Category Archives: Moderaterna

Sluta trakassera min politiker

Skrivit i Corren 10/6:Corren.

”Jag betraktar alla politiska partier med samma välbalanserade blandning av misstro och avmätt tolerans”, deklarerade en gång Johan Hakelius, den svenska debattens saltaste skribent.

Min uppfattning är ungefär likadan – med undantag för de främlingsfientliga kostymfascisterna i SD, som jag både totalt misstror och inte hyser den ringaste tolerans mot. SD är det huvudsakliga skälet till att jag ännu går till valurnan.

Jag är medveten om att det är en apart och provokativ åsikt i lättkränkthetens förlovade land, men grovt sett upplever jag partierna som en slags systembevarande kartell för rådande interventionistiska högskattestat.

Demokrati i min säregna ideologiska värld betyder verkligen folkstyre; att hederligt folk så långt som möjligt lämnas i fred att styra över sig själva, inte att bli styrda av en politisk klass i ett påfallande sekteristiskt partiväsende.

I avsaknad av en svensk Calvin Coolidge eller Barry Goldwater att stödja, kan min röst i varje fall bidra till att blockera en sverigedemokrat från att driva bort medmänsklighet, hyfs och anständighet ur politiken. Gott så!

Samtidigt vill jag inte rösta på vem som helst. Jag är tämligen ointresserad av partisedeln, mer av personen och kryssar därför alltid. Min kandidat ska vara någon åtminstone i vid mening frihetligt liberalt sinnad politiker (generellt eller i en sakfråga jag finner särskilt angelägen) med omdöme, kunnighet och integritet.

Tro mig, jag har lärt känna flera genom åren. Sverige har många duktiga och hårt arbetande partiaktivister på lokal, regional och nationell nivå.

En av dem som imponerat mest på mig är Finn Bengtsson. Alltså röstade jag på honom i det senaste riksdagsvalet. Han är ingen politruk, fostrad sedan ungdomen i den insulära partiombudsmanna-andan. Utan läkare och professor med en egen framstående karriär, gediget insatt i den sorgligt förbisedda psykvården.

Att Finn Bengtsson har modet att stå för sina övertygelser visar inte minst hans hårda kritik mot Decemberöverenskommelsen (DÖ).

Själv har haft jag en lite mer avslappnad uppfattning. Kan inte M och S axla gemensamt vuxenansvar för landet i dagens exceptionella parlamentariska situation och blåsa nytt liv i den avsomnade liberala reformagenda som bägge varit bärare av, är väl DÖ ett mindre ont än nyval som knappast lär leda nånstans.

Fast varför kan inte M vara generösa och smarta att låta Finn Bengtsson fungera som en säkerhetsventil för det pysande borgerliga DÖ-missnöjet?

Mognadsgraden för att tillåta lojal opposition inom de egna leden är tydligen obefintlig, vilket i och för sig inte överraskar. Moderaternas otidsenligt snåla, toppstyrda partikultur är ökänt identisk med Socialdemokraternas och omvittnad i bland andra förra M-riksdagsledamoten Anne-Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet (2011).

Symptomatiskt är att Finn Bengtsson blivit utfryst och drabbad av mobbing i riksdagen. Det gör mig heligt vred. Det är inte bara en partikamrat och medmänniska som M ger sig på, vilket är illa nog.

Det är ju min kandidat, min representant, mitt valda ombud i Sveriges högsta organ för offentlig makt som M jävlas med och försöker fula ut. Att bete sig så, är som att även trampa på mig och alla andra i Östergötland som givit Finn Bengtsson sitt förtroende.

Och det, för att tala klarspråk, ska ni ge fan i!

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna, Politisk kultur

Adjö, Borg och Sträng

Skrivit i Corren 9/3:Corren.

Förra veckans stora inrikespolitiska nyhet var att S/MP-regeringen vill slopa överskottsmålet på 1 procent av BNP i de offentliga statsfinanserna. Utmärkt.

Redan 2008 hävdade Assar Lindbeck, nestorn bland svenska nationalekonomer, att det saknades godtagbara ekonomiska argument för att behålla överskottsmålet efter 90-talskrisens uppstädning.

