Kategoriarkiv: Kommunalpolitik

Vägra vara tyranniets naiva kompis

Skrivit i Corren 15/4:

I slutet av oktober förra året reste Linköpings borgmästare Lars Vikinge (C) till kommunens vänort Guangzhou i Kina. Syftet var att delta i ett möte om hållbara städer. Besöket skedde på kommunstyrelsens uppdrag, men var ingalunda okontroversiellt.

V och MP protesterade på goda grunder. ”Kina är en totalitär stat. Vi vill inte ge medgivande till resan”, sa Rebecka Hovenberg (MP) rakryggat i Corren (18/9 2019) efter att beslutet ändå drivits igenom av de övriga partierna.

Borgmästare Vikinge var knappast särskilt sugen på att åka heller. Våren 2018 lade C och V en gemensam motion som krävde att Linköping stoppade de senaste årens omfattande vänsortsutbyte med Guangzhou, bland annat med hänvisning till det hårdnande förtrycket och det illegala fängslandet av den svenske medborgaren Gui Minhai.

C och V menade att det gamla argumentet om att samarbetet borde fortsätta av demokratifrämjande skäl därför inte höll streck.

Det kunde också Lars Vikinge konstatera med egna ögon vid sitt besök. Några veckor efter sin hemkomst sa han till DN (19/11 2019): ”Det var förfärande det jag fick se. Östtyskland framstår som ett paradis i jämförelse”. Linköping hade vid denna tidpunkt fått nationell uppmärksamhet, sedan Vikinge vägrat ta emot en politisk delegation från det Guangzhou som han just besökt.

Anledningen var Kinas vredgade hot mot Sverige i försöket att hindra kulturminister Amanda Lind (MP) från att dela ut Svenska PEN:s Tucholskypris till regimkritikern Gui Minhai. Att då vänslas med tyranniets representanter kom inte på fråga. En stark markering av Linköping, som nyligen följdes upp med det egentligen självklara. C och V fick slutligen som de rättmätigt ville i sin motion: vänortsutbytet med Guangzhou är tills vidare avbrutet.

En handfull andra kommuner – exempelvis Åmål och Falkenberg – har gjort som Linköping och under det senaste året sagt upp kontakterna med sina kinesiska vänorter, rapporterade det granskande SR-programmet Kaliber i måndags.

Men i övrigt är det 24 svenska kommuner, från storstaden Göteborg och till den lilla metropolen Bengtsfors i Dalsland, som håller fast vid sina samarbetsavtal med kompisstäderna i världens största diktatur. Och det är, precis som i fallet Linköping på 90-talet, vänortutbyten som vanligen börjat på kinesiskt initiativ. Man torde vara tämligen naiv om man inte inser varför.

Ty oavsett vad samarbetet gäller – näringslivsfrågor, turism, utbildning, forskning, miljö – spökar alltid den totalitära kommunistregimens maktpolitiska intressen av att vinna legitimitet och inflytande i bakgrunden. Svenska kommuner ska inte förnedra sig till att bli nyttiga idioter åt en aggressiv, brutal och blytungt belastad människorättsgangster som Kina. Lyckligtvis har vi lokala politiker som förstått detta i Linköping och agerat därefter. Tack!

Lämna en kommentar

Under Kina, Kommunalpolitik, Linköping, Tyranni

Nytt år med kommunal skattesmäll

Skrivit i Corren 31/12:

”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten”, som det heter i Tennysons klassiska dikt och för skattebetalande medborgare på många håll i landet torde klockan verkligen klinga aningen bistert.

Ingången på det nya året 2020 innebär tyvärr att skatten höjs i var femte svenske kommun, 61 totalt. Däribland Ödeshög, Ydre och Åtvidaberg. Smällen för invånarna i dessa östgötska metropoler blir dessutom extra kännbar, eftersom regionen samtidigt passar på att öka skattebördan.

Denna kommun-regionala slagkombination gör Ödeshög till föga hedrande etta på den skattehöjande svensktoppen med 1,85 kronor mer per hundralapp att slanta upp till fogden. De som drabbas hårdast är i vanlig ordning hushåll i lägre inkomstskikt, där redan ansträngda marginaler beskärs ytterligare när skattekraven tilltar.

