Björn Afzelius och svarta gänget

Skrivit i Corren 5/6:

”Då var dom kompis med fascisterna / Då var dom bundis med nazisterna / Då var dom bästis med rasisterna / Då var dom ett med falangisterna”. Dessa textrader sjunger Björn Afzelius. Året är 1985 och till hösten stundar val i Sverige. Socialdemokraterna sitter vid regeringsmakten, men det är skakigt. 

Det blåser andra politiska vindar över världen, från höger, och i vårt land är den flanken segerviss. ”Det var då, det var länge sen / Men nu står samma svarta gäng / och har häng på ministertaburetterna igen!”, fortsätter Björn Afzelius varnande sjunga. 

Och förklarar med sin nasala stämma: ”Nu har dom putsat upp fasaderna / Nu ser dom ut som demokraterna / Nu går dom själva ut på gatorna /Nu vill dom kallas ’Moderaterna’”. 

Låten heter Svarta gänget och ingår på albumet Nio liv, som proggikonen Afzelius släppte våren 1985. Visst, det är en stark rockrökare, tillika ett icke ointressant tidsdokument från stämningsläget just då. 

Valrörelsen, Olof Palmes sista, blev hård och hätsk. Borgerligheten mobiliserade med Moderaternas Ulf Adelsohn i spetsen. Vänstern överlag var pressad, marknadsliberalismen hade fått en renässans, det var Reagans och Thatchers epok. Om Björn Afzelius bidrog till att Palme ändå vann valet är väl tveksamt. 

Men Svarta gänget spelades flitigt under Afzelius turné med kompbandet Globetrotters det året och rönte viss uppmärksamhet, särskilt i ungdomskretsar, det kommer jag själv – bittert – ihåg. Socialdemokraterna var nog knappast missnöjda med draghjälpen och hur de påstådda ”systemskiftes”-Moderaterna häcklades (som inte var dåliga på att häckla Palme tillbaka, det bör i rättvisans namn noteras). 

Afzelius må i övrigt varit en stor artist. Jag gillar honom som musiker och låtskrivare, politiska sympatier åsido. Egentligen är hans plakattexter ganska få. Produktionen domineras snarare av mer berörande ämnen som kärlek och relationer, vilket också gjorde honom till en sådan populär publikmagnet trots ogina recensenters envisa sågande. Fast i fallet med Svarta gänget förtjänade han att få på skallen. 

Låten är rivig, ja. Men budskapet är vulgärpropaganda av sämsta sort och bevisligen felaktigt. När Björn Afzelius attackerade Ulf Adelsohns moderater som fascister bakom fasaden, attackerade han ett högerparti som aldrig existerat. Moderaterna har aldrig varit bästis och bundis med högerextremister, aldrig låtit något ”svarta gäng” ha häng på ministertaburetter i Sverige. Tvärtom. 

Det är bara att gå till läggen, som vänstergurun Jan Myrdal brukade säga. Gösta Bohman formade på 70-talet de moderna Moderaterna med sin frihetliga legering av liberalism och konservatism. Men grunden lades långt tidigare av Arvid Lindman, det svenska 1900-talets mest betydelsefulla högerledare. Han var statsminister i två omgångar, 1906-11 och 1928-30. I seklets början lotsade han igenom ett viktigt steg till den fullvärdiga demokratins införande. 

Det var en allmän rösträttsreform för män, jämte ett proportionellt valsystem som gjorde att inte den samlade vänstern (liberaler och socialdemokrater) skulle kunna sopa hem all parlamentarisk representation. Hade det blivit majoritetsval enligt brittisk modell, vilket liberalernas Karl Staaff ville, vore högerns chanser till riksdagsplatser mer eller mindre stekta. Risken för utplåning var reell. Men Arvid Lindmans moderata ideologiska hållning och samarbetsinriktade linje för det politiska arbetet räddade partiet, gav det ny respekt och relevans. 

Det var dock under mellankrigstiden, när extremistiska träldomsläror och diktaturdyrkan förgiftade sinnena i Europa, som Arvid Lindman gjorde en än tyngre historisk insats. Inom högern fanns en minoritet som beundrade utvecklingen i Tyskland och imponerades av Adolf Hitler. Dit hörde inte Lindman. Han var frimurare, hade goda kontakter med sina tyska ordensbröder och därmed välinformerad om nazisternas barbariska våldsregemente, deras klappjakt på judar och demokrater. 