Finanspolitiska rådet var inne på samma linje 2012. Man pekade på att staten numera förfogade över en nettoförmögenhet motsvarande 20 procent av BNP. Följden av ett fortsatt överskottsmål vore ytterligare förmögenhetsuppbyggnad, vilket Finanspolitiska rådet fann ”svår att motivera”.

Regeringens föreslagna skifte till ett balansmål är därför logiskt och rätt. Under förutsättning att S kan hålla sina sorglöst spenderingsvilliga kompisar MP och V i tyglarna! Naturligtvis måste budgetdisciplin gälla även framöver.

Givet detta, kan regeringen ändå glädjas åt vidgade möjligheter att föra en expansivare vänsterpolitik med ökade utgifter. Även de borgerliga får en viktig fördel: det blir lättare att sänka skatterna. Minns att Anders Borg (M) som finansminister uteslöt fler skattesänkningar om Alliansen fått väljarnas förtroende till en tredje mandatperiod.

Istället prioriterade han med talibanaktig envishet att statens överskottsmål skulle uppfyllas till 2018, något som sett till dagens förhållanden vore att överbeskatta medborgarna ända in i kaklet.

Det kanske på sikt var tur att Alliansen förlorade och är på väg att byta ut många ur sitt gamla ledargarnityr, där Borg tronade så hämmande i slutet. Med honom och andra borta finns chansen till nödvändig idéförnyelse i mer frihetlig liberal riktning inför nästa val.

Med de borgerliga reformbatterierna laddade igen borde Alliansen lansera ett nytt överskottsmål, fast inget statligt denna gång. Utan ett medborgerligt. Det överskottsmål för enskilda människor som Borgs företrädare Anne Wibble (FP) talade om i början av 90-talet; att alla svenskar skulle ha en årslön på banken (mot bakgrund av den aktuella minusräntan bör dock förmånligare sparformer rekommenderas i dessa tider).

Wibble kritiserades och hånades. Hennes tanke ansågs uttryck för bristande verklighetskontakt med vanliga löntagares villkor. Men det var just dessa villkor hon ville förändra, så att tryggheten med en årslön på banken inte var en orealistisk dröm för andra än de mest välbeställda.

Apropå tidigare finansministrar så lever vi faktiskt ännu i Gunnar Strängs Sverige. Vad gäller skattetrycket var han, som S-ekonomen Carl Johan Åberg sagt, en ”doktrinär socialist”. Sträng vill inte socialisera företag, mark och banker. ”Däremot socialiserade han på bred front människornas inkomster, för att sedan med dessa pengars hjälp socialisera en stor del av tjänsteproduktionen” (citat från Åke Ortmarks bok Makten och lögnen, 2013).

Arvet efter Sträng är ett system där en svensk normalinkomsttagare totalt tvingas betala närmare 70 procent i skatt, varje månad, året om, oavsett regeringens kulör. Konstigt att det är en tuff match att spara ihop till egen förmögenhet genom att jobba? Exakt det var Strängs avsikt. Staten skulle sitta på guldet, inte folket.

Tycker Alliansen i grunden annorlunda än Sträng? I så fall, säg adjö till honom och visa det i konkret politik.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Ekonomi, Folkpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Socialism

Andersson gör en Nixon

Skrivit i Corren 4/3:Corren.

I valrörelsen tävlade finansminister Anders Borg (M) och hans utmanare Magdalena Andersson (S) i att sjunga överskottsmålets lov. En av dem skorrade falskt. Blåste väljarna. Erövrade sitt mandat på ohederliga premisser, om man ska vara sträng och oförsonlig.

Att Andersson inte trodde på sina egna ord är nu klarlagt. Igår bet hon huvudet av skam och förklarade att överskottsmålet (1 procents överskott i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel) var obsolet och borde ersättas av ett balansmål (0 procent).

En intressant kappvändning, som säger något väsentligt om politiken. I denna speciella bransch handlar det inte om att ha rätt. Utan att om kunna få rätt. Och för att kunna få rätt, måste politikern ibland tvingas ljuga.

Det gjorde alltså Magdalena Andersson, ty hon är ingen dum person.

