Category Archives: Moderaterna

Moderater utan kompass

Skrivit i Corren 13/3:

Säg Yngve Holmberg och alla moderatmedlemmar skruvar generat på sig. Han var olycksalig ledare för Högerpartiet/Moderaterna 1965-1970, det sistnämnda året gjorde partiet sitt sämsta riksdagsval någonsin med blott 11,5 procent i väljarstöd. Holmberg tvingades avgå.

När han avled 2011 sammanfattade den politiske veteranreportern Lillemor Melsted i tidskriften Fokus hans partiordförandegärning enligt följande: ”Han föreföll spela en roll som var obekväm. Han hade säkert politiska övertygelser, men förkunnelsen ekade av utspelsmekanismer”.

Det är inte utan att man får intrycket av att beskrivningen även kunnat gälla den nuvarande M-ledaren Anna Kinberg Batra. Hon tycks varken helt trivsam i sin position eller har funnit någon klar formulerad idé om vad Moderaternas kurs ska vara.

Det klagas över otydlig kommunikation från vissa håll i partiet. Men det är väl snarare ett symptom på att ledningen inte riktigt vet vad som ska tydliggöras, med konsekvens av att budskapet fått en spretig, amöbaliknande karaktär.

Kommunikationen tycks dock gått fram på ett plan, vilket medfört att Anna Kinberg Batra även hamnat i ett läge som påminner om situationen för en annan av hennes mindre ärorika företrädare: Bo Lundgren.

I slutskedet av valrörelsen 2002 gick SVT:s Uppdrag granskning runt med en dold mikrofon bland partiernas valstugor och avslöjade främlingsfientliga sympatier hos en mängd kommunpolitiker av diverse kulörer.

Det var emellertid M som tog mest stryk i opinionen. Bo Lundgren fick en svårhanterad skandal på halsen, vilken ansågs ha starkt bidragit till partiets katastrofresultat det året: 15 procent. Därefter var Lundgrens saga all.

Skillnaden nu är att Moderaterna under Anna Kinberg Batra fullt öppet närmat sig främlingsfientlighetens marker och signalerat en medveten vilja till samarbete med dess organiserade företrädare i SD. Det har i alla fall väljarkåren tydligt hört och förstått.

Att döma av förra veckans Demoskop-mätning är reaktionen ett opinionsras till den Lundgrenartade nivån på 16,6 procent – ett dramatiskt bakslag med 7,7 procentenheter på två månader. Otvivelaktigt är att den främlingsfientliga beröringen kostat M dyrt, precis som det ofrivilligt och inte fullt rättvist gjorde partiet 2002 – men i vårt befintliga politiska landskap på ett värre sätt.

Att många liberala moderatsympatisörer tenderar att söka en ny hamn hos den mer frihetligt sinnade och rakryggade Annie Lööf är det bara att gratulera Centern till. Samtidigt ger dock Anna Kinberg Batras SD-invit en ökad legitimerande effekt av Jimmie Åkesson hos andra sorters väljare som fått lättare att kliva över hans tröskel, det gäller även inom S-leden som också tappat betydande skaror till SD.

2002 befann sig SD ännu i marginalen. Idag är SD etablerat som ett tredje block i Sveriges riksdag och i senaste Demoskop har SD till råga på allt övertagit M:s ställning som andra största parti med 18,2 procent.

Den psykologiska följdverkningen av detta bör inte underskattas, och hur en vettig regeringsbildning ska se ut efter nästa val står skrivet i stjärnorna. Onekligen en utmaning som prövar ledarskapsvalörerna och kräver en välutvecklad känsla i den högre skolan för politik som det möjligast konst.

Att ett viktigt, tongivande parti som M snubblat in i en förvirringens period, där både Yngve Holmberg och Bo Lundgren spökar kring Anna Kinberg Batra på kommandobryggan, kan därför inte komma olämpligare.

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna

En politik för tiden

Skrivit i Corren 2/3:Corren.

Tuffare tag mot kriminaliteten. Begränsad invandring. Skärpta krav på att folk ska jobba och ta ökat individuellt ansvar för att bli anställningsbar. Förlängd skolplikt och större kunskapsfokus. Hårdare bandage mot tiggeriet.