Trots att Arvid Lindman var en korrekt herre som vanligen uttryckte sig städat och försiktigt, blev hans språkbruk om nazisterna utan pardon: de var ”slödder” och ”pack”, punkt! Han reagerade med avsky på att högerns formellt fristående ungdomsrörelse SNU försökte infiltrera moderpartiet med idéer från italiensk fascism och tysk nazism. 

Inte för inte fanns bland Lindmans personliga vänner den rakryggade liberalen Torgny Segerstedt, som i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kompromisslöst gisslade Hitlerväldet. Beslutet kunde bara bli ett. 1934 kastades SNU ut i kylan och Lindman deklarerade den svenska högerns oreserverade uppslutning bakom demokratins ideal. 

I Italien, Österrike och Tyskland kunde högerextremisterna gripa makten efter att etablerade borgerliga kretsar kollaborerat med dem. Den vägen stängde Lindman här och nazismen marginaliserades. ”Precis som socialdemokraterna bekämpade kommunisterna i fackföreningar och arbetarkommuner, höll högern rent hus högerut”, skriver statsvetaren Leif Lewin i sin biografi Sveriges statsministrar under 100 år. Arvid Lindman (2010).

Lewin menar att ”Lindmans resoluta ställningstagande mot nationalsocialismen” är en viktig delförklaring till ”varför den svenska demokratin överlevde under mellankrigstiden”. 

Det är Moderaternas stolta arv som förvaltats vidare in i vår tid av Arvid Lindmans efterträdare. Det visste jag redan som tonåring 1985, jag växte upp i gediget blåborgerliga Kungsbacka och kände mina moderater. Björn Afzelius kunde ta sin nidlåt och sticka dit rödpepparn blommar! Vilken vänstersmörja, ha!  

Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristersson när han inför valet 2018 bedyrade sitt kraftfulla avståndstagande mot SD – som ju har rottrådar såväl till SNU som gammal otäck inhemsk och Hitlertysk nazism. Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristerssons ord till Förintelseöverlevaren Hédi Fried att samverkan med SD var uteslutet. Jag röstade som jag gjorde. Och vad hände? 

Nu är dom plötsligt kompis med… Nu är dom plötsligt bundis med… Herregud… Björn Afzelius bitska strofer från Svarta gänget ekar rättmätigt aktuella i mina öron: ”Se’n kan du glömma allt du trodde på! / Se’n kan du stå bredvid och titta på! / Se’n kan du skåda deras öppna hån! / Se’n kan du stå där som ett jävla fån!”

Det är jag det. Ridå. Vem i hela världen kan man lita på? 

Det är om Moderaterna som Monica sjunger nu

Skrivit i Corren 12/5:

”Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, / ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?”, sjöng Monica Zetterlund i Hasse och Tages revy Svea Hund på Göta Lejon 1976. Adressen var riktad mot Socialdemokraterna som, ur de folkkära revymakarnas frihetligt socialistiska perspektiv, förblindats av maktbegär och svikit sina gamla reformistiska ideal. 

För en liberalt sinnad lyssnare idag skulle Monica Zetterlund lika gärna kunnat sjunga om Moderaterna. Var blev ni av, frihetliga borgerliga banerförare? Tänk, det fanns en tid – för ganska exakt tjugo år sedan vill jag minnas – då partiet som numera styrs av Ulf Kristersson slog fast följande i sitt idéprogram: 

”Öppenhet måste vara det svenska samhällets ledstjärna. Det gäller för dem som genom arbete eller på grund av förföljelse vill bygga en ny framtid i vårt land. Att ta emot flyktingar är en fråga om att bry sig om, att ställa upp, och att visa barmhärtighet. De nya svenskarna gör vårt samhälle rikare och mer dynamiskt.”

Var det bara tomma ord? I alla fall inget budskap som Moderaterna modell 2021 gärna vill påminnas om. Men ändå, det fanns faktiskt en tid – är det så förtvivlat länge sedan, verkligen? – när detta parti härbärgerade valda representanter som stod på barrikaden för en fri invandring och skrev sig samman om motionstexter som denna i riksdagen: 

”De regioner som kommer att bli framtidens mest dynamiska områden kommer att som en av sina grundstrategier ha en mycket liberal invandringspolitik och en generös, humanistisk flyktingpolitik. Den stora utmaningen för oss, som för varje annat land och region, är inte hur vi stänger gränserna för människor som söker sig en bättre tillvaro, utan hur vi tar tillvara deras skaparkraft och gör det möjligt för alla som vill att av egen kraft skapa sig och de sina ett gott liv”.

