon sådan”.

Frågan är om Linköpings skattebetalande medborgare kan känna sig lika trygga med hur den kommunala bolagsverksamheten bedrivs. Sankt Kors måste synas i sömmarna.

Upp till kamp för friare kommuner

Skrivit i Corren 4/10:

Moderaterna skuggbudget, som presenteras under torsdagen, innehåller flera utmärka förslag. Noterbart är bland annat att partiet föreslår en sänkning av statens drakoniska pålagor på bensin- och dieselpriset med en krona, något som i synnerhet skulle göra vardagsvillkoren för den bilberoende landsbygdsbefolkningen lättare.

Moderaterna vill även ge mer pengar till kommunerna, vilka dignar under kostnadskrävande välfärdsförpliktelser. Men man vill stöpa om de riktade statsbidragen till generella.

Det vore ett mycket välkommet steg i rätt riktning, ty som partiets ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson säger: ”De riktade bidragen kräver extremt mycket administration. Kommunerna måste få större frihet att själva bestämma”.

Det borde falla i god jord hos regeringens nya civilminister Lena Micko, som har ansvaret för kommun- och regionsektorn på sitt bord. Utnämningen av Micko var ett klokt drag av Stefan Löfven.

Hon kommer ju från Linköping och har varit kommunalråd här. Det är väl aldrig dumt för ett statsråd att ha på meritlistan, eller hur? Men framför allt är hon en jordnära, erfaren och pragmatiskt orienterad politisk hantverkare, en uttalad varm anhängare av lokaldemokratin.

I sin tidigare position som ordförande för Sveriges kommuner och landsting har Lena Micko helt stilenligt förespråkat färre riktade statsbidrag och mindre statlig detaljstyrning. Den ståndpunkten stod Micko också fast vid när hon i tisdags mötte pressen som rykande färsk civilminister. Det rimmar lovande med vad Moderaterna nu önskar.

En övergång till enbart generella statsbidrag skulle vara en bra början på att rulla tillbaka den centrala klåfingrigheten som bakbinder kommunerna och på många sätt gör det lokala självbestämmandet till en chimär. Det finns mycket att vinna, såväl ekonomiskt som demokratiskt, om den kommunala sektorn gavs friare tyglar.

Efterkrigstidens påtvingade våg av kommunsammanslagningar, ett utslag av socialstatens storskaliga expansion och konformerande likriktning, måste nog anses varit tämligen olycklig.

1930 fanns drygt 2500 svenska kommuner. Idag är de blott 290. En allvarlig konsekvens av detta är att medborgarnas inflytande reducerats och avståndet till politiken ökat betänkligt. En återgång till fler och mindre kommuner hade med all sannolikhet varit demokratiskt hälsosamt. Det torde även få positiva effekter för hanteringen av skattemedel till gemensamma åtaganden.

I små närdemokratiskt medborgarförankrade kommuner blir kännedomen om behoven bättre, resurserna kan används mer optimalt och av nödvändighet (förhoppningsvis åtminstone!) prioriteras smartare – särskilt om staten tillåter lokalsamhället experiment med olika välfärdslösningar, på egen hand eller i samverkan med andra kommuner.

Vad säger du, Lena Micko?

Visst är det viktigt att jämföra

Skrivit i Corren 25/9:

”Det är viktigt att ha någon att jämföra med. Man måste hela tiden jämföra”, säger pojken Ingemar i Lasse Hallströms mästerverk Mitt liv som hund.

Ingemar har det deppigt hemma, men han möter motgångarna på sitt eget kluriga vis. Ingemar tänker ofta på det bistra ödet för den stackars ryska rymdhunden Laika, som lämnades att dö ensam i sin kapsel runt jorden. I jämförelse är Ingemars situation inte så illa.

Så kunde man ju här i Linköping se på det resultatet i Svenskt Näringslivs årliga prestigemätning av det lokala företagsklimatet i landets 290 kommuner. Precis som för Ingemar är det aktuella läget inte direkt muntert.

2014 låg Linköping på 34:e plats. Sedan dess har det kontinuerligt burit utför. 2017 passerade Linköping hundrastrecket på rankingen och landade på slätstrukna plats 106. Förra året fortsatte fallet till plats 129. Och nu, 2019, backar Linköping ytterligare 20 placeringar och är nere på plats 149.