Är det Moderaterna som samlas till kongress i Göteborg den 8-12 april? På en del förslag kan man nästan tro det. Men det är Socialdemokraterna som uppenbarligen siktar på att fylla sina segel inför nästa års valrörelse med tidens barskare vindar.

Såväl S som M känner trycket från SD och anpassar sina kursriktningar därefter. Sakligt sett torde snart inte mycket stå i vägen för en stor koalition av tysk modell mellan de bägge dominerande partierna. Kanske inte så fel.

Sverige är visserligen inget land i kris. Men vi brottas med flera allvarliga samhällsproblem och en allt djupare medborgerlig oro för vilken väg utvecklingen tar. Särskilt kritiskt vore det om medelklassens förtroende för det politiska systemet börjar erodera.

Det är den strävsamma, arbetande och skötsamma medelklassen som är – och alltid har varit – det västerländska samhällets kitt och civilisationsbärare. Därför vore det fara å färde om populistiska, främlingsfientliga och reaktionära krafter av SD:s snitt lyckas göra varaktiga inbrytningar i denna avgörande väljargrupp.

Tydliga tecken på detta finns redan idag, inte bara i Sverige, och historiska erfarenheter talar sitt bistra språk om vad konsekvenserna hotar att bli. Ett klassiskt varnande exempel är medelklassens urholkade tro på Weimarrepublikens käbblande och dilettantiska partier som gav Hitler en icke obekant karriär.

Men man bör heller inte hemfalla åt överdriven alarmism, utan se det nyktert. Vi befinner oss inte i 1930-talet, demokratins institutioner är väsentligt starkare än då, Sveriges ekonomi går hittills bra och ingen utbredd arbetslöshet råder.

Integrationens bekymmer ska inte nonchaleras, tvärtom, men nog vore det ett sorgligt nederlag om vi låser dörren för asylsökande människor i nöd och låter SD:s kulturkrigande katastrofbilder av verkligheten vinna mark på humanitetens bekostnad.

Att M öppnat för samverkan med dessa djupt komprometterade extremister med rottrådar i nazismens svarta dy är tragiskt och illavarslande. Hellre då ett närmande till det mera konservativa S som tycks tona fram. Ingendera, varken M eller S, lär göra underverk för den frihetliga liberalismen.

Men de utmaningar Sverige står inför kräver en stark, handlingskraftig majoritetsregering som kan åstadkomma seriösa resultat, återställa tilliten till politiken och på så vis rycka mattan undan populisterna.

Som opinionsläget är, och högst sannolikt lär förbli även under kommande mandatperiod, existerar det endast två partier som har möjlighet att bilda en sådan regering. Idealiskt? Nej.

Men betänk alternativet med fortsatta bräckliga minoritetskonstellationer som sitter i beroende av gläfsande ytterkantspartier och riksdagspolitiker som är upptagna med internt schackspelspositionerande och ett demoraliserande lurpassande på varandra. Är det någonting att ha?

Snarare vore det som att bädda för ett ännu potentare SD som kan peka finger åt etablissemangets vanmakt och göra sig till tolk för medelklassens förväntningar och intressen. Gud förbjude.

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Skärp er, politiker!

Skrivit i Corren 7/2:Corren.

Den stora skaran av vanliga, hederliga människor som jobbar i Sverige tvingas varje månad totalt avstå ungefär sju av tio ihoparbetade kronor i skatt till den politiska klassen. För denna summa är det ingen orimlig begäran att de som håvar in våra pengar i väldiga lass också levererar därefter.

Som det är nu vore en anmälan till Konsumentombudsmannen inte helt obefogad.

På en rad för oss centrala områden, som ligger under politisk intervention, är det vi får i utbyte för betalningen dyrt och dåligt. Skolan och sjukvården är två flagranta exempel. Inte ens det som är statens oavvisliga skyldigheter att garantera medborgarna – polis, försvar, rättsväsende – har de som gör anspråk på den offentliga makten i vårt samhälle skött tillfredsställande.

Det är allvarligt och sorgligt – särskilt mot bakgrund av att vi tidigare haft ett politiskt styre, inkluderade såväl S- som M-ledda regeringar, som faktiskt varit riktigt duktiga på att i pragmatisk anda renovera och förbättra systemet. Varför är det inte så längre?