Gårdagens moderater hade rätt, de hade svaret. Invandring är i grunden bra. Problemet är inte att fler människor kommer till Sverige. Problemet är strukturerna i rådande system som hindrar frigörelsen av all den värdefulla skaparkraft vi gives till skänks. Bland annat måste arbets- och bostadsmarknaden avregleras, skatter sänkas och bidrag ses över i jobb- och integrationsfrämjande syfte. 

Dagens moderater har kapitulerat för SD:s svartsyn på invandringen, gjort den till sin egen i väsentliga delar och vill regera med en Jimmie Åkesson som lovar att vara en bromskloss för liberala reformer av välfärdsstaten. Över Sverige lägger sig en inskränkt nationalkonservativ tung blöt filt. Spillrorna av den frihetliga borgerligheten får försöka repa mod. Som Monica Zetterlund sjöng:

”Vi som satts att leva i besvikelsens epok / – ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk? / Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt, / tro på det vi trodde på – trots allt!”

Den borgerliga ambitionen som försvann

Skrivit i Corren 15/4:

Piggast på den borgerliga planhalvan i den lokala valrörelsen 2018 var KD, som lovade att lätta den kommunala skattebördan för Linköpings invånare med 1 krona. Efter maktskiftet blev sedan kompromissen i Alliansens samverkansprogram ”en ambition om ett minskat skattetryck”. Det lät förstås aningen misstänkt och oroande luddigt.

Men en ambition är förstås bättre än ingen ambition. Och i en M-ledd kommun borde man väl ändå känna sig hyfsat trygg med att ordet ”ambition” inte nödvändigtvis måste vara politikerspråkets till intet förpliktigande synonym för ”kanske, vet inte, får se”. Sänkt skatt är ju en gammal hederlig moderat paradfråga, eller hur?  

Tjo flöjt, sa Janne Vängman. Som bekant har vi tvingats titta i månen efter skattelättnader i Linköping. Fria Moderata Studentförbundet (FMSF), som håller färgen frihetligt blå, konstaterar i en rykande färsk deppig rapport att endast 15 av Sveriges 290 kommuner har sänkt skatten under innevarande mandatperiod. Av dessa skattesänkarkommuner har 9 borgerligt koalitionsstyre (övriga styrs blocköverskridande eller har i ett intressant fall faktiskt vänsterstyre). 

Utdelningen på att rösta borgerligt lokalt måste således betecknas som ganska klen. Mot bakgrund av att Sverige fortfarande har ett av de hårdaste skattetrycken i världen (42,6 procent av BNP) och innan pandemin seglat fram på en långvarig ekonomisk högkonjunktur, borde sannerligen borgerlighetens företrädare kunnat prestera bättre. 

Varför har det inte lyckats i Linköping? Kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) säger i FMSF-rapporten att det föreligger ”omfattande besparingsbehov även utan skattesänkning som beror på statlig övervältring av kostnader bland annat genom migrations- och arbetsmarknadspolitiken”. 

Det är säkert helt korrekt att staten spelat en besvärligt hämmande roll i sammanhanget. Men är det en godtagbar ursäkt för att kasta alla skattesänkningsambitioner åt sidan? Är det ens någon mening för borgerligt sinnade att rösta om resultatet blir politiker som passivt bleknar när det kärvar, inte orkar finna utrymme för att vidga medborgarnas ekonomiska frihet och skyller sina tillkortakommanden på andra?  

Som rapportförfattarna i FMSF skriver: ”Det är inte en lätt uppgift att omsätta frihetlig politik i praktiken på kommunal nivå, men det är en viktig uppgift. Politik får aldrig tillåtas bli en läpparnas bekännelse. Att torgföra en politisk roll vart fjärde år för att i maktställning realisera en annan är skadligt för väljarnas förtroende. Långsiktig trovärdighet börjar med kortsiktig principfasthet.”

Alliansen i Linköping får ta nya tag. Trots allt är inte mandatperioden över än. 

De små stegens tyranni

Skrivit i Corren 30/3:

Juno Blom, Liberalernas partisekreterare från Östergötland, sitter i SVT:s Agenda (28/3) och lovar att hennes parti aldrig kommer att förhandla bort liberala grundvärden. ”Det vi vet är att liberal politik får bäst genomslag i en borgerlig regering”, slår hon fast. Jodå, så är det säkert i normala fall. 

Men nu handlar det inte om att bilda en borgerlig regering som Sverige upplevt innan. Den skulle tvärtom vara väsensskild från tidigare regeringar som letts av de borgerliga statministrarna Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Inte ens om man går längre bakåt i tiden, före Per Albin Hanssons inledande av Socialdemokratins långa maktinnehav 1932, finns någon motsvarighet. 