Sakligt hade hon före valet förstås insett vad tunga nationalekonomer som Assar Lindbeck och Lars Calmfors redan påpekat, liksom Svenskt Näringsliv för övrigt: överskottsmålet har spelat ut sin roll. Det behövdes i det finansiella ramverk som Göran Persson satte på plats för att få ordning på Sveriges räkenskaper efter 90-talskrisens genomklappning.

Statsskulden var omkring 70 procent av BNP och ursprungligen sattes överskottsmålet till 2 procent. Åratal av politiskt lättsinne måste upphöra. Fick vi ner statens skuldberg och lyckades återställa förtroendet för svensk ekonomi, kunde räntorna pressas ner.

Situationen är idag totalt annorlunda. Finanserna är välskötta, statsskulden motsvarar 40 procent av BNP och räntan har, som bekant, hamnat på minusnivå. Är det då sunt att ha ett överskottsmål (vilket faktiskt är liktydigt med att överbeskatta väljarna)?

Inte ens Göran Persson tycker det längre. Problemet var att överskottsmålet blivit en partipolitisk helig dogm, som passade Anders Borgs image av barsk, framgångsrik rikshushållare i kölvattnet av den globala finansstormen. Inte utan skäl hade M högre förtroende i ekonomiska frågor än S inför 2014 års val.

Hade Magdalena Andersson sagt sanningen då, skulle Borg kölhalat henne med triumferande anklagelser om ekonomisk ansvarslöshet. Alltså dolde Andersson sin egentliga uppfattning och lurade oss. Annars skulle hon förmodligen missat möjligheten att inta finansdepartementens skansar och sedan göra motsatsen till vad hon nyligen bedyrat, men på goda grunder ansett riktigt.

Kalkylen är vansklig eftersom Andersson lägger sin framtida trovärdighet i potten, kan vi lita på hennes ord nästa gång? Å andra sidan finns chansen att väljarna förlåter henne och visar uppskattning för modet att bryta mot en föråldrad doktrin.

Ta exemplet Nixon. Han sålde in sig hos det amerikanska folket som en stentuff antikommunist och vann deras förtroende. Bara för att använda makten till kappvändningen att avsluta USA:s kontraproduktiva diplomatiska isolering av världens största kommunistland, Kina. Nixon blåste i det fallet väljarna av kalkylerad nödvändighet för att kunna få rätt, vilket han vann både deras och historiens gillande för.

Vi kan moralisera över Magdalena Anderssons bedrägliga taktik, den är inte vacker. Men illustrerar vad som tyvärr ofta krävs i den politiska verkligheten: förmågan att kompromissa med det egna samvetet. Låt oss bara hoppas att den inre kompassen i längden pekar rätt.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Moderaterna, Politisk kultur, Socialdemokraterna, USA

Klarspråk från Finn

Skrivit i Corren 4/2:Corren.

Finn Bengtsson är ett salt i debatten. Han duckar inte, han tar strid och han är pedagogiskt frispråkig i frågan om förutsättningarna för jobb, tillväxt och företagande i Sverige. Just dessa förutsättningar som den rödgröna minoritetsregeringen med stöd av Vänsterpartiet vill sabotera genom saftiga pålagor.

”Deras förslag till skattehöjningar är drygt 40 gånger så omfattande som deras satsningar på företagande. Det går inte ihop. Allas vårt välstånd börjar byggas genom arbete och företagande”, skrev den moderata riksdagsledamoten från Linköping på gårdagens debattsida i Corren.

Han är rättmätigt upprörd över regeringens motvillighet att hörsamma riksdagsmajoritetens beslut att lätta på arbetsgivaravgifterna för unga med 10 procent. Ursprungligen skulle sänkningen skett vid årsskiftet. Istället har regeringen skjutit den för dem bittra kalken framför sig och siktar på 1 maj.

Dröjsmålet har gjort att Finn Bengtsson anmält finansminister Magdalena Andersson (S) till Konstitutionsutskottet för trots mot riksdagen. En utmärkt och viktig markering, som förhoppningsvis inskärper respekten bland statsråden för folkets valda ombud.

Dessvärre är regeringens respekt och förståelse för Sveriges företagare heller inte den bästa, milt uttryck. Bara några månader efter 1 maj avser nämligen de rödgröna att höja den sänkta arbetsgivaravgiften igen.