Därför att SD sprängt sönder det gamla blockpolitiska spelet. Det har skapat en förvirringens vilsenhet bland de seriösa partierna, vars kapacitet att hantera situationen lämnar mycket i övrigt att önska.

Svenska folket har blivit likt passagerare som löst kostsamma biljetter på ett kryssningsfartyg, där besättningen ger undermålig service och kaptenen förlorat navigationsförmågan – till råga på allt medan pirater hotar i vattnet. Detta ska vi naturligtvis inte behöva acceptera.

Sverige måste åter sättas på kurs med stadigt befäl på kommandobryggan. Hur ska det gå till? Mikael Odenberg, den förre moderate försvarsministern och en av arkitekterna bakom Reinfeldtepokens förnyelseprocess, efterlyser på DN Debatt (6/2) samverkan mellan Alliansen och S för att få styrfart på landet.

Vi kan inte ha svaga minoritetsregeringar som är beroende av ett utopiskt grönt stolleparti, eller av ytterkantspopulisterna i V och SD, om det ska bli reformverkstad igen. En handlingskraftig majoritet krävs för att genomföra nödvändiga och liberaliserande strukturförändringar inom bland annat bostads-, arbetsmarknads- och skattepolitiken.

Odenberg är en förnuftets röst. Lyssna på honom, Löfven, Batra & Co. Annars får väl vi andra säga till er som Dario Fo: Vi betalar inte, vi betalar inte!

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Moderaterna, Politisk kultur, Socialdemokraterna

Sveket mot Gösta Bohman

Skrivit i Corren 6/2:Corren.

Liberaliseringens strategi. Det var ämnet när Gösta Bohman talade på Medborgarskolans jubileumsstämma den 30 maj 1980. Då som nu var det brytningstid i Sverige. 70-talets djupgående strukturkris hade fått det statscentralistiska folkhemmet att knaka i fogarna, politiken präglades av hårdnade ideologisk polarisering.

Vilka krafter skulle forma morgondagens samhälle? Bohman deklarerade:

”Vi måste lära oss att dra slutsatser av det förgångnas erfarenheter. Vi har inte råd att lära om. Inte råd att upprepa gårdagens missgrepp. Liksom ekonomisk utveckling i det förflutna ställde människor och nationer inför vägval, kommer dagens kriser att ställa oss vid nya skiljevägar. Än en gång kommer vi – det är min bestämda övertygelse – att ha att välja valet mellan kollektivism och frihet. Mellan framsteg och stagnation. Vår svenska vardag är i hög grad präglad just av sådana motsättningar. Såväl kollektivistiska som utvecklingsfientliga strömningar gör sig gällande”.

Orden kunde lika gärna sagts 2017, vilket blir klart när vi ser hur två riksdagspartier sprungna ur 1900-talets värsta kollektivistiska förtryckarideologier skär pipor i vassen. Det ena är Vänsterpartiet, massivt komprometterat som inbitna öststatslakejer ända tills omvändelsen under galgen vid Berlinmurens fall.

Dessa gamla kommunister har idag getts makt och inflytande över regeringspolitiken i Sverige, vilket är en konsekvens av den Decemberöverenskommelse som Moderaterna tills helt nyligen stod bakom.

Det andra är Sverigedemokraterna, det främlingsfientliga järnrörspartiet som seglar högt i opinionen trots ändlösa skandaler och trots sina rötter i den nazistiska myllan. Detta parti har Moderaternas Anna Kinberg Batra med ett lappkast börjat sända vänskapliga signaler till i syfte att försöka välta den V-backade Löfvenregeringen. Att säga upp den olycksaliga Decemberöverenskommelsen och arbeta för en gemensam AlIiansbudget är en sak, men detta?

Någon liberaliseringens strategi kan inte finnas på kartan om Batra verkligen menar sig vilja gå i armkrok med SD, en rörelse vars visioner omsatta i praktisk politik äventyrar våra medborgerliga rättigheter och gör våld på demokratins frihets- och jämlikhetsvärden.

Olof Palme kallade en gång Moderaterna för ”en liten betydelselös sekt på högerkanten”. Men det var innan Gösta Bohman tog över och förändrade spelplanen. Likt något av en svensk Barry Goldwater legerade han konservatism med liberalism och stod för ett tydligt frihetligt budskap. Det var ett framgångsrecept som gjorde Moderaterna till borgerlighetens största och tongivande parti.