Denna eventuella regering, med ett stort parti av SD:s natur i en bärande roll, skulle vara helt unik i vårt lands politiska historia. Att Liberalerna i söndags beslutat att våga sig på ett sådant äventyr tillsammans med M och KD trotsar den ideologiska logikens gränser och måste rimligen vara uttryck för total politisk desperation under opinionsgalgen.

Hur kan liberala grundvärden trovärdigt försvaras genom att kollaborera med SD, ett reformerat nazistparti, vars mål är att göra grus och aska av liberala grundvärden? Bengt Westerberg talade en gång som FP-ledare om de ”små stegens tyranni”. Det han då syftade på var hur den socialdemokratiskt präglade välfärdsstaten successivt höjde skatterna, lite i taget, tills medborgarnas ekonomiska frihet blev mer eller mindre strypt.  

SD både ser sig som och är befryndad med samma ultranationalistiska, främlingsfientliga högerpopulistiska rörelser som burit fram Trump i USA och regimerna i Ungern och Polen. Vad är det som säger att Sverige inte med de små stegens tyranni, en liten eftergift i taget, också skulle kunna hamna i en liknande situation där den liberala demokratin urholkas?

”Jag kommer inte att samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”, bedyrade Ulf Kristersson innan valet 2018. Det gjorde även Ebba Busch. Ett samarbete med SD var inte ens möjligt på 20 års sikt, deklarerade hon. Vi vet idag att varken Kristersson eller Busch var ett skvatt pålitliga i det avseendet. 

Den som trodde att M och KD var en borgerlig brandvägg mot SD fick i verkligheten något lika stadigt som ett sladdrigt duschdraperi. Lycka till med att åstadkomma en ny start för ett liberalare Sverige i det sällskapet.   

Varför så ryggradslöst inom M och KD?

Skrivit i Corren 23/3:

Till helgen samlas Liberalernas partiråd för att avgöra den infekterade frågan. Ska grönt ljus ges åt Nyamko Sabunis utpekade linje att satsa på en SD-beroende borgerlig regering efter nästa val? 

Det är möjligt att partiledningen får sin vilja igenom. Men det sker inte utan strid och protester åtminstone. I söndags förklarade exempelvis Liberalernas kvinnoförbund att det motsätter sig alla former av budgetsamarbete med SD. Den tidigare partiledaren Bengt Westerberg sa till TT i fredags att risken var stor att ”väldigt många lämnar partiet” om Sabuni triumferar och han verkar själv inte främmande för att hälsa adjö. 

Att känslorna svallar och splittrande manfall hotar är knappast underligt. Det ju inget litet steg för ett borgerligt parti med socialliberalismen som affärsidé att ansluta sig till ett regeringsalternativ med SD i nyckelrollen. SD är inte borgerligt. SD har liberalismen som huvudfiende. 

SD är vänskapligt inställt till demokratiomstörtare i andra länder som regimerna i Ungern och Polen. SD är trogna Donald Trump även efter stormningen av Kapitolium. SD är samtidigt något så internationellt unikt inom den högerpopulistiska missnöjesfloran som ett framgångsrikt reformerat nazistparti. SD har genom sina grundare – bland dem SS-veteranen Gustaf Ekström – direkta kopplingar till hitlerismens stöveltrampande och andra världskrigets vidrigheter. 

Dagens SD står för en ytterkantsnationalism klart inspirerad av fascistiskt tankegods. SD:s mål är radikal samhällsförändring. SD ser på politiken i oförsonliga och apokalyptiska termer. Som partiideologen Mattias Karlsson famöst uttryckt det: ”Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död”. 

Hade det inte blivit bråk i Liberalerna om samverkan med ett sådant gäng vore det ytterst märkligt. Det konstiga är snarare att tanken ens kommit på tal för seriöst övervägande. Hur mycket man än önskar en regering utan Stefan Löfven, så torde inte Sverige bli borgerligare, frihetligare och liberalare med SD i båten. Tvärtom. 

Att Ulf Kristersson och Ebba Busch tidigare bestämt tog avstånd från allt SD-hångel hade synnerligen välmotiverade orsaker. Ulf Kristersson var för M:s räkning upprepande gånger direkt kompromisslös. Sedan blev det förr otänkbara så tänkbart att firma Kristersson & Busch nu glider kamratligt djupare in i SD-famnen för varje månad som går. Hörs några skaror bekymrade moderater och kristdemokrater knysta ett pip till invändning?