Att dribbelkrångla med regler och skatter som ofelbart skapar osäkerhet såväl hos företagen som hos anställda och arbetssökande, är knappast de optimalaste åtgärderna en regering kan hitta på.

Få uppgifter borde vara angelägnare än att sätta fart på landets välståndsbildande krafter. länders. Det kan vi i mycket tacka den förra Alliansregeringen för.

Den nationella BNP-tillväxten låg i genomsnitt på 2,7 procent under deras fögderi. Räknat på BNP per capita, alltså kakans fördelning sett till invånarantal, har emellertid tillväxten varit nära nog noll sedan 2007! Detta eftersom vi haft en befolkningsökning på ungefär 1 procent varje år, i sig något positivt.

Men strukturella hinder har medfört att tillskottet av arbetskraft, främst unga och nyinvandrare, inte kunnat utnyttjas i tillräcklig hög grad. Hur kan vi acceptera en sådan misshushållning med resurser och humankapital som kunnat bidra till växande rikedomar?

Det Sverige skulle behöva är ett blomstrande drivhusklimat för företag, jobb och tillväxt. Det är ingen utopi. Betänk följande exempel från 20-talet om vad den närande sektorn är kapabel till under rätt omständigheter.

Strax efter första världskriget störtdök plötsligt konjunkturen. Produktion, sysselsättning och löner föll med uppåt 20 procent åren 1921-22. Snacka om kris!

Redan 1923 kom vändpunkten. Nya företag ersatte dem som konkursat, folk fick åter jobb, tillväxten sköt fart med drömlika 5-10 procent årligen decenniet ut. Varför? Marknadsmekanismerna tilläts fungera, arbete och företagande lönade sig. Skattetryckets andel av BNP var bara 10 procent. Den maximala inkomstskatten var 17 procent.

Jämförelsevis är dagens skattenivåer chockerande extrema, och som Finn Bengtsson påpekar i sin debattartikel tänker regeringen lassa på bördorna ytterligare. Vad tror ni effekten blir? En sak är tämligen säker. 1920-talets svenskar hade fortfarande köat vid soppköken om nu var då.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Ekonomi, Miljöpartiet, Moderaterna, Skatter, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Politik är att välja

Skrivit i Corren 28/1:Corren.

”Bara de bidrag och ersättningar som jag tidigare ansvarade för som socialförsäkringsminister betalar ut 1,2 miljarder kronor om dagen”, skrev Moderaternas ekonomisk-politiske talesman Ulf Kristersson i DN förra veckan.

Beloppet säger en del om utgiftskostnaderna för den svenska socialstatens omhändertagarapparat. Sätt det i relation till omhändertagandet av nationens säkerhet.

På mindre än fyra dagar hade de sociala bidragskostnaderna täckt Försvarsmaktens begärda anslagsökning på fyra miljarder kronor årligen, detta för att det politiskt negligerade militära försvaret ska kunna fungera någorlunda bättre.

Nog finns resurser att förstärka skyddet av Sveriges frihet i en orolig tid. Frågan är vilka prioriteringar vi vill göra.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Försvar, Moderaterna

Anders Borg sjunger ut

Skrivit i Corren 28/1:Corren.

Som moderat finansminister i åtta långa år vägrade Anders Borg att göra något åt Folkpartiets olyckligaste bidrag till samhället: Las, lagen om anställningsskydd. Idag är det annat ljud i skällan.

Arbetsrätten måste bli flexiblare så att unga och invandrare kan få jobb, menar han. Ombytet från Las-kramare till Las-kritiker förklarar Borg med repliken: ”Jag är inte i politikbranschen längre”. Maken till cynisk opportunist!

Eller ska orden hellre tolkas som en luttrad dom över partipolitikens begränsningar och bakvända rationalitet? Arbetsmarknadens strukturella problem är uppenbara. Lösningar kräver dock att nuvarande revirbevakare utmanas, främst LO som ur ett partiegoistiskt perspektiv fortfarande bedöms för dyrt att ta strid med.