Men välfärd kostar och den digra notan har gjort att var tredje av rikets 290 kommuner är i ekonomisk kris med underskott som de närmaste åren beräknas växa rejält, enligt Sveriges kommuner och regioners dystra prognoser.

Suckande pekas på omfattande välfärdsåtaganden som fördyras av en demografisk utveckling med allt fler unga och allt fler äldre som allt färre i arbetande ålder ska försörja. Kommunernas dominerande lösning på problemet – om ”lösning” nu är rätta ordet – ser ut att medföra en ond spiral av skattehöjningar och desperata rop på mer statsbidrag.

Fast varför skriver jag så här tungsint? Det är väl inget vidare upplyftande för er att läsa en dag som denna. Som om det skulle saknas hopp och situationen bara är tvungen att bli värre i den stackars kommunsektorn. Nej, som den gode Tennyson skaldar: ”Ring ut bekymren, sorgen och nöden / och ring den frusna tiden åter varm”.

Det finns alternativa vägar som kan göra läget ljusare och skattebetalarna gladare. Den goda nyheten är nämligen att kommunerna har en stor effektiviseringspotential som hittills varit märkligt illa utnyttjad. Rationalisering, nya teknik, förbättrad produktivitet och skarpare fokus på kärnverksamheten kan radera ut underskotten, få kostnaderna under kontroll – och allt detta utan att tumma på kvaliteten i välfärden.

ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, konstaterade i sin rapport Mer än tur i struktur (2016) att effektiviseringspotentialen för kommunerna i landet som helhet ligger på 10-15 procent i minskade utgifter.

I augusti och oktober 2019 släppte Svenskt Näringsliv två rapporter (Kommunal effektivitet – struktur eller skicklighet? samt Effektiviseringspotential och förklaringsfaktorer för effektivitet) som kom till liknande slutsatser. Lägger kommunpolitikerna manken till kan mellan 30-40 miljarder kronor sparas. Så förtvivla icke, även om du bor i Ödeshög.

Lämna en kommentar

Under Östergötland, Kommunalpolitik, Skatter

Kommunala bolag är en styggelse

Skrivit i Corren 25/11:

Göteborg blev för några år sedan ökänt som ”Muteborg”, när omfattande korruptionshärvor rullades upp i stadens vildvuxna flora av kommunala bolag. Dessa avslöjanden resulterade i en rad fällande domar för mutbrott och ledde till ett uppvaknande hos såväl allmänhet som media om att Sverige inte var fullt så betryggat korruptionsfritt som man tidigare gärna trott.

En viktig läxa uteblev dock. Efter Göteborgsskandalerna borde hela den utbredda företeelsen med kommunalt driva bolag ifrågasatts landet över. Så skedde emellertid inte. Politiker och tjänstemän föredrog att envist slå vakt om sina uppbyggda företagsrevir – verksamheter som enligt Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, ligger i kommunallagens utmarker och utgör en grogrund för korrupt beteende.

Hon har i debatten pläderat för att kommunerna bör lägga ner sina bolag. Denna principvidriga sammansmältning av vinstjagande kommers, offentlig förvaltning och partipolitisk maktutövning ligger i högriskzonen för att bli ljusskygga ormbon av bristfällig styrning, försvårad kontroll, otillräckligt ansvarsutkrävande och osunda jävsförhållanden.

”Muteborg” är rena skräckexemplet på detta. Men hur står det egentligen till bakom fasaderna på Linköpings kommunala affärsimperium? Ska vi tro visselblåsaren Christian Gustavsson (M) finns anledning till hårdare granskning. Som Corren rapporterat om (23/11) har han valt att i protest lämna styrelsen för det kommunala fastighetsbolaget Sankt Kors.

Det utlösande motivet var rekryteringen av en ny bolags-VD som enligt Gustafsson skett utan någon seriös kravspecifikation och istället utifrån ”en kultur baserad på vänskapskorruption”. På sin blogg flaggade Christian Gustavsson redan i våras för andra märkligheter han upptäckt i Sankt Kors.

Det handlade om sådant som slentrianmässigt sekretessbeläggande av beslutsärenden för att slippa insyn, ofullständiga protokoll, ett avtal för saftigt betalda tjänster från en ”senior rådgivare” som tecknats i strid mot lagen om offentlig upphandling. Efter att ha bevittnat processen kring den dubiösa VD-rekryteringen fann Gustavsson det omöjligt att stanna kvar.