Liberalerna ska ändå ha heder av att inte bara motståndslöst falla in i ledet när också Sabuni vill skriva på borgerlighetens konkursförklaring.

Utmärkt att S tar fajten mot SD

Skrivit i Corren 16/2:

Med en lätt travestering av Tage Erlander i klassisk värmländsk högform: ”Gubber å kärringer, huk er i bänkera, för nu laddar Socialdemokraterna ôm!”. Krutröken har legat tung kring partiet sista tiden. Det har skjutits skarpt mot den svenska högerflanken så man nästan känner sig återflyttad till O.K. Corral.

Särskilt förra veckans duell i SVT:s Aktuellt mellan försvarsminister Wyatt Earp – förlåt, jag menar Peter Hultqvist – och Jimmie Åkesson blev en minnesvärd shootout, där SD-ledaren förgäves försökte ta slingrande betäckning undan Hultqvists hårdknallande salvor.

Övertygade liberaler med frihetlig kompass som bekämpat SD i åratal kan knappast vara missnöjda med det kraftiga eldunderstödet. Men varför rider S ut som tungt beväpnade sheriffer mot den auktoritära högerpopulismen och dess medlöpare så offensivt kompromisslöst just nu?

Är det för att dra uppmärksamheten från den fiaskoartade hanteringen av coronapandemin, besvärligheterna med att få massvaccineringen att fungera tillfredsställande och andra överhängande samhällsproblem som våldsbrottsligheten, vargavinterns energiförsörjningsbekymmer, et cetera?

Säkert spelar dylik taktik in. Partipolitik förblir partipolitik hur man än vänder på det och regeringen är otvivelaktigt pressad. Men det vore också mer än lovligt cyniskt att helt frånkänna S ärligt menade avsikter. Stormningen av Kapitolium i USA chockade en hel värld. Kan tydligare bevis krävas på vilket hot som vår tids högerextrema strömningar representerar?

Trots Donald Trumps valfusklögner och uppvigling till statskupp fortsatte hans blågula fanclub Sverigedemokraterna att bedyra sin trohet. Och ändå förklarade oppositionsledaren Ulf Kristersson att SD utvecklats till en acceptabel samarbetspartner för en M/KD-regering. Hur blind och naiv, alternativt maktlysten bort i tok, får man bli! Det vore gravt historiskt tjänstefel av det som kvarstår av det anständiga politiska fältet att INTE samlas i ett motreaktionens uppbåd.

I Aftonbladet (15/2) säger statsminister Stefan Löfven om Ulf Kristerssons och Ebba Buschs alliansbyggande med SD: ”Poängen är att man inte kan ge sig in i ett samarbete med ett sådant här parti och tro att det partiet bara kommer säga okej till det man själv vill. Det kommer kosta, och det kommer kosta där de vill göra skillnad.”

Löfven lär väl ha en hum. Priset han själv fick betala för statsministerposten var Januariavtalet – en borgerlig Grand Slam till C och L rent sakpolitiskt med avskaffad värnskatt, rejält utökade Rut-avdrag, marknadshyror i nybyggnation, moderniserad arbetsrättslagstiftning och så vidare. Vilket pris kommer då Ulf Kristersson tvingas betala till det uttalat liberalfientliga SD? Jimmie Åkesson planerar näppeligen att sälja sig billigt.

Tänk om svensk höger vägrat Lenin genomresa

Skrivit i Corren 4/2:

”När en stor grupp inom vänsterns beundrade elit väljer att hedra Lenin med sina namn säger de något om demokratins hot som det är alltför tyst om”, skriver den moderate partiveteranen Gunnar Hökmark i Expressen (3/2).

Han är, på goda grunder, upprörd över Leninpriset på 100 000 kronor som detta år tilldelas Nina Björk. Bakom utmärkelsen och pengarna står Lasse Diding, excentrisk hotellägare i Varberg. Bland tidigare vänsterradikala Leninpristagare som inte skämts för att associeras med ett av historiens värsta kriminalfall finns Jan Guillou, Roy Andersson och Mikael Wiehe.

I dessa dagar, när Putins gangsterregim ökar repressionen mot Rysslands frihetsaktivister, blir om möjligt Leninhyllandet än mer motbjudande. Putinväldet är ju en produkt av det mörka arv som Lenin kvarlämnat. Det var han som släckte hoppet om en demokratisk utveckling i Ryssland efter februarirevolutionen 1917, vilket Hökmark påminner om i sin viktiga artikel:

”Lenin förintade all opposition och varje tendens till demokratisk rörelse, förföljde oliktänkande, utrotade etniska grupper som ansågs som revolutionens fiender bara på grund av sitt ursprung och lät mörda människor som på grund av familj, yrke eller utbildning dömdes som klassförrädare.”