Men det kan ju alltid vara värre, eller hur? Tänk på Laika, tänk på Norrköping, Östergötlands andra regionala tillväxtmotor. Där är visar Svenskt Näringslivs mätningar en fullskalig klimatkris i jämförelse. Från plats 166 ifjol rasar Norrköping i brinnande fart mot det absoluta bottenskiktet i Sverige och kraschrankas detta år på 253:e plats. Aj, aj.

Relativt Norrköping kan Linköpings medelmåttighet betraktas som tämligen uthärdlig ändå. Men detta är förstås inte Mitt liv som hund om ett omyndigt barns överlevnadsstrategi, utan handlar om hur de offentliga makthavarna på det lokala planet vårdar förutsättningarna för de välståndsbildande krafterna – det kreativa, skapande, närande Linköping.

Tänk därför inte på Laika, tänk på Ydre som med plats 25 i Svenskt Näringslivs undersökning har det bästa företagsklimatet i länet. Varför lyckas denna lilla kommun, medan Östergötlands två största kommuner får så mediokra respektive katastrofala betyg?

Eller tänk ännu hellre på Solna som år efter år varit och förblivit nummer 1 i hela landet. Av attityden mot företagare och entreprenörer i den kommunen finns uppenbarligen hur mycket som helst att lära.

Den negativa trenden för både Norrköping och Linköping går självklart att bryta. Vad som krävs är ett tydligt målfokuserat ledarskap, vuxen uppgiften att sätta det kommunala politiska-byråkratiska komplexet på mer tillmötesgående och lyhördare spår.

Alliansen i Linköping har lovat att jobba på det, håll tummarna att det finns myndig kraft bakom orden.

Intoleransens skyltfönster

Skrivit i Corren 16/9:

Den store gustavianen Carl August Ehrensvärd, amiral och konstnär, menade att Blekinge var den första behagliga platsen på jordklotet som en resenär norrifrån nådde.

Klimatet är mildare, växtlivet rikt och vid det pastorala kustlandskapet drar friska vindar in från Östersjön. Sedan Ehrensvärds tid på 1700-talet har Blekinge kallats för Sveriges trädgård.

Numera är denna sydöstra del av vårt land en inte fullt lika behaglig och pastoral plats längre. Ty i politiskt avseende har klimatet blivit betydligt mindre trivsamt.

Om något skulle Blekinge snarare göra skäl för namnet Sverigedemokraternas trädgård.

Lite undanskymd från riksmedias radarskärm fann SD här redan tidigt en bördig jordmån som kommit att göra Blekinge till ett av partiets absolut starkaste fästen. I riksdagsvalet 2018 röstade var fjärde blekingeväljare på SD. Och i Sölvesborg, Jimmie Åkessons hemkommun, triumferade SD genom att gripa makten med bistånd av M, KD och det lokala Sölvesborg- och Listerpartiet.

I spetsen för alliansen går Louise Erixon, Åkessons sambo, inriktad på att göra SD:s slogan om ”förändring på riktigt” till konkret verklighet.

Att Sölvesborg dessa dagar hamnat i nationellt fokus är knappast underligt. Erixon håller ord och levererar som den svurna, skarpskjutande kulturkrigare mot det ”vänsterliberala etablissemanget” hon är. Den lilla Blekingekommunen börjar påminna om en ideologisk enklav till Viktor Orbáns Ungern.

Prideflaggan förbjuds från att hissas över stadshuset. Progressiv samtidskonst är förklarad som politiskt bannlyst vid offentliga inköp. Taggtråd rullas ut mot placering av nyanlända flyktingar i direkt trots mot bosättningslagen under hänvisning till det kommunala självstyret.

Det är tre mycket tydliga signaler om det reaktionära, antiliberala paradigmskifte som är SD:s mål för Sverige. Sölvesborg är skyltfönstret som ämnar att demonstrera vad vi har att vänta.

Det sker alltså under aktiv medverkan av M och KD. Hur kan Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor tillåta något sådant av sina partiavdelningar i kommunen?

Ser de båda Sölvesborg som en intressant testballong för ett möjligt M/KD/SD-samarbete på riksnivå? Då borde hittills skördade erfarenheter räcka för att avskräcka.

M och KD ska stå för klassiskt borgerliga värderingar, driva en frihetsfrämjande reformpolitik utan att ge avkall på socialt ansvar och försvara det öppna samhället mot kvävande allstatlig, maktfullkomlig kollektivism – brun som röd!

En anpassningens ryggradslösa pakt med SD som i Sölvesborg vore liktydigt med politisk, moralisk och intellektuell konkurs.