Men bolagets sittande VD Johan Kristiansson ställer sig blankt avvisande till Christian Gustavssons kritik. ”För mig är det en obegriplig syn på läget”, säger han. Gunnar Broman (L), ordförande i bolagets styrelse, påstår sig heller inte förstå vad Gustavsson talar om: ”Att det skulle röra sig om vänskapskorruption får stå för honom. Vi är trygga med att det inte finns någon sådan”.

Frågan är om Linköpings skattebetalande medborgare kan känna sig lika trygga med hur den kommunala bolagsverksamheten bedrivs. Sankt Kors måste synas i sömmarna.

Lämna en kommentar

Under Kommunalpolitik, Linköping

Upp till kamp för friare kommuner

Skrivit i Corren 4/10:

Moderaterna skuggbudget, som presenteras under torsdagen, innehåller flera utmärka förslag. Noterbart är bland annat att partiet föreslår en sänkning av statens drakoniska pålagor på bensin- och dieselpriset med en krona, något som i synnerhet skulle göra vardagsvillkoren för den bilberoende landsbygdsbefolkningen lättare.

Moderaterna vill även ge mer pengar till kommunerna, vilka dignar under kostnadskrävande välfärdsförpliktelser. Men man vill stöpa om de riktade statsbidragen till generella.

Det vore ett mycket välkommet steg i rätt riktning, ty som partiets ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson säger: ”De riktade bidragen kräver extremt mycket administration. Kommunerna måste få större frihet att själva bestämma”.

Det borde falla i god jord hos regeringens nya civilminister Lena Micko, som har ansvaret för kommun- och regionsektorn på sitt bord. Utnämningen av Micko var ett klokt drag av Stefan Löfven.

Hon kommer ju från Linköping och har varit kommunalråd här. Det är väl aldrig dumt för ett statsråd att ha på meritlistan, eller hur? Men framför allt är hon en jordnära, erfaren och pragmatiskt orienterad politisk hantverkare, en uttalad varm anhängare av lokaldemokratin.

I sin tidigare position som ordförande för Sveriges kommuner och landsting har Lena Micko helt stilenligt förespråkat färre riktade statsbidrag och mindre statlig detaljstyrning. Den ståndpunkten stod Micko också fast vid när hon i tisdags mötte pressen som rykande färsk civilminister. Det rimmar lovande med vad Moderaterna nu önskar.

En övergång till enbart generella statsbidrag skulle vara en bra början på att rulla tillbaka den centrala klåfingrigheten som bakbinder kommunerna och på många sätt gör det lokala självbestämmandet till en chimär. Det finns mycket att vinna, såväl ekonomiskt som demokratiskt, om den kommunala sektorn gavs friare tyglar.

Efterkrigstidens påtvingade våg av kommunsammanslagningar, ett utslag av socialstatens storskaliga expansion och konformerande likriktning, måste nog anses varit tämligen olycklig.

1930 fanns drygt 2500 svenska kommuner. Idag är de blott 290. En allvarlig konsekvens av detta är att medborgarnas inflytande reducerats och avståndet till politiken ökat betänkligt. En återgång till fler och mindre kommuner hade med all sannolikhet varit demokratiskt hälsosamt. Det torde även få positiva effekter för hanteringen av skattemedel till gemensamma åtaganden.

I små närdemokratiskt medborgarförankrade kommuner blir kännedomen om behoven bättre, resurserna kan används mer optimalt och av nödvändighet (förhoppningsvis åtminstone!) prioriteras smartare – särskilt om staten tillåter lokalsamhället experiment med olika välfärdslösningar, på egen hand eller i samverkan med andra kommuner.

Vad säger du, Lena Micko?

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Ekonomi, Kommunalpolitik, Moderaterna, Socialdemokraterna

Visst är det viktigt att jämföra

Skrivit i Corren 25/9:

”Det är viktigt att ha någon att jämföra med. Man måste hela tiden jämföra”, säger pojken Ingemar i Lasse Hallströms mästerverk Mitt liv som hund.

Ingemar har det deppigt hemma, men han möter motgångarna på sitt eget kluriga vis. Ingemar tänker ofta på det bistra ödet för den stackars ryska rymdhunden Laika, som lämnades att dö ensam i sin kapsel runt jorden. I jämförelse är Ingemars situation inte så illa.