Vad Hökmark däremot talar tyst om, är det bidrag Sverige gav Lenin för att kidnappa revolutionen och införa den moderna terrorstaten. Vid tiden för tsardömets fall fanns Lenin inte på plats. Han var landsflyktig i Schweiz. Första världskriget rasade. Ryssarna hade lidit svåra förluster mot fienden Tyskland. Dock beslöt den nya regeringen i Petrograd att kämpa vidare.

Tyskarna fick då en ödesdiger idé. Varför inte skicka hem vildhjärnan Lenin och låta honom ställa till ett försvagande politiskt kaos bakom frontlinjen? Lenin saknade förstås alla skrupler och välkomnade hjälpen. Likt en mänsklig giftbacill sattes han i en plomberad järnvägsvagn. Men! För att komma till målet måste tyskarna få tillstånd att transportera Lenin genom neutrala Sverige.

Berlins förfrågan besvarades i röda rappet jakande av den svenska regeringen – en högerminister under ledning av Carl Swartz! Inte nog med det. Lenin hade ont om kontanter i reskassan. Därför startade svenska vänsterpolitiker en insamling medan Lenin gjorde ett uppehåll i Stockholm. Utrikesminister Arvid Lindman, tung profil i den moderata partihistorien, hostade upp 50 kronor så att Lenin kunde försvinna iväg på spåret till Petrograd – med känt resultat.

Det känns bittert att konstatera. Men vore det inte för den svenska högerns naiva undfallenhet 1917 är det tänkbart att tyskarnas lömska plan misslyckats, Lenin förblivit en maktlös vettvilling i marginalen och att det idag aldrig existerat något Leninpris för Gunnar Hökmark, mig och andra demokrater att döma ut.

April 1917. Lenin på reseuppehåll i Stockholm.

På normförskjutningens mörka stig

Skrivit i Corren 27/1:

”Det är känslan av déjà vu som gör mig så rädd. Som ung vuxen såg jag samma normförskjutning som jag ser nu. Vi klarade inte av att hejda den då, vilket ledde till de oförglömliga fasorna vi ska minnas den 27 januari”, skrev Hédi Fried i DN inför Förintelsens minnesdag förra året.

Hon föddes i Rumänien 1924 och fick uppleva ett Europa som gled ner i avgrunden av rasism, våld, politisk extremism, krig och industriellt organiserat massmord. Mirakulöst undgick hon själv att mördas av SS-bödlarna i Auschwitz, där båda hennes judiska föräldrar försvann, och kom vid Hitlerväldets fall som flykting till Sverige 1945.

På äldre dagar har Hédi Fried enträget vittnat om sina erfarenheter och varit en av vårt lands viktigaste opinionsbildare för demokrati, tolerans och humanism. I flera år har hon varnat för SD, sprunget ur det brunsvarta ideologiska träsk som gjorde Förintelsen möjlig, och faran det innebär om etablerade partier närmar sig Jimmie Åkessons ytterkantsrörelse.

Vid tiden för valet 2018 deklarerade Hédi Fried att hon inte trodde ett skvatt på SD:s iver att framstå som mera rumsrena: ”Sverigedemokraterna försökte först med buller och bång. Det gick inte. Då tonade de ner sig, skaffade kostymer och kom in i riksdagen. Precis som Hitler efter kuppen i ölhallen”.

I juni 2018 var statsministerkandidaten Ulf Kristersson (M) bjuden på ett samtal hemma hos Hédi Fried i Stockholm. ”Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer att gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande”, sa Hédi Fried efter mötet.

Men Kristersson skulle komma att distansera sig från det löftet. När valet var över ville han bilda en M/KD-regering, stödd på SD. Det är fortfarande hans mål. Kristersson intygade nyligen i SVT att SD minsann har förändrats och blivit seriösare.

Expressenjournalisten David Baas, som länge bevakat Jimmie Åkessons parti, bemötte M-ledarens uttalande med att det snarare är slående hur ståndaktigt SD hållit fast vid sitt ursprung och sina kärnvärderingar.

Niclas Nilsson på den antirasistiska tidskriften Expo skrev förra veckan: ”Sällan har SD blivit så kramade och omtyckta som nu, såväl av etablerade riksdagspartier som av den svenska vit makt-miljön. Det mesta talar för att SD fortsatt flyttar fram sina positioner. Och bland företrädare, gräsrötter och sympatisörer växer modet, radikaliteten och självförtroendet”.

