Category Archives: Moderaterna

Politiker med kurage

Skrivit i Corren 14/6:

Linköpingsmoderaten Finn Bengtsson är inne på slutvarvet som riksdagsledamot på östgötabänken. Han kommer, som bekant, inte att kandidera för ytterligare en mandatperiod. Det är beklagligt. Hans frispråkiga röst har varit ett salt i debatten med bitande kritik av partielitens toppstyrning och bristen på interndemokrati.

Att Finn Bengtsson vägrat vara del av något kuvat ”knapptryckarkompani” visade han genom sitt rakryggade motstånd mot den beramade Decemberöverenskommelsen 2014, då borgerligheten kastrerade sig själva och överlämnade styret av Sverige till en reformsvag, skattehöjande vänsterregering trots att väljarna valt en icke-socialistisk majoritet i riksdagen.

Särskilt nu, när vi befinner oss i en demokratisk brytningstid med en växande misstroendeklyfta mellan folket och det maktbärande etablissemanget, behövs fler av Finn Bengtssons orädda kaliber och fasta integritet. Självklart inte bara inom Moderaterna, utan i alla partiorganisationers led.

Därför har också Finn Bengtsson varit med att instifta ett pris i sitt eget namn, menat att uppmuntra till värnande av demokratin genom politiskt civilkurage. Årets pristagare presenterades under onsdagen: Amineh Kakabaveh, riksdagsledamoten från Vänsterpartiet som uppmärksammat hedersförtrycket i den islamistiska invandrarkulturen. Ett brännande angeläget ämne, men tydligen så känsligt att Amineh Kakabaveh inte längre ansågs önskvärd på Vänsterpartiets vallista i Stockholm.

Sedan hon sommaren 2015 riktat offentligt ljus mot hur moralpoliser i förorterna begränsar kvinnors och unga flickors liv, förnekar dem rätten till individualitet, självständighet och frihet, reagerade hennes partiledning bisarrt nog med kalla handen. Amineh Kakabaveh har vittnat om utfrysning och om anklagelser att sprida falska rykten, detta alltså av sina egna kolleger i det parti som kallar sig feministiskt!

Kostnaden för att våga tala om den religiösa fundamentalismen blev i hennes fall hög. Men vad blir då kostnaden för Sverige om vi inte i bred enighet förmår ta tag i problematiken med könssegregerade utanförskapsområden och vildskäggiga extremister som avskyr det öppna samhällets värderingar? Toleransen mot intoleransen är farlig, och den blir inte mindre farlig om frågan lämnas till islamofobiska rasister att illvilligt exploatera.

För sitt mod att stå upp för grundläggande medmänskliga och demokratiska ideal är Amineh Kakabaveh en värdig mottagare av Finn Bengtsson-priset.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Islamism, Moderaterna, Politisk kultur, Vänsterpartiet

Bohman gör entré igen

Skrivit i Corren 17/10:

Länge framstod Sverige som något av ett unikum. Medan etablissemanget i våra nordiska grannländer på 70-talet utmanades av högerpopulistiska missnöjespartier, fick sådana rörelser inget fäste i opinionen här. Den lika korta som kaotiska parentesen Ny Demokrati i 90-talets början var undantaget som bekräftade regeln. Till stor del var det Gösta Bohmans förtjänst och de som bar arvet vidare efter honom.

Bohman svetsade ihop konservatism med liberalism i slagkraftig form, kanaliserade den växande otrivseln med socialstatens avigsidor – förmynderi, överbyråkratisering, högt skattetryck, etc – och fann en äkthet i uttrycket som väckte folklig anklang. Det blev genaste svårare att utmåla Moderaterna som en kverulantisk intresseförening för priviligierade som drömde om att återvända till det gamla klassamhället före demokratins genombrott.

Partiet blev borgerlighetens ledande därför att partiet tog position som borgerlighetens rejälaste och saluförde sig effektivt som den socialdemokratiska maktmaskinens pigga antites. Ut med kollektivism, tröga system och flummig 68-radikalism! In med individualism, valfrihet och ordning på torpet!

Moderaterna tog ett stadigt grepp om politikens högerflank, breddade den väljarmässigt, fångade upp liberaliseringens moderniseringsvindar som låg i tiden med Reagan och Thatcher, samt – och detta är poängen – kvävde utrymmet för svenska motsvarigheter till stökiga uppstickare likt Danmarks Mogens Glistrup, Norges Anders Lange och annat i den tangentens riktning.

Både utifrån självbevarelsedrift och av demokratiska anständighetsskäl hade Moderaterna en uttalad taktik att ”hålla rent till höger”, vilken sköttes mycket framgångsrikt.