Så kunde man ju här i Linköping se på det resultatet i Svenskt Näringslivs årliga prestigemätning av det lokala företagsklimatet i landets 290 kommuner. Precis som för Ingemar är det aktuella läget inte direkt muntert.

2014 låg Linköping på 34:e plats. Sedan dess har det kontinuerligt burit utför. 2017 passerade Linköping hundrastrecket på rankingen och landade på slätstrukna plats 106. Förra året fortsatte fallet till plats 129. Och nu, 2019, backar Linköping ytterligare 20 placeringar och är nere på plats 149.

Men det kan ju alltid vara värre, eller hur? Tänk på Laika, tänk på Norrköping, Östergötlands andra regionala tillväxtmotor. Där är visar Svenskt Näringslivs mätningar en fullskalig klimatkris i jämförelse. Från plats 166 ifjol rasar Norrköping i brinnande fart mot det absoluta bottenskiktet i Sverige och kraschrankas detta år på 253:e plats. Aj, aj.

Relativt Norrköping kan Linköpings medelmåttighet betraktas som tämligen uthärdlig ändå. Men detta är förstås inte Mitt liv som hund om ett omyndigt barns överlevnadsstrategi, utan handlar om hur de offentliga makthavarna på det lokala planet vårdar förutsättningarna för de välståndsbildande krafterna – det kreativa, skapande, närande Linköping.

Tänk därför inte på Laika, tänk på Ydre som med plats 25 i Svenskt Näringslivs undersökning har det bästa företagsklimatet i länet. Varför lyckas denna lilla kommun, medan Östergötlands två största kommuner får så mediokra respektive katastrofala betyg?

Eller tänk ännu hellre på Solna som år efter år varit och förblivit nummer 1 i hela landet. Av attityden mot företagare och entreprenörer i den kommunen finns uppenbarligen hur mycket som helst att lära.

Den negativa trenden för både Norrköping och Linköping går självklart att bryta. Vad som krävs är ett tydligt målfokuserat ledarskap, vuxen uppgiften att sätta det kommunala politiska-byråkratiska komplexet på mer tillmötesgående och lyhördare spår.

Alliansen i Linköping har lovat att jobba på det, håll tummarna att det finns myndig kraft bakom orden.

Lämna en kommentar

Under Östergötland, Film, Kommunalpolitik, Linköping, Näringsliv, Norrköping

Intoleransens skyltfönster

Skrivit i Corren 16/9:

Den store gustavianen Carl August Ehrensvärd, amiral och konstnär, menade att Blekinge var den första behagliga platsen på jordklotet som en resenär norrifrån nådde.

Klimatet är mildare, växtlivet rikt och vid det pastorala kustlandskapet drar friska vindar in från Östersjön. Sedan Ehrensvärds tid på 1700-talet har Blekinge kallats för Sveriges trädgård.

Numera är denna sydöstra del av vårt land en inte fullt lika behaglig och pastoral plats längre. Ty i politiskt avseende har klimatet blivit betydligt mindre trivsamt.

Om något skulle Blekinge snarare göra skäl för namnet Sverigedemokraternas trädgård.

Lite undanskymd från riksmedias radarskärm fann SD här redan tidigt en bördig jordmån som kommit att göra Blekinge till ett av partiets absolut starkaste fästen. I riksdagsvalet 2018 röstade var fjärde blekingeväljare på SD. Och i Sölvesborg, Jimmie Åkessons hemkommun, triumferade SD genom att gripa makten med bistånd av M, KD och det lokala Sölvesborg- och Listerpartiet.

I spetsen för alliansen går Louise Erixon, Åkessons sambo, inriktad på att göra SD:s slogan om ”förändring på riktigt” till konkret verklighet.

Att Sölvesborg dessa dagar hamnat i nationellt fokus är knappast underligt. Erixon håller ord och levererar som den svurna, skarpskjutande kulturkrigare mot det ”vänsterliberala etablissemanget” hon är. Den lilla Blekingekommunen börjar påminna om en ideologisk enklav till Viktor Orbáns Ungern.

Prideflaggan förbjuds från att hissas över stadshuset. Progressiv samtidskonst är förklarad som politiskt bannlyst vid offentliga inköp. Taggtråd rullas ut mot placering av nyanlända flyktingar i direkt trots mot bosättningslagen under hänvisning till det kommunala självstyret.