På 1920- och 30-talen trodde konservativa och liberaler i Italien, Österrike och Tyskland att de kunde ha ett kontrollerat maktsamarbete med fascister och nazister. Hédi Fried kan berätta om hur normförskjutningen den gången slutade. Men vad tjänar det till om politiker som Ulf Kristersson vägrar lyssna och inte tar historiens lärdomar på allvar?

Hasse Ericson-syndromet

Skrivit i Corren 9/1:

I januari 1976 avslöjades att Transportarbetareförbundets ordförande Hasse Ericson, gemenligen kallad ”Hoffa” för sin buffliga stil, firat nyår på Kanarieöarna. Det var inte så omdömesgillt att åka dit på den tiden heller. Särskilt om man som Hasse Ericson var en ledande profil inom svensk arbetarrörelse.

På 70-talet plågades Spanien fortfarande av Francos blodiga fascistregim, bevingat fördömd av Olof Palme på S-kongressen hösten 1975 som ”satans mördare” efter att tyranniets bödlar avrättat en grupp politiska fångar. Socialdemokraterna startade en insamling till stöd för det spanska folket och uppmanade till turistbojkott. LO kampanjade på temat ”Res inte till Spanien”.

Det fick effekt. Chartertrafiken från Sverige till den spanska solen minskade märkbart. Vanliga svenskar var uppenbart villiga att i betydande skaror hörsamma rekommendationen. Döm därför om skandalen när Hasse Ericson mitt i allt detta fångades på bild, pösigt jäsande med pipa, svarta solglasögon och trånga badbyxor vid en spansk poolkant.

Som om inte detta var tillräckligt kontroversiellt, hade Transportbasen dessutom valt att semestra på en hotellanläggning som tillhörde arbetarrörelsens motpart Svenska Arbetsgivareföreningen. Och charterbolaget Scanair hade bjussat på flygresan för honom och hans fru.

Dubbelmoral och korruption? Hasse Ericson syntes onekligen leva upp till den amerikanske fackpampen Jimmy Hoffas ökända takter, men vek inte ner sig i snålblåsten.

Hasse Ericson påstod att resan hade skett utifrån goda motiv. I Aftonbladet den 8/1 1976 deklarerade han att det faktiskt inte varit på någon nyårssemester alls. Istället hade han konfererat med spanska oppositionella och lagt fram deras krav på ett demokratiskt Spanien för en rad turistdirektörer.

Förklaringen lät knappast trovärdig och Hasse Ericson uteslöts ur LO:s styrelse. Något förbluffande lyckades ”Hoffa” trots detta bita sig fast som ordförande i Transport till 1980, då han kickades av andra orsaker (ekonomiska vidlyftigheter som märkliga krognotor på medlemmarnas bekostnad).

Nu är inte längre fascism det stora problemet i Spanien. Men att det är olämpligt att resa dit – eller någonstans alls, helst – borde vara givet under denna grasserande pandemi. Särskilt om man heter Dan Eliasson och är generaldirektör för MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som har en central funktion i hanteringen av farsoten.

Strategin om att vi alla måste ta egenansvar och visa sammanhållning i krisen har som bekant predikats i stränga ordalag från maktens toppskikt. ”Ställ in. Boka av. Skjut upp”, var statsminister Löfvens kärva budskap inför julen då isolerat hemmasittande i stugorna anbefalldes.

MSB informerade på sin sajt: Försök att begränsa ditt kollektiva resande så mycket som möjligt. En transport bidrar inte i sig till smittspridning, men det finns en risk vid möten under resans gång och på resmålet. Inför kommande ledigheter och under julen är det viktigt att tänka igenom om planerade resor verkligen är nödvändiga att genomföra.”

Men Dan Eliasson drabbades tydligen av Hasse Ericson-syndromet och fann ingen anledning till att just han inte skulle få njuta av spanskt solsken under jul och nyår. ”Jag har avstått väldigt många resor under den här pandemin, men den här tyckte jag var nödvändig”, hävdade generaldirektören vresigt när Expressen (2/1) avslöjade hans flygtripp.

Den nödvändigheten, som verkade bestå i besöket hos ett vuxet barn på Kanarieöarna, klingade tämligen ihålig. Moderatledaren Ulf Kristersson krävde Eliassons avgång. MSB-chefens fasoner undergrävde allmänhetens förtroende för gällande restriktioner. Och petat blev han ju i veckan.