Det gjorde att man aldrig heller hamnade i den problematiska situation som Socialdemokraterna hade i förhållande till sina extremistiska problembarn vänsterut. Dels bekämpades kommunisterna, dels behövdes kommunisterna i regeringsunderlaget.

Bohmanlinjen fungerade i allt väsentligt tills Fredrik Reinfeldt skapade ”Nya Moderaterna” och ledde Alliansen till två valsegrar genom att triangulera sig till herraväldet över mittfältet och sno valda delar av ärkerivalen Socialdemokraternas kläder. Reinfeldts maktvinnande koncept innehöll dock en draksådd.

På sikt blev partiet vilset när dess kärnidéer vattnades ur. Och en rejäl bit av det högerutrymmet lämnades övergivet och obevakat. Marginalpartiet Sverigedemokraterna fick en grogrund att exploatera och har med sin blandning av vulgärnationalistiskt flaggviftande, främlingsfientlighet, välfärdschauvinism och Per Albin-nostalgi gått fram som en ångvält i det politiska landskapet. De flesta väljare fattar att SD är suspekta.

Men den roll som Bohman och hans ”Moderaterna Classic” intog likt en systemkritisk säkerhetsventil har ju varit vakant. Decemberöverenskommelsen 2014, när hela borgerligheten kapitulerade som opposition, gjorde knappast saken bättre. Vilka andra än Jimmie Åkesson & Co fanns att vända sig till för att tydligt signalera oro när gängkriminaliteten breder ut sig, polisen inte kommer, sjukvården är otrygg, integrationen av nyanlända ter sig likt en fråga utan trovärdiga svar, och så vidare?

Den nyligen avslutade M-stämman visar att Ulf Kristersson vill återta förlorad mark och glömma Reinfeldt. Skärpt politik med tuffare tag gäller. Bohman är tillbaka, sent omsider. Av Sifos oktobermätning att döma, där M går framåt på SD:s bekostnad, tycks det börjat bli match om högerflanken igen.

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna

En vuxen man i rummet

Skrivit i Corren 10/10:

Som FN:s generalsekreterare levde och verkade Dag Hammarskjöld i toppolitikens centrum. Det är en adrenalinstinn, hård, kampfixerad, oförlåtande miljö. Hammarsköljd kunde också vara en riktig tuffing när det gällde. Det är betecknande att stormakterna efter honom aldrig igen godtagit en FN-ledare av samma starka och självständiga kaliber.

Hammarskjöld var en ovanlig person på sin position. En maktmänniska, samtidigt djupt mänsklig, intellektuell, reflekterande – ljusår från skräniga figurer likt Donald Trump. När Hammarskjölds flygplan dödsstörtade i Nordrhodesia 1961 var han, typiskt nog, i färd med att översätta den judiske filosofen Martin Bubers briljant insiktsfulla verk ”Ich und Du”.

Hammarskjöld hade tagit stort intryck av Bubers tes om det goda samtalets och den öppet prövande diskussionens brobyggande betydelse. Han delade även Bubers kritik av det politiska språket, som med sin konfrontativa oförsonlighet tenderar att trasa sönder den mellanmänskliga förståelsen och få en avhumaniserande effekt. ”Jag tror i princip han har rätt”, noterade Hammarskjöld bekymrat.

Jag vet inte vilket förhållande Ulf Kristersson har till varken Dag Hammarskjöld eller Martin Buber. Kanske inget alls. Men med det tonläge som Kristersson inlett sitt nya uppdrag som Moderaternas partiordförande gissar jag på en viss influens ändå.

Hans jungfrutal vid partiets extrastämma innehöll några lovande nyckelord: ”Jag tror att Sverige behöver värderingsbunden pragmatism, det är ett vuxet förhållningssätt till politik och samhälle”. Sannerligen, vilken kontrast vore inte det till den omogna vulgarisering som tyvärr förgiftar mycket av vårt politiska klimat och tävlingen om maktens köttgrytor.

”Detta spel är ett ovärdigt spel”, för att tala med Herbert Tingsten – och i förlängningen farligt som Martin Buber konstaterade. Marineras det offentliga meningsutbytet i billig plakatretorik, medvetna missförstånd och förintande personangrepp brutaliseras vi som människor och samhällsutvecklingen med oss. Det tycks Ulf Kristersson förstått.