Det är tre mycket tydliga signaler om det reaktionära, antiliberala paradigmskifte som är SD:s mål för Sverige. Sölvesborg är skyltfönstret som ämnar att demonstrera vad vi har att vänta.

Det sker alltså under aktiv medverkan av M och KD. Hur kan Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor tillåta något sådant av sina partiavdelningar i kommunen?

Ser de båda Sölvesborg som en intressant testballong för ett möjligt M/KD/SD-samarbete på riksnivå? Då borde hittills skördade erfarenheter räcka för att avskräcka.

M och KD ska stå för klassiskt borgerliga värderingar, driva en frihetsfrämjande reformpolitik utan att ge avkall på socialt ansvar och försvara det öppna samhället mot kvävande allstatlig, maktfullkomlig kollektivism – brun som röd!

En anpassningens ryggradslösa pakt med SD som i Sölvesborg vore liktydigt med politisk, moralisk och intellektuell konkurs.

Lämna en kommentar

Under Blekinge, Kommunalpolitik, Kristdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna

Gör politiken tråkigare

Skrivit i Corren 30/8:

Det har börjat pålas och schaktas för den nya simhallen vid Folkungavallen i Linköping. Nog är det på tiden? Sedan 90-talet har det pratats om behovet av att ersätta den gamla simhallen från 1967. Efter en herrans massa turer genom åren kan Linköpingsborna nu till slut se fram mot ett förverkligat, badklart bygge 2022.

Eller så är det nog inte på tiden. Vi går mot en avmattning i den minusräntedopade högkonjunkturen med hopande osäkerhetsmoln framför oss. Om tre år är det inte osannolikt att vi är mitt i baksmällan.

Oaktat detta, står det klart att den demografiska utvecklingen innebär ett ökande tryck på välfärdstjänster inom vård, skola och omsorg. SKL, Sveriges kommuner och landsting, har länge flaggat för att de växande behoven är en tickande utgiftsbomb.

Totalt kommer kommun- och landstingssektorns åtaganden 2022 att kräva runt 40 miljarder kronor mer än idag, beräknade SKL i våras. För hela nästa decennium behövs ett resurstillskott på 200 miljarder kronor, löd Riksrevisionsverkets prognos häromåret. Hur ska det hanteras?

Den gamla vanliga vägen med skattehöjningar och statsbidrag? Lägg därtill en vikande konjunktur som sur grädde på moset och utmaningen blir riktigt extra delikat.

I det ljuset framstår det kanske inte som världens smartaste idé att Linköping kommun prioriterar närmare en miljard kronor till en ny simhall. Förvisso är det av många efterlängtade bygget redan igång och visst är det roligt.

Men vore det så populärt och viktigt för oss Linköpingsbor att bada i bassäng, borde väl det kunnat lösas av marknaden med en privat simhall istället för att politikerna skulle rycka in.

Poängen är inte att argumentera för att stoppa just detta projekt (det är för sent ändå). Utan att kommunen fortsättningsvis gjorde klokast i att fokusera på välfärdens kärna. Och dit hör knappast – hur man än vrider och vänder på saken – simhallsbyggen eller elcykeluthyrning eller att bjuda på cirkus eller annat godis i den stilen som Linköpings kommun använder offentliga medel till.

Partipolitiker av alla kulörer måste ha modet att våga vara tråkigare, dra åt svångremmen och trimma verksamheterna (stora belopp kan sparas genom effektiviseringar och ny teknik).

Det handlar inte om att vara snål och elak. Det handlar om att värna det allmänna bästa och respekten för andra människors pengar.

Lämna en kommentar

Under Kommunalpolitik, Linköping, Skatter

Linköping kan bättre

Skrivit i Corren 19/9:

Hur Linköping ska rattas de kommande åren är ännu en öppen fråga. Förhandlingar pågår bakom stadshusets dörrar om vem som ska ta vem. I denna stund är inte ens alla röster färdigräknade lokalt. Konstateras kan i vilket fall att S tappade mest av alla partier: minus 4,9 procentenheter till 27,6 procent.

Och det parti som ökade mest var KD: plus 2,7 procentenheter till 7,5 procent. Noterbart är att fler Linköpingsbor röstade på KD i kommunvalet än till riksdagen (6,5 procent).