Det hus som Bohman byggde, är det hus som Batra hotar att riva, om hon öppnar dörren för krafter som är direkta motståndare till ett liberalt, individorienterat, pluralistiskt och dynamiskt utvecklingsbejakande Sverige. Sådana krafter ska man inte flirta med, inte kompromissa med, inte samverka med. Sådana krafter ska man bekämpa.

Allt annat vore, precis som Bohman varnade för 1980, att upprepa dyrköpta misstag från tidigare vägval i historien och han förklarade: ”De reformer som vi behöver i dagsläget är sådana som öppnar samhället, där det är alltför slutet, och frigör människor, där de är alltför bundna”.

Bland annat tack vare Bohmans envisa strävan blev just sådana reformer bestämmande för den övergripande politiska kursen i vårt land från 80-talet och många år framåt. Det borde Batra dra vissa slutsatser och lärdomar av istället för att släppa SD över bron. Vilka frihetliga reformer är möjliga med dem?

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna

Frihetens demokrati

Historien om vår demokratis framväxt handlar om enskilda människor krav på handlingsfrihet gentemot överheten. Det har varit en kamp mellan dem som sökt frihet och de maktägande grupper i skilda tiders samhällen som velat förneka och förvägra dem denna.

Gösta BohmanGradvis har en politisk ideologi växt fram om hur det samhälle skall byggas som sätter människans frihet i centrum. Ur den processen har utgått övertygelsen om att människans frihet är det viktigaste i ett samhällsbygge.

Och från den övertygelsen har läran om demokratin fått sin utformning. Läran om hur friheten måste skyddas och garanteras av en statsmakt, som i sin tur är styrd och kontrollerad av folket självt…

Enligt vår mening förutsätter demokrati att människornas valfrihet skall prägla samhällsarbetet. Att deras livsmönster och deras miljö i vidsträckt mening skall utformas av dem själva och bero på deras egna avgöranden och deras eget ansvarstagande.

Att värna och garantera medborgarnas rätt till frihet, till privatliv och till självständighet, och att vidga möjligheterna för individuellt inflytande och personlig frihet för medborgarna.

– Gösta Bohman, riksdagstal om fri- och rättigheter, den 4 juni 1976.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Frihet, Moderaterna

Batra vaknade för sent

Skrivit i Corren 20/1:Corren.

Annat kan inte sägas än att den famösa Decemberöverenskommelsen mellan det blåa och det röda politikerlaget tjänat vårt land illa. Mycket illa.

Man har försökt låtsas som om SD inte existerar, och konstruerat en demokratisk tvivelaktig pseudomajoritet för ett grönvänsterblock att driva politiken åt ett håll som saknar egentligt folkligt mandat. Totalt styr den nuvarande regeringskonstellationen på samma klena väljarstöd från senaste valet som trion förlorade det förra valet på.

Den bisarra situationen har uppkommit att borgerligheten med vett och vilja uppmuntrat en dikeskörning av Sverige, genom att låsa fast S vid det civilisationskritiska MP och – ofattbart nog – det gamla kommunistpartiet.

Konsekvensen är en socialistdoftande gir av 70-talssnitt med skattehöjningar på allt som rör sig och vinstfientlig klappjakt på välfärdsföretag. Detta är direkt skadligt och ett oroande brott mot den liberaliserande reformagenda som både S- och M-ledda ministärer stått för sedan 80-talets mitt.

Effekten är också en demoralisering av främst den borgerliga väljarkåren, något som i rekylverkan befäster opinionsstyrkan för Jimmie Åkessons ytterkantspopulister. Därför synes det som ett steg i uppvaknande riktning när nu Anna Kinberg Batra efterlyser en gemensam borgerlig budget.

En sådan är Stefan Löfvens skräck. Hans regering hotar ju att rättmätigt falla om SD ansluter sig till Alliansen i riksdagsvoteringen. Blott detta hot i sig kan tvinga fram en dugligare lösning på det knepiga parlamentariska läget.

Inte för att någon form av borgerligt samarbete med SD skulle vara godtagbart, tvärtom. Det vore att sälja ut all anständighet, en ärelös och farlig kapitulation för frihetsfientliga krafter som framtida generationer garanterat kommer att döma hårt.

Men däremot kunde vägen öppnats för fruktbarare alternativ till rådande, sunkiga och ohälsosamt dåliga skämt till politisk ordning. Antingen att S får regera solo med hoppande majoriteter, att Alliansen gör det, att S och M tar över rodret tillsammans, eller något annat kreativt.

Huvudsaken är att MP, V och SD stängs ute, och politiken i nationens intresse skiftar kurs från missväxt till tillväxt. Men realistiskt? Glöm det.

Batras förslag kommer dels för sent i mandatperioden, dels vägrar C och L hörsamma hennes önskemål om en ihopsvetsad Alliansbudget. Den fortsatta tragedin får vi tydligen leva med.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Miljöpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet

En unken partikultur

Skrivit i Corren 28/12:Corren.

När Gösta Bohman, den frihetlige rorsmannen som gjorde Moderaterna till borgerlighetens ledande kraft, talade på partiets stämma 1990 deklarerade han följande:

”Det slutna toppstyrda samhället utgör en grogrund för misslyckanden. Beslut och förändringar sker inte på alla människors villkor, de må vara aldrig så välmenande. Det öppna samhället däremot utgör en garanti för att människorna själva kan styra eller påverka förändringstakten och förändringarnas innehåll”.

 BohmanKloka ord, som fångar ett väsentligt inslag i den liberalkonservativa högerns idéuppfattning. Synd bara att Moderaterna aldrig riktigt förmått tillämpa samma recept på sig själva som de skrivit ut för samhället.

Om det är något som deras egen partiorganisation präglas av, så är det just ett slutet toppstyre där ledaren och dennes lilla kommandokrets närmast enväldigt dikterar alla viktigare beslut och förändringar. Lappkastet i migrationspolitiken från Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan” till Anna Kinberg Batras ”stäng era hjärtan” bär sorglig syn för sägen.

Den omvittnat hierarkiska partikulturen, slående identisk med Socialdemokraternas, innebär vådliga risker som statsvetaren Katarina Barrling nyligen påpekat. Detta eftersom ”den skänker en sådan samlad kollektiv kraft åt en enskild ledares eventuella missbedömningar. Den behöver därför en ledare som inte tror sig veta allt. Samt besitter förmågan att se fler vägar än Den Enda” (SvD 12/12).

Men en sådan insikt om vikten av pluralism och åsiktsmångfald finns ännu inte vid horisonten. Medlemmar och förtroendevalda ska lojalt foga sig i ledet och avhålla sig från att ställa till besvär för den allvisa ledningen, i synnerhet gäller det tydligen när budskapet och kursen för väljarbataljen 2018 ska dras upp.

Faktiskt i pikant motsats till Socialdemokraterna tillåter inte ens Moderaterna att medlemmarna får motionsrätt till partistämman innan ett val – bara efteråt när deras åsikter om den förda politiken i praktiken inte spelar någon större roll.

”Det här är ett korkat förbud som kommer att spä på den spänning som finns inom partiet”, säger östgötamoderaten och riksdagsledamoten Finn Bengtsson (Corren 27/12).

Han vill reformera bristen på interndemokrati och kräver fri motionsrätt till alla stämmor. Anna Kinberg Batra och hennes vapendragare borde hörsamma honom – såväl för deras egen skull som för partiets och även för nationens.

Vi befinner oss i en demokratisk brytningstid med en växande misstroendeklyfta mellan folket och det traditionella maktbärande partietablissemanget.

Den svenska parlamentariska situationen är en oklar dimbank. Det allmänna intrycket är att försvagning, förvirring och kortsiktigt insulärt taktiserande råder. Nödvändiga, framåtsyftande strukturreformer blir inte gjorda. Frustationen bland seriösa, samhällsengagerade människor som vill Sverige väl tilltar – och det inte minst bland många i Moderaternas medlemskår.

Att i fortsatt skriande otidsenlig hierarkisk självhärskarmentalitet slå dövörat till för dem vore mycket olyckligt och hotar bara skapa, precis som Bohman sa om det toppstyrda samhället, en grogrund för misslyckanden.

Får man önska? Låt då Moderaterna bli ett föredömligt exempel på hur förtroendet för partiväsendet kan återställas genom öppenhet, delaktighet, vital förnyelse och inspirerande liberalisering. Kan det hända? Möjligen efter syndafloden.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Moderaterna, Politisk kultur