Aningen pinsamt för M var dock att även partiets utrikespolitiske talesman Hans Wallmark fått en släng av Hasse Ericson-syndromet och stuckit iväg till Kanarieöarna under helgerna. I semesterorten Las Palmas hade han också, pikant nog, råkat träffa och glatt morsat på Dan Eliasson.

Hasse Ericson-syndromet fick ännu ett ansikte i den moderata riksdagsledamoten Cecilie Tenfjord Toftby. Hon telefonintervjuades i P4 Sjuhärad den 30/12 och kritiserade Stefan Löfvens nonchalans mot smittskyddsrekommendationerna när han sprungit omkring och julshoppat i Stockholms city. Med rätta slog hon fast att Sveriges statsminister måste föregå med gott exempel. Det var bara det att Cecilie Tenfjord Toftby ringde in sin kritik från sin helgsemester i – ja, gissa – Spanien!

Hur ska vi förstå detta elitens hyckleri i Hasse Ericsons föga hedervärda spanska fotspår? Begriper de inte vilka potentiellt förödande risker de tar? Enligt Henry Montgomery, professor emeritus i kognitiv psykolog vid Stockholms universitet, är det ej alls säkert.

Höga chefer och makthavare befinner sig i en tillvaro med situationer som skiljer sig från vanliga människors. Det kan ofta förvrida perspektivet på det egna agerandet. De får svårt att se själva som ”mannen på gatan” gör och uppfattar inte det personliga handlandet som felaktigt eller stötande. Alla är jämlika, men några är jämlikare än andra och reser till Spanien. Inga konstigheter… Folkvettet, det får populasen stå för.

Lalandia i den juridiska kvicksanden

Skrivet i Corren 11/11:

När beskedet offentliggjordes i december 2016 lät det nästan för bra för att vara sant. Vilken grej för Motala och Östergötland. Danska företaget Lalandia A/S ville bygga en stor semesteranläggning i närheten av Varamobaden, vårt läns egen motsvarighet till Côte d’Azur.

Omkring en miljard danska kronor var Lalandia beredda att investera, som bland annat beräknas skapa 340 nya årsarbeten, locka 320 000 nya besökare till Motala och ge 50 000 fler övernattningar i kommunen varje år. Snacka om injektion för såväl den lokala som den regionala turistnäringen.

Men ingen etablering utan smolk i glädjebägaren. Motalas styrande blev tydligen så till sig i trasorna över det danska företagets planer, att Lalandia fick köpa 280 000 kvadratmeter attraktiv strandnära mark för rena vrakpriset: 61 miljoner kronor.

Att värderingen sekretessbelades för folk och fä var nog inte konstigt. Corren avslöjade nämligen att Lalandia skänktes en häftig rabatt på 135 miljoner kronor jämfört med om samma mark istället hade sålts som villatomter.

Knappast det mest lysande exemplet på hur offentlig egendom förvaltas. Man förstår om Motalas skattebetalare har svårt att tro att det är sant hur illa kommunen skötte den affären på deras bekostnad.

Men förlusten på gungorna lär väl kunna tas igen på karusellen – när den färdig att komma igång. Nu är ju detta dock Sverige och här är det även en sanning att byggprojekt som Lalandias ofta kan bli väldigt trögstartade. Åren har gått och ännu har inte en dansk spade satts i den rabatterade Motalamarken.

En förklaring är att detaljplanerna överklagats av mindre nöjda människor i den ideella intresseföreningen Varamons vänner. Det är i princip inget att säga om. Som vän av närdemokrati och lokalt medborgerligt engagemang är rätten att höja rösten mot makten och kräva omprövning av beslut givetvis något mycket värdefullt.

Men det bör också finnas ett mått av sans och balans i det hela. Annars får det karaktären av ett rättshaveristiskt tröskande med okynnesöverklaganden som på ett Kafkaliknade sätt fördröjer byggprocesserna in i absurdum, vilket är till uppenbar skada för det svenska företags- och investeringsklimatet. Är det verkligen rimligt att Lalandias etablering ska behöva gå ända till Högsta domstolen för avgörande?

Den östgötske riksdagsledamoten John Weinerhall (M) tycker inte det. Han har lagt en motion som pläderar för en begränsning av överklaganderätten i detaljplaneärenden. En bättre avvägning mellan folkligt medbestämmande och demokratisk effektivitet måste göras så att inte projekt gång på gång fastnar i en juridisk kvicksand. Riksdagen har goda skäl att bifalla Weinerhalls motion.