Det måste tolkas som en välförtjänt framgång för Sara Skyttedal, som haft ett tydligt fokus på bekämpa vidlyftigheterna med skattebetalarnas pengar. Inte utan skäl. Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson vid Skattebetalarnas förening har ofta använt Linköping som ett mindre smickrande exempel.

Senast i en debattartikel i söndagens Aftonbladet hängde han ut Östergötlands residensstad på sin skamlista över slösaktiga svenska orter och skrev: ”Linköping ska inte bara bygga Sveriges dyraste simhall, ett kommunalt filmcenter och en ny multisportarena, fast man redan har fin ishall och fotbollsarena. Man har också fattat beslut om en kommunal elcykelpool, trots att intresset bland kommuninvånarna var minst sagt svalt”.

Att S, det dominerande partiet i den gångna mandatperiodens styrande koalition, förlorade så många röster ska ses som ett straff för detta, menade Gustafsson.

Åtminstone är det nog en betydande delförklaring, som i kombination med KD:s succé sänder ett viktigt budskap från Linköpingsborna till kommunpolitikerna: hantera våra pengar ansvarsfullare!

Låt det vara ett memento för stadshusets nya regim, oavsett vilket politiskt färgspektra den får. Att värna välfärdens kärna kräver dock mer än att rensa rent i floran av kostsamma gökungeprojekt.

Det handlar också om att använda varje välfärdsmotiverad krona så kvalitativt rationellt som möjligt, annars fortsätter ju slöseriet. I det avseendet har Linköpings tunga offentliga verksamheter en stor effektiviseringspotential, enligt en jämförande utgiftstudie som analysföretaget WSP gjorde för Svenskt Näringslivs räkning 2017.

Slutsatsen löd: ”Om kostnaderna i Linköping skulle sänkas till genomsnittsnivån för de kommuner som presterar bäst resultat till lägst kostnad, skulle detta innebära en besparing på 649 miljoner kronor”.

Det motsvarar en lättad skattebörda med 2,69 kronor! Uppenbarligen kan maktens roder skötas skickligare.

Lämna en kommentar

Under Kommunalpolitik, Kristdemokraterna, Linköping, Skatter, Socialdemokraterna

Sakpolitikens triumf

Skrivit i Corren 31/8:

Med sitt växande opinionsstöd drömmer Sverigedemokraterna inte bara om att få makt och inflytande i regeringsställning. Dessa främlingsfientliga vulgärpopulister siktar även på ett islossningens genombrott i den lokala politiken.

Efter valet räknar SD med att bli vågmästare i 155 av landets 290 kommuner och hoppas kunna pressa andra partier till att inleda samarbete. Ett krav är, enligt partisekretaren Richard Jomshof, att varje kommun där SD ingår i styret ska upprätta ett ”mångkulturellt bokslut” i syfte blottlägga ”kostnaderna för massinvandringen” (SR 28/8).

Något annat egentligt intresse än att hetsa mot människor från annat etniskt och kulturellt ursprung har ju SD som bekant inte. Därför är det knappast konstigt att alla anständiga politiker från vänster till höger betackar sig för att ha med Jimmie Åkessons järnrörsgäng att göra.

SD:s framgångar har förvisso tvingat fram en ökad samarbetsvilja på åtskilliga håll i Sverige. Men inte på det vis som SD önskar. Utan mellan de etablerade partierna över den traditionella blockgränsen.

Valet 2014 kom att rita om den politiska kartan rejält när SD kammade hem sina succésiffror. Konsekvensen blev att vi fick blocköverskridande styren i varje tredje kommun, fler än någonsin tidigare.

Johan Wänström, forskare på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet, har i en färsk rapport studerat erfarenheterna av denna utveckling. Resultaten är intressanta.

Att bilda nya, ovana koalitioner är besvärligt och tidsödande. Men gamla inbitna politiska meningsmotståndare har kunnat lösa upp knutarna genom öppet sinne, arbete, ambition och tillit.

De måste vara mer pragmatiska och lyhörda i förhandlingarna, vilket inte minst medborgarna tycks vinna på, ty som Wänström konstaterar: ”förr var det bara fokus på vilket parti som ska styra vilken nämnd, nu blir det istället sakpolitiken som är viktigast”.