Nödvändiga reformer som ger långsiktiga vinster för landet, men riskerar kortsiktigt kännbara opinionsförluster för partiet, är inte värt att spendera politiskt kapital på. Först den som övergett spelet kan tala fritt om vad de tidigare kollegerna i politikbranschen egentligen borde göra.

Fast vilken reformvän blir mycket gladare av någon som kunde lagt sin tyngd i vågskålen mot Las, men väntade tills det ingenting betydde?

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Moderaterna, Politisk kultur

Ris och ros till Batra

Skrivit i Corren 12/1:Corren.

I lördags kröntes Anna Kinberg Batra till ny moderatledare vid partiets extrastämma i Solna. På söndagen avslöjades att ännu en ubåtskränkning troligen skett i höstas.

Kort efter försvarets uppmärksammade insats i Stockholms skärgård under mitten av oktober, jagade militären på nytt en misstänkt främmande farkost i huvudstadens närhet. ”Det är någon som inte respekterar Sveriges territoriella integritet över huvud taget utan använder våra vatten som sin egen bakgård”, säger Niklas Wiklund, örlogskapten i flottan som driver den välrenommerade försvarsbloggen Skipper (SvD 11/1).

Allvaret i vårt klent skyddade lands utsatthet och det drastiskt försämrade säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen har åter illustrerats. Men det gav i alla fall Batra tur med tajmningen.

I sitt installationstal bröt hon med företrädaren Reinfeldts njugga inställning till försvaret och signalerade en återgång till klassisk moderat politik. Upprustning behövs och ett svenskt Nato-medlemskap ska aktualiseras. Det är lika välkomna som nödvändiga besked från ett parti som tidigare kvaddat mycket av sin trovärdighet på dessa för nationen centrala områden.

Nu krävs en skarp, offensiv och folkupplysande opposition från Batras sida som kan bidra till att nöta ner Socialdemokraternas irrationella motstånd till fullvärdigt medlemskap i Nato.

Det svaga Sveriges allianslösa tillstånd är oansvarigt och omöjligt när orosmolnen tätnar över Europa, och ett anfallskrigande Ryssland bortom allt tvivel demonstrerat att man struntar i andra länders gränser. Om detta bör Batra enträget berätta så länge Löfvenregeringen vimsar med att blanda bort korten i Natofrågan.

En annan utmärkt markering var att Batra avser att hålla fast vid Moderaternas liberala linje beträffande asylrätten och arbetskraftsinvandringen. Dock ska integrationspolitiken bli bättre så att fler nyanlända snabbare kan börja jobba. Förträffligt, men hur ska det gå till?

Förutom att skatten på arbetade människors inkomster fortfarande är extrem (trots den lilla lättnad som jobbskatteavdraget gett), är arbetsmarknaden hårt reglerad genom en destruktivt stelbent arbetsrättslagstiftning och kollektivavtal som driver upp ingångslönerna för högt.

Konsekvensen är att enkla jobb straffats ut, företagen vågar inte anställa och sämre kvalificerade personer får svårt att skaffa jobb där kostnaden står i paritet med deras lägre produktivitet. Sysselsättningsproblemen synes hopplösa att komma runt om inte dessa hinder lyfts bort.

Exempelvis kunde Moderaterna förorda en fri individuell kontraktsrätt mellan arbetstagare och arbetsgivare som trumfar fackets kollektivavtal, samt avskaffa Las-eländet. Tyvärr tyder inget på att Batra är intresserad av detta, hon avfärdar uttryckligen sitt ungdomsförbunds krav på en förändrad arbetsrätt.

Surt för alla som idag blir utelämnade åt Ams eller socialkontoret eftersom systemet nekar dem rimliga förutsättningar att skapa en tillvaro baserad på självständig försörjning.

Ett annat minus är att Batra inte utesluter mer statliga förmyndaringrepp i föräldraförsäkringen genom ”stärkt” jämställdhetsbonus på skattebetalarnas bekostnad och ökad kvotering i form av fler pappamånader.

”Vi åkte inte hit i dag och engagerade oss politiskt för att få makt över andras liv. Utan för att fler ska få det över sitt eget”, sa Anna Kinberg Batra till sina partikamrater på Solnastämman. Okej, visa det då.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Ekonomi, Försvar, Integration, Moderaterna