Under söndagskvällens partiledardebatt i SVT avvek han positivt från sina konkurrenter genom en lugn, resonerade, saklig stil. Bland bråkiga tonåringar var han den vuxne mannen i rummet. Tittarnas reaktion? Enligt Demoskops mätning blev Kristersson vinnaren med högst betyg av alla. Det är hoppfullt. Inte i första hand för Moderaterna.

Utan för demokratin. Den måste inte vara prisgiven åt trumpifieringens drängslagsmål.

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna, Politisk kultur

Att förbjuda tiggare

Skrivit i Corren 7/9:

Det är en vanlig politisk åkomma att ropa på förbud mot sånt man inte gillar i vår ofullkomliga värld. Som detta att behöva se hur fattiga människor sitter i gathörnen och ber förbipasserande om pengar.

Usch, tyckte partierna från vänster till höger i lilla västmanländska Sala och beslöt inför påskfirandet 2011 att som första svenska kommun förbjuda bort tiggare på allmän plats. Hur kristligt det nu var kan väl diskuteras. Länsstyrelsen gav i alla fall Salapolitikerna bakläxa med hänvisning till att beslutet var oförenligt med ordningsstadgan.

Men nyligen skakade kommunen Vellinge åter liv i frågan med buller och bång. Moderaterna, som i denna välmående skånska metropol åtnjuter egen majoritet, kom på en fiffig idé att nå framgång där Sala förr gått bet. Gällande lagstiftning kunde kanske rundas om man stoppade tiggarna ”bara” i vissa centralt utpekade områden?

Ännu är det oklart hur länsstyrelsen ställer sig denna gång. Dock har redan flera andra kommuner visat intresse för att hoppa på Vellingetåget. Exempelvis Katrineholm, där S och M i ivrigt samförstånd även hoppas på en lagändring så att ett generellt totalförbud blir möjligt att införa.

På riksplanet var det länge enbart främlingsfientliga SD som förespråkat något sådant. Men i veckan uppfattade tydligen Moderaternas rättspolitiske talesperson Tomas Tobé att tidsandan mognat till att följa Jimmie Åkessons järnrörsgäng i spåren. ”Man måste bestämma sig. Ska vi acceptera att tiggeri normaliseras i Sverige?”, frågade Tobé retoriskt när han presenterade partiets förslag om nationell kriminalisering av tiggarna.

I Linköping råder delade meningar inom M-lägret. Kommunalrådet Paul Lindvall är skeptisk till förbud, medan kollegan Christian Gustavsson välkomnar förslaget: ”Vi har sett att tiggeri kan leda till ordningsstörningar och att det även kan resultera i otillåtna bosättningar”.

Gustavsson har en poäng i det. Fast dylika problem torde gå att lösa ändå, utan att förbjuda själva tiggeriet. Vad löser det? Knappast tiggarnas situation, vilket också Tomas Tobé uppriktigt medgett: ”Det tycker jag att man ska vara ärlig med och säga att det kommer det inte att göra”. Rått uttryckt handlar det alltså snarare främst om att vi välfärdssvenskar börjat tröttna på att konfronteras med mänsklig misär i vardagsmiljön.

Ja, det är verkligen ruttet att EU-länder som Rumänien och Bulgarien – varifrån tiggarna företrädesvis kommer – cyniskt vägrar ansvar för sina egna socialt utsatta medborgare. Men ligger det inte även något ruttet i att osäkra svenska statens våldsmonopol mot dessa luggslitna människors försök att skramla ihop lite slantar från oss till sin överlevnad?

Man behöver nödvändigtvis inte gilla tiggeri för det, och sker brott eller nedbusning ska sådant givetvis bekämpas. En annan sak är att bestämma sig för att vilja göra frivilliga ekonomiska transaktioner mellan enskilda individer till ett normaliserat polisärende.

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna

Brådska kan straffa sig

Skrivit i Corren 29/8:

Moderaternas valberedning vilar inte på hanen. Efter Anna Kinberg Batras sorti ska det gå undan. Den 12 september är sista datum för partilandet att föreslå efterträdare. Den 8 eller 9 oktober ska denne nye rorgängare väljas vid en extrastämma.

Det är förståeligt att valberedningen vill få processen kvickt överstökad. Det är bara ett år kvar till valet. Partiet måste bli rustat och komma i startblocken.

Samtidigt växer IT-skandalen i Transportstyrelsen. Avslöjandena om den förbluffande inkompetenta politiska hanteringen och det pinsamt misslyckade mörkläggningsförsöket äter upp regeringen. Söndagens blixtbeslut i Rosenbad att låta Stefan Löfvens närmaste medarbetare, statssekreteraren Emma Lennartsson, gå på plankan antyder onekligen att regeringschefen insett att han själv börjar leva farligt.

Vilka fler besvärande uppgifter väntar när KU-granskningen får upp ångan? Kommer en ”smoking gun” att hittas i detta Sveriges eget Watergate som gör Löfvens position lika omöjlig som en gång Richard Nixons när han ertappades med fingrarna i syltburken? Vi vet inte.

Men i en situation som denna är det knappast lägligt att landet står utan en fungerande oppositionsledare längre än absolut nödvändigt. Å andra sidan är ju förutsättningen för en fungerande oppositionsledare att det ledande borgerliga oppositionspartiet förmår komma i form till en övertygande, samlande kraft igen.

Därför borde det måhända varit klokast på lite sikt om Moderaterna hade något mera is i magen ändå. Att stressa fram en ny partiordförande löser näppeligen över natten Moderaternas såriga problem med att återvinna orienteringsriktningen.

Antar dessutom utkorandet av AKB:s ersättare karaktären av en interndemokratisk skådeprocess, där det gamla unkna korridormyglet och intrigspelet i slutna rum fäller avgörandet, riskerar demoraliseringens röta bara att få ytterligare fäste. Räkna då kallt med att knivarna snart otåligt slipas igen om valrörelsen 2018 resulterar i besvikelse, vilket inte är osannolikt. Huvudspåret – en moderatledd Alliansregering med egen majoritet – är också ett mål utan realism som väljarströmmarna nu går.

Det betyder att Moderaterna behöver en stryktålig, fingerfärdig ledare med såväl en klar ideologisk kompass som ett starkt mandat i medlemsleden att kunna kryssa konstruktivt genom motvind och lurigt vatten framöver. En sådan person måste ha ett ordentligt förtroendekapital underifrån.

Ge partiledarvalet tid och möjlighet till skapandet av detta, trots att omständigheterna i övrigt inte må vara optimala, men den investeringen kan vara mycket väl värd att göra. Ha inte alltför bråttom, initiera en process där nyckelorden är förankring, öppenhet och bred, frimodig diskussion.

Varför inte följa exemplet från Liberalerna i Östergötland? Håll primärval i länsförbunden mellan hugade kandidater som får infinna sig på plats och inför medlemmarna tydligt presentera sig: Detta står jag för, detta vill jag!

Hur svårt kan det vara i ett modernt och frihetligt parti? Om Moderaterna verkligen vill göra anspråk på att vara modernt och frihetligt, alltså.

Uppdatering: Extrastämman för partiledarvalet är nu beslutad att äga rum redan den 1 oktober.

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna

Moderatmassaker nästa?

Skrivit i Corren 24/8:

Moderaterna har tre kommunalråd i Linköping – Paul Lindwall, Christian Gustavsson och snart Erik Östman som tar över posten efter avgående Catharina Rosencratz. Men den upphöjelsen kan bli kortvarig. Partiet genomlider en närmast Håkan Juholt-aktig kris där ingenting tycks gå Anna Kinberg Batras väg. Opinionssiffrorna vill aldrig lyfta, utan är snarare som fästa vid blytyngder.

Enligt DN/Ipsos nya mätning har stödet i traditionellt starka Stockholms län rasat från 31 till 19 procent på ett år. Nationellt ligger siffran på darriga 17 procent och blott diminutiva 6 procent av väljarna önskar Anna Kinberg Batra som statsminister.

Det här pekar mot att valresultatet nästa höst riskerar bli rena massakern, ett blodigt liehugg över hela M-landet som sveper bort uppdrag, arvoden, försörjningskrokar, karriärer. Erik Östman gör troligen klokt i att inte släppa sin anställning som handläggare på Skattemyndigheten, som han nu med kommunalrådsavancemanget tänker begära tjänstledigt från.

Det är alltså knappast märkligt att den interna frustrationen växer med partiledningens oförmåga att vända mörker till ljus. Christian Gustavsson har tidigare, som Östgötamodernas distriktsordförande, deklarerat att Batra bör avgå.

Då, vid sommarens början, räddades hon av att den prestigefyllda SCB-mätningen – de svenska opinionsbarometrarnas Wimbledon – inte blev så katastrofal som befarats. Den jäsande revolten kom av sig, ingen utmanare till Batra fanns heller anmäld för att leda stormningen av Bastiljen (dock ryktas att Ulf Kristersson, ekonomisk-politisk talesperson och Reinfeldts gamle rival från ungdomsförbundstiden på 90-talet, lurar med en högaffel i kulissen).

Men så flammar upprorslågan igen och med ökad styrka efter sympatisörernas fortsatta fanflykt från partiet. Fler än två tredjedelar av kommunalråden i Stockholmsregionen uppges ha fått nog av Batra. Själv meddelar hon sin orubbliga vilja att stanna kvar.

Det kan man ha respekt för, tjurig uthållighet i motgång är ingen dålig egenskap. Carl Bildt lyckades inget vidare i starten heller när han avlöste Ulf Adelsohn. Ett aktuellare exempel är Centerns Annie Lööf, som inledde med magplask och reste sig till att bli borgerlighetens klarast lysande stjärna.

Med vad talar för att Batra ska fixa ett liknande förvandlingsnummer lagom till september 2018? Under denna mandatperiod borde hon som oppositionsledare rimligen kunnat koppla ett stadigt grepp på Stefan Löfvens minoritetskoalition som är backad av gamla kommunister.

Ministrar har fallit kors och tvärs. Klassiska M-frågor som lag, ordning, polis och försvar har stått i fokus. Turerna kring IT-skandalen på Transportstyrelsen har avslöjat uppseendeväckande brister i Socialdemokraternas regeringsduglighet. Och så vidare. Trots det har Löfvens rödgröna lag ett ännu ohotat överläge gentemot Alliansen.

Ett djupare problem är Batras svårigheter att hantera spänningarna i det icke-socialistiska majoritetslandskapet och förhållandet till SD. Lite förenklat tar det sig uttryck i att klyftan håller på att vidgas mellan liberalt och konservativt sinnade, en konflikt som skär rakt igenom hennes eget parti.

Gösta Bohmans framgångsrika legering av de båda ideologierna visar tecken på upplösning och Anna Kinberg Batra verkar mer vilsen än kapabel till att formulera något övertygande svar.

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna

Dystra blåa kristider

Skrivit i Corren 2/6:

Kan Anna Kinberg Batra vara kvar som M-ledare? Eller snarare: bör hon vara kvar? Med drygt ett år kvar till valet måste medlemmarna ta sig en allvarlig funderare.

SCB:s stora opinionsmätning, som presenterades under torsdagen, kan inte annat än tolkas som ett svidande underbetyg för Batras ledarskap. M har förlorat positionen som andra största parti till SD och backar med hela 4,7 procentenheter från novembernivån i SCB till 18,1 procent (SD noterar 18,4 procent).

Det är ett omskakande ras, en tung prestigeförlust och en tydlig bekräftelse det politiska landskapets förändring. Batras utsträckta hand till Jimmie Åkesson i januari utlöste en väljarflykt som sargat inte bara M, utan även skadeskjutit Alliansens redan risiga möjligheter att ta sig upp på banan som ett trovärdigt regeringsalternativ.

Centern seglar i välförtjänt medvind som liberalismens och öppenhetens främsta banérförare just nu. 11,3 procent är en höjdarsiffra i SCB som Centern inte sett maken till på hur länge som helst. Annie Lööfs stjärna är definitivt i stigande, grattis! Men vad hjälper det?

Sammantaget har den borgerliga oppositionen komplett misslyckats med att koppla något grepp på den historiskt svaga Löfvenministären, som i jämförelse nästan framstår som ett kraftpaket. Socialdemokraterna ökar till och med i SCB-barometern med 1,9 procentenheter till 31,1 procent. Den rödgröna regeringskonstellationen, inkluderat Vänsterpartiet, är också större än det sjunkande skepp som Alliansen blivit.

KD är under isen med 3,2 procent. Liberalerna har stagnerat på 5 darriga procent och lagom till M-krisen tajmar partiet det med ett konkurrerande partiledardrama där röster höjs för att byta Jan Björklund mot den färgstarka profilen Birgitta Ohlsson.

Så vad är oddsen på att Anna Kinberg Batra i egenskap av tilltufsad lagkapten kan få de nederlagsmärkta och splittrade blåa styrkorna i matchform? Kan hon reda ut oklarheterna om vilket förhållande M egentligen ska ha till SD? För att inte tala om vilket framtid blockpolitiken har, när SD obevekligen ritat om den gamla kartan för tänkbara majoritetsbildningar?

Kan hon överkomma den interna moraliska röta det innebär med egna kritiker, däribland Östgötamoderaternas distriktsordförande Christian Gustavsson, som tappat förtroendet för henne som partiledare? Har hon kapaciteten att till valrörelsen genomgå en uppryckande personlig metaformors som debattör och kommunikatör av det moderata budskapet?

Det vore nog aningen djärvt att satsa sina pengar på det.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Moderaterna