Således har blocköverskridande samarbeten också fungerat mycket bättre än vad många skeptiker trott. Säga vad man vill om exemplet Linköping med sitt S/MP/L-styre, men någon katastrof har det ju inte varit. Tvärtom har det i den praktiska politiken rullat på ganska hyggligt, även om det gnisslat en del med Liberalerna.

Att Linköpings socialdemokrater till slut tröttnade på L-tjafset om Kungsbergsskolans framtid och valde att göra upp med Moderaterna i frågan är måhända talande. Av alla blocköverskridande kommunala konstellationer är det nämligen dessa bägge ärkerivaler som klarar bäst av att samarbeta – och håller ihop längst. Se på Åtvidaberg där S/M-styret är inne på sin tredje mandatperiod.

Det kan synas förvånande. Men stora partier brukar vara – och måste vara – mer ansvarstagande än små. I den handfasta kommunpolitiska verkligheten har ideologiska skiljelinjer heller inte samma uppskruvade betydelse som på den rikspolitiska arenan.

Moderatledaren Ulf Kristersson har efterlyst ”fler vuxna i rummet”. Han borde inte behöva leta länge. När det gäller, då är det bland kommunernas jordnära, resultatorienterade förtroendevalda som den demokratiska mogenhetsreserven finns.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Kommunalpolitik, Liberalerna, Linköping, Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

119 000 kostar cykeln

Ibland måste man tyvärr beklaga att Linköping lever upp till sin slogan att vara staden där idéer blir verklighet. Särskilt om man är skattebetalare och tvingas finansiera förverkligandet av tvivelaktiga politiska idéer. Våren 2019 ska just en sådan idé materialisera sig.

Linköping ska få en elcykelpool med 200 elektriskt drivna velocipeder som kommer att stå till invånarnas kollektiva förfogande. Hela prislappen verkar fortfarande oklar.

På uppdrag av den styrande S/MP/L-koalitionen har det kommunala bolaget Sankt Kors i alla fall nyligen slutit ett sexårigt leasingavtal för elcyklarna, vilket inkluderat laddstationer och annat går loss på 23,8 miljoner kronor.

Det motsvarar, så här långt, en kostnad av 119 000 kronor per cykel!

Den ansvarige projektledaren på Sankt Kors medger i Corren 10/8 att det låter absurt dyrt. Men sett som ett led i målet att göra Linköping koldioxidneutralt och minska biltrafiken i innerstaden är ändå kostnaden försvarbar.

Det är förstås lätt att säga när det handlar om andras pengar. Projektets nyttovärde kan omöjligen vara seriöst analyserad, utan hör snarare till symbolpolitikens luftigaste sfärer.

Den klimatförbättrande effekten torde ligga på det mikroskopiska planet, om ens det. Och hur många bilberoende Linköpingsbor kommer finna det lockande att låta bilen stå för besväret att jaga reda på en eventuellt ledig kommunal elcykel?

Okej, Linköpings kommun omsätter 9,6 miljarder kronor enligt den styrande koalitionens valårsbudget för 2018. I det sammanhanget kan 23,8 miljoner kronor förefalla som en bagatellartad utgift och inget att bråka om.

Men för vanligt folk, som står för fiolerna, representerar det en högst betydande summa. De flesta av oss kommer aldrig att se så mycket pengar på en gång under hela vår livstid.

Den amerikanske presidenten Calvin Coolidge gjorde sig känd för att vara notoriskt sparsam i sina offentliga budgetar. Inte för inte var han son till en lokal skatteindrivare i Plymouth Notch, Vermont. Som ung brukade Coolidge göra sin far sällskap när denne samlade in skattepengarna från traktens invånare och han glömde aldrig den grundläggande läxan: ”Jag lärde mig att någon alltid måste arbeta ihop till skatten för att kunna betala den”.

Samma respekt för frukten som skapas av arbetande människors möda skulle inte skada i Linköpingspolitiken.

Kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) har hävdat att majoriteten borde anmälas till TV-programmet ”Lyxfällan” och kräver på sina valaffischer nej till slöseri med skattemedlen. Den dubiösa elcykelsatsningen är ett talande exempel på att hon har en poäng.

Ett budskap i tiden.

Lämna en kommentar

Under Kommunalpolitik, Linköping